Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

Begravningsmässa – Fr Hans-Åke

Psalmer: 370, 46, 300, 619, 239:3

Inledning:

Hans-Åke Holmström, präst i Kristi kyrka, har avslutat sin jordiska tjänst. Vi har nu samlats i vemod och sorg för att ta avsked av honom, tacka Gud för vad han fick betyda i våra liv och överlämna honom för tjänst i Faderns eviga rike. Som tiden är, med en härjande farsot, är vi bara några få av dem som skulle ha velat vara här. Han hade inte längre någon nära familj, men han hade många vänner. Men vi bär mångas tankar och tacksamhet med oss.

Fader Hans-Åke föddes 1943 på Söder här i Stockholm. Han fann sig hemma i S:ta Maria Magdalena, och fick där klart för sig att Kyrkans Herre ville ha honom i sin tjänst. Han studerade vid Stockholms Teologiska Institut, som på den tiden fanns som en filial till teologiska fakulteten i Uppsala. 1973 prästvigdes han.

I vår kyrkotradition avslutas en prästvigning med att biskopen sänder ut de nyvigda prästerna med ord från 1 Petr.: ”Så gå nu ut och var herdar för Guds hjord.” De uppmanas att tjäna ”inte för egen vinning utan med hängivet hjärta”. Och de ges löftet: ”Då skall ni, när Överherden uppenbarar sig, få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.”

För fr Hans-Åke har nu Överherden uppenbarat sig, och vi har ingen anledning att förmoda något annat än att han har ”härlighetens segerkrans med sig”. Vi kan vittna om att han tjänat med ”hängivet hjärta”. Ni kan ge exempel på vad han har betytt för er, både som vän och medmänniska och som ’Verbi Divini Minister’, som den gamla latinska titeln lyder, som ’Guds Ords tjänare’.

Tiden för jordisk gemenskap med fr Hans-Åke är nu slut. Vi skall nu infoga vårt avsked i den gemenskap som altarets sakrament ger oss med ”dina trogna i alla tider”. Jag har skrudat med i den svarta mässhake som var hans, men som han hade deponerat här i S:t Sigfrids kyrka. Osynlig står han nu vid min sida, som han gjort så många gånger under de gångna åren, nu klädd i odödlighets dräkt.

Vid kistan står årets påskljus. På Påskdagen tände han det, vid vad som skulle bli den sista gudstjänst han ledde. Då hade han först tecknat det med orden: ”Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Han är A och O, den förste och den siste, början och slutet. Hans är tiden och evigheten. Honom tillhör härligheten och väldet i alla släktled i evigheters evighet. Amen”

För en vecka sedan, på Kristi himmelsfärds dag, släckte vi påskljuset i enlighet med våra liturgiska traditioner. För fr Hans-Åke lyser det nu klarar än någonsin, vågar vi hoppas.

När vi nu på olika sätt ger uttryck för vår tacksamhet för vad fr Hans-Åke fick betyda, kan vi inte undgå att en del dystra minnen också tränger sig fram. En del som vi borde han gjort för honom, blev inte gjort. Somligt som vi sade, borde vi inte ha sagt. Det finns sådant som vi hade velat be honom om ursäkt för, kanske förlåtelse för. Det är inte längre möjligt.

Men i den gemenskap med Herren Jesus som nattvardsmässan nu skall föra oss in i ges förlåtelse. Så låt oss då bekänna våra felsteg och vår synd, vårt slarv och våra underlåtelser, och be om förlåtelse. När Gud efter sitt löfte ger det, efter ärlig bekännelse, kan vi med öppna hjärtan tacka honom för allt det goda som fr Hans-Åke förde med sig.

Jag slutar mina inledningsord så som han alltid gjorde, enligt den gamla inledningen till en högmässa: ”Så är då Herren i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till hans nådetron och bekänna vår synd och skuld, så sägande:”

Texter: Apg. 20:17-18a, 25, 28-38, Matt. 13:44-52

Predikan:

Det var ett avskedstagande vi hörde om den första läsningen. Paulus var på väg till Jerusalem efter sin tredje långa resa. Han anade att något skulle hända där. Det var tveksamt om han skulle kunna göra något nytt besök i de församlingar som han hade grundat och gett sitt stöd. Det är rörande att få höra att ”de brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom. Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer.”

Det är en liknande vemodig avskedsstund som vi nu befinner oss i. Vi får aldrig mer se fr Hans-Åkes ansikte. Medveten om sin svaga fysik var han försiktig, men det hjälpte inte. Coronaviruset hann ifatt honom. Påskdagens högmässa blev alltså hans sista tjänst som präst. Efter en dryg vecka med illavarslande symptom och en dryg vecka i respirator somnade han in.

