Församlingen lyssnar till Evangelietexten Matt. 25:31-46

Domssön. – 2015  —  1:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

315:-, 317:-, 76:-, 490:-

Så har vi då ännu ett år nått fram till kyrkoårets sista söndag. Vi har läst dagens texter från de sista sidorna i evangelieboken. Nästa söndag vänder vi på den och börjar, med Adv., läsa från början igen.

Ett slags skelett i kyrkoåret är att vi följer Herren Jesus så som vi påminner oss hans liv i trosbekännelsen. Vi började med ”född av jungfrun Maria” vid Jul förra året. Fast då hade vi ju faktiskt inlett det tidigare med J.Marie Beb., som påminde oss om ”avlad av den Helige Ande”. Vi kom fram till Stilla veckan, då vi stannade inför ”pinad under Pontius Pilatus”, och samlades så på Långfredagen
och gjorde då ”korsfäst, död och begraven” plågsamt aktuellt för oss, med den dagens mycket gamla liturgi.

Sedan kom, naturligtvis redan på tredje dagen, Påsk med budskapet ”på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”. Minnet av Jesu jordiska liv avslutade vi så på Kristi himmelsfärds dag: ”uppstigen till himmelen”. Men trosbekännelsen fortsätter sin andra artikel om Jesus, om Sonen ännu ett steg, och det är då ämnet på kyrkoårets avslutning: ”därifrån igenkommande till att döma
levande och döda”.

Vi har kommit att kalla kyrkoårets sista söndag för ’Domssön.’ Att det handlar om att Herren Jesus skall komma tillbaka för yttersta domen, har i mycket kommit att prägla den här dagens stämning i vår kyrkas tradition. Det har legat en, ibland ganska tung, allvarston över dagen. Enl. gamla kyrkohandboken skulle man sjunga Litanian, som man ju annars brukar under kyrkoårets bottid Fastan, och även i övrigt skulle man använda samma mässmusik som under Fastan.

På sitt sätt anknyter vi till det här genom att ha liturgisk fastefärg här vid kyrkoårets slut. Men det är en färg, som påminner oss om att göra oss förberedda även ur andra synvinklar än bot. Det skall bli färgen under Adv., då vi bereder oss för att fira Jul, för att ta emot Herren Jesus, när han kommer till oss och på nytt vill födas i våra hjärtan. Men det är ju samma perspektiv, som vi har nu vid kyrkoårets slut, när vi påminns om att han vid tidens slut vill komma åter, som vi alltså så tydligt bekänner i trosbekännelsen. Kyrkoårets slut blir ett slags Föradvent, lite på samma sätt som vi har Förfastan.

Men vi har då kommit till det som är den andra sidan av den här söndagens budskap: ”därifrån”, från den himmel, den gudomliga verklighet som han steg upp till vid sin himmelsfärd, ”igenkommande”. I den trosbekännelse vi använder på söndagarna understryker vi det stora: ”därifrån igenkommande i härlighet”, och tillägger i tacksamhet och förväntan: ”på vilkens rike icke skall varda någon ände”. Den här sidan av budskapet vd kyrkoårets slut tar Romersk-katolska kyrkan i första hand fasta på, och kallar därför den här söndagen ”Kristus Konungens dag”.

Det här är onekligen ett gott budskap för oss som stävar i ett liv, som alltför ofta märks av sjukdom och sönderbrutna livsförhållanden. En dag skall det vara slut på allt elände, och tillvaron skall präglas av den härlighet som bara Herren Jesus har! Det skulle motivera att vi hade den vita glädjefärgen, och somliga har det också så. Att uttryckligen fira en ”Kristus Konungens dag” sparar vi dock i vår kyrkas tradition till 1:a i Adv., som det faktiskt har varit från början, när de engelska missionärerna kom till vårt land.

Men vi skall då låta den här söndagen, även om det blir lite motsägelsefullt, präglas av både allvar inför den yttersta domen och glädjefylld förväntan inför Herren Jesu återkomst ”i härlighet”. Psalmerna vi sjunger tar upp båda motiven. Vi började med att sjunga om ”En herrdag i höjden”, med sin bön: ”Ack, mildaste Jesu, föröka oss trona”. Men vi skall som avslutning sjunga: ”Guds Son en gång i morgonglans skall åter komma hit”, och då uttrycka vår längtan efter den dagen: ”Vi väntar, ropar med hans folk: Kom, Herre Jesu, snart!”

