Kategoriarkiv: Biskopens betänkligheter

Rättfärdigt krig?

Kriget i Ukraina fortsätter. Det är tydligt att Ryssland inte har varit så framgångsrik som man befarat. Det betyder dessvärre att kriget kan bli långdraget. Vi hade tänkt oss att människan blivit klok nog att inse att våld aldrig löser några problem. Men när verkligheten är sådan att om någon kan bli ilsken och slå någon på käften, så kommer också grupper och länder att gripa till våld för att hävda sig. Kravaller och krig hör med till den verklighet vi lever i.

Våld är inget kristet ideal. Tvärtom är det ju så att Jesus kallar sina lärjungar att leva i och verka för fred. ”Saliga är de som skapar frid”, sade han i sin Bergspredikan, eller ”som håller fred”, som det också kan översättas. Och han manade: ”Om någon slår dig på högra kinden, vänd då också andra kinden mot honom.” Fast eftersom det då handlar om ett slag med baksidan av handen, handlar det mer om att tåla skymf än våld (ett slag att skada hamnar ju på vänstra kinden i de högerhäntas värld).

Vi kan dock lägga märke till att en rad goda soldater, trots att de tjänade ockupationsmakten, uppmärksammas i evangelierna. Markus noterar att en officer var den förste som anade hemligheten med Jesus, när han vid Jesu död sade: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” Det var en officer som kom till Jesus med bön om hjälp för sin sjuke tjänare och litade på Jesu ord (i Joh. beskrivs han dock som en ämbetsman som ber om hjälp för sin son). Och det var en officer, Cornelius i Caesarea, som blev den förste icke-juden som kom till tro på Jesus och döptes.

Men också kristna har tvingats inse att våld som inte möter motstånd, tenderar att leda till mera våld. Den som har tagit makten, gör allt för att behålla den. Under tider då soldater ofta användes för att förfölja de kristna, var det inte tillåtet för dem att vara soldater. Men våldet försvann ju inte, så även kristna härskare kunde bli tvungna att ta till våld.

Det utvecklades då tankar om ’rättfärdigt krig’. Augustinus lade grunden, och det fördes vidare av andra. Det finns tillfällen då våld kan behövas för att avvisa värre våld. För att ett krig skall anses vara rättfärdigt, måste ett antal kriterier uppfyllas. Det är först att det i någon mening måste vara ett försvarskrig. (Putin ansluter fräckt till detta, då han menar att NATO genom Ukraina var på väg att angripa Ryssland!) Sedan skall kriget ledas av legitim myndighet. Och det skall föras så att oskyldiga människor om möjligt inte utsätts för våldshandlingar.

Tankarna om hur krig skall kunna föras utan mer våld än nödvändigt sammanfördes för så där hundra år sedan i Genèvekonventionerna. I dem betonas att civilbefolkning inte får utsättas för krigshandlingar, att kulturminnen inte får förstöras, att sårade skall vårdas också om de tillhör fiendemakten, att fångar skall behandlas väl. Numera är även personminor förbjudna (med den konventionen har Ryssland inte anslutit sig till), eftersom de kan bli liggande kvar efter kriget och skada oskyldiga under lång tid.

I en värld där ondskans furste agerar, kan vi inte undvika våld och krig. Utgångspunkten för vårt handlande är att försöka undvika att det blir värre. Vi kan då acceptera att Sverige tillhör de länder som sänder vapen till Ukraina. Vi bygger ut vår försvarsmakt. Frågan om att tillhöra NATO är ingen moralisk fråga, utan en politisk, där vi kan ha olika synpunkter.

Om det nu nödvändigtvis skall vara krig, skall det vara rättfärdigt.

(Citerade bibelord: Matt. 5:9, Matt. 5:39, Mark. 15:39, Matt. 8:5, Joh. 4:46, Apg. 10)

10 maj 2022

Lögnens fader

Vid ett tillfälle då Jesus blev ifrågasatt kallade han djävulen för Lögnens fader. Om honom sade han: ”Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen därför att någon sanning inte finns i honom.” Just nu ser vi Lögnens fader helt frisläppt för sitt verk. Det är ju en rad lögner som gett anledning till kriget i Ukraina.

Vi ser att det finns onda människor ibland oss. I mänsklighetens historia har många spritt elände och död omkring sig. Dessbättre finns det också goda människor som gör livets mödor lättare att bära. Man kan fundera över om människan i grunden är god eller ond.

I en sekulariserad tid kommer man inte längre än så. Men vi kristna frågar oss: Vem är det som inspirerar en människa, under vems ledning står hon? Så anger evangeliet varför Judas Isakariot blev förrädare: ”Djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus.” Inte heller Jesus ställer sig ensam i sitt verk. Han har kommit, inte ”för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.”

