Kategoriarkiv: Övriga

18:e sönd. efter Tref.

Psalm 403

Skatten och pärlan

Människan är en samlare. En del samlar på sig rikedomar på sina bankkonton, som aktier eller i attraktiva fastigheter. Andra försöker samla på sig en immateriell rikedom i form av anseende, ryktbarhet eller någonting helt annat.

I dagens evangelium liknar Jesus himmelriket först vid en skatt gömd i en åker, sedan vid en mycket dyrbar pärla. Gemensamt för båda dessa liknelser är att mannen som fann skatten respektive pärlan insåg deras rätta värde. De var mer värda än allt annat! Sådant är himmelriket.

Var finner jag himmelriket?

Himmelriket är nära och tillgängligt för oss. Mitt ibland oss förkunnas Guds eget ord och sakramenten utskiftas. Fortfarande kommer många människor i vårt land i kontakt med ordet och sakramenten utan att egentligen ha sökt efter dem. Det är som med skatten som låg gömd i åkern. Många människor kunde gå förbi i skattens omedelbara närhet utan att veta vilken rikedom som låg där, bara några spadtag bort och väntade på att upptäckas. Så går också många, många människor omedvetet miste om himmelriket. ”För sent skall syndarn vakna, där ingen morgon är, där han skall evigt sakna den nåd han spillde här.” (Sv. Ps. 535:2)

I Jesu liknelser om skatten om pärlan blev de dock funna. Köpmannen i den andra liknelsen sökte aktivt efter vackra pärlor. Så lovar också Guds ord att den som söker skall finna. Däremot sägs det ingenting om att mannen i liknelsen om skatten i åkern var ute på skattjakt. Många människor som kommit till tro på evangeliet om Jesus sökte inte heller efter det. Av någon anledning, det finns många möjliga anledningar, kom de i kontakt med kristen förkunnelse och greps av ordet. Det var någonting med det som kändes gott och som gav dem mersmak. Så tog vandringen på trons väg sin början för dem. Snarare än att de sökte och fann världens Frälsare så fann han dem. Hur många människor har inte också blivit burna till det heliga dopet redan som små barn för att där mötas av Guds nåd?

Hur blir himmelriket mitt?

Det är ingenting konstigt med att mannen som fann skatten i åkern sedan gömde den i jorden. När man tar till sig evangeliet, i en del fall försiktigt och till och med trevande, behöver man till en början ”gömma” ordet i sitt hjärta. Så gjorde ju också jungfru Maria med budskapet om det stora som skulle ske med henne. Den nykristne behöver först låta sig befästas i gudsordet innan hon ger sig ut för att evangelisera omvärlden.

Men hur skall himmelriket bli mitt? I liknelserna om skatten och pärlan går upphittarna bort och säljer allt de äger för att kunna förvärva åkern med skatten respektive den dyrbara pärlan. Man behöver göra sig av med det gamla för att vinna det nya, som är av större värde. Några kapitel senare i Matteus evangelium säger Jesus till sin lärjunge Simon Petrus: ”Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt 16:19) Det som i liknelserna om skatten och pärlan beskrivs som att försaka någonting beskrivs i Jesu ord till Petrus som att lösas från någonting. Här är det fråga om två sidor av samma mynt. Att överge sitt gamla liv i synd för att ta emot syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod kan beskrivas som att man avstår från syndalivet, men innebär egentligen att man löses från det. Man blir fri från det som höll en fången i det förgängliga. När personerna i liknelserna går bort och säljer allt de äger uppfattas det lätt som att de ädelt försakar någonting. I själva verket blir de lösta från fångenskapen i

det jordiska. Mannen som fann skatten i åkern och sålde allt han ägde gjorde det ”i sin glädje”. Inte att undra på – det är härligt att få byta sin synd och död mot förlåtelse och liv i Jesus!

Hur behåller jag himmelriket?

Jesu lärjungar, som lyssnade till liknelserna om skatten och pärlan, hade tagit emot honom, och därmed himmelriket. De hade lämnat allt för att följa honom. Ändå hade dessa liknelser ett angeläget ärende till dem, och till alla som tror på Jesus och redan har del i himmelriket. Den kända reformationspsalmen slutar med en livsviktig önskan: ”Guds rike vi behålle.” (Sv. Ps. 237:4) Att behålla Guds rike (så kallas himmelriket i de andra evangelierna) är den kristnes dagliga uppgift livet ut.

Den som bekänner sin tro på Jesus kan få upptäcka att omgivningen betraktar en som lätt naiv eller barnslig. Många kristna möter också hårdare motstånd. Aposteln Paulus uppfattades på en och samma gång som galen och som så farlig att han måste hållas i fängsligt förvar under flera års tid. Den kristna kyrkan har dock många gånger gått stärkt ut ur tider av förföljelse. När de kristna håller fast vid sin bekännelse till Jesus också i motvind ser omgivningen att deras tro är på riktigt.

En ännu större fara för de kristna är frestelsen att se sig om, att se tillbaka på det man lämnat, att på nytt börja leva för världen. Det är svårt att behålla himmelriket. Ja, vi kan inte behålla det av egen kraft, men också detta, som för oss är omöjligt, är möjligt för Gud. Han bevarar oss när vi dag för dag lever nära honom i bönen och hämtar kraft i hans ord och i altarets sakrament. Här gäller det dock också att inte bara lyssna till ordet utan också att underordna sig det – att ta emot det i lydnad. Lydnad är ett ord som har svårt att finna en plats i vår kultur idag, där man odlar ett ideal av självständiga och självsäkra individer som inte böjer sig för något. Vår Herre, Jesus Kristus, var dock själv lydig ända intill döden på korset. Han gav allt och sparade inget för att vinna dig och mig! Han köpte oss fria från mörkret med sitt eget blod. Därför tillhör vi inte längre oss själva utan honom, och skall leva för honom. Det betyder att vi inte skall leva för oss själva utan i lydnad för hans vilja.

Att sälja allt man äger för att vinna skatten i åkern eller den dyrbara pärlan är någonting som en kristen får göra varje dag. Varje dag får man på nytt bryta upp och kasta loss från det fåfängliga livet här i världen. Man får be om syndernas förlåtelse, såsom man gör i Herrens bön, och be om Andens förvandling.

”Gud, för uppbrott och förvandling, lär oss glömma bort vårt jag. Driv oss ut att bygga broar till en okänd morgondag. Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång. Det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång.” (Sv. Ps. 285:3)

 

Här kan du lyssna till predikan som är uppdelad i tre delar. Del 1 är cirka 10 minuter. Fortsättning följer på del 2 (10 minuter) och till sist fortsättning från föregående (5 minuter)

Predikan del 1

Predikan del 2

Predikan del 3

Efter Nattvarden

Slutpsalm

 

Efter gudstjänsten bad jag Anders Alapää att testa vår reservorgel

 

7:e sön i Påsktiden

Sammanfattning av predikan Hm Sönd f Pingst AD 2017, S:t Stefanus koinonia, Sthlm.
Jonas Nilsson VDM, Gamla Hjelmseryd.
Joh 16:12–15.
SvPsb 162:1–2, 161:2–3, 62, 146:3–5.

– Nåd och Frid ifrån Gud vår Fader och Herren, Jesus Kristus, vare med er alla. Amen.

Låt oss be: O Du Helige Ande, Kom. Fyll trons hjärtan. Tänd hos oss alla din levande kärlekslåga, du som med hjälp av skilda språk och länder församlar folken i vår Herre Jesu Kristi tro. Endräktliga. Halleluja. Halleluja.

Jesus säger: ”Men när han kommer, Sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen” (Joh 16:13)

En uppenbar svårighet för oss idag är att t.o.m. begreppet sanning är ifrågasatt. Predikan ska inledningsvis stanna något inför sanningsbegreppet, därefter försöka fånga något av lärjungarnas bön och tillbedjan dessa speciella dagar.

När vår nu gamla moderna värld skakades av murens fall och en slags nydlighet svepte in över Sverige föreföll plötsligt allt vara möjligt. Vår gamla dominerande världsordning ifrågasattes från alla möjliga håll och vi fick lära oss att varje sammanhang skapar sina egna sanningar. Vi tänkte nog som regel omedvetet att det svenska samhällssystemet står över något sådant eftersom detta samhälle tänktes se till alla människor, oavsett närmaste kretsen. Men tanken om att varje sammanhang skapar sina sanningar fick snabbt fäste i den politiska världen och i utbildningsvärlden. Vi hade fostrats av en sanning där rätt är rätt och fel är fel – det föreföll självklart. Nu skulle man istället förstå och resonera om matematiken. Världens bästa skola började gunga.

