Psalmer: 135, 93, 394, 285

Vi står idag på Fastlagssön. i porten till Fastan. På onsdag, Askons., skall vår vandring mot Påsk börja. Och nu anges vad det skall handla om, och vad vi skall förbereda oss för.

Vandringens mål sjöng vi om redan i ingångspsalmen: ”Se, vi går upp till Jerusalem.” Nu har vi i dagens Ev. hört Herren Jesus mer i detalj tala om vad som skall komma: ”Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.”

Det är vad som är centrum i vår kristna tro, som vi nu skall närma oss. Vi tror att Jesus är Guds Son, som sändes till vår värld och blev människa. Det är också något som vi i tacksamhet minns och gläder oss över varje år. Men nu har vi lämnat Julen bakom oss, och skall i lika stor, fast mer ödmjuk, tacksamhet minnas vad Jesu liv som människa ledde till. Det är ju så att Guds Son blev människa utan någon särbehandling. Han föddes i fattiga förhållanden, och hans liv fick inget annat slut än det som gäller för varje människa: han dog.

Att Gud på det här sättet i allt delade det mänskliga livet, är stort. Men med sin död genomförde Jesus vad som var hans egentliga sändning. I dagens Ev. hörde vi honom säga: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Samma sak hörde vi i dagens Ep.: ”Kristus Jesus gav sig själv till lösen för alla.” Hans uppgift var att vara medlare mellan Gud och oss människor. För det är ju så vår gemenskap med Gud är bruten. Den kan nog finnas där till och från, men vårt läge är till sist att vi lever ”utan hopp och utan Gud”.

Men nu ville Jesus vara den som medlar, den som åstadkommer försoning mellan Gud och oss. Hans död var en död i vårt ställe, för att försona oss med Gud. Han ”blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull”, skriver Paulus i Rom.

Varför behövde han nu göra det? Gud skulle ju ha kunnat notera faktum och säga: Vill de inte ha med mig att göra, så får det väl vara så. Men då påminner oss den här söndagen om att det finns ett djupare drag i Guds väsen, som ledde Jesus i vad han gjorde: kärlek. Trots allt älskar Gud oss, och ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen”, som vi hörde i Ep. Om vi än så gärna överger Gud, vill han inte överge oss. Det märkliga är att han trots allt fortfarande älskar oss.

Och det är en kärlek, som är något långt mer än jordisk kärlek. Nog för att vi är beredda att offra en hel del för någon vi älskar, men det får väl ändå finnas gränser, menar vi. Men för Gud finns det inga jordiska gränser. I dagens GT-läsning ur Höga V. hörde vi kärlek beskrivas. I den bibelboken finns mycket som vi känner igen från jordisk kärlek. Men till slut går det längre. ”Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven”, hörde vi. Naturligtvis skulle vi vilja att vår jordiska kärlek är så stark, och något i den stilen kan det väl ibland vara. Men oftast tar ändå vårt egenintresse över.

När vi nu skall följa Herren Jesus till Jerusalem, får vi se en kärlek, som uttryckligen var ”stark som döden”. Det tragiska är att inte alla vill ta emot det som han genom sin död ger, i gudomlig kärlek till oss människor. I Höga V. sägs också: “Om någon ville ge alla rikedomar i sitt hus för kärleken, skulle han ändå bli försmådd.” Jag väljer att citera ur Folkbibeln, för vår vanliga bibelöversättning har: ”… vem skulle ringakta honom?” Den är ensam om den tolkningen bland moderna bibelöversättningar. Man förstår allmänt hebreiskan som i Folkbibeln: även om man ger allt i sin kärlek, kan man bli försmådd. Det händer bland oss vanliga människor, men det gäller än mer Jesus, som vi dessvärre får så många exempel på.

Men vi vill ju inte vara med i den skaran. Vi vill med tacksamhet ta emot den kärlek, den oförtjänta kärlek, som möter oss i Jesus. Och som i all kärlek är det första steget att hålla sig nära den som man älskar. Så vill vi nu följa honom under ännu en Fastetid. Men om de första lärjungarna säger dagens Ev. att ”de var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda”. Också vi inser att det finns mycket som inte blir som vanligt, om vi följer Jesus.

I Ev. hörde vi Jakob och Johannes fråga Jesus vad de skulle få, när de troget hade hållit sig till honom. Svaret var inte helt glädjande: ”Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med.” Jesus använde sig av en gammal bild för lidande: att tvingas dricka en bägare, med inte helt behagligt innehåll. Och det är vad som gäller också för oss, som Jesus senare skulle säga i sitt avskedstal: ”Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er.”

Det här är en ofrånkomlig del av vår livsvandring i tro på Jesus. Men det är inte allt. När Jesus talade om vad målet för vandringen upp till Jerusalem var, noterade han utlämnande, hån, lidande och död. Men det skulle ju komma något mera: ”efter tre dagar skall han uppstå”. Det var det slutliga målet för Jesus, och i trons gemenskap med honom skall det bli så också för oss.

Men, mina vänner i tron, det finns ingen omväg dit! En del av är kan också påtagligt ha erfarit det. Vårt land, och för den del nästan hela Nordeuropa, har på någon generation förändrats. Det som tidigare var det normala, att man på ett eller annat sätt levde i kristen tro, är förgånget. Nu är det vi kristna som är udda, och även om vi, än så länge, slipper alltför påtaglig förföljelse, så är vi ju satta på undantag.

Fastan, då vi följer vår Herre Jesus upp till Jerusalem, in i hans lidande och död, blir därför ett slags träningstid för ett liv, då världen inte gillar oss. Vi gör det genom att frivilligt avstå från en del av det goda som världen har att ge oss. Vi skäms annars inte för att ta emot Guds goda gåvor i sin skapelse. Men det kan komma tider då vi inte längre är välkomna att dela dem. Därför skulle vi under Fastan öva oss i att leva i mindre omständigheter, så att vi är beredda, om och när det händer.

Fastan skall då också vara en tid då vi övar oss att leva som Jesus: i kärlek till våra medmänniskor. När lärjungarna, som vi hörde i dagens Ev., mest var intresserade av vad de skulle kunna få för egen del, sade Jesus: ”Så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.” Fastan är en tid då vi också i yttre livshållning följer efter Jesus. Han som ’inte kom för att bli tjänad utan för att tjäna’, skall vara vår förebild. Under Fastan skulle vi sträva efter att forma samma grundmönster för vårt liv.

När vi nu står i porten in till årets Fastetid, är det därför hög tid att planera hur den skall gestaltas i våra liv. ’Fasta’ betyder ju att avstå från mat, och det kan vara nog så nyttigt för kroppen, säger också läkarna. Men det är det också för själen insåg man redan i biblisk tid, och har så gjort genom kyrkans historia.

Men det har också kommit att handla om att avstå från annat av livets goda. Då övar vi oss att inte fästa vårt välbehag vid jordiska ting, utan vid Gud. Men vi får också en del pengar över, för det som ger njutning kostar ju vanligtvis en hel del, så att vi i stället har medel att ”vara de andras tjänare”. Det kan formas på olika sätt, och gemensamt i vår koinonia har vi under Fastan en del kollekter till internationellt hjälparbete, så att vi kan nå också medmänniskor längre bort med vår hjälp.

”Se, vi går upp till Jerusalem.” På onsdag, Askons., skall vandringen inledas, och vi gör oss nu beredda. Låt oss be om en välsignad Fastetid, som för oss närmare honom, som ”gav sig själv till lösen för alla”, och så fördjupar vår tro på honom och vårt liv i hans efterföljd!