Epifania (Trettondagen) 2012

 

Epifania – 2012  —  1:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

”Erkänt stor är vår religions hemlighet”, hörde vi Paulus säga i Ep. på Juldagen. Temat fortsätter idag, på den andra Julhelgen. Nu har vi hört samma apostel tala om ”den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga”.
Paulus presenterar på flera ställen sitt budskap på det här sättet. Strax efter att han i sitt brev till församlingen i Kolosse skrivit som vi nyss hörde, meddelar han att han vänder sitt till alla som blivit hans medkristna ”för att de skall styrkas i sina hjärtan, förenas i kärlek och nå fram till hela den djupa och rika insikt som är kunskapen om Guds hemlighet, Kristus”. Och han uppmanar församlingen att ”be för oss att Gud öppnar en dörr för ordet, så att jag kan predika hemligheten med Kristus”.
I ett annat sammanhang säger Paulus: ”Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.”
Ja, kristen tro är i flera avseenden en hemlighet, och det är ju uppenbart att många, i vår tid fler än tidigare, inte kommer underfund om den. Det är väl så att många inte ens inser att det är en hemlighet, som innehåller något fantastiskt. De ser det kristna budskapet som sagor, om de nu inte menar att allt är en bluff, en konspiration, som somliga utnyttjar för att få andlig makt över andra.
När det gäller hemligheter i allmänhet fungerar det på två sätt, men det intressanta är att, när det gäller den kristna hemligheten, gäller motsatsen.
Den som bär på en hemlighet, delar kanske med sig av den till några av sina närmaste. Men i övrigt försöker man bevara sin hemlighet. Det är på något sätt som om det fascinerande med den försvinner, om det inte förblir en hemlighet.
Men med Paulus är det tvärt om. Han är angelägen att sprida hemligheten. Han vill att hans medmänniskor skall få upp ögonen för den. Den tunnas inte alls ut, när den delas av andra. Den är till för att göras känd, att uppenbaras.
Det är också så att man, när man märker att andra har en hemlighet, försöker komma på vad den är. Man kan bli ganska irriterad om man blir, som man tycker, lämnad utanför. Hemligheter väcker människors nyfikenhet.
Men så fungerar det ju uppenbart inte med den hemlighet som ligger i kristen tro. Den kan människor vara märkbart ointresserade av. Ofta är det väl, som sagt, så att man inte ens inser att det är en hemlighet. Man har för sig att man vet vad kristen tro är, och menar att det är en föråldrad tro i en modern tid. Och ofta är det ju så att man beskyller kristen tro och kyrka för att vara orsak till mycket negativt. Man lyfter gärna fram att religion ligger bakom krig och förtryck, vilket dessvärre kan vara sant, även om det är en ganska liten del av den historia kyrkan bär med sig. Att de miljontals offer som 1900-talet skördade, beror på allt annat än kristna ideologier, glöms behändigt bort.
Nu har vi samlats för att fira högmässa på Epifaniahelgen, på Herrens ’uppenbarelses’ dag, som det blir, om vi översätter den gamla grekiska benämningen. Och vi hör alltså aposteln säga att han förkunnar ”den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga”. Och vi kan då lita på att det som Jesus en gång sade till sina lärjungar gäller också oss: ”Ni har fått gåvan att lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra.”
Men vi skall då också ta till oss vad Paulus säger att hemligheten är: ”Kristus finns hos er, hoppet om härligheten.” ”Kristus finns hos er”: ja, en del av Julens och den kristna trons hemlighet är att han som föddes i Betlehem för drygt 2000 år sedan är Immanuel, ”Gud med oss”. Det var inte ett barn bland alla andra som födde den första Julnatten. Han är Kristus, som ju inte är ett egennamn, utan en titel, den grekiska översättningen av Messias. Gud hade lovat att sända en Frälsare, en som kunde låta himmelskt ljus skina in i det jordiska livets mörker. Och det visade sig att Gud inte endast sände en profet med gudomligt budskap, utan kom själv för att genom Sonen i gudomen bli och leva som människa.