Ja, fr Hans-Åke var medveten om faran. men han visste också hur vi kristna möter den. I hälsning till S:t Stefanus koinonia inför Påsk skrev han:

”Den Heliga Skrift är full av beskrivningar om Guds omsorg och beskydd. Ps. 23:4 ’Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont.’ (Ja, naturligtvis citerade han ur gamla bibelöversättningen!) Guds försyn betyder inte att vi kan leva farligt. Vi har att i alla lägen vara försiktiga. Vi besitter emellertid en fördel, om icke-troende saknar: Vi tror på ett evigt liv. Visst är vårt liv här på jorden kärt, men vi är i främlingslandet. … Vi går nu att fira kyrkoårets största högtid – livets seger över döden: Jesu uppståndelse. I hans blod är vägen öppen till himmelen. Därför behöver vi inte frukta.”

Det kom att bli ord som han riktade till sig själv. Vi är övertygade om att de bar honom de sista svåra dagarna.

Där i Miletos hade Paulus kallat till sig ’de äldste’ i Efesos. ’Äldste’ heter på grekiska ’presbyteros’, av det ordet har vi fått vårt ’präst’. Apostelns ord blir ord till kyrkans präster i alla tider. ”Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling.” Det är tydligt en uppmaning som fr Hans-Åke strävade efter att uppfylla, så gott en präst 2 000 år senare i sin mänskliga skröplighet nu förmår. Hans omsorg om oss är något vi med tacksamhet minns.

Paulus gav också en varning: ”Bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen.” Fr Hans-Åke kom att tjäna i en tid med stora motsättningar i kyrkan. Han valde sida, och fick betala priset för det. En del av vad han gjorde under sin långa tid i Farsta församling uppskattades inte. I Missionsprovinsen, med dess opposition av mycket i dagens Svenska kyrka, fann han dock en hemvist. Han gladde sig åt att bli kyrkoherde för S:t Stefanus koinonia, och fick så den uppskattning han förtjänade.

Han kunde då få göra tjänst i linje med vad Jesus sade som avslutning efter att ha berättat en rad liknelser: ”Därför är varje skriftlärd som har blivit en himmelrikets lärjunge som en husbonde som ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt.”

Fr Hans-Åke strävade efter att vara en sådan skriftlärd. Ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt – med viss förkärlek för gammalt, får vi väl konstatera, men sådant gammalt som är evigt nytt. Han var väl beläst i gamla postillor, och citerade ofta ur dem i sina predikningar, med bibehållna pluraländelser på verben och andra inte längre helt vanliga ord. Han förberedde dem noggrant med att läsa bibelkommentarer, också från dem citerade han gärna.

Hans glädje över att ha funnit himmelrikets skatt var uppenbar. Men han förmedlade också Skriftens varnande ord, som det att det finns en risk att kastas bort, som Jesus avgav i sin liknelse. Och han manade då till ett liv i Jesu efterföljd, väl mycket kunde somliga mena. Men han svarade med att han hade stort förtroende för sina åhörare, att de var på det klara över att det är tron på Jesus och hans försoningsgärning som är grunden för livet som Jesu lärjunge.

I sin hälsning inför Påsk, när han talade om det kristna livet som ett liv i främlingslandet, citerade han, som så ofta, en väckelsesång, en ’hemlandssång’: ”Hur ljuvligt mången gång, den tanken för mig står: Idag dock närmare jag är, mitt hemland än igår.” Han visste inte hur rätt han hade. Det är nu vårt fasta hopp, riktigt veta kan vi ju inte, att fr Hans-Åke nu har nått sitt hemland. För oss andra återstår ännu en bit av vägen. Vi tackar Gud för att fr Hans-Åke har hjälpt oss att vandra åt rätt håll.

Kristi himmelsfärds dag

Kristi himmelsfärds dag – 2020  –  3:e årg.  –  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                   159:1-4, 158:-, 15:-, 159:5–6

Inledning:

Kristi himmelsfärds dag är en dag fylld av glädje. Herren Jesus återvänder till Fadern som segrare över ondska och död.

Men samtidigt vilar det ett vemod över dagen. Vi blir lämnade kvar, i en värld med dess bekymmer och lidande. Det kommer till uttryck i Wallins mäktiga himmelsfärdspsalm som vi inledde vår högmässa med: ”… mitt sällskap sorg och möda är.”

Psalmen skrevs i en tid som är lik den vi nu har. Vi har coronapandemi, under Wallins tid som pastor primarius i Storkyrkan drabbades Stockholm av en stor koleraepidemi. Det var också då han skrev sin storslagna dikt ”Dödens ängel”. Där heter det, och det är just dödens ängel som talar:

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
Och myrten blommar, och lyran klingar …
Men över tröskelen stiger jag:
               Då stannar dansen,
               Då sänkas ljuden,
               Då vissnar kransen,
               Då bleknar bruden,
Och sorg är änden, som skriften sagt,
Uppå all glädje och glans och makt.

