Psalm 103

Psalm 655

Psalm 104

Psalm 105

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

1 Advent (III 1983 års KHB), 1 December 2019

i S:t Sigfrids kyrka, av Kåre Strindberg över

Sak 9:9-10. Upp 5:1-5. Matt 21:1-9. Luk 4:16-22a.

Firningsämne: Ett nådens år

Beredelseord: 1 Joh 1:5b-10

Psalmer: 103:1-4. 655. 104. 109:1-2, 3. 39. 106.

Predikan

I Faderns och  Sonens och Den Helige Andes namn:

Äntligen så är dagen här!

Så mycket förberedelser, in i det sista.

Så bryter jublet ut i sång och glädje.

Adventsstjärnorna är uppsatta i många fönster i hemmen,

för att påminna om den stjärna

som visade vägen för vandrarna till Jesusbarnet,

som vi firar på Juldagen

Fyra scenbilder ur den bibliska historien framträder

på ett alldeles särskilt sätt för oss i kyrkan idag.

Låt oss dröja kvar vid dem.

1. Den första bilden är hämtad från Bibelns sista bok; Uppenbarelseboken.

Scenen är Guds tron.

Johannes, lärjungen och evangelisten får deltaga i

den himmelska gudstjänsten.

Herren håller en bokrulle med en skrift,

men den går inte att öppna, för den har sju sigill,

som stänger till den.

Biskopen Bo Giertz skriver i en kommentar:

”… så framträder en ängel som härold (…)

och efterlyser någon som kan bryta de sju sigillen

och öppna rullen.

Men det visar sig att ingen levande varelse kan åta sig den uppgiften.

Ingen kan öppna bokrullen och ingen kan läsa vad där står.

Johannes som har fått visshet om att rullen döljer

något oändligt viktigt … börjar gråta …

I Johannes Uppenbarelse är sjutalet ständigt återkommande i allt

som har med Gud och Hans verk att göra …

vi rör oss på helig mark …

En av Guds präster tröstar Johannes.

Det finns en som kan öppna bokrullen,

eftersom Han vunnit seger.

Hans namn behöver inte nämnas …”

(Förklaringar till Nya Testamentet, Bo Giertz, Församlingsförlaget. S. 344-345).

2. Den andra bilden ger oss profeten Sakarja, som såg in i framtiden,

500 år innan, att Messias skulle födas, Israels sanne konung.

Sakarja uppmanade sin samtid att våga ta ut glädje i förskott,

eftersom Herren Sebaot, härskarornas Gud,

skulle sända Sin Son till Jorden

för att upprätta ett evigt rike av rättfärdighet.

”Ropa ut din glädje, dotter Sion,

jubla, dotter Jerusalem!

Se, din Konung kommer till dig.

Rättfärdig är Han, seger är honom given.

I ringhet kommer Han, ridande på en åsna,

på en ung åsnehingst” (Sak 9:9-10).

3. Den tredje bilden får vi av evangelisten Matteus,

som berättar om Jesu intåg i Jerusalem

i sista året av Sin jordiska levnad.

Jesus och följet gör en välbehövlig paus vid Betfage,

två km. öster om Jerusalem.

Han skickar iväg två lärjungar till byn för att hämta en ung åsna,

som ännu ingen har ridit på, med åsnestoet i följe.

Allt är så förunderligt förberett sedan lång tid tillbaka.

Åsnan var ett kungligt riddjur, som kungar tidigare ridit på.

Ja, de kungliga signalerna i Jesu framträdande är flera,

sade mig Biskop Göran Beijer i ett Bibelstudium nyligen..

Allt sätts i rörelse, sånger börjar stiga upp,

det smittar av sig från glada leenden

till jubelrop som fyller sinnena.

En del kan inte hålla sig längre, utan springer i förväg,

skär kvistar av träden och strör dem på vägen

och lägger mantlar där Jesus rider fram,

som man gör för en konung.

Och hurraropen skallar:

”Hosianna i höjden!” ” … Han som kommer …”

syftar ju på Messias – Konungen!

Hosianna betyder O fräls oss! Låt väl gå!

– Må Gud välsigna konungen!

Förutom det yttre, direkt synliga,

utspelas här ett inre skeende:

I Jesus träder Gud in bland historiens gestalter.

Sedd, känd, älskad, hyllad och åtlydd.

Jesus rider in rakt genom det Gamla Testamentets löftesprofetior,

som nu går i uppfyllelse med Jesu framträdande.

Samtiden hoppades att Israel skulle återupprättas som en stormakt,

likt hon varit tidigare, men Han som var förutsedd blickar inte bakåt

utan uppåt och utåt i det eviga nu som omgärdar Honom.

Nu är tiden inne, en ledare ur folkets djup som skulle komma

har kommit.

Hosianna, Davids Son!

Välsignad är Han!

Hosianna i höjden!

Jesus drar in i Jerusalem och blir hyllad.

En fest- och seger-yra har lägrat sig.

Några är ännu lite frågande,

och förstår inte varför alla andra är så glada.

Så är det än idag för många.

4. Den fjärde scenen, är från vår predikotext av Lukas idag.

Den är hämtad från inledningen av Jesu offentliga verksamhet,

platsen är Nasaret, där Jesus växte upp.

Här är det kanske tre år före Jesu festliga intåg i Jerusalem.

I synagogan väljer Han ut ett stycke ur Jesajaboken, i kapitel 61,

som Han kanske sjöng, för i antiken sjöng man Bibelläsningarna:

”Herrens ande är över Mig,

ty Han har smort Mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.

Han har sänt Mig att förkunna befrielse för de fångna

och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet

och förkunna ett nådens år från Herren” (Jes 61:1-2a).

Han säger ”Mig” 3 gånger och tillägger:

”Idag har detta stycke gått i uppfyllelse

inför er som hör Mig.”

De församlade prisade Honom och häpnade.

Prästen Berth Löndahl i Bunkeflo skriver i en kommentar

till dagens evangelium från Lukas, att Jesus

”inte kommer med ett budskap, en lära, en visdom,

utan att Han Själv är själva budskapet,

att Han är själva läran och själva visdomen.

Problemet med Jesus är inte vad Han säger och gör

utan vem Han är –

en otydlighet som tycks bestå

för många predikanter än i dag.

Dårskapen och stötestenen i vem Jesus är

och vad som skedde med Honom finns kvar,

en anstöt som varje ny tid velat förminska” (SPT 23/2019).

Det stora glädjebudskapet till oss idag

låter oss vara mottagare av stora gåvor.

Men: är det någonting som vi bör göra?

Ja, det är det.

Folk får tro och förneka vad de vill i Sverige idag.

Samma rättighet måste då också gälla för oss andra också!

När vi talar om vår relation till Herren

så räcker det inte med att bara återberätta vad Jesus gjorde

i förfluten tid, i perfekt eller imperfekt.

Vår tro är inte främst ett försanthållande, utan en hyllning

till Herren, vår Gud.

Tala därför i presens vad Jesus gör idag,

vad Han gör för dig

och vilken trofast och uppmuntrande vän Han är till dig!

Idag, 1 December 2019, firar vi även det nya kyrkoåret,

med dess firningsämne: Ett nådens år.

Sällan har väl behovet av ett nytt kyrkoår

med dess längtan efter väckelse och förnyelse

i Sverige och i den svenska kyrkan varit större än nu,

kan jag tycka.

Många som ropade ”Hosianna” svek sen sin Mästare

och ropade ”Korsfäst! Korsfäst!” kort därefter.

Dagens svikare är mer verbala …

Jesus måste sanningsenligt säga:

”Jag känner er inte.”

Men Han riktar Sitt allvarsordet i tid.

”Där det finns tid finns det nåd”,

skrev en gång Folke T. Olofsson.

”Om någon älskar Mig, håller han fast vid Mitt ord,

och Min Fader skall älska honom,

och Vi skall komma till honom

och ta Vår boning hos honom”,

utlovade Jesus Kristus (Joh 14:23).

Låt oss göra så!

AMEN

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet. AMEN

Armi och Edit

Psalm 109

Psalm 39

Psalm 106

Postludium

 

 

 

Predikan på Söndagen före Domsöndagen (II)

enligt 1983 års Ev.bok för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

den 17 November 2019 av Kåre Strindberg

över Sef 3:8. 2 Kor 13:5-9. Lukas 12:35-40

Firningsämne: Vaksamhet och väntan

Beredelseord Matt 24:42-44 + Sak 1:3

Psalmer: 632, 661, 550, 387, 111, 490.

