En världslig sak

”Det är en världslig sak!” Det är vad Karlsson på taket säger, när något som han har lockat Lillebror att leka med, går sönder. Ja, så är det med det som är världsligt, det faller isär, ofta förr än senare. Det är ingenting att bygga på. Det är i längden inte heller värt att sörja över när det går förlorat.

Man är inte särskilt gammal, när man inser att det är så. Man blev så ledsen, när leksaken gick sönder. Och inte blir vi vuxna gladare, när man tappar vasen man fick i födelsedagspresent. Saker håller olika hållbarhet, men allt världsligt blir till slut förbrukat. Det som omger oss skall ”nötas ut som kläder”, konstaterar vi med Psaltarpsalmen. Det som vi tycker oss ha i vår ägo skall tas ifrån oss. ”Vem skall då få det du har samlat?” får den rike mannen i liknelsen höra.

Redan från världsligt synpunkt finns sådant som är viktigare än tingen omkring oss. Vi ser det nu i Ukraina, där man låter städer skjutas sönder, bara man kan bevara sin frihet. Ser vi bortom livets gränser blir det ännu tydligare. Det som finns i världen inte bara är försvinnande, det kan bli ett hinder. Jesus ställer frågan: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”

På Askonsdagen, inför ännu ett års Fastetid, varnades vi för att lita på någon världslig sak. Vi påmindes om att det finns alldeles för mycket som förstör. Sakligt konstaterar Jesus: ”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Det är klokt att söka sig till något som har hållbarhetsgaranti.

I vår kyrka riktade man under Fastan länge uppmärksamheten mot Jesu lidande. Det var väl naturligt i ett samhälle där alla var, mer eller mindre, kristna. Tillvarons omständigheter var också sådana att det världsligas förgänglighet ständigt var hotande nära. Lidande var aldrig långt borta, det var trösterikt att på nytt få höra om en lidande Frälsare.

Men nu har historien lett oss till ett samhälle som mer liknar det där kyrkan tog form. De kristna var i minoritet, med annan tro runt omkring. Då kom Fastans inledning inte att handla om en lidande Frälsare, utan tvärtom om en som är kraftfull.

Även om de kom lite i skymundan, behölls dock de gamla texterna för Fastans första söndagar i vår kyrka, I dem påminns vi om att Jesus är starkare än Ondskans furste. Han motstår frestelserna, han botar sjuka, ondskans krafter tvingas att lyda honom. Denna världens härskare är stark, men Jesus beskriver sig själv som den ”som är ännu starkare och besegrar honom”.

Men till slut för Jesus inte sitt verk inte till seger med makt. Det finns en gudomlig hemlighet med honom. Han går in i den förgänglighet som gäller för varje världslig sak. Det himmelska kommer inte utifrån med makt och stor härlighet – som det en gång skall bli – utan med svaghet och övergivenhet. Det som Paulus fick veta i sin besvärliga plåga, hade tagit form med Jesus: Guds ”kraft fullkomnas i svaghet”.

En världslig sak är inte att lita på. Fastan inbjuder oss att bli uppmärksamma på det, genom att avstå från något av det världsliga. Lockelsen finns alltid att hålla sig till det, i stället för till Gud. Det behöver inte vara ont i sig, men vi markerar att vi inte vill ha det som livsgrund. Och även i detta finns hemligheten att man får något genom att avstå.

Fastan vill föra oss in i det som är en himmelsk sak.

(Citerade bibelord: Ps. 102:27, Luk. 12:20, Mark. 8:36, Matt. 6:19,21, Luk. 11:22, 1 Kor. 12:9)

22 mars 2022