I versen efter skriver han vad nu också vi upplever: ”De smittans ilar, som rensa länder.”

Men vi är inte utan hopp, just därför att Herren Jesus har stigit upp till himlen. Han lovade att där ’bereda plats’ åt oss och ta oss till sig. Det har Wallin med i psalmen, och också i dikten, där det mot slutet heter:

Då dagen svalkas och skuggan breder
Kring edra dalar och berg sitt flor,
Så kommer han och förlossar eder,
Vars makt är såsom hans kärlek stor.
               De ögon trötta,
               En stund de somna …
               De verktyg nötta,
               En stund de domna …
En annan stund till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp!

I Herren Jesus har vi ”en framtid och ett hopp”. När vi nu på nytt får budskapet om detta, låt oss då bereda oss för det genom att bekänna vår synd och skuld och be om förlåtelse:

Predikan:

När vi idag samlas för att minnas, för att glädja oss åt, och för att tacka Gud för att Jesus har farit upp till himlen, kan det vara lämpligt att först stanna inför vad vi utan tvekan vet om det som hände. För det är som aposteln Petrus hävdade i sitt andra brev: ”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät.”

En judisk påskafton, under den tid då Pontius Pilatus var ståthållare i landet, korsfästes Jesus på Golgata utanför Jerusalem och hans döda kropp lades på kvällen i en klippgrav i närheten. Tredje dagen därefter, en söndag, befanns hans grav vara tom. Ingen har ifrågasatt det, men naturligtvis ger man olika förklaringar till varför det var så.

Sedan vet vi att en rad människor trädde fram och vittnade om att de hade mött Jesus levande. Vittnesmålen om vad som hände kring den tomma graven och vid de här mötena, är inte helt samstämmiga i detaljerna. Men något annat är inte att förvänta: när människor är med om dramatiska händelser, förmår de inte helt uppfatta alla detaljer. Det är en uppgift som polisen och domstolarna ständigt har: att försöka reda ut röriga vittnesmål. Till slut kommer det alltid att handla om vittnenas trovärdighet.

De här mötena med Jesus pågick i 40 dagar. Det som vi har hört i NT-läsningen idag är det tillfälle som blev det sista. De hade samlats, vilka anges inte tydligt, på Olivberget och såg då ”hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn”. De som var där var helt på det klara med vad som hände: Jesus fördes bort från den jordiska verkligheten och in i det gudomliga.

De insåg att molnet inte var ett meteorologiskt fenomen utan den dräkt som Gud ofta klär sig i, när han kommer människor nära. För några söndagar sedan påmindes vi om molnpelaren som hade lett folket vid uttåget ur Egypten. Och tre av apostlarna hade på förklaringsberget sett hur det kom ”ett lysande moln och sänkte sig över dem”,  och hört hur ”en röst ur molnet sade: Han är min älskade Son. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!”

Det ligger en ton av vemod över skaran som stod där och såg mot himlen. En välsignad tid var nu slut. Men himmelska budbärare kom och sade åt dem att inte längre se tillbaka på vad som varit, utan att se framåt mot vad som skall komma: ”Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen.”

De tänkte väl inte omedelbart på det, men med tiden insåg de att det som hände var i enlighet med den vision profeten Daniel hade fått. Vi hörde ett avsnitt av den som GT-läsning idag: ”Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde.”

Där i det gudomliga sammanhanget fick profeten se ”en som liknade en människoson”, står det om vi översätter ordagrant. Det var ju en benämning om sig själv som Jesus gärna hade använt: ”Människosonen ska utlämnas i människors händer”, ”Berätta inte för någon vad ni sett förrän Människosonen har uppstått från de döda.” Det var Jesus vid hans himmelsfärd som Gud hade låtit profeten få se.

En människa förs in i det gudomliga, det är budskapet på Himmelsfärdsdagen. Den blir därmed avslutningen på det skede som började med att Jesu födelse. Då blev Guds Son människa, då trädde Gud in i det jordiska. Det som hände under tiden med Gud som en av oss människor, åstadkom en sådan total omvälvning av verkligheten att en av oss människor nu finns hos Gud.

Också i det här blir det som hände med Jesus något som skall ske med dem som ansluter sig till honom och blir hans lärjungar. Målet för vårt liv blir, om inte precis en himmelsfärd, så ett införande i den gudomliga verkligheten. Om det som skall bli vår framtid hörde vi i dagens Ev. Det är avslutningen av den bön som avslutade Jesu avskedstal. Det är alltså det sista Jesus sade till de sina, innan han gick sitt lidande till mötes. ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet.”

