Predikan 1 i Fastan (II)  av Kåre Strindberg

över 1 Mos 4:3-7.  Jak 1:12-15.  Matt 16:21-23. (1983 års Ev.bok)

Firningsämne: Prövningens stund

Beredelseord: Ps 19:14

 

Psalmer: 175:1-3. 656. 569. 389:5-6, 7-9. 45. 175:8-9.

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

 

I Onsdags firades Askonsdagsmässa i kyrkorna

och ett svart kors tecknades på deltagarnas pannor

med bränt kol, i de flesta fall,

från torra kvistar efter förra årets Palmsöndag,  vid orden:

”Kom ihåg, o människa, att du är stoft

och att du åter skall bli till stoft.

Omvänd dig och tro Evangelium.”

 

Det är detta som Fastan vill lära oss:

att vi skall inse vår dödlighet

så att vi förser oss med Kristi odödlighet.

 

Nu är vi framme i den första Söndagen i Fastan.

Dagens firningsämne är Prövningens stund.

Ibland kallas den för ”Frestelsernas Söndag.”

 

I första årgångens Evangelium

fick vi höra om hur Jesus fördes av Guds Ande ut i öknen

för att sättas på prov av djävulen 3 gånger, med malplacerade Bibelord.

Jesus tog Sin tillflykt till relevanta ord i Bibeln.

Då lät djävulen Honom vara.

 

I tredje årgångens Evangelieläsning får vi höra

om Jesu bönekamp i Getsemane trädgård

omedelbart innan Judas Iskariot förrådde Honom.

 

Idag låter evangelisten Matteus oss följa med

till det nordligaste av Israel,

omkring staden Caesarea Filippi.

Simon Petrus har just givit Jesus sin stora trosbekännelse:

”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Därför skall Petrus få bli ledare för apostlarna, längre fram.

 

Efter en kort tid skall Petrus, Jakob och Johannes

få följa Jesus upp på ett högt berg,

där Jesus skall framträda tillsammans med

profeterna Mose och Elia.

 

Gud Fader skall förklara att Jesus är Hans älskade Son,

Hans utvalde, och säga: ”Lyssna till Honom!”

 

Vi befinner oss här mitt emellan dessa härliga händelser.

Vi får, med Petrus och Matteus,

höra något tungt och svårt:
Jesus säger att Han måste lida mycket, bli dödad

och uppväckt på den tredje dagen.

 

Petrus tar Jesus avsides och frestar Honom:
”Något sådant skall aldrig hända Dig.”

Med andra ord: Låt det inte ske!

Men Jesus vänder Sig om och säger till Petrus:
”Håll dig på din plats, satan!”

för Jesus hör i Petrus´ stämma ett eko

av Frestarens stämma i öknen,

när nu Petrus vill förmå Jesus att välja

en bredare  och bekvämare väg

än den som Fadern har anvisat – korsvägen.

Men bara denna smala väg över Golgata

kan föra till frälsning.

 

Petrus själv hade säkert de bästa avsikter för sin älskade Herre.

 

Dock: om Jesus avstår från den vägen så kommer Han på fall

och vårt hopp vore ute.

Just där var Petrus tankar inte Guds tankar utan människors.

 

Här behöver vi få ett par ord förklarade:

”Prövning” = en test, en undersökning, en träning.

Ofta i all välmening för att vi skall bli varse

vår förmåga och dess gränser och kunna göra bättre resultat.

Något som är välkänt för alla idrottare och sportmänniskor.

En prövning är ofta något välbehövligt

om den inte är alltför krävande.

 

”Frestelse”, däremot, är en ond lockelse

att förleda någon att begå en synd.

 

”från hjärtat kommer onda tankar, mord,

äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.

har Jesus redan sagt till Petrus i Matt 15:19.

 

Vi ber i den sjätte bönen i Herrens bön/ Fader Vår:

”Inled oss icke i frestelse”.

Och Martin Luther förklarar i Lilla Katekesen:
”Gud frestar ingen, men Han ber i denna bön

att Gud skall beskydda och bevara oss,

så att djävulen, världen och vårt eget kött

inte bedrar oss och förför oss till vantro,

förtvivlan och andra svåra synder och laster

och att vi, när vi frestas, inte låter oss övervinnas,

utan kämpar för att vinna en slutlig seger.”

 

 

 

 

Ja, Herre, bevara oss, käre gode Gud

från den onda andemakten, din fiende,

i Jesu Kristi Namn.

 

Vi upptäcker att Herrens bön/ Fader Vår

har fått ordet Frestelse utbytt till prövning i NT-81 och i B2000.

 

Under mödosamma studieår i hebreiska och grekiska

kunde jag finna att en och samma grundtext

faktiskt kan översättas olika.

Det beror på att hebreiskan är mer formfattig än det svenska språket,

medan grekiskan är mer formrik.

Därför  måste man välja mellan olika möjligheter.

Rena felöversättningar är dock sällsynta.

Till min sorg märker jag att de senare översättningarna

ofta gör  mer triviala, lättsmälta och färglösa val,

än de äldre mustiga svenska bibelöversättningarna.

Väckelsefolket föredrar oftast Den Svenska Folkbibeln.

När Sveriges författare citerar Bibeln är det oftast

från de äldre märgfulla Bibelöversättningarna.

 

”Utsätt oss inte för prövning” är en konstig bön,

eftersom Herren ofta prövade sitt folk,

i den bibliska historien, och ofta gör så än idag.

 

Som det heter i den gamla väckelsesången:

”Prövningar vi möta få,

och vi ofta ej förstå

Herrens vägar, när Han önskar,

att vi himlen skola nå.

Sina barn Han leder här,

genom sorger och besvär.

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.”

 

”Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär

som han lockas och snärjs”, skriver Jakob i dagens epistel.

 

Prästen Peter Fjellstedt skrev i en kommentar att

”djävulens och världens frestelser skulle inte vara så farliga

om de inte motsvarades av människans egen begärelse  (…)

hon kan inte bringas på fall utan att samtycka till det onda.”

 

Och varför är det så att vi ofta samtycker?

Prästen Ander Piltz sa:

”Det ligger alltid något i varje frestelse som gör den rimlig.”

 

Så var det för Kain i dagens gt-liga läsning;

han inledde den första gudstjänsten på Jorden,

genom att bära fram en offergåva av spannmål.

Ett äpple till läraren

En blomma till chefen.

Det är väl rimligt?

 

Abel bar fram det förstfödda ur sin boskap.

Kains begärelse att ligga bäst till hos Gud

ledde till det första brodermordet.

 

Det framgår ingenstans varför Gud såg till Abels gåva

men inte till Kains. Något måste det berott på.

Vi får fråga dem vad,  när vi träffar dem.

Eller hur?

 

Aposteln Jakob lär oss att

”när begäret har blivit havande föder det synd

och när synden är fullväxt föder den död.”

 

När Petrus vill pracka på Herren sin vilja

och fått höra att han har gått satans ärenden

bör vi lyssna extra uppmärksamt.

 

När Svenska Kyrkans ledare stakar ut en lättfärdig kompromissväg

emellan Guds ord och denna världens politiska infall,

då kan vi svara:

”Det står skrivet: Håll dig på din plats, satan!”

 

Han är ursprunget till all populism

och investerar i alla mänskliga rörelser, ideologier,

filosofier, psykologier och i alla religioner,

med tillhörande teologier och fromhetsriktningar.

Diábolos betyder etymologiskt ”den som kastar isär”, dvs. splittrar.

Alla i luven på varandra. Hurra!?

 

Han investerar gärna i kyrkans innersta kretsar,

men – större grad av frestelse

kan bara ske med människans eget medgivande,

därför kan man aldrig skylla sin egen ondska på djävulen.

Envar får svara för sin.

 

Motgiftet mot frestelserna är tro.

Tro i Biblisk mening har mycket större bredd än svenskans

vardagsförståelse  med ”förmodan”.

Typ: ”Jag vet inte så noga, men jag tror att …”

Hebreiskans Ämet skall inte bara översättas med ”tro”,

utan lika mycket med ”trofast, trovärdig och pålitlig”.

Samma bredd har det grekiska grundordet för ”tro”, Pistis:

”förtroende, tillförsikt, trohet, trofasthet”.

Det handlar alltså om att i trohet hämta fram den trons kraft

som Herren både har visat och skänkt.

 

Den objektiva tron från Gud framför den subjektiva tron

som vi uttrycker.

 

Aposteln Paulus är full av tro och uppmuntran i Rom 12:21:

”Låt dig inte besegras av det onda,

utan besegra det onda med det goda”

d.v.s. med Gud.

Kalla på Honom! Kalla på Jesus!

Han är starkast!

 

Ett slutord från Första Petrusbrevet (1:3-7)

får avsluta vår predikan:

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt

till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse

från de döda, till ett arv som inte kan förstöras,

fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.

Ty Guds makt beskyddar er genom tron

fram till den frälsning som finns beredd

att uppenbaras i den sista tiden.

Därför kan ni jubla,

även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar

av olika slag, för att det som är äkta i er tro (…)

skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.”

AMEN.

 

Ja, till detta kan vi sannerligen säga AMEN.

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 253

Psalm 98

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka

5 e. Trett (II)    över 4 Mos 11:24-30, Fil 1:12-18. Mark 9:38-41.

2019-02-10 av Kåre Strindberg.  1983 års Ev.bok.

 

Psalmer: 253. 663. 98. 228. 42. 5.

 

Firningsämne: Ogräset bland vetet

 

Beredelseord: Psalt. 14:2-3, 7.

 

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Evangeliet i den första årgången för 5 i Trettondedagen

illustrerar tydligast dagens firningsämne

”Ogräset bland vetet” i Matteusevangeliet 13

där Jesus ger bilden av skörd för brödsäd.

 

”Lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd” (Joh 4:35).

Detta säger Jesus medan fälten ännu står ljusgröna och omogna.

Han kunde lika gärna sagt detta efter skörden

inför stubbåkern, för Han avser inte lantbruk,

utan någonting annat.

Här är sådden Guds Ord som ger tro.

Skörden är tron som ger evigt liv

och fälten är människoskarorna som skall räddas från evig död.

 

Allt utsäde är inte så ädelt att det bör sås ut för evigheten,

därför varnar aposteln Paulus:

”Vad man sår får man också skörda” (Gal 6:7).

 

Gemensamt för Bibeltexterna

är att man inte får föregå Guds domslut

innan tiden har gått i mål.

”Den som inte är emot oss, han är för oss.”

Till slut kan de ju komma att höra till oss,

medan andra, som vi trodde hörde till oss

senare visar sig inte ha hört till oss, med Kristus.

 

När våra goda gärningar en gång skall vägas

mot våra onda gärningar

och våra underlåtelser,

så får de som sökt skydd hos Frälsaren

foga Hans rättfärdighet till sina gärningar. (Rom 3:21-24)

 

Efter varje människas mottagande av förkunnelsen

om Jesu Kristi försoningsverk,

får var och en välja ifall Jesus har dött för deras synder på Hans Kors.

Det är detta som Frälsningen genom Försoningen handlar om.

 

I dagens gammaltestamentliga läsning från 4 Mos 11

hör vi om äldste som helt oväntat börjar profetera.

Josua föreslog då Mose att förbjuda dem att profetera.

Men Mose nappade inte på den frestelsen, utan sa att

”Herren lät Sin Ande komma över dem.”

 

I dagens episteltext från Filipperbrevet 1

talar aposteln om

”en del som förkunnar Kristus för att de är avundsjuka

och vill ställa till bråk.”

Ja, till och med i syftet att göra det svårare för Paulus

i sin fångenskap.

Men Paulus är lugn och trygg och vet

att Guds vilja sker i alla fall  till slut.

 

Så här långt kommet i Svenska Kyrkans historia

är det vanligare att inte förkunna Kristus, än att göra det

och  vilja ställa till bråk i Kristi församlingar.

 

I kyrkans mitt smög det tidigt in oseriösa karriärister

som ville ha andlig auktoritet

utan att underordna sig Guds ord och vilja och ha kärlek i hjärtat.

Aposteln talar i Galaterbrevet 2:4

om ”falska bröder som nästlat sig in

för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus.”

 

Förmågan att skilja mellan falsk och äkta förkunnelse

tecknas i två  av de nio nådegåvor som aposteln punktar ner

i 1 Kor 12 nämligen:

gåvan att meddela kunskap och gåvan att skilja mellan olika andar.

 

Att pröva Guds vilja är en profetisk uppgift,

i första hand för kyrkans präster

(eller blivande präster som prövar sitt kall).

Aron och Hesekiel var både präster och profeter,

som i sina ämbeten visade hur väl de båda sidorna kan samverka.

Men Gud är suverän och kan ge det profetiska kallet

till någon som ej är präst, utan är kvinna,

t.ex.: Mirjam (2 Mos 15:20), Debora (Dom 4:4), Hulda (2 Kon 22:14),

Noadja (Neh 6:14), Jesajas hustru (Jes 8:3) och Hanna (Luk 2:36).

De flesta profeter var inte präster,

men profeterna stod nära kulten i Jerusalem

och ivrade för dess renhet (Ill. bib. lex. sp. 422).

 

Sprickan mellan präster och profeter i det G. T.

är inget ideal, utan är en nödsituation.

Idealet är istället att kult och profetism samverkar,

gärna i en och samma person.

 

Vid särskild lekmannakallelse måste profeten

samarbeta extra intimt med kyrkan,

för att inte söndra den andliga makten,

ty det är naturligare att sanningen samverkar med makten,

än att sanningen måste kämpa mot makten (martyrium).

Gud har i den bibliska historien kallat profeter

för att Han varit tvungen att gå förbi

en förstockad prästerlig hierarki.

Profetismen öppnar en direktkontakt

mellan Gud och den församlingen och är därför,

efter den direkta gudsuppenbarelsen,

den näst viktigaste informationskanalen

för att höra Guds vilja i en konkret situation.

 

All förkunnelse måste prövas mot den Heliga Skrift.

Varje profetia eller förkunnelse som motsäger Skriften,

den allmänneliga kristendomens historia och tradition,

eller dess tre Symbola (credo), är falsk.

Den är falsk utifrån axiomet att Den Helige Ande

måste antas ha uppfyllt det utlovade löftet

om ledning av Kyrkan (Joh 14:16, 15:26, 16:7. Apg. 2).

 

Om kristendomens huvudfåra har haft fel

i en avgörande lärofråga,

kan inte Herren anses ha hållit sitt löfte.

Bort det!

”Jag skall vaka över mitt ord och låta det gå i fullbordan”,

säger Herren (Jer 1:12).

 

”Den Gud som tog oss upp

av nåd i Sitt förbund,

Hans godhet följer oss

ifrån vår första stund”  (SvPs 5:1b).

 

Vi får vara med i ett välsignat sammanhang

där Guds vilja förverkligas i Världen.

Må vi alla svara ”ja” till den kallelsen.

 

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 42

Psalm 5

Postludium

Predikan vid Högmässa 1 efter Trettondedagen (II)

i S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

13 Januari 2019 av Kåre Strindberg,

över Jes 42:1-7.  1 Pet 3:18-22.  Luk 3:15-22.

 

Firningsämne: Jesu dop

 

Beredelseord:  Mark 16:16

 

Psalmer: 132. 658. 476. 331. 42. 332.

 

Predikan:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi har hört de mäktiga Bibelläsningarna

på Första Söndagen efter Trettondedagen,

som alla, på olika sätt, berör dopet

 

Vid Gallileiska sjön med dess pastell-ljusa färger,

som likt en akvarellmålning

står Jesus och kallar Sina första lärjungar

Simon och hans bror Andreas.

 

Vi lämnar den nordiska vinterkylan

och får svalka oss vid Jordanflodens lummiga stränder.

 

Johannes Döparen är i vattnet och döper.

Jesus har kommit dit för att underkasta Sig

detta dop som egentligen folket behöver.

 

Johannes Döparen predikar omvändelse och bättring.

Hans evangelium står på Lagens omutliga grund.

 

Hans förkunnelse är ett eko, genom århundradena,

av profeter som ropat efter ett lyhört sinnelag inför Gud.

Hjärtats rörelser framför läpparnas rörelser.

 

Men varför skall Jesus döpas?

Behöver Han omvända Sig och bättra Sig?

 

Himlen öppnar sig och Guds Treenighet uppenbaras.

Evangelisten vittnar om att Fadern hörs och

Sonen hörs bedja och

Den Helige Andes blir synlig i en duvas skepnad.

 

Himlen har varit stängd efter Malachís profeterande på

på 400-talet f.Kr. på grund av människornas obotfärdighet.

 

Kyrkofadern Kyrillos av Alexandria kommenterar

vår GT-liga läsning ur profeten Jesajas bok:

Jesus ”tog inte emot Anden av Gud för att helgas,

ty Han är Själv den som helgar (Heb 2:11),

men som människa enligt frälsningsplanen.”

 

Folken frikände Han ”genom att döma ut Satan

som tillskansat sig väldet över dem.”

 

Han skall utbreda rätten bland folken.

”Ty det står, att den allsmäktige Gud skipade rätt i Israel.

Rätten är antingen Lagen, som ger skuggor och förebilder,

eller de Evangeliska löftena som öppnar sanningen.”

 

Jag, Herren, har kallat Dig i rättfärdighet.

”Han har inte kommit på eget bevåg

som de falska profeterna,

som talar efter sitt hjärta och inte efter Herrens mun,

utan Jag har kallat Dig,

dvs. efter Mitt beslut har Jag fört Dig fram i rättfärdighet.”

 

”Och Han blev ett ljus för folkslagen,

och det ljuset är gudomligt.”

 

”Han kan ge ljus åt dem som sitter i mörkret

och öppna blinda ögon”,

så skrev Kyrillos + 444 (Evangeliets gryning, Pro Veritate)

Martin Luther har hämtat mycket hos Kyrillos.

 

Vi går vidare: Jesus har ingen synd att bekänna

utan går in bland syndare och invigs som Frälsaren.

Ja, än mer:

Jesus skall döpa andra, inte bara med vatten,

utan med Helig Ande.

 

Jesus behövde inte dopvattnet, men dopvattnet behöver Jesus.

 

Den ömsesidiga gemenskapen mellan Gud och människa

är grundad på det förbund som Herren Själv

har tagit initiativ till.

 

Det Gamla Förbundet, som bär Mose namn inleddes med vatten;

1. Mose räddning i vassen
2. Folkets räddning genom Röda Havet
3. Den fuktiga molnpelaren

som ledde israeliterna på dagarna

 

Det Nya Förbundet är en breddning

av det Gamla Förbundet.

NT är en breddning av GT.

 

Före Sin himmelsfärd gav Jesus Missionsbefallningen:

”Åt Mig har getts all makt i himlen och på jorden.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:

döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn

och lär dem att hålla alla de bud Jag har gett er.

Och Jag är med er alla dagar till tidens slut”,

det är slutorden i Matteusevangeliet.

 

På Golgata föds de heliga sakramenten, ur Jesu sår.

Vattnet som rann ur Hans sida står för dopvattnet,

och blodet står för Herrens  Heliga Nattvard,

färdkost för det eviga livet.

 

Utan Anden vore dopvattnet endast vanligt vatten,

och Nattvarden endast vanligt bröd och vin.

 

Över dopvattnet och nattvardsgåvorna

ber vi Fadern att sända Anden, i Jesu namn.

 

Nu hör vi att en debatt har inletts

där teologer vill tona ner, eller ta bort,

dopet som räddningen undan syndaskuld och evig död.

 

Judas, Jakobs bror, skriver i sitt brev.

”Kämpa för den tro som en gång för alla

har anförtrotts de heliga” (Jud 3).

 

Det är alldeles för mycket hemsnickrad teologi

och för lite tro i vår tid!

Minns ordspråket:

”Människan spår – men Gud rår.”

 

Det egentliga julfirandet är nu slut

även om några håller julgransplundring

på Tjugondedag Knut.

 

Hela Trettondedagstiden påminner oss särskilt

om Uppenbarelsens betydelse för en rätt tro.

Epifania, från gr. ”Skina över”.

Guds härlighet lyser upp vår värld och tro

 

1. Människan står på Jorden ser upp mot himlarymderna

och funderar över Gud och skapelsens väldighet

 

2. Herren uppenbarar Sig och meningen med livet

 

3. Människor kan knyta an till den uppenbarade tron

och göra den till sin.

 

Den kristna trons utbredning och inflytande

minskar hela tiden i vår del av världen.

Men väckelse och förnyelse kan bara bygga på

vad Gud Själv har uppenbarat!

 

Här kommer nu den ena efter den andra

och säger att de kan inte tro på det och det,

att de inte tror att Gud har menat det och det,

som Han sagt i Sitt ord – Bibeln – Den Heliga Skrift.

 

Dessa självutnämnda apostlar välkomnas till TV-sofforna.

De är massmedias älsklingar

och de föröder församling efter församling,

samfund efter samfund.

 

Johannes Döparen talar om Jesus och säger:
”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30).

 

Den hållningen måste vara modellen

för allt kyrkligt ledarskap.

Världens hela socialtjänst och all pedagogik

borde ha som slutmål att göra sig själv obehövlig.

 

Den frälsande förkunnelsen av Guds ord

gjorde kristendomen till världens största religion.

Guds härlighet oss styrka ger.

AMEN

 

 

 

Låt oss bedja:

Herre, lär oss att leva helt för Dig,

den tid vi har

och återupprätta Din auktoritet på Jorden,

såsom i Himmelen – så ock på Jorden.

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

 

 

Psalm 164

Psalm 656

Psalm 480

Predikan vid Högmässa 4 i Advent

i S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

23 December 2018 av Kåre Strindberg,

över 1 Mos 3:14-15.  Fil 4:4-7.  Luk 1:30-35

Firningsämne: Herrens Moder

Beredelseord:  Mika 5:3

Psalmer: 164, 656, 480, 422, 39, 1:5-8.

I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:

Söndagen den fjärde Advent firar vi Jungfru Maria.

   Det Gamla Testamentet rymmer många förutsägelser om Jesus:

”[M]ed början hos Mose och alla profeterna förklarade [Jesus]

för dem vad det står om Honom i Skrifterna”, kan vi läsa i Luk 24:27.

   Ett av dessa ställen ger oss dagens GT:liga läsning,

som kallas Protevangeliet, för att det är

det första Evangelium som Bibeln har.

Herren Gud sade till ormen:

”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,

mellan din avkomma och hennes:

de skall trampa på ditt huvud

och du skall hugga dem i hälen.”

Det handlar om en profetisk förutsägelse

om djävulen och Jungfru Maria

och mellan djävulens hantlangare och Marias ”säd” Jesus.

Jesus skall besegra den Onde

men Själv få sätta livet till på Golgata.

Det fanns långa tider i kyrkans historia

då vackra Mariabilder togs bort

– som Öjamadonnan på Gotland

som fick stå på kyrkbacken i regn och snö

och då praktfulla kyrkmålningar kalkades över,

som senare, till stora kostnader, togs fram igen.

   Nu har vi återupptagit några av kyrkans äldsta traditioner,

det är ju också direkta innebörden av ordet Reformation.

   Det finns anledning att vi här frågar oss.

Vilken vördnad tillkommer Jesu moder Maria?

Den Reformerade Katolska Kyrkan Av Den Augsburgska Bekännelsen,

som Svenska Kyrkan och MissionsProvinsen är en del av,

förrättar ingen åkallan av helgon.

Schmalkaldiska Artiklarna (2 art. Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter,

SKBS s. 318) skriver att åkallan är att ”anropa och tillbedja”, ”och dyrka”.

Om sådan åkallan riktas till någon annan än Gud, så läser vi att 

”detta är avguderi; sådan ära tillkommer nämligen Gud allena.”

Bekännelseskrifterna säger något viktigt om vem Maria är:

”Maria, den högt lovade jungfrun … är … i sanning Guds moder

och har likväl förblivit jungfru” (Konk. VIII:9 s. 636).

Och vilken funktion hon har nu:

”… den saliga Maria beder för kyrkan” (Aug. Apol. XXI s. 246).

Det är lätt att inse att bland helgonen intar Jungfru Maria en särställning;

Utan hennes tjänstvillighet som jungfru i sitt ogifta tillstånd,

hade inte Guds Son blivit människa, som Han ville.

”Må det ske med mig som du har sagt”,

sade Maria till ängeln Gabriel (Luk 1:26, 38). Elisabet, släktingen,

ropade till henne: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor.”

Själv jublade hon: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.”

I kyrkan känner vi fem huvudgrupper av böner:

1) Begärsbön

2) Förbön

3) Tackbön

4) Tillbedjan

5) Lovsägelse eller Lovprisning.

   Det är tillbörligt och rätt att instämma med ängeln

och med Elisabet – vi ger då en lovsägelse till Maria.

Om vi ber henne att göra det som Bekännelseskrifterna medger

att hon gör, då riktar vi en begärsbön till henne, t.ex.:

”Bed för kyrkan, Maria”. Eller: ”Bed för oss, Maria.”

Även tackbön för att hon ställde upp på en graviditet

som kom vid en svår tidpunkt för henne och hennes trolovade,

är på sin plats, eftersom hon inte valde abort,

en möjlighet som redan forntiden och antiken kände.

Ett tack till Josef, styvpappan, är rimligt, för hans generositet.

När vi i en betraktelse över dessa viktiga personer formulerar en tackbön

eller lovprisning, så sker den postumt, eller tematiskt

i undervisningssyfte.

Men att rikta förböner och begärsböner med åkallan

som endast tillkommer Gud,

eller personerna i den Treenige Gudomen,

vore att vi försökte ge Guds härlighet till Maria.

Den skulle hon då inte ta emot, om hon så än fick den:

”Jag är Herrens tjänarinna”, säger hon.

Ej heller är hon eller något annat helgon eller ängel

en medlare mellan Gud Fader och människor,

för det är Den Helige Ande (Joh 14:18, 26).

   Ett sådant bruk av Maria vore måhända romerskt,

men ingalunda katolskt.

Det var mot bakgrunden av förfallet i Romkyrkan

under medeltiden och renässansen som reformatorerna

tonade ner Marias betydelse,

till förmån för Bibelns klara centrering kring Guds eget väsen,

Ord och verk. Det var nödvändigt då.

Men mot missbruk kan vi ställa rätt bruk,

istället för inget bruk alls.

Särskilt äldre protestantisk teologi har försummat

att belysa bibelns kvinnor och den kvinnliga erfarenheten.

Maria är viktig,

inte minst för att den moderna och radikala feministteologin

inte vill ha med hennes fromhet att göra.

Maria är en förebild för all kvinnlighet och för hela Kyrkan.

Ordet vilar i Kyrkan.

Fredspristagaren Moder Teresa av Calcutta skriver:

”Maria är den som står närmast prästerna.

Ingen kunde ha varit en bättre präst än Jesu moder.

Hon kan verkligen utan tvekan säga:
”Detta är min kropp”,

för det var verkligen sin kropp hon gav åt Jesus.

Ändå förblev Maria endast Herrens tjänarinna,

så att du och jag alltid kan vända oss till henne som vår mor.

Hon är en av våra egna,

och vi kan alltid vara ett med henne.

Det var naturligtvis därför Maria lämnades kvar efter himmelsfärden:

för att stärka apostlarnas prästämbete,

för att vara en mor åt dem till Kyrkan (…).

Hon fanns där.

Liksom hon hjälpte Jesus att växa hjälpte hon Kyrkan

att växa i början.

Hon lämnades kvar så många år efter Jesu himmelsfärd

för att hjälpa till att bygga upp Kyrkan.”

Källa: Maria – försoningens Moder.

Fredestad Förlag, Vejbystrand 1988.

Varje kristen, kvinna som man

delar i någon mån Jungfru Marias erfarenhet

”att ta emot en Annan i sitt inre”

och så, om än i liten skala

få vara bärare av Kyrkan.

Här finns ord till kvinnorna:

   Det är tur att ni finns!

Det är bra att ni är kvinnliga.

Håll fast vid det!

Tro inte att man får större människovärde

av att tona ner det kvinnliga

och försöka härma det manliga.

Kvinnor som kräver plats för kvinnligheten inger respekt.

   En del kvinnor blir mödrar,

det kan komma oplanerat.

   Ibland väljer livet själv åt en

– acceptera graviditeten.

Det finns knappast svenska barn att adoptera längre.

   Det är inte alltid så lätt att hålla ihop en familj.

Men vem har lovat att allt skulle vara lätt alla gånger?

Här finns ord till männen:

Det är tur att det finns män!

Tidandan vill göra kvinnor mer maskulina

och män mer feminina,

men det vill inte Gud.

Han skapade just män och kvinnor

för att de skulle hjälpa varandra

just med sina olikheter.

Josef ställde upp för både Maria och barnet. Då blev han välsignad

Han behövde aldrig ångra att han öppnade sin manliga famn.

   Alla män blir inte fäder,

men alla män behöver umgås med kvinnor och barn,

behöver ge och ta i gemenskap med dem och själva bli välsignade.

Idag kan vi även hylla Josef och manligheten.

Det är tillbörligt och rätt.

Aposteln Paulus ger oss ett gott råd i Filipperbrevet:

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber,

tacka då Gud och låt Honom få veta alla era önskningar.

Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker,

ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”

Eftersom all tillgång ändå är begränsad så kan man säga att

Friast är den som har minst behov.

Kan man inte öka sina inkomster så får man minska sina utgifter.

Kan man styra sina begär? Ja, i stor utsträckning.

Kyrkans glada lovsång är en nödvändig stridshandling:

“Gå med oss på livets och sanningens stig, att mitt under striden

vi börjar Dig tacka och lova för segern” (SvPs100:4b).

Alltför länge har vi mera sörjt över den synliga, yttre, Kyrkans läge,

och mindre glatt oss över den osynliga Kyrkans inre glädje,

som ingen kan ta ifrån oss.

Låt oss bedja med Fader Gunnar:

       Herre, vår Gud,

       Du som utvalde Jungfrun Maria till Din tjänarinna,

       vi bedja Dig, låt oss icke förgäta hennes heliga föredöme

       utan hålla hennes bild levande i våra hjärtan

       och uppväck hos oss en rätt kärlek

       till denna Din utkorade dotter, att vi må likna henne.  Amen.

(ur Den apostoliska tron)

       Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 39

Psalm 1

Postludium

 

Psalm 103

Psalm104

Syster Kerstin läste en av texterna

Psalm 105

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

1 Advent  (II  1983 års KHB), 2 December 2018

i S:t Sigfrids kyrka,  av Kåre Strindberg    över

Sak 9:9-10. Upp 3:20-22. Matt 21:1-9. Joh 18:36-37.

Firningsämne: Ett nådens år

Beredelseord:  1 Joh 1:5b-10

Psalmer: 103:1-4. 655. 104, 105. 108. 39. 106:1-4.

Predikan

I Faderns och ✠ Sonens och Den Helige Andes namn:

Äntligen så är dagen här!

Så mycket förberedelser, in i det sista.

Så bryter jublet ut i sång och glädje.

Två scener ur den bibliska historien framträder

på ett särskilt sätt i kyrkan idag.

1. Jesus drar in i staden och blir hyllad.

En fest- och seger-yra har lägrat sig.

Några är ännu lite frågande,

de förstår inte varför alla är så glada.

Det finns en förhistoria som några kan berätta

som förklarar varför alla känner glädje,

ja, även de som inte riktigt förstår varför.

För länge sedan i mörka och onda dagar,

kom ord från Gud, genom profeten Sakarja

500 år före detta intåg:

”Ropa ut din glädje, dotter Sion,

jubla, dotter Jerusalem!

Se, din konung kommer till dig.

Rättfärdig är han, seger är honom given.

I ringhet kommer han, ridande på en åsna,

på en ung åsnehingst” (Sak 9:9-10).

Nu är tiden inne, en ledare ur folkets djup som skulle komma

har kommit.

Hosianna, Davids Son!

Välsignad är Han!

Hosianna i höjden!

2. Den andra scenen, från vår predikotext idag

kan kännas som om den vore tagen åratals efter för förra,

men det är bara någon dag emellan dem

vid Pilatus palats, vid slutet av Jesu levnad.

Nu har jublet över Kung Jesus, Messias/ Kristus, ebbat ut.

Han står anklagad inför myndigheterna anklagad för att vara kung,

vilket Han verkligen är, fast på ett annat sätt

än både de hurrande folkmassorna

och de surögda makthavarna hade tänkt sig.

Aha: en kung – makthavarna vädrar konkurrens –

men det är i ett rike av ett annat slag.

Förvänta ingen militär resning mot de utländska soldaterna.

Förvänta inget snabbt välstånd i sikte.

Kung Jesus är definitivt inte sådan som man tänkt sig:

Han söker inte statlig makt och inflytande.

Ingen livvakt omger Honom.

Ingen budget har Hans rike.

Ingen polis.

Inget palats.

Inga riksgränser.

Han hade sagt att Riket

”kommer inte på ett sådant sätt att man kan se på det med sina ögon.

Ingen kan säga: ”Här är det”, eller ”Där är det.

Nej Guds rike är inom er”  (Luk 17:20).

”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla” (Mark 8:35).

Vi minns fortsättningen för Jesus när Han gick den svåra vägen.

Vi bär med oss hela dramat nu

och den oerhörda vändningen, när Han, på den tredje dagen

efter korsdöden uppstod ifrån de döda.

För det är Jesu uppståndelse vid Påsk

som gör att vi firar intåget i Jerusalem vid Första Advent

och firar Han födelse vid Jul.

Jesus är kung av ett slag som även kan tilltala en republikan.

Hans rike har inga Jordiska gränser som behöver försvaras militärt.

Rikets makt ligger främst i att det äger Sanningen.

Dess ambassadörer samlar alla olika medborgare

som längtar efter att höra Sanningens ord och leva efter det.

Ambassaderna som finns i varje församling

känner man igen på klockklangen och lovsången.

Ambassaden i Sigfridslunden har kyrkklockan i sitt röda trätorn.

Det finns klockstaplar och kyrktorn över nästan hela Jorden.

Mot södra jordpolen står de upp-och-ner

sett från vårt nordliga perspektiv.

men  människorna går där helt lugnt

och oroar sig inte för att falla av planeten.

Jesu Kristi rike har rötterna i Himmelen

och kronan nere i armodet och nöden på Jorden.

I Sigfridslunden har klockan ringt i 114 år.

Här säger Jesus idag:
”Den som hör till Sanningen lyssnar till Min röst.”

Och Han säger: ”Mitt rike hör inte till denna världen” (Joh 18:36).

Tidigare har Han lärt lärjungarna i Sin mönsterbön:

”Ske Din vilja såsom i Himmelen

så ock på Jorden” (Matt 6:10. Luk 22:42).

Det senast nämnda kan vi betrakta som Kyrkans programförklaring:

vi vill att Guds vilja skall förverkligas på Jorden.

Men: Kristi rike kommer inte från Jorden

och kan aldrig förverkligas med Jordiska medel.

Pilatus frågade Jesus: ”Vad är sanning?”

När Jesus till slut möter Pilatus blir det ett möte

mellan han som kan ta liv och Han som kan ge liv, nytt liv, evigt liv.

Vad Pilatus inte kunde ana var att Sanningen är en person;

Guds Ord, som fanns i begynnelsen,

som allt har blivit till igenom

och som blev människa

är född i fattigdom men är omätligt rik i Sig Själv.

Framför står Jesus som sagt om Sig Själv:

”Jag ÄR Sanningen.”

.

Skapelseordet, förutan vilket

ingenting har blivit till, av allt som finns till

Ordet som levandegör

är sanningens ord, ja, Sanningen Själv.

Verklighetens yttersta grund.

Idag, 2 December 2018, firar vi även det nya kyrkoåret,

med dess firningsämne: Ett nådens år.

Aldrig tidigare har väl behovet av ett nytt kyrkoår

med dess längtan efter väckelse och förnyelse

i Sverige och i den svenska kyrkan varit större,

kan jag tycka.

Många som ropade ”Hosianna” svek sen sin Mästare

och ropade ”Korsfäst!  Korsfäst!”

Dagens svikare är mer verbala numera …

Till dem måste Jesus sanningsenligt säga:

”Jag känner er inte.”

Men Han riktar Sitt allvarsordet i tid.

”Där det finns tid finns det nåd”,

skrev en gång Folke T. Olofsson.

”Om någon älskar Mig, håller han fast vid Mitt ord,

och Min Fader skall älska honom,

och Vi skall komma till honom

och ta Vår boning hos honom”,

utlovade Jesus Kristus (Joh 14:23).

Det finns ett djupgående problem att arbeta sig igenom:

i dagens Episteltext från Uppenbarelseboken

betygsätts en av de 7 exempelförsamlingarna: Laodikeia.

Församlingen där fick budet att höra Guds ord

och öppna sina hjärtans dörrar för Honom.

Det gjorde de emellertid inte.

Så säger Herren:

”Du är varken kall eller varm!”

”Du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd

och fattig och blind och naken.”

Det riktigt bekymmersamma

när det gäller de 7 exempelförsamlingarna

i den unga kyrkans kärnområde i Mindre Asien

är att de alla var historiskt betydelsefull i kristenheten,

men Laodikeia och 4 andra namngivna är idag ruiner

och saknar kristna församlingar.

Endast 2 församlingar fick helt godkänt:

Smyrna och Filadelfia (nuv. Izmir och Alaşehir i Turkiet).

Det är bara där som det fortfarande finns livaktiga

kristna församlingar idag.

”Saktmodig, mild och god”,

är stilen hos Jesu lärjungar,

och att aldrig, nej aldrig, göra avkall på sanningen,

sanningen som Den Helige Ande uppenbarar

för lyhörda samveten.

Adventstiden är en väntan på Kristi ankomst till

Sin kyrka

till våra hjärtan

till vårt land och vår värld.

Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet  (Heb 13:8).

Därför kan vi utbrista i jubel:

Gå, Sion, din Konung att möta.

Gå Stockholm, din Konung att möta.

Gå Sverige, gå Europa, gå du Jord din Konung att möta

Ty Han kommer från eviga fröjder,

Han lämnar Sin tron av kristall,

för att ge dig och mig, envar

en plats vid Hans sida.

Så högt älskar Han oss.

Så var glad, var glad

och hylla din Konung och Gud.

AMEN

Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 108

Ps 39

Psalm 106

Postludium

 

 

Psalm 169

psalm 664

Psalm 256

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

på Söndagen efter Alla helgons dag (I), 4 November 2018

av Kåre Strindberg    över Luk 12:4-7.

Firningsämne: Vårt eviga hopp

Beredelseord: Rom 8:24-25. FB

Psalmer: 169 B: 1-4. 664. 256. 324: 1-3, 4-6. 297. 169 B: 5-7.

        I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:

Under den här dubbelhelgen har många fötter varit i rörelse

och ännu skall många steg tas ut till familjegravar

och minneslundar och kolumbarier,

en tradition som kommit till Sverige under 1950-talet.

   Ljus tänds framför fotografier av nära och kära,

och varje bild är en värld i sig.

Det är minnenas dag.

Det är gott att få vara fler om sina tankar och känslor

som alla ändå har.

   När Olof Palme dog och när Estonia gick under

och tsunamin i Thailand bröt ut

så drogs vi till varandra för att få tänka och tala

och få känna tillsammans.

   De som mötte präster och troende, fick se att också kristna sörjer

och delar samma grundvillkor som alla andra.

”Kristna är vanliga människor

som kommer med ovanliga påståenden”, sägs det.

Det hänger samman med att Kristus var både vanlig och ovanlig.

Han knöt an och förde tanken vidare.

Väldigt många människor följde Jesus, periodvis.

Det som Jesus satte igång hos dem

fortsätter vi att tänka på och tala med varandra om

   Så var det också den här dagen

som evangelisten Lukas återberättar.

Trots att väldigt många människor är samlade

så är det bara en mindre skara som Jesus här talar till.

Han säger: ”Mina vänner, låt er inte skrämmas”.

Förut levde de i ovisshet,

men nu, efter dessa lugnande ord,

så förstår de att de hade varit i fara.

De har varit i oändlig fara.

Liksom man varligt lotsar om någon går i sömnen,

högt ovan en avgrund,

så går Jesus försiktigt tillväga,

för att man inte skall snava till när man vaknar upp.

”Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen

men sedan inte kan göra mer”, säger Mästaren.

Det är farligt att leva, ja, livsfarligt,

för man kan dö.

   Men, hur blir det sen?

”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen,

men inte kan döda själen”, säger Jesus i Matteus version (kap. 28).

Kroppen dör, förr eller senare, men kan återställas i Jesu sällskap,

ja, till och med bli mycket bättre,

men själens liv och tillstånd är den helt avgörande saken här.

Den verkligt hårdkokta meningen ger oss Jesus i orden om Fadern:

”Frukta Honom som kan döda och sedan har makt

att kasta ner i helvetet.

Ja, Jag säger: Honom skall ni frukta.”

Men ett sådant utfall önskar varken Fadern eller Sonen,

som gör allt för att förhindra det fatala.

Låt oss ta fasta på det här ordet ”frukta”, gr. fobéomai.

Det översätts med skrämma, frukta, vara rädda.

Den som ännu minns Martin Luthers Lilla Katekes kommer ihåg

att han börjar varje förklaring av budorden, med:

”Vi skall frukta och älska Gud”.

Den som fruktar Gud visar vördnad och respekt för Gud

och vill ära Honom.

   Det finns all anledning att ta Gud på allvar.

Vi kan inte föra upp oss själva ur våra gravar

och ge oss nytt liv.

Han som har skapat allting uti minsta detalj

håller hela skapelsen vid liv överallt

och upprätthåller stunden och framtiden i Sin hand.

   Vi påminns här om det dubbla utfallet i evigheten

som gäller evigt liv och evig död.

Hinoms dal, sopstationen utanför Jerusalems gamla stadsmur,

där det brann för jämnan,

kallar Jesus för Gehenna och helvetet,

en bild för den eviga döden. (Allvarligt nog.)

Gud håller själens framtid i Sin hand,

fast Han vill inte skrämmas.

Men Han vill säga oss att själens lyckliga framtid

är ingenting som vi automatiskt ska räkna med.

   Det var just för att människorna inte

automatiskt överförs från jordelivet till Paradiset

som Jesus måste betala vårt pris på Korset,

lida och dö för vår skull.

Vår Frälsare delar med sig till Sina vänner

av Sin uppståndelse, åt alla som vill slå följe med Honom.

   Gud har omsorg och vet allt om sparvar liksom människor.

Vet du hur många hårstrån du har på ditt huvud?

Jag vet det inte heller,

men det finns En som vet.

Han som vet allt

om både gott och ont, sant och falskt, rätt och fel.

   Hur orkar Gud bära all kunskap?

Vem tröstar Gud?

Herren Jesus grät när Lasaros dött

och när Han såg in i historien hur det skulle gå för Jerusalem.

Gud Fader får ofta sörja.

Men du kan ge Gud en hyllning

så som ett barn klappar om sin förälder.

Gud väcker dig varsamt.

När du hyllar Honom med lovsång och lovprisning

så stärks din gemenskap med Honom

som är alla dina rötter genom förfäderna och anmödrarna

och som hoppas på din framtid med dem hos Kristus.

   En dag är framtiden inne.

Då skall Han hämta upp dem som satt sitt eviga hopp till Honom.

Gud vår Frälsare ”vill att alla människor skall bli frälsta

och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).

Uppenbarelsetron vilar på Guds egna löften,

som Han har tillkännagivit.

T.ex. att ”Den som tror och blir döpt

skall bli frälst” (Mark 16:16 FB).

Frälst från vad då?

Frälst från den eviga döden.

Ibland kan hoppet kännas väldigt långt borta.

Flera av er har nog hört berättelsen

om de två kvinnliga missionärerna,

men den kan vara bra att påminna sig om.

Två kvinnor missionerade i ett land.

De var stärkta av Jesu löfte att vara med dem alla dagar.

Men den ena blev mördad och den andra fick svåra trosproblem

över meningen med alltsammans.

I sin nöd fick hon i en dröm se

missionsuppdraget som de två kvinnorna fått.

Sedan medsystern mördats fortsatte hon troget sin tjänst.

I en dröm såg hon parallella spår bredvid varandra i sanden,

under tiden för hela missionsuppdraget.

Först tre parallella spår i sanden;

hennes egna, medsysterns och Jesus´.

Hon förstod att Jesus gått med henne i sin fortsatta tjänst.

Men från och med den dagen hon själv blev våldförd kunde hon,

i synen, bara se ett enda spår i sanden.

Kvinnan var otröstlig, och frågade Jesus:

”Var var Du då, när detta hände? Varför var jag ensam?

Herren Jesus svarade:

”Kära barn, där du bara såg ett enda spår,

var då Jag bar dig!”

Den tro som Herren Själv har uppenbarat

ger oss hoppet om evigt liv.

Vi kan vara trygga

för Gud har satt Sitt goda rykte på

att kärleksfullt hjälpa alla

   Han har förberett en framtid

som får varje Söderhavs-semester att blekna

och varje jordisk jubelfets att likna

ett påvert knytkalas.

   Han har gått och planerat och längtat efter

att gästerna skall komma.

   Det är ingen idé att ens försöka beskriva

hur storslaget det blir,

för Han har förberett vida bättre

än vad något öga har sett,

eller något öra har hört

åt dem som älskar Honom!

Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 324

 

Psalm 297

Slutpsalm 169 de 3 sista verserna

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia

19 e. Tref (I) 1983 års Ev.bok, den 7 Oktober  2018 av Kåre Strindberg

över 1 Mos 15:1-6.  Ef 6:10-18.  Mark 2:1-12.

Firningsämne: Trons kraft

Beredelseord: 1 Kor 2:1-5

Psalmer: 260:1-3.  663.  353:1-3.  395:1-3.  20.  31A:1-3.

I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:    

Helgens firningsämne är Trons kraft.

   Kyrkans envisa och uthålliga tro

är livsfarlig för denna världens härskare,

med sina kontrollbehov,

men den är nödvändig för den pånyttfödda världen

som vill växa och leva.

En sådan tro är både lätt och svår:

1. Det borde vara lätt att låta Gud ta ansvaret.

2. Det är dock ofta svårt att veta när man skall släppa taget och avvakta.

Vi måste lära oss att lyssna och invänta Guds tid.

Så kan vi verka i förberedda gärningar.

Då är det Gud Själv som leder, och Han misslyckas inte.

   Vi har hört den sublima berättelsen om Abraham,

som otåligt väntade på uppfyllelsen av Herrens löften.

I det underbara ordskiftet mellan Abraham och Herren

säger Herren: ”Se upp mot himmelen, och räkna stjärnorna

… Så skall din säd bli.”

Abraham trodde på Herren

och Herren räknade honom det till rättfärdighet.

Detta har vår kyrka gjort till Reformationens Materialprincip:

”Att vi genom tron räknas som rättfärdiga”

(Confessio Augustanas Apologi, kapitel IV).

Evangelisten Markus för oss med till det livaktiga Kafarnaum

där Jesus förkunnar ordet för folket.

Fyra män bär fram en lam till Jesus, men trängseln kring Honom är så stor

att de bryter upp taket och firar ner den lame, framför Mästaren.

Före någonting annat ger Jesus honom syndernas förlåtelse.

Hans synder hade förhindrat ett tillfrisknande.

Så är det ibland.

Jesus gör olika saker vid olika helanden.

Allting har sin tid.

”Var sak på rätt plats och tid vid rätt tillfälle”,

för avlösning likaväl som för helande.

Alla sjukdomar och handikapp beror inte på synder, verkligen inte,

men den här gången verkade det hänga samman.

Aposteln Paulus ger oss ett levande exempel på ödmjukhetens betydelse

för att kunna motta trons kraft och bruka den:

” Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus, vår Herre,

för att Han fann mig värd förtroende och tog mig i Sin tjänst,

mig som förut var en hädare och hänsynslös förföljare.

Men jag mötte förbarmande därför att jag handlade i okunnighet, i min otro”

(1Tim 1:12-13).

   Bland det viktigaste jag kan göra som präst

är att hjälpa till att ta bort onödiga hinder för att kunna tro

och ha gemenskap med Gud. Två hinder är vanliga:

1. T.ex tanken att tron är ovetenskaplig.

Jag tänker ofta på vad som står i Lilla boken om kristen tro (Verbum 1992):

”Den tid är långt borta då man menade

att vetenskapen gjorde Gud överflödig.

Tanken att blinda naturkrafter skulle kunna koppla samman

de 2000 enzymer som livet är beroende av

är lika sannolik som att slå 50 000 sexor i följd med en tärning.

Eller att en tornado som blåser genom ett skrotupplag

slumpmässigt skulle åstadkomma en Boeing 767”,

en jumbojet färdigtankad och startklar.

Chansen att allting har blivit till av en slump,

utan någon plan är försumbart liten.

Sannolikheten att de första cellerna skulle komma igång är 1 på 10

miljarder miljarder miljarder miljarder (37 nollor).

Skälen för att tro på en planerare, en Skapare,

vilar faktiskt på en stadig grund.

2. Det andra stora hindret för att kunna tro, brukar vara en osäkerhet

vid tanken på att vara beroende av en Gud som man inte känner särskilt väl.

Som människa känner man sig ofta ensam och utelämnad

i en otrygg värld med sjukdom, fattigdom och nöd.

Så är det för oss alla. Men mycket hamnar rätt

när man låter Gud få leva upp till sina egna löften.

Om det finns en plan bakom skapelsen

måste det också finnas en plan för mitt liv. Den vill jag veta!

Jesus lovade att vara med oss alla dagar till tidens slut.

Orden finner vi i Matteusevangeliets sista rader.

När vi låter Herren leva upp till detta,

kommer vi ännu ett stycke på väg.

Och vad har vi egentligen att förlora?

Hur finner man en frälsande och segerrik tro?

Man måste vända sig till den tro som Herren själv har uppenbarat

och göra den till sin.

Kyrkans kunskap om Gud bygger på uppenbarelsen,

dvs. på vad Gud har uppenbarat om Sig Själv.

Han har Själv framträtt och visat vem Han är och vad Han vill.

Vi hade aldrig kunnat veta någonting särskilt om Gud,

om vårt ursprung och mål och meningen med skapelsen

om inte Gud hade uppenbarat det för mänskligheten.

Där hjälper oss inte naturvetenskapen.

Den söker svar på frågorna när och hur Världen skapades,

hur den hålls samman.

Den uppenbarade tron svarar på frågan varför Världen skapades.

Denna för några uppenbarade tro är samlad i Bibeln, Den Heliga Skrift.

På den bygger Kyrkan. Denna tro kan vara din.

Du förfogar då över ytterligare en dimension.

Till Guds egenskaper hör också Hans förmåga

att uppenbara Sig för människor, på ett begripligt sätt.

Bibeln är själv en del av uppenbarelsen.

Den är levande ord som hjälper oss att ta emot evigheten.

I Guds sällskap kan vi färdas genom tid och rum

när den Helige Ande hjälper oss och vi får vara med om uppenbarelsen

för Abraham, som en röst, 1 Mos 12:1-17, för att nämna ett exempel

   Allra främst och allra mest har Gud framträtt och uppenbarat Sig

i Sin Son  Jesus Kristus.

Nu kan någon säga;

”Roligt för dem, men det där är inte min erfarenhet.”

Det är dock mycket som vi inte kan ha personlig erfarenhet av,

men behagar finnas ändå.

Mänskligheten är ett kollektiv, kyrkan likaså.

Du säger inte: Jag har inte sett några bakteriehärdar,

så jag tänker inte inta penicillin.

   När det gäller att förmedla en ursprunglig kunskap, färdighet och synsätt,

så handlar det om ett bevarande i trohet med originalets eget väsen.

Är man traditionsbärare i exv. folkmusik, kurbitsmåleri, sameslöjd,

taktäckning av gotländska agtak, eller träskeppsbygge på Västkusten,

så måste man tillägna sig den gamla kunskapen utan egna tillägg,

strykningar eller förändringar.

Där handlar det inte, för en gångs skull, om en förändring

från det lägre till det högre.

Nej, just där handlar det faktiskt om ett bevarande av det ursprungliga

för att det ska kunna klassas som äkta i st.f. falsarium.

   I dagens epistel från Efesierbrevets sjätte kapital

lär oss Herrens apostel vad vi bör beväpna oss med för den andliga kampen.

Den rustning vi behöver i kampen mot ondskans andemakter

är annorlunda än för denna världens militära soldater:

A.  Bälte = sanningen; vad som är uppenbart och vad Gud har lärt ut

B.  Pansar = kravet på rätt för alla

C.  Skor = villigheten att gå ut med budskapet om fred

D.  Trons sköld = vetskapen att Gud är starkare än ondskan

E.  Hjälm = kraften i tron att Jesus uppstod till nytt liv och att vi kan uppstå

F.  Svärdet = Bibeln: Guds ord och löften.

   Denna värld är fångad av sjukdomar, nöd, övergrepp, orättfärdighet,

fattigdom och döende.

Det finns en ond kraft som har försatt hela världen i obalans,

för att han vill ta Guds plats.

Han är en förlorare och lever för nuet.

Jesus är det levande Ordet genom vilket allting, också du och jag,

har blivit till och är beroende.

Det finns kraft hos Honom. I längden kan ingenting stå emot Honom.

Sök Frälsarens sällskap och stå för det,

för bara hos Honom finns det eviga livet,

med bestående skönhet och glädje, rikedom och hälsa.

   ”Hans är härligheten genom kyrkan” (Ef. 3:21).

Ge någonting tillbaka till Herren Jesus, 

som har gett dig allt, genom att du, i kyrkans liv, är händer,

fötter och mun för Honom. 

Han  utrustar dig genom Den Helige Ande. Det är Han värd. Det är du värd.

Amen

Ära vare Fadern ✠och Sonen och Den Helige Ande

såsom det var av begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.

AMEN

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia

D. H. Johannes Döparens dag 23 Juni 2018.                                  1983 års Ev.bok

av Kåre Strindberg

över Jes 40:1-8.  Apg 14:16-17.  Luk 1:5-17

Firningsämne: Skapelse och frälsning

Beredelseord Jak 3:9-19a

Psalmer: 201, 668, 426B, 393, 71, 8.

I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:    

Äntligen har den sköna Trefaldighetstiden kommit till oss,

som nu varar långt in på senhösten.

Ett övergripande tema för Trefaldighetstiden är växande i tro;

Jesu etiska undervisning står i centrum, där vi finner näring ur både

lag, evangelium och helgelse.

Den blir synlig även i dag i våra bibelläsningar.

Profeten Johannes Döparens dag infaller som en högtidsdag

under denna dubbelhelg.

Firningsämnet idag är ”Skapelse och frälsning.

”Sin lycka och sin sommarro de yra fåglar prisa”,

diktade Carl David af Wirsén, som blev till vår inledningspsalm.

I vår GT-liga läsning möter vi

profeten Jesaja, som framträdde i Jerusalem på 700-talet f.Kr.

vid den tid då landet var mycket förfallet.

De styrande misskötte landet, korruptionen växte,

fattigt folk fick inte rättvisa i domstolar

och de andliga ledarna svek sin uppgift.

Jesaja var profet; av Herren fick han se en framtid

kantad av katastrofer, med krig, deportation och fångenskap.

Men han fick också se längre in förbi svårigheterna

fram till den tid då Herren Själv

skulle ställa allt tillrätta.

”Öknen och ödemarken skall glädja sig

och hedmarken skall fröjdas som en lilja” (Jes 35:1).

De var löftesord för en bortre framtid.

För sin samtid fick Jesaja trösta sitt folk med orden:

”Trösta, trösta Mitt folk, säger er Gud” (Jes 40:1).

Herren är densamme idag som på Jesajas tid:

”Säg till de modfällda: Var frimodiga, frukta inte” (Jes 35:4).

Med Gamla och Nya Testamentet och kyrkohistorien för ögonen

måste vi troende våga säga till vår samtid:

”Förfädernas och anmödrarnas tro gäller

hela landets framtida ve eller väl.

Guds ord måste få gälla även bland icketroende.

Samhällets lagar gäller även om man inte gillar dem.

Detta gäller ännu mer Guds lagar.

Korset på flaggan måste ha ett innehåll.”

Många tänker att de flesta är nu inte troende, det blir ett väldigt gny.

Där bör vi svara:

Guds existens är ingen omröstningsfråga.

Fanns inte Han så fanns inte heller tvivlarna eller förnekarna.

Guds bud är inga förslag som det finns valbara alternativ till.

”Ni är Jordens salt … Ni är världens ljus” sade Jesus till dem

som följde Honom  (Matt 5:13, 14).

Sveriges statsskuld är nu 1231 Miljarder kronor.

”Den som är satt i skuld är icke fri”, skrev statsminister Göran Persson.

Men någon vilja att återbetala den finns inte.

Statsskulden anses nämligen vara låg.

Det är förbryllande när kyrkfolk säger

att man måste hålla isär politik och religion.

Det finns ju bara en yttre verklighet.

Herren är historiens Gud

och väljer omsorgsfullt vilken sida

som Han skall välsigna

och vilken sida som får klara sig bäst de kan.

(Ibland kan Han inte välsigna någon sida.)

De som är Jordens salt och världens ljus

bör naturligtvis förse sig med så mycket makt som möjligt

blott för att underlätta Guds verk.

Det här handlar inte om att försöka tvinga folk att tro.

Det skulle heller aldrig gå.

Men Sveriges lag och ordning måste få bygga på Guds ord,

något som Kungen och domarna har lovat, och som biskoparna, prästerna

och diakonerna har lovat skall verka i världen, dit Sverige hör.

När prästen Sakarias tjänstgjorde i Jerusalems tempel,

vid vår tideräknings början fick han vara med om en profetisk uppenbarelse.

Profetismen hade tystnat  i Det heliga landet på 400-talet f.Kr.

Det hade varit tyst efter Malachí.

Här böts nu kapitel i frälsningshistorien.

Den unge Johannes, släkting till Jesus, blev en vägröjare för Frälsaren.

Flera av Jesu lärjungar hade först varit lärjungar till Joh. Döp (Joh 1:37).

Johannes sade om Jesus:

”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30).

Vi kan ta det som en kommentar till ”Barnevangeliet” i Matt 18(:1-4)

där Jesus säger:

”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen,

kommer ni aldrig in i Himmelriket.

De som gör sig själva små, som det här barnet,

är störst i Himmelriket.

Och den som tar emot ett sådant barn, tar emot Mig.”

Det finns en storhet hos människan

alltsedan Gud skapade människan till Sin avbild.

Gud har nedlagt någonting av Sig Själv i varje människa;

en gudslikhet, som dock blekts ut åtskilligt genom syndafallet.

Två motstridiga impulser strider därefter inom människan,

mellan ”köttet och anden”,  för att anföra de bibliska bildorden.

Jesus framhåller barnen för de vuxna

för att de spontant visar tillit och förtroende

och sträcker fram armarna åt nästan vem som helst.

En sådan tillit borde de vuxna visa till Gud.

När vi vågar visa tillit blir vi sådana som Jesus talar om.

Det paradoxala är att vi utvecklas andligen

genom att gå tillbaka och hämta åter

den första invändningsfria tilliten.

Vi behöver återvinna den första kärleken.

”Det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek”,

skriver ängeln till församlingen i Efesus (Upp 2:4).

Johannes Döparens storhet som ledare ligger i

att han inte vill binda upp människor till sin egen person,

utan pekar förbi sig själv på Honom som gav och ger oss allt.

”Tag hans rop om bättring till dig”, sjöng vi.

Låt oss bereda väg för Herren i Sveriges land!

Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är och skall vara,

från evighet till evighet.   AMEN

Psalm 386

Psalm 658

Psalm 246

Predikan på 1 efter Trefaldighet (I)       1983 års Evangeliebok

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia  av Kåre Strindberg

över Jes 43:1-3.  Rom 6:311.  Joh 3:1-8

Firningsämne: Vårt dop

Beredelseord: Rom 10:9-10

Psalmer: 386, 658, 246, 370, 54, 5.

I Faderns och ✠ Sonens och Den Helige Andes namn:

   Evangelisten Johannes tar oss med till Jerusalem, en natt,

när det är lugnt och stilla.

   Där kommer en högt uppsatt förnäm men, medlem av Stora Rådet,

tillhörande fariséernas parti.

”Alla överväldigades av [Jesus´] undervisning,

för Han undervisade med makt och inte som de skriftlärda” (Mk 1:22)

Nikodemos vill samtala med rabbinen Jesus från Nasaret,

men vill inte bli sedd tillsammans med Honom,

därför kommer han om natten, i mörkret.

   Nikodemos är imponerad av Jesu vältalighet och undergörande förmåga,

och han säger att Jesus har kommit från Gud,

och att Gud är med Honom.

Nikodemos vet att människans liv börjar i mörkret i moderlivet.

Han känner Guds lag, som säger ”Du skall…” och ”Du skall icke…”.

Nikodemos är en människa som ser Människosonen Jesus,

men han ser inte Guds Son, Gud av Gud,

född av Fadern före all tid.

”Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av Ande är ande.”

Lagen – normerna – moralen gör det lättare att leva,

men de leder inte till Gud, till Guds rike.

Lagen lär oss att vi är syndare och inte gudar.

Nikodemos är, som alla laglärda, strängt sysselsatt av frågor

om hur man med uppfyllandet av laggärningar – plikter

skall kunna förtjäna en hög rang hos Gud.

Tempelkulten hade urartat, de som sålde offerdjur

och växlade pengar dominerade scenen.

Bisak hade blivit huvudsak.

Verksamhet gick före gudshängivenhet.

Jesus driver ut dem ur Templets förgård.

Vi får höra evangelium även genom Jesaja i dagens GT-liga läsning.

Herren säger: ”Jag är Israels helige – Jag är med dig”.

Till samtidens andliga mörker nedstiger Guds Son,

genom människobarnet Maria;

Gud blir människa genom Jungfru Maria,

för att en ny underbar väg skall uppenbaras till Gud.

Jesus säger, för det första:
”Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”

och för det andra: ”Var och en som tror på [Människosonen]

skall ha evigt liv.”

Nikodemos får för sig att han och de fromma

skall försöka lyfta sig själva i håret.

Men Jesus visar på en ny väg till Gud,

den nådefulla frälsningens väg.

Vi får höra om det stora motsatsparet Ande och kött:

”Köttet” betyder det mänskliga, det naturliga,

det kroppsliga och jordiskt tidsbundna.

”Allt kött är hö. Allt flyktar här och snart förvissnar gräsen”

står det i den älskade sommarpsalm 201.

Gud är ande, fri som vinden, ett absolut fullkomligt väsen,

självständig – oberoende, oändlig och evig.

Den naturliga människan kan inte komma ur sin bundenhet till och av sig själv.

Den naturliga, hedniska, människan kan förnimma en saknad av helighet,

höghet och briljans inom sig,

men kan aldrig av egen kraft tänka ut vem Gud är, vad Gud är

och vad som är meningen med livet.

Nu exploderar nyandligheten omkring oss ”New Age”, med sina frestande smörgåsbord

av allsköns religionsblandningar.

Här i trakten är det fullt på alla föreningsmeddelanden

om Yoga för gravida och kostnadskrävande metoder.

1 del reinkarnation, 2 delar gärnings-karma, skakas och förtäres

med dyra kryddor, innan man ger sig hän i shaman-dans,

gärna till trolltrumma.

Extrapris just nu.

”Allting går att sälja med mördande reklam: Kom och köp, kom och köp konserverad gröt.”

Att ingen källa förenar alla dessa motstridiga religioner, tycks inte bekymra dem.

Jesu budskap och gärning är på samma gång enkelt, som kostbart för fåfängan:

”Bara Jesus kan frälsa syndare!”

Episteln visar att den döpte är frikänt från synden,

från arvssyndens konsekvenser, som innebär andlig död.

”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet,

men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst,

en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna,

men för de kallade, judar och greker,

en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:22-25).

Nu är det inne att vara ”sökare”.

Det är bra, men ännu bättre är att vara ”finnare”.

Herren Gud tog första steget till att förena den vilsna mänskligheten med Sig Själv.

Människan må söka något högre, men när hon funnit Gud Den Högste,

så finner hon att hon själv varit sökt hela tiden.

Gud överbrygger det åtskilda köttet och anden,

det profana och det heliga, genom att låta Sitt Ord födas som människa,

och i Sig förena det jordiska och det himmelska,

det kallas på teologiskt språk för  ”inkarnationen”;

Kristi ankomst ”i köttet”.

   Han lät Sig födas för att offras.

”Gud bevisar Sin kärlek till oss

genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).

Vid Sin himmelsfärd gav Han kyrkan, Sin synliga kropp på Jorden Sitt Testamente:

”Gå ut i hela Världen och gör alla folk till lärjungar.

Döp dem i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn,

och lär dem att hålla alla de bud Jag har gett er.

Och Jag är med er alla dagar till tidens ände”  (Matt 28:19-20).

Sammanfattning:

Jesus gav oss frälsningens väg som går från död till liv:

1. Man måste födas på nytt

2. Man måste tro på Honom – lita på Jesus

3. Att tro på Jesus innebär att man skall göra vad Han säger: döp er!

Men, undrar många moderna nikodemusar:

Får bara döpta komma till himmelen?

Mina vänner, bäst att inte chansa i en så viktig sak!

Här är ju löftesord!

Nikodemos fortsätter att träffa Jesus.

Han får veta mera; hur man blir född av vatten och Ande i dopet.

Nästa gång evangelisten nämner Nikodemos

är vid Lövhyddohögtiden i Jerusalems tempel, där Jesus säger:

”Är någon törstig, så kom till Mig och drick.

Den som tror på Mig – ur hans inre skall flyta strömmar

av levande vatten, som Skriften säger” (Joh 7:37-52).

Några säger hänfört: ”Han är Messias”,

medan andra vill gripa Honom utan hörande.

Så Nikodemos ingriper där, och tron växer till, steg för steg.

Sakta men säkert blir han själv en kristen.

Han har en naturlig, oförstörd nyfikenhet.

Han vill veta. Han vågar fråga och pröva.

Nikodemos kan vi lätt känna igen oss i.

De som inte vill förivra sig, och tro utan skäl,

men vill vara trogna till slutet,

för att löftena skall få sin fullbordan i Himmelen.

Nattvarden ger oss reskost på färden

till vårt himmelska ursprung.

Sista kapitlet får Nikodemos själv berätta för oss,

när vi träffar honom.

”Alla som är födda av Gud besegrar Världen,

och detta är den seger som har besegrat Världen: vår tro” (Joh 5:4)

Den uppenbarade tron, som Herren har danat, skall vi göra till vår,

då blir den vår tro.

Detta är vår världshistoriska mission.

AMEN

Ära vare Fadern ✠ och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.   Amen.

Psalm 370

Psalm 368

Psalm 5

Postludium

 

Psalm 162

Psalm 161

S:t Stefanus 20 Maj 2018

Predikan i S:t Sigfrids kyrka Pingstdagen (I)

för S:t Stefanus Koinonia  20 Maj 2018, över

Jer 31:31-34.  Apg 2:1-11.  Joh 14:23-29

Firningsämne: Hen Helige Ande

Beredelseord  SvPs  161:3

Psalmer 162:1-3, (672), 161, 394, 368, 53

       I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:    

Precis som vid påsk firas även nu en judisk högtid denna gång pingsten.

Skördefesten – Veckofesten  hebr. Chag hakkásir,

avslutas med Shavuot.

Den judiska högtiden Shavuot firar minnet av att Gud gav hebreerna de tio budorden

på Sinai berg.      (Källa:     Wikipedia).

Sju gånger sju dagar har förflutit sedan Påsken.

Pingstdagen avslutar Påsken med en jubeloktav; 7×7+1= 50 heter på gr. Pentäkostä.

Jfr. pentakostaler = pingstvänner, karismatiskt kristna.

(Källa: Frithiof Dahlby, Kyrkokalender).

Alla kristna förutsätts vara Julvänner, Påskvänner och Pingstvänner.

I berättande stund har Jesu lärjungar har flytt in bakom reglade dörrar

av rädsla för förföljelser, sedan deras Herre Jesus Kristus

har blivit avrättad bland rövare.

Då kommer Jesus Själv och står mitt ibland dem:

”Frid åt er alla,” säger Han,

…  sedan andades Han på dem och sade:

”Ta emot Helig Ande.”

Det lilla embryot till kristenhet blev befruktat av Kristi uppståndelse,

på Påskdagen.

De var  illa trängda och rädda tills Mästaren återuppstod,

visade Sig och ingjöt frid och himmelsk kraft

med Sin ande över den lilla gruppen.

Jesu vänner togs nu åt sidan under 40 dagar (enligt Apg 1:3)

för att  motta undervisning.

Förkunnelsen måste tolkas på nytt i den nya situationen.

Jesus förde dem tillbaka till kända platser (fr. a. vid Genesarets sjö)

till fördjupning och väntande framtida uppgifter.

Så lyftes Jesus upp i skyn och ett moln tog Honom bort

ur deras åsyn.

Och de hade inte längre Hans synliga närvaro ibland dem, som tidigare.

Tillbaks till varda´n i Jerusalem.

Gemensam bön i den större kretsen av Kristustroende,

och få vandra tillsammans, äta, sova och samtala, men utan sin Mästare.

Praktiskt arbete.

Judas Iskariot ersätts av Mattias genom enkel lottdragning.

Hur ofta vågar man bruka lottkastning i det kyrkliga arbetet numera?

Så infaller denna härliga Pingstdag.

”Alla fylldes av Helig Ande.”

Alla, var och en!

De inte bara mottog Den Helige Ande,

de fylldes av Honom,

så till den grad att de började tala om Guds stora gärningar

på andra språk, som de annars inte behärskade.

Frånsett detta märkliga språkunder, som förekommer

även i vår tid, så fick denna större krets en så stor andlig resning

och auktoritet, att de själva förmådde förkunna om Guds stora gärningar,

utan att behöva gissa eller spekulera.

Kristus döpte Sin församling i Helig Ande så att församlingen

kunde predika, döpa, fira Nattvard och göra under.

Och Evangeliet fick framgång.

Nu visste de 12 lärjungarna, som kommer att kallas apostlar/ sändebud,

ja, hela församlingen visste att de var på rätt väg, i rätt uppdrag.

   Allt stämde med vad Jesus hade sagt och lovat.

Tidigare hade de fått höra mer än de kunde smälta om Sanningen Ande.

Jesus förekom även detta läge:

”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.

Men när Han kommer, Sanningens Ande,

skall Han vägleda er med hela sanningen.”

Där är vi nu. Vill vi ta emot det nu? Vill vi ha Pingst?

Efter Kristi himmelsfärd är det Den Helige Ande

som främst representerar Gud.

Den Helige Ande är den minst kände av personerna i den heliga Treenigheten.

Vissa kyrkliga riktningar sätter en ära i att vara okunniga. Så var det inte i urkyrklig tid.

I missionsarbetet hade Paulus sina idéer. Ibland fick han backa:

”det tillät inte Jesu Ande”, kan vi läsa i Apg 16:7.

Man hade en vana att rådfråga Hjälparen, Den Helige Ande, när man skulle gå till beslut:

”Den Helige Ande och vi har beslutat” (Apg 15:28).

Det finns ingen framtid för de kyrkor och kyrkliga rörelser som inte vill låta Anden leda.

Me, det är ju klart: om man vill bestämma själv så bör man inte rådfråga Anden.

Man bör då överhuvudtaget inte bedja alls…

Anden ger oss Trons ögon och öron, så att ordet öppnar sig för oss

och blir levande i Bibeln och i Dopet och i Nattvarden.

Den Helige Ande är utgiven. Det skedde för länge sedan.

Men är Han mottagen?  det kan man fråga.

/Givet  ≠ mottaget/

Efter Kristi himmelsfärd, men allra tydligast i.o.m. Pingsten

så  inträder ett nytt kapitel i Frälsningshistorien;

en ny era inträder, som pågår än i dag:

Kristus är inte längre kroppsligt närvarande på Jorden –

nu går all kontakt med Gud Fader genom Ordet och Anden.

Ordet med stort O, syftar på Kristus, det levande Ordet,

ordet med litet o syftar på Bibeln och trosbekännelsen.

Anden syftar förstås på Den Helige Ande.

Kristendomen har en nödvändig lära, som en karta.

Men kristendomen är främst liv, som en hjälpsam kompass.

Man kan inte ”plugga sig till” att bli en Jesu lärjunge,

till det krävs en långtgående överlåtelse.

Rätt lära och liv löper nu längs två parallella spår,

som en järnvägsräls:

1) Den Heliga Skrift visar vad Gud vill

2) DHA vägleder Kyrkan att tolka Bibeln i den konkreta situationen.

Kyrkan som universell storhet kommer att bestå,

för det har Herren lovat:

Jesus lovade Petrus och genom honom hela Kyrkan:

”Jag säger dig att du är Petrus, Klippan,

och på den klippan skall jag bygga min kyrka,

och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.

Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket.

Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen,

och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen”

(Matt 16:18).

Hur det sen blir med varje enskilt kyrkosamfund

om de skall bestå, är en helt annan fråga.

Många historiska samfund har försvunnit.

Det lär finnas c:a 9000 kristna samfund i världen.

I trosbekännelsen intygar vi:

”Jag tror … på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka”.

Jesus, som bad i Sin översteprästerliga förbön

”Jag ber att de alla skall vara ett” (Joh 17:21)

har inte släppt loss hela denna fria företagsamhet

inom Sin enda Kyrka.

Det finns ett klart samband mellan församlingens tillstånd

och dess villighet att ta emot och förvalta DHA och Hans gåvor.

Vi får möta en religiositet på många håll som står utanför Kristi Kyrka,

utanför uppenbarelsen, som ju är trons grund.

Kyrkan har under sin långa och komplicerade historia överlevt

genom att reformera sig själv på Ordets grund,

och  återgå till sina sanna rötter.

Nya tider ställer nya krav, men det krävs mod och integritet

att bygga vidare på den grund som Herren Själv har lagt,

aldrig stryka, men komplettera i trohet med det föregående.

Det krävs mod och fantasi att vara tidlös.

”Hjälparen, DHA, skall lära er allt och påminna er

om allt som Jag har sagt er”. lovar Jesus.

Han säger ”er”, ”ni skall få”, ”ni skall gå”.

Han säger inte ”du skall få”.

Du tillhör ett troskollektiv, uppbyggd av fäderna.

Herren inspirerar ingen privatreligion.

Han bygger en församling, där den enskilde får ta och ge

i en gemenskap med trossyskon.

Bönen har löftesord, när den delas av flera.

Den kristna Pingsten innebär för oss ett upplivande

av den gammaltestamentliga och nytestamentliga profetismen.

Profetismen i Israel tystnade med Malachi på 400-talet f.Kr.

och bröts först av Johannes Döparen Far och senare av Döparen själv.

Det hade då varit tyst i över 400 år!

    Att pröva Guds vilja är en profetisk uppgift, i första hand för kyrkans präster (eller blivande präster som prövar sitt kall). Aron och Hesekiel och Sakarias, Joh:s D:s fader,

var både präster och profeter,

som i sina ämbeten visade hur väl de båda sidorna kan samverka.

Men Gud är suverän och kan ge det profetiska kallet till någon som ej är präst,

t.ex.: Mirjam (2 Mos 15:20), Debora (Dom 4:4), Hulda

(2 Kon 22:14), Noadja (Neh 6:14), Jesajas hustru

(Jes 8:3) och Hanna (Luk 2:36). Jungfru Maria profeterade i sin lovsång ”Magnificat”

(Luk 1:46-55).

De flesta profeter var inte präster,

men profeterna stod nära kulten i Jerusalem och ivrade

för dess renhet (Ill. bib. lex. sp. 422). Sprickan mellan präster och profeter

i det G. T. är inget ideal, utan en nödsituation.

Idealet är istället att kult och profetism samverkar, gärna i en och samma person.

   Vid särskild lekmannakallelse måste profeten samarbeta extra intimt med kyrkan, för att inte söndra den andliga makten,  ty det är naturligare att sanningen samverkar med makten, än att sanningen måste kämpa mot makten = def. martyrium. Gud har i den bibliska historien kallat profeter för att Han varit tvungen att gå förbi en förstockad prästerlig hierarki.

Profetismen öppnar en direktkontakt mellan Gud och den troende

och är därför, efter den direkta gudsuppenbarelsen,

den näst viktigaste informationskanalen för att höra Guds vilja i en konkret situation.

”Den tidiga kyrkan tvangs utarbeta kriterier för att urskilja äkta och  falska profeter:

Det är fascinerande att det främsta kriteriet inte var renlärighet,

att profetens budskap stämde med vad som står i Böckerna.

Det viktigaste var profetens personliga liv och moral och framförallt ödmjukhet”

(Källa: Olle Brandt, Provokatörer och profeter, Signum 3/1998)

Detta berodde på att troheten till Guds ord var förutsatt,

därefter sökte man efter ytterligare gåvor och kvaliteter.

Vårt land och vår kyrka är i ett skriande behov av väckelse och förnyelse,

trogen den grund som Kristus har lagt.

De kristna har här ett kall som levande exempel.

Sverige behöver en kristen förnyelse som är

I)  MORALISK.

Många människor lever illa genom egoism och gruppegoism.

Familjen, som samhällets minsta men viktigaste beståndsdel, är hotad.

Ungdomen måste få se ärlighet och hederlighet hos de vuxna.

Förnyelsen måste också vara

2) SOCIAL.

Idétorkan, hos politiker och myndigheter att få fram bra och billiga bostäder

och nyttig sysselsättning, är häpnadsväckande!

Bönen ”Vårt dagliga bröd giv oss idag…” har en vidare tillämpning!

Förnyelsen måste också vara

3) JURIDISK.

Brottsutvecklingen har går så långt att många kvinnor och äldre

tvekar att gå ut.

Kvinnor som anmäler övergrepp blir sällan trodda.

De flesta anmälningar blir utredningar som läggs ned.

Värdet och värdigheten för människor måste inkludera kvinnorna.

Detya borde ha genomförts för länge sedan!

Förnyelsen måste vara riksomfattande och världsomfattande

4)  POLITISK

De politiska partierna i Riksdagen befinner sig i en kris

med dålig tillväxt från ungdomen.

Valpropagandan tar inte upp komplicerade beslut som måste tas

mellan valperioderna, med stöd över blockgränserna,

om försvar, integration, obligatorisk bostadsförmedling och beredskapsarbeten

och mycket annat.

När har vi röstat fram att postkontoren skulle dras in,

eller att kontanterna försvinner från bankkontoren

och hela landsändar läggas öde?

När har vi valt att de fysiska kraven skall sänkas för blivande

poliser, militärer och brandsoldater? Bara för att glädja genusteoretiker?

Låt oss i Frälsarens, apostlarnas, profeternas, martyrernas och i helgonens

sällskap bredda hela perspektivet och tänka stort!

Förnyelsen måste också vara

5)  EKUMENISKT KRISTEN.

De kristna från alla apostoliska traditioner måste poängtera trons grund

i Ordet Jesus Kristus

och ta tillvara dyrköpta erfarenheter, för att bevara en stadig grund,

som vi kan gå ut med i trons gemenskap

till vårt land och värld, som behöver sporras till att tro.

Den Helige Ande sporrar oss att rubba våra cirklar,

oavsett om de är traditionalistiska eller trolöst modernistiska.

Våra förutbestämda detaljplaner noteras tacksamt av själafienden.

Den Helige Ande  erbjuder framtid för dem som är hörsamma.

Han ger Sitt folk en precision som inte är förutsägbar:

”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer

eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av Anden” (Joh 3:8).

       Må vi våga vara hörsamma – må vi våga vara segerrika!

       Här gäller det att vinna eller försvinna!

Låt oss förvänta stora ting från Den Helige Ande.

Låt oss inte kräva mindre av våra ledare än av alla andra!

Ära vare Fadern ✠och Sonen och Den Helige Ande

såsom det var av begynnelsen, nu är, och skall vara,

från evighet till evighet.

AMEN

Kåre Strindberg

Psalm 368

Psalm 53