Påsktiden leder fram till Pingst, och Pingstveckan leder fram till en söndag som sammanfattar den gångna tiden. Det blir samtidigt avslutningen av kyrkoårets första hälft. Vi har fått följa Jesus från födelsen till döden på korset och till uppståndelsen. Med Pingst har den Helige Ande gjorts uppenbar. Gud har visat sig vara den Trefaldige.

Att Gud är tre i en, är vad vi tror. Det har många svårt att förstå. Men så är det också gudomlig matematik det handlar om. I jordisk ordning kan man ju inte ha 1=3. Det skulle ju bli lite svårt med bokföringen. Det är lätt att avvisa trossatsen som orimlig, som ett exempel på meningslös teologisk spekulation.

Men det rör sig alltså om gudomlig matematik, och teologi handlar ju om det gudomliga. Treenigheten nämns inte uttryckligen i Bibeln. Men där framgår att Gud visar sig på tre distinkta sätt, som Fadern och Sonen och Anden. Det finns också treninghetsformler. I sin missionsbefallning uppdrar Jesus åt apostlarna att döpa ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. Petrus beskriver i sitt första brev sina medkristna: ”Ni är förutbestämda av Gud Fadern och helgade genom Anden till lydnad och rening med Jesu Kristi blod”.

Här på jorden ser vi Gud framträda på skilda sätt. Men ständigt markeras enheten. Jesus säger: ”Jag och Fadern är ett.” Och han ger löftet: ”Hjälparen kommer som jag ska sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern.” Ingen av dem agerar i egen kapacitet.

Något som försvårar förståelsen är de termer som vi har kommit att användas: ett ’väsen’ men tre ’personer’. Ursprungligen var ’person’ något som beskrev en roll i ett skådespel. Vi uppfattar det som beskrivning av en viss människa, skild från andra. En person står för sig själv. Motsatsen blir mångfald, inte enhetlighet.

Men Gud är höjd över jordiska begränsningar. En människa kan bara vara en person. Gud är naturligtvis större, i honom ryms tre ’personer’. Han är visserligen en enda, vi ansluter oss till den gammaltestamentliga bekännelsen ”HERREN är vår Gud, HERREN är en”. Men den gudomliga enheten är inte sluten och begränsad, som i det jordiska.

När det är svårt att få grepp om något gudomlig, använder sig kyrkan av symboler. För Treenigheten används ofta en triangel, en figur med tre sidor. Man kan tycka att det blir lite kantigt och livlöst för att visa på Gud. S:t Patrik på Irland använde treklövern, ’shamrock’, som bild för Guds trefald. Men kyrkan har avvisat att Treenigheten skulle förstås som att Gud i tur och ordning uppträder på tre sätt, först som Fadern-Skaparen, sedan som Sonen-Frälsaren, till slut som Anden-Helgaren. Även om en av de gudomliga ’personerna’ står i fronten, sker verket i samverkan med de andra.

Muslimer anklagar ofta oss kristna för att tro på tre gudar. Trots sin bekännelse att Gud står oändligt över det jordiska, låter de honom vara begränsad enligt jordiska kategorier. Samtidigt kan de stolt förkunna att Gud har uppenbarat sig med 99 namn. Tror muslimer i själva verket på Guds nittionio-enighet?

Även avancerad matematik är svår att förstå. Matematiker kan räkna med imaginära tal, tal som egentligen inte finns i det vanliga jordiska. Men det leder ändå till fördjupad förståelse av verkligheten. Det är på motsvarande sätt med Treenigheten, den leder till insikt om den gudomliga verkligheten. Lika väl som vi har förtroende för avancerade matematiker, kan vi väl tro på det som Bibeln vittnar om?

Gudomlig matematik är att räkna med!

(Citerade bibelord: Matt. 28:19, 1 Petr. 1:2, Joh. 10:30, Joh. 15:26, 5 Mos. 6:4)

14 juni 2022