Tidigare i sitt avskedstal hade Jesus sagt: ”Jag är den sanna vinstocken … Förbli i mig, så förblir jag i er.” Också på andra sätt talade han om den djupa gemenskap med honom som tro och lärjungaskap ger. Paulus insåg att det är dopet som ger den gemenskapen. Det för oss samman med Jesus i hans död och uppståndelse. Det betyder, skrev han till de kristna i Rom, att ”om vi är förenade med honom i en död som hans, ska vi också vara det i en uppståndelse som hans”.

Paulus fann det sedan lämpligt att använde bilden av en kropp för att beskriva den här samhörigheten. I den grekiska kulturen beskrevs gärna samhället som en kropp, och jag förmodar att aposteln i sin mission i grekiska städer tyckte att den bilden var bättre än det mer lantliga med vinodling och liknande. Så ser vi hur han sina brev kan skriva: ”Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den”, eller som vi ju upprepar varje gång vi firar nattvard: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.”

Paulus kan då om Herren Jesus säga att ”han är huvudet för sin kropp, kyrkan”. Det här tog kyrkofäderna tidigt fasta på, när de mediterade över vad himmelsfärden innebär för oss: Dit huvudet har förts, dit följer sedan resten av kroppen efter. Den tanken bygger också på att det kommer att bli som när en människa föds: i de allra flesta fall kommer först huvudet, och det är det besvärliga, sedan slinker resten av kroppen ganska enkelt efter. Bilden bygger på en insikt vi har av annat också: Gud verkar på likartat sätt i frälsningen som i skapelsen. När Jesus upptogs till himlen inleddes födelsen till det nya livet, och vi kommer att följa efter.

Vårt liv som kristna blir då som tiden mellan Påsk och himmelsfärden. Dopet blir vårt livs grundläggande Påsk: då fördes vi med Jesus genom död till liv. Nu finns han som den Uppståndne vid vår sida, inte på samma sätt som under de välsignade 40 dagarna en gång, men genom Anden. Vid tidens slut, vårt eller hela världens, kommer vi att med honom föras upp i det gudomliga.

I sitt avskedstal sade Jesus att hans skulle ’gå bort’, men tillade genast: ”Låt inte era hjärtan oroas.” Han hade för avsikt att ’bereda plats’ för dem som ’tror på Gud och tror på honom’. Och han lovade: ”Om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är.” Vid hans himmelsfärd påminde ’männen i vita kläder’ om det löftet. Det är en förvandlad verklighet vi lever i. Den har sin grund, inte i spekulationer, utan i vad som faktiskt har hänt i mänsklighetens historia. Alla inser inte vad det som hände betyder. Vi har fått nåden att våga lita på vittnesmålen och inse vad de betyder för vårt liv. Vi har ett hopp, för oss är framtiden ljus. Det finns ingen omväg kring det jordiska livets dystra verklighet, det fanns det ju inte ens för Jesus. Men det som skedde med honom, skall ske för oss. Med honom blir himlen slutmålet för vårt liv!

Bönsöndagen

Bönsön. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                   238:-, 525:-, 528:-, 257:4-5

Lärjungarna kom vid ett tillfälle till Jesus och sade: ”Herre, lär oss att be.” Det kan i förstone tyckas lite märkligt, för bön är en naturlig religiös akt för människan. Vid undersökningar har det visat sig att det är fler som ber än som säger sig tro på gud. Då är det knappast något som man behöver lära sig.

Nyligen sade en av Svenska kyrkans biskopar, om det nu är det de är, att vi egentligen oupphörligen ber: när vi andas ber vi. På ett sätt ligger det något i det: att andas här ihop med anden, människans livsande, men också med den Livets Ande som en gång svävade över urtidsvattnet och sedan gav liv åt det som Gud genom sitt Ord skapade. Och bön och Guds Ande hör samman, som Paulus påminde om i det som vi hörde som Ep. idag.

Men när man säger som biskopen, att man ständigt ber genom att andas, så tömmer man bön på innehåll, än mindre behöver man be om instruktion om hur man skall be. Vad lärjungarnas fråga avslöjar, är att det är skillnad mellan bön och kristen bön. Den naturliga människans bön, som kan kännas angelägen i stunder av stor glädje eller djup oro, vet inte riktigt vem den riktar sig till. Ansatsen blir: ’Gud, om du finns …’ Bönen är rop av tacksamhet eller förtvivlan i hopp om att det finns någon som kan höra den.