I Faderns och  Sonens och Den Helige Andes namn:

Nu faller de sista – motstånd är lönlöst …

De sista löven singlar nu ner från träden

och naturen är avklädd all sin prakt.

Ett visst allvar och vemod inställer sig,

som många söker skingra med ett hektiskt nöjesliv.

Hösten kan få oss att tänka på vårt eget livs höst.

Ja, på hela planetens höst. Vi lever inte för evigt här.

Även planeten Tellus har sin utmätta tid.

Det är Söndagen före Domsöndagen och temat är

Vaksamhet och väntan.

Bibelläsningarna dessa söndagar vid slutet av kyrkoåret

vill bl.a. lära oss skillnaden mellan rädsla och bävan.

Kristus kommer tillbaka – det kommer Adventstiden påminna oss om.

Väntan inför Herrens ankomst fyller oss med vaksamhet och begrundan.

Hans ankomst fyller oss med glädje.

Bävan är naturlig att känna

inför Herrens väldighet och höghet.

Israeliterna bävade inför Gud vid uttåget ur Egypten och

vid Sinai Berg, vid oräkneliga gånger i sin historia.

Att möta en ängel brukar inge bävan.

Men Gud inger inte ångest och rädsla, för Han är ingen fiende.

Dagens gammaltestamentliga läsning är hämtad från profeten Sefanja,

som verkade i Sydriket Juda, efter att hela Nordriket Israel

förts bort av assyrierna.

Sefanja drev en kraftfull varnande förkunnelse

och inspirerade senare kung Josia

till dennes tempelreformation år 622/621 f.Kr.

Sefanja pekade även framåt till Messias ankomst

och det messianska riket.

Folkets omvändelse tonade dock ut och tog slut.

De återföll senare i gudlöshet,

så Juda deporterades 597 f.Kr. i tre omgångar

enligt Guds B-plan.

Sefanja profeterade även om ”kvarlevan”

som behöll sin tro och sitt fromhetsliv.

Flera Bibelböcker förkunnar om resten som skall bliva kvar

(Jes 10:21, 16:14, 37:31. Syr 47:22).

Till denna rest knöts starka förhoppningar

för deras uthållighet i tro och bekännelse.

Den kallades t.o.m. helig (Jes 4:3).

”[e]n gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam” (Jes 11:1).

Vi får där bilden av ett fällt träd som ändock lever vidare.

Tanken går lätt till Sjukhuskyrkans symbol:

 

Den illustrerar en avsågad stam, där ett sidoskott vuxit ut

som lyfter upp en ny krona.

Allt placerat inom ett omgivande kors.

Till dem som låter Gud vara gud, säger Herren Jesus:

”Var inte rädd.” ”Var inte rädda.”

”Var och en som känns vid Mig inför människorna,

honom skall också Människosonen kännas vid inför Guds änglar”,

lovar Han i dagens evangelium.

Det är klara löftesord.

Ingen har gett sådana löftesord som Jesus.

Ingen kan göra sådana gärningar som Han gjorde,

annat än genom Honom, i Hans kraft och på Hans uppdrag.

Jesus gör under än idag.

Vi behöver inte blygas i jämförelsen med Honom,

för Han gör oss inte mindre än vi är.

Otrons människor gör sig själva mindre än de kunde vara.

Till glädje för vem?

Om inte Gud fanns så hade inte de heller kunnat finnas

som förnekar Honom.

Nej, Jesus gör oss tvärt om större, så som det var i begynnelsen..

”Säg mig vem du umgås med,

och jag skall säga dig vem du är”, skriver Euripides i sin pjäs Phoenix.

Jesu exempel är föredömen för allt ledarskap

och Han påminner oss att vi kanske lever vår sista dag idag

och utför våra sista gärningar idag.

Vad skall Herren upptäcka när Han plötsligt kommer.

Skall Han finna oss beredda?

”När ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Aposteln Paulus skriver brev, inspirerade av Herren.

På Pauli tid var Korinth Greklands största stad

med 200 000 invånare.

Paulus var hård mot församlingen i Korinth,

för att inte tala om församlingen i Efesus!

Den hedniska religionen fanns kvar i Korinth

med sina kvinnliga präster, tempelprostitution

och allmän skörlevnad.

Otukt hade spritt sig även in i den kristna församlingen (se 1 Kor 5).

Vår käre apostel hade jämt sjå.

Vi kan då jämföra med församlingen i Filippi,

där aposteln predikade första gången för européerna.

Han kallade församlingen för sin glädje och sin segerkrans (Fil 4:1).

”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också Den

som skall rädda oss, Herren Jesus Kristus.

Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet

så att den blir lik den kropp Han har i Sin härlighet,

ty Han har kraft att lägga allt under sig.

Stå därför fasta i Herren, mina kära (…)

som jag älskar och längtar efter,

ni som är min glädje och min segerkrans

(fil 4:20-21).

Låt oss vaka och bedja,

ty dagen är nära när Han kommer.

Låt oss förbli en trofast rest

för Herren att så ut för framtida skördar.

AMEN

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

 

Psalm 559

Psalm 669

Predikan vid Högmässa för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

19 efter Trefaldighet (II) enligt 1983 års Evangeliebok, 27 Oktober 2019,

över 1 Mos 9:8-17. Heb 11:1-3, 7-10. Joh 9:1-7, 24-39.

Av Kåre Strindberg

Psalmer: 559. 669. 264. 393. 20. 568.

Firningsämne: Trons kraft

Beredelseord: 1 Kor 2:1-5

Predikan:

I Faderns och  Sonens och Den Helige Andes namn:

Det satt en blindfödd man i Jerusalem och tiggde.

En blindfödd kan inte beskriva sin blindhet.

På sätt och vis kan den som inte har mött Herren liknas vid en blind.

Den som varit seende men sen blivit blind

har bättre orienteringsförmåga, men har i stället ett större lidande.

Vi kan också tänka på dem som haft tro men förlorat den.

Den blindfödde mannen är så beroende av andras välvilja

och har fått lära sig tålamod.

I sitt mörker får han höra hur man pratar

inte till honom, utan om honom.

Lärjungarna ställde den fråga som var vanlig:

”Vem har syndat, han själv eller hans föräldrar

eftersom han föddes blind?”

Om mannen hörde de orden måtte de gjort fruktansvärt ont i honom

Hans handikapp är inte bara ett praktiskt hinder,

utan är ett skamfyllt straff – menar de.

När det är mörkt behöver man tröst och sällskap.

Ingen hjälper honom i det andliga mörker

som följt på synens mörker.

Hans tankar om Gud och sitt eget livsöde

får han behålla för sig själv.

Jesus säger till lärjungarna och till trons folk i alla tider:

”Varken han eller hans föräldrar har syndat,

men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.”

Vem är han, som rör vid hans ögon

och säger: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.”

Då kommer färgerna, formerna, rörelserna,

en helig rysning och glädjekaskader formas

som borde ha rört vid allas hjärtan.

Vi kan för vårt inre öga se hur mannen

tjoande far omkring bland de chockade åskådarna.

Vad blir reaktionen?

Är det: ”Hurra – grattis – underbart!”

Är det det det vad man säger?

Mannen som förut var blind

finner sig nu föras än hit, än dit.

för att förhöras av fariséerna – den religiösa eliten

om allt verkligen har gått rätt till här egentligen.

Så här får det väl inte gå till

på en gudstjänstdag, en sabbat?!

Mannen vet ännu inte vem Jesus är,

men han vet vad Denne har gjort för honom

Fariséerna tror att de vet vem Jesus är

och de gillar inte vad Han har gjort.

En konkurrent, en syndare, följaktligen,

som inte ens drar sig för att göra under

på själva gudstjänstdagen.

Det blir till ett uppträde och våldsamt gräl

och en märklig skiljelinje illustreras mellan religiös blindhet

och verkligheten.

Mannen som varit blindfödd måste försvara sitt helande

och Den som gjort det omöjliga.

Jesus ger kraft att vittna om Honom:

”Om den här mannen inte vore sänd av Gud

hade Han inte kunnat göra någonting.”