När Jesus säger att Han är Vägen, Sanningen och Livet, så gäller det mer än matematik. Inte så få skulle nog kunna hålla med om att det utgående folkhemmets sanning hade krympts, likt det gamla Sovjets, till att i stor utsträckning bli en maktfråga: folkmajoriteten avgör vad som är sant i en viss stund, i en viss fråga. Det är uppenbart att det blir ohållbart. En grundfråga är – vart tog samvetet vägen?

Begreppet sanning i den Bibel Jesus hört användas i gudstjänsten stavas med tre bokstäver: alfabetets första, sista och mellersta med druvklasar av vokalpunkter under: ÄMÄT och talade om att sanningen är helheten, gäller allt.

Bildningens sanningsbegrepp på grekiska hade en länk in i den grekiska mytologin där den flod som Karo förde den döde på in till dödsrikets kung kallades Läthä. På den floden tvingade resenären glömma allt det tidigare för den ändlösa grottekvarnen i underjorden. Grekiskans sanningsbegrepp A-läthä, icke-glömska, talar om gåvan och förmånen att få komma ihåg, inte tvingas glömma. Det har Herrens folk i alla tider fått göra, komma ihåg vad Herren gjort för dig. Där blir ingenting oviktigt men allt lagt under Guds försoning. Alltså, Sanningens Ande lär om mer än fragmentariska satser som fogas samman på lämpligt sätt.

Två saker blir tydliga i dagens evangelium: 1. Sanningens Ande förhärligar Jesus, 2. Allt kommer från Fadern som Kristus har fullkomlig delaktighet i. Det som lyser igenom detta evangelium det är att Anden vill MER. Anden tar emot av Kristus som fått det av Fadern, och Anden ger vidare, till växt, mognad och sändning.

När vi får stanna inför Andens uppfyllande, i den mycket speciella tid som vi nu befinner oss i efter Kristi Himmelsfärd och inför Pingstdagen – då lärjungarna fått beskedet att Hjälparen är nära och att Guds Ande uppfylla löftena – så får vi dessutom förstå att de var samlade dit denna undervisning knyts, till Jesu sista måltid, i den övre salen i stan. Där höll de nu samman under bön och tillbedjan.

Hur såg den bönen och de textläsningarna ut?

Vi kan först komma ihåg att Pingstdagen inte var ett nytt påfund. Det var en av de stora obligatoriska vallfartsfesterna till Jerusalem då judar från hela dåvarande världen var samlade. Man firade samma vänteperiod som mellan uppbrottet från Egypten och ankomsten till Sinai, nästan femtio dagar. Man läste med största sannolikhet om ankomsten till Sinai. Där stiger Herren också ned på berget under moln och töcken. Under en årsperiod vid Sinai ges uppenbarelsen. Efter att Tabernaklet byggts och Sinaiförbundets lagar preciserats, räknas folket inför uppbrottet. När tabernaklet byggts färdigt faller slutligen eld från himlen, när tabernaklet färdigställts och elden till offerveden ska tändas. Den elden tänder Herren själv. Samma sak upprepas vid Salomos tempels invigning, ordentligt utlagt i Krönikeböckerna där gudstjänsten med rökelse och musik står fram i hela sin skönhet. I just Krönikeböckerna får kung Salomo i invigningsbönen stå på eller i en talarstol som har samma form som tabernaklets brännofferaltare och infriar på så sätt det som redan vid Sinai sades om Israels folk – ni är ett kungarike av präster. Kung Salomos agerande liknar en prästs.

Det förunderliga är att när den uppdateringen kom, alltså i Krönikeböckerna, så förefaller NT inte bara se det som en komplettering till Kungaböckerna utan något av en sammanfattning av hela GT, placerad sist bland GT:s böcker. I den sammanfattningen, alltså Krönikeböckernas, ser vi profeten Moses vid berget föras samman med prästen Aron vid tabernaklet och kung Salomo i templet – Davidsättlingen. Det som gör det relevant att ta fram just de s.k. Krönikeböckerna i Pingsttid är att de också pekar framåt mot missionens tid. Den siste som i så fall hörs i Bibeln är hednakungen Kores som uppmanar Guds folk att gå upp och bygga Herrens, himmelens Guds hus i Jerusalem.

Det som på ett särskilt sätt infrias på kyrkans Pingstdag det är att alla Herrens stammar på nytt räknas in i de tolv. Därför är Pingstdagen framför allt ett återupprättande av hela Israel. De facto hade Juda dominerat totalt sedan återkomsten. I ljuset av Pingstdagen blir Jesu gärning belyst såväl från norr i Galileen med tjänstekvinnornas stammars söner, som med Samarien där Josefs söner härjat. Men syftet är inte ett politiskt rike utan ett Herrens tempel för alla folk. Nu dras alla folk in i denna tjänst, inte med bockars och kalvars blod, utan med Jesu gudomliga, i sitt folks kroppar.

Jesus är samtidigt profeten som undervisat, Han är prästen som fullgjort försonandet och Han är nu konungen som regerar på sin tron. Allt sammanfattat i himmelsfärden. Kanske kan Salomos närmast totala identitet med sin far kung David säga något om Faderns och Sonens relation. Såsom Sonen förhöll sig till sin far så är vi kallade att förhålla oss till vår himmelske Fader.

Det mest unika i Krönikeböckernas framställning är bestämningen av templets plats, till det Moria berg som påminner om Abrahamsoffret. Det är unikt därför att i 1 Mos talas det aldrig om Moria berg utan enbart om Moria land. Det blir alltså tydligt att detta Herrens berg, grundat på Abrahamsförbundet, når vidare än Sinaiberget, det som Apostlagärningarna är så tydliga med. Det är tydligt redan i Krönikeböckernas inledning därför att där dras alla världens folk in.

Låt oss därför påminna oss om, och sjunga de psalmer som vi kan tänka en gång präglades av kung David och hans söner, och be om Andens rustning så att vi kan översätta detta för de vardagsmiljöer som är våra, att man även där kan få höra talas om

en Skapare som har en alldeles särskild tanke med människans skapelse i man och kvinna: vår himmelske Fader,

om en Frälsare som vill rädda och inkludera alla människor men som också skiljer oss åt som herden skiljer fåren från getterna,

om den Helige Ande som vill levandegöra detta för oss och alla människor denna dag – att all denna kunskap och vishet är oss given i den Heliga Skrift. Jag läser sista psaltarpsalmen i våra biblar (150):

Halleluja! Prisa Gud i hans helgedom, prisa honom i hans mäktiga valv. Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet. Prisa honom med basunklang, prisa honom med lyra och harpa. Prisa honom med tamburin och dans, prisa honom med strängar och flöjt. Prisa honom med ljudande cymbaler, prisa honom med klingande cymbaler. Allt som andas ska prisa Herren! Halleluja!

Sanningens Ande inkluderar hela världen och befriar oss från det helvetiska tuggandet av oförätter för att få minnas också det svåraste i försoningens ljus, och ffa: Herrens kärleks gärningar som möjliggjort allt detta och öppnar himmelens portar för den som ber, här. Den Sanningen är stor, och den glöder, i Jesu Namn och Närvaro. Amen.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

 

Fastlagssöndagen

DSCF2080c                            Gudstjänstens inledning DSCF2081cdLäsning av Evangelietexten från Joh. 12:20-33 DSCF2085c                                Den lyssnande församlingen DSCF2089c

Högmässa i S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka i Stockholm

Fastlagssöndagen 7 februari 2016

Predikan: Kåre Strindberg
Firningsämne: Kärlekens väg
Psalmer: 93, 656, 204, 28, 568.
Bibelläsningar: 4 Mos 21:4-9.  2 Kor 5:18-20.  Joh 12:20-33.
Predikan:

I Faderns och    Sonens och Den Helige Andes namn:

Fastlagssöndagen är en stor festdag i den världsvida kristenheten. I romersk katolska länder är det vanligt med karneval. Ordet hämtat från latinets carne vale = farväl till köttet. Tanken är att man inte skall äta kött i fastan som nu kommer.
Fastlagssöndagen påminner oss först om Jesu glada intåg i Jerusalem, men föregår också fastan, som lär oss att vägen till framtidens eviga ljus går genom en period av prövningar, försakelser och lidanden.
Men det lidandet är, till skillnad från denna världens lidande, meningsfullt, för det leder till uppbrott hän mot en storslagen framtid.
Guds kärlek från höjden lyser upp kärlekens väg på Jorden och ger oss sällskap under tiden.
Vi får i den första tillbakablicken på gudsfolkets vandring på Mose tid, genom öknen, se hur de glömt det viktigaste, nämligen Guds omsorg.
Se, för er inre syn, dessa folkskaror, egendomligt hållna vid liv av manna, vatten och småfåglars kött.
De förolämpade Herren med att säga: ”Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den föda vi får.”
Kopparormen, som egentligen inte är en orm utan en benlös ödla, blev en symbol för den internationella läkarvetenskapen. Liksom man blev helad i öknen av att beskåda Moses kopparorm, blir man helad av att beskåda och lita på Jesus Kristus som blev upphöjd på Korset. Av Honom blir vi frälsta till kropp, själ och ande.
I epistelläsningen lär oss Kristi sändebud Paulus försoningens nödvändighet:
”Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.”
Nu gäller det för världen att ta till sig detta och fördriva denna världens härskare! Den återupprättade vänskapen mellan Gud och människa föregår och är en modell för den kommande återupprättade vänskapen människor emellan:
”Såsom i Himmelen så ock på Jorden.”
Människorna vållar varandra ofantligt mycket lidande, genom sina korttänkta genvägar till nytta och egen glädje. Familjer, släkter, vänkretsar, grannskap, arbetsplatser, hela nationer är i gungning.
Betydelsen av Gud verk i försoningen är så omätlig för våra liv, att vi, egentligen, borde stå upp och sjunga lovsånger hela dagarna!
Jesus lär oss försoningens grund:
Utan försoning inget nytt liv – utan nytt liv ingen försoning. ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas”, som ett vetekorn, berättar Han. Något måste offras om två ovänner skall bli vänner. Låt oss betrakta vetekornet: celldelningen spränger ytterskalet. Den gamla frökroppen blir underminerad som bas för den nya växten som skall spira.
Har ni sett en gammal sättpotatis, efter att potatisplantan skjutit fart? ”Om vetekornet dör ger det rik skörd”, säger Herren Jesus. Detta är tröstens och framtidens underbara ord. Inte har man väl tänkt på döden så?
I Jesu sällskap kunde den lika gärna kallas förvandling, omvandling. Ytterskalet offras, det är sant. Prestigen offras, när ovänner försonas. Jesus, Guds Son offras genom att Gud Fader sänder Sin Son från Himmelrikets glädje till Jordens skadeglädje.
Ett totalt engagemang som inte väjer ens för lidande. Här är en av kristendomens många paradoxer,  dvs. en av många skenbara motsägelser att man får – av att ge. Nytt liv kan uppstå ur död.
Vetekornets ytterskal kan inte bestå för evigt. Därför säger Jesus:
”Den som älskar sitt liv i denna världen,” låt säga sitt ytterskal ”förlorar det.” Ja, även den som hatar sitt liv i denna världen, förlorar det. MEN den som sträcker sig efter det nya livet som Jesus ger  skall leva i salig evighet.
Vi skall inte bli växtfrön, med vi kan dö och uppstå genom det heliga Dopet, och det nya livet få hälsa och krafter genom den heliga Nattvarden.
Några greker som kommit upp till högtiden i Jerusalem,  under Jesu sista Påsk på Jorden, sa: ”Vi vill se Jesus.” ”Aldrig har någon människa talat som Han”, medgav även Hans motståndare,  berättar evangelisten Johannes (Joh 7:46).
Ville de titta på en kändis? Att ”se” betyder här inte främst att ”titta på”, utan mer att märka, inse, uppleva. Vi kan jämföra med ordet ”höra”. ”Du som har öron, hör” (Upp 2:7). – Du som har förstånd – förstå! – Du som har känsla – känn!
Alla våra sinnesorgan kan stängas av med ett hårt sinnelag. ”Mina ögon har skådat frälsningen”, kunde den gamle Symeon säga när han sett det nyfödda Jesusbarnet.
”Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.” Han är en ovän, en lögnare och mördare. Unna dig att skilja dig från hans natur.

1. Fråga dig: Har jag något otalt med någon? Hatar jag någon?
Är det någon jag inte vill förlåta?

2. Bed till Den Helige Ande, Hjälparen, att Han visar dig vad du kan göra.
Tala med dina församlingsmedlemmar. Låt dem berätta från sina erfarenheter.

3. Våga ”sticka ut” vid rätt tidpunkt och plats och våga vara sann och generös.
Precis det som du själv behöver möta.
LYCKA TILL!     Amen.

Ära vare Fadern och  ✠  Sonen och Den Helige Ande, så som det var
av begynnelsen, nu är , och skall vara,  från evighet till evighet.   AMEN 

DSCF2090c                Förberedelse inför Herrens Heliga Nattvard DSCF2091cdDSCF2092cdDSCF2096c

Psalm 93

Psalm 204

DSCF2097cMenar du verkligen att vi ska skriva under på det här?

2:a Advent


                              Inledningsord

Predikan 2 Advent (II)  1983 års Evangeliebok

6 December 2015 i S:t Sigfrids kyrka vid Högmässa med S:t Stefanus Koinonia

över

Joel 2:20-32.  Heb 10: 34-39.  Mark 1: 14-15

Firningsämne: Riket som kommer

Psalmer:

Ingångsps. 39  Jesus från Nasaret går här fram

Psaltarps. 661  Vaka och bed

Grad. ps. 100  Tillkomme Ditt rike

Off. ps.  76  Gud, vår lösta tunga

Lovps.  1:1-6  Gud, vår Gud

PREDIKAN

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Kan du minnas den otåliga väntan som barnen känner på julafton

innan paketen skall öppnas?

Timmarna går långsamt fram. Man försöker glömma sin väntan

genom att göra något praktiskt.

Men så tänker man på tiden och klockorna blir besvärligt tröga.

Ett svenskt ordspråk säger:

”Den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves.”

Då tillla fiffig  yngling i en svensk 40-tals-film:

”Men den som väntar på någon som gått – väntar alltid förgäves.”

Ordet vänta kommer från latinets ”adventum”, och betyder ankomma,

komma fram. När det gäller om tid betyder det nalkas, vara på väg.

Adventstiden är en förberedelsetid för jul, ungefär som fastan före påsk.

Därför violett; botens och förberedelsens färg.

Många kristna fastar eller drar ner på födan före jul.

Många gånger är det bra att vänta innan man får en sak, för att hinna vara beredd

och uppskatta den mer, när man väl får den.

”Det enda odrägliga är att inte ha någonting att vänta ”,

skriver Hjalmar Bergman i Swedenhjelms, akt 2.

Bara den som hoppas väntar sig att få något.

Om man inte tror att något skall komma

så väntar man inte heller!

Hittills har allt varit förberedelser, nu framträder Han själv.

Han är väl förberedd. När Han får höra att släktingen och häroldern

Johannes Döparen  blivit fängslad drog Han sig undan ett tag

för att straxt framträda med ett starkare budskap.

”Det ser ut som om Herren [Jesus] predikade detsamma

som Johannes [Döparen], nämligen: ”Omvänd er,

Guds rike är nära” … men det finns en skillnad”,

skriver kyrkofadern Theophylaktos i en kommentar

(han var ärkebiskop i Akrida i dåv. Bulg. Dog 1120).

”Johannes sade: ”Omvänd er så att ni kan bli fria från synderna”,

men Jesus säger: ”Omvänd er så att ni blir fria från lagens bokstav.”

Därför tillade Han: ”Tro evangelium.”

Ty den som kommer till tro på evangelium har gjort lagen överflödig”,

dvs som frälsningsväg. Nu är Guds rike nära,

omedelbart för handen. Jesus ger det.

”Det är livet enligt evangeliet, och det liknas med full rätt vid himmelriket.

Ty om du ser någon leva efter evangeliet och inte efter köttet”

kan du säga att han har himmelriket.

”Att göra kött till sin arm” och ”lita till hästar och vagnar”

är målande hebreiska gammaltestamentliga bildord

för detta när människor bara vet om eller litar till helt inomvärldsliga krafter.