Det märkliga är att det är lättare att komma undan med stora lögner än med små (som människor har lättare att kontrollera). Det är också så att om en lögn som ständigt upprepas, kan den till slut komma att uppfattas som sanning. Problemet när man kommer med osanning, är att man måste ha gott minne. Man måste minnas vilka lögner man kom med. Och vanligen måste man täcka över sin första lögn med ytterligare lögner.

Det finns en gammal insikt: Man kan bedra alla för en viss tid, och man kan bedra somliga hela tiden. Men man kan aldrig bedra alla för alltid. Sanningen kommer förr eller senare fram. I en rysk utredning om Tjernobyl (naturligtvis tillkommen efter Sovjetunionens fall) konstateras: ”Sanningen bryr sig inte om våra regeringar, ideologier eller religioner. Den kommer alltid att finnas där, i ständig väntan.”

Det är med sanning och lögn som med ljus och mörker. Liksom ett ljus, hur litet det än är, tränger undan mörker, så segrar alltid sanningen. Det kan ta sin tid, men till slut står sanningen som segrare. Sambandet erkänns i bönen i 43:e psalmen: ”Sänd ditt ljus och din sanning.”

När Pilatus, med sin erfarenhet av makt, kände igen något liknade i Jesus, sade Jesus att han hade ”kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen”. Det är klart att ’sanning’ här handlar om mycket mer än enkla jordiska fakta. Men också de hör med. Med Jesus har Lögnens fader blivit besegrad.

Naturligtvis skall de som har tillskansat sig makten i Kreml (och för den delen i ryska patriarkatet) skall ställas till ansvar för vad de har gjort. De har valt sin väg. Och det är väl så att de har lyssnat till Lögnens fader så intensivt, att de nu själva tror på de lögner de kommer med. Vi andra ser verkligheten. Mer än i något tidigare krig får vi omedelbart och fortlöpande bilder av vad som händer, när många har mobiltelefoner att fotografera med, och kan sända sina vittnesbörd vidare.

Samtidigt börjar en annan sanning göra sig påmind: jordisk makt har sina gränser. Det har visat sig att den ryska krigsmakten inte alls är så oövervinnerlig som Putin trodde, och som vi befarade. Men än har vi uppenbarligen lång tid framför oss, då våldet får härja. Naturligtvis är våra böner med de arma medmänniskor som oskyldigt drabbas till hem och liv, och vi kommer dem till hjälp.

Lögnens fader kommer att bli förlorare.

(Citerade bibelord: Joh. 8:44, Joh. 13:2, Joh. 6:38, Joh. 18:37, Ps. 43:3)

3 maj 2022

Och Tomas var med

Vi känner till det som hände med Tomas. Han var lärjungen som tvivlade. Vi blir berörda av hans öde. Nu för tiden anses det ju vara förträffligt att tvivla. Man skall inte ta saker för givet, bara för att någon påstår att det är så.

Nu tvivlade Tomas inte så där i allmänhet. Han hade visat stor tilltro till Jesus. När Jesus fick höra att Lasarus hade dött, bestämda han sig för att bege sig till Jerusalem. Tydligen var man lite orolig för det i lärjungaskaran. Men Tomas sade: ”Låt oss gå, vi också, och dö tillsammans med honom.” Nu fick han höra att Jesus på söndagskvällen hade kommit till lärjungarna. Det var för stort och svårt att tro. Han ville veta själv.

Men han drog sig inte undan den gemenskap som hade betytt så mycket för honom. Nästa söndagskväll var han med i kretsen. På nytt kom Jesus till dem. Tomas fick se honom och kunde med egna ögon konstatera att det verkligen var som man hade sagt: Jesus var uppstånden.

Sedan dess har söndagen haft en särskild betydelse för de kristna. Judarna hade, och har, sin sabbat på veckans sista dag. Veckans möda avslutas med en vilodag. Nu blev i stället veckans första dag den välsignade dagen (Att våra almanackor numera är formade så att söndagen blir veckans sista dag, är ett sekulariserat påfund.) Vi ser framåt, Jesu uppståndelse ger oss frimodighet att möta en okänd morgondag.

I Katekesen anges: ”Jag kallas kristen eftersom jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi kyrka och med församlingen tror och bekänner att han är min Frälsare och Saliggörare.” Vi lägger vanligtvis tonvikten vid det där med att tro. Men det som hände med Tomas visar att det också är viktigt att det sker ”med församlingen”.

Visst väljer Herren Jesus olika sätt att möta oss människor. En gång mötte han två lärjungar på vandring till Emmaus. Och när några av apostlarna hade återvänt hem och fortsatt sitt liv som fiskare, stod Jesus på stranden. Men vanligen möter han oss, när vi på söndagen är samlade i församlingens gemenskap.

