Psalm 162

Psalm 669

Psalm 366

Predikan 4 e. Påsk (II) 1983, års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 28/4 2019

över Hos 6:1-3.  1 Joh 5:4-10.  Joh 21:1-14

Firningsämne: Växande i tro

Beredelseord: Psalt 98:1-3

Psalmer: SvPs 162:1-4. 669. 366. 15. 39. 162:5-6.

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:    

Vårens spirande grönska får illustrera firningsämnet idag

är ”Växande i tro”.

I dopbönerna heter det

”Låt glädjen över vad Du [Gud] har gett oss

i vårt dop prägla hela livet,

så att vi alla växer till och mognar i vår tro

och en gång får dela den himmelska glädjen hos Dig.”

Tron är en gåva som Gud ger av nåd

till den som ärligt och innerligt söker Honom,

och Herren låter Sig bli funnen.

Den tro som Gud ingjuter i människan

kan liknas vid befruktningsögonblicket som ger nytt liv.

Är föräldrarna kristna så säger deras tro

att barnet skall döpas, förr eller senare.

Dopet kan liknas vid födelseögonblicket

för det nya, andliga, livet, som är evigt.

Människans tro är ett svar, en respons,

på vad Gud är, har givit och ger.

Jesus håller Sitt stora avskedstal till lärjungarna.

De har följt Honom i c:a 3 år nu.

Han säger:

”Liksom fadern har älskat Mig,

så har Jag älskat er.

Bli kvar i Min kärlek” (Joh 15:9).

Den som är älskad kan älska.

Han säger: ”Ingen har större kärlek än den som

ger sitt liv för sina vänner”.

Vi kan tänka på det yttersta offret:

att offra sitt liv för någon,

att gå i döden för att försvara en människa.

Men döden går oftast fort över.

Det tar längre tid att leva för någon än att dö för någon.

Jesus gjorde bådadera.

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, lovar Han.

Med Jesus har evigheten inträtt i tiden.

Himmelriket – Guds rike –

är där Guds vilja sker.

Innan man har älskat vet man inte vad kärlek är,

men kärleken kan finnas ändå,

fast man inte visste om det.

Gud och Guds rike finns även om man inte vet om det.

Här har den döpte det betydligt lättare än den odöpte.

”Jag har utvalt er”, säger Jesus till Sina apostlar.

Det är en gemensam erfarenhet hos troende

att den som sökte Gud finner att han varit sökt av Gud.

Vi finner i den tredje delbönen i Jesu mönsterbön

”Såsom i himmelen så ock på Jorden.”

Det är vårt program!

All tro växer inte till!

egoismen, egocentriciteten, det hänsynslösa,

irrationella och destruktiva kallas i Bibeln för ”köttet”.

Dess giftiga svampsporer bryter ner relationen

mellan människa och Gud, och människor emellan.

Galaterbrevet i dagens epistelläsning

ger oss den berömda syndakatalogen och dygdekatalogen.

Herren talar genom profeten Jeremia i dagens gt-liga läsning

om att sätta ”kött till sin arm åt sig”.

Här betyder ”kött” ens egna inomvärldsliga krafter.

Dessa brukar vara värdefulla, men räcker inte långt.

Aposteln Paulus talar om motsatsparet ande och kött.

Idag skulle vi kanske säga det gudalika och egoismen.

Judas Iskariot och hans efterföljare genom kyrkohistorien

tvingar oss till vaksamhet,

att inte blint lita på alla religiösa ledare rakt av.

Det finns vargar bland fåren och tistlar bland fikonen.

”På deras frukt skall ni känna igen dem.

Plockar man kanske druvor bland törnen

eller fikon bland tistlar?

Så bär varje gott träd bra frukt,

men ett uselt träd bär dålig frukt”,

säger Jesus i Bergspredikan (Matt 7:16-17).

Gud visar Sin kärlek till oss i två steg:

1. Han har gett oss lagar och bud,

utfärdade med omsorg för att skydda och bevara livet och tillvaron.

2. Men Lagen är blott ett förord till Evangeliet.

Evangeliet är Guds huvudärende.

Evangeliet är det glada budskapet om

vad Gud har gjort, gör och skall göra.

Men har man inte Lagen, så upplever man

inte heller något behov av Evangelium.

Om man överrumplar en människa med försoningsord

så blir han bara arg.

Det dubbla kärleksbudet att älska Gud och människorna

koncentreras här ytterligare, när Jesus säger:

”Ni skall älska varandra” (Joh 13:34).

Rätt sak på rätt plats vid rätt tillfälle.

Hjälparen, Den Helige Ande, vill ge dig en precision

som går vidare utöver din egen, att själv hjälpa till.

Du är kallad att vara lysande!

Lycka Till med det, i Jesu sällskap.

AMEN

Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 359

 

Postludium

Psalm 672

Psalm 156

Predikan 1 e. Påsk (II) 1983, års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 28/4 2019

över Hos 6:1-3.  1 Joh 5:4-10.  Joh 21:1-14

Firningsämne: Påskens vittnen

Beredelseord: 1 Pet 2:2

Psalmer: SvPs 198, 672, 156, 465, 359, 1:3-7

 

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vad behöver vi för att leva?

Mat, att äta.

Dryck, att dricka.

Luft, att andas.

Kläder, att ha på kroppen.

Hus, att bo i.

Säng, att sova i.

När man är ledsen, tänker man på mat då?

När Jesus hade dött var Hans vänner ledsna.

Lukas berättar att när Jesu uppstod från de döda

på den tredje dagen,

så visade Han sig för Kleopas och en man till

som var ute och gick till byn Emmaus.

Jesus bröt bröd och åt med dem.

Dagens gammatestamentliga läsning

handlar om två saker:

Den oundvikliga domens dag

över det avfälliga gudsfolket Israel och Juda

uttalas av Herren.

Men mitt i denna domsprofetia

är ett evangelium inskjutet.

Profeten Hosea säger:

”Kom, låt oss vända om till Herren!

Herren ”slog och Han skall förbinda oss.

Han ger oss liv efter två dagar,

på den tredje dagen reser Han oss upp.”

Med Kristusdramat i tankarna kan vi här ana

Jesu Uppståndelse på den tredje dagen,

profeterat 700 år innan av Hosea

En uppståndelse som Kristus delar med Sig av.

Detta budskap är kyrkan kallad att förkunna för Världen.

Man säger ibland, kanske lite väl automatiskt,

att Gud skall ha äran.

Men det handlar inte om att smickra Gud för att göra Honom glad,

utan för att det är alldeles sant

att praktiskt taget nästan allt beror av Herrens insats.

När det gäller att genomföra stora, betydande insatser

förmår vi själva oftast mycket lite.

Det gäller både för enskilda som för grupper.

Vi behöver bekänna vår svaghet, därför att vi är svaga.

Men: ”I svagheten blir kraften störst”,

skriver aposteln i sitt andra brev till församlingen i Korinth (2 Kor 12:9).

Det är när man bekänner sin svaghet

som man finner större anledning

att vända sig till Jesus, och säga:

”svårigheten är mig övermäktig.

Kom Du och var min styrka och hjälp!”

Då kommer Han och visar

vem Han är och vad Han är,

vad Han kan och vad Han gör.

”Det saliga bytet” får en djupare innebörd.

Före himmelsfärden säger Jesus till de församlade:
”När Den Helige Ande kommer över er

skall ni få kraft att bli Mina vittnen (gr. martyres)

i Jerusalem och i hela Judéen

och Samarien och ända till Jordens yttersta gräns” (Apg 1:8).

Vi har fått höra påskvittnet Johannes

hur det gick till när Jesus visade sig i norr,

uppe vid Tiberiassjön/ Gallileiska sjön.

Flera av lärjungarna var fiskare,

men den här dan fick de inga fiskar i sina nät.

Då kom Jesus:

”Mina barn, har ni ingen fisk?”

”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.”

De måtte ha undrat vad detta var för nytt  infall,

eftersom det ju inte spelar någon roll

från vilken sida om båten man lägger ut näten.

 

De visste inte att det var Jesus,

men gjorde i alla fall som de blev tillsagda.

När näten var sprängfyllda av fisk kände de igen Jesus.

153 fiskar – ingen dålig fångst.

Förutseende och medkännande har Jesus redan grillat fisk

för dem att äta direkt, utan att först behöva tillaga den,

trötta som de var efter två fisketurer och ingen nattsömn.

Jesus bad sannolikt den bön som sedermåltiden föreskriver

och som S:t Stefanus Koinonia har med i agendan:

”Välsignad är Du, Herre, världsalltets Gud,

ty i Din godhet ger Du oss det bröd som vi frambär till Dig.”

Om man äter väldigt  mycket,

kan man då leva väldigt länge?

Hur gammal kan en människa bli?

120 år skriver Mose (1 Mos 6:3).

Jag vet ingen folkbokförd

som blev äldre än 120 år.

 

Hur gammal är Gud?

Han har alltid funnits.

Han är tidlös – evig.

Jesus, Guds Son, som dog,

uppstod igen, för Gud är evig.

Gud vill att vi ska leva med Honom för alltid.