Som litar till sin egen styrka och förträfflighet

och hoppas att ingen skall upptäcka bristerna.

Profeten Joel levde i Juda och profeterade sannolikt i Jerusalem,

efter Nordriket Israels fall 722/21 f. Kr.

Joel proklamerar att

”var och en som åkallar Herrens namn […] skall bli frälst”.

Varje planet i Universum har sin tid att leva.

Jordens, planeten Tellus´, tid kommer också att ta slut.

Bara forntidens Gud kan hjälpa oss att planera för evigheten.

Speciellt för Joel är också att han skildrar gudsrikets härlighet,

och de omistliga nådegåvorna

för en segrande framgångsrik kyrka.

Aposteln Petrus sa på Pingstdagen i Jerusalem:

”Detta är vad som har sagts genom profeten Joel:

Det skall ske i de sista dagarna, säger Gud,

att Jag utgjuter Min ande över alla människor.

Era söner och döttrar skall profetera,

era unga män skall se syner

och era gamla män ha drömmar …

Jag skall låta sällsamma ting visa sig uppe på himlen

och tecken nere på Jorden”,

hämtat från Apg 2:16-17, 19, citerande Joel 2:28-32.

Johannes Döparen förkunnade omvändelse från,

Jesus förkunnar omvändelse till.

Från synd – till Jesus.

Från evig död – till evigt liv.

Båda förkunnelserna är nödvändiga.

Så här predikade Petrus inför Stora Rådet i Jerusalem:

”Jesus är stenen som förkastades av er husbyggare,

men blev till en hörnsten.

Hos ingen annan finns frälsningen

och ingenstans bland människor under himmelen

finns något annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:11-12).

Gud rike är där Guds vilja sker.

Men Guds vilja sker inte alltid ens där man kunde förvänta det.

Kyrkan finns i kyrkan.

Kyrkan med stort ”K” – Kristi Kyrka

finns i kyrkan med litet ”k” i kyrkosamfunden.

Om man inte håller isär dessa begrepp

är det risk att man tappar tron

redan första gången man upptäcker att

”Kyrkan (…) omfattar både gudfruktiga och gudlösa”,

för att anföra Augustanas Apologi VII, VIII (SKBS s. 176).

Gud är nära de bedjande och Hans vilja sker tillslut.

Därför har också själva kyrkolokalen en sådan sällsam kraft,

som en landningsplats och avskjutningsramp för himmelen.

Kärleken till kyrkan är en följd av kärleken till Gud.

Mäktiga ting skall tima – för det finns en Gud!

Hebreerbrevets skriftställare ger perspektiv

åt ofrånkomligt lidande, ty allting har sin tid, dessvärre.

Han manar till uthållighet.

Inte den ensamme självplågarens uthållighet,

utan Guds vänners uthållighet, stunden före genombrottet.

Det finns många begynnelser. När episteln skrevs

under första århundradet hade redan den första pingsten kommit.

Många begynnelser och förnyelser har sedan stärkt kyrkans folk

och gett hopp i världen.

Ja, det där låter ju finemang, tänker många,

men problemet är att vi ser väldigt lite

av Guds rike här och nu!

Det är inte bara det katastrofala läget

för våra trossyskon i den muslimska världen,

och den hinduiska och buddistiska,

med terror mot kristna,

utan också trons stora tillbakagång i traditionellt kristna länder.

Svenska Kyrkans ledare gör oss ofta besvikna.

Vi kommer samman och utbyter nya skräck-exempel med varandra.

Vad många tycks ha glömt

är att lidandet är störst för Herren Själv,

som måste åse allt och veta allt.

Herren är ofta hårt trängd och ser fram emot

att återkomma för att göra upp räkningen med ondskan

och avsluta denna tidsålder.

Det gäller både för Honom som för oss

att klara tiden fram till dess.

Lågkyrkliga är ofta bra på att vittna och uppmuntra varandra

med de glädjeämnen som ändå finns.

Nog kan vi, här och nu, finna tackämnen

som vi kan hylla vår Herre och Gud med!

”Att mitt under striden, vi börjar

Dig tacka och lova för segern”, sjöng vi i gradualpsalm 100

”Dig bekänner fröjdefullt

kyrkan hela Jorden runt”, skall vi få sjunga i vår slutpsalm.

Prästen Yngve Kalin knyter an till dagens firningsämne

”Riket som kommer” och utbrister:

Välsignad var Han som kom!

Välsignad är Han som kommer!

Välsignad är Han som skall komma!

…Guds Son kom i världen med en enda uppgift,

att söka upp och rädda det som var förlorat.

Han kommer nu i Sin kyrka

och Han skall komma tillbaka vid tidens slut.

…Han kommer fortfarande till oss.

Han möter oss för att du och jag

skall få del av Hans seger.

…Advent betyder ju ankomst;

”Jesus från Nasaret går här fram,

än som i gången tid”.

Han kommer till oss genom Sitt ord

och de heliga handlingarna, sakramenten.

…När vi i nattvardsmässan sjunger:
”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn”

är det inte en minnessång över någonting

som hände bara för länge sedan.

Det är någonting som händer här i vår kyrka.

…Det är viktigt att vi kommer ihåg

att Han skall komma [tillbaka] vid tidens slut

för att hämta Sitt folk.

Det är Kristi sista advent”,

skrev Yngve Kalin.

Kyrkans framtid beror av hennes vilja att ta emot och bruka

den hjälp som Den Helige Ande ger.

Vi behöver Den Helige Ande och Hans livgivande

vatten och värme.

Den dyrbara skörd som kyrkan absolut behöver

är en allmän uppväckelse av slumrande tro;

1)  En ny ödmjukhet med omsorg om alla.

2)  En sanningslidelse mot dimridåerna hos makten

som aldrig frågar Gud till råds,

utan bara följer sina egna infall.

3)  En trygghet och stolthet

oberoende av egen styrka och svaghet,

utblottad och utlämnad till Guds nåd allena.

Du är kallad att illustrera detta!

Vi sjöng i gradualpsalmen: ”Tillkomme Ditt rike”.

”Guds rike kommer väl av sig självt, vår bön förutan,

men vi ber i denna bön att det må komma även till oss”,

skriver Martin Luther i Lilla Katekesen.

”Att Guds rike är mitt ibland oss hjälper oss icke,

så länge det icke har kommit in i våra hjärtan”,

skriver Oscar Bensow i en förklaring.  (NT med förklaringar)

Jesus sade till lärjungarna: ”Guds rike är inom er.”

Därför finns det anledning för oss alla och envar

att ställa frågan:

”Är Guds rike inom mig?”

-När är det så?  -Hur är det då?

Långt därframme glimmar ett ljus

som låter oss ana att glädjen som skylts i mörkret,

en gång helt skall få bada i ljus.

Guds rike är nära    ja, gå Honom till mötes!

Var finns andra med samma längtan?

Lär dig igenkänna trossyskon,

de är dina bästa vänner, i mörka och ljusa dagar.

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.

Amen. DSCF1671cd


Palmsöndagen

DSCF9149cMed våra palmkvistar i händerna hälsar vi Konungen Jesus Kristus

DSCF9154c

DSCF9155cd

DSCF9151cd



                  Evangeliet läses från Johannes 12:1-16

DSCF9164cdDSCF9168cDSCF9173cDSCF9177cDSCF9180cdDSCF9182cDSCF9185cdDSCF9186c              Lyssna till predikan på Palmsöndagen. Gör det!