Vi påminner oss alltså att det här med yttersta domen inte bara är något allvarligt. Med den allvarliga stämningen i vår tradition, har vi kommit att tänka på ’dom’ som ’fördömelse’. Men alla domslut leder ju inte till det. Domstolar har inte så sällan anledning att komma med domslutet ’oskyldig, frikänd’. Dom handlar i grunden om att upprätthålla rätten. Det handlar då inte bara om att döma den skyldige, utan också att upprätta den oskyldigt anklagade eller den som har drabbats av något ondskans angrepp.

Med det som händer runt omkring oss, med tiggare på gatorna och med flyktingar som söker sig till vårt land, har vi i dagens Ev. fått en påminnelse om vad Gud förväntar sig av oss. Men jag lämnar den texten att tala för sig själv, och går vidare med en del andra tankar inför budskapet om den yttersta domen.

Det vi då skall påminna oss om, är NT-läsningens beskrivning: ”böckerna öppnades … Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar”. Den blir som en domstolsförhandling. Och när vi nu vet, och i annat avseende misstänker, vad som kan stå i böckerna, så är det inte helt lockande.

Som i jordiska domstolsförhandlingar står den anklagade inte ensam. Där finns en åklagare, det är just vad ordet ’satan’ betyder. Men där finns också en försvarsadvokat. Vid några tillfällen kallade Jesus Anden för ’Hjälparen’. Det grekiska ord som används, ’paraklet’, blir om man ordagrant översätter det till latin ’advokat’. Det kommer inte bara att finnas en som vill sätta dit oss, utan också en som står vid vår sida för att hjälpa oss, för att försvara oss.

Men det blir då inte bara våra livs böcker som skall öppnas. I sina visioner fick den helige Johannes också se hur ”ännu en bok öppnades, livets bok”. Och han fick strax därefter veta att den boken ”tillhör Lammet”, d.v.s. Jesus. I den boken är människor uppskrivna enl. Jesu ord: ”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.”

Insikten om en kommande yttersta dom behöver därför inte skrämma oss. Men den skall naturligtvis stämma oss till eftertanke: finns jag nu skriven i den ”livets bok”, som Jesus för över oss. Det som står i boken om vårt liv, motsvaras det av notiser i livets bok om att det vi har syndat, gjort mot Guds vilja, har blivit förlåtet, ”i Jesu namn och blod”, som en högtidlig formulering lyder, älskad av en del väckelserörelser?

Vi vågar litar på det löfte som ges, när nu ”Gud har inte sänt sin Son till världen”: ”Den som tror på honom blir inte dömd.” Samtidigt tar vi till oss den varning som samtidigt ges: ”Den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.” Inledningen till högmässan, med sin syndabekännelse, blir därför en lite Domssön. varje söndag. Vi ser själva till att domen går över våra liv, så att vi med frimodighet kan se fram den yttersta dom som en gång skall komma.

Det som, utan stora åthävor till det yttre, även om det bör vara medvetet och kraftfullt i vårt inre, sätts in ett större sammanhang. Inför sin död, inför att han skulle bli ”upphöjd från jorden”, sade Jesus: ”Nu går en dom över denna värld. Nu ska denna världens furste kastas ut.” Det är klart att var och en av oss, med visst bekymmer, skall tänka på vårt eget liv. Men det handlar om något mer. Vi ställs in i tillvarons maktkamp mellan gott och ont, mellan Herren Jesus och ”denna världens furste”.

Det betyder att vår rannsakan och vår bekännelse och vår bön om förlåtelse får en hemlighetsfull betydelse inte bara för oss själva. Om vi låter domen ske i våra liv redan nu, så kommer Herren Jesus in i vårt liv, men också i den mänskliga gemenskapen. Så blir mässan och nattvardsgången av betydelse inte bara för vår personliga frälsning, utan för att ’det rike på vilket icke skall varda någon ände’ etableras redan nu.

Så handlar Domssön. inte bara om vad som en gång skall komma, utan också om vad som sker redan nu. Den gudomliga evigheten bryter in i den jordiska tiden, gränsen mellan himmel och jord suddas ut. Det sker föregripande, men i visshet om att det är en verklig försmak av vad som skall komma. Och när vi nu har fått den försmaken, längtar vi alltmer efter fullheten. Till slut fylls Domssön., trots sitt allvar, inte av ängslan utan av längtan. Med de första kristna ropar vi vad som Paulus i 1 Kor. har bevarat på deras eget språk: ”Marana tha!”, ’Du, vår Herre, kom!’