Han vill att vi ska fortsätta leva i Himlen,

efter att vi har levat på Jorden.

Ett barn i Kyrkans barntimmar sa en gång:

”Jesus syns inte, men finns ändå!”  Välsignade grabb.

För många vuxna är det tvärtom:

”Jesus syns inte, för Han finns inte.”

Vuxna som inte tror på Jesus

ser Honom i Julkrubbor

och på kyrkliga bilder,

sen är det inget mer för dem.

 

Men om Gud inte fanns hade de inte kunnat finnas

som tvivlar på Honom.

 

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”,

lovade Jesus (Matt 28:20).

Vi får leva efter Kristus.

Det är inte bara en fråga om tideräkning.

 

I dagens beredelseord från 1 Pet 2:2

fick vi höra:

”Som nyfödda barn skall ni längta efter

den rena, andliga mjölken.”

I Herrens ögon är de som tror på Uppståndelsen

lika barn som omhändertas av Honom

 

Med vilket vapen skall otron och olydnaden övervinnas?

Aposteln skriver i Hebréerbrevet.

”detta är den seger som har besegrat Världen;

vår tro.”

Människors tro är inte alltid precis det som Gud har lärt ut.

Vår tro skall vara den tro som Herren Själv

har uppenbarat, oss förutan.

”Den tro som en gång för alla har anförtrotts

de heliga” (Jud 3).

 

Vi lever i ett land som många kristna har flytt till,

från sina hemländers kristendomsförföljelser.

Så förvånade de ska bli

när de märker hur svag många svenskars tro är!

Firas Julen till åminnelse av julskinkan och julklapparna?

Påsken till åminnelse av julölet och påskliljorna?

Redan begreppet ”tradition” betraktas ofta

som begränsande och reaktionärt.

Sen går nedmonteringen fort över hela linjen,

med bristande solidaritet, bristande filantropi

och intresse för andra.

Påskdagen är nu passerad och vi lever i Påskens efterfirningstid.

Kyrkoårets gladaste tid.

Konfirmanderna fick lära sig att Crusifixet med kropp

symboliserar försoning.

Det tomma Korset symboliserar uppståndelse.

Uppståndelsekorset pryder flaggan för Sverige

och alla de nordiska länderna och många andra länder.

Det är vi kristna i Sverige som skall framhålla

uppståndelsens gåva i Sverige.

 

” Höj din röst i lovsång, ropa ut i fröjd:

Jesus är min Herre, Han gör allting nytt.

 

Pris ske Dig, o Fader, pris ske Dig, Guds Son.

Pris ske Dig, du Ande, i all evighet”

(SvPs 359:5-6).

Att prisa Gud finns det saklig anledning till,

när sanningen skall fram.

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 465

 

Psalm 359

Psalm 1

Postludium

Predikan Annandag Påsk (II) 1983 års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 22 April 2019

över 1 Sam 2:6-8.  Kol 3:1-4.  Luk 24:13-35, 24:36-49.

 

Firningsämne: Möte med den uppståndne

 

Beredelseord Ps 16:7

 

Psalmer: 470, 678, 189, 153, 49, 517.

 

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi fick höra en läsning ur en gammal text

från det första århundradet av vår tideräkning.

Två är ute och vandrar. En tredje slår följe.

Man går och samtalar.

Mjukt böljar landskapet fram, man har tid att tänka efter.

Man har tid att känna efter.

Antikens lärde promenerade gärna med sina lärjungar.

Det är så mycket i tillvaron som är svårförståeligt,

och mycket verkar sakna mening och mål.

En vandring, däremot,

har både start och mål. Så har även livet.

Därför underlättar det att gå i vacker natur

när man behöver tänka efter.

 

I läsningen från 1 Sam 2 får vi ett av de sparsamma

vittnesbörden om uppståndelsetro i det GT.

Efter sin död blev profeten Samuel senare uppkallad

från dödsriket av kung Saul

genom andeskåderskan i En-Dor (1 Sam 28)

för att ge råd åt den trängde Saul i kampen mot filistéerna.

(Jag läser inte upp alla Bibelhänvisningarna,

för predikan kommer att läggas ut

på S:t Stefanus Koinonias hemsida på Internet.)

 

Den Heliga Skrift vittnar om uppståndelser

från de döda, både före och efter Jesu Kristi uppståndelse:

 

Elia uppväcker änkans son i Sarefat:        1 Kung 17:19-22

Elisa uppväcker den rika kvinnans son:        2 Kung 4:20-35

Den moabitiske mannen uppväcks av Elisas döda ben: 2 Kung 13.20-21

 

Jesus uppväcker änkans son i Nain:         Luk 7:12-15

Jesus uppväcker Jairos´ dotter:    Mark 5:21-24, 35-42. Luk 8:41-42, 49-56

Jesus uppväcker Lasaros:     Joh 11:11-44

Många kroppar av avlidna uppväcktes på Långfredagen:   Matt 27:52b-53

Jesus uppväckes på Påskdagen:  Matt 28:7-20. Mark 16:5-15.

Luk 24:31-49. Joh 20:14-29

 

Petrus uppväcker Tabita/ Dorkas:  Apg 9:36-42

Paulus uppväcker Eutychos:     Apg 20:9-12

 

 

Den Heliga Skrift vittnar även om att alla döda skall uppstå:

Jes 26:19. Hes 37:1-14. Dan 12:2. Hos 13:14. Joh 5:28, 29. Apg 24:15.

De troende skall uppstå till evigt liv:

Matt 25:46. Luk 14.14. Joh 5:29. 1 Kor 15:42. Fil 3:21. 1 Thess 4:16. Upp 20:1-4

De otrogna skall uppstå till dom och evig död: Matt 25:46. Joh 5:29. Upp 20:6

 

I dagens episteltext från Paulus brev till församlingen i Kolossai

uppmanas vi:

”Tänk på det som finns däruppe,

inte på det som finns på Jorden.

Fortsättningen förklarar närmare,

därför läser jag hela stycket ut (Kol 3:5-17:

 

”Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser

och onda lustar och själviskheten, detta avguderi.

Sådant framkallar Guds vrede, och det fyllde även

er tillvaro när ni levde mitt uppe i det.

Men nu måste också ni lägga bort allt detta:

vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter

som kommer ur er mun.

Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan

och hennes vanor och klätt er i den nya,

som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare.

Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt,

slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla.

 

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er

i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.

Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något

att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.

Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet.

Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar

i en och samma kropp. Visa er tacksamhet.

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet.

Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång

i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.

Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn

och tacka Gud Fadern genom honom.”

 

Aposteln Paulus ger oss en vidare vägledning i sitt brev till Galaterna:

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2).

Att bära varandras bördor – Vad är det för vits med det?

Det här är det typiska drastiska bildspråket i Bibeln,

som inspirerat författare och talare i alla tider;

Shakespeare, Vilhelm Moberg, Sara Lidman

för att bara nämna några.

 

Bibelspråket ”Bär varandras bördor” står i våra vigselbevis

och läses högt vid många vigslar.

Varför tåras så mångas ögon vid vigslarna?

Jo, paren uppfyller det här budet spontant.

Bröllopsparen är Guds gåva till hela samhället och församlingen.

Man och kvinna kompletterar varandra i skapelsen:

en genomtänkt balans för könen mellan likhet och skillnad

får där levande exempel.

 

Att i någon mening kunna bära varandras bördor

förutsätter att man vet hur den andre har det.

Herren vet hur det är ställt med oss.

Vi andra måste fråga varandra.

 

Hur kan vi lära oss att bära varandras bördor?

Börja med att glädja er med dem som gläder sig:

”Gläd er med dem som gläder sig

och gråt med dem som gråter”,  (Rom 12:15).

 

Kraften att göra det kommer från Kraftens Gud:

”Kasta din börda på Herren, Han skall uppehålla dig”  (Psalt 55:23).

 

Denna världens hårda lag säger:

”Som man sår får man skörda”     och

”Som man bäddar får man ligga.”

 

Påskens gåva innebär att:

Vi får skörda vad Kristus har sått.

Vi får ligga där Han har bäddat.

Vi får älska med den kärlek som Han har givit.

 

Församlingen är en växtplats där vi får växa andligen.

Församlingen är bästa stället där man kan öva sig

på att älska sin nästa.

Liksom i alla idéburna rörelser är det de gemensamma värderingarna

och visionerna, hos oss: den gemensamma tron,

som för oss samman – eller inte för oss samman.

Men kristendomen är inte främst lära utan liv!

 

”Om Kristus inte har uppstått, där är er tro meningslös,

och ni är ännu kvar i era synder”, skriver aposteln i 1 Kor 15:17.

 

På uppståndelsetron vilar hela vår tro, kraft och betydelse.

Alla är inte kallade att inneha predikoämbetet,

men alla döpta är kallade att kunna försvara sin tro.

 

Ateismen framträder ofta högfärdigt och arrogant,

men är som kejsaren utan kläder.

Apologetiken – försvaret av den kristna tron

lyfts nu fram med förnyade resurser

i kristenheten.