Epifaniahelgen hjälper oss att se den hemligheten. Det kan inte ha varit vilket barn som helst, när vise män långt bortifrån kom för att hylla honom. Hur märklig han faktiskt är, förstod de kanske inte, men redan det att de insåg att de borde söka efter honom säger något om det unika med Jesus.
Det är med utgångspunkt från att han är Gud som kommit till vår jord, som Paulus då kan fortsätta med att hemligheten också är: ”hoppet om härligheten”. När Bibeln talar om ’härlighet’, där man också kan översätta ordet med ’ära’, så handlar det alltid om Gud. Nog för att livet i många stycken kan vara härligt, kanske ge ära, men det är ju, som vi är väl medvetna om, inte hela sanningen. Och i varje fall är jordisk härlighet och ära aldrig bestående. Den begränsas inte bara av vår till slut ganska korta levnadstid, utan ofta av olika omständigheter långt tidigare.
Det Jesus, Guds Son som har blivit människa, har att ge oss är en delaktighet av det gudomliga. Det skedde inte bara genom hans födelse, utan genom hela det liv som tog sin början i Betlehem. Men till slut stod det klart att det den himmelska port som öppnades i Julnatten är avsedd för rörelse i båda riktningarna. Genom den klev Sonen in i mänskligheten, men de som förstår hemligheten med honom, och som vill ta honom i handen, skall få vandra genom den in den gudomliga verkligheten.
Det som Jesus bär med sig och verkar med sitt jordiska liv leder till hopp. Och det handlar då inte bara om hoppfyllda önsketankar, utan om något som man med djup tillförsikt kan rikta in sitt liv mot. Det betyder, som Paulus alltså skriver lite längre fram i Kol. att vi ’styrks i våra hjärtan’.
Det påverkar livet redan nu. Aposteln vill att hans budskap skall leda till att vi ”förenas i kärlek”. Det gäller naturligtvis den kärlek som skall prägla gemenskapen i lärjungaskaran. Men det gäller också att vi skall leva i kärlek, omsorg och barmhärtighet mot alla människor. Just det att det mänskliga var värdigt nog att bli Guds Sons gestalt säger något om den värdighet som det ligger i att vara människa, skapad till Gud avbild. Den kan vi människor, som vi vet, göra mycket för att skada, men den kan aldrig helt förstöras. Därför skall vi inse att alla människor har en värdighet, och om nu livets omständigheter förhindrar dem att gestalta den, skall vi komma till deras hjälp. Så har ju också Jesus sagt att lidande och drabbade människor är ’hans minsta bröder och systrar’.
Men det betyder också att alla har rätt att upptäcka hemligheten med Kristus. Paulus skrev ju att alla skall få veta ”vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet”. Det här hade särskild betydelse i kyrkans första tid, då man bröt igenom arvet från judendomen, som menade att Guds gåvor bara gällde det utkorade gudsfolket. Men det gäller fortfarande: de som inte har kommit till tro på Herren Jesus, skall vi möta och på bästa möjliga sätt hjälpa att inse hemligheten med honom. Det är i det ljuset, som Trettondedag Jul, Epifania sedan länge i vår kyrka har varit en dag för missionsoffer.
Det hör ihop med vår tacksamhet över att budskapet har nått oss. Vi har fått nåden att ansluta oss till den vandring till Herren Jesus, som inleddes med de vise männen. De omständigheter de levde i, gjorde att Gud fick fånga deras uppmärksamhet med en stjärna, som sedan ledde dem. Vi har ett tydligare budskap som uppenbarar hemligheten med Jesus, och som vill leda oss i vår livsvandring, först till honom, och sedan med honom. När vi samlas till gudstjänst får vi ju lyssna till det budskapet i textläsningarna. Därefter får vi inte bara höra honom, utan också möta honom. Han som en gång låg i en krubba, läggs nu på altaret. Också här har vi naturligtvis en hemlighet: en gång var det gudomliga dolt i ett nyfött barn, nu är det i nattvardens bröd och vin.
”Den hemlighet som har varit fördold har nu uppenbarats för hans heliga”, förkunnar Paulus. Att den hemligheten alltmer skall uppenbaras för oss, och för våra medmänniskor, blir vår bön på Uppenbarelsedagen!