Men fariséerna kör ut honom med den grövsta förolämpning

som de kan komma på.

Vad är det för värld som han nu fick se?

Så kommer Någon som han inte har sett förut och frågar:

”Tror du på Människosonen?”

Nu känner han igen rösten,

och allt kopplas ihop:

”Jag tror, Herre!”

Men vad var det som han trodde?

att Gud finns, som har skapat himmel och Jord?

Nej, det hade han nog alltid trott.

Det hade fariséerna också alltid trott.

Men de trodde inte att Jesus var Gud – Herren.

De trodde på Gud men kände inte igen Honom

fast Han stod inför deras ögon.

De var så säkra, i sitt andliga högmod,

att de ville döda Messias Jesus med religiös iver.

Det största och bittraste motståndet mot tron,

kan man ofta finna i religionens topp både före och efter Jesu uppståndelse.

Det är ett smärtsamt uppvaknande.

Så är det också idag:

Det största hindret för ett andligt uppvaknande

kommer från en del ledare inom kyrkan själv.

Den onde vet precis var han bör investera!

Gud har givit tron genom Sin uppenbarelse,

vad Han har visat i historien.”Tron är grunden för det vi hoppas på,

den ger oss visshet om det vi inte kan se” (Ep)

”Tro är visshet om Guds löfte,”

sjöng vi i den första psalmen idag.

Vår tro – vår trosbekännelse är vårt svar –

vårt instämmande till den tro som Gud har anvisat.

Icke-troende anar sällan vilket stort djup redan ordet tro har.

Tro är övertygelse om Guds helighet;

Hans barmhärtighet, rättfärdighet och allsmäktighet.

Förtroende och förtröstan är de viktigaste synonymerna.

Den gt-liga läsnigen om Noa och arken

handlar främst om Guds löfte,

löftet att rädda en rest av en, i övrigt,

fördärvad mänsklighet.

Översvämningen ger oss bilden av dom och straff.

Men ett tecken framhålles;

”Min båge sätter Jag i skyn”.

regnbågen och duvan med olivkvisten blir fredssymboler.

Jesusrörelsens främsta symbol på 60- och 70-talen

var Regnbågens halvcirkel.

Den har Bibel-främmande nu kapat. Låt oss återerövra den!

Tiden för goda strävandens förverkliganden dröjer ibland.

Minns då Herrens ord i Predikarens 3:e kapitel:

”Allting har sin tid.”

Allt gott, men även allt ont är övergående.

Ibland finns bara den vägen kvar att vänta ut alltsammans.

Flodens vatten avlöses av dopets vatten,

den nya födelsen till det eviga livet,

med start i tiden och fortsättning i evigheten.

Tro innebär också ett underordnande till och hyllande av Herren

som står över oss alla.

Noa gjorde vad Herren sagt. Då blev han välsignad.

Människan kan inte själv bestämma villkoren

för att kunna ha gemenskap med Gud.

Trons kraft är grundad på Guds förbund med människan.

Guds ord i Den Heliga Skrift beskriver 5 stora förbund

mellan Sig och människorna.

1. Skapelseförbundet.

2. Noaförbundet.

3. Förbundet med Abraham.

4. Förbundet med Mose och israeliterna.

5. Förbundet i och med Jesus Kristus.

Kristus rymmer i Sig förbundet mellan Himmel och Jord;

mellan Gud och människorna genom inkarnationen

– Guds människoblivande genom Jungfru Maria,

genom Inkarnationen mellan Gud och människan.

Så har även Herrens Heliga Nattvard ett drag av inkarnation,

där bröd och vin blir till Kristi kropp och blod – odödlighetens läkemedel.

Firningsämnet för 19 efter Trefaldighet är alltså Trons kraft.

Det finns en kraft som denna världen varken känner eller äger.

Den kan bara Gud Själv ge.

Han har givit den, ger den och skall ge gemenskapen

när man kommer till Honom på Hans egna villkor.

Det är församlingens uppdrag att peka förbi sig själv

upp till Kristus – Världens Frälsare.

”Tror du på Människosonen?”

frågade Jesus den blindfödde.

Mannen svarade: ”Jag vill tro på Honom.”

Här öppnar sig allas möjlighet – att man vill tro på Herren.

Kyrkan har under sin snart 2000-åriga historia hållits samman

främst genom tre faktorer:

1. Bibelkanon – vilka böcker som skall anses vara auktoritativa

och vara normerande.

2. Trosbekännelsen, Apostoliska och Nicaenska.

3. Prästämbetet.

Som bekännelsetrogen gemenskap kan vi summera:

Det som varit rätt tidigare och till och med varit påbjudet

kan inte senare förbjudas.

”Herren är trofast” (2 Thess 3:3) och har aldrig brutit ett förbund.

Låt oss också vi vara trofasta!

En särskild uppmaning ga mig en broder:

Säg aldrig till Gud: Vilket stort problem jag har!

Säg till problemet: vilken stor Gud jag har!

Amen.

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande. AMEN

Psalm 393

Psalm 20

Psalm 568

Postludium

Psalm 559

Psalm 669

Psalm 264

Enhet i Kristus

Predikan utgick från Hesekiel 37:15-22, där Herren förklarar att han vill sammanfoga förbundets folk till Ett.

Den Nytestamentliga texten om enhet var hämtad från Paulus brev till Efesierna 2:17-22, som ger det glada budskapet att vi alla genom tron på Kristus är uppbyggda till en Guds boning i Anden.

Enligt Lukas 22:24-27 så hade Jesus sagt att Människosonen skulle gå bort. Ve den människa genom vilken han bliver förrådd. De började undra vem av dem detta kunde gälla. Vem av oss skall räknas som den störste? Frågade sig lärjungarna. Varpå Jesus svarade att störst är den som i likhet med sin Mästare är en tjänare.

Att tänka på: Bed för våra präster och biskopar

Tänk gott och tala väl om alla människor(även om deras handlande inte är goda). Älska syndaren men hata synden

Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud, sa Jesus

Psalm 396

Psalm 240

Guds löften kunna ej svika. Psalm 254

Postludium

 

 

Psalm 370

Psalm 284

Predikan vid Högmässa 11 e. Tref. (II)

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia

1 September 2019, av Kåre Strindberg

över Amos 5:21-24. Rom 7:14-25. Matt 21:28-32.

Firningsämne: Äkta och falsk fromhet

Psalmer: 370. 654. 284. 258. 240. 375.

I Faderns och  Sonens och Den Helige Andes namn:

Jesus är i Jerusalems tempel inför Påsken och undervisar

i förgårdarna och tempelgångarna.

Vem är denne enkle man som har en så stark dragning

och vältalighet?

Är Han en präst?

eller en profet?

Han tillhör inte Levi´ stam,

så präst kan Han ju inte vara.

Han tillhör Juda´ stam, den trofasta.

Översteprästerna och De äldste är oroliga

över Hans framfart.

Han har vält penningbord och drivit ut valutaväxlarna.

Jesus går inte i deras ledband.

”Vad har du för fullmakt?”

frågar de religiösa ledarna och politikerna.

Deras fullmakt hade Han inte.

Men Jesus svarar med en motfråga:

”Dopet som Johannes döpte med,

varifrån kom det,

från himlen eller från människor?”

Men de viskade oroligt till varandra:
”Om vi svarar: från himlen, då svarar han:

Varför trodde ni då inte på honom?

Men om vi svarar: från människor,

måste vi akta oss för folket.

Alla anser ju att Johannes var en profet.”

När översteprästerna och de äldste vägrade svara

då vägrade Jesus svara att Han hade Sin fullmakt

från Gud, Hans Fader i himlen.

Johannes är tematiskt den siste profeten i Gamla Förbundet

och står i samma tradition som Amos

och de stora botpredikanterna och domsprofeterna.

Amos, som vi lånat vår GT-liga läsning från idag,

verkade i Sydriket Juda i mitten av 700-talet f.Kr.

Han kritiserade och fördömde avgudadyrkan

med offerhöjderna, men också,

precis som Johannes Döparen,

korruptionen, maktmissbruket och rättsrötan.

Det blev en spricka i religionen

mellan profeter och kultpräster.

Johannes Döparen visar vari sprickan bestod.

– Det naturliga vore förstås

att kult och profetism samverkade!

