”Det första var inte det andliga, utan det jordiska. Därefter kom det andliga.” Paulus skriver så till kyrkan i Korint. Grekerna där trodde på själens odödlighet, men hade svårt med kroppens uppståndelse. Det menade att det jordiska och kroppsliga inte hade med det gudomliga att göra.
Men vi kristna tror, i arvet från Gamla testamentet, att Gud har skapat allting. Det är hans avsikt att det jordiska finns. Vi tror också att de första människornas gemenskap med Gud bröts, genom att de inte ville acceptera hans ordningar. Det jordiska har därigenom förlorat sin omedelbara kontakt med livets källa, och har därför blivit dödligt.
Men det betyder inte att det jordiska har blivit helt igenom ogudligt. Guds avsikt är att föra det han har skapelse åter till sig. Det betyder att vi tror på kroppens uppståndelse. Men det är inte den jordiska kroppen som oförändrad uppstår. Paulus förklarar med bilden att den är som ett frö som läggs i jorden. Då skjuter en fruktbärande växt upp. Den uppståndna kroppen utgår från den jordiska kroppen, men är förändrad.
Att det jordiska finns till efter Guds avsikt ligger till grund för sakramenten. Läsning ur helig skrift och predikan och bön finner vi i de flesta religioner. Man kan bära fram jordiska ting som offer för att blidka gudar. Men att det jordiska blir medel för Gud att nå oss är unikt kristet.
Sakramenten utgår från jordiska ting eller handlingar. Man kan diskutera vad som är ett sakrament, hur många de är. I de gamla kyrkorna räknar man med sju sakrament – det skall finnas grund i Nya testamentet för dem. Vid reformationen begränsade man av olika anledningar sakramenten till de tre som Jesus förordnade – dop, nattvard och förlåtelse, tillsagd efter uppriktig syndabekännelse. När reformationstidens motsättningar inte längre är aktuella, kan vi gott räkna med alla sju sakramenten, eller åtminstone uppskatta dem som sakramental handlingar.
Flera profeter talar om Guds välsignelse i form av ”säd, vin och olja”, och dessutom om livgivande vatten. Det är också vad som har blivit sakramentala element. Det är samtidigt ting som räcker för att uppehålla livet – sakramenten binder samman skapelse och frälsning.
Också ord är sakramentala medel. Ord är skapande (’preformativa’ med ett fint ord) – Gud skapade genom ord: ’Gud sade … och det blev.’ Det är jordiska ord som verkar i förlåtelsen och äktenskapet (parternas löften till varandra).
I mässan bär vi fram bröd och vin (och gärna vatten). Vi tackar Gud för jordens frukt, och för att vi människor har fått förmågan att förädla den till bröd och vin. Sedan för vi samman brödet och vinet med Kristi instiftelse. De blir Livets bröd och Välsignelsen kalk. Vår tro är att de blir bärare av Guds gåva till frälsning, de blir Kristi kropp och blod, utgjutet till syndernas förlåtelse.
Det är på motsvarande sätt med vattnet i dopet och oljan i de sjukas smörjelse. De jordiska tingen blev medel för Guds nyskapande. Sakramenten är mer än symboler för något andligt, det är något som händer. I dopet föds en människa på nytt, till att bli Guds barn. I nattvarden blir Jesus kroppsligt närvarande, om än med sin förhärligade kropp, som tar plats i brödet och vinet.
Det jordiska räcker inte, skadat som det är, behärskat av Ondskans furste. Men det är ändå med det jordiska som grund, eftersom det är skapat av Gud, som det andliga ges och byggs. Det gäller uppståndelsen och det gäller sakramenten.
Vi tror inte på någon andlighet som ’svävar i luften’. Skapelse och frälsning hör ihop. Utan det jordiska, ingen välsignad andlighet.
(Citerade bibelord: 1 Kor. 15:46, 1 Kor. 15:35-38, Jer. 31:12, 1 Mos. 1)
1 sept. 2022