Det är där vi hör hans röst, när evangeliet läses. Det är där han möter oss i nattvarden. Han kommer inte längre i mänsklig gestalt, men är kroppsligen närvarande i mässans bröd och vin. Det blir då ’eukaristi’, tacksägelse, och inneslutna i trons gemenskap får vi fördjupa vår tro.

Med jämna mellanrum diskuteras om det är nödvändigt för en kristen att delta i söndagens gudstjänst. I vardagen, i ett sekulariserat samhälle, överväldigas vi av ett brus som försvårar vår tro. Man känner sig lätt ensam som kristen. Det blir något annat på söndagen, då får vi vara tillsammans med andra kristna. Vi får möjlighet att gemensamt säga: ”Vi tror …”

Det finns kristna som har valt att komma undan den sekulariserade samtiden och i andligt avseende blivit eremiter, för att slippa få tron störd. De flesta av oss har inte sådan andlig styrka. Det hade man förresten inte heller i gången tid. Utvecklingen blev att eremiterna samlades för att leva i den gemenskap som ett kloster kunde ge.

Vi vanliga kristna lever i världen. Av Jesus har vi fått maningen att leva i världen men inte tillhöra världen. Vi är ett slags pilgrimer på väg mot vårt himmelska hemland. Vi behöver stödet och inspirationen av våra medkristna. Vi får det främst i söndagens gudstjänst. Därför är det grundläggande för vår tro att vi är med, när det är dags för söndagens gudstjänst.

Lika väl som Katekesens beskrivning gäller: ”Jag kallas kristen därför att jag varje söndag går i kyrkan.”

(Citerade bibelord: Joh. 11:16, Joh. 20:26, Luk. 24:14,31, Joh. 21:4. Joh. 17:15-16, Fil. 3:20)

26 april 2022

Dess namn är Jesus

”Livet segrade!” Det är Påskens budskap får vi ofta höra. Det låter sig naturligtvis sägas. Livet är en företeelse med inneboende kraft, i motsats till döden. Det som lever kan döda, som vi nu tvingas konstatera i Ukraina. Men det som är dött kan inte göra levande. Ja, det skall då vara gödsel – det gör ju att det växer bättre.

I Bibeln beskriver ofta ’livet’ som något som kan förändra tillvaron. Vi kan läsa om Livets träd, om Livets bok, om Livets bröd, om Livets ord. Det kan talas om det bräckliga jordiska livet med dess bekymmer, men vi får också budskapet om det eviga livet, som Gud har i beredskap åt de sina.

Det är klart att vår jord på ett unikt sätt präglas av att där finns liv. Och efter vad vi vet är det bara på vår planet det finns. Vetenskapsmännen letar efter liv på andra ställen i vårt solsystem och i universum. Det är naturligtvis fullt möjligt att det finns, men ännu har ingen funnit det.

Det finns kraft i livet, men kan det ändå vara aktivt så att man kan säga att livet segrar? Måste man inte gå tillbaka till vad som är livets källa? Liv är inte något i sig själv, det kommer från Gud.

Vi utgår från att Gud i sin skapelse lät det vara något särskilt med vår jord. När han en gång sade: ”Varde ljus”, så gällde det skapelsen i dess helhet. Men det som Bibeln sedan beskriver avser vår jord. Det var om den Gud sade: ”Jorden ska frambringa grönska”, och därefter: ”Vattnet skall vimla av levande varelser”, och sedan följde andra djur och till slut människor.

Men livet är ändå inte en företeelse som sedan det skapades har kraft i sig själv. I den bild av en värld fylld av liv som 104:e psalmen ger, anges tydligt vad det beror på: ”Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte.” Bibeln ger då också många uttryck för det som är vår ofrånkomliga erfarenhet: livet är inte beständigt, förr eller senare upphör det. När människan vände sig bort från Gud, från honom som ger liv, var det bara en tidsfråga innan hon skulle dö: ”Jord är du, och jord ska du åter bli.” Om inte Gud ständigt uppehöll livet genom sin Ande, skulle det inte bestå.

Nu försöker vi finna tröst i att livet går vidare, även om döden gör slut på det enskilda livet. ”Släkten följa släktens gång”, sjunger vi gärna vid begravningar, och kan trots sorgen mena att ”Härlig är jorden”. Men vad som finns kvar av en älskad och värderad medmänniska är trots allt bara en grav.