Profeterna menade att sinnelaget,

hängivenheten för Guds vilja

var det viktigaste i religionen

Men prästerna ägnade sig mest åt det rituella i kulten.

Offerröken steg mot himlen

samtidigt som missförhållandena fick pågå.

Den pågående kulten underlättade

oordningens fortgående.

Jesus ansluter Sig tydligt

till profeternas sinnelagsetik.

Han säger:

”från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott,

otukt, stöld, mened, förtal.

Det är detta som gör människan oren” (Matt 15:19-20a).

”gör först bägaren ren inuti,

så blir också utsidan ren” (Matt 23:26).

Det är till landets ledare som Jesus ger dem liknelsen

om de båda sönerna,

Fadern behöver hjälp av sönerna i vingården.

Den ene säger: ”Nej, det vill jag inte”,

men ångrar sig och går sen ändå.

Den andre säger: ”Jag skall gå, Herre”,

men går inte.

Rent logiskt kan vi tänka oss två till.

En tredje som säger:
”Nej, det vill jag inte” och inte heller går.

Och en fjärde som säger:
”Jag skall gå, Herre, och som verkligen går

och lyder sin fader.

Liknelsen blir brännande när Jesus menar

att den andre sonen som säger Ja till fadern

men ändå inte lyder honom

motsvaras av dem som Jesus här vänder Sig emot.

Detta ledarskap har inte hjärtats rätta sinnelag

ser inte sin brist, eller ångrar sig och söker förlåtelse.

Jesus avfärdar deras ledarskap

som ett falskt ledarskap med en falsk fromhet.

Men simpla människor;

fifflare och prostituerade,

skall gå före dem in till Guds rike,

när de ångrar sig och tror.

För när ord och gärning går isär

så är gärningen det avgörande.

Där får gärningen tala.

På sätt och vis var det lättare på Jesu tid

och ända in till 1900-talets början

att resonera i moralfrågor,

utveckla och tillämpa etik,

när det fanns en gemensam grund för dem.

Så är det inte längre!

Människor är villrådiga.

Våra lagstiftare erkänner inga eviga värden,

ord av evighet,

som etik och lagstiftning måste underordnas.

Mot de mer primitiva instinkterna, särskilt hos män,

räcker inte alltid inlärda beteenden.

Det har uppstått ett tomrum efter den kristna etiken

att hantera instinkter, som inte alltid är sociala.

Vi lider ännu av arvet från de optimistiska programmen

att reformera människan.

Från liberalismen ända ut till den yttersta vänstern

härskar illusionerna om att kunna omskapa världen.

Den yttersta högerns program är att med etnisk rensning

söka skapa en mer funktionell mänsklighet.

Idag är det 80 år sedan Andra Världskriget bröt ut.

Sverige hade en osannolik tur att slippa katastrofen.

Varje sommar står jag på vår Gotlandsstrand

och ser ut över Stora Karlsö.

Hemmanazisterna hade planerat koncentrationsläger

i Sjöbo och på Stora Karlsö.

Min Pappa, som skrev mot nazismen,

hamnade på listan för misshagliga i Svea Rikes bokhandel i Stockholm,

tillsammans med namn som Torgny Segerstedt,

Karl Gerhard, Vilhelm Moberg och många andra.

Det var ingen lek!

Nazisterna gjorde likadant i Danmark och i Norge.

När tyskarna kom dit, fördes antinazisterna i Danmark

ner till Saxenhausen och norrmännen till nybyggda Grini.

Hade dom kommit hit så räknade Pappa med att bli tagen.

Då hade inte jag blivit född och inte kunnat skåda ut

mot Karlsöfyrens sken

Detta om detta.

Vår GT-liga läsning varnar för brist på äkta fromhet.

Det är en förenkling att tro att någon grupp går säker.

Det allmänna syndatillståndet är en slags jämlikhet

mellan alla människor.

”Vill de inte vara syndare?” frågade en ortodox lärare.

Evangelisterna återger begreppsordet ”Jesu lära”.

Kristendomen har en lära särskild från andra läror.

Aposteln Paulus var den förste som systematiskt formulerade

den kristna trosläran,

en struktur som är genomgående och konsekvent.

Med den trosläran har våra trossyskon genom tiderna

levat sina liv och också kunnat offra sina liv.

Men kristendomen kan aldrig reduceras till bara en lära.

Då byggde vi oss en avgud,

pyntad med diverse bibelcitat.

Det finns något sublimt numinöst som för vidare

från bokstaven allena.

Jesus pekar på Anden, Den Helige Ande,

som skall vägleda församlingen efter Hans himmelsfärd.

”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa,

men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Så är det med var och en som har fötts av anden” (Joh 3:8).

Modernisterna förstår sig inte på Den Helige Ande och Hans verk.

Tyvärr finns en rädsla och ovilja i vidare kretsar

att ta till sig den förnämliga hjälp

som bara Den Helige Ande kan ge.

Kräftgången i kristenheten, till höger och vänster,

illustrerar detta.

Aposteln Paulus vittnar om sin egen viljesplittring:

”Det goda som jag vill, det gör jag inte,

men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

När vi kommit ner på den här nivån

vet vi att vi kan inte ursäkta oss.

Här reser sig Frälsaren Jesus Kristus

med Sitt Evangelium:

”Kom till Mig, alla ni som är tyngda av bördor;

Jag skall skänka er vila.

Ta på er Mitt ok och lär av Mig,

som har ett milt och ödmjukt hjärta,

så skall ni finna vila för er själ.

Mitt ok är skonsamt

och Min börda är lätt” (Matt 11:28-30).

I Pauli efterföljd får vi koppla vårt ”jag”

till det som Kristus har återställt i dopet och tron.

Låt oss summera:

1. Gud tar första steget.

2. Vi är välkomna som vi är, trots vår viljesplittring.

3. Herren visar oss varsamt tillrätta.

4. I Hans gemenskap blir vi alltmer lika Honom.

AMEN

Ära vare Fadern  och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet. Amen.

Psalm 258

Psalm 240

Psalm 375

Postludium

Psalm 162

Psalm 669

Psalm 366

Predikan 4 e. Påsk (II) 1983, års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 28/4 2019

över Hos 6:1-3.  1 Joh 5:4-10.  Joh 21:1-14

Firningsämne: Växande i tro

Beredelseord: Psalt 98:1-3

Psalmer: SvPs 162:1-4. 669. 366. 15. 39. 162:5-6.

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:    

Vårens spirande grönska får illustrera firningsämnet idag

är ”Växande i tro”.

I dopbönerna heter det

”Låt glädjen över vad Du [Gud] har gett oss

i vårt dop prägla hela livet,

så att vi alla växer till och mognar i vår tro

och en gång får dela den himmelska glädjen hos Dig.”

Tron är en gåva som Gud ger av nåd

till den som ärligt och innerligt söker Honom,

och Herren låter Sig bli funnen.

Den tro som Gud ingjuter i människan

kan liknas vid befruktningsögonblicket som ger nytt liv.

Är föräldrarna kristna så säger deras tro

att barnet skall döpas, förr eller senare.

Dopet kan liknas vid födelseögonblicket

för det nya, andliga, livet, som är evigt.

Människans tro är ett svar, en respons,

på vad Gud är, har givit och ger.

Jesus håller Sitt stora avskedstal till lärjungarna.

De har följt Honom i c:a 3 år nu.

Han säger:

”Liksom fadern har älskat Mig,

så har Jag älskat er.

Bli kvar i Min kärlek” (Joh 15:9).

Den som är älskad kan älska.

Han säger: ”Ingen har större kärlek än den som

ger sitt liv för sina vänner”.

Vi kan tänka på det yttersta offret:

att offra sitt liv för någon,

att gå i döden för att försvara en människa.

Men döden går oftast fort över.

Det tar längre tid att leva för någon än att dö för någon.

Jesus gjorde bådadera.

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, lovar Han.

Med Jesus har evigheten inträtt i tiden.

Himmelriket – Guds rike –

är där Guds vilja sker.

Innan man har älskat vet man inte vad kärlek är,

men kärleken kan finnas ändå,

fast man inte visste om det.

Gud och Guds rike finns även om man inte vet om det.

Här har den döpte det betydligt lättare än den odöpte.

”Jag har utvalt er”, säger Jesus till Sina apostlar.

Det är en gemensam erfarenhet hos troende

att den som sökte Gud finner att han varit sökt av Gud.