Det specifika med kristen bön är däremot att man vet just det. Det är en bön till honom som är Jesu Fader och vår Fader i himmelen. Den har sin grund i löften om att han vill höra vad vi ber om. Och den kan vara frimodig, eftersom det genom tiderna har visat sig att han hör och ger den bedjande svar, fast kanske på lite oväntat sätt.

Det direkta svaret på lärjungarnas fråga var att Jesus lärde dem att be ’Fader vår …’ Sedan finns ord om bön spridda i evangelierna, därefter utvecklade av apostlarna i resten av NT. En bit av den undervisningen har vi hört som Ev. idag, ett avsnitt ur Jesu bergspredikan.

Det första är då att man skall be i stillhet och ödmjukhet. Det gäller inför människor: ”När ni ber ska ni inte vara som hycklarna, som älskar att stå och be … för att synas inför människor”, sade Jesus. Och det gäller inför Gud: ”När du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader som är i det fördolda.” Bön är något privat mellan mig och Gud.

Nog för att det finns gemensam bön när vi är samlade till gudstjänst, men då handlar det om att vi tillsammans vänder oss till Gud. Vår bön består då mest av fasta formuleringar. Det kanske är en brist att vår tradition ger så liten plats för fri bön. Men det är nog så att våra fäder har insett risken med att man utnyttjar fri bön för att demonstrera sin fromhet, något som ju Jesus uttryckligen varnar för.

För det andra skall bönen komma från hjärtat, från människans inre, inte bara bestå av fromma ord: ”När ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hedningarna”, sade Jesus. Det här kan tyckas vara problematiskt för oss som ju har en fast ordning för våra högmässor. Blir det bara ord som ritualmässigt framförs som bön? Utmaningen blir naturligtvis att vi faktiskt menar vad vi säger.

Fast vi kanske inte skall vara så bekymrade över att vi inte alltid är riktigt uppmärksamma, när vi ber ’Fader vår’ eller andra böner som vi kan utantill eller läser en psaltarpsalm. Vi vet vad vi ber om, och vi vill be om just det, även om våra tankar för stunden vandrar omkring. Och det finns goda exempel på att människor har kommit på goda saker under sin bön: i bönens närhet till Fadern styr han våra tankar.

Vi skall också ha med den insikt som dagen GT-läsning ger. När Mose höll upp sina armar, hade folket framgång i striden. När han inte orkade själv, stödde andra dem. Det viktiga var att armarna hölls uppe, inte vad Mose mäktade med. Det säger oss att bön, även när den i trötthet blir mest av rutin, är bättre än ingen bön alls. Och händelsen säger också något om betydelsen av gemensam bön. om jag inte riktigt orkar själv, får jag stöd av medkristna.

Och så för det tredje: bönen skall ske i förtröstan på Guds godhet: ”Er Fader vet vad ni behöver innan ni ber honom om det.” Inför det Jesusordet kunde man fråga sig: Varför behöver vi då be, om Gud redan vet? Men en sida av bönen är att göra oss öppna för vad vår himmelske Fader vill med oss. För att kunna ta emot, måste man vara beredd att ta emot. Det vet alla som har spelat brännboll, och det är inte annorlunda med Guds godhet.

Vi har många löften om att Fadern vill höra vår bön. I sitt avskedstal, som vi påminner oss om nu under den Påsktid som präglas av att Jesus har uppstått, tar han vid flera tillfällen upp bön. ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det.” ”Vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, för att Fadern ska bli förhärligad i Sonen.”

Senare i sin bergspredikan gör Jesus en jämförelse med hur det är med oss: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge det som är gott till dem som ber honom.” Det här Jesusordet för oss till det att det finns en förbindelse mellan bön och den Helige Ande. För när Luk. återger det, är slutsatsen något annorlunda: ”… skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Det ger också insikten att Anden och Faderns godhet hör samman. Liksom Anden i skapelsen var den som fyllde det skapade med Guds goda gåva av liv, så fortsätter Anden att föra gudomlig godhet in i vårt liv. När vi närmar oss Pingst, med dess budskap om att Gud på nytt har låtit sin Ande komma över oss, kan det vara något att komma ihåg. Det finns naturligtvis ett överväldigande mysterium med den Helige Ande och hans verkan i oss och bland oss. Men i botten finns det här enkla: Anden ger oss del av Faderns godhet.

Dagens Ep. ur Rom. tar upp en annan sida av Andens verk i bönen. Det är han som bär fram våra böner till Fadern, och då så att det blir till vårt bästa. ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord”, skriver aposteln. Lite förenklat kan man säga att Anden är vår tolk. Vi människor talar inte ”änglars språk”, men Anden gör vår bön förståelig. Våra försök att göra klart för vår himmelske Fader vad vi vill få sagt, blir ganska ömkliga, men ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill”. Vi behöver inte vara rädda för att be ’fel’, om vi ber i tro och tillit, Anden ser till att vad vi egentligen vill be om, är det som når Fadern.