Vi firar Påsk när det är vår. Budskapet att Jesus fick liv igen, sammanfaller med att naturen vaknar till liv efter vintern. Särskilt påtagligt blir det för oss som bor långt norrut i världen. ”Likt vårdagssol i morgonglöd, gick Jesus fram ur natt och död”, diktade Grundtvig. Redan på 700-talet sjöng Johannes av Damaskus: ”Som en sol stod Kristus upp … Året vänder nu mot ljus”. Men naturen har ju inte varit död, den har legat i vinterdvala. Om än naturen och nåden sammanfaller vid Påsktid, så är det skillnad på liv och liv.

Att säga ”livet segrade” är därför otillräckligt för att uttrycka Påskens budskap. Det krävdes att någon förde det till seger. Utan ”livets furste”, som Petrus kallade honom, skulle det inte döden ha blivit övervunnen.

Därför sjunger vi: ”Livet vann, dess namn är Jesus.”

(Citerade bibelord: 1 Mos. 2:9 m-fl., Upp. 3:5 m.fl., Joh. 6:35, 1 Joh. 1:1 m.fl., Luk. 8:14, Joh. 17:3, Ps. 36:10, 1 Mos. 1, Ps. 104:30, 1 Mos. 3:19, Apg. 3:15; Sv.ps. 297, 198, 470, 153)

19 april 2022

Flerspråkig

”Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Det var inte ovanligt att det sattes upp en skylt där det angavs varför någon blivit korsfäst. En viktig del av straffet var att det skulle vara avskräckande, vara ”androm till varnagel”. Om någon försökte sig på något liknande, gjordes tydligt vad det skulle leda till.

Nu hade Pilatus egen anledning att sätta upp skylten. Han insåg att han hade blivit manipulerad. Han blev snabbt på det klara med att Jesus inte var någon upprorsman. Men de judiska ledarna hade drivit saken så att det blev lämpligast att bifalla deras önskan att få honom avrättad. Men liten hämnd är också en hämnd. Och det han hade låta skriva var ju faktiskt vad de hade anklagat Jesus för.

Texten på skylten var skriven på tre språk, hebreiska, latin och grekiska. Det var mycket folk, från olika håll, i Jerusalem vid påskhögtiden, och alla skulle kunna förstå. Jesus hade sagt att när han blev upphöjd skulle han ”dra alla till sig”. Ja, man skulle i varje fall allmänt kunna läsa vem han var. Samtidigt sätter den flerspråkiga skylten in det som hände på Golgata in i flera sammanhang.

Först var texten på hebreiska. Det var inte så man talade till vardags. Men många förstod ändå något så när vad texten angav. Och språket förde deras tankar till synagogan och bibelläsningarna där. Kungen hade i det gamla riket blivit smord med olja för sin uppgift. ’Den smorde’ heter ’Messias’ på hebreiska. Man hade löftet om en Messias som skulle komma och befria folket. Vad man nu såg var dock inte den kung man längtade efter.

Men det heliga språket inbjöd till mer bibelläsning. Med tiden insåg man att det fann en rad profetior som hade glömts bort. Jesaja hade talat om Herrens tjänare som skulle vara Guds sändebud. Men det skulle leda honom in i lidande, och det var inte befrielse från politisk makt han skulle ge, utan från synden och ondskans välde. Paulus skulle komma att förstå att han ”utlämnades för våra synders skull”, och att han efter döden på korset”uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”.

Sedan var det skrivet på latin. Det var maktens språk, men också lagens. Jesus blev inte dödad i ett upplopp. Han blev inte ett tragiskt offer för en gängkonflikt. Pilatus kunde ha tillämpat gällande lag striktare, inte vikit sig för vad som var politiskt lämpligt. Men Jesus avrättades efter en offentlig rättegång.

Det betyder att Jesus korsfästes av romerska soldater. De kunde sitt grymma hantverk, de hade varit med förr. Tankar att Jesus bara var skendöd är utan grund i verkligheten. En av soldaterna stack ju upp Jesu sida för att vara helt säker. Johannes vittnar om det som mer än ett faktum: han gör det ”för att också ni skall tro”.

Slutligen gavs budskapet på grekiska. Det var det allmänna språk som många kunde, åtminstone lite grann. Det var som engelska är i våra dagar. Genom Bibelns land drog karavanvägar. Jerusalem var en berömd stad, besökt av många. Man tog sig fram och togs emot med grekiska.

Det var på grekiska budskapet om den korsfäste kungen sedan skulle komma att spridas, med tiden i skrift, det som blev Nya testamentet. Man fick höra om, och kom till tro på honom som dött på ett kors, men som sedan hade lämnat en tom grav bakom sig. Skylten på korset hade egentligen proklamerat för lite. Han var mer än en kung, han var ’Herren’. Det var så man i biblisk tradition benämnde Gud.

Med tiden blev kyrkan mer flerspråkig än på skylten på korset. Nu säger vi också på svenska: Jesus är Herren!

(Citerade bibelord: Joh. 19:19-20, Joh. 12:32, Jes. 42, 53, Rom. 4:25, Joh. 19:34-35)

12 april 2022

Passionerad

Vi har nu kommit till Passionstiden, Fastans två sista veckor. Det har hittills mest handlat om att vi kallas att stå emot det onda i tillvaron. Vi har då också påmints om, och själva insett, att vår kraft är ganska ringa. Ondskans furste är övermäktig. Men det finns ”en som är ännu starkare och besegrar honom”. Jesus kommer till vår hjälp.

Kampen mot ondskans makt, med oss som medkämpar, pågår dagligen. Men i grunden är den vunnen, av Jesus genom hans passion, hans lidande. Att seger inte kunde vinnas på annat sätt hade Gud gjort klart genom sina profeter. Herrens tjänare skulle komma att lida: ”Han blev pinad för våra brott … hans sår gav oss bot.” Jesus meddelade också sina lärjungar att han insåg vad som skulle hända, att han ”måste lida mycket och … bli dödad”, men att han därefter skulle uppstå.

Det Gud har skapat är gott. Det markeras upprepat i skapelseberättelsen. Men när människan valde att inte lyda vad Gud hade förordnat, ledde det till lidande. Hon hade ju vänt sig bort från all godhets källa. När lidande så har blivit människans livsvillkor, är det där Gud får börja. Han gör det genom Jesus. Aposteln konstaterar att ”trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande”. Den verklighet som ger plats åt honom som ”har varit en mördare från början”, är sådan att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”.

Så blir Herren Jesus vår Frälsare genom sitt lidande, sin passion. Men som vi vet har det ordet dubbel betydelse. Det betyder också ’lidelse’. Människor kan få passion för de mest skilda saker i livet. Ordet vänds helt om. Som ’lida’ vetter det mot hat och ondska, som ’lidelse’ mot kärlek och godhet. Det råder inget tvivel om var de olika betydelserna i grunden hör hemma. Aposteln noterar att ”vi var avskyvärda och hatade varandra”, men att ”Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och kärlek till oss människor”.

Så förvandlas lidandets kors till ett tecken på Guds kärlek. ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade Jesus i sitt avskedstal. Och han skyndade sig att tillägga: ”Ni är mina vänner.” I en av våra passionspsalmer sjunger vi därför: ”Den kärlek du till världen bar, ett evigt kors dig gav.”

Hur skall vi då reagera inför det här? Kyrkan har alltid sagt: genom medlidande. Och om nu passion har två sidor, så gäller detsamma medlidande. Först är det att eftersom Jesus måste lida, känner vi medlidande med honom. Vi ställer oss vid sidan av hans mor Maria och lärjungen Johannes vid korset, och delar deras smärta. Samtidigt sörjer vi över oss själva, att vår bortvändhet från Gud är så allvarligt att Jesus blev tvungen att lida och dö. Att det var dit vi ville angav vi i psalmen vid Fastans inledning: ”… att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider.”

Den bibliska hållningen anknyter dock mest till den andra betydelsen av medlidande: att lida med, att dela lidandet. Om det inte fanns någon omväg runt lidandet för Jesus, är det så också för oss. Omedelbart efter att Jesus hade talat om sitt lidande, angav han vad som gäller för hans lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” Apostlarna understryker ofta detsamma i sina brev. Paulus markerar att det finns en förbindelse mellan att ”lära känna Kristus och kraften i hans uppståndelse”,  och att ”dela hans lidanden genom att bli lik honom i hans död”.

Låt oss be att vårt medlidande med Andens hjälp blir passionerat.

(Citerade bibelord: Luk. 11:22, Jes. 53:5, Mark. 8:31 m.fl., 1 Mos. 1, Hebr. 5:8, Joh. 8:44, Hebr. 9:22, Tit. 3:3,4, Joh. 15:13,14, Mark. 8:34, Fil. 3:10 – psalmerna:137, 135)

5 april 2022

Törnrosa på riktigt

Vi känner till sagan. Kungadottern stack sig på en slända och sov i hundra år. Runt henne växte en häck av törnrosor upp. Den skyddade henne tills prinsen kom. Då blommade rosorna och han kunde väcka henne.

Rosor hör sedan gammalt samman med Midfastosöndagen. (På de flesta håll trängdes dagen i år tyvärr undan av Marie bebådelsedag – vi borde återgå till att fira Mariadagen på rätt datum, så att vi inte varje år förlorar någon av de viktiga fastesöndagarna.) Den söndagen kan man ha rosor på altaret, även om man under Fastan i övrigt avstår från altarblommor. Det finns traditioner att ha rosa skrud (som man väl kan förmoda att få kyrkor har).

Rosen bär ett viktigt budskap. Den vackra och i många fall väldoftande blomman har taggar. Det är svårt att undvika att sticka sig, när man tar en ros. Skönhet och lidande är inte åtskilda. Glädje och smärta kan höra ihop. Och man kan notera att taggarna kommer först, det dröjer innan blomman slår ut.

I Domarboken berättas en märklig liknelse. Träden ville få en kung. De bad först olivträdet, men det ville inte sluta att ge olja. Sedan tillfrågades fikonträdet och vinstocken, men också de tackade nej, de ville inte sluta att ge sötma och vin. Då gick frågan till törnbusken som förklarade sig villig och inbjöd de andra träden: ”Kom då och ta er tillflykt under min skugga!” Naturligtvis är det en profetia om honom som med törnekrona skulle korsfästas under skylten ”Judarnas kung”.

När en annan profetia om Jesus lovar att ”ett skott ska skjuta upp ur Ishais avhuggna stam”, så är det ofta en ros man tänker sig. Så är det i kyrkokonsten, och så är det i julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen av Davids rot och stam” (man misstänkte, förmodligen rätt, att man i allmänhet inte längre vet vem Ishai/Jesse är).

Så blir törnrosen en av de många bibliska bilderna som talar om Jesus. Anders Frostenson gör anknytningen: ”Vackra törnrosbuske, som så blekröd står, taggar gav du Jesus. Jag din blomma får.” Jesu lidande är meningsfullt, det ligger till grund för evangeliet, ’glädjebudskapet’.

När Jesus började tala om att han måste lida, sade han att detsamma gäller dem som vill följa honom. Man måste ”ta sitt kors och följa mig”. Så kan J.O. Wallin också för lärjungen använda bilden av törnrosen: ”Igenom natt till dag du går, och glädjens ros på kvalets törne knoppas.” Med Jesus är lidandet inte utan hopp, det leder till ett välsignat mål.

Fastan är inte utan möda, om man följer de gamla traditionerna att denna tid avstå något av livets goda, leva tillbakadraget och med sorgset sinne följa Jesus på vägen till korset. När så halva Fastetiden har gått, får vi budskapet att en ros slår ut. Taggarna finns där, de går inte att undvika, men de är uthärdliga, det är en vacker blomma som skall räckas oss.

Men ännu en liten tid skall det handla om taggarna. Om några veckor skall vi möta Herren Jesus som den törnekrönte. Sådan blev hans kungakrona. Den var en del av det som stack honom så att han somnade. Sömnen varade dock inte i hundra år, redan på tredje dagen väcktes han. Livet slog ut i blom. En ”Kristi väldoft” började sprida sig. Glädjebudskapet att dödens sömn inte kommer att vara för evigt förkunnades. Men taggarna finnas fortsatt kvar. Fastan tecknar en sida av livet som inte kan undvikas. Men med Herren Jesus leder det förr eller senare till att livet börjar blomma.

Påsk är Törnrosa på riktigt!

(Citerade bibelord: Dom. 9, Joh. 19:19, Mark. 8:31,34, Jes. 11:1, 2 Kor. 2:15 – psalmerna: 611, gamla psalmboken 87)

29 mars 2022

En världslig sak

”Det är en världslig sak!” Det är vad Karlsson på taket säger, när något som han har lockat Lillebror att leka med, går sönder. Ja, så är det med det som är världsligt, det faller isär, ofta förr än senare. Det är ingenting att bygga på. Det är i längden inte heller värt att sörja över när det går förlorat.

Man är inte särskilt gammal, när man inser att det är så. Man blev så ledsen, när leksaken gick sönder. Och inte blir vi vuxna gladare, när man tappar vasen man fick i födelsedagspresent. Saker håller olika hållbarhet, men allt världsligt blir till slut förbrukat. Det som omger oss skall ”nötas ut som kläder”, konstaterar vi med Psaltarpsalmen. Det som vi tycker oss ha i vår ägo skall tas ifrån oss. ”Vem skall då få det du har samlat?” får den rike mannen i liknelsen höra.

Redan från världsligt synpunkt finns sådant som är viktigare än tingen omkring oss. Vi ser det nu i Ukraina, där man låter städer skjutas sönder, bara man kan bevara sin frihet. Ser vi bortom livets gränser blir det ännu tydligare. Det som finns i världen inte bara är försvinnande, det kan bli ett hinder. Jesus ställer frågan: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?”

På Askonsdagen, inför ännu ett års Fastetid, varnades vi för att lita på någon världslig sak. Vi påmindes om att det finns alldeles för mycket som förstör. Sakligt konstaterar Jesus: ”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” Det är klokt att söka sig till något som har hållbarhetsgaranti.

I vår kyrka riktade man under Fastan länge uppmärksamheten mot Jesu lidande. Det var väl naturligt i ett samhälle där alla var, mer eller mindre, kristna. Tillvarons omständigheter var också sådana att det världsligas förgänglighet ständigt var hotande nära. Lidande var aldrig långt borta, det var trösterikt att på nytt få höra om en lidande Frälsare.

Men nu har historien lett oss till ett samhälle som mer liknar det där kyrkan tog form. De kristna var i minoritet, med annan tro runt omkring. Då kom Fastans inledning inte att handla om en lidande Frälsare, utan tvärtom om en som är kraftfull.

Även om de kom lite i skymundan, behölls dock de gamla texterna för Fastans första söndagar i vår kyrka, I dem påminns vi om att Jesus är starkare än Ondskans furste. Han motstår frestelserna, han botar sjuka, ondskans krafter tvingas att lyda honom. Denna världens härskare är stark, men Jesus beskriver sig själv som den ”som är ännu starkare och besegrar honom”.

Men till slut för Jesus inte sitt verk inte till seger med makt. Det finns en gudomlig hemlighet med honom. Han går in i den förgänglighet som gäller för varje världslig sak. Det himmelska kommer inte utifrån med makt och stor härlighet – som det en gång skall bli – utan med svaghet och övergivenhet. Det som Paulus fick veta i sin besvärliga plåga, hade tagit form med Jesus: Guds ”kraft fullkomnas i svaghet”.

En världslig sak är inte att lita på. Fastan inbjuder oss att bli uppmärksamma på det, genom att avstå från något av det världsliga. Lockelsen finns alltid att hålla sig till det, i stället för till Gud. Det behöver inte vara ont i sig, men vi markerar att vi inte vill ha det som livsgrund. Och även i detta finns hemligheten att man får något genom att avstå.

Fastan vill föra oss in i det som är en himmelsk sak.

(Citerade bibelord: Ps. 102:27, Luk. 12:20, Mark. 8:36, Matt. 6:19,21, Luk. 11:22, 1 Kor. 12:9)

22 mars 2022

Lyser med sin frånvaro

Alla är vi berörda av att krigets vindar blåser på nytt, nu i Ukraina. Somliga snälla och fromma människor tycker att det är ofattbart. Vi andra förstår vad som sker, när vi ser bilder av ruiner och soldater med vapen och flyktingar. Fast helt fattar vi naturligtvis inte vad det är att befinna sig i städer som skjuts sönder.

Alla reagerar på sitt sätt. Vi kristna kan göra något som sekulariserade människor har vant sig av med – vi kan be. Det tycker också Antje Jackelén som jobbar som ärkebiskop för Svenska kyrkan (man brukar säga så nu för tiden). I ett inlägg i Aftonbladet i söndags ger hon uppmaningen: Be och arbeta! Så har människor alltid gjort, menar hon. Hon gör alltså inte anspråk på att komma med något annat än vad också många andra tycker är lämpligt.

Ganska snabbt märker man dock att det är något som saknas, eller snarare någon. Hon som leder Svenska kyrkan menar sig ha något viktigt att säga, men nämner inte Jesus. En gång i Antiokia kom en grupp människor att kallas för ’kristianer’, då det blivit känt att de höll sig till någon som kallades Kristus. De kan väl i övrigt ha varit som många andra, men just där var de annorlunda.

I affärsvärlden talar man om USP, ’unique selling point’, och betecknar med det vad ett företag är ensamt om. Det är vad det skall satsa på, inte öda kapital och möda på att konkurrera med sådant som också andra har. Det som är den kristna kyrkans USP är Kristus. Det mesta andligt i övrigt finns på andra håll, tro på Gud, bön, andakt, predikningar. Men Jesus är vi ensamma om.

Men Jesus finns alltså inte med i inlägget med anledning av vad som nu händer i Ukraina. Där sägs Fastan vara en tid för stillhet att bli lyhörd för Guds röst och för praktisk kärlek. Det är bra så, men då Fastan är en tid att med Jesus ”gå upp till Jerusalem”, är det rimligt att han är med på färden. När vi till slut får se honom lidande och korsfäst, påminns vi om att det var ”våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad”. Herren Jesus led för oss, men också med oss. Han finns också för dem som i vår tid drabbas av krig.

I inlägget uppmanas vi att be till Gud. Det ”hjälper oss att sätta ord på verkligheten”, det ”ger oss en nödvändig känsla av gemenskap”, det gör att ”vår vilja att arbeta för det goda stärks”. Det är sådant är inte grundläggande skäl för bön. Vi kristna ber därför att vi är övertygade om att Gud håller världen i sin hand. Han kan, om han vill, gripa in och förändra verkligheten. Med våra böner vädjar vi att han skall göra det, just nu i Ukraina.

Visst talar stiftschefen i Uppsala om Gud, men det blir en Gud som bara är ett slags bollplank för att människor skall må lite bättre och ta oss samman och göra något nyttigt. Det är inte en Gud som ”skrämmer hindarna att kalva, lämnar träden nakna”. Bön blir from terapi, inte att låta ”Gud få veta alla era önskningar genom bön”, detta i fast förtröstan på hans godhet.

Så blir i inlägget från ärkebiskopsgården i Uppsala inte bara Jesus frånvarande utan också Gud, i varje fall en Gud som det är meningsfullt att tro på och förtro sig till.

Man kan undra vad av djupare betydelse som är kvarvarande.

(Citerade bibelord: Apg. 11:26, Luk. 18:31, Jes. 53:4, Ps. 29:9, Fil. 4:6)

15 mars 2022

Fred genom terapi?

Det är så rart och omtänksamt. En journalist, som har positionen som relationsexpert i sin tidning, är bekymrad för Putin (ja, vem är inte det). Kan hans agerande bero på åldersnoja? Invasionen av Ukraina är kanske ett sista ryck för honom att mota sin rädsla för att bli gammal och obetydlig. Skribenten skulle gärna skicka en terapeut till hans palats.

Den som skriver är troende. Och en kristen skall ju tänka väl om sina medmänniskor och tyda allt till det bästa, har katekesen lärt oss. Man skall vara inställd på att ta hand om människor som kommit lite snett i livet. Välvilja, inte motvilja skall vara hållningen.

Men här saknas en bit verklighetsuppfattning, insikten att det finns en ondskans furste. I en liknelse berättar Jesus om en åker där det plötsligt växer ogräs. Frågan blir naturligtvis: Hur har det kommit dit? ”Detta har en fiende gjort”, blir svaret. Det finns en kristen tro, anpassad för vackra kyrkor och städade kapell, som inte riktigt vill inse att det finns smuts i världen utanför. Det finns faktiskt sådant som man måste stå emot, som inte framgångsrikt kan hanteras med förståelse.

I Uppenbarelseboken får vi inblick i en händelse med stor dramatik. ”Den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan” kastades ut. Här var det inte fråga om att förstå och ta om hand. Beskedet var: Ut, här finns inte plats för dig!

Den ondskans furste som goda änglar under ledning av ärkeängeln Mikael kastade ut, beskrivs som den ”som förleder hela världen”. Vid ett tillfälle kallade Jesus honom för ”lögnens fader” – ”han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida.”

Nu hör vi Putin bygga sitt krig på uppenbara lögner: Ukraina styrs av nynazister, de som talar ryska förtrycks, man väntar på att moder Ryssland skall komma med befrielse. Nyhetsrapporter från skilda källor säger något annat. Gud får alltid sista ordet, sanningen kommer alltid fram. För att förhindra det stängs nyhetskanaler och sociala medier i Ryssland, och utländska journalister skickas hem. Men det finns en gammal insikt: Man kan bedra somliga för all tid, och alla för en viss tid, men man kan aldrig bedra alla för alltid.

Djävul, på grekiska diábolos, betyder den som driver isär, den som splittrar. Det är lätt att se att han nu är i färd med att leva upp till sitt namn. Det rör sig om två broderfolk, även om förhållandet då och då kan ha varit spänt (i kriget mot Ryssland fick Karl XII stöd av ukrainska kosacker under ledning av Mazepa). Det gamla mönstret gäller fortfarande – den första onda gärningen efter syndafallet var ju att Kain mördade sin bror Abel.

I episteln i söndags hörde vi att den som frestas ”dras och lockas av sitt eget begär”. För att åstadkomma splittring är avundsjuka ett effektivt medel. Putin står inte ut med att Kiev, som allt ryskt utgår från, ligger i Ukraina. Nu vill han ha staden, till varje pris. Men det tillhör ondskans väsen att det som lockar inte förblir opåverkat. Den efterlängtade staden kan visa sig vara sönderskjutna ruiner, om Putin nu kommer att få tåga in i den.

Det händer att ondskan stiger fram utan att vara förrädiskt förklädd. Då är motstånd det enda som gäller. Man kan diskutera vilka former som kan vara lämpliga. Det finns ett rättfärdigt krig, menar många kristna, men inte alla. Men den enda förståelse som gäller, är att förstå att ondskans furste är i farten, och måste motarbetas. Då gäller den gamla regeln: be och arbeta!

Terapi är inte särskilt effektivt.

(Citerade bibelord: Matt. 13:28, Upp. 12:7-9, Joh. 8:44, 1 Mos. 4, Jak. 1:14)

8 mars 2022