Vi finner i den tredje delbönen i Jesu mönsterbön

”Såsom i himmelen så ock på Jorden.”

Det är vårt program!

All tro växer inte till!

egoismen, egocentriciteten, det hänsynslösa,

irrationella och destruktiva kallas i Bibeln för ”köttet”.

Dess giftiga svampsporer bryter ner relationen

mellan människa och Gud, och människor emellan.

Galaterbrevet i dagens epistelläsning

ger oss den berömda syndakatalogen och dygdekatalogen.

Herren talar genom profeten Jeremia i dagens gt-liga läsning

om att sätta ”kött till sin arm åt sig”.

Här betyder ”kött” ens egna inomvärldsliga krafter.

Dessa brukar vara värdefulla, men räcker inte långt.

Aposteln Paulus talar om motsatsparet ande och kött.

Idag skulle vi kanske säga det gudalika och egoismen.

Judas Iskariot och hans efterföljare genom kyrkohistorien

tvingar oss till vaksamhet,

att inte blint lita på alla religiösa ledare rakt av.

Det finns vargar bland fåren och tistlar bland fikonen.

”På deras frukt skall ni känna igen dem.

Plockar man kanske druvor bland törnen

eller fikon bland tistlar?

Så bär varje gott träd bra frukt,

men ett uselt träd bär dålig frukt”,

säger Jesus i Bergspredikan (Matt 7:16-17).

Gud visar Sin kärlek till oss i två steg:

1. Han har gett oss lagar och bud,

utfärdade med omsorg för att skydda och bevara livet och tillvaron.

2. Men Lagen är blott ett förord till Evangeliet.

Evangeliet är Guds huvudärende.

Evangeliet är det glada budskapet om

vad Gud har gjort, gör och skall göra.

Men har man inte Lagen, så upplever man

inte heller något behov av Evangelium.

Om man överrumplar en människa med försoningsord

så blir han bara arg.

Det dubbla kärleksbudet att älska Gud och människorna

koncentreras här ytterligare, när Jesus säger:

”Ni skall älska varandra” (Joh 13:34).

Rätt sak på rätt plats vid rätt tillfälle.

Hjälparen, Den Helige Ande, vill ge dig en precision

som går vidare utöver din egen, att själv hjälpa till.

Du är kallad att vara lysande!

Lycka Till med det, i Jesu sällskap.

AMEN

Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 359

 

Postludium

Psalm 672

Psalm 156

Predikan 1 e. Påsk (II) 1983, års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 28/4 2019

över Hos 6:1-3.  1 Joh 5:4-10.  Joh 21:1-14

Firningsämne: Påskens vittnen

Beredelseord: 1 Pet 2:2

Psalmer: SvPs 198, 672, 156, 465, 359, 1:3-7

 

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vad behöver vi för att leva?

Mat, att äta.

Dryck, att dricka.

Luft, att andas.

Kläder, att ha på kroppen.

Hus, att bo i.

Säng, att sova i.

När man är ledsen, tänker man på mat då?

När Jesus hade dött var Hans vänner ledsna.

Lukas berättar att när Jesu uppstod från de döda

på den tredje dagen,

så visade Han sig för Kleopas och en man till

som var ute och gick till byn Emmaus.

Jesus bröt bröd och åt med dem.

Dagens gammatestamentliga läsning

handlar om två saker:

Den oundvikliga domens dag

över det avfälliga gudsfolket Israel och Juda

uttalas av Herren.

Men mitt i denna domsprofetia

är ett evangelium inskjutet.

Profeten Hosea säger:

”Kom, låt oss vända om till Herren!

Herren ”slog och Han skall förbinda oss.

Han ger oss liv efter två dagar,

på den tredje dagen reser Han oss upp.”

Med Kristusdramat i tankarna kan vi här ana

Jesu Uppståndelse på den tredje dagen,

profeterat 700 år innan av Hosea

En uppståndelse som Kristus delar med Sig av.

Detta budskap är kyrkan kallad att förkunna för Världen.

Man säger ibland, kanske lite väl automatiskt,

att Gud skall ha äran.

Men det handlar inte om att smickra Gud för att göra Honom glad,

utan för att det är alldeles sant

att praktiskt taget nästan allt beror av Herrens insats.

När det gäller att genomföra stora, betydande insatser

förmår vi själva oftast mycket lite.

Det gäller både för enskilda som för grupper.

Vi behöver bekänna vår svaghet, därför att vi är svaga.

Men: ”I svagheten blir kraften störst”,

skriver aposteln i sitt andra brev till församlingen i Korinth (2 Kor 12:9).

Det är när man bekänner sin svaghet

som man finner större anledning

att vända sig till Jesus, och säga:

”svårigheten är mig övermäktig.

Kom Du och var min styrka och hjälp!”

Då kommer Han och visar

vem Han är och vad Han är,

vad Han kan och vad Han gör.

”Det saliga bytet” får en djupare innebörd.

Före himmelsfärden säger Jesus till de församlade:
”När Den Helige Ande kommer över er

skall ni få kraft att bli Mina vittnen (gr. martyres)

i Jerusalem och i hela Judéen

och Samarien och ända till Jordens yttersta gräns” (Apg 1:8).

Vi har fått höra påskvittnet Johannes

hur det gick till när Jesus visade sig i norr,

uppe vid Tiberiassjön/ Gallileiska sjön.

Flera av lärjungarna var fiskare,

men den här dan fick de inga fiskar i sina nät.

Då kom Jesus:

”Mina barn, har ni ingen fisk?”

”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.”

De måtte ha undrat vad detta var för nytt  infall,

eftersom det ju inte spelar någon roll

från vilken sida om båten man lägger ut näten.

 

De visste inte att det var Jesus,

men gjorde i alla fall som de blev tillsagda.

När näten var sprängfyllda av fisk kände de igen Jesus.

153 fiskar – ingen dålig fångst.

Förutseende och medkännande har Jesus redan grillat fisk

för dem att äta direkt, utan att först behöva tillaga den,

trötta som de var efter två fisketurer och ingen nattsömn.

Jesus bad sannolikt den bön som sedermåltiden föreskriver

och som S:t Stefanus Koinonia har med i agendan:

”Välsignad är Du, Herre, världsalltets Gud,

ty i Din godhet ger Du oss det bröd som vi frambär till Dig.”

Om man äter väldigt  mycket,

kan man då leva väldigt länge?

Hur gammal kan en människa bli?

120 år skriver Mose (1 Mos 6:3).

Jag vet ingen folkbokförd

som blev äldre än 120 år.

 

Hur gammal är Gud?

Han har alltid funnits.

Han är tidlös – evig.

Jesus, Guds Son, som dog,

uppstod igen, för Gud är evig.

Gud vill att vi ska leva med Honom för alltid.

Han vill att vi ska fortsätta leva i Himlen,

efter att vi har levat på Jorden.

Ett barn i Kyrkans barntimmar sa en gång:

”Jesus syns inte, men finns ändå!”  Välsignade grabb.

För många vuxna är det tvärtom:

”Jesus syns inte, för Han finns inte.”

Vuxna som inte tror på Jesus

ser Honom i Julkrubbor

och på kyrkliga bilder,

sen är det inget mer för dem.

 

Men om Gud inte fanns hade de inte kunnat finnas

som tvivlar på Honom.

 

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”,

lovade Jesus (Matt 28:20).

Vi får leva efter Kristus.

Det är inte bara en fråga om tideräkning.

 

I dagens beredelseord från 1 Pet 2:2

fick vi höra:

”Som nyfödda barn skall ni längta efter

den rena, andliga mjölken.”

I Herrens ögon är de som tror på Uppståndelsen

lika barn som omhändertas av Honom

 

Med vilket vapen skall otron och olydnaden övervinnas?

Aposteln skriver i Hebréerbrevet.

”detta är den seger som har besegrat Världen;

vår tro.”

Människors tro är inte alltid precis det som Gud har lärt ut.

Vår tro skall vara den tro som Herren Själv

har uppenbarat, oss förutan.

”Den tro som en gång för alla har anförtrotts

de heliga” (Jud 3).

 

Vi lever i ett land som många kristna har flytt till,

från sina hemländers kristendomsförföljelser.

Så förvånade de ska bli

när de märker hur svag många svenskars tro är!