Till det som Jesus lär oss om bön i sin bergspredikan, skall vi för det fjärde lägga det för kristen bön avgörande: det är en bön i Jesu namn. Vi hörde det i orden från Jesu avskedstal: ”Vad ni än ber om i mitt namn …” Och han som nu skulle lämna sina lärjungar och bli ”krönt med härlighet och ära därför att han led döden”, som Hebr. uttrycker det, noterade då hur det varit och ur det skall bli: ”Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.”

Så får vi bära fram våra böner i den verklighet som nu gäller: vi ber i Jesu namn, i den gemenskap som den Uppståndne öppnar för oss. Vid Jul får vi budskapet att när Guds Son har blivit människa, har en väg från Gud till oss öppnats. På torsdag, på Kristi himmelsfärds dag, skall vi få budskapet att när människan Jesu återvände till Fadern, öppnades också en väg från oss människor till Gud. Till det har vi idag påmints om att ”Anden stöder oss i vår svaghet”. Den svagheten är mer än vanligt uppenbar för oss i dessa coronatider. ’Har Gud övergett oss?’ är en fråga som vi kan ställa, något som vi har rätt till, den frågan ställs ju ofta i Psaltaren. Men vår jordiska utsatthet är bara en del av den verklighet vi lever i. Genom bönen, med stöd av den Helige Ande, får vi förbindelse med vår himmelske Fader. Genom Jesu uppståndelse har han visat att det jordiskt dödliga är omgivet att gudomligt liv. Genom bönen blir det gudomliga en del av den verklighet vi får leva i.

5:e sön i Påsktiden

5:e i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
162:1-3, 93:-, 58:-, 200:7-8

Med en bön, som man brukar kalla hans ’översteprästerliga förbön’, avslutade Jesus sin jordiska gemenskap med sina lärjungar. Vi hörde en del av den som Ev. idag. ”Jag är inte längre kvar i världen”, sade han, men samtidigt om sina lärjungar: ”De är kvar i världen.”

När vi idag lyssnar till Jesu ord, tvingas vi konstatera att tre av våra vänner här i koinonian däremot inte längre är kvar i världen. Nere i kyrkan står två platser tomma. Dessutom, inte för att det är mer tragiskt, men dock något som märks tydligare, så är en plats i koret tom, när farsoten nu har svept med sig vår kyrkoherde. Hos oss går farsoten inte längre fram i mörkret, utan ödelägger vid middagens ljus, om vi använder uttrycken från gamla bibelöversättningen.

På vår hemsida finns bilder från Påskdagens högmässa. Vi kan se hur fr Hans-Åke inledde den med att tända påskljuset. Det blev hans sista gudstjänst, och det blev samtidigt de sista bilderna Jan Wallerberg tog från våra gudstjänster. Det är bara fyra veckor sedan dess, men ändå är det bilder från en förgången tid som inte kommer åter.

Birgitta Östlings sjukdom gjorde att hon de sista veckorna inte kunde komma till kyrkan. Jag var dock hemma hos henne en dryg vecka före Påsk med nattvard. Jag hade lovat att komma åter efter Påsk, men coronaviruset hann före. Vi visste det inte då, men kommunionen före Påsk blev hennes ’viaticum’, hennes ’vägkost’ för den sista resan.

Nu tvingas vi alltså säga om dem, som Jesus sade om sig själv: ’De är inte längre kvar i världen.’ Men de visste vem som väntade på dem: en korsfäst men uppstånden Herre. Det blev tidigare än de hade förväntat sig, och än vad vi runt omkring dem hade hoppats. Det är klart att vi sörjer, mer, naturligtvis, ju närmare vi stod dem. Man samtidigt gäller om oss det som Paulus påminde sina medkristna i Tessalonike om, att vi ”inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp”. Och det därför, skrev han, att ”vi tror att Jesus har dött och uppstått”, och då ”skall Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom”.

Vi fick höra motsvarande i Ep. förra söndagen: ”Vår Herre Jesus Kristus, … har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover”, ’… vare sig vi är vakna eller insomnade’ är en översättning som bättre fångar vad Paulus menade. Det löfte som budskapet om Jesu död för vår skull och om hans uppståndelse för med sig, gör inte vår jordiska sorg och saknad mindre, men den får ändå ett annat perspektiv.

