Det är så rart och omtänksamt. En journalist, som har positionen som relationsexpert i sin tidning, är bekymrad för Putin (ja, vem är inte det). Kan hans agerande bero på åldersnoja? Invasionen av Ukraina är kanske ett sista ryck för honom att mota sin rädsla för att bli gammal och obetydlig. Skribenten skulle gärna skicka en terapeut till hans palats.

Den som skriver är troende. Och en kristen skall ju tänka väl om sina medmänniskor och tyda allt till det bästa, har katekesen lärt oss. Man skall vara inställd på att ta hand om människor som kommit lite snett i livet. Välvilja, inte motvilja skall vara hållningen.

Men här saknas en bit verklighetsuppfattning, insikten att det finns en ondskans furste. I en liknelse berättar Jesus om en åker där det plötsligt växer ogräs. Frågan blir naturligtvis: Hur har det kommit dit? ”Detta har en fiende gjort”, blir svaret. Det finns en kristen tro, anpassad för vackra kyrkor och städade kapell, som inte riktigt vill inse att det finns smuts i världen utanför. Det finns faktiskt sådant som man måste stå emot, som inte framgångsrikt kan hanteras med förståelse.

I Uppenbarelseboken får vi inblick i en händelse med stor dramatik. ”Den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan” kastades ut. Här var det inte fråga om att förstå och ta om hand. Beskedet var: Ut, här finns inte plats för dig!

Den ondskans furste som goda änglar under ledning av ärkeängeln Mikael kastade ut, beskrivs som den ”som förleder hela världen”. Vid ett tillfälle kallade Jesus honom för ”lögnens fader” – ”han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida.”

Nu hör vi Putin bygga sitt krig på uppenbara lögner: Ukraina styrs av nynazister, de som talar ryska förtrycks, man väntar på att moder Ryssland skall komma med befrielse. Nyhetsrapporter från skilda källor säger något annat. Gud får alltid sista ordet, sanningen kommer alltid fram. För att förhindra det stängs nyhetskanaler och sociala medier i Ryssland, och utländska journalister skickas hem. Men det finns en gammal insikt: Man kan bedra somliga för all tid, och alla för en viss tid, men man kan aldrig bedra alla för alltid.

Djävul, på grekiska diábolos, betyder den som driver isär, den som splittrar. Det är lätt att se att han nu är i färd med att leva upp till sitt namn. Det rör sig om två broderfolk, även om förhållandet då och då kan ha varit spänt (i kriget mot Ryssland fick Karl XII stöd av ukrainska kosacker under ledning av Mazepa). Det gamla mönstret gäller fortfarande – den första onda gärningen efter syndafallet var ju att Kain mördade sin bror Abel.

I episteln i söndags hörde vi att den som frestas ”dras och lockas av sitt eget begär”. För att åstadkomma splittring är avundsjuka ett effektivt medel. Putin står inte ut med att Kiev, som allt ryskt utgår från, ligger i Ukraina. Nu vill han ha staden, till varje pris. Men det tillhör ondskans väsen att det som lockar inte förblir opåverkat. Den efterlängtade staden kan visa sig vara sönderskjutna ruiner, om Putin nu kommer att få tåga in i den.

Det händer att ondskan stiger fram utan att vara förrädiskt förklädd. Då är motstånd det enda som gäller. Man kan diskutera vilka former som kan vara lämpliga. Det finns ett rättfärdigt krig, menar många kristna, men inte alla. Men den enda förståelse som gäller, är att förstå att ondskans furste är i farten, och måste motarbetas. Då gäller den gamla regeln: be och arbeta!

Terapi är inte särskilt effektivt.

(Citerade bibelord: Matt. 13:28, Upp. 12:7-9, Joh. 8:44, 1 Mos. 4, Jak. 1:14)

8 mars 2022