Firas Julen till åminnelse av julskinkan och julklapparna?

Påsken till åminnelse av julölet och påskliljorna?

Redan begreppet ”tradition” betraktas ofta

som begränsande och reaktionärt.

Sen går nedmonteringen fort över hela linjen,

med bristande solidaritet, bristande filantropi

och intresse för andra.

Påskdagen är nu passerad och vi lever i Påskens efterfirningstid.

Kyrkoårets gladaste tid.

Konfirmanderna fick lära sig att Crusifixet med kropp

symboliserar försoning.

Det tomma Korset symboliserar uppståndelse.

Uppståndelsekorset pryder flaggan för Sverige

och alla de nordiska länderna och många andra länder.

Det är vi kristna i Sverige som skall framhålla

uppståndelsens gåva i Sverige.

 

” Höj din röst i lovsång, ropa ut i fröjd:

Jesus är min Herre, Han gör allting nytt.

 

Pris ske Dig, o Fader, pris ske Dig, Guds Son.

Pris ske Dig, du Ande, i all evighet”

(SvPs 359:5-6).

Att prisa Gud finns det saklig anledning till,

när sanningen skall fram.

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 465

 

Psalm 359

Psalm 1

Postludium

Predikan Annandag Påsk (II) 1983 års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 22 April 2019

över 1 Sam 2:6-8.  Kol 3:1-4.  Luk 24:13-35, 24:36-49.

 

Firningsämne: Möte med den uppståndne

 

Beredelseord Ps 16:7

 

Psalmer: 470, 678, 189, 153, 49, 517.

 

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi fick höra en läsning ur en gammal text

från det första århundradet av vår tideräkning.

Två är ute och vandrar. En tredje slår följe.

Man går och samtalar.

Mjukt böljar landskapet fram, man har tid att tänka efter.

Man har tid att känna efter.

Antikens lärde promenerade gärna med sina lärjungar.

Det är så mycket i tillvaron som är svårförståeligt,

och mycket verkar sakna mening och mål.

En vandring, däremot,

har både start och mål. Så har även livet.

Därför underlättar det att gå i vacker natur

när man behöver tänka efter.

 

I läsningen från 1 Sam 2 får vi ett av de sparsamma

vittnesbörden om uppståndelsetro i det GT.

Efter sin död blev profeten Samuel senare uppkallad

från dödsriket av kung Saul

genom andeskåderskan i En-Dor (1 Sam 28)

för att ge råd åt den trängde Saul i kampen mot filistéerna.

(Jag läser inte upp alla Bibelhänvisningarna,

för predikan kommer att läggas ut

på S:t Stefanus Koinonias hemsida på Internet.)

 

Den Heliga Skrift vittnar om uppståndelser

från de döda, både före och efter Jesu Kristi uppståndelse:

 

Elia uppväcker änkans son i Sarefat:        1 Kung 17:19-22

Elisa uppväcker den rika kvinnans son:        2 Kung 4:20-35

Den moabitiske mannen uppväcks av Elisas döda ben: 2 Kung 13.20-21

 

Jesus uppväcker änkans son i Nain:         Luk 7:12-15

Jesus uppväcker Jairos´ dotter:    Mark 5:21-24, 35-42. Luk 8:41-42, 49-56

Jesus uppväcker Lasaros:     Joh 11:11-44

Många kroppar av avlidna uppväcktes på Långfredagen:   Matt 27:52b-53

Jesus uppväckes på Påskdagen:  Matt 28:7-20. Mark 16:5-15.

Luk 24:31-49. Joh 20:14-29

 

Petrus uppväcker Tabita/ Dorkas:  Apg 9:36-42

Paulus uppväcker Eutychos:     Apg 20:9-12

 

 

Den Heliga Skrift vittnar även om att alla döda skall uppstå:

Jes 26:19. Hes 37:1-14. Dan 12:2. Hos 13:14. Joh 5:28, 29. Apg 24:15.

De troende skall uppstå till evigt liv:

Matt 25:46. Luk 14.14. Joh 5:29. 1 Kor 15:42. Fil 3:21. 1 Thess 4:16. Upp 20:1-4

De otrogna skall uppstå till dom och evig död: Matt 25:46. Joh 5:29. Upp 20:6

 

I dagens episteltext från Paulus brev till församlingen i Kolossai

uppmanas vi:

”Tänk på det som finns däruppe,

inte på det som finns på Jorden.

Fortsättningen förklarar närmare,

därför läser jag hela stycket ut (Kol 3:5-17:

 

”Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser

och onda lustar och själviskheten, detta avguderi.

Sådant framkallar Guds vrede, och det fyllde även

er tillvaro när ni levde mitt uppe i det.

Men nu måste också ni lägga bort allt detta:

vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter

som kommer ur er mun.

Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan

och hennes vanor och klätt er i den nya,

som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare.

Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt,

slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla.

 

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er

i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.

Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något

att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.

Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet.

Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar

i en och samma kropp. Visa er tacksamhet.

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet.

Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång

i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.

Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn

och tacka Gud Fadern genom honom.”

 

Aposteln Paulus ger oss en vidare vägledning i sitt brev till Galaterna:

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2).

Att bära varandras bördor – Vad är det för vits med det?

Det här är det typiska drastiska bildspråket i Bibeln,

som inspirerat författare och talare i alla tider;

Shakespeare, Vilhelm Moberg, Sara Lidman

för att bara nämna några.

 

Bibelspråket ”Bär varandras bördor” står i våra vigselbevis

och läses högt vid många vigslar.

Varför tåras så mångas ögon vid vigslarna?

Jo, paren uppfyller det här budet spontant.

Bröllopsparen är Guds gåva till hela samhället och församlingen.

Man och kvinna kompletterar varandra i skapelsen:

en genomtänkt balans för könen mellan likhet och skillnad

får där levande exempel.

 

Att i någon mening kunna bära varandras bördor

förutsätter att man vet hur den andre har det.

Herren vet hur det är ställt med oss.

Vi andra måste fråga varandra.

 

Hur kan vi lära oss att bära varandras bördor?

Börja med att glädja er med dem som gläder sig:

”Gläd er med dem som gläder sig

och gråt med dem som gråter”,  (Rom 12:15).

 

Kraften att göra det kommer från Kraftens Gud:

”Kasta din börda på Herren, Han skall uppehålla dig”  (Psalt 55:23).

 

Denna världens hårda lag säger:

”Som man sår får man skörda”     och

”Som man bäddar får man ligga.”

 

Påskens gåva innebär att:

Vi får skörda vad Kristus har sått.

Vi får ligga där Han har bäddat.

Vi får älska med den kärlek som Han har givit.

 

Församlingen är en växtplats där vi får växa andligen.

Församlingen är bästa stället där man kan öva sig

på att älska sin nästa.

Liksom i alla idéburna rörelser är det de gemensamma värderingarna

och visionerna, hos oss: den gemensamma tron,

som för oss samman – eller inte för oss samman.

Men kristendomen är inte främst lära utan liv!

 

”Om Kristus inte har uppstått, där är er tro meningslös,

och ni är ännu kvar i era synder”, skriver aposteln i 1 Kor 15:17.

 

På uppståndelsetron vilar hela vår tro, kraft och betydelse.

Alla är inte kallade att inneha predikoämbetet,

men alla döpta är kallade att kunna försvara sin tro.

 

Ateismen framträder ofta högfärdigt och arrogant,

men är som kejsaren utan kläder.

Apologetiken – försvaret av den kristna tron

lyfts nu fram med förnyade resurser

i kristenheten.

Den som har tillgång till dator kan finna

mycket matnyttigt på hemsidan

för Svenska Kyrkans Fria Synod,

under rubriken Synodens tankesmedja.

 

Den vakna församlingen söker personal och frivilliga

som älskar Gud och människor.

 

Om man aldrig talar om bäste vännen Jesus

eller sätter evangelisation och mission främst i sitt arbete,

så är det klart att man har hamnat på fel ställe.

 

Men:  pröva om det andliga livet vill ge dig någonting

som du aldrig haft och aldrig förstått?

 

Det kan kännas som att

kasta sig ut på 70 000 famnars djup

men får oss att finna

en hel värld att vinna.

 

 

1. Världen som nu föds på nytt pånyttföder glädjen.

Här på jorden vandrar nu den uppståndne Herren.