Den som har tillgång till dator kan finna

mycket matnyttigt på hemsidan

för Svenska Kyrkans Fria Synod,

under rubriken Synodens tankesmedja.

 

Den vakna församlingen söker personal och frivilliga

som älskar Gud och människor.

 

Om man aldrig talar om bäste vännen Jesus

eller sätter evangelisation och mission främst i sitt arbete,

så är det klart att man har hamnat på fel ställe.

 

Men:  pröva om det andliga livet vill ge dig någonting

som du aldrig haft och aldrig förstått?

 

Det kan kännas som att

kasta sig ut på 70 000 famnars djup

men får oss att finna

en hel värld att vinna.

 

 

1. Världen som nu föds på nytt pånyttföder glädjen.

Här på jorden vandrar nu den uppståndne Herren.

Öst och väst och syd och nord,

eld och vatten, luft och jord

sjunger påskens psalmer.

 

4. Vi i honom återfår allt som gick förlorat.

Paradiset nu för oss öppnar sina portar.

Inget svärd! från död till liv kallas vi att leva i

alla somrars sommar.  (SvPs 517:1,4)

AMEN

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Predikan vid Högmässa för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

5 i Fastan (II) enligt 1983 års Evangeliebok, 7 April 2019,

över Jes 43:23-25.  Heb 9:11-12, 15.  Matt 21:33-43.

 

Psalmer: 226:1-3. 673. 400. 45. 226:4-6.

 

Firningsämne: Försonaren

 

Beredelseord: Ps 43:1, 5b

 

Predikan:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi går mot ljusare och varmare dagar nu.

För drygt 4 månader var här kallt och mörkt.

Många tänkte då på vad de skulle slå in i paket

och vad de själva skulle få i present.

Vid jul firar vi Jesu födelsedag,

men då borde det väl vara Jesus som får presenter och inte vi!

Men det är typiskt för Jesus att tänka på andra.

Han blir glad när vi blir glada.

Han vill att vi ska vara generösa som Han är.

 

Om 2 veckor firar vi Påsk, vårens stora fest.

Vi tar fram ägg och kycklingar.

Påsktupparna påminner om dalahästar.

Det tar 9 månader för det lilla fostret i mammans mage

att växa klart och bli en färdig bebis.

 

Ett nytt liv har kommit.

Det är vad Påsken handlar om: Nytt liv.

 

Räcker det med en Mamma för att det ska bli en unge?

Nej, det behövs en Pappa också.

Alla har en Pappa, även om de inte känner honom.

Han behövs också.

Men nu tänker jag inte främst på våra Jordiska fäder.

Han som har skapat oss allihop.

Han som gör att vi alla är bröder och systrar,

även om det är på långt håll.

 

Jesus hade både en Pappa och en Mamma.

På mödernet är Jesus människa,

på fädernet är Jesus Gud.

Han bär något av båda.

Jesus, född av Fadern före all tid,

föddes till Jorden genom Maria av en särskild anledning,

med ett särskilt uppdrag:

Han skulle hjälpa människorna att få tillbaka kontakten

med deras himmelska Fader,

med Gud, som de förlorat kontakten med.

Vi kan kalla Jesus vår halvbror.

De som följde Jesus hela vägen

återfick kontakten med deras himmelske Fader.

De fick nytt liv, ny glädje, ny kraft.

 

Den femte Söndagen i Fastan

har också ett latinskt namn:

”Judica”, hämtat från Psaltaren 43:1,

som betyder ”Skaffa mig rätt”.

Det fick också bli vårt ingångsord

till Beredelsen idag.

 

Bibelläsningarna idag är allvarsamma och tänkvärda.

Vi kan behöva en rejäl uppgradering.

 

Vi behöver veta utgångsläget för gudsfolket,

både i det gamla och i det nya förbundet,

och för läget i vårt eget land.

 

”Inte har du, Israel, framburit åt Mig

dina brännoffers får,

eller ärat Mig med dina slaktoffer…”

 

Bokstavligt hade de faktiskt gjort det

men ändå missat det viktigaste:

 

”Vad skall jag med alla era slaktoffer?

säger Herren.

Jag är mätt på brännofferbaggar

och gödkalvars fett, Jag vill inte ha blodet

från tjurar och lamm och bockar” Jes 1:11).

 

”Vad skall jag med rökelse från Saba,

finaste kalmus från fjärran land?

Era brännoffer tar Jag inte emot,

era slaktoffer behagar Mig inte” (Jes 6:20).

 

”Herren sade:

Detta folk nalkades Mig med ord,

deras läppar ärade Mig,

men deras hjärtan var långt ifrån Mig,

deras gudsfruktan var inlärda människobud.

Därför skall Jag än en gång

slå detta folk med förundran

genom förunderliga gärningar.

Då är det slut med de visas vishet,

de förnuftigas förnuft är borta”

fortsätter profeten Jesaja (Jes 29:13-14).

 

Det händer att fromma kommer till oss

och berättar om förskräckliga oförrätter som drabbat dem,

och ber om hjälp att kunna se var de har felat,

när nu olyckor drabbat dem.

Men denna Världen är i den ondes våld

och orättvisor är tyvärr att förvänta.

Vi kristna färdas inte i en ”gräddfil” under livsresans gång.

Det finns bara en värld för alla.

Men visst har de utsatta också syndat:

de har inte älskat Gud över allting annat,

eller sin nästa som sig själva.

Där har vi alla brustit.

 

Episteln från Hebreerbrevet

talar om Jesu offer för mänskligheten:

”med sitt eget blod,

inte med blod av bockar och kalvar,

har han en gång för alla trätt in i helgedomen

och vunnit befrielse åt oss för evigt” (Heb 9:12).

 

Eftersom det är möjligt att utföra korrekta

liturgiska handlingar med ett fortsatt oomvänt sinnelag,

så krävdes det enda fullgoda offret, nämligen Guds Son.

 

Trons folk stöder den nyuppståndna staten Israel,

av flera anledningar:

Guds löften i det Gamla Testamentet ”för all framtid” ( 1 Mos 13:15).

Antisemitismen även efter Andra Världskriget.

Det eskatologiska skedet för Kristi återkomst.

 

 

Men där finns även ett aningslöst svärmiskt fenomen

i några kristna väckelsekretsar att hejja på allt i det gamla förbundet.

Nu finns det planer hos somliga att återinföra

brännoffren i Israel.

Där måste vi be dem att sansa sig,

för de leker med krafter som de inte kan kontrollera.

 

Att sätta igång brännoffer till försoning

vid sidan av Messias Jesu offer, vore att låtsas som att

Jesus från Nasaret aldrig har funnits,

att Han inte var den Han sade Sig vara

och att Han inte gjorde det Han gjorde,

eller att det inte betydde det Han sade.

En större förolämpning mot Världens Frälsare

kan nog inte tänkas.

 

Jesu liknelse om Jordägaren, arrendatorerna,

tjänarna och Jordägarens Son, Arvtagaren, som slogs ihjäl,

är inte hämtad från TV-serien Veckans Brott, eller GW:s mord

utan hör hemma i Fastetidens allvarliga begrundan.

Jesu Jordiska mission närmar sig sitt slut.

Förkunnelsen blir tydligare och tyngre.

Jordägaren är förstås Gud Fader.

Arrendatorerna är religionens officiella tjänstemän.

Tjänarna är profeter och fromma.

Jordägarens Son, Arvtagaren är förstås Jesus Själv.

Översteprästerna och de Äldste  målar in sig själva

i ett hörn med att tala om att löna ont med ont.

Jesus säger:
”Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk

hos vilket det kan bära frukt.”

 

 

Det nya breddade förbundet av alla Messiastroende

skymtar och förbereds.

 

Världens Frälsare är Försonaren

som tar på Sig skulden Själv, åt andra

för det är bara Han som är helt oskyldig.

 

Det finns ingen återvändo

från det oundvikliga Korset på Golgata.

Korset på svenska flaggan är ett utropstecken

för Sveriges kristna identitet.

 

Tack, käre Herre Jesus Kristus

att Du älskade oss så mycket

att Du gick den svåra vägen

och gav det yttersta offret

för att vi skulle ha en framtid och ett hopp

i evighetens salighet!

 

AMEN

 

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Predikan 1 i Fastan (II)  av Kåre Strindberg

över 1 Mos 4:3-7.  Jak 1:12-15.  Matt 16:21-23. (1983 års Ev.bok)

Firningsämne: Prövningens stund

Beredelseord: Ps 19:14

 

Psalmer: 175:1-3. 656. 569. 389:5-6, 7-9. 45. 175:8-9.

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

 

I Onsdags firades Askonsdagsmässa i kyrkorna

och ett svart kors tecknades på deltagarnas pannor

med bränt kol, i de flesta fall,

från torra kvistar efter förra årets Palmsöndag,  vid orden:

”Kom ihåg, o människa, att du är stoft

och att du åter skall bli till stoft.

Omvänd dig och tro Evangelium.”

 

Det är detta som Fastan vill lära oss:

att vi skall inse vår dödlighet

så att vi förser oss med Kristi odödlighet.

 

Nu är vi framme i den första Söndagen i Fastan.

