Det är så fint och högtidligt. Ett par som har fått ett barn samlar släkt och vänner som gärna vill dela deras glädje. Man kommer till kyrkan, som erbjuder en ceremoni för detta. De låter döpa sitt barn. De förstår sig inte riktigt på vad det betyder, men det blir en högtidlig inledning till familjefesten. Att få Guds välsignelse är väl fint, vad det nu än innebär.

Kyrkan tar så gärna emot dem. Jesus uppmanade sina lärjungar att döpa människor. Att avsikten var att de skulle bli hans lärjungar, får väl komma så småningom. Dessutom behöver kyrkan få nya medlemmar, när en hel del inte längre vill höra dit. Det är ju så att man måste vara döpt, för att få tillhöra kyrkan.

Hållningen blir då att man gör det så lätt som möjligt för föräldrar att döpa sina barn. Det blir bäst att inte komplicera saken med sådant som handlar om annat än att välsigna det nyfödda barnet. Så kan församlingar erbjuda ’drive-in-dop’. Kom som du är, vi ställer inga frågor som kan krångla till det!

Så försvinner Jesus från dopet (liksom från mycket annat i Svenska kyrkan av i dag). Dopet är en del av att göra människor till hans lärjungar. I missionsbefallningen anges att människor skall döpas ”i Faderns, och Sonens och den Helige Andes namn”. Det tycks dock som om man till en början döpte ”i Jesu namn” (det kan också översättas: ”till Jesu namn”). Vi har kvar det här i doppsalmen: ”Glad jag städse vill bekänna: Jag är döpt i Jesu namn.” Inte så att dopet blir ogiltigt, om Jesus i praktiken är frånvarande, men dess verkliga betydelse går förlorad.

Den apostoliska undervisningen är tydlig. Dopet innebär att begravas och uppstå med Kristus. Den som döps förs in en nära gemenskap med honom. Med en annan bild sägs att den som döps blir iklädd Kristus. Tankarna går till hur man döptes naken, men sedan ikläddes en särskild dopklädnad. (Våra dopklänningar är en rest av den seden.)

Så som dopet alltför ofta uppfattas, sker inget nytt. Med tacksamhet och glädje manifesteras vad som har hänt, att en människa är född. I bästa fall finner man det viktigt att få det nya livet välsignat. Många tycker att den delen av dopet, då barnet presenteras, gärna genom att lyftas upp, är högtidligare än det där med vatten på huvudet.

Men Bibelns budskap är att något verkligen sker vid dopet. Nikodemos, han som kom till Jesus om natten, fick höra att ”den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike”. Genom dopet föds vi på nytt. Vi föds först för att leva i Guds skapelse, för den tid som är utmätt tills döden griper oss. I dopet föds vi sedan till att leva i den verklighet som präglas av Jesu uppståndelse, med hopp om liv bortom den jordiska döden.

I dopet föds vi som Guds barn. Det låter fint att tala om alla människor som Guds barn. Men det är inte Bibelns användning av begreppet. Sammanförda med Jesus, som vill vara vår broder, blir vi medlemmar av Guds familj som tar gestalt i kyrkan (även om Guds familj är större än så).

Visst skall en familj få glädjas över en ny liten medlem. Det är inget fel med kaffe (och bubbel?) och tårta. Men kyrkans uppgift skulle vara att ge en djupare anledning till tacksägelse: ett nytt Guds barn har blivit fött.

Dopet är Guds familjefest.

(Citerade bibelord: Matt. 28:19, Apg. 2:38, 8:16, Rom. 6:3-5, Gal. 3:27, Joh. 3:5, Joh. 1:12; Sv.ps. 69)

21 juni 2022