När Saul blev förbittrad på David, och ville röja honom ur vägen, konstaterade David: ”Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.” Vi har nu tvingats konstatera att det är så. Det skall naturligtvis påminna oss om att vara beredda att dö. Vi har blivit bortskämda med att vår moderna sjukvård håller oss friska tills vi blir riktigt gamla. Men så kommer ett dödligt virus som man inte kan hantera. Och vi vet inte när olyckan är framme. Har vi packningen klar för vår sista resa? Tar vi på allvar det som vi sjunger i kvällspsalmen: ”Men om det stilla dödens bud, i denna natt jag hör …”

Ja, våra tankar kretsar de här dagarna kring dem som ’inte längre är kvar i världen’. Men för oss gäller, som Jesus sade om sina lärjungar i sin förbön: ”De är kvar i världen.” Det som gäller, när nu Jesus ’inte längre är kvar i världen’, är att han ber för oss. Det som han gjorde vid avslutningen av sitt jordiska liv, fortsätter han med, när han nu har ’kommit till Fadern’. I Hebr. inser aposteln vad som gäller för ”dem som kommer till Gud genom honom”, att ”han alltid lever för att be för dem”.

Och hans bön är, som vi hörde i dagens Ev., ”att du skall bevara dem för det onda”. Vi är jordiska varelser, så vi tänker naturligtvis i första hand på att bli bevarade från yttre ont som kan drabba oss. Men bönen går utöver det. När det yttre onda griper oss, kommer bönen att gälla att bli bevarade genom prövningarna. På Långfredagen på minde jag om profetens ord om Herrens lidande tjänare, att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”, och att det inte bara handlade, som vi har lärt oss att förstå det, om våra synder. Herren Jesus finns vid vår sida när vi plågas, och han vet vad det är, för han har själv varit igenom det.

Men ännu längre än så sträcker sig Jesu bön: ”Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig.” I bibliskt språkbruk är ’namn’ inte bara en etikett som man sätter på någon, utan det handlar om personens väsen. ’Bevara dem i gemenskapen med dig’, är bönens innebörd. Det som bestämmer vår yttersta framtid är gemenskapen med vår himmelske Fader, och med Herren Jesus. Han delar Guds ’namn’, Guds väsen, det visade hans uppståndelse.

Det finns en trygghet i att leva så. I dagens Ep. skriver aposteln Johannes att vi, när vi får dåligt samvete, när ”vårt hjärta dömer oss”, skall vara övertygade om att ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt”. När det nu är så att bibliskt tänkande inte drar skarp gräns mellan andligt och kroppsligt, så är det en tröst också i vardaglig oro och jordiska bekymmer att ”Gud är större än vårt hjärta och vet allt”. Det motsvarar vad vi i GT-läsningen hörde honom säga genom profeten: ”Jag finns hos den modlöse och försagde.” Vårt liv får formas efter vad Paulus påminde sin medarbetare Timoteus om: ”Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner de sina.”

Det är det här som gäller för oss som ”är kvar i världen”. Herren Jesus har uppstått från de döda. Döden har berövats sin makt. Den jordiska döden härskar fortfarande, som vi så smärtsamt har fått exempel på. Men den har förlorat sin yttersta makt. I Jesus har ”det dödliga klätts i odödlighet”, och det kommer att ske så också för dem som håller sig till honom. Till dess ber han för oss till sin, och vår, Fader i himlen.

Under den senare delen av Påsktiden ser kyrkan framåt, mot vad som gäller för den. Jesus bad uttryckligen: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen”, så vi får stå ut med vad det kan komma att föra med sig. Och han ber alltså att vi skall bevaras, i vår tro och vårt hopp. Han inser att det kommer att medföra prövningar: ”Världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen.” Det är här vi hör hemma, men inte ändå. Vi är pilgrimer på väg mot vårt himmelska mål. ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma”, som det heter i Hebr.

Naturligtvis tar vi Jesu löften på allvar, men det är ändå inte lätt att våga lita på löften. Men till hans löften hör också att han skall sända oss Hjälparen, den Helige Ande. I dagens Ep. hörde vi Johannes påminna om det: ”Att han förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss.”

Det är vad som nu gäller för oss. Vi ett dop lägger prästen handen på den som döps, kanske smörjer med välsignad olja och ber: ”Uppfyll honom/henne med helig Ande till evigt liv.” Vi kan naturligtvis vara övertygade om att det är så, men också det är ju ett löfte som vi har att lita på. Det som gör att det inte är så lätt, är att Anden är så ogripbar, vi kan aldrig riktigt veta.