Dagens firningsämne är Prövningens stund.

Ibland kallas den för ”Frestelsernas Söndag.”

 

I första årgångens Evangelium

fick vi höra om hur Jesus fördes av Guds Ande ut i öknen

för att sättas på prov av djävulen 3 gånger, med malplacerade Bibelord.

Jesus tog Sin tillflykt till relevanta ord i Bibeln.

Då lät djävulen Honom vara.

 

I tredje årgångens Evangelieläsning får vi höra

om Jesu bönekamp i Getsemane trädgård

omedelbart innan Judas Iskariot förrådde Honom.

 

Idag låter evangelisten Matteus oss följa med

till det nordligaste av Israel,

omkring staden Caesarea Filippi.

Simon Petrus har just givit Jesus sin stora trosbekännelse:

”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Därför skall Petrus få bli ledare för apostlarna, längre fram.

 

Efter en kort tid skall Petrus, Jakob och Johannes

få följa Jesus upp på ett högt berg,

där Jesus skall framträda tillsammans med

profeterna Mose och Elia.

 

Gud Fader skall förklara att Jesus är Hans älskade Son,

Hans utvalde, och säga: ”Lyssna till Honom!”

 

Vi befinner oss här mitt emellan dessa härliga händelser.

Vi får, med Petrus och Matteus,

höra något tungt och svårt:
Jesus säger att Han måste lida mycket, bli dödad

och uppväckt på den tredje dagen.

 

Petrus tar Jesus avsides och frestar Honom:
”Något sådant skall aldrig hända Dig.”

Med andra ord: Låt det inte ske!

Men Jesus vänder Sig om och säger till Petrus:
”Håll dig på din plats, satan!”

för Jesus hör i Petrus´ stämma ett eko

av Frestarens stämma i öknen,

när nu Petrus vill förmå Jesus att välja

en bredare  och bekvämare väg

än den som Fadern har anvisat – korsvägen.

Men bara denna smala väg över Golgata

kan föra till frälsning.

 

Petrus själv hade säkert de bästa avsikter för sin älskade Herre.

 

Dock: om Jesus avstår från den vägen så kommer Han på fall

och vårt hopp vore ute.

Just där var Petrus tankar inte Guds tankar utan människors.

 

Här behöver vi få ett par ord förklarade:

”Prövning” = en test, en undersökning, en träning.

Ofta i all välmening för att vi skall bli varse

vår förmåga och dess gränser och kunna göra bättre resultat.

Något som är välkänt för alla idrottare och sportmänniskor.

En prövning är ofta något välbehövligt

om den inte är alltför krävande.

 

”Frestelse”, däremot, är en ond lockelse

att förleda någon att begå en synd.

 

”från hjärtat kommer onda tankar, mord,

äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.

har Jesus redan sagt till Petrus i Matt 15:19.

 

Vi ber i den sjätte bönen i Herrens bön/ Fader Vår:

”Inled oss icke i frestelse”.

Och Martin Luther förklarar i Lilla Katekesen:
”Gud frestar ingen, men Han ber i denna bön

att Gud skall beskydda och bevara oss,

så att djävulen, världen och vårt eget kött

inte bedrar oss och förför oss till vantro,

förtvivlan och andra svåra synder och laster

och att vi, när vi frestas, inte låter oss övervinnas,

utan kämpar för att vinna en slutlig seger.”

 

 

 

 

Ja, Herre, bevara oss, käre gode Gud

från den onda andemakten, din fiende,

i Jesu Kristi Namn.

 

Vi upptäcker att Herrens bön/ Fader Vår

har fått ordet Frestelse utbytt till prövning i NT-81 och i B2000.

 

Under mödosamma studieår i hebreiska och grekiska

kunde jag finna att en och samma grundtext

faktiskt kan översättas olika.

Det beror på att hebreiskan är mer formfattig än det svenska språket,

medan grekiskan är mer formrik.

Därför  måste man välja mellan olika möjligheter.

Rena felöversättningar är dock sällsynta.

Till min sorg märker jag att de senare översättningarna

ofta gör  mer triviala, lättsmälta och färglösa val,

än de äldre mustiga svenska bibelöversättningarna.

Väckelsefolket föredrar oftast Den Svenska Folkbibeln.

När Sveriges författare citerar Bibeln är det oftast

från de äldre märgfulla Bibelöversättningarna.

 

”Utsätt oss inte för prövning” är en konstig bön,

eftersom Herren ofta prövade sitt folk,

i den bibliska historien, och ofta gör så än idag.

 

Som det heter i den gamla väckelsesången:

”Prövningar vi möta få,

och vi ofta ej förstå

Herrens vägar, när Han önskar,

att vi himlen skola nå.

Sina barn Han leder här,

genom sorger och besvär.

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.”

 

”Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär

som han lockas och snärjs”, skriver Jakob i dagens epistel.

 

Prästen Peter Fjellstedt skrev i en kommentar att

”djävulens och världens frestelser skulle inte vara så farliga

om de inte motsvarades av människans egen begärelse  (…)

hon kan inte bringas på fall utan att samtycka till det onda.”

 

Och varför är det så att vi ofta samtycker?

Prästen Ander Piltz sa:

”Det ligger alltid något i varje frestelse som gör den rimlig.”

 

Så var det för Kain i dagens gt-liga läsning;

han inledde den första gudstjänsten på Jorden,

genom att bära fram en offergåva av spannmål.

Ett äpple till läraren

En blomma till chefen.

Det är väl rimligt?

 

Abel bar fram det förstfödda ur sin boskap.

Kains begärelse att ligga bäst till hos Gud

ledde till det första brodermordet.

 

Det framgår ingenstans varför Gud såg till Abels gåva

men inte till Kains. Något måste det berott på.

Vi får fråga dem vad,  när vi träffar dem.

Eller hur?

 

Aposteln Jakob lär oss att

”när begäret har blivit havande föder det synd

och när synden är fullväxt föder den död.”

 

När Petrus vill pracka på Herren sin vilja

och fått höra att han har gått satans ärenden

bör vi lyssna extra uppmärksamt.

 

När Svenska Kyrkans ledare stakar ut en lättfärdig kompromissväg

emellan Guds ord och denna världens politiska infall,

då kan vi svara:

”Det står skrivet: Håll dig på din plats, satan!”

 

Han är ursprunget till all populism

och investerar i alla mänskliga rörelser, ideologier,

filosofier, psykologier och i alla religioner,

med tillhörande teologier och fromhetsriktningar.

Diábolos betyder etymologiskt ”den som kastar isär”, dvs. splittrar.

Alla i luven på varandra. Hurra!?

 

Han investerar gärna i kyrkans innersta kretsar,

men – större grad av frestelse

kan bara ske med människans eget medgivande,

därför kan man aldrig skylla sin egen ondska på djävulen.

Envar får svara för sin.

 

Motgiftet mot frestelserna är tro.

Tro i Biblisk mening har mycket större bredd än svenskans

vardagsförståelse  med ”förmodan”.

Typ: ”Jag vet inte så noga, men jag tror att …”

Hebreiskans Ämet skall inte bara översättas med ”tro”,

utan lika mycket med ”trofast, trovärdig och pålitlig”.

Samma bredd har det grekiska grundordet för ”tro”, Pistis:

”förtroende, tillförsikt, trohet, trofasthet”.

Det handlar alltså om att i trohet hämta fram den trons kraft

som Herren både har visat och skänkt.

 

Den objektiva tron från Gud framför den subjektiva tron

som vi uttrycker.

 

Aposteln Paulus är full av tro och uppmuntran i Rom 12:21:

”Låt dig inte besegras av det onda,

utan besegra det onda med det goda”

d.v.s. med Gud.

Kalla på Honom! Kalla på Jesus!

Han är starkast!

 

Ett slutord från Första Petrusbrevet (1:3-7)

får avsluta vår predikan:

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt

till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse

från de döda, till ett arv som inte kan förstöras,

fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.

Ty Guds makt beskyddar er genom tron

fram till den frälsning som finns beredd

att uppenbaras i den sista tiden.

Därför kan ni jubla,

även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar

av olika slag, för att det som är äkta i er tro (…)

skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.”

AMEN.

 

Ja, till detta kan vi sannerligen säga AMEN.

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 253

Psalm 98

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka

5 e. Trett (II)    över 4 Mos 11:24-30, Fil 1:12-18. Mark 9:38-41.

2019-02-10 av Kåre Strindberg.  1983 års Ev.bok.

 

Psalmer: 253. 663. 98. 228. 42. 5.

 

Firningsämne: Ogräset bland vetet

 

Beredelseord: Psalt. 14:2-3, 7.

 

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Evangeliet i den första årgången för 5 i Trettondedagen

illustrerar tydligast dagens firningsämne

”Ogräset bland vetet” i Matteusevangeliet 13

där Jesus ger bilden av skörd för brödsäd.

 

”Lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd” (Joh 4:35).

Detta säger Jesus medan fälten ännu står ljusgröna och omogna.

Han kunde lika gärna sagt detta efter skörden

inför stubbåkern, för Han avser inte lantbruk,

utan någonting annat.

