Epifania

Epifania – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

Varje område har sina speciella termer, som man måste lära sig. En del är i sig ganska enkla, men har fått sin särskilda betydelse: ’växel’ betyder inte samma sak när det gäller bilar som när det handlar om pengar. Somliga är på främmande språk, men får med tiden svensk stavning, som datavärldens ’fil’ och ’mejl’. Andra använder vi utan att tänka på var de kommer ifrån, som ’lasarett’, en plats där man tar han om sådana som Lasarus, han som i Jesu berättelse var ”full av sår”.

Det är så med kyrka och kristen tro också. Innan Jul firade vi ’Advent’, ett latinskt ord som ju betyder ’ankomst’. Och nu har vi kommit till den andra Julhögtiden, som vi enligt gammalt har börjat kalla ’Epifania’. Med det vanliga namnet, ’Trettondedag Jul’, blir helgdagen ett slags sladdbarn till Jul. Med egen beteckning blir det mer en högtid i egen kraft.

Epifania’ är grekiska och betyder ’uppenbarelse’, det handlar om att någon eller något ’lyser upp, ’visar sig’, ’träder fram’. Vi har det i 2 Tim. där aposteln Paulus säger om Gud att hans nåd ”nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus har trätt fram”. Översätter vi ordagrant, så blir det: ’har blivit uppenbarad genom vår Frälsare Kristi Jesu uppenbarelse’.

Epifania är alltså en helgdag som handlar om att med Herren Jesus träder det gudomliga fram och blir synligt. Att det är en andra Julhelg hör ursprungligen samman med att det var den ursprungliga Juldagen i kyrkan i östra Medelhavsområdet. När den sedan började firas också i väster, fick den dock ett innehåll som inte är så framträdande i Öst: den blev de vise männens dag. När man inte levde i det område där Jesus föddes, blev det naturligt att identifiera sig med de vise männen, ’stjärntydarna’, som visserligen kom österifrån, men ändå från främmande land. Det som hände i Betlehem är av betydelse för hela världen och alla folk.

Det här finns med redan i den profetia från Jes., som sedan mycket länge har lästs den här dagen. Där sägs att det som Gud har i beredskap för framtiden inte bara skall gälla det utlovade gudsfolket, utan ”folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång”, ”Från Saba kommer de alla med last av guld och rökelse, och de förkunnar Herrens ära.”

Det är tydligt att den profetian började uppfyllas med de vise männen. Vi känner igen deras gåvor, även om de i evangeliet har utökats med myrra. Utifrån profetian har de i kristen fromhet och konst också, som ni vet, blivit ’heliga tre konungar’. Vårt svenska riksvapen med tre kronor har viss förbindelse med dem. Att det svenska ishockeylandslaget och de vise männen på sitt sätt hör samman, tänker man väl inte alltid på.

Att det som hände i Betlehem är av betydelse för hedningarna, för andra folk än Bibelns, såg Paulus som en hemlighet, som nu blivit avslöjad, hörde vi i dagens Ep. från hans brev till kyrkan i Efesos. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi.” Eftersom Paulus var jude, kunde han säga ’vi’, men han menar sig vara en del av Guds plan att föra ut budskapet att det nu handlar det alla folk.

Det första, och egentligen alldeles unika för kristen tro, som skall sägas om ’epifania’, om ’uppenbarelsen’ av det gudomliga, är att det är knutet till en händelse i den mänskliga historien. Benådade människor, som profeterna, hade fått uppenbarelser av det gudomliga, och förmedlade dem. Och så har det fortsatt: människor, som Muhammed, menar sig ha fått uppenbarelser. Men i centrum för kristen tro ligger alltså inte något sådant, utan ’uppenbarelsen’ utgår från att Jesus föddes i Betlehem.

I Ep. hörde vi Paulus betyga att ”genom en uppenbarelse avslöjades hemligheten för mig”. Det var en genomgripande händelse där på vägen till Damaskus. Att något hände insåg de som var med honom, även om de blev så omtumlade att det först sägs att de hörde rösten men inte såg någon, men senare tvärtom att de såg ljuset men inte hörde rösten.