Öst och väst och syd och nord,

eld och vatten, luft och jord

sjunger påskens psalmer.

 

4. Vi i honom återfår allt som gick förlorat.

Paradiset nu för oss öppnar sina portar.

Inget svärd! från död till liv kallas vi att leva i

alla somrars sommar.  (SvPs 517:1,4)

AMEN

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Predikan vid Högmässa för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

5 i Fastan (II) enligt 1983 års Evangeliebok, 7 April 2019,

över Jes 43:23-25.  Heb 9:11-12, 15.  Matt 21:33-43.

 

Psalmer: 226:1-3. 673. 400. 45. 226:4-6.

 

Firningsämne: Försonaren

 

Beredelseord: Ps 43:1, 5b

 

Predikan:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi går mot ljusare och varmare dagar nu.

För drygt 4 månader var här kallt och mörkt.

Många tänkte då på vad de skulle slå in i paket

och vad de själva skulle få i present.

Vid jul firar vi Jesu födelsedag,

men då borde det väl vara Jesus som får presenter och inte vi!

Men det är typiskt för Jesus att tänka på andra.

Han blir glad när vi blir glada.

Han vill att vi ska vara generösa som Han är.

 

Om 2 veckor firar vi Påsk, vårens stora fest.

Vi tar fram ägg och kycklingar.

Påsktupparna påminner om dalahästar.

Det tar 9 månader för det lilla fostret i mammans mage

att växa klart och bli en färdig bebis.

 

Ett nytt liv har kommit.

Det är vad Påsken handlar om: Nytt liv.

 

Räcker det med en Mamma för att det ska bli en unge?

Nej, det behövs en Pappa också.

Alla har en Pappa, även om de inte känner honom.

Han behövs också.

Men nu tänker jag inte främst på våra Jordiska fäder.

Han som har skapat oss allihop.

Han som gör att vi alla är bröder och systrar,

även om det är på långt håll.

 

Jesus hade både en Pappa och en Mamma.

På mödernet är Jesus människa,

på fädernet är Jesus Gud.

Han bär något av båda.

Jesus, född av Fadern före all tid,

föddes till Jorden genom Maria av en särskild anledning,

med ett särskilt uppdrag:

Han skulle hjälpa människorna att få tillbaka kontakten

med deras himmelska Fader,

med Gud, som de förlorat kontakten med.

Vi kan kalla Jesus vår halvbror.

De som följde Jesus hela vägen

återfick kontakten med deras himmelske Fader.

De fick nytt liv, ny glädje, ny kraft.

 

Den femte Söndagen i Fastan

har också ett latinskt namn:

”Judica”, hämtat från Psaltaren 43:1,

som betyder ”Skaffa mig rätt”.

Det fick också bli vårt ingångsord

till Beredelsen idag.

 

Bibelläsningarna idag är allvarsamma och tänkvärda.

Vi kan behöva en rejäl uppgradering.

 

Vi behöver veta utgångsläget för gudsfolket,

både i det gamla och i det nya förbundet,

och för läget i vårt eget land.

 

”Inte har du, Israel, framburit åt Mig

dina brännoffers får,

eller ärat Mig med dina slaktoffer…”

 

Bokstavligt hade de faktiskt gjort det

men ändå missat det viktigaste:

 

”Vad skall jag med alla era slaktoffer?

säger Herren.

Jag är mätt på brännofferbaggar

och gödkalvars fett, Jag vill inte ha blodet

från tjurar och lamm och bockar” Jes 1:11).

 

”Vad skall jag med rökelse från Saba,

finaste kalmus från fjärran land?

Era brännoffer tar Jag inte emot,

era slaktoffer behagar Mig inte” (Jes 6:20).

 

”Herren sade:

Detta folk nalkades Mig med ord,

deras läppar ärade Mig,

men deras hjärtan var långt ifrån Mig,

deras gudsfruktan var inlärda människobud.

Därför skall Jag än en gång

slå detta folk med förundran

genom förunderliga gärningar.

Då är det slut med de visas vishet,

de förnuftigas förnuft är borta”

fortsätter profeten Jesaja (Jes 29:13-14).

 

Det händer att fromma kommer till oss

och berättar om förskräckliga oförrätter som drabbat dem,

och ber om hjälp att kunna se var de har felat,

när nu olyckor drabbat dem.

Men denna Världen är i den ondes våld

och orättvisor är tyvärr att förvänta.

Vi kristna färdas inte i en ”gräddfil” under livsresans gång.

Det finns bara en värld för alla.

Men visst har de utsatta också syndat:

de har inte älskat Gud över allting annat,

eller sin nästa som sig själva.

Där har vi alla brustit.

 

Episteln från Hebreerbrevet

talar om Jesu offer för mänskligheten:

”med sitt eget blod,

inte med blod av bockar och kalvar,

har han en gång för alla trätt in i helgedomen

och vunnit befrielse åt oss för evigt” (Heb 9:12).

 

Eftersom det är möjligt att utföra korrekta

liturgiska handlingar med ett fortsatt oomvänt sinnelag,

så krävdes det enda fullgoda offret, nämligen Guds Son.

 

Trons folk stöder den nyuppståndna staten Israel,

av flera anledningar:

Guds löften i det Gamla Testamentet ”för all framtid” ( 1 Mos 13:15).

Antisemitismen även efter Andra Världskriget.

Det eskatologiska skedet för Kristi återkomst.

 

 

Men där finns även ett aningslöst svärmiskt fenomen

i några kristna väckelsekretsar att hejja på allt i det gamla förbundet.

Nu finns det planer hos somliga att återinföra

brännoffren i Israel.

Där måste vi be dem att sansa sig,

för de leker med krafter som de inte kan kontrollera.

 

Att sätta igång brännoffer till försoning

vid sidan av Messias Jesu offer, vore att låtsas som att

Jesus från Nasaret aldrig har funnits,

att Han inte var den Han sade Sig vara

och att Han inte gjorde det Han gjorde,

eller att det inte betydde det Han sade.

En större förolämpning mot Världens Frälsare

kan nog inte tänkas.

 

Jesu liknelse om Jordägaren, arrendatorerna,

tjänarna och Jordägarens Son, Arvtagaren, som slogs ihjäl,

är inte hämtad från TV-serien Veckans Brott, eller GW:s mord

utan hör hemma i Fastetidens allvarliga begrundan.

Jesu Jordiska mission närmar sig sitt slut.

Förkunnelsen blir tydligare och tyngre.

Jordägaren är förstås Gud Fader.

Arrendatorerna är religionens officiella tjänstemän.

Tjänarna är profeter och fromma.

Jordägarens Son, Arvtagaren är förstås Jesus Själv.

Översteprästerna och de Äldste  målar in sig själva

i ett hörn med att tala om att löna ont med ont.

Jesus säger:
”Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk

hos vilket det kan bära frukt.”

 

 

Det nya breddade förbundet av alla Messiastroende

skymtar och förbereds.

 

Världens Frälsare är Försonaren

som tar på Sig skulden Själv, åt andra

för det är bara Han som är helt oskyldig.

 

Det finns ingen återvändo

från det oundvikliga Korset på Golgata.

Korset på svenska flaggan är ett utropstecken

för Sveriges kristna identitet.

 

Tack, käre Herre Jesus Kristus

att Du älskade oss så mycket

att Du gick den svåra vägen

och gav det yttersta offret

för att vi skulle ha en framtid och ett hopp

i evighetens salighet!

 

AMEN

 

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Predikan 1 i Fastan (II)  av Kåre Strindberg

över 1 Mos 4:3-7.  Jak 1:12-15.  Matt 16:21-23. (1983 års Ev.bok)

Firningsämne: Prövningens stund

Beredelseord: Ps 19:14

 

Psalmer: 175:1-3. 656. 569. 389:5-6, 7-9. 45. 175:8-9.

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

 

I Onsdags firades Askonsdagsmässa i kyrkorna

och ett svart kors tecknades på deltagarnas pannor

med bränt kol, i de flesta fall,

från torra kvistar efter förra årets Palmsöndag,  vid orden:

”Kom ihåg, o människa, att du är stoft

och att du åter skall bli till stoft.

Omvänd dig och tro Evangelium.”

 

Det är detta som Fastan vill lära oss:

att vi skall inse vår dödlighet

så att vi förser oss med Kristi odödlighet.

