I tisdags inföll den gamla minnesdagen för evangelisten S:t Lukas (namnet är fortfarande kvar i den vanliga almanackan). Han var läkare, anger Paulus. Att han fanns med på en del av hans resor framgår av att han i några avsnitt i Apostlagärningarna skriver ’vi’. I ett av sina sista brev noterar Paulus rörande att ”Lukas är den ende som är kvar hos mig”.

Lukas hade inte varit med när det begav sig. Förmodligen var han från Antiochia, där människor tidigt uppmärksammade att det fanns kristna. För sitt evangelium har han samlat in vittnesbörd från dem som var med. Han anger i inledningen till sitt evangelium att han ”noga efterforskat allt från början”.

För Lukas var det viktigt att markera att det som hände med Jesus är väl förankrat i historien, han berättar inga gudamyter. Lukas anger därför när det ägde rum genom att, på den tidens sätt, ange vilka som då var härskare.

Att Lukas var läkare kan man väl se av hur han återger händelsen med kvinnan som hade blödningar. Markus anger att ”hon hade fått lida mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, men inget hade hjälpt, hon blev bara sämre”. Markus berättar med sinne för vad folk är intresserade av, han inser att den här notisen har hög igenkänningsfaktor. Lukas hoppar över den, han vill inte försämra läkarkårens anseende.

I alla evangelierna skildras hur Jesus botar sjuka. Lukas gör det med större omsorg än de andra. Han rör sig på känd mark. Hans yrke var att hjälpa sjuka och lidande. Han fascinerades av hur Jesus kunde bota dem. Själv hade han ofta, med den bristande kunskap man hade på den tiden, inte kunnat göra mer än att lindra, också det en viktig uppgift för en läkare.

Jesus skildras ingående som den barmhärtige. Då skall också barmhärtighet prägla hans lärjungar. Lukas är den ende som har med berättelsen om den barmhärtige samariern.

Lukas uppmärksammar kvinnor mer än de andra evangelisterna. Han har mött många kvinnor, kanske skadade i den tidens brutala manliga värld. Han har tvingats att ta hand om dem efter svåra förlossningar. Samtidigt har han insett att de, ofta i det tysta, betyder mycket för familj och samhälle.

Därför redovisar han att Jesus berättade liknelser med kvinnor som huvudperson. När de andra talar om herden som förlorat ett får, lägger Lukas till liknelsen om kvinnan som tappat ett mynt. Vid sidan om liknelsen om mannen som kommer om natten med bön om att få låna bröd, har han liknelsen om änkan som ihärdigt vädjar om att få rätt.

Gamla traditioner säger att Lukas hade nära kontakt med Jesu mor Maria. Det stöds av att han kan skildra vad som hände vid Jesu födelse, så som Maria upplevde det (Matteus berättar om Jesus födelse ur Josefs perspektiv). Han kan då också redovisa vad som hände vid Johannes döparens födelse, Johannes var ju nära släkt med Jesus. Han skriver att ”Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta”, så hon kunde senare berätta det för honom.

I början av Lukasevangeliet finns tre lovsånger som har fått en fast plats i tidegärden – Sakarias lovsång (Benedictus, efter inledningsorden på latin), Marias (Magnificat) och Simeons (Nunc dimittis). Att återge de frommas tacksägelse blir samtidigt ett sätt att visa att det som hände var uppfyllelsen av de gamla profetiorna.

Vi skall vara tacksamma att en läkare bestämde sig för att skildra Jesus och hans gärning.

(Citerade bibelord: Kol. 4:14, 2 Tim. 4:11, Apg. 11:26, Luk. 1:3, Luk. 3:1, Mark. 5:26, Luk. 8, Luk. 10, Luk. 15, Luk. 11 resp. 18, Luk. 2:19)

20 okt. 2022