          Förberedelse inför Herrens Heliga Nattvard
DSCF9203cd

                               Uttåget

DSCF9208cdErik får hjälp med att släcka ljusen av Silvinus, Rubine och Deminta

DSCF9209cdDSCF9210cdDSCF9211cdDSCF9213c                   Vid saft och kaffebordetDSCF9215cd                 Agnes med storasyster LydiaDSCF9217cd                       Agnes i förgrunden

9:e sön efter Trefaldighet

                                   Församlingen förbereds inför gudstjänsten

                                  Evangelieboken hämtas

Läsning av evangeliet från Lukas 16:10-15 Ni kan inte tjäna både Gud och mammon

Lyssna till predikan

Tredje årgången. Texter: Amos 8:4-6, Ef. 4:20, 22-28 och Luk 16:10-15

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, Amen!
Nåd var med er och frid från Gud, Vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre.”
Evangelietexten är efterspelet till liknelsen om den ohederlige förvaltare. Udden i
den liknelsen är riktad mot fariseérna som med det judiska folket hade en stor gåva
att förvalta: lagen och löftet. Lagen att de skulle vara ett heligt folk av kungar,
präster och profeter och löftet att Messias skulle födas bland dem. Han som i sin
tur skulle ge alla människor möjligheten att bli en del av Guds folk. Det
förvaltarskapet hade de förspillt genom att tro att löftet gällde deras egen
förträfflighet genom lagen. Skillnaden mellan Jesus och fariséerna är ytterst sett
deras människosyn. Fariseérna menade att man var andligt fria, vilket ledde till
andligt övermod och hyckleri. Jesus var inte ensam i sin samtid att anklaga dem för
att hyckla. Men han var ensam om att inte bara skärpa lagens bud utan också
uppfylla löftet och lagen. Jesus lovar alla trogna den sanna rikedomen – att genom
honom – vara ett heligt folk, ett konungsligt prästerskap av profeter. Därför ska vi
idag stanna upp inför ämnet: En trogen förvaltare av Guds nåd är kung, präst och
profet i Jesu riken
Människan är skapad till Guds avbild men har varit en otrogen förvaltare
”Och om ni inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som tillhör er?”
Jesus anklagar fariseérna för att ha missbrukat lagen och löftet genom att älska en
annan herre vid sidan av Gud. Kärleken till den egna fromheten hade blivit ett fall
för dem. Genom den hade kärleken till framgång inför andra människor lett till en
kärlek till pengar. Man hade varit otrogen mot löftet och lagen som tillhörde Gud
men förvaltades av gudsfolket. Och de hade varit otrogna när det gäller det jordiska
goda som tillhör Gud men som de gjort till en avgud – en pengagud – mammon.
Men det andra ledet i det Jesus säger är mer svårtytt: vem vill då ger er vad som tillhör
er? Det enda som egentligen tillhör oss är våra kroppar: vår mänsklighet. Och den
har vi förlorat på ett så genomgripande sätt att vi inte kan få den tillbaka. Att vara
människa är att vara skapad till Guds avbild. Vi har förlorat den Gudslikheten som
gör oss till människor. Det kan tyckas märkligt men vi människor är inte mänskliga
utan omänskliga. Vad är det för en egenskap och hur gick det till?
Det skulle ligga nära till hands att tro att det var kraft som vi förlorat. Vad är väl en
människa jämfört med Gud? Det sägs ibland om den rena evangeliska läran har en
låg syn på vad människan förmår. Att människan ingenting kan och ingenting
förmår. Men det är inte sant. Skriften lär oss att människan har en förmåga som
övergår alla varelsers förutom Guds. Ja till och med änglar är svagare än människor.
Det tydligaste exemplet är hur hela skapelsen föll i synd genom ett mänskligt
ögonblicksverk. Att djävulen behövde människans hjälp! Genom ett enda
människopar uppstod död och lidande. Det är alltså inte på grund av att människan
saknar kraft som vi talar om människan som omänsklig.
Kanske är det då så att människan har blivit ond av naturen efter fallet? Nej
tvärtom fördömer skriften den villfarelsen. Vi lär istället att det ännu efter Adam
och Evas fall är så att människans substans, natur, väsen, kropp och själ är något
som Gud skapat och skapar på nytt i varje generation. Han skapar inget ont eller
syndigt. Ofta säger vi att det är mänskligt att fela. Men det är inte sant. Då får vi
istället säga: det är omänskligt att fela för människan är skapad till att förvalta Guds
skapelse i fullkomlighet och helighet såsom vår Himmelske Fader skapar oss. Vår
Gudslikhet består alltså i att vi är heliga.
Precis som Adam som var kung, präst och profet i skapelsen har vi förvaltat Guds
avbild i otro. En otro som är en sjukdom, en sexuellt överförbar sjukdom som
vandrar mellan släktled till släktled. Det är vår andra herres märke som vi bär. Ett
förvaltarskap som inte är att tjäna Herren. För jämsides med all vår kraft och alla
våra förmågor finns en dödlig och smittsam blodpest. Därför får vi också erkänna
det som fariséerna hade så svårt för: människan är en otrogen förvaltare av vår
gudslikhet. Adam och Eva är inte bara dåliga exempel utan deras synd har skadat
vårt släkt så att varje människa har förlorat sin mänskliga helighet och jag behöver
därför hjälp att återfå det som tillhör mig.
Genom tron på den trogna förvaltaren får vi tillbaka vår Gudslikhet
”Och om ni inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som
tillhör er?”
Svaret på den frågan är Jesus. Han vill ge oss vår mänskliga gudslikhet tillbaka.
Efter sin mänskliga natur är han en ny skapelse – en ny Adam. Också den andre
Adam är kung, präst och profet. Han är kung i maktens rike – i skapelsen – precis
som Adam. Han ska förvalta skapelsen och genom honom ska en ny skapelse ske i
nådens rike – i kyrkan – där han härskar med kraften att ge oss vår rättfärdiga
mänsklighet tillbaka. Själva begreppet synd och rättfärdighet illustreras i dess rätta
språkliga kontext i dagens gammaltestamentliga text. Det finns bara ett mått som är
rättfärdigt: det mått som mäter rätt. Varje avvikelse är ett orättfärdigt mått – ett syndigt mått. För oss människor är det måttet Jesus själv och varje litet avsteg är
synd. Jesus har förvaltat löftet och lagen som överstepräst genom att vara ett
perfekt offer till försoning i vårt ställe. Det är ett verk som räddar med samma kraft
och omfattning som den förste Adams svek gav oss döden. Som Adam var den
förste i ett dödens släkte är den andre Adam den första i ett odödlighetens släkte
när han ger oss del av sin mänsklighet. Den återställer vår mänsklighet och det är
vad vi kallar rättfärdiggörelse. När vi bekänner oss som fattiga syndiga människor
bekänner vi samtidigt vår förnedring genom synden och vår mänskliga Gudslikhet
genom syndernas förlåtelse. Samtidigt syndare och rättfärdig människa. Den är
möjlig eftersom vi genom dopet delar Jesu mänskliga natur. Paulus skriver: Ni har
iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och
helighet.” Den skapelsen är ett verk av anden och ordet och därför ska vi för det
tredje och sista stanna upp inför att
Genom troget bevarande av ordet och sakramenten är vi kungar, präster och
profeter i Jesu rike
Den som döpts och förvaltar sitt dop troget – alltså i tro – den ska inte dö men
vinna evigt liv. Betyder det att vi är klara nu? Är vi heliga och goda förvaltare? Ja
inför Gud – coram Deo – är vi helig och rättfärdiga. Vi är medkungar i nådens,
maktens och härlighetens riken. Därför skriver Petrus: Men ni är ett utvalt släkte, ett
konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget fol, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar.
Men inför människor – coram hominibus – har vi en rättfärdighet att vinna med
troget förvaltarskap. Det sker i maktens rike. Där vi skickas som tjänare till våra
medmänniskor. Hur ska vi göra det? Dagens evangelietext verkar ställa en skarp
skiljelinje mellan att förvalta Guds nåd och förvalta världens goda. Men det är en
felaktig läsning. Är vi kungar över det skapade då tjänar allt skapat oss. Mammon
har ingen makt över oss. Vi kan synda varje dag men vi tjänar ändå Herren. Vi kan,
men vi vill inte. Nej, av tacksamhet vill vi tjäna vår medkonung Jesus genom att
vara god medmänniskor och tjäna våra medmänniskor med glädje. Allt som
Mammon fått människor att missbruka kan vi använda i den tjänsten så länge vi
håller oss till Ordets vägledning och sakramentens bruk. Då är vi trogna förvaltare
till Guds mäktiga nåd.
I nådens rike är de härliga gärningarna vi ska förkunna Ordet och sakramenten som
han har lagt i kyrkans händer att förvalta. Vi har alla del i kyrkans löften och Jesu
prästerskap. Varje sakrament är ett Guds ord och löfte som möter ett element:
vatten, vin och bröd. Fastän vi inte kan se det med vårt förnuft vet vi att det har en
mäktig verkan. Vi ser det i våra egna liv. Men ordets kraft att övertyga är också ett
Andens verk. Tänk på fariséerna och deras efterkommande som läst om Herren
lidande tjänare i Jesaja 53 kapitel utan att känna igen honom i Jesus. Miljontals timmar av bibelstudier där man ingenting förstått! Dock samtidigt med omedelbar kraft övertygar Anden i Ordet oss om att hela Skriften talar om Kristus. Det är ett profetiskt ämbete som anden skänker oss med varje skrivet bibelord. Därtill verkar Ordet och anden med oss i nattvarden och dopet och övertygar oss om dess kraft genom att skänka oss tröst och frid och intyga: Kristus har gjort dig till sin. Genom att själv vara en trogen förvaltare av den sanna mänskligheten och genom att förvalta den genom att ge oss av den i ordet och sakramenten så att vi inte ska vara världens slavar utan medkungar, medpräster och medprofeter med Kristus som förkunnar hans härliga verk i kärlek. Därför är det sant som vi satt ill ämne för dagens predikan att: En trogen förvaltare av Guds nåd är kung, präst och profet i Jesu riken eftersom han fått sin mänsklighet återställd genom att ikläda dig den nya människan av den nya Adams släkt. En ny människa som är skapad till likhet med Gud, i kärlek, sann rättfärdighet och helighet. Må den kärleken sprida sig från nådens till maktens rike genom den tro som är verksam i kärlek. Amen!
Låt oss be:
Lovad vare Gud och välsignad i evighet,
som genom sitt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss.
Hans helige Ande må stadfästa Ordet i våra hjärtan,
så att vi inte blir glömska hörare,
utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden,
och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.

