Epifania (Trettondagen)

Epifania – 2022 – 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Ps 131:1-3, 130, 128, 37

Det är de tre vise männens besök och tillbedjan av den nyfödde Jesus som är den bibliska händelse som vi i Västkyrkan stannar inför på Epifania, Herrens uppenbarelses högtid. Det som är det viktigaste för våra medkristna i de olika ortodoxa kyrkorna österut är Jesu dop. Det glömmer vi inte bort, men det får komma på söndag.

Varför har det blivit så? Ja, man kan inte riktigt veta, kyrkoåret har inte växt fram ur medveten planering. Men man kan ju försöka tänka sig hur det begav sig. Östkyrkorna ligger närmast kring Bibelns land, medan vi i Väst är längre bort. Från ett annat land utanför det heliga landet kom vise män för att hylla ”judarnas nyfödde kung”. De kom Österlandet, nu vill vi från Västerlandet förena oss med dem. Det som hände har betydelse inte bara där det tilldrog sig, utan för hela världen.

Från alla väderstreck riktas nu blickarna mot Betlehem. I fromheten tog sig det här uttryck att man tänkte sig att de vise männen kom från de tre världsdelar man räknade med, Afrika, Asien och Europa. Det skulle ju dröja innan man upptäckte Amerika och Australien. I många traditionella julkrubbor är också en de vise männen svart.

Den andra Julhelgen blir det som hände stort. Vid själva Julen är det ju lokalt och på många sätt enkelt. Det är Jesusbarnet som ligger i en krubba, omgiven av Maria och Josef och några herdar från trakten. Ja, änglar hade visat sig för dem och angett att ”en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren”. Men det står inget om att herdarna, som sedan de vice männen, ”föll ner och hyllade honom”. Men det var inte bara deras nyfikenhet som stillades, för ”de prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se”.

Men nu blir det hela mycket större. Inte bara från trakten omkring Betlehem, utan tran områden långt borta kommer vise män. Kring, den nyfödde samlas inte bara representanter för det av Gud utvalda folket, som väntade på Messias. ’Den smorde’, folkets nye kung. De vice männen hade fått klart för sig att han skall bli kung också för andra folk. Det är inte bara den bibliska historien, utan världshistorien som går in i ett nytt skede med Jesus. Han bör hyllas av alla folk.

Och nu är det inte längre bara enkla herdar som samlas runt den nyfödde. Det hade i sig stor betydelse, för innan folket kom till det utlovade landet hade det vandrat omkring i ökentrakter med sina hjordar. Från herdeuppgift hade David en gång kallats smörjas till kung. Och det bibliska idealet för en kung är upprepat att han skall vara en herde för sitt folk.

Men nu kom också ’vise män’. Det är ju så vi är vana att kalla dem, och Folkbibeln och andra behåller den benämningen. Den officiella bibelöversättningen har nu ”stjärntydare”. Det ord som används på grekiska är ’mager’, och vi vet inte riktigt vad som avses med det. Men det är tydligt män från områden där tron var knuten till astrologi. Det hade gjort dem kunniga om stjärnor och planeter och andra himlafenomen. Vi kan se dem som ett slags akademiker.

Det finns många funderingar kring vad stjärnan kan ha varit som uppmärksammade de vise männen på att något avgörande viktigt hade hänt. Man har noterat att vid tiden för Jesu födelse möttes Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild. Det är tänkvärt, men blir ändå inte riktigt något som ”gick före dem, tills den slutligen stannade” över huset där Jesusbarnet fanns. Vi får nog konstatera att vi inte riktigt vet vad Betlehemsstjärnan var.

Rörelsen från en liten stad i Betlehem till hela världen, från herdar till välutbildade män, säger oss något avgörande viktigt. Det blir en rörelse från en liten nyfödd människoson till Guds Som. Det är vad Epifania uppenbarar, gör klart för oss. Vid Jul förundras vi över att Gud blev människa, men alltför ofta glömmer man att det inte var vilken människa som helst. Det som änglarna proklamerade i Julnatten förklaras nu på Epifania: han är och kan vara en Frälsare, därför att han är Guds Son.

Det här är inte enkelt, och vi kan aldrig helt förstå det, även om vi frimodigt vågar tro det. Vi kan genom NT’s böcker se hur man sakta kom till den insikten, och vi kan följa hur raden av kyrkofäder och kyrkomöten kämpade med få grepp om den gudomliga hemligheten. Men det som är kyrkans tro, som vi då ansluter oss till, är det vi säger i trosbekännelsen: ”sann Gud och sann människa”.

Det är inte lätt att få det rätt. I vår tid är det ofta tydligt att man inte får de två sakerna att höra ihop. Å ena sidan blir frikopplas Jesus från det gudomliga, och blir en idealmänniska, som man kan ha som förebild. Å andra sidan glömmer man bort Jesus, och i den mån man talar om Kristus, så blir det en gudomlig storhet svävande ovanför det jordiska.

Man kan lockas att se Kristus på det sättet av en sådan text som den som vi hört som Ep idag. Där talar Paulus om ”ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus. Guds avbild”, om kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte”. Men även om Paulus inte markerar det just här, så är det för honom inte skilt från den jordiske Jesus. Allt utgår från att Gud ”sände sin Son, född av kvinna och ställd under lagen”, som han skriver i Gal.

Man kan vid Epifania tänka tillbaka på den avgörande uppenbarelse som Mose fick med den brinnande busken. Gud hade tidigare uppenbarat sig för Abraham dels vid sitt besök gestalt av tre män, dels i en hemlighetsfull uppenbarelse en mörk natt då ”ett rykande fyrfat och en flammande fackla” gick fram över det offer Abraham berett. Men vid den brinnande busken, vid vad som senare skulle visa sig vara Sinai berg, fick Mose höra Guds namn, ”Jag är”.

Nu är, som vi då och då påminner oss om, namn och person tätt knutna till varandra i Bibelns värld. Men det är ändå ett nytt steg i hur Gud gör sig känd, att han nu inte bara nämner sitt namn, utan också framträder i person. Senare skall Jesus säga: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Vi kristna kan därför hävda att vi vet mer om Gud än andra. Vi är övertygade o att Jesus, ”den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd”.

Det är därför Epifania får så tydligt missionsperspektiv. Vi vill att alla människor skall få möjligheten att få syn på Gud, sådan han verkligen är, uppenbarad i Jesus. Man talar ibland om kristen mission är ett slags kulturimperialism. Och visst har det funnits tillfällen, då missionärer har tyckt sig veta bättre, därför att de kommer från det utvecklade Västerlandet, mer än därför att de är kristna.

Men att behålla insikten om att Jesus uppenbarar Gud för sig själv, blir ett slags egoism, där man behåller en livsavgörande insikt för sig själv. Det är inte helt enkelt, men fullt möjligt att möta människor med respekt för deras tro, och samtidigt redovisa sin egen tro som något unikt, som varje människa behöver få lära känna och ta ställning till.

Så leder Epifania till den motsatta rörelsen mot i dagens Ev. Från andra länder och folk kom några vise män till den nyfödde, som skulle visa sig vara Guds Son. Nu går budskapet om honom ut i hela världen. Från krubban i Betlehem strålar ett gudomligt ljus ut. Genom kyrkan når det ut till nya länder och folk och generationer. Profetens uppmaning gäller fortfarande, med ny innebörd: ”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig.”