 

Nu är vi framme i den första Söndagen i Fastan.

Dagens firningsämne är Prövningens stund.

Ibland kallas den för ”Frestelsernas Söndag.”

 

I första årgångens Evangelium

fick vi höra om hur Jesus fördes av Guds Ande ut i öknen

för att sättas på prov av djävulen 3 gånger, med malplacerade Bibelord.

Jesus tog Sin tillflykt till relevanta ord i Bibeln.

Då lät djävulen Honom vara.

 

I tredje årgångens Evangelieläsning får vi höra

om Jesu bönekamp i Getsemane trädgård

omedelbart innan Judas Iskariot förrådde Honom.

 

Idag låter evangelisten Matteus oss följa med

till det nordligaste av Israel,

omkring staden Caesarea Filippi.

Simon Petrus har just givit Jesus sin stora trosbekännelse:

”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Därför skall Petrus få bli ledare för apostlarna, längre fram.

 

Efter en kort tid skall Petrus, Jakob och Johannes

få följa Jesus upp på ett högt berg,

där Jesus skall framträda tillsammans med

profeterna Mose och Elia.

 

Gud Fader skall förklara att Jesus är Hans älskade Son,

Hans utvalde, och säga: ”Lyssna till Honom!”

 

Vi befinner oss här mitt emellan dessa härliga händelser.

Vi får, med Petrus och Matteus,

höra något tungt och svårt:
Jesus säger att Han måste lida mycket, bli dödad

och uppväckt på den tredje dagen.

 

Petrus tar Jesus avsides och frestar Honom:
”Något sådant skall aldrig hända Dig.”

Med andra ord: Låt det inte ske!

Men Jesus vänder Sig om och säger till Petrus:
”Håll dig på din plats, satan!”

för Jesus hör i Petrus´ stämma ett eko

av Frestarens stämma i öknen,

när nu Petrus vill förmå Jesus att välja

en bredare  och bekvämare väg

än den som Fadern har anvisat – korsvägen.

Men bara denna smala väg över Golgata

kan föra till frälsning.

 

Petrus själv hade säkert de bästa avsikter för sin älskade Herre.

 

Dock: om Jesus avstår från den vägen så kommer Han på fall

och vårt hopp vore ute.

Just där var Petrus tankar inte Guds tankar utan människors.

 

Här behöver vi få ett par ord förklarade:

”Prövning” = en test, en undersökning, en träning.

Ofta i all välmening för att vi skall bli varse

vår förmåga och dess gränser och kunna göra bättre resultat.

Något som är välkänt för alla idrottare och sportmänniskor.

En prövning är ofta något välbehövligt

om den inte är alltför krävande.

 

”Frestelse”, däremot, är en ond lockelse

att förleda någon att begå en synd.

 

”från hjärtat kommer onda tankar, mord,

äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.

har Jesus redan sagt till Petrus i Matt 15:19.

 

Vi ber i den sjätte bönen i Herrens bön/ Fader Vår:

”Inled oss icke i frestelse”.

Och Martin Luther förklarar i Lilla Katekesen:
”Gud frestar ingen, men Han ber i denna bön

att Gud skall beskydda och bevara oss,

så att djävulen, världen och vårt eget kött

inte bedrar oss och förför oss till vantro,

förtvivlan och andra svåra synder och laster

och att vi, när vi frestas, inte låter oss övervinnas,

utan kämpar för att vinna en slutlig seger.”

 

 

 

 

Ja, Herre, bevara oss, käre gode Gud

från den onda andemakten, din fiende,

i Jesu Kristi Namn.

 

Vi upptäcker att Herrens bön/ Fader Vår

har fått ordet Frestelse utbytt till prövning i NT-81 och i B2000.

 

Under mödosamma studieår i hebreiska och grekiska

kunde jag finna att en och samma grundtext

faktiskt kan översättas olika.

Det beror på att hebreiskan är mer formfattig än det svenska språket,

medan grekiskan är mer formrik.

Därför  måste man välja mellan olika möjligheter.

Rena felöversättningar är dock sällsynta.

Till min sorg märker jag att de senare översättningarna

ofta gör  mer triviala, lättsmälta och färglösa val,

än de äldre mustiga svenska bibelöversättningarna.

Väckelsefolket föredrar oftast Den Svenska Folkbibeln.

När Sveriges författare citerar Bibeln är det oftast

från de äldre märgfulla Bibelöversättningarna.

 

”Utsätt oss inte för prövning” är en konstig bön,

eftersom Herren ofta prövade sitt folk,

i den bibliska historien, och ofta gör så än idag.

 

Som det heter i den gamla väckelsesången:

”Prövningar vi möta få,

och vi ofta ej förstå

Herrens vägar, när Han önskar,

att vi himlen skola nå.

Sina barn Han leder här,

genom sorger och besvär.

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.”

 

”Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär

som han lockas och snärjs”, skriver Jakob i dagens epistel.

 

Prästen Peter Fjellstedt skrev i en kommentar att

”djävulens och världens frestelser skulle inte vara så farliga

om de inte motsvarades av människans egen begärelse  (…)

hon kan inte bringas på fall utan att samtycka till det onda.”

 

Och varför är det så att vi ofta samtycker?

Prästen Ander Piltz sa:

”Det ligger alltid något i varje frestelse som gör den rimlig.”

 

Så var det för Kain i dagens gt-liga läsning;

han inledde den första gudstjänsten på Jorden,

genom att bära fram en offergåva av spannmål.

Ett äpple till läraren

En blomma till chefen.

Det är väl rimligt?

 

Abel bar fram det förstfödda ur sin boskap.

Kains begärelse att ligga bäst till hos Gud

ledde till det första brodermordet.

 

Det framgår ingenstans varför Gud såg till Abels gåva

men inte till Kains. Något måste det berott på.

Vi får fråga dem vad,  när vi träffar dem.

Eller hur?

 

Aposteln Jakob lär oss att

”när begäret har blivit havande föder det synd

och när synden är fullväxt föder den död.”

 

När Petrus vill pracka på Herren sin vilja

och fått höra att han har gått satans ärenden

bör vi lyssna extra uppmärksamt.

 

När Svenska Kyrkans ledare stakar ut en lättfärdig kompromissväg

emellan Guds ord och denna världens politiska infall,

då kan vi svara:

”Det står skrivet: Håll dig på din plats, satan!”

 

Han är ursprunget till all populism

och investerar i alla mänskliga rörelser, ideologier,

filosofier, psykologier och i alla religioner,

med tillhörande teologier och fromhetsriktningar.

Diábolos betyder etymologiskt ”den som kastar isär”, dvs. splittrar.

Alla i luven på varandra. Hurra!?

 

Han investerar gärna i kyrkans innersta kretsar,

men – större grad av frestelse

kan bara ske med människans eget medgivande,

därför kan man aldrig skylla sin egen ondska på djävulen.

Envar får svara för sin.

 

Motgiftet mot frestelserna är tro.

Tro i Biblisk mening har mycket större bredd än svenskans

vardagsförståelse  med ”förmodan”.

Typ: ”Jag vet inte så noga, men jag tror att …”

Hebreiskans Ämet skall inte bara översättas med ”tro”,

utan lika mycket med ”trofast, trovärdig och pålitlig”.

Samma bredd har det grekiska grundordet för ”tro”, Pistis:

”förtroende, tillförsikt, trohet, trofasthet”.

Det handlar alltså om att i trohet hämta fram den trons kraft

som Herren både har visat och skänkt.

 

Den objektiva tron från Gud framför den subjektiva tron

som vi uttrycker.

 

Aposteln Paulus är full av tro och uppmuntran i Rom 12:21:

”Låt dig inte besegras av det onda,

utan besegra det onda med det goda”

d.v.s. med Gud.

Kalla på Honom! Kalla på Jesus!

Han är starkast!

 

Ett slutord från Första Petrusbrevet (1:3-7)

får avsluta vår predikan:

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt

till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse

från de döda, till ett arv som inte kan förstöras,

fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.

Ty Guds makt beskyddar er genom tron

fram till den frälsning som finns beredd

att uppenbaras i den sista tiden.

Därför kan ni jubla,

även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar

av olika slag, för att det som är äkta i er tro (…)

skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.”

AMEN.

 

Ja, till detta kan vi sannerligen säga AMEN.

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN