Kategoriarkiv: Kh Hans-Åke Holmström

5:e sön. i Fastan

Högmässopredikan 5:e sönd. i Fastan den 29 mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Jes. 1: 16 – 18, 1 Joh. 1: 8 – 2: 2, Joh. 3: 11 – 15.

Liturgisk färg: blå, violett

S K R I F T E T A L

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss i Sin Heliga Nattvard, må i oss finna en beredd boning. Amen.

Idag inleds passionstiden, den allvarligaste delen av fastetiden. Denna söndag heter egentligen Passionssöndagen (Dominica de passione) och har tillnamnet Judica efter introitussångens inledningsord Skaffa mig rätt, o Gud, Ps 43:1. Texterna handlar nu inte om människans kamp utan om Jesu lidande och försoningsgärning. Fastedukar tas fram, altarskåpen stängs. Detta tolkas så, att Kyrkan anlägger änkedok och går in i en sorgetid. Brudgummen är borta. Passionssöndagens texter har temat Försonaren och pekar fram emot Kristi försoningsoffer som fullkomningen av alla offer. Från 1526 och minst till 1700-talet var Joh. 8: 46 – 59 evangelietext: Där Jesus frågar, om man kan bevisa, att Han syndat. Varför tror man Honom inte, när Han talar sanning? Man tror, att Han är besatt. Jesus ger löftet, att de, som bevarar Hans ord, skall inte se döden. Händelsen slutar med att man kastar sten efter Jesus.

Midfastosöndagen har varit liksom en vilodag i Fastan. I den första kyrkan fick dopkandidaterna under veckan efter i en symbolisk handling kallad apertio aurium – öronens öppnande, som anknöt till Mark. 7: 31 Sedan lämnade Han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. 32Där kom de till Honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga Sin hand på honom. 33Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. 34Sedan såg Han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). 35Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes, och han talade riktigt. Då överlämnades högtidligt till kandidaterna Fader vår, trosbekännelsen och de fyra evangelierna. Ett steg närmare den fulla församlingsgemenskapen.

Styrkt av vilan på Midfastosöndagen och med livets bröd som färdkost går Kyrkan vidare den sista svåra vägen upp till Jerusalem.

Vi lyssnar så till några fler ord ur Ps. 43: Skaffa mig rätt, o Gud, ta Dig an min sak! Rädda mig från ett trolöst folk, från falska, fördärvade människor! 2Du är min Gud, min tillflykt. Varför har Du stött bort mig? Varför måste jag gå sörjande, plågad av fiender? 3Sänd Ditt ljus och Din sanning! Låt dem leda mig, låt dem föra mig till Ditt heliga berg och till Din boning, 4så att jag får komma till Guds altare, till Gud, min glädje och fröjd och tacka Dig till lyrans klang, Gud, min Gud. 5Varför är du tyngd av sorg, min själ och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka Honom, min räddare och min Gud.

Vi ser tydligt hur dessa ord passar in på vår Frälsare under lidandesvandringen. Psalmen kan också användas av en lidande kristen. Det är ju det, som är så intressant med Psalmerna, att de uttrycker tankar och böner om och till Gud. Ibland ser man undran och ilska över Guds rådslut. Varför? Varför? Visst kan vi då säga, eftersom det tillhör livet, att vi får bli arga på Gud, när vi inte förstår Hans vägar.

Vad vi skall bekänna idag, vet var och en i sin självkännedom. Bristande lydnad, bristande tillit. Vi måste låta vår tro näras av gemenskap med Levande Gud i Ordet och bönen. Så kan psalmens slutord bli en bön om ledning och ett tack.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

Gudstjänstfirande församling!

Texten idag är ett avsnitt ur berättelsen om Jesus och Nikodemus. Namnet Nikodemus kommer från grekiskan och betyder folkets segrare. Att två lärare sitter och samtalar i kvällens sena timma är tidstypiskt. Han har tydligen träffat Jesus vid ett flertal tillfällen: Joh. 19: 39Nikodemos kom också dit, /alltså då man skulle ta hand om Jesu kropp efter döden på korset/ han som första gången hade sökt upp Jesus på natten. Han var tydligen mycket imponerad av Jesus och försvarade Honom i Stora rådet, vilket renderade i att han blev ogillad. Vi kan inte direkt säga, att det nattliga besöket skulle bero på feghet. Vidare finner vi, att de två tydligen haft flera samtal med varandra. Vi kan påminna oss i detta sammanhang, att två deltagare i Stora Rådet kommer till nedtagandet: Josef från Arimatea och Nikodemus.

Nikodemus börjar samtalet med att erkänna Jesu religiösa auktoritet. Rabbi, vi vet, att det är från Gud Du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som Du, utan att Gud är med Honom. Det uttalade erkännandet betyder, att Nikodemus är villig att mottaga undervisning av Jesus. Han söker Honom för att höra Hans mening i viktiga religiösa frågor. Att en skriftlärd, som var medlem av Rådet, sökte upp Jesus är en omständighet, som visar, vilket djupt intryck Jesu person och förkunnelse gjorde även i de högsta kretsarna.

Man skulle ha väntat sig här, att Nikodemus fick framställa en fråga, för att få hör Jesu mening därom. Så gick det vanligtvis till, när man skulle diskutera. Men Jesus ger honom inte tid att fråga. Han svarar så att säga utan att ha fått en fråga. Nikodemus´ fråga skulle ändå ha rört sig om möjligheterna att få komma in i Guds rike. Detta var ju temat för alla lagklokas diskussioner: Vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel? Jesus säger, att det viktigaste är att bli född på nytt genom Anden. Sedan för Jesus fram, som en andra lika viktig del: Tro på Sonen som villkor för frälsningen. Dessa två teser kompletterar varandra, ty den nya födelsen sker i kraft av tron i dopet.

Nikodemus ville få veta, vilken aktivitet, som är viktig för att få komma in i Guds rike, svarar Jesus, utan att ha blivit tillfrågad, med att fastslå, att det måste ske något med människan, innan hon kan få tillträde till Guds rike. Detta finns uttryckt i Titusbrevet 3:5 ..räddade Han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att Han är barmhärtig – och Han gjorde det med det bad, som återföder och förnyar genom den Heliga Anden.

Den nya födelsen är följaktligen inte en magisk förvandling av människans väsen, utan den består i att den, som tror, i dopet blir inlemmad i den Helige Andes sfär, i kyrkan. Alltså är dop och tro villkor för frälsningen.

Den nya födelsen är nödvändig för frälsningen. Ty den naturliga människan kan inte komma ur sin bundenhet i sitt eget väsen. Det som har fötts av kött är kött. Frälsning, finns endast för den, som blir gripen av Guds kärlek, uppenbarad i Kristus, och som i tron på Honom döpes in i de troendes samfund, där den Helige Ande bor och verkar. Nyfödelsens under är den enda vägen till Guds rike. Därför måste Kyrkan förkunna trons ord, inte etiska ideal och levnadsregler. Och hon måste döpa människor till Guds rike.

Att slutet av detta samtal blivit vår text idag, beror på att Jesus här talar om sig själv som Människosonen, som stigit ned från himmelen. Människosonen skall upphöjas, liksom Mose hängde upp ormen i öknen. Det pekar fram mot Jesu korsfästelse. Vi kan åter notera, att många händelser i Gamla Testamentet visar hän mot Jesu försonaregärning. Sedan kan man åter betona, att vår kristna tro är en löftestro. Jesus säger i dagens text: … för att var och en, som tror på Honom /Människosonen/, skall ha evigt liv. Någon har sagt, att tro, det är som att stå vid en klippkant och icke kunna se något där nedanför. Så ropar en röst: ”Kasta dig ned! Jag står här och tar emot dig!” Att då kasta sig ned utan att se den, som ropat, det är att tro.

Liksom vi tittat på textens sammanhang med det föregående, skall vi titta på vad som kommer efter. Det är en grundläggande undervisning, som vi finner i detta kapitel. Joh. 3: 16Så älskade Gud världen, att Han gav den Sin ende Son, för att de, som tror på Honom, inte skall gå under utan ha evigt liv. Den versen hänger ihop med v. 14: för att var och en, som tror på Honom, skall ha evigt liv. Denna den 16:de versen begrundas av alla kristna. Gud älskar Sin skapelse. Hans avsikt är att skänka den döda världen evigt liv genom tro. För juden var det viktigt, att på den yttersta dagen få evigt liv till arvedel Här var det alltså fråga om dom. Det gällde att ha levt efter Moses Lag. Jesus däremot betyder frälsning och inte dom. 3: 18Den, som tror på Honom, blir inte dömd, men den, som inte tror, är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende Sons namn. Om domen sägs vidare: 19Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20Den, som gör det onda, avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21Men den, som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart, att han gör, vad Gud vill.”

Nu är livet inte så enkelt. Ett varningens ord till oss, som är så snara till att döma andra: Den uppriktige söker sig till Ljuset och tar på sig domen: Ljusets granskning av deras liv. Deras omvändelse är äkta. Kanske levande i synd och smuts gjorde de dock sanningen; de ville varken inför sig själva eller inför andra vara något annat än det, som de var. Jesus fann tro hos skökor och publikaner; fariséerna dödade Honom.

Med anledning av det i Skriftermålet nämnda gamla evangeliet kan vi avsluta med att fördjupa tanken på tron. Vi läser i Kap. 8 Vi har Gud till Fader och ingen annan.” 42Jesus svarade: ”Om Gud vore er fader, skulle ni älska Mig, ty Jag har utgått från Gud och kommer från Honom. Jag har inte kommit av Mig Själv, utan Han har sänt Mig. 43Varför fattar ni inte, vad Jag säger? Därför att ni inte står ut med att höra på Mitt ord. 44Ni har Djävulen till fader, Fridrichsen skriver: Otrons problem är först och främst den troendes eget. Hon skall veta, att hon varje tid och stund är föremål för Lögnarens rastlösa strävanden att fresta henne till otro, olydnad, avfall. Det djupa allvaret måste inpräntas i varje kristen. Vi får inte sväva i okunnighet om vår svåra ställning. Sedan skriver professorn något intressant: Lever församlingen i en självrannsakan, då måste denna också bilda bakgrunden för dess förhållande till judar och hedningar. Inte i form av hårda domsord, men så att det mitt i all ”ekumenik” blir klart, att för kyrkan det sista och yttersta problemet är trons och otrons eller Gud och Djävulen. Om det klart förnimmes, att detta är Kyrkans eget huvudproblem och icke en teori eller ett polemiskt motiv, då kan Kyrkan med gott samvete samarbeta med alla, som vill kämpa för de religiösa och ideella värdena i den onda världen. Kyrkan vet, att också detta är ett moment i kampen mot honom, som är Lögnaren och Mandråparen. Och den kan veta, att den kämpar mot en motståndare, som den känner till botten genom Jesu ord.

Om jag fattat detta rätt, skulle vi och Kyrkan kunna samarbeta med vem som helst, som kämpar mot Djävulen. Bara vi och Kyrkan själva betänker, vad som är tro, vad som är otro. Det skall alltså framhållas, att den sanna tron är Kyrkans eget problem. Fundera på detta, om jag har rätt, och kom med synpunkter.

Så ett sista påpekande: Mission och att omvända andra människor till Jesus är alltså en helt annan sak än kampen mot det onda i stort.

AMEN.

Bön efter predikan:

Outsägligen stor, Herre Jesus, var Din kärlek till oss, fallna människor, att Du för vår skull blev människa, och led smälek, ångest, pina och död för oss, syndare, som eljest hade måst evigt dö.

Giv oss nåd att alltid föra oss till minnes och i tro mottaga denna Din välgärning, så att vi därför lova Dig, tillika med Fadern och den Helige Ande. Hjälp oss att alltid föra ett kristligt leverne och i all nöd och motgång trösta oss därmed, att Du är vår Frälsare, som har förlossat oss från dödens och Djävulens våld, och som slutligen skall taga oss från denna mödosamma värld till Dig i himmelen, där vi i evighet skola fullkomna Ditt lov. Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Alsike kloster blev kr. Kollekten idag tillfaller vår koinonia. På onsdag fastemässa kl. 1830 ledd av biskop Göran, som också predikar nästa söndag.

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet! AMEN.

Psalmer: 439: 1 – 2

440: 1 – 3

136:-

700: 1

439: 6

439: 7 – 8

45:-

447: 10 – 13

3:e sön. i Fastan

Psalm 354

Psalm 568

Högmässa söndagen Oculi /3 i F/ den 15 mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Jer. 26:8 – 15, 1 Joh. 3: 7 – 8, Joh. 12: 35 – 43

Liturgisk färg: blå, violett

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi lyssnar till några ord ur dagens psalm, den 25:te: 12 Var och en, som fruktar Herren, får veta vilken väg han skall välja. 13 Själv får han leva i ro,… 14 De, som fruktar Herren, blir Hans förtrogna, Hans förbund skall ge dem insikt…. V. 15 från vilken söndagens namn är hämtat: Min blick är ständigt fäst på Herren, det är Han, som löser min fot ur snaran. 16 Vänd Dig till mig, var barmhärtig,… 19 Se på mina fiender – så många de är, 20 Rädda mitt liv, befria mig, svik mig inte, jag flyr till Dig. 21 Låt oskuld och redlighet bevara mig, ty jag hoppas på Dig. 22 O Gud, befria Israel från all dess nöd!

Jag citerar biskop Göran: Om Fastans inledning mer har handlat om försvar, är det nu tid för Kristus, den starkare, att gå till anfall. Lämnade åt oss själva är vi svaga människor, som inte har kraft att bryta igenom det ondas välde. Vårt enda hopp är att låta Kristus komma till vår sida och hjälpa oss.

Vi kristna tror, att det finns onda andemakter, som driver sitt spel i tillvaron. Historien ger också många exempel på hur det djävulska har skaffat sig fritt spelrum. Det pågår en kamp mellan mörkrets och ljusets krafter, mellan vad som river ner och vad som bygger upp, också inom oss själva.

Jes. 49: 25 Så säger Herren: Ja, fången skall ryckas från den starke, bytet räddas undan den grymme. Jag skall strida mot den, som strider mot dig, Jag skall rädda dina (Sions) barn.

Idag, när vi tänker på ondskan, är det viktigt att hålla sina ögon fästa på Herren Jesus. Dagens psalm är en både en uppmaning till och en bön om att hålla sig till Herren. Vi får alltså idag bekänna vår bristande kamp mot det onda inom och utom oss; att vår blick ofta släpper Herren Jesus, att vår bön om hjälp är svag. Men Gud vare lovad! Vi har Herren Jesus vid vår sida. Han kämpar för oss mot det onda. Han hjälper oss i vår kamp mot det onda, vilket vi ibland glömmer att tacka för.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan (text: Joh. 12: 35 – 43)

Gudstjänstfirande församling!

För några år sedan läste jag med tanke på rubriken Jesus och ondskan: Har ni lagt märke till rubriken i psalmboken den här söndagen? Det står inte Jesus och våra psykologiska svagheter, inte heller Jesus och vårt biologiska arv, faktiskt inte heller Jesus och den sociala missanpassningen. Det står fortfarande Jesus och ondskan. Ondska är ett starkt ord, men det vet vi, Jesus är ett ännu starkare. Som Dorothy Sayers skrev: Gud utplånade inte det ondas faktum: Han förvandlade det. Han hejdade inte korsfästelsen. Han uppstod från de döda. Vi alla, som är här idag, känner till ondskan och dess förfärande makt. Vi känner till vårt ansvar att kämpa mot det onda i alla dess former och hur allt detta hänger ihop med Djävulens kamp mot Gud och det goda. Jag hörde berättas en gång, om ett TV-program, som handlade om djävulsdyrkare. De ansåg, att man tydligt ser, att det onda segrar; alltså skall man hålla sig väl med den onda makten. Ett mål för denna sekt var att mörda alla präster och bränna alla kyrkor.

Nu vet vi, att Jesus har segrat över Djävulen, och att denne ligger i sina dödsryckningar. Därför är han så aktiv. Det gäller för oss att kämpa. Gud är med oss, vem kan då vara emot oss? Vår text talar om att vandra i ljuset, följa Jesus och därmed motarbeta det onda. Jesu ord är egentligen ett svar på folkets fråga: ”Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan Du då säga, att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?” Jesus svarade: ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Villfarelsen var den, att man trodde, att, när Messias kommit, allt skulle bli bra för Israel. Nej, säger Jesus här, med uppenbarelsen och Riket börjar den religiösa problematiken på allvar. Det gäller att följa ljuset, medan det ännu finns kvar. Det kommer en stund, när människans evighetsväl bestäms. En gång är det för sent. Som ett synligt tecken på detta, lämnar Jesus åhörarna och är försvunnen. Detta sker inför egendomsfolket, alldeles innan Han skall gå till Fadern. För S:t Johannes är det också en uppmaning till Kyrkan. Vi måste vandra i ljuset, ty den, som vandrar i mörkret, ser inte, var hon går och är prisgiven åt de onda makterna.

Som en sammanfattning av dagens budskap i evangeliet kan sägas: Vi lever i den dyrbara nådatid, då vi har tillgång till ljuset.

Jesus vill vara Ljuset i syndanödens mörker. Det är olyckligt att vara i detta mörker; många känner inte av det direkt och bekymrar sig icke – men ibland kommer eftertankens kranka blekhet. Kommer vi till Jesus, får vi förlåtelsen.

Jesus vill vara Ljuset i frestelsernas mörker. Vi talade härom söndagen om detta. Synden lurar och lockar; vi åtrår den! Så kan vi lätt falla. Det gäller att se på Jesus för att få kraft att stå emot.

Jesus vill vara Ljuset i lidandets och dödens mörker. Se på Jesus, Han ger kraft och mod. Som också nämndes härförleden: Vi har dött och uppstått med Honom i dopet. Vad är då döden mer än en port till Livet? Inget att vara rädd för; vi har ju redan dött en gång! Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.

Gamla postillor betonar denna dag vikten av predikans betydelse. Här behöver vi predikanter mycken förbön. I en postilla läste jag följande överskrift: Guds Ords predikande på sabbatsdagarna såsom medförande Djävulens utdrivande och Jesu ryktes utbredning. Det är alltså viktigt, att prästen vet, vad han talar om. Lika viktigt är det, att församlingen tar till sig hans ord. På ett sätt är det gamla, skall vi kalla det, halvskämtet: Ni skall göra som jag säger, inte som jag gör, ett, på ett sätt, viktigt ord. Javisst, prästen har lovat, att hans leverne skall vara föredömligt, men även han faller och gör fel.

Hämta nu styrka hos Herren, av Hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot Djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Efesierbrevet 6: 10 ff. Detta är också något som förs fram hos de gamle. Jag brukar säga, att det finns mycket mer mellan himmel och jord, än vi kan ana. I våra dagar finnes väl många, som vill förneka onda andar. Men studerar vi den Heliga Skrift, anser jag, att vi inte kan förneka deras existens. I Luk. 11 läser vi: 14 En gång drev Han ut en demon, som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Kyrkoherden i S:ta Klara vid mitten av 1800-t, Grafström, skriver: Hvad veta vi om onda andar? Vi veta, att det finnes högre väsen än vi, hvilka på ett hemlighetsfullt sätt fresta oss till synd; vi veta, att det finnes en ande, som kallas djefvulen och äfven denna verldens furste, som herskar i denna verldens mörker, som verkar i otrons barn, men som äfven har en bundsförvandt i den trognes egen syndiga natur. Syndiga natur – det vi brukar kalla köttet eller den gamle Adam i oss.

Vi moderna människor kan ha lite svårt att ta till oss talet om sjukdomsandar. Vi har våra kunskaper om baciller och virus och missbildningar. Jag vill ändå i detta sammanhang undra: Vad vet vi egentligen om de onda andarnas sätt att arbeta? Det här kan ge oss uppslag till många funderingar. Men kanske vi inte skall ägna oss så mycket med detta. Vad vi i första hand skall tänka på är, att Jesus är den starkare. Till sist skall Djävulen och hans onda anhang förgöras! Då är Kristi seger fullständig! En annan predikoöverskrift: En lycklig förlossning från den olyckligaste fångenskap, då Jesus förlossar djefwulens fångar. Ja, så är det! Jesus räddar oss ur Djävulens garn. Det är en lycklig frihet, då vi kastar oss i Jesu armar.

En sångare sjunger:

Om någon mig åtspörja vill Min grund till salighet.

Om vad allena räcker till För tid och evighet,

Vad som här gäller och består, Förutom Jesu blod och sår.

Jag svarar då: Min grund är god, Den heter Jesu blod.

Det är min fasta klippegrund, Som evigt skall bestå.

Ja, även i min sista stund Jag vilar trygg därpå.

Och när jag hän från världen går, Jag sjunga vill om Jesu sår.

Ty Lammets blod är nyckelen Till själva himmelen.

(Okänd dansk förf. 1748, SMF:s sångbok 431)

Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten idag tillfaller vår koinonia. Kollekten förra söndagen till Open Doors uppgick till kr. Vilket härmed tacksamt erkännes. På onsdag 18 mars bibelstudium kl. 1700, samt mässa kl. 1830 här i kyrkan ledda av biskop Göran. Nästa söndag predikar f Kåre. Som postludium spelas

Med anledning av pesten råder vi gudstjänstdeltagarna att icke ta i hand vid fridshälsningen. Man kan ta på armen eller bara nicka och säga Herrens frid. Vid kalkens utdelande finns ännu så länge tre förfaringssätt: Som vanligt, eller man doppar oblaten i vinet – det gäller då att se till, att man inte doppar ner fingrarna i vinet. I undantagsfall kan man avstå från vinet.