Ingångspsalm: 291
Lovpsalm: 697:6
Psaltarpsalm 656
Gradualpsalm: 595
Psalm före predikan: 243
Psalm efter predikan: 364:6-9
Offertoriepsalm 387
Slutpsalm: 555

                                       Förberedelse inför Herrens Heliga Nattvard


                      Efter gudstjänsten finns det mycket att prata med varandra om

                                  Barn har alltid en given plats gustjänst och kyrka

                                          Gemenskap vid kaffebordet

 

 

 

Sexagesima/ Reformationsdagen

Texter (årg 3): Jer 23:25-29, Hebr 4:12-13, Joh 8:46-51

Tema: Det levande ordet

 

Psalmer:
Ing.:                                    326:1
Grad.:                                   64:4-7
Tillred.:                                375:3-4
Slut.:                                    237:4

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Låt oss be!

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn ber vi dig Gud om att helga oss i sanningen, ditt Ord är sanning! Amen

Inledning

Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Joh 8:31f)

Med dom orden börjar Jesus den diskussionen som leder fram till dagens evangelium. Judarna reagerar på att Jesus säger att sanningen ska göra dem fria och svarar att de är Abrahams barn och aldrig har varit slavar under någon. Jesus svarar att ”var och en som gör synd är syndens slav” och han säger till dem att han vet att dom är Abrahams barn men att de vill döda honom för att de inte förstår hans ord. Han för därför diskussionen fram till att handla om vilka som är Abrahams sanna barn. I dissektionen hävdar judarna själva att Abraham är deras fader, men Jesus säger att om de vore Abrahams barn så skulle de också göra Abrahams gärningar, men det menar Jesus att de inte gör eftersom de nu vill döda Honom som sagt dem sanningen. Så handlade inte Abraham, säger Jesus. För skulle de haft Gud eller Abraham till fader skulle de älskat honom, eftersom han har utgått från Abrahams Gud och blivit sänd av honom.

Därefter fäller Jesus en allvarlig dom över deras hjärtan och säger till dem: ”Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, eftersom sanning inte finns i honom. När han talar lögn, talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader. Men mig tror ni inte, därför att jag säger er sanningen.” (Joh 8:44f)

Det är en kraftig anklagelse Jesus kommer med och han förundras över att de vill följa lögnens fader istället för att tro på honom som säger sanningen. Men det är verkligheten för oss människor! Ända sedan syndafallet finns detta inre motstånd inom oss all som gör att vi inte vill lyssna till sanningen, just därför att den är sanning. För sanningen är smärtsam för oss att höra, eftersom den avslöjar oss och vilka vi verkligen är. Ingen går fri utan: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud” (Rom. 3:23)

Sen följer Jesu två frågor som inleder dagens evangelietext: ”Vem av er kan överbevisa mig om synd? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte?” och Jesus själv ger svaret: ”Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.

Jesus hävdar att han kommer med sanningen och utmanar judarna att bevisa motsatsen – kan ni visa att jag har fel – Att ni är utan synd och att det istället är jag som talar lögn och därför bär på synd? Han har lagt fram och avslöjat sanningen, om deras hjärtan för dem, men de tror inte på honom! De framhärdar istället i sin otro och säger att Jesus är en samarit – dvs en avfallen och syndig människa – som är besatt av en ond ande. De lyssnar inte på Guds Ord, och vi kan fråga varför? Jesus har själv gett svaret: ”Ni har djävulen till er fader” (v44) och ”ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud.” (v47b) – De har inte Abraham eller Gud till far, som de trodde, utan djävulen.

Profeten Hesekiel får ett ord från Herren efter att Herrens Ande lämnat templet och Israels folk stod inför en landsflykt, men orden passar också in på Jesus – Guds egen Son som blev ett litet människobarn. Det står: ”Du människobarn, du bor mitt ibland ett upproriskt folk. De har ögon att se med, men ser inte. De har öron att höra med, men hör inte, eftersom de är ett upproriskt folk.” (Hes 12:2) Människosonen står i dagens evangelium inför några otroende judarna och får erfara just detta att de har ögon att se med, men ändå ser dom inte. Och dom har öron att höra med men ändå hör de inte på Guds Ord, eftersom de är ett upproriskt folk som har djävulen till far.

Jesus tillbaka visar all kritik och hävdar med emfas att han inte är besatt av någon ond ande eller att han skulle söka sin egen ära, sen avslutar han dagens evangelietext med att ge oss ett fantastiskt löfte, när han säger: ”Amen, amen säger jag er: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.

Tre teman, eller tre ord kan vi alltså lyfta fram från denna diskussion: 1. Den som är av Gud och har honom till far, lyssnar till Guds Ord, 2. och om vi förblir i hans ord är vi Jesu lärjungar och vi ska förstå sanningen som ska göra oss fria, 3. och om vi bevarar Jesu ord i våra hjärtan ska vi aldrig se döden. Utifrån dessa tre orden: lyssna, förbli och bevara, ska vi nu stanna inför epistelns ord att:

Guds Ord är levande och verksamt

1. när vi lyssnar till hans ord

Hebreerbrevets författare säger i dagens epistel att ”Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

Judarna ville inte lyssna på Guds ord, och Jesus gav svaret på varför – de var inte av Gud och hade djävulen till far. De ville inte höra sanningen utan kallade sanningen istället för lögn och lögnen för sanning, och dom fortsatte i samma illusion om att de var på rätt väg i livet. De insåg inte att deras liv var i fara och att de skulle gå evigt förlorade för att de inte lyssnade till Herrens röst. Det är så ett oomvänt hjärta hanterar Guds Ord! Man vill inte lyssna och ta till sig sanningen om hur illa det egentligen är ställt med hjärtat. Att människan genom syndafallet och arvsynden är skild från det gudomliga livets ljus och vandrar i lögn och mörker.

Men när en människa lyssnar till Guds Ord och tillåter det att vara en domare över hjärtats uppsåt och tankar kan en människa inse eller erfara stengrunden i hjärtat, att hjärtat är bedrägligare än allt annat och att det är obotligt sjukt – som profeten Jeremia skriver i kapitel 17:9. Då erfar hon Guds levande Ord som likt ett tveeggat svärd tränger igenom kroppen, in i hjärtat och dödar den gamla människan. I den gammaltestamentliga texten hörde vi Gud säga genom profeten Jeremia: ”Är inte mitt ord som en eld, säger HERREN, och likt en slägga som krossar klippan?” (Jer. 23:29) När en människa öppnar upp sitt hjärta och låter Guds Ord få lysa in i hjärtats mörker, får hon uppleva att Guds ord är som en eld som sprider sitt sken och bränner upp allt som kommer nära. Synden utplånas och hon erfar värmen som sprider sig i kroppen, efter att Guds Ord likt en slägga har krossat hjärtats stengrund.