Här är sådden Guds Ord som ger tro.

Skörden är tron som ger evigt liv

och fälten är människoskarorna som skall räddas från evig död.

 

Allt utsäde är inte så ädelt att det bör sås ut för evigheten,

därför varnar aposteln Paulus:

”Vad man sår får man också skörda” (Gal 6:7).

 

Gemensamt för Bibeltexterna

är att man inte får föregå Guds domslut

innan tiden har gått i mål.

”Den som inte är emot oss, han är för oss.”

Till slut kan de ju komma att höra till oss,

medan andra, som vi trodde hörde till oss

senare visar sig inte ha hört till oss, med Kristus.

 

När våra goda gärningar en gång skall vägas

mot våra onda gärningar

och våra underlåtelser,

så får de som sökt skydd hos Frälsaren

foga Hans rättfärdighet till sina gärningar. (Rom 3:21-24)

 

Efter varje människas mottagande av förkunnelsen

om Jesu Kristi försoningsverk,

får var och en välja ifall Jesus har dött för deras synder på Hans Kors.

Det är detta som Frälsningen genom Försoningen handlar om.

 

I dagens gammaltestamentliga läsning från 4 Mos 11

hör vi om äldste som helt oväntat börjar profetera.

Josua föreslog då Mose att förbjuda dem att profetera.

Men Mose nappade inte på den frestelsen, utan sa att

”Herren lät Sin Ande komma över dem.”

 

I dagens episteltext från Filipperbrevet 1

talar aposteln om

”en del som förkunnar Kristus för att de är avundsjuka

och vill ställa till bråk.”

Ja, till och med i syftet att göra det svårare för Paulus

i sin fångenskap.

Men Paulus är lugn och trygg och vet

att Guds vilja sker i alla fall  till slut.

 

Så här långt kommet i Svenska Kyrkans historia

är det vanligare att inte förkunna Kristus, än att göra det

och  vilja ställa till bråk i Kristi församlingar.

 

I kyrkans mitt smög det tidigt in oseriösa karriärister

som ville ha andlig auktoritet

utan att underordna sig Guds ord och vilja och ha kärlek i hjärtat.

Aposteln talar i Galaterbrevet 2:4

om ”falska bröder som nästlat sig in

för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus.”

 

Förmågan att skilja mellan falsk och äkta förkunnelse

tecknas i två  av de nio nådegåvor som aposteln punktar ner

i 1 Kor 12 nämligen:

gåvan att meddela kunskap och gåvan att skilja mellan olika andar.

 

Att pröva Guds vilja är en profetisk uppgift,

i första hand för kyrkans präster

(eller blivande präster som prövar sitt kall).

Aron och Hesekiel var både präster och profeter,

som i sina ämbeten visade hur väl de båda sidorna kan samverka.

Men Gud är suverän och kan ge det profetiska kallet

till någon som ej är präst, utan är kvinna,

t.ex.: Mirjam (2 Mos 15:20), Debora (Dom 4:4), Hulda (2 Kon 22:14),

Noadja (Neh 6:14), Jesajas hustru (Jes 8:3) och Hanna (Luk 2:36).

De flesta profeter var inte präster,

men profeterna stod nära kulten i Jerusalem

och ivrade för dess renhet (Ill. bib. lex. sp. 422).

 

Sprickan mellan präster och profeter i det G. T.

är inget ideal, utan är en nödsituation.

Idealet är istället att kult och profetism samverkar,

gärna i en och samma person.

 

Vid särskild lekmannakallelse måste profeten

samarbeta extra intimt med kyrkan,

för att inte söndra den andliga makten,

ty det är naturligare att sanningen samverkar med makten,

än att sanningen måste kämpa mot makten (martyrium).

Gud har i den bibliska historien kallat profeter

för att Han varit tvungen att gå förbi

en förstockad prästerlig hierarki.

Profetismen öppnar en direktkontakt

mellan Gud och den församlingen och är därför,

efter den direkta gudsuppenbarelsen,

den näst viktigaste informationskanalen

för att höra Guds vilja i en konkret situation.

 

All förkunnelse måste prövas mot den Heliga Skrift.

Varje profetia eller förkunnelse som motsäger Skriften,

den allmänneliga kristendomens historia och tradition,

eller dess tre Symbola (credo), är falsk.

Den är falsk utifrån axiomet att Den Helige Ande

måste antas ha uppfyllt det utlovade löftet

om ledning av Kyrkan (Joh 14:16, 15:26, 16:7. Apg. 2).

 

Om kristendomens huvudfåra har haft fel

i en avgörande lärofråga,

kan inte Herren anses ha hållit sitt löfte.

Bort det!

”Jag skall vaka över mitt ord och låta det gå i fullbordan”,

säger Herren (Jer 1:12).

 

”Den Gud som tog oss upp

av nåd i Sitt förbund,

Hans godhet följer oss

ifrån vår första stund”  (SvPs 5:1b).

 

Vi får vara med i ett välsignat sammanhang

där Guds vilja förverkligas i Världen.

Må vi alla svara ”ja” till den kallelsen.

 

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 42

Psalm 5

Postludium

Predikan vid Högmässa 1 efter Trettondedagen (II)

i S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

13 Januari 2019 av Kåre Strindberg,

över Jes 42:1-7.  1 Pet 3:18-22.  Luk 3:15-22.

 

Firningsämne: Jesu dop

 

Beredelseord:  Mark 16:16

 

Psalmer: 132. 658. 476. 331. 42. 332.

 

Predikan:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi har hört de mäktiga Bibelläsningarna

på Första Söndagen efter Trettondedagen,

som alla, på olika sätt, berör dopet

 

Vid Gallileiska sjön med dess pastell-ljusa färger,

som likt en akvarellmålning

står Jesus och kallar Sina första lärjungar

Simon och hans bror Andreas.

 

Vi lämnar den nordiska vinterkylan

och får svalka oss vid Jordanflodens lummiga stränder.

 

Johannes Döparen är i vattnet och döper.

Jesus har kommit dit för att underkasta Sig

detta dop som egentligen folket behöver.

 

Johannes Döparen predikar omvändelse och bättring.

Hans evangelium står på Lagens omutliga grund.

 

Hans förkunnelse är ett eko, genom århundradena,

av profeter som ropat efter ett lyhört sinnelag inför Gud.

Hjärtats rörelser framför läpparnas rörelser.

 

Men varför skall Jesus döpas?

Behöver Han omvända Sig och bättra Sig?

 

Himlen öppnar sig och Guds Treenighet uppenbaras.

Evangelisten vittnar om att Fadern hörs och

Sonen hörs bedja och

Den Helige Andes blir synlig i en duvas skepnad.

 

Himlen har varit stängd efter Malachís profeterande på

på 400-talet f.Kr. på grund av människornas obotfärdighet.

 

Kyrkofadern Kyrillos av Alexandria kommenterar

vår GT-liga läsning ur profeten Jesajas bok:

Jesus ”tog inte emot Anden av Gud för att helgas,

ty Han är Själv den som helgar (Heb 2:11),

men som människa enligt frälsningsplanen.”

 

Folken frikände Han ”genom att döma ut Satan

som tillskansat sig väldet över dem.”

 

Han skall utbreda rätten bland folken.

”Ty det står, att den allsmäktige Gud skipade rätt i Israel.

Rätten är antingen Lagen, som ger skuggor och förebilder,

eller de Evangeliska löftena som öppnar sanningen.”

 

Jag, Herren, har kallat Dig i rättfärdighet.

”Han har inte kommit på eget bevåg

som de falska profeterna,

som talar efter sitt hjärta och inte efter Herrens mun,

utan Jag har kallat Dig,

dvs. efter Mitt beslut har Jag fört Dig fram i rättfärdighet.”

 

”Och Han blev ett ljus för folkslagen,

och det ljuset är gudomligt.”

 

”Han kan ge ljus åt dem som sitter i mörkret

och öppna blinda ögon”,

så skrev Kyrillos + 444 (Evangeliets gryning, Pro Veritate)

Martin Luther har hämtat mycket hos Kyrillos.

 

Vi går vidare: Jesus har ingen synd att bekänna

utan går in bland syndare och invigs som Frälsaren.

Ja, än mer:

Jesus skall döpa andra, inte bara med vatten,

utan med Helig Ande.

 

Jesus behövde inte dopvattnet, men dopvattnet behöver Jesus.

 

Den ömsesidiga gemenskapen mellan Gud och människa

är grundad på det förbund som Herren Själv

har tagit initiativ till.

 

Det Gamla Förbundet, som bär Mose namn inleddes med vatten;

1. Mose räddning i vassen
2. Folkets räddning genom Röda Havet
3. Den fuktiga molnpelaren

som ledde israeliterna på dagarna

 

Det Nya Förbundet är en breddning

av det Gamla Förbundet.

NT är en breddning av GT.

 

Före Sin himmelsfärd gav Jesus Missionsbefallningen:

”Åt Mig har getts all makt i himlen och på jorden.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:

döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn

och lär dem att hålla alla de bud Jag har gett er.

Och Jag är med er alla dagar till tidens slut”,

det är slutorden i Matteusevangeliet.

 

På Golgata föds de heliga sakramenten, ur Jesu sår.

Vattnet som rann ur Hans sida står för dopvattnet,

och blodet står för Herrens  Heliga Nattvard,

färdkost för det eviga livet.

 

Utan Anden vore dopvattnet endast vanligt vatten,

och Nattvarden endast vanligt bröd och vin.

 

Över dopvattnet och nattvardsgåvorna

ber vi Fadern att sända Anden, i Jesu namn.

 

Nu hör vi att en debatt har inletts

där teologer vill tona ner, eller ta bort,

dopet som räddningen undan syndaskuld och evig död.

 

Judas, Jakobs bror, skriver i sitt brev.

”Kämpa för den tro som en gång för alla

har anförtrotts de heliga” (Jud 3).

 

Det är alldeles för mycket hemsnickrad teologi

och för lite tro i vår tid!

Minns ordspråket:

”Människan spår – men Gud rår.”

 

Det egentliga julfirandet är nu slut

även om några håller julgransplundring

på Tjugondedag Knut.

 

Hela Trettondedagstiden påminner oss särskilt

om Uppenbarelsens betydelse för en rätt tro.

Epifania, från gr. ”Skina över”.

Guds härlighet lyser upp vår värld och tro

 

1. Människan står på Jorden ser upp mot himlarymderna

och funderar över Gud och skapelsens väldighet

 

2. Herren uppenbarar Sig och meningen med livet

 

3. Människor kan knyta an till den uppenbarade tron

och göra den till sin.

 

Den kristna trons utbredning och inflytande

minskar hela tiden i vår del av världen.

Men väckelse och förnyelse kan bara bygga på

vad Gud Själv har uppenbarat!

 

Här kommer nu den ena efter den andra

och säger att de kan inte tro på det och det,

att de inte tror att Gud har menat det och det,

som Han sagt i Sitt ord – Bibeln – Den Heliga Skrift.

 

Dessa självutnämnda apostlar välkomnas till TV-sofforna.

De är massmedias älsklingar

och de föröder församling efter församling,

samfund efter samfund.

 

Johannes Döparen talar om Jesus och säger:
”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30).

 

Den hållningen måste vara modellen

för allt kyrkligt ledarskap.

Världens hela socialtjänst och all pedagogik

borde ha som slutmål att göra sig själv obehövlig.

 

Den frälsande förkunnelsen av Guds ord

gjorde kristendomen till världens största religion.

Guds härlighet oss styrka ger.

AMEN

 

 

 

Låt oss bedja:

Herre, lär oss att leva helt för Dig,

den tid vi har

och återupprätta Din auktoritet på Jorden,

såsom i Himmelen – så ock på Jorden.

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

 

 

Psalm 164

Psalm 656

Psalm 480

Predikan vid Högmässa 4 i Advent

i S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

23 December 2018 av Kåre Strindberg,

över 1 Mos 3:14-15.  Fil 4:4-7.  Luk 1:30-35

Firningsämne: Herrens Moder

Beredelseord:  Mika 5:3

Psalmer: 164, 656, 480, 422, 39, 1:5-8.

I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:

Söndagen den fjärde Advent firar vi Jungfru Maria.

   Det Gamla Testamentet rymmer många förutsägelser om Jesus:

”[M]ed början hos Mose och alla profeterna förklarade [Jesus]

för dem vad det står om Honom i Skrifterna”, kan vi läsa i Luk 24:27.

   Ett av dessa ställen ger oss dagens GT:liga läsning,

som kallas Protevangeliet, för att det är

det första Evangelium som Bibeln har.

Herren Gud sade till ormen:

”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,

mellan din avkomma och hennes:

de skall trampa på ditt huvud

och du skall hugga dem i hälen.”

Det handlar om en profetisk förutsägelse

om djävulen och Jungfru Maria

och mellan djävulens hantlangare och Marias ”säd” Jesus.

Jesus skall besegra den Onde

men Själv få sätta livet till på Golgata.

Det fanns långa tider i kyrkans historia

då vackra Mariabilder togs bort

– som Öjamadonnan på Gotland

som fick stå på kyrkbacken i regn och snö

och då praktfulla kyrkmålningar kalkades över,

som senare, till stora kostnader, togs fram igen.

   Nu har vi återupptagit några av kyrkans äldsta traditioner,

det är ju också direkta innebörden av ordet Reformation.

   Det finns anledning att vi här frågar oss.

Vilken vördnad tillkommer Jesu moder Maria?

Den Reformerade Katolska Kyrkan Av Den Augsburgska Bekännelsen,

som Svenska Kyrkan och MissionsProvinsen är en del av,

förrättar ingen åkallan av helgon.

Schmalkaldiska Artiklarna (2 art. Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter,

SKBS s. 318) skriver att åkallan är att ”anropa och tillbedja”, ”och dyrka”.

Om sådan åkallan riktas till någon annan än Gud, så läser vi att 

”detta är avguderi; sådan ära tillkommer nämligen Gud allena.”

Bekännelseskrifterna säger något viktigt om vem Maria är:

”Maria, den högt lovade jungfrun … är … i sanning Guds moder

och har likväl förblivit jungfru” (Konk. VIII:9 s. 636).

Och vilken funktion hon har nu:

”… den saliga Maria beder för kyrkan” (Aug. Apol. XXI s. 246).

Det är lätt att inse att bland helgonen intar Jungfru Maria en särställning;

Utan hennes tjänstvillighet som jungfru i sitt ogifta tillstånd,

hade inte Guds Son blivit människa, som Han ville.

”Må det ske med mig som du har sagt”,

sade Maria till ängeln Gabriel (Luk 1:26, 38). Elisabet, släktingen,

ropade till henne: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor.”

Själv jublade hon: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.”

I kyrkan känner vi fem huvudgrupper av böner:

1) Begärsbön

2) Förbön

3) Tackbön

4) Tillbedjan

5) Lovsägelse eller Lovprisning.

   Det är tillbörligt och rätt att instämma med ängeln

och med Elisabet – vi ger då en lovsägelse till Maria.

Om vi ber henne att göra det som Bekännelseskrifterna medger

att hon gör, då riktar vi en begärsbön till henne, t.ex.:

”Bed för kyrkan, Maria”. Eller: ”Bed för oss, Maria.”

Även tackbön för att hon ställde upp på en graviditet

som kom vid en svår tidpunkt för henne och hennes trolovade,

är på sin plats, eftersom hon inte valde abort,

en möjlighet som redan forntiden och antiken kände.

Ett tack till Josef, styvpappan, är rimligt, för hans generositet.

När vi i en betraktelse över dessa viktiga personer formulerar en tackbön

eller lovprisning, så sker den postumt, eller tematiskt

i undervisningssyfte.

Men att rikta förböner och begärsböner med åkallan

som endast tillkommer Gud,

eller personerna i den Treenige Gudomen,

vore att vi försökte ge Guds härlighet till Maria.

Den skulle hon då inte ta emot, om hon så än fick den:

”Jag är Herrens tjänarinna”, säger hon.

Ej heller är hon eller något annat helgon eller ängel

en medlare mellan Gud Fader och människor,

för det är Den Helige Ande (Joh 14:18, 26).

   Ett sådant bruk av Maria vore måhända romerskt,

men ingalunda katolskt.

Det var mot bakgrunden av förfallet i Romkyrkan

under medeltiden och renässansen som reformatorerna

tonade ner Marias betydelse,

till förmån för Bibelns klara centrering kring Guds eget väsen,

Ord och verk. Det var nödvändigt då.

Men mot missbruk kan vi ställa rätt bruk,

istället för inget bruk alls.

Särskilt äldre protestantisk teologi har försummat

att belysa bibelns kvinnor och den kvinnliga erfarenheten.

Maria är viktig,

inte minst för att den moderna och radikala feministteologin

inte vill ha med hennes fromhet att göra.

Maria är en förebild för all kvinnlighet och för hela Kyrkan.

Ordet vilar i Kyrkan.

Fredspristagaren Moder Teresa av Calcutta skriver:

”Maria är den som står närmast prästerna.

Ingen kunde ha varit en bättre präst än Jesu moder.

Hon kan verkligen utan tvekan säga:
”Detta är min kropp”,

för det var verkligen sin kropp hon gav åt Jesus.

Ändå förblev Maria endast Herrens tjänarinna,

så att du och jag alltid kan vända oss till henne som vår mor.

Hon är en av våra egna,

och vi kan alltid vara ett med henne.

Det var naturligtvis därför Maria lämnades kvar efter himmelsfärden:

för att stärka apostlarnas prästämbete,

för att vara en mor åt dem till Kyrkan (…).

Hon fanns där.

Liksom hon hjälpte Jesus att växa hjälpte hon Kyrkan

att växa i början.

Hon lämnades kvar så många år efter Jesu himmelsfärd

för att hjälpa till att bygga upp Kyrkan.”

Källa: Maria – försoningens Moder.

Fredestad Förlag, Vejbystrand 1988.

Varje kristen, kvinna som man

delar i någon mån Jungfru Marias erfarenhet

”att ta emot en Annan i sitt inre”

och så, om än i liten skala

få vara bärare av Kyrkan.

Här finns ord till kvinnorna:

   Det är tur att ni finns!

Det är bra att ni är kvinnliga.

Håll fast vid det!

Tro inte att man får större människovärde

av att tona ner det kvinnliga

och försöka härma det manliga.

Kvinnor som kräver plats för kvinnligheten inger respekt.

   En del kvinnor blir mödrar,

det kan komma oplanerat.

   Ibland väljer livet själv åt en

– acceptera graviditeten.

Det finns knappast svenska barn att adoptera längre.

   Det är inte alltid så lätt att hålla ihop en familj.

Men vem har lovat att allt skulle vara lätt alla gånger?

Här finns ord till männen:

Det är tur att det finns män!

Tidandan vill göra kvinnor mer maskulina

och män mer feminina,

men det vill inte Gud.

Han skapade just män och kvinnor

för att de skulle hjälpa varandra

just med sina olikheter.

Josef ställde upp för både Maria och barnet. Då blev han välsignad

Han behövde aldrig ångra att han öppnade sin manliga famn.

   Alla män blir inte fäder,

men alla män behöver umgås med kvinnor och barn,

behöver ge och ta i gemenskap med dem och själva bli välsignade.

Idag kan vi även hylla Josef och manligheten.

Det är tillbörligt och rätt.

Aposteln Paulus ger oss ett gott råd i Filipperbrevet:

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber,

tacka då Gud och låt Honom få veta alla era önskningar.

Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker,

ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”

Eftersom all tillgång ändå är begränsad så kan man säga att

Friast är den som har minst behov.

Kan man inte öka sina inkomster så får man minska sina utgifter.

Kan man styra sina begär? Ja, i stor utsträckning.

Kyrkans glada lovsång är en nödvändig stridshandling:

“Gå med oss på livets och sanningens stig, att mitt under striden

vi börjar Dig tacka och lova för segern” (SvPs100:4b).

Alltför länge har vi mera sörjt över den synliga, yttre, Kyrkans läge,

och mindre glatt oss över den osynliga Kyrkans inre glädje,

som ingen kan ta ifrån oss.

Låt oss bedja med Fader Gunnar:

       Herre, vår Gud,

       Du som utvalde Jungfrun Maria till Din tjänarinna,

       vi bedja Dig, låt oss icke förgäta hennes heliga föredöme

       utan hålla hennes bild levande i våra hjärtan

       och uppväck hos oss en rätt kärlek

       till denna Din utkorade dotter, att vi må likna henne.  Amen.

(ur Den apostoliska tron)

       Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 39

Psalm 1

Postludium

 

Psalm 103

Psalm104

Syster Kerstin läste en av texterna

Psalm 105

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

1 Advent  (II  1983 års KHB), 2 December 2018

i S:t Sigfrids kyrka,  av Kåre Strindberg    över

Sak 9:9-10. Upp 3:20-22. Matt 21:1-9. Joh 18:36-37.

Firningsämne: Ett nådens år

Beredelseord:  1 Joh 1:5b-10

Psalmer: 103:1-4. 655. 104, 105. 108. 39. 106:1-4.

Predikan

I Faderns och ✠ Sonens och Den Helige Andes namn:

Äntligen så är dagen här!

Så mycket förberedelser, in i det sista.

Så bryter jublet ut i sång och glädje.

Två scener ur den bibliska historien framträder

på ett särskilt sätt i kyrkan idag.

1. Jesus drar in i staden och blir hyllad.

En fest- och seger-yra har lägrat sig.

Några är ännu lite frågande,

de förstår inte varför alla är så glada.

Det finns en förhistoria som några kan berätta

som förklarar varför alla känner glädje,

ja, även de som inte riktigt förstår varför.

För länge sedan i mörka och onda dagar,

kom ord från Gud, genom profeten Sakarja

500 år före detta intåg:

”Ropa ut din glädje, dotter Sion,

jubla, dotter Jerusalem!

Se, din konung kommer till dig.

Rättfärdig är han, seger är honom given.

I ringhet kommer han, ridande på en åsna,

på en ung åsnehingst” (Sak 9:9-10).

Nu är tiden inne, en ledare ur folkets djup som skulle komma

har kommit.

Hosianna, Davids Son!

Välsignad är Han!

Hosianna i höjden!

2. Den andra scenen, från vår predikotext idag

kan kännas som om den vore tagen åratals efter för förra,

men det är bara någon dag emellan dem

vid Pilatus palats, vid slutet av Jesu levnad.

Nu har jublet över Kung Jesus, Messias/ Kristus, ebbat ut.

Han står anklagad inför myndigheterna anklagad för att vara kung,

vilket Han verkligen är, fast på ett annat sätt

än både de hurrande folkmassorna

och de surögda makthavarna hade tänkt sig.

Aha: en kung – makthavarna vädrar konkurrens –

men det är i ett rike av ett annat slag.

Förvänta ingen militär resning mot de utländska soldaterna.

Förvänta inget snabbt välstånd i sikte.

Kung Jesus är definitivt inte sådan som man tänkt sig:

Han söker inte statlig makt och inflytande.

Ingen livvakt omger Honom.

Ingen budget har Hans rike.

Ingen polis.

Inget palats.

Inga riksgränser.

Han hade sagt att Riket

”kommer inte på ett sådant sätt att man kan se på det med sina ögon.

Ingen kan säga: ”Här är det”, eller ”Där är det.

Nej Guds rike är inom er”  (Luk 17:20).

”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla” (Mark 8:35).

Vi minns fortsättningen för Jesus när Han gick den svåra vägen.

Vi bär med oss hela dramat nu

och den oerhörda vändningen, när Han, på den tredje dagen

efter korsdöden uppstod ifrån de döda.

För det är Jesu uppståndelse vid Påsk

som gör att vi firar intåget i Jerusalem vid Första Advent

och firar Han födelse vid Jul.

Jesus är kung av ett slag som även kan tilltala en republikan.

Hans rike har inga Jordiska gränser som behöver försvaras militärt.

Rikets makt ligger främst i att det äger Sanningen.

Dess ambassadörer samlar alla olika medborgare

som längtar efter att höra Sanningens ord och leva efter det.

Ambassaderna som finns i varje församling

känner man igen på klockklangen och lovsången.

Ambassaden i Sigfridslunden har kyrkklockan i sitt röda trätorn.

Det finns klockstaplar och kyrktorn över nästan hela Jorden.

Mot södra jordpolen står de upp-och-ner

sett från vårt nordliga perspektiv.

men  människorna går där helt lugnt

och oroar sig inte för att falla av planeten.

Jesu Kristi rike har rötterna i Himmelen

och kronan nere i armodet och nöden på Jorden.

I Sigfridslunden har klockan ringt i 114 år.

Här säger Jesus idag:
”Den som hör till Sanningen lyssnar till Min röst.”

Och Han säger: ”Mitt rike hör inte till denna världen” (Joh 18:36).

Tidigare har Han lärt lärjungarna i Sin mönsterbön:

”Ske Din vilja såsom i Himmelen

så ock på Jorden” (Matt 6:10. Luk 22:42).

Det senast nämnda kan vi betrakta som Kyrkans programförklaring:

vi vill att Guds vilja skall förverkligas på Jorden.

Men: Kristi rike kommer inte från Jorden

och kan aldrig förverkligas med Jordiska medel.

Pilatus frågade Jesus: ”Vad är sanning?”

När Jesus till slut möter Pilatus blir det ett möte

mellan han som kan ta liv och Han som kan ge liv, nytt liv, evigt liv.

Vad Pilatus inte kunde ana var att Sanningen är en person;

Guds Ord, som fanns i begynnelsen,

som allt har blivit till igenom

och som blev människa

är född i fattigdom men är omätligt rik i Sig Själv.

Framför står Jesus som sagt om Sig Själv:

”Jag ÄR Sanningen.”

.

Skapelseordet, förutan vilket

ingenting har blivit till, av allt som finns till

Ordet som levandegör

är sanningens ord, ja, Sanningen Själv.

Verklighetens yttersta grund.

Idag, 2 December 2018, firar vi även det nya kyrkoåret,

med dess firningsämne: Ett nådens år.

Aldrig tidigare har väl behovet av ett nytt kyrkoår

med dess längtan efter väckelse och förnyelse

i Sverige och i den svenska kyrkan varit större,

kan jag tycka.

Många som ropade ”Hosianna” svek sen sin Mästare

och ropade ”Korsfäst!  Korsfäst!”

Dagens svikare är mer verbala numera …

Till dem måste Jesus sanningsenligt säga:

”Jag känner er inte.”

Men Han riktar Sitt allvarsordet i tid.

”Där det finns tid finns det nåd”,

skrev en gång Folke T. Olofsson.

”Om någon älskar Mig, håller han fast vid Mitt ord,

och Min Fader skall älska honom,

och Vi skall komma till honom

och ta Vår boning hos honom”,

utlovade Jesus Kristus (Joh 14:23).