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet! Amen.

Trosbekännelsen

Litanian

Psalmer: 354:-

658:-

568:-

700:1

388: 1 – 3

388: 4 – 7

45:-

454: 3

Psalm 700

Psalm 388

Psalm 45

Psalm 453

Postludium

 

1:a sön. i Fastan

Ingångspsalm

Psalm 566

Evangelietexten läses från Markus 14:32-42

Högmässa 1:a Söndagen i Fastan, Invocavit, den 1:a mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Mika 7: 7 – 9, Hebr. 5: 7 – 10, Mark. 14: 32 – 42

Liturgisk färg: blå/violett

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Från den gamla Evangeliebokens Epistel ur 1 Joh. 3 läser vi: Den, som syndar, är Djävulens barn, ty Djävulen har syndat ända från början. Det är hårda ord, som möter oss här från den Heliga Skrift. Den som syndar är Djävulens barn. Tar vi nuförtiden alltför lätt på synden? Tänker vi alltid på att det ständigt pågår en kamp mellan det onda och det goda? Här är en kamp inte bara på det etiska planet. Vi måste vara med och kämpa mot det onda i alla dess former, även mot sjukdom och lidande. Hur annorlunda skulle inte världen se ut, om alla arbetade för det goda på alla områden.

Brevet fortsätter: Men Guds Son har uppenbarats för att utplåna Djävulens verk.

Så låt oss i detta skriftermål bekänna, att vi inte alltid inser allvaret med synden. Vi skall också bekänna våra underlåtelser, när det gäller kampen att göra det goda. Vi får tacka för att Jesus utplånar Djävulens verk. Vi får tacka för att vi kan ta vår tillflykt till Herren, såsom psalmisten sjunger i dagens psalm den 31:a:

Till Dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du, som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, Du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, Ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, Du är min tillflykt. … Själv vill jag alltid hoppas på Dig, … Din makt och trofasthet, o Gud, når upp till skyarna.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Upp till Jerusalem det är fastetidens lösenord. Nu skall vi i texter, böner och psalmer följa med Jesus och de tolv på pilgrimsvägen upp till den gamla helgedomsstaden och i vår andakt och gudstjänst se och höra allt, vad evangelisterna förtäljer om hur Guds kärlek, förkroppsligad i Jesu person, kämpar sig fram till seger över ondskans makter i alla dess skiftande uppenbarelseformer.

De gamle var noga med att under Fastan gå andaktens och gudstjänstens pilgrimsfärd upp till Jerusalem. De visste, att fastetidens texter har livsviktiga ting att säga en om ondskans förfärliga makt, om människans riskfyllda läge i kampen mellan ont och gott, om Guds outsägligt stora kärlek till oss alla.

Att så i andakt och gudstjänst följa med på Frälsarens sista vandring upp till Jerusalem är en välsignelsebringande hjärtats pilgrimsfärd. Den ger oss en klarare blick både på tiden och på evigheten.

Dagen har som tema: Prövningens stund. Tidigare: Kampen mot frestelsen. Vi läser i texterna om när Jesus frestas i öknen av Djävulen, hur Petrus försöker få Jesus på andra tankar, och hur Jesus lider i Getsemane. Frestelsen är ett farligt hot. De hebreiska och grekiska orden för frestelse är ursprungligen neutrala och används i såväl god som ond mening. Betydelsen är både prövning och frestelse. Vanligast är dock att de brukades i betydelsen ”lockelse till synd” under förespegling av fördelar och njutning. Denna lockelse till synd kommer vi aldrig ifrån i denna fallna värd. Jag tror, att ni vet, men det kan sägas igen: Frestelse är icke synd. Vi minns liknelsen: Vi kan inte hindra fåglarna att flyga över våra huvuden, men vi kan hindra dem att bygga bo i vårt hår.

Så till dagens scen i trädgården, som är upptakten till Jesu lidande. Dödsångestens kval griper Honom, och redan nu är Han ensam, mitt ibland Sina närmaste. Lärjungarna är oförmögna att förstå och dela den innevarande stundens allvar. De står liksom utanför, överväldigade av sitt mänskliga behov av sömn och vila.

Min själ är bedrövad till döds. Dödsängslan syns i Hans ansikte. Han är totalt ensam. Så ensam är varje människa inför döden, ty genom dödens port kan vi gå bara en i taget, ensamma, nakna, avklädda allt. Och Han gick lite längre bort, föll ner på marken… Han kryper ihop som ett spädbarn i rädslan för döden. En kommentar säger, att uttrycken bävan och ångest är för svaga. Här är fråga om skräck och djup ängslan.

Jesu lärjungar framställs som vanliga svaga människor, inte som några stora hjältar. Vi ser gång på gång, hur de är i situationer, som inte alls är till deras fördel. Den auktoritet som apostlarna hade, medförde ingen människodyrkan. Deras auktoritet berodde på Herrens kallelse. Även ”pelarna” sviktade i den stora prövningens stund. Jesus ensam består provet. I Getsemanescenen skildras Jesus inte såsom den överlägsne, den orubbligt lugne; det finns ingen likhet mellan Jesus i Getsemane och den grekiske vismannen, sådan han skildras i viss hellenistisk förkunnelse. Han kämpar med Gud i bön, och Han ger uttryck åt besvikelse och även ironi med anledning av att lärjungarna lämnat Honom ensam med dödsångesten.

Men varför är Han här? Ondskan i världen. Den ondska som är större än människan och som gör människor till sina redskap, så att de – och vi – gör sådant, som är ovärdigt varje människa, omänskligt. Det finns inget försvar mot denna omänsklighet, mot ondskan, när den nakna makten inget annat vill än makt. Det finns inget räddare än den sortens makt. Dessa människor tror sig inte om att ha något att ge. Därför måste de lägga beslag på allt, äga allt, länder och folk. Från den ondskan och omänskligheten kan man bara fly. Jesus hade ofta mött den sortens människor. De fanns i templet. De fanns i Herodes palats. Ju mer av glädje och befrielse som spirade kring Jesus, desto större blev maktens rädsla.

Varför var Han farlig? Han ägde ju inget. Han stöttades inte av människor med inflytande. Hans svar på frågor var konstiga. Hur kunde man ställa barnet som föredöme? Hur går det då med våra måttstockar. Hur skall vi placera oss själva och andra? Eller är Han galen? En som inte förstår, hur man skall taga sig fram i världen? Det är ju så enkelt: Smila uppåt, sparka neråt. Konstigare är det inte. Fastän det är så enkelt, lärde Han Sig aldrig det. Så gick det, som det gick. Nu ligger Han på marken. De, som skulle vara Hans vakter sover. Han väcker dem tre gånger.

Jesu böner, tre gånger upprepad, har blivit normerande för all kristen bön. Denna hållning har inget gemensamt med stoikernas lugn eller mystikernas viljelösa hängivelse åt det som Guds vilja tolkade ödet. Jesus bevarar Sin personlighet oavkortad, Han undertrycker och dödar inte Sin livsvilja. Men Han vet, att Gud vet bäst. Den bedjande är genomträngd av övertygelsen om att all vishet och godhet är hos Gud, och att allt, vad Han vill, det är alltid det rätta. Vi skall bedja med full förtröstan, när vi såsom barn framträder med ett legitimt ärende inför den himmelske Fadern. Men vi måste taga tillbörlig hänsyn till vår bristande insikt, vår oförmåga att genomskåda förhållandena, vår blindhet och synd, som gör det omöjligt för oss att inför Gud propsa på vår vilja och önskan. Frimodiga i bönen kan vi endast vara, om vi ytterst är villiga att lägga allt i Guds hand och vet, att Hans beslut är det bästa. När Jesus bad, som Han gjorde, i Getsemane, gav Han oss å ena sidan den fulla frimodigheten att inför Fadern bekänna vår innersta önskan och begärelse, utan förskönande uppsnyggning; å andra sidan har Han bundit oss i lydig underkastelse under Faderns allvisa och allgoda beslut. I detta dubbla ligger den kristna bönens väsen, och en stor kraft utgår från Getsemane till alla kristna bedjare, icke minst i nöden.

Orden till de sömntyngda lärjungarna är en allvarlig förmaning, vaka och be, samt en karakteristik anden vill, men kroppen är svag. Det gäller att inte ge Satan något tillfälle att bringa Guds utkorade på fall. Lärjungarna, hurudana är de? Karakteristiken är dråplig; den verkar nästan alldagligt ironisk, säger en kommentar, i den för övrigt högstämda patetiska skildringen. Anden vill, men kroppen är svag. Små svaga människor, i och för sig bra folk, präktigt folk med ett visst mått av entusiasm för idealet. Men kroppen är skröplig; de naturliga behoven och böjelserna gör att kroppen endast blir ett motsträvigt redskap för Anden. Genom sin skröplighet blir kroppen, eller köttet, som vi sade tidigare, den starkare parten och bedrager människan på hennes högsta stunder, på hennes frälsning, – om hon icke lär sig vaka och bedja och söka skydd mot frestelsen, mot den demoniska faran, som alltid hotar henne.

Frestelser och faror, nöd och lidande. En utläggare ställer frågan: Kan vi tro på Gud, när det finns så mycket lidande? Kan vi tro på en Gud, som stöder de mäktiga i deras makthunger? Nej, naturligtvis aldrig. Men på den Gud som Guds Moder sjöng om: Härskare har Han störtat från deras troner, ringa människor har Han upphöjt, hungriga har Han mättat med Sitt goda och skickat bort de rika med tomma händer. Detta är den Gud som förökar de maktlöses styrka. En Gud som säger att man skall räkna med människor, inte för att de äger saker och ting, utan därför att de är människor. En Gud som säger, att den minste är störst. En Gud som har kärlekens makt. Detta budskap denna kärlekens makt vill Gud, att vi skall föra ut i världen i ord och handling.

Amen.

Bön efter predikan:

O Herre Gud, himmelske Fader, Du som genom Din Son, Jesus Kristus, har omintetgjort Djävulens gärningar och vunnit åt oss evig seger. Vi beder Dig: Bistå oss, för Kristi skull, i själanöd och frestelse. Styrk oss att frimodigt stå det onda emot, så att fienden icke bliver vår överman, utan vi genom Ditt mäktiga Ord varde ståndaktiga och slutligen behålla segern. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Askonsdagen till Open Doors blev Kr. Idag tillfaller kollekten vår egen församling. Idag börjar fasteundervisningen efter kyrkkaffet. På onsdag bibelstudium kl. 17.00 samt firas här veckomässa i fastetid kl. 1830 ledd av biskopen. Nästa söndag predikar biskop Göran. Som förbön bedes under Fastan Litanian, ps. 700:1. Postludium:

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet!

Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 567:- Upp, kristen, upp till kamp och strid! Gå dit dig Anden sänder

671:-

566:- Vaka, själ, och bed och till strids dig red.

700: 1 Litanian

139: 1 – 2 Den stunden i Getsemane inför mitt sinne står. Där utstod Jesus för vår skull

139: 3 – 4 Den vånda som Han utstod där, Ej någon fatta kan

45:-

452: 6 – 8 O höge Konung, hög för alla tider,

Ack, kunde jag Dig tacka rätt omsider!

Men ingen gåva dyrbar nog att skänka

Kan tanken tänka.

Psalm 45

Postludium

 

Fasteundervisning  om Luthers lilla Katekes. Se https://logosmappen.net/bekskrifter/lillakat/index.html

Sexagesima

Psalm 375

Psalm 657

Psalm 63

I väntan på predikan

Psalm 81

Psalm 42

Psalm 237

Postludium

 

Septuagesima

Ljudinspelningar via koinonians hemsida.

Psalm 346

Psalm 656

Psalm 247

Högmässa Septuagesima den 9/2-20

S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

S K R I F T E R M Å L

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss finne i oss en beredd boning. Amen.

Idag firar vi söndagen Septuagesima, inledande den 70-dagsperiod som av gammalt parallelliserats med judarnas 70-åriga fångenskap i Babel. Liksom judarna då hängde upp sina harpor i pilträden och avstod från lovsånger, så uteslöts redan under medeltiden hallelujasången ur gudstjänsten redan under Förfastan. Även om Fastan ännu inte börjat, visade detta fram mot den allvars- och botkaraktär, som karakteriserar denna tid. De Gt-liga texter som hörde till denna inledande tid är de, som hör till ursprungshistorien och domineras av Adam, Noa och Abraham. Var och en av dessa gestalter förbereder Fastans grundtankar. Adam påminner om syndafallet och pekar framåt mot Herren Jesus som den andre Adam, vilken övervann synden genom Sin försoningsdöd. Noa påminner om hur Arken, som en förebild för dopet, ger räddningen undan syndafloden. I berättelsen om Abraham på Moria berg, där Isak skulle ha offrats, framstår Isak som förebild till Kristi offer.

Septuagesima har sedan medeltiden präglats av tankarna om Guds nåd och den kristnes tjänande. Vi låter detta skriftermål bli en stund av eftertanke, hur vi betraktar Guds nåd, och hur vi tjänar Honom. Där finns brister liksom i övrigt, då vi försöker vandra på helgelsens väg.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

I enlighet med dagens överskrift har denna dag två temata: Nåd och tjänst. Först talar vi om Guds nåd. Nåd heter på latin gratia, vårt gratis. Nåd är alltså något, som vi får utan att behöva göra något, utan att förtjäna det. Dagens Psaltarpsalm nr 25 i nya Evangelieboken tolkar på ett utmärkt sätt Guds nåd: 4Herre, lär mig Dina vägar, visa mig Dina stigar. Led mig i Din sanning, lär mig, Du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på Dig. Herre, kom ihåg Din barmhärtighet, den godhet Du alltid har visat.Herren är pålitlig och god,Allt, vad Herren gör, är nåd och trofasthet.

Jag tror, att dessa psalmistens ord rymmer, vad vi erfarit av Guds nåd: Undervisning genom den Helige Ande, tröst genom Guds Ord och barmhärtighet i löftet om syndernas förlåtelse och evigt liv. Det kan råda delade meningar om hur mycket man kan citera Bibeln i predikan. Men ibland är det så, att Guds ord tolkar på ett bättre sätt det, som predikanten vill ha sagt, än egna ord. Därför må det förlåtas mig, om jag ibland citerar längre eller kortare stycken ur Bibeln.

Det andra temat idag är tjänst. Förhistorien till dagens text är berättelsen om den rike ynglingen. Han vill ärva evigt liv och säger sig ha följt buden. Då får han tillsägelsen att sälja allt, som han äger, och sedan följa Jesus. Han går bedrövad bort. Detta är egentligen inte dagens tema, att det är svårt för en rik att komma in i Himmelriket. Men vi kan i alla fall ta varning, inte binda oss för mycket vid denna världens goda. Efter denna händelse frågar lärjungarna genom Petrus, hur det skall bli för dem. Matteusevangeliet är det enda, som har löftet till lärjungarna, att de skall få sitta som domare. Vi skall väl också minnas, att domare här är ungefär detsamma som härska eller ha myndighet över.

En gång lärde jag mig: Störst är att tjäna. Det finns en spänning mellan att tjäna och att vara, med ett gammalt uttryck, fin. Det här är ju något, som ligger i den fallna människans natur. Den tanken slog mig, när jag förberedde detta, att det fanns åtminstone ett par yrken, som låg i botten på samhällsstegen – en släng har nog funnits med än in i våra dagar, nämligen städerska och gatsopare. Gatsopare fanns i min barndom, gubbar som med björkriskvast sopade gatorna i Stockholm. Visst finns det emellertid något stort i att vara medarbetare och hjälpa andra. Hur skulle samhället se ut utan städerskor, gatsopare och sopåkare? Allt är en tjänst åt medmänniskan.

Lina Sandell sjunger:

Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly.

Efter vår kommer höst, och på dag följer natt, Då kanhända ej morgon skall gry.

O, var flitig att så, medan ännu är tid, Att din skörd måtte mogna i tid!

Gör det lilla du kan och se icke därpå, Att så ringa, så litet det är.

Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå, Dit din Mästare sänder dig här?

Är ditt uppdrag så lätt än så ringa i sig, O, var nöjd, att Han gav det åt dig!

Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri, Gör det allt för din Frälsare blott.

Och var viss, att Han icke skall döma som vi, Blir det fråga om stort eller smått!

Se, Han själv gör ju allt, vad betyder det då, Om Han ställt dig i led med de små?

Gör det lilla Du kan och besinna, att Gud Hos oss alla blott trohet vill se.

O, så gläds att få gå med Hans ringaste bud Och att Själv Han all hjälp dig vill ge!

Men vad fröjd, om en dag Han ock säger till dig: Vad du gjorde, det gjorde du Mig!

Texten innehåller även ett allmänt löfte till alla dem, som följt Jesus. Lämnar vi hemmet, får vi i alla fall ett nytt i Kyrkan. Lämnar vi föräldrar syskon och vänner för Jesu skull, får vi en ny familj i församlingen, Guds familj. Vi skall inte glömma, att en Jesu tjänare kan bli trött. 5 Mos. 32: 36 Ja, Herren … förbarmar Sig över Sina tjänare, då Han ser, att de inte orkar mer. Detta vittnesbörd avgav Mose vid slutet av sitt liv. Han visar på människans otillräcklighet men samtidigt också på Guds stora barmhärtighet. Människan har kraft, som Gud vill, att hon skall använda i Hans tjänst. Gud vill icke, att vi skall vara dagdrömmare och sorglösa. Vår bön bör vara med de gamle: Giv, o Herre, vad Du bjuder, och bjud sedan, vad Du vill. Gud glömmer emellertid inte, hur bräcklig den mänskliga styrkan är. Han vet, vad för ett verk vi äro, och tänker därpå att vi äro stoft. Han kan beräkna, vad var och en av oss förmår. Därför begär Han mer av den ene och mindre av den andre. Av alla fordrar Han mycket, men aldrig mer, än vad som står i vår förmåga. Låt oss därför aldrig förtröttas i arbetet för Guds rike, även om vi ibland blir trötta, ty då ger oss Herren ny kraft. Kraft till tjänst är tjänstens lön.

Det talas i en annan text också idag om att vara tjänare – slav. Träl, det kan man vara under arbetet, men den människa, som gör synd, kallas syndens träl. Träldomen under synden gör människan förr eller senare trött. Synden terroriserar sitt offer, jagar det med begärelsernas gissel och störtar det i utvärtes skam och i invärtes samvetskval.

Bildligt talat sitter ofta syndens träl med armbågarna mot bordet och finner allt meningslöst, tills synden ånyo gör sitt herravälde gällande och driver sin tröttkörda träl till nya tjänster. Hur lätt kan vi inte hamna i syndens garn. Själafienden gläder sig, när vi tar lätt på synden och dess makt. Då kan han snart snärja oss. Ja, detta är den syndiga människans trötthet. Hur skall hon komma bort ifrån den? Ja, det står inte i mänsklig makt. Gud ger kraften till att börja på nytt – men kraft till tjänst är tjänstens lön. Men Gud ger inte kraft efter vårt sätt att se.

Den kristne, som vill vara en Herrens tjänare, kan uppleva detta. I en annan av dagens texter ser vi, hur husets Herre, när tjänaren trött efter dagens slit kommer hem, får nya uppgifter och därmed upprättas ur vanmakten. Det ser ut som om husets Herre lade sten på börda, men Gud vet vad han gör. Det nya uppdraget förnyar den tröttes kraft. Den som trälat under synden, känner tillfredsställelse över att få tjäna en god Herre. Den nyuppväckte gläder sig över att i sin känsla av ovärdighet dock få vara tjänare åt Gud. Den, som arbetat länge för Guds rike och förgäves längtat och väntat på framgång, måste lära sig, att all tjänst är tjänst åt Gud.

Vi läser också idag ur

Luk 17:10
när ni har gjort allt, som åligger er, skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort, vad vi är skyldiga att göra.”

Sammanfattningsvis kan vi med mycket få ord säga, att denna dag vill lära oss, att Gud i Sin nåd för oss vidare framåt på helgelsens väg. Vidare, att Han vill, att vi skall tjäna Honom med goda gärningar. Vår nästa behöver dem.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

A M E N

 

Meddelanden

 

Välönskan över församlingen:

Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, må ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Amen.

 

Psalmer: 346: 1

656:-

247: 1 – 4

389: 1 – 2

389: 3 – 6

42:-

31:-

Psalm 389

Psalm 42

Psalm 31

Postludium

 

Sön e Epifania

Psalm 69

Psalm 378

Psalm 246

Högmässa 1:a sönd. ef. Epifania 12/1-20

S:t Sigfrids kyrka kl . 1100

Texter: Jes. 42: 1 – 7, Apg. 19: 1 – 7, Mark. 1: 9 – 11

Liturgisk färg: vitt

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Idag i vårt skriftermål skall vi betrakta Guds omsorg med Sitt egendomsfolk genom de förbund, som Han slöt med det. Vi känner till de tre: det första med Noa – tecknet var regnbågen; det andra med Abraham – tecknet var omskärelsen och det tredje med Mose – tecknet var stentavlorna med de tio budorden. Herren ser efter Sitt egendomsfolk, och Han uppmanar dem ständigt att följa och lyda Honom. Han sänder Sina profeter, däribland Hesekiel på 500-t f. Kr. Herren talar genom honom i 16: 60 Men sed an skall Jag minnas förbundet Jag slöt med dig i din ungdom, och Jag skall upprätta ett evigt förbund med dig. Genom omskärelsen bekände Sig Jesus till Israels folk. Det blev sagt, att Han skulle frälsa folket från deras synder, men även för hela världens. Genom Jesus ville nu Gud i enlighet med profetian hos Hesekiel upprätta ett nytt förbund gällande hela världen. Här är förbundstecknet det kristna dopet. Man kan också tolka orden från Hesekiel, som att Gud alltid vill tänka på det förbund, som Han slöt med dig, då du döptes. Detta förbund med dig och med världen vill Gud icke bryta. Han sörjer över dem, som inte vill ta emot Hans gåva.

Egentligen blir då det första i detta skriftermål ett tack, ett tack för att Gud tar hand om Sitt egendomsfolk, både det gamla såväl som det nya.

Bekännelsen måste bli, att vi inte lever i vårt dop. Det visar sig väl lite olika för var och en av oss, men det gäller, som det står i syndabekännelsen, våra felsteg och underlåtelser, våra skötesynder. Du vet, och Gud vet, vilka de är.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Söndagarna efter Trettondedagen behandlar uppenbarelsen av vem Jesus är. Vi börjar då med Jesu dop. Vi har firat Jesu födelses fest och hört om änglauppenbarelsen. Heliga tre konungar har kommit för att ge den nyfödde judakonungen sin hyllning. Dessa är de första berättelserna, som visar vem Jesus är. Nu förflyttas vi till tiden för Jesu verksamhet.

Jesu dop i Jordan är portalen till Jesu messianska verksamhet. Förra söndagen fick vi se en bild av den Heliga Familjen som en vanlig familj, oron över barnets bortovaro, ilskan och glädjen, när Han återfanns. Då säger Jesus, att Han bör vara där Hans Fader är. Vi kan ställa frågan: ”När blev Jesus medveten om Sin kallelse och uppgift?” Jag hörde en gång ett program om Talmud och dess forskare. Där driver man, om jag fattat rätt, frågandet och diskussionen in absurdum. Man menar, att man måste dyka ner i texterna, med risk för att drunkna. Endast så kan man finna sanningen. – När blev Jesus medveten om Sin kallelse? Hur var det, när Han var ett litet barn? Han gjorde lergökar, som Han sedan gav liv. En söt historia, men knappast trovärdig. När Han föddes in i världen, måste Han väl ha drabbats av samma begränsningar som vi? Men Han var ju samtidigt Gud? Men räckte Hans barnsliga förstånd till för att fatta detta? Hade Han inte först börjat fatta vid tolv års ålder? Ja, så kan man fortsätta diskutera och debattera för att försöka komma sanningen närmare. En slutsats kan vi dra av dagens text: Vid tidpunkten för dopet var Jesus medveten om Sin kallelse.

Berättelsen om Jesu dop är mer detaljerad hos S:t Matteus. Initiativet till dopet ligger helt hos Jesus. Kommande till ”Sitt” Galiléen infinner Han Sig hos den döpande Johannes vid Jordans nedre lopp. Johannes ville hindra Honom och sade: ”Det är jag, som behöver döpas av Dig, och nu kommer Du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt, som hör till rättfärdigheten.” Dessa ord utgör en nyckel till vad som sker. Johannes´ dop är en av Gud anvisad väg till rättfärdighet. Matt. 21: 32: Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.

Nu når denna rättfärdighetens väg sitt mål. Johannes´ förkunnelse var ett styckverk, men en förberedelse till vad komma skulle. Efter att ha låtit sig sänkas ned i vattnet, en bild av nedstigandet i döden och avläggande av den gamla människan, tar Jesus själv steget uppåt igen, en öppnad himmel till mötes. Därifrån kommer härligheten och Anden, vilka nu skänkes Honom. Den messianska kallelsen får sitt uttryck i den himmelska rösten. Orden är en kombination av Ps. 2: 7: Du är Min son, Jag har fött dig idag, och Jes. 42: 1 och 44: 2: Detta är Min tjänare, som jag ger kraft, Min utvalde, som jag har kär. Så säger Herren, din skapare, Han som formade dig i moderlivet, Han som hjälper dig: Var inte rädd, Min tjänare Jakob, Jeshurun, som Jag har utvalt.

Jesus, Sonen, insätts här i sitt kall som Messias och likaså som den Lidande Tjänaren. Vi kan förutsätta, att berättelsen går tillbaka på vad Jesus berättat för lärjungarna om Sina upplevelser och vad Han lärt dem om Sin persons hemlighet. Vi vet ju, att lärarna vid denna tid samlade sina lärjungar på kvällen och gick igenom vad som sagts och skett under dagen. Naturligtvis har Jesus gjort detsamma med Sina lärjungar, samtalat om dagens händelser, vad Han sagt samt vad det betydde.

Uttrycket uppfylla allt som hör till rättfärdigheten är dubbelbottnat. Å ena sidan betyder det: ”utföra allt vad Gud vill och har bestämt för återställandet av ett riktigt gudsförhållande.” Jesu dop sätts därmed in i den frälsningshistoria, rättfärdighetens väg, som går genom Gamla Testamentet, framträder i Johannes Döparen och når sin höjdpunkt i Jesu liv, präglat av lydnad mot de dittillsvarande yttre formerna. Å andra sidan syftar uppfyllandet av all rättfärdighet fram mot det faktum, att mänskligheten i sin helhet genom Jesus skall ställas inför en ny fullständig rättfärdighet, det vill säga ett återställt och helgjutet gudsförhållande.

Så är det också med Jesu dop. Fastän Han är syndfri, går Han, som Sitt folks Messias, solidariskt in under det, som är ett sista uttryck för Israels frälsningsväg. Genom Jesu död och uppståndelse blir det ett nytt innehåll i dopet.

Johannes Döparen ger vittnesbördet om Jesus i S:t Johannes 1: Där är Guds Lamm, som tar bort världens synd. … Han är den, som döper med helig ande.

Gud öppnade himmelen över Jesus vid dopet. Så öppnar Han himmelen över den, som vill följa Jesus efter.

Jesu dop var alltså inledningen på Jesu gärning men också till det dop, som Jesus talar om i Luk. 12: 50: Men Jag har ett dop, som Jag måste döpas med, och Jag våndas, innan det är över. Från Jordanstunden är Jesus Guds Lamm, det vigda offret för världens synd. Genom detta offer på korset blev Han den som döper med helig ande. Nu kan han skänka människorna vad han själv har: Anden. När han efter uppståndelsen åter kom och stod mitt bland lärjungarna, andades han på dem och sade till dem: Tag emot helig ande. Ny var kyrkans tid kommen, då Han skulle dra alla till Sig. Därmed var också dopets tid kommen. Det kristna dopet, som gör oss till Guds barn, men som även ger oss Andedopet. Det, som vissa samfund kallar andedop, är andra former av Andens handlande. Vi blir Andedöpta i vårt kristna dop.

Som jag förut sagt, har dopet i vårt land kommit att bli en slags namngivningsceremoni, förmodligen på grund av att lagen tidigare föreskrev, att man måste döpa barnet. Annars kom landsfiskalen med kyrkoherden och tvångsdöpte barnet. Då försvann nog något av känslan av dopets storhet: Att barnet fördes ut ur det ondas sfär och fördes in i Gudsrikets. Jag har förut visat på S:t Pauli ord i 1 Kor 5: 5: En sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag. Dvs. han, som syndat svårt, skall uteslutas ur församlingsgemenskapen och därmed lämnas oskyddad mot ondskans andemakter, men ändå skall hans ande bli räddad på domen dag. Dopet har alltså en oerhörd betydelse för människans frälsning. Naturligtvis får vi inte dra alltför höga växlar på detta ord. Vi får inte leva hur som helst och tro, att dopet skall rädda oss. Men förekomsten av detta ord måste ändå betyda att dopet är något oerhört, något som vi inte helt kan förstå.

Vid vårt dop ingick Gud ett förbund med oss, som nämndes i skriftermålet. Guds Rike tillhör de döpta. Med Guds löften i dopet följer också förpliktelser för oss. Vi skall försöka leva som ett Guds barn, i barnsligt förtroende för Gud, i barnslig fruktan för att göra Honom emot, i barnslig lydnad och kärlek för Honom. Vi har fått Anden, då måste vi vandra på helgelsens väg med den Helige Andes hjälp. Ett varningens ord: Stor blir skadan och förlusten, om man bryter sitt döpelseförbund och därmed förspiller dopets nåd.

Vad lär vi oss då idag? Först, att vid Jesu dop uppenbaras för åskådarna, att Han är den, som skulle komma, Messias. Vidare, att texten kan sägas handla om förväntan, tankar som vi kanske kan ha nytta av i vårt liv. När Jesus blev klar över Sin kallelse, måste Han ha känt förväntningarna på den kommande Messias. Han måste ha känt förväntningar Själv på Sin uppgift. Hur skulle Han utföra den? När vi ställs inför förväntningar, kan vi svara på två sätt. Det är ju så, att vi vill vara till lags, vara älskade, vara önskade. Antingen gör vi, som vi tänkt, eller vi går helt in under förväntningarna, även om de är tvivelaktiga. Jesus kämpade också med detta. Efter dopet går Han ut i öknen, där Han frestas! S.t Johannes Döparen hade kommit med sin domsförkunnelse. Jesus går så att säga in under den, när Han döps. Men Han fortsätter inte lika starkt som S:t Johannes. Inte kommer Han med makt och myndighet heller. Förväntningarna infriades inte. Är Du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Vi har betraktat Jesu dop och vad det betyder. Vi skall också betänka vårt eget dop. Vi döps på Jesu befallning. Genom dopet blir vi Guds barn och medlemmar i Kyrkan på jorden, i Guds rike. Dopets gåvor är syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Den synd, som förlåtes i dopet, är arvsynden, detta att vi föds utan fruktan för Gud, utan tillit till Gud, och med ond begärelse. Döps någon i vuxen ålder, ges också förlåtelse för alla tidigare begångna synder. Så får vi åter betänka Guds kärlek till oss genom det döpelseförbund Han knyter med oss.

A M E N

Bön efter predikan:

Herre, vår Gud, himmelske Fader, Du som i Din nåd uppenbarade Dig vid Din käre Sons dop och med Din röst visade oss till Honom, som lade alla våra synder på Sig. Vi beder Dig: Bevara oss alltid i tron på syndernas förlåtelse, som Han har förvärvat. Och emedan vi, efter Din Sons föredöme och befallning, också är döpta, så styrk vår tro, genom Din Helige Ande, och förläna oss det eviga livet. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Epifania till Swazihjälpen blev kr. Idag tillfaller den vår koinonia för dess kostnader. Nästa söndag predikar f Kåre och Tomas spelar. Jag vill redan nu påminna om att det är planerat med gästpredikant 26 jan. nämligen Anders Lundberg.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen

Vattenvälsignelse med den Apostoliska trosbekännelsen och Sv.ps. 246:-

Psalmer: 69: 1 – 2

665:-

378: -:-

246:-

393: 1 – 2

393: 3 – 5

432:-

132: 2 – 3

 

Psalm 393

Psalm 432

Psalm 132

Postludium

 

Nyårsdagen

Högmässa Nyårsdagen 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 4 Mos. 6: 22 – 27, Hebr. 13: 5 – 8, Luk. 2:21, (Joh. 14: 13 – 14)

Liturgisk färg: vit

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus!

Jag vill fortsätta denna gudstjänst med att tillönska Er, min familj i Herren, Ett Gott Nytt nådens år 2020 och bedja med Wallin för mig och alla förkunnare: O Du, som kröner året med Ditt goda! Giv att den ädla säd, som är Ditt helga Ord, av mig må utsås rätt, och falla i god jord. Amen.

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi börjar med den glädje vi har här i tiden, trots allt: Jesus säger i Joh. 10:10 Jag har kommit, för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Det är ett ord, som talar om för oss, vad Jesus vill ge: Ett glädjefyllt liv i tro. Det är en glädje över Guds nåd och den kommande saligheten.

Nu kommer vi till våra tillkortakommanden och försummelser här i tiden. Wallin skriver: Ögonblicken flyr, se till, att de i flykten bär dig fridens, icke förebråelsens avsked. Här kommer allvaret! Vi skall använda tiden på bästa sätt. Vi vet nog alla, hur vi borde bruka den, men det blir inte alltid så. En präst frågade en gång i söndagsskolan, om det fanns något, som Gud inte kunde se. Det var tyst en lång stund, tills en pojke räckte upp handen: Mina synder, ty de är borttvagna av Jesu blod!

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Denna dag är en underlig dag. Den är väl egentligen inte alls någon kyrklig helgdag? Nyårsdagen inleder det borgerliga året. – Men så kommer den mystiska siffran åtta! Vi har tidigare talat om att åtta är det nya livets tal. Gud vilade på den sjunde dagen, på den åttonde började livet. Åtta personer i Noas ark; Jesus omskars på åttonde dagen. Åtta dagar är en oktav. Vi firar stora helgdagar i åtta dagar, alltså är denna dag en helgdag: Juldagens oktav. Den liggande åttan är symbol för oändlighet, evighet, alltså en symbol också för frälsningen. En detalj som sällan nämns är, att Jesu tal är 888 i motsats till vilddjurets 666.

Nyårsdagen har länge i den Kristna Kyrkan varit knuten till namnet, som är över alla namn, namnet Jesus. För att vi skall förstå betydelsen av ett namn, måste vi veta, vilka föreställningar man hade om namn i Israel.

Kände man en människas namn, hade man makt över och del i personen i fråga. När Jakob kämpade med Gud i nattens mörker, sade han: Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du Mig om Mitt namn?” Om Jakob hade fått veta den för honom okändes namn, skulle han ha ägt nyckeln till hans väsen. Han skulle då ha känt till, vad denne ämnade göra med honom. Han skulle ha kunnat vinna förståelse hos den obekante och därmed räddning. Men namnet uppenbarades inte för honom.

Kyrkan emellertid uppenbarar namnet Jesus för människorna, för att de skall få del i det frälsningsbringande namnet.

Människan söker ofta förgäves det underbara namnet!

Mörker och förtvivlan kan omge en människosjäl. Oro, hur skall det bli? Om Gud bara ville ge ett tecken, eller uppenbara sig … Så söker hon i sig själv eller lyssnar på falska profeter: gör det och det, så finner du Gud. Så länge som hon söker på fel ställe eller sätt, kan inte något resultat nås. Den uppväckta människan kan bara söka sin själs frälsning hos Jesus. Se på Jesus!

Många har fått veta det underbara namnet men kan ej fatta dess innebörd.

Matt. 1: 21 du skall ge Honom namnet Jesus, ty Han skall frälsa Sitt folk från deras synder. Allt en människa behöver veta för sin frälsning ligger i namnet Jesus, som betyder: Jahve är frälsning eller Jahve hjälper. De i synden sovande har icke tagit emot frälsningsbudskapet. Varför? Ja, det finns säkert många förklaringar. Vi får med Andens hjälp söka leda dem till Jesus, så att de inte går förlorade. Ingen får invaggas i falsk säkerhet.

Det händer dock ständigt, att det underbara namnets hemlighet uppenbaras för människor.

Det ligger kraft i Jesusnamnet. I urkristendomen och i fornkyrkan ägde detta namn genom sin själva klang en sådan makt, att det botade sjuka och utdrev onda andar. Detta sker törhända mera sällan nu; men ändå kan det sägas, att Jesusnamnets makt alltjämt är lika stor, kanske större. Ty detta namn rymmer nu icke bara begynnelsetidens uppståndelse och Andens gåva – utan kristenhetens samlade erfarenhet under tjugo seklers kyrkohistoria är förknippade med detta namn. Hur brokig och motsägelsefull denna historia än ter sig, så uppenbarar den dock såsom helhet och i otaliga enskilda fall Jesu Kristi makt och världens vanmakt. Summan av kyrkans historia är den, att endast tron på Jesus kan skapa liv, segra över ondskan, över döden och Djävulen. Därför att detta efter två tusen år är klarare än någonsin, kan vi lugnt säga, att Jesu namn vid denna nyårstid har större makt an det någon gång innan har haft. Alltså kan vi hälsa det nya kalenderåret med allt, vad det för med sig, med glad förtröstan. Ty i Jesu namn måste det bli ett gott år, ett livets och segerns år, för Kyrkan i världen och därigenom för många i vida kretsar.

Vi sjunger nu psalm 47:-

Evangelietexten idag talar om bön i Jesu namn. Den är från Jesu avskedstal. Temat för denna undervisning av Jesus handlar om den kommande Kyrkans tid, Påskens och Pingstens Kyrka, med dess samfällda liv, där lärjungarna är en enhet i Sonen och genom Sonen ett med Fadern. Det är i denna enhet, som bönen i Jesu namn hör hemma och har sitt obegränsade löfte: Vad ni än ber om i Mitt namn, skall Jag göra. Denna bönesituation är något av det nya, som skapas genom Jesu bortgång till Fadern: Ännu har ni inte bett om något i Mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. En kommentar säger: Dessa ord är skrivna till församlingen, icke till den enskilde lärjungen såsom norm för hans böneliv. Givetvis blir den enskilde kristnes bön en bön i Jesu namn, så till vida att den är en bön i det nya förbundet, betingad av Jesu verk och bestämd av Jesu ande. Men löftet i Johannestexten är givet församlingen och Kyrkan. Där församlingen, som är Kristi verk, är samlad i Jesu namn, alltså i helig kultisk enhet och funktion, där har den obegränsad bönemöjlighet. Denna är skapad genom Jesu bortgång till Fadern; ty genom den har Gud fått Sitt folk på jorden, som Han kan och vill ge all Sin nåds rikedom utan gräns och mått.

Vad ni än ber om i Mitt namn, Skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad.

Gör alla era önskningar kunniga inför Gud. Gud vill, att vi skall komma i bön till honom med allt. Det är tryggt för oss, att vi kan gå till honom med allt.

Vi läste i Episteln: Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig.

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var Du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Amen.

Bön efter predikan:

Evige, Allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet. Du förbliver såsom Du är, och Dina år har ingen ände. Dig hembär vi på denna årets första dag tacksägelse och lov, att Du ej tröttnar att förlåta oss, syndare, utan dagligen möter oss med ny nåd. Vi prisar Dig, att Du skänkt oss Din Son och att vi, i Hans heliga namn, får nalkas Dig i bönen, vissa om att Du hör oss och beskär oss, vad vi behöver, så att intet skall fattas oss. Vi beder Dig: Förläna oss, som i vår Frälsares namn har begynt ett nytt år, att icke försumma Din nåd, utan tacksamt emottaga Dina gåvor. Hjälp oss att vandra på Dina vägar, i kärlek till varandra och i fast förtröstan till Din nåd, som förmår allt. I Din bok är våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, mottag oss då i Ditt oförgängliga rike. Genom Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten S:t Stefani dag till koinonian blev Kollekten idag tillfaller Missionsprovinsen centralt. På söndag predikar f Kåre och på Epifania, Trettondedag Jul predikar biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 194: – Giv, o Jesu, fröjd och lycka

667:-

42: – Si, Jesus är ett tröstrikt namn

47: – Säg, känner du det underbara namnet

40: 1-3 Kristus vandrar bland oss än

40: 4-6 Kristus skänker oss en tro

432:-

17: – Ge Jesus äran, frälsta mänsklighet

Juldagen

Högmässa Juldagen AD 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Jes. 9: 2 – 7, Hebr. 1: 1 – 3, Luk- 2: 1 – 20

Liturgisk färg: vit

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Kära gudstjänstfirande församling! Jag vill börja med att tillönska Er en Välsignad julhelg. Vid dagens högmässa sjunger vi gradualpsalmen När juldagsmorgon glimmar från det utdelade bladet, som är en sammanställning av den gamla och nya texten. Som offertoriepsalm sjunger vi likaledes från utdelat blad

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Malaki profeterar i sitt fjärde kapitel: Men för er, som fruktar Mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp … som fruktar Mitt namn. Vi har under Advent betraktat profetior och förelöpare till vad komma skall. I detta skriftermål lägger vi märke till orden som fruktar Mitt namn. Luther skriver i Katekesen: Vi skola frukta och älska Gud. Vi bekänner alltså idag, att vi inte alltid har den rätta respekten för Gud och Hans Ord. När vi så får våra synder förlåtna, kan vi på ett rätt sätt fira Jesu födelses fest och glädjas åt fortsättningen av profetens ord: och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten. Amen.

Så hög som himmelen är över jorden, så stor är Guds godhet mot oss människor. Låt oss därför med förtröstan komma inför Honom och bedja, att Han ville förlåta oss allt, vad vi brutit mot Honom:

Predikan

In nomine …

Men när tiden var inne, sände Gud Sin Son. Galaterbrevet 4:4. När tiden var inne … Tiden var verkligen inne. Vi påminner oss alla de förutsättningar, som fanns vid denna tid, så att evangeliet kunde spridas all jorden kring. Vi har Pax Romana – den romerska freden. Man kunde färdas utan pass och utan större fara genom hela det romerska riket och även utanför detsamma. Tänk på de tre vise männen från Östern! De hade studerat stjärnornas positioner. Apostlarna kunde resa långt och ganska säkert; den helige Tomas ända till Indien. Historiker menar, att så här säkert blev det sedan inte förrän på 1800-t. Sedan var allt förberett i människornas sinnen. Romarna hade börjat fundera över sina gudar. Fanns det inte något annat och mer? Judarna i diasporan hade ständiga kontakter med Jerusalem och fick naturligtvis höra talas om Jesu märkliga verksamhet, redan innan apostlarna kom och predikade. Så det för romare och greker löjeväckande budskapet om en gud, som blev människa. Vem hade kunnat komma på en sådan tokrolig idé? Så dum var väl ingen människa? Men vänta! Det hade väl ingen människa i sin vildaste fantasi kunnat komma på? Kanske var det sant i alla fall? När tiden var inne … Vi ser alltså, hur Gud verkar i historien. Han har här förberett Sin frälsningsplan med omsorg. Jesu födelse sker vid den bästa av tidpunkter.

Juldagen handlar om ett brobygge mellan himmel och jord. På ett påtagligt sätt stiger Gud ner till jorden för vår frälsnings skull. Intressant är, som alltid, att studera gamla kommentarer och predikningar. Förr, när predikningarna var långa, så började man ofta med en lång genomgång av de gamla profetiorna. Idag får vi ha dem i bakhuvudet, när vi betraktar dagens innebörd. I gamla predikningar framgår tydligt dagens stora glädje, vår frälsning. Men det förekommer i många en uttalad varning till den, som inte tar emot Jesusbarnet. Vi kan betrakta den helige Pauli ord i Rom. 9: 33 Se, i Sion lägger Jag en sten, som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den, som tror på den. skall inte stå där med skam. Det är hämtat från Jes. 28: 16 Därför säger Herren Gud: Se, Jag lägger en grundsten på Sion, en sten, som håller provet, en utvald hörnsten, som säker grund. Den, som har tro, förhastar sig inte.

Födelsen skall icke utmålas i rosenskimmer. Det var en helt vanlig förlossning bland tidens mindre bemedlade. Smuts, smärta, oro. Det är det, som händer efter förlossningen, som är det stora: Änglarna som uppenbarar sig och förkunnar, vem som fötts. Deras sång är, enligt professor Fridrichen, inte en lovsång, utan en proklamation, ett konstaterande av vad, som skett. Ära, dvs. pris och härlighet får nu, med anledning av Messias´ födelse, Gud i himmelen, och frid, dvs. frälsning och salighet har nu kommit på jorden till (Hans) behags människor, dvs. till Guds utvalda folk, Israel och kyrkan. Alltså: Ära i höjden åt Gud, frid på jorden till Hans behags människor.

Att änglarna först visar sig för herdarna, har en djupare innebörd. Vi vet, att bilden av Gud, som den Gode Herden, var uppskattad. Men den jordiske herden var närmast föraktad. Han vistades mest i vildmarken fjärran från det dagliga livet. Inte var han heller någon trogen gäst i vare sig templet eller synagogan. För dessa, som stod lite utanför samhället, visar sig änglarna. De var de första, som fick höra det glada budskapet. De fick veta, att nu var Messias kommen. Inte förkunnades budskapet först för de mäktige, de djupt religiösa eller de kloka och visa!

Först blir Juldagens budskap ett glädjebudskap.

Vi påminner oss alltså om allt, vad som profeterats om den kommande Messias. Han skall bli ett ljus i världen, Han skall komma med frid, Han skall komma med evig frälsning. Han är Sanningen och Ljuset. Han kommer såsom ett hjälplöst litet barn. Det är därför, som vi vågar nalkas Honom. Hur hade det sett ut, om Han kommit på himmelens skyar med makt och härlighet? Hade vi vågat nalkas honom då? Snarare hade vi väl blivit rädda. Kunde vi då ha älskat Honom?

I glädjebudskapet ligger även detta faktum, att Jesus kommer från himmelen. Han är av evighet; född av Fadern före all tid.

Vidare blir Juldagens budskap ett allvarligt budskap.

Att Jesus har kommit från himmelen innebär inte, att Han gjort jorden till en himmel. Därvidlag ändrades inget. Stallet var mörkt, krubban lika hård. Änglarna syntes inte längre; landet var fortfarande ockuperat; familjen måste snart fly. Här finns då två farliga diken. Ja, det är ju så man beskriver uppfattningar nuförtiden: den riktiga som går mellan två felaktiga, som man kan falla ner i. Det ena är uppfattningen, att till sist skall Jesus och kärleken segra på jorden. Augsburgska bekännelsen art. XVII Om Kristi återkomst till domen. De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits. Det första finnes bland vissa kristna, medan det andra finns hos de tvivlande. Jorden har icke blivit himmel med Herren Jesus; alltså är Han inte den, som Han säger Sig vara!

Här måste den troende påminna sig, att varken den Heliga Skrift eller Jesus har lovat ett paradis på jorden. Däremot vill Jesus lära oss vandra med Honom på den rätta vägen till himmelen.

Sist kommer Juldagens uppfordrande budskap.

Vi måste se till att vi låter Jesusbarnet på nytt födas i vårt hjärta och sinne. Oss är en Frälsare född! Människan har Hans lära och kan gilla den. Det betyder emellertid inte, att hon har Honom som sin Frälsare; Han, som inte bara visar, men som är Vägen, Han som inte bara lär, utan som är Sanningen, Han som inte bara säger sig vara utan är Livet.

Oss är en Frälsare född, när vi känt behovet av att söka Honom. Människan måste förstå, att hon tillhör ett fallet släkte, att vi behöver Frälsaren för att kunna få hjälp att leva ett rikare liv; inte ett liv på falska grunder, på lösan sand. Vi har så lätt att låta dagens omsorger och oro döva längtan efter något större och bättre. Förr eller senare tar många människor emot kallelsen från Gud och känner behovet av att söka sin Frälsare. Hur kallelsen sker är olika för varje människa. Måtte hon då icke förhärda sitt hjärta och gå evigt förlorad.

Oss är en Frälsare född, när vi erfarit trösten av att finna Honom. När Andreas, som sökt Jesus och varit tillsammans med Honom en dag, mötte sin broder Simon, sade han: ”Vi har funnit Messias.” Filippos säger till Natanael i samma berättelse: ”Vi har funnit Honom, som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Den kallade människan måste lära sig inse, att profetiorna är sanna, att kristna människors vittnesbörd är sanna. Då infinner sig trösten och oron lägger sig. Men hon har förvisso ännu långt till den saliga bekymmerslösheten.

Oss är en frälsare född, när vi fattat beslutet att följa Honom. Har vi kommit så långt, måste vi vara på vår vakt mot världens förföriska lockelser. Både världen och den gamle Adam lockar oss. Det gäller att följa den väg, som Frälsaren visar oss. Genom den Helige Ande manar Han oss att följa Honom på den smala vägen och lära av Honom. I Matt. 11 säger Jesus: Ta på er Mitt ok och lär av Mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt, och Min börda är lätt.”

Oss är en Frälsare född, kan vi med fullkomligaste visshet säga, när vi smakat saligheten av att tillhöra Honom. Varför steg Han neder och blev människa? Jo, därför att vi skulle bli Hans folk och höra Honom till. Då kan Han, mitt i all nöd och elände på jorden, ge oss av Sina eviga gåvor. Men inte bara dessa utan sådana som syndernas förlåtelse, kärlek, glädje, frid. Vi är dyrköpta, därföre vakar Han över oss. Ingen skall kunna rycka oss ur Hans välsignade händer. Han äger oss, inte världen, inte synden, inte döden. Den helige Paulus skriver i Rom. 8: 38 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något, som finns, eller något, som kommer, 39 varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Amen.

Bön efter predikan:

Barmhärtige Gud, kärleksrike Fader. Vi tackar och prisar Dig, att Du, oss till frälsning och salighet, har låtit Din Enfödde Son bli människa.

Dig, Herre Jesus Kristus, vare evigt lov, att Du, som var rik, blev fattig för vår skull, på det att vi skulle varda rika. Vi tackar Dig, att Du, som är alla herrars Herre, har blivit vår Broder, på det att vi med Dig skulle bli Guds barn.

Låt Dig nu också födas i våra hjärtan; och giv oss det rätta barnasinnet. Du återsken av Faderns härlighet, förnya oss efter Din heliga bild. Du store Fridsfurste, förläna oss Din rid, och behåll oss i Ditt rike, att vi i Din härlighet evigt må prisa och lova Dig. Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Frälsningsarméns Skogsbo inbragte kr

Dagens kollekt tillfaller vår vänförsamling i Kanneljärvi. I morgon på församlingens dag – den helige Stefani dag predikar biskop Göran. Både Tredjedag Jul – aposteln S:t Johannis´ dag – och Fjärdedag Jul – Menlösa barns dag firar vi här i kyrkan efter gammal hävd med mässa kl. 1830 på fredag med biskop Göran och på lördag kl. 11.oo med undertecknad. Nästa söndag predikar biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 119:-

662:- Idag är en Frälsare född åt oss, och Han är Messias, Herren

121 se bilaga

24: 1-3 se bilaga

24: 4-7 -”-

432:- Prisad högt av herdars skara

124:- En jungfru födde ett barn idag, Det vi skola prisa och ära.

4:e sön i Advent

Psalm 478

Psalm 663

Psalm 480

Högmässa 4 adv. den 22/12–19

S:t Sigfrids kyrka, kl. 11.oo

Texter: Jes. 52: 7 – 10, 2 Kor. 1: 20 – 22, Luk. 1: 39 – 45

Liturgisk färg: blå eller violett

S K R I F T E R M Å L

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Dagens psalm är hämtad från Ps 145: 8 – 13

Nådig och barmhärtig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek.
Herren är god mot alla, barmhärtig mot allt Han har skapat.
Herre, allt Du har skapat skall tacka dig, Dina trogna skall lovsjunga Dig.
De skall tala om Ditt rikes ära och förkunna Din väldiga kraft,
så att alla lär känna Din makt, Ditt rikes ära och härlighet.
Ditt rike står i alla tider, Ditt välde från släkte till släkte.

Det här är en härlig psalm att börja ett skriftermål med. Nådig och barmhärtig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. Det är också ett fint ord att inleda julfirandet med. Gud är rik på kärlek. Vi beaktar ånyo Guds frälsningsplan. Så står då jag, lilla människa, inför Guds majestät, Gud som har väldig kraft och makt. Visst upplever jag då min litenhet och mina tillkortakommanden.

Vi kan tala om föredömen, förebilder så här före Jul. Är jag ett bra föredöme för andra? Visar jag på Guds väldiga kraft? Berättar jag om Hans kärlek? Medvetet eller omedvetet hungrar människor efter tro, efter Guds ord. Hjälper jag då dem att finna ett svar? De trogna skall tala om Guds rike, säger psalmen. Den säger vidare, att vi skall lovsjunga den Helige. Gör vi det? Tackar och lovar vi Honom var dag och stund? Det är också en kristens plikt, bön, lovsång och tillbedjan. Tillbedjan, ja, vad är det? Är det något vi gör? Tillbedjan. Jag skulle vilja förklara det så, att tillbedjan kan liknas vid stum beundran. Vi formar inte direkt ord och böner till Gud utan är bara där i Hans närhet. Kanske kan vi jämföra det med att vara tillsammans med människor, som vi tycker om. Vi behöver inte prata hela tiden eller göra något. Bara vara i varandras närhet. Alltså: Avsätter vi tid för samvaro med Gud?

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Vi har talat om föredömen tidigare. Vi skall idag först se på vår almanacka och de namn, som finns där kring jul. Här finns många gestalter att studera, ibland är deras dag involverad i förberedelser eller firande. Annadagen den 9 december är väl den första. Då skulle lutfisken läggas i blöt. Enligt vissa källor skulle lutfisken vara klar, då julfastan började, föregången av en Annakarneval. Vidare skulle man börja brygga julölet och stöpa julljusen. Utöver detta kunde man även förutspå väder utifrån Annadagen. ”Braskade Anna skulle det bliva kallt om julen, slaskade det, blev väderleken mild”. Ja, enligt legenden hette Jungfru Marie mor Anna.

Nästa gestalt och förebild är S:ta Lucia, den 13 december. Man har funnit uppgifter om firande på 1760-talet, men det är först vid 1800-talets slut som den vitklädda Lucian dyker upp, senare med kaffe och lussekatter. Enligt en uppfattning kom luciafirandet att fylla tomrummet efter Annakarnevalen. S:ta Lucia led martyrdöden år 304. Ljuskronan kan vara helgonglorian eller martyrkronan samt det röda skärpet en bild för blodet, som utgöts.

18, 19 och 20 december firas det Gamla Testamentets tre patriarker. Abraham, han som litade på Gud och lämnade sitt hem med löfte om att hans släkt skulle bli talrik. Hans tro på och kärlek till Gud fick honom att i prövningen gå så långt, att han var villig att offra sin son Isak. Dagen efter firar vi just Isak. Jakob lurar till sig faderns välsignelse på sin moders, Rebecka, inrådan. ”Esau var luden, men Jakob han var slät”. Modern sätter getskinn på honom, så att Isak, som var nästan helt blind, skulle känna det ludna och så välsigna Jakob i stället för brodern. Då han fått välsignelsen, blir Jakob den tredje patriarken trots detta svek och får senare namnet Israel, det som nu står i vår almanacka. Vi minns väl också Jakobs långa kamp för att få sin Rakel till hustru.

Ja, vi har bara bibliska namn här kring Jul. Vi skall väl även påminna oss Jultomtens förebild. Tron på tomtar, som vaktar gården är gammal. Tanken på en Tomte, som kommer till Jul med gåvor, är yngre. Sankt Nikolaus var biskop på 300-talet. Han var under senmedeltiden ett av de populäraste helgonen, som firas 6 december. Han är också ett helgon, som finns både i den östliga och västliga kyrkan. Än idag är han älskad i sin nya skepnad som jultomten.

En gång, innan han blev biskop, ska han enligt legenden ha räddat tre unga flickor från vanära. Det var en fattig ädling, som inte hade pengar till hemgift åt sin tre döttrar. Han såg ingen annan möjlighet att få dem försörjda än att låta dem bli skökor. Då kastade Nikolaus tre nätter i rad guldklimpar genom fönstret, så att flickorna kunde bli anständigt bortgifta.

Martin Luther avskaffade år 1535 julklappsutdelningen åt barnen genom den helige Nikolaus, som fram till dess varit den, som kommit med gåvor till barnen. Så fick barnen sedan dess gåvorna på Juldagen genom den ”helige Kristus”.
Första gången dyker ordet jultomten upp på 1700-talet. Den typiskt röda klädnaden med vit pälsgarnering fick han 1932 genom en stor aktion från Coca Cola. Alltsedan detta utomordentliga värvningsfälttåg har julgubben blivit ”Standard” med sin röda klädsel med den vita pälskragen.

Dagarna före Jesu födelse minns vi de första människorna, Adam och Eva, en bild för hur vi som deras ättlingar vilar under förgängelse och död. Men så kommer det nya livet med Jesu födelse, Han som kan frälsa oss till det nya livet i Guds rike, som börjar här och nu. Att tillhöra Guds rike är inte bara fröjd och frid. Därom påminner oss Annandagens S:t Stefanus, den förste kristne martyren. Det onda ansätter oss från alla håll. Vi har att kämpa mot det onda i alla dess former. Låt oss då minnas S:t Pauli ord i Efesierbrevet 6: Hämta nu styrka hos Herren, av Hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot Djävulens lömska angrepp.

Livet i julbudskapets glädje och frid förstärks, när vi tänker på alla dem, som före oss har låtit sig inspireras av tron på den Allsmäktige och kärleksfulle Guden med den Helige Andes hjälp. Må han nu ge oss samma glädje, frid och inspiration, när vi går att fira Jesu födelse.

Denna dag är en Mariadag. Vi har alltså idag en stor förebild: Himladrottningen, Gudaföderskan, Jungfru Maria.

Hell Dig, Maria, Du högt benådade! Herren är med Dig. Välsignad vare Du bland kvinnor och välsignad vare Din livsfrukt Jesus. Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.

Så lyder den gamla bönen Ave Maria i en svensk översättning, där man instämmer i ängelns och Elisabets saligprisning av Maria enl. Luk. 1: 28 och 42. I vår kyrka hade vi flera Mariadagar fram till den stora helgdöden 1772. Läser vi Ave Maria, kan vi notera två ting: Först är det ett instämmande i ängelns och Elisabets saligprisning av Maria, sedan är det en begäran om förbön. Det är alltså ingen obiblisk bön om hjälp direkt av Maria, bara en hyllning och en begäran om förbön. I Marias lovsång Luk. 1:48 läser vi: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Så var det i den gamla kyrkan, att det sedan i den folkliga fromheten blivit så, att man ber Maria direkt om hjälp, är väl något vi som lutheraner har svårt att acceptera, men att prisa den Heliga Jungfrun, bedja om hennes förbön och framställa henne som föredöme kan inte vara obibliskt. Intressant att notera i samband med abortdebatten Elisabets ord: När mina öron hörde din hälsning, sparkade barnet till i mig av fröjd. I dagens evangelium ser vi, hur hon vill berätta om sin kallelse för Elisabet. Denna fylls av den Helig Ande och profeterar om barnet, som är hennes Herre. Salig hon som trodde, ty det, som Herren har låtit säga henne, skall gå i uppfyllelse.

Våra texter idag talar vidare om glädje och frid. Genom Jesu födelse bringas glädje och frid till jorden. Nu skall Kyrkan och den kristne visa världen, hur det är att leva i hoppet om Guds seger över ondskan. När vi lever i detta hopp, får vi frid i vårt inre. Löftena visar oss, att Gud hör bön och vill låta allt ske till det bästa. Vi har nu inget att frukta. Kyrkan är det nya Sion, och vi ser, hur Gud gläder Sig över Sitt Sion, som håller sig till sin Hjälte och Räddare. Må vi besinna orden hos profeten Jesaja, som vi hörde: Härligt är att höra budbärarens steg, när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: ”Din Gud är Konung!” När han kommer – om han kommer.

Vi är kallade att vara glädjebudbärare och ljus i världen. Vi skulle vara brinnande i anden. Vi kan se ett samband med den brinnande busken, som Mose får syn på; en buske, som inte förtärs. En kommentar säger, att människor, som blir brinnande i anden, är sällsynta. De flesta vet mycket litet om själen, allra minst har de upplevt, att själen börjat glöda av andligt liv. Däremot känner de väl till begärelsernas brand i sina sinnen. Somliga har brunnit av lusta eller hat. Denna eld har varit förtärande, och efteråt är själen som en svartbränd ruin. Men att det finns en helig eld, som brinner utan att förtära, det är dem obekant.

Herrens trogna vet mycket mer om elden, som brinner utan att förtära, dock icke alla. Somliga har inrättat en skyddad härd i själen och nöjt sig med att hålla elden brinnande i denna vrå. Somliga har inte ens tillräckligt vårdat denna lilla eldstad utan misskött den, så att falaskan lagt sig i lager på lager, och det som från början var en klart brinnande låga, har blivit lite pyrande glöd. Men de kan dock komma ihåg, att hjärtat en gång stod i brand vid den första kärlekens iver och hänförelse till Frälsaren. Vid detta minne blossar elden hastigt upp, och för ett ögonblick önskar den fromme, att hon verkligen vore brinnande i anden.

Advent är tid för bot och bättring, att försöka lära känna sig själv och se på goda föredömen. Alltså skall vi söka oss till Frälsaren, för att låta Honom blåsa liv i vår eld. Då kan vi bli Gudsröster och vittnen i världen, ljus för människor. Det brinnande ljusets natur är att lysa. Så kan inte heller människor, som är brinnande i anden, annat än lysa. Men hon är icke medveten härom. Hon lyser klarast då! Vad människor tänker, bryr sig den fromme inte om. Hon går sin väg rakt fram och låter ljuset lysa i världen, vare sig någon bryr sig eller ej. Detta är emellertid icke alltid lätt. En lampa kan slockna, när oljan tar slut eller någon släcker den. Världen ställer ofta den fromme i korsdrag för att söka släcka.

Vi måste alltid söka vår Frälsare, ty Han är den ständigt ånyo tändande elden och den aldrig sinande oljan för vår lampa.

Den här dagen har gett oss historiens vingslag både i trons värld och i den allmänna världen, Kyrkans åminnelse av trons stora både före och efter Jungfru Maria. Måtte dessa föredömen alltid föra oss till vår själs Store Herde, så vi kan efterfölja Honom och lysa i världen.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Pålysningar:

Kollekten idag tillfaller Frälsningsarméns Skogsbo, som ger kvinnor stöd. Juldagen Högmässa kl. 1100 med undertecknad, den Helige Stefanus´ dag, vår högtidsdag, predikar biskop Göran. Fredag Tredjedag Jul mässa kl. 1830 med biskop Göran, lördag Menlösa barns dag, Fjärdedag Jul mässa kl. 1100 ledd av undertecknad. Nästa söndag predikar biskop Göran. Jag vill påminna om att vi numer har webbradio, det vill säga att man kan lyssna på våra gudstjänster på hemsidan.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud helge Er helt igenom och bevare Er hela och oskadda, när vår Herre Jesus Kristus kommer! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 478: 1 – 2 Du morgonstjärna, mild och ren

663:- Kom och se vad Gud har gjort

480:- Var hälsad, Herrens moder. O Maria!

110: 1

110: 2 – 3

39:-

108:-

Armi sjunger

Gabriel’s message

Psalm 110

Psalm 39

Psalm 108

Postludium