De Ord som Jesus talar ”är ande och liv” säger han i Joh 6:63. När vi därför lyssnar till hans ord når frälsningens under vår själ och vi vänder om från: mörker, synd och död till: Gud och det liv han ger. Guds Ord både dömer och befriar när vi av hjärtat lyssnar – genom lagen dömer Guds ord oss som syndare och visar oss att Guds vrede vilar över vår synd, men genom evangeliet om Guds försoningsverk på korset frälser han oss från syndens välde och ger oss genom tron, liv av hans liv och för oss in i en levande gemenskap med honom, genom Jesus Kristus.

Den som är av Gud lyssnar till Guds ord” säger Jesus – och hans fråga till dig är Vad du gör?

Det andra vi ska sägs något om är att Guds Ord är levande och verksamt:

2. När vi Förblir i hans ord

Som vi hörde i inledningsordet så säger Jesus att om vi förblir i hans ord, är vi verkligen hans lärjungar, och vi ska förstå sanningen, och sanningen ska göra oss fria. Att förbli i Guds ord innebär att stanna kvar i nåden, att leva av evangeliet och varje dag leva med Jesus i sitt hjärta. Att lyssna till Guds ord är fösta steget på trons väg. Det är omvändelsens början när hjärtat bli avslöjat och dömt av lagens ord men där evangeliet om korset och syndens förlåtelse villkorslöst förkunnats och nått hjärtat. Man har smakat och sett att Gud är god och upplevt nådens evangelium, det glada budskapet om syndernas förlåtelse genom Jesu blod. Men omvändelsen och tron måste också underhållas. För att nå det himmelska målet måste en Jesu lärjunge också förbli i Guds Ord och leva i den dagliga omvändelsen. D.v.s. att varje dag på nytt låta hjärtat dömas av Guds lag och återupprättas av evangeliet. Det handlar om att underhålla tron, att umgås med Jesus och låta gemenskapen med honom få prägla ens liv. Att uppsöka de platser där Gud har lovat att möta sitt folk, att leva i nådens medel: i Ordet och i sakramenten. Att ofta använda Guds Ord i sin egen bibelläsning och att lyssna till god förkunnelse och att ta emot nattvarden i söndagens gudstjänst. Och ofta påminnas om dopets nåd och löften. Då leds du allt djupare in i relationen med din Frälsare och du förstår då mer och mer av sanningen – först sanningen om dig själv, att du i dig själv inte är fullkomlig och att du därför kommer bli dömd och gå evigt förlorad om du skulle stå inför Guds domstol på den yttersta dagen. Den insikten tvingar dig till Kristus som låter dig se sanningen om Honom, att han av kärlek till dig blev sänd till världen just av den anledningen – för att friköpa dig från lagens krav och upphäva syndens förbannelse genom att ta det straff som du genom din synd är skyldig till och dö i ditt ställe. Paulus skriver i 2 Kor 5: ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Detta evangelium både skapar och håller tron levande och när vi tar emot det i vårt hjärta blir vi verkligen fria – fria från vår egen bristfullhet som leder till evig död, och befriade från vår synd och skuld. Vi äger istället Guds rättfärdighet och hans barns frihet i nåden, som Fadern har gjort oss värda att bli arvingar i, genom tron på Jesus Kristus. I Kol 1:12-14 skriver Paulus att vi med glädje ska tacka Fadern, ”som har gjort oss värda att få del i det arv som de heliga har i ljuset. Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike. I honom är vi friköpta och har fått förlåtelse för våra synder”. Förbli därför i Guds Ord!

Det sista vi ska säga något om är att Guds Ord är levande och verksamt

3 När vi Bevarar hans ord, i våra hjärtan

Jesus avslutar dagens evangelium med att säga: ”Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” Att hålla sig till Guds Ord och bevara det i sitt hjärta för alltså med sig stora och underbar löften om att aldrig någonsin se döden. Det är vårt hopp och vår tröst i sorgen och saknaden efter vänner och anhöriga, för uttrycket att aldrig någonsin se döden innebär inte att vi kommer undan den kroppsliga döden. Den ska vi alla en dag gå igenom, men för den som har lyssnat, förblivit och bevarat Guds Ord i sitt hjärta ­– ska leva om han än dör, som Jesus säger till Marta när Lasarus dött. När han säger till henne: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” Det Jesus talar om är den eviga döden. Den döden kommer vi som tror på Jesus och som har hört hans ord, förblivit i det och bevarat det i våra hjärtan,­ inte att se för vi har genom dopet och tron övergått från döden till livet. Jesus säger i Joh. 5:24: ”Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.” För Jesu skull kommer vi på den yttersta domen alltså inte bli dömda till evig död utan vi kommer att bli frikända och få evig liv.

Vad innebär det då att bevara Guds ord i hjärtat? Att förbli och att bevara ordet hänger ihop och är i en viss mening två sidor av samma mynt. För att bevara har med helgelsen att göra, alltså att mer och mer bli lik Jesus genom att ta avstånd från det onda och istället göra det goda. Att mer och mer separeras och skiljas från det onda sättet att tänka, tala och leva. Det handlar om att leva helgelsens liv. Om att hålla sig till Guds vilja och lyda hans bud och föreskrifter. Och hur gör du det? Jo genom att du förblir i Ordet, lyssnar till det och ta det till dig och låter det omforma och förvandla ditt liv. Vi har ju ett uttryck som säger att vi blir som vi umgås och det gäller också i det andliga livet. Om vi därför umgås med Gud i bönen och i hans ord, förblir i det och låter Anden tala till oss och tillåter Anden att förändra våra liv – Då lever vi helgelsens liv och vi bevarar Guds Ord i våra hjärtan. För när vi skyddar, vårdar, hålla kvar och slå vakt om relationen med Jesus håller vi fast vid Ordet, förblir i det och vi heligas genom det till ett heligt och rent liv. Lev därför i Ordet!

Avslutning

Guds ord är levande och verksamt och om vi lyssnar till det, tar det till oss genom att förbli och bevara det i våra hjärtan, för det oss också till evigt liv! Därför kallas det för det levande ordet, för det är ett Ord fyllt av liv, av Guds eget liv som både har kraften och förmågan att helga oss och föra oss till evigt liv.

Denna söndag ställer oss – som det gör varje söndag – inför Guds ord, ”det levande ordet”. Gud är inte stum. Han talar till oss på ett språk som vi alla förstår, i bibeln, i Jesus Kristus och i predikan. Det ordet är kraftigt och verksamt och skarpare än något tveeggat svärd. Och det är genom detta Guds Ord i Skriften som Gud verkar och handlar med oss så att det leder till vår frälsning. Det är det ord som Gud uppenbarar sig och sin vilja genom, dömer oss som syndare, frälser oss ur syndens välde till en levande gemenskap med Gud, genom Jesus Kristus. Och det är också det ord, varigenom Gud förvandlar och helgar oss till lydnad för sin vilja, bevarar oss vid liv i tron, leder oss på sina vägar och ger oss ett framtidshopp om ett evigt liv. Till detta kan vi bara säga:

+
Ära vare Fadern, och Sonen, och den helige Ande!
Så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara
från evighet till evighet. Amen!

Henrik Vestergård

Nyårsdagen 2012

 

Skriftetal

Om två av eder här på jorden komma överens att bedja om något, vad det vara må, så skall det beskäras dem av min Fader, som är i himmelen. Ty var två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. (Mat 18:19-20). Så skriver evangelisten S:t Matteus. Namnet Jesus är verkligen heligt och mäktigt. Det är vår yttersta och egentligen enda anledning att se evigheten an med förtröstan. Vår tro, vårt hopp och Herrens kärlek till sitt folk samlas i namnet Jesus – och även vi samlas i namnet Jesus. Idag på nyårsdagen samlas vi dessutom för att fira Jesu namns dag, och evangelietexten beskriver hur den människoblivne Guden förs in i den mänskliga gemenskapen genom oskärelsen och ges sitt namn. I Per Juliusons bearbetning från år 1966, av David Welanders då dryga 40 år gamla sång beskrivs på ett vackert sätt den blandning av ömhet och styrka som finns i detta heliga:

Namnet Jesus aldrig mister genom tiderna sin glans/

det om evig kärlek vittna som hos ingen annan fanns.

Det till uppgift har att samla till Guds ständigt öppna famn/

alla mänskor, unga gamla, detta underbara namn.

Namnet Jesus, himlens hälsning, det min hjärtas kärlek vann/

i det namnet fann jag frälsning; inget annat frälsa kan.

Med denna himmelska hälsning i åtanke, låt oss med förtröstan träda inför Herrens nådetron och bekänna vår synd och skuld.