Men det var inte den uppenbarelsen i sig som gav insikt i det gudomliga. Den avslöjade att det är i Jesus som gudomliga hemligheter uppenbaras. Och de gällde alltså inte bara Bibelns folk, utan alla folk, och nu också oss i det fjärran Sverige 2000 år senare. De vise männen var först att bekräfta den hemligheten, utan att helt förstå vad den skulle komma att innebära. Nu ansluter vi oss till dem, och det är nog så att vi känner oss mer hemma i gemenskapen med dem än med herdar från Betlehemstrakten. Nu vill också vi ’falla ner och hylla’ honom som uppenbarar Guds hemligheter.

Epifania kompletterar julbudskapet genom att se det från ett annat håll. Vid Jul är budskapet inriktat på att Gud blev människa. Vi ser barnet i krubban, och när vi tar oss vidare från det idylliska i scenen, som ju i själva verket inte var helt idyllisk, blir det märkliga klart för oss. Först är det naturligtvis att Gud blev människa, att gudomlig evighet tar plats i mänsklig tid, att en kvinna blir ’Guds moder’. Sedan förundras vi över att Gud blev människa helt och hållet, att Jesus började sitt liv, som vi alla, med nio månader i sin mors kropp, och sedan i några år var helt beroende på att föräldrar och andra tog hand om honom. Vi får en bild av honom, när han vid tolv års ålder besöker templet, och det noteras att han ”var omkring trettio år när han började sin gärning”. Ett i det yttre vanligt liv tar form. Och han skulle ju, som alla människor, en gång dö.

Nu vid Epifania ser vi mer det gudomliga i Jesus och det som hände med honom. Han var en ’uppenbarelse’ av Gud och av vad Gud vill med oss människor. Med stjärnan, vi är inte säkra på vad det var, sände han ett tecken om den hemligheten, som de vise männen kunde avläsa. När Jesus sedan framträdde, kom nya tecken på hemligheten, vid tillfällen som hör med till Epifaniahelgen, men nu är utspridda över de kommande söndagarna.

När Jesus döptes steg den Helige Ande ner över honom och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje”, eller ”du är min utvalde”, som är en möjlig översättning som Bibel 2000 väljer. Och när Jesus förvandlade vatten till vin vid bröllopet i Kana, noterar Joh. att ”detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han … uppenbarade sin härlighet.” Vi skall komma ihåg att ’härlighet’ i Bibeln alltid handlar om det gudomliga.

Vi har vad som skulle ske redan i profetian i den första läsningen idag: ”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig.” GT:s folk var övertygade om att Guds härlighet, hans gudomliga väsen, mötte dem i templet, men också i de heliga Skrifterna. Nu uppenbaras det gudomliga i en person, i Jesus. Nu skulle ord som uppenbarade Guds löften och hans vilja med den mänsklighet han skapat, inte bara vara bokstäver i en bokrulle, utan levande ord att lyssna till. Och än mer, de skulle ta form i det som Jesus gjorde, i handling skulle han visa fram det gudomliga.

Med Epifania ser vi inte längre ett hjälplöst litet barn. Vi ser något som egentligen är mycket större än vi kan fatta. Men ändå är det något som man kunde se och röra vid. Så är det inte längre, men han gav oss nattvarden för att det skulle kunna ske på ett nytt sätt. Det är fortfarande en hemlighet: en gång var det att en människa i själva verket var Guds Son, nu är det att bröd och vin bär honom. Som alla hemligheter måste den avslöjas, och det kan ta sin tid för tröga mänskliga sinnen. Men många av oss kan betyga att det sakta men säkert, mer och mer, blir det klart för oss vad det egentligen handlar om, när nattvardsbordet dukas.

Det är med Jul och än mer med Epifania det börjar. Med Jesu födelse börjar profetiorna om ’Immanuel, Gud med oss’ gå i uppfyllelse. ”När du ser det skall du stråla av lycka”, sade Jesaja. Ja, att det är så: att en gudomlig hemlighet uppenbaras med Jesus, skall fylla oss med glädje och tacksamhet!