Det finns ett djupgående problem att arbeta sig igenom:

i dagens Episteltext från Uppenbarelseboken

betygsätts en av de 7 exempelförsamlingarna: Laodikeia.

Församlingen där fick budet att höra Guds ord

och öppna sina hjärtans dörrar för Honom.

Det gjorde de emellertid inte.

Så säger Herren:

”Du är varken kall eller varm!”

”Du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd

och fattig och blind och naken.”

Det riktigt bekymmersamma

när det gäller de 7 exempelförsamlingarna

i den unga kyrkans kärnområde i Mindre Asien

är att de alla var historiskt betydelsefull i kristenheten,

men Laodikeia och 4 andra namngivna är idag ruiner

och saknar kristna församlingar.

Endast 2 församlingar fick helt godkänt:

Smyrna och Filadelfia (nuv. Izmir och Alaşehir i Turkiet).

Det är bara där som det fortfarande finns livaktiga

kristna församlingar idag.

”Saktmodig, mild och god”,

är stilen hos Jesu lärjungar,

och att aldrig, nej aldrig, göra avkall på sanningen,

sanningen som Den Helige Ande uppenbarar

för lyhörda samveten.

Adventstiden är en väntan på Kristi ankomst till

Sin kyrka

till våra hjärtan

till vårt land och vår värld.

Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet  (Heb 13:8).

Därför kan vi utbrista i jubel:

Gå, Sion, din Konung att möta.

Gå Stockholm, din Konung att möta.

Gå Sverige, gå Europa, gå du Jord din Konung att möta

Ty Han kommer från eviga fröjder,

Han lämnar Sin tron av kristall,

för att ge dig och mig, envar

en plats vid Hans sida.

Så högt älskar Han oss.

Så var glad, var glad

och hylla din Konung och Gud.

AMEN

Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 108

Ps 39

Psalm 106

Postludium

 

 

Psalm 169

psalm 664

Psalm 256

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

på Söndagen efter Alla helgons dag (I), 4 November 2018

av Kåre Strindberg    över Luk 12:4-7.

Firningsämne: Vårt eviga hopp

Beredelseord: Rom 8:24-25. FB

Psalmer: 169 B: 1-4. 664. 256. 324: 1-3, 4-6. 297. 169 B: 5-7.

        I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:

Under den här dubbelhelgen har många fötter varit i rörelse

och ännu skall många steg tas ut till familjegravar

och minneslundar och kolumbarier,

en tradition som kommit till Sverige under 1950-talet.

   Ljus tänds framför fotografier av nära och kära,

och varje bild är en värld i sig.

Det är minnenas dag.

Det är gott att få vara fler om sina tankar och känslor

som alla ändå har.

   När Olof Palme dog och när Estonia gick under

och tsunamin i Thailand bröt ut

så drogs vi till varandra för att få tänka och tala

och få känna tillsammans.

   De som mötte präster och troende, fick se att också kristna sörjer

och delar samma grundvillkor som alla andra.

”Kristna är vanliga människor

som kommer med ovanliga påståenden”, sägs det.

Det hänger samman med att Kristus var både vanlig och ovanlig.

Han knöt an och förde tanken vidare.

Väldigt många människor följde Jesus, periodvis.

Det som Jesus satte igång hos dem

fortsätter vi att tänka på och tala med varandra om

   Så var det också den här dagen

som evangelisten Lukas återberättar.

Trots att väldigt många människor är samlade

så är det bara en mindre skara som Jesus här talar till.

Han säger: ”Mina vänner, låt er inte skrämmas”.

Förut levde de i ovisshet,

men nu, efter dessa lugnande ord,

så förstår de att de hade varit i fara.

De har varit i oändlig fara.

Liksom man varligt lotsar om någon går i sömnen,

högt ovan en avgrund,

så går Jesus försiktigt tillväga,

för att man inte skall snava till när man vaknar upp.

”Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen

men sedan inte kan göra mer”, säger Mästaren.

Det är farligt att leva, ja, livsfarligt,

för man kan dö.

   Men, hur blir det sen?

”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen,

men inte kan döda själen”, säger Jesus i Matteus version (kap. 28).

Kroppen dör, förr eller senare, men kan återställas i Jesu sällskap,

ja, till och med bli mycket bättre,

men själens liv och tillstånd är den helt avgörande saken här.

Den verkligt hårdkokta meningen ger oss Jesus i orden om Fadern:

”Frukta Honom som kan döda och sedan har makt

att kasta ner i helvetet.

Ja, Jag säger: Honom skall ni frukta.”

Men ett sådant utfall önskar varken Fadern eller Sonen,

som gör allt för att förhindra det fatala.

Låt oss ta fasta på det här ordet ”frukta”, gr. fobéomai.

Det översätts med skrämma, frukta, vara rädda.

Den som ännu minns Martin Luthers Lilla Katekes kommer ihåg

att han börjar varje förklaring av budorden, med:

”Vi skall frukta och älska Gud”.

Den som fruktar Gud visar vördnad och respekt för Gud

och vill ära Honom.

   Det finns all anledning att ta Gud på allvar.

Vi kan inte föra upp oss själva ur våra gravar

och ge oss nytt liv.

Han som har skapat allting uti minsta detalj

håller hela skapelsen vid liv överallt

och upprätthåller stunden och framtiden i Sin hand.

   Vi påminns här om det dubbla utfallet i evigheten

som gäller evigt liv och evig död.

Hinoms dal, sopstationen utanför Jerusalems gamla stadsmur,

där det brann för jämnan,

kallar Jesus för Gehenna och helvetet,

en bild för den eviga döden. (Allvarligt nog.)

Gud håller själens framtid i Sin hand,

fast Han vill inte skrämmas.

Men Han vill säga oss att själens lyckliga framtid

är ingenting som vi automatiskt ska räkna med.

   Det var just för att människorna inte

automatiskt överförs från jordelivet till Paradiset

som Jesus måste betala vårt pris på Korset,

lida och dö för vår skull.

Vår Frälsare delar med sig till Sina vänner

av Sin uppståndelse, åt alla som vill slå följe med Honom.

   Gud har omsorg och vet allt om sparvar liksom människor.

Vet du hur många hårstrån du har på ditt huvud?

Jag vet det inte heller,

men det finns En som vet.

Han som vet allt

om både gott och ont, sant och falskt, rätt och fel.

   Hur orkar Gud bära all kunskap?

Vem tröstar Gud?

Herren Jesus grät när Lasaros dött

och när Han såg in i historien hur det skulle gå för Jerusalem.

Gud Fader får ofta sörja.

Men du kan ge Gud en hyllning

så som ett barn klappar om sin förälder.

Gud väcker dig varsamt.

När du hyllar Honom med lovsång och lovprisning

så stärks din gemenskap med Honom

som är alla dina rötter genom förfäderna och anmödrarna

och som hoppas på din framtid med dem hos Kristus.

   En dag är framtiden inne.

Då skall Han hämta upp dem som satt sitt eviga hopp till Honom.

Gud vår Frälsare ”vill att alla människor skall bli frälsta

och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).

Uppenbarelsetron vilar på Guds egna löften,

som Han har tillkännagivit.

T.ex. att ”Den som tror och blir döpt

skall bli frälst” (Mark 16:16 FB).

Frälst från vad då?

Frälst från den eviga döden.

Ibland kan hoppet kännas väldigt långt borta.

Flera av er har nog hört berättelsen

om de två kvinnliga missionärerna,

men den kan vara bra att påminna sig om.

Två kvinnor missionerade i ett land.

De var stärkta av Jesu löfte att vara med dem alla dagar.

Men den ena blev mördad och den andra fick svåra trosproblem

över meningen med alltsammans.

I sin nöd fick hon i en dröm se

missionsuppdraget som de två kvinnorna fått.

Sedan medsystern mördats fortsatte hon troget sin tjänst.

I en dröm såg hon parallella spår bredvid varandra i sanden,

under tiden för hela missionsuppdraget.

Först tre parallella spår i sanden;

hennes egna, medsysterns och Jesus´.

Hon förstod att Jesus gått med henne i sin fortsatta tjänst.

Men från och med den dagen hon själv blev våldförd kunde hon,

i synen, bara se ett enda spår i sanden.

Kvinnan var otröstlig, och frågade Jesus:

”Var var Du då, när detta hände? Varför var jag ensam?

Herren Jesus svarade:

”Kära barn, där du bara såg ett enda spår,

var då Jag bar dig!”

Den tro som Herren Själv har uppenbarat

ger oss hoppet om evigt liv.

Vi kan vara trygga

för Gud har satt Sitt goda rykte på

att kärleksfullt hjälpa alla

   Han har förberett en framtid

som får varje Söderhavs-semester att blekna

och varje jordisk jubelfets att likna

ett påvert knytkalas.

   Han har gått och planerat och längtat efter

att gästerna skall komma.

   Det är ingen idé att ens försöka beskriva

hur storslaget det blir,

för Han har förberett vida bättre

än vad något öga har sett,

eller något öra har hört

åt dem som älskar Honom!

Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 324

 

Psalm 297

Slutpsalm 169 de 3 sista verserna