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Namnet Jesus har ingen like, inget motstycke någonstans. Det är sannerligen ett heligt och mäktigt namn. Ljuv är doften av dina salvor, ja, en utgjuten salva är ditt namn (HgV 1:3). ”Den som yttrat Jesu namn genomträngs omedelbart av en ljuv doft” skrev kyrkofadern Johannes Chrysostomos. Han talade naturligtvis bildligt, och avsåg en andlig doft; en Gudi behaglig doft. Ett intressant bild, att kyrkans trogna kraft av Jesu namn liksom genomsyras och omges av en Gudi behaglig doft.

Trots den makt och styrka som finns i namnet Jesus så har de kristtrogna alltid varit snara till att kalla på, ropa till, och tala i just namnet Jesus. Jag säger ”trots” makten och styrkan eftersom detta var en skarp avvikelse från den judiska inställningen till heliga namn, och även de kringliggande kulturernas, för den delen. Abraham, Isak och Jakobs Guds heliga namn var i sig själv oerhört mäktigt. Det visste man. Man visste också att Herren är en barmhärtig och nådig Gud, långmodig och stor i mildhet och trofasthet (Ps 86:15) men ändå föreskrev lagen fruktansvärda straff för de som dristade sig att missbruka Hans heliga namn. Att missbruka det hebreiska namnet Jehovah var helt enkelt förenat med livsfara, och judisk tradition utvecklade redan i antiken praxis att ersätta Guds egennamn Jehovah med ordet “adonai” – Herren – vid högläsning av Skrifterna.

Mot denna bakgrund av bävan inför och distans till Guds namn kom nog de kristnas attityd att te sig underlig, kanske dumdristig, om inte rent av hädisk. Och allt, vadhelst I företagen eder i ord eller gärning, gören det allt i Herren Jesu namn och tacken Gud, Fadern, genom honom (Kol. 3:17) skriver Paulus i Kolosserbrevet. Och så blev det också. De kristna samlades kring namnet Jesus, bad till Fadern i namnet Jesus, hälsade varandra i namnet Jesus, predikade i namnet Jesus, förföljdes och mördades för namnet Jesus. Och allt detta enligt Skriften, som verkligen föreskriver detta nära och ständiga umgänge med namnet Jesus.

Kyrkofadern Origenes, helgonens läromästare, skriver: ”Namnet Jesus, ett härligt namn värt all ära, ett namn som står över alla andra namn, borde inte först yttras av människor, och inte heller komma till genom människor. Därför är det betydelsefullt att evangelisten tillägger det namn som hade blivit nämnt av ängeln.” Kristna har i alla tider hållit namnet Jesus för heligt och mäktigt, men den distans och fruktan som hade kännetecknat judarnas förhållande till namnet Jehova var som bortblåst i de kristnas förhållande till namnet Jesus. Vad hade hänt? Det är inte så enkelt att judarna var överdrivet försiktiga, eller vidskepliga, när de avstod från att nämna Guds egennamn; de hade verkligen fog för sin försiktighet.

Jesus – en grekisk form av det hebreiska Yoshua, och den hebreisk-arameiska varianten Yehoshua, betyder ju ”Herren frälser” – en distinkt antydan om vad som hade skett. Skillnaden mellan bävan och frimodighet ligger i det gudomliga sammanhang som blev verkligt i och genom Jesu Kristi egna frälsargärning. Å ena sidan har vi ett undergivet och undersåtligt synsätt som ankommer ett folk där var och en var såld till träl under synden; ett folk som visste att ingen rättfärdig finnes, icke en enda (Rom 3:10). Å andra sidan har vi ett frimodigt synsätt som sannerligen är det folks rättighet, för vilka, som Paulus skriver, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad… en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla dem som tro… rättfärdiggjorda utan förskyllan, av hans nåd, genom förlossningen i Kristus Jesus (Rom 3:21, 22, 23). Herren Jehovah den rättfärdige fadern inför vilken ingen kunde befinnas rättfärdig och Herren Jesus, den rättfärdiggörande sonen genom vilken alla som tror kan få del i rättfärdigheten. Jesus själv säger ju att vadhelst I bedjen om i mitt namn, det skall jag göra, på det att Fadern må bliva förhärligad i Sonen. Ja, om I bedjen om något i mitt namn, så skall jag göra det (Joh 14:13-14). Lagen uppfylldes en gång för alla – detta är den stora skillnaden.

Lagen avskaffades inte, den uppfylldes. Detta är en viktig skillnad som ger anledning att tala om resten av dagens korta evangelieläsning. Fram till fjortonhundratalet firade västkyrkan enhetligt denna dag inte bara Jesu namns dag utan även minnet av Jesu omskärelse. Olika kalendariska reformer och kontroverser har sedan dess luckrat upp sammanhanget och omskärelsen har fått träda tillbaka, men Jesu namn och Jesu omskärelse hör samman på ett mycket nära sätt. Liksom kristna barn ges sina namn vid dopet, så gav judarna namn åt barnen vid omskärelsen. Alltså, när de trädde in i gemenskapen och ställdes under lagen blev de namngivna. Men Jesus omskars inte endast för att ställas under lagen, utan även för att uppfylla lagen.

Omskärelsen i sig har ett flertal symboliska innebörder. I omskärelsen spilldes Jesu blod av människohand och vi ges en svag föraning om Jesu pina och offerdöd, detta enligt ärkebiskopen av Genoa, den välsignade Giacomo da Varazze (1230-1298) i hans legendkrönika Legenda aurea, Den gyllene legenden. Epiphanius av Salamis menar att Kristi omskärelse vederlägger ett antal kätterska uppfattningar om Jesu Kristi natur. ”Kristus omskars” skriver han ”Först för att visa han verkligen var kött, i motsats till Manicheus lära och de som säger att han endast föreföll mänsklig. För det andra, för att visa att hans kropp inte var av samma substans som Gudomen, som Apollinarius lär, och att den inte heller var nedkommen från himmeln, som Valentinianus hävdar. För det tredje, för att bekräfta omskärelsen som han hade instiftat i forna dagar bland de som väntade på hans ankomst. Slutligen, för att inte ge judarna någon ursäkt: om han inte hade låtit omskära sig kunde de ju ha hävdat att de inte kunde ta emot en icke omskuren Kristus.”

M.a.o. så är omskärelsen ett mycket viktig led i Jesu frälsargärning. Den visar hans mänsklighet och kroppslighet, men framförallt hans lydnad inför Guds lag. Gud ville att sonen skulle omskäras just för att ställa honom under lagens krav och förordningar. Paulus förklarar just detta när han skriver att när tiden var fullbordad, sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, så att vi skulle få söners rätt (Gal 4:4-5). Hur skulle Jesus kunna uppfylla lagen om den inte angick honom? Lika lite som världens starkaste man skulle kunna ta olympisk medalj i tyngdlyftning om han inte först skrevs in som tävlingsdeltagare.

Utan hans omskärelse skulle vi alltså inte ha kunnat erhålla vår frihet i namnet Jesus; utan att Jesus själv ställts under lagen och uppfyllt den skulle vi inte ha kunnat glädjas i evangelium. Origenes skriver: ”På samma sätt som vi dött med honom genom hans död och uppstått med honom genom hans uppståndelse, så har vi med honom blivit omskurna en gång för alla och är därför inte längre i behov av köttets omskärelse.” Till kolosserna skriver ju Paulus, I honom haven I ock blivit omskurna genom en omskärelse, som icke skedde med händer, en som bestod däri att I bleven avklädda eder köttsliga kropp; jag menar omskärelsen i Kristus (Kol 2:11).

Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn (Joh 1:12) Låt oss så förena oss i bön med den Clemens av Rom, som i slutet av det första århundradet, i sitt brev till korintierna, i det 64:e kapitlet, skrev:

Må Gud, som ser allt och som är härskare över alla andar och herre över allt kött; som utvalde vår Herre Jesus Kristus och oss genom honom till att vara ett utkorat folk: giva åt varje själ som kallar på hans ärorika och heliga namn, tro, fruktan, frid, tålamod, saktmodighet, självkontroll, renhet och nykterhet, till Hans namns behag, genom vår överstepräst och beskyddare, Jesus Kristus, till vilken tillhör all ära, härlighet och makt, nu och i evighet.

Amen

 Lyssna till predikan

 

 

                        Kyrkkaffet