Kyrkan anger en hållning, som är enkel: tro att det är så, och du skall få klart för dig att det faktiskt är så! En väg fram ligger i Jesu bön: ”Helga dem genom sanningen; ditt Ord är sanning.” Naturligtvis alltid, men särskilt i tvivlets och prövningens stund skall vi söka oss till Guds Ord, som ju är tillgängligt för oss i Bibeln. Där är de gudomliga löftena insatta i ett sammanhang, vår tilltro till dem kan växa. Och i vår gemensamma gudstjänst sätts bibelorden in i det sammanhang som nattvarden ger. Vi får då också den trons gemenskap, som kan stödja vår egen kanske vacklande tro. Så kan vi som ’ännu är kvar i världen’, med all vår sorg och saknad över dem som inte längre är det, forma vårt liv i det fasta hoppet att den uppståndne Jesus förblir hos oss. Han tillsammans med Hjälparen, den Helige Ande, leder oss genom vår dödsmärkta värld mot det himmelska mål som han har gått före oss till.

4:e sön i Påsktiden

4:e i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                   258:1-4, 298:-, 743:-, 517:-

Påsken börjar, självklart, med att vi lyssnar till skildringarna av vad som hände en gång i Jerusalem. Vi får höra om hur man fann Jesu grav tom, och om hur han visade sig för sina lärjungar. Det fantastiska, så fantastiskt att man först inte vågade tro det, var att han hade uppstått från de döda.

Att minnas vad som hände med Jesus är utgångspunkten för kristen tro. Den handlar inte om hur människor på olika sätt har kunnat närma sig Gud, utan om att han har närmat sig oss. Det skedde vid en viss tidpunkt och på vissa platser. Kristen tro är inte som annan tro, som söker sig bort från det jordiska, utan den tar sin utgångspunkt i att Gud har kommit till det jordiska, in i mänsklighetens historia.

Därför är att minnas en viktig del av vår tro. Det är ju också vad Jesus anger vid måltiden ”den natt då han blev förrådd”: ”Gör detta till min åminnelse!” Det är därför vi läser evangeliernas skildringar om Jesus. Vi påminns på nytt om hur det var de där åren när Jesus fanns som en människa bland andra på vår jord. Börjar man säga, och det gör dessvärre många, att det var då det, nu är det annorlunda, då börjar kristen tro spåra ur och blir något annat.

Men det som hände är inte bara ett avlägset förflutet. Det görs på nytt aktuellt i våra liv. Vid Påsk påminns vi om vårt dop: att bli döpt är att ’dö och uppstå med Kristus’. När vi döps förs vi in i vad som hände med honom. Man kan säga att det inte är vi som minns, utan att minnet av honom söker upp oss. Och det gäller i nattvarden, som alltså just är ’till hans åminnelse’.

Påsktiden går så över till att handla om hur vårt liv blir med Herren Jesus. Så hörde vi förra söndagen att han är den Gode herden. ”Den gode herden ger sitt liv för fåren.” ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd”, lovade han. I dagens Ep. hörde vi Paulus ta det löftet på allvar: ”Gud har … bestämt oss … till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover.”

Ep. är hämtad ur apostelns första brev till kyrkan i Tessalonike. Det är första av hans brev. Att Jesu död, och underförstått hans uppståndelse, påverkar vårt liv, var alltså något man förkunnande från början. Det var inte en tanke som växte fram så småningom. Med Jesus förs vi in i ett liv som har besegrat döden. ”Vare sig vi är vakna eller sover”, skrev Paulus, och menade: ”Vare sig vi lever eller är döda”. På samma sätt som vi gör, använder Paulus uttrycket att ’somna in’ för att dö. Därför kan vi i mässan ställa oss vid sidan av ”dina trogna i alla tider”: vi lever tillsammans med Herren Jesus vare sig vi nu är kvar i det jordiska livet eller är avsomnade.

Påsktiden går nu över till att rikta våra blickar mer mot framtiden. Hur förhåller vi oss inför den, och vad har vi att vänta med en uppstånden Herre vid vår sida? GT-texten ger oss då ett exempel på det som jag ofta pekar på: det finns gudomliga mönster, med i grund i frälsningshistoriens händelser, som fortsatt gäller, i olika former. Man kan här sammanfatta det: Gud leder oss genom livets ökentrakter.

Det folk som Gud hade utvalt, inte därför att de hade gjort sig förtjänta av det, utan därför att Gud hade fattat kärlek till det, hade befriats ur fångenskapen i Egypten. Det är det gamla förbundets påsk. Löftet var att folket skulle få ett eget land.

Men de kom inte omedelbart dit, först måste de ta sig igenom Sinais öken. Som vi hörde i GT-läsningen ledde Gud dem då med en molnpelare om dagen och en eldstod om natten. I både fallen är det den dräkt som Gud tar, när han närmar sig oss människor. Eld och ljus är naturliga former för det gudomliga. ”Du sveper dig i ljus som i en mantel”, heter det i Ps. 104. Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma”, skriver Paulus till Timoteus.

Och Gud klär sig ofta i ett moln. Också det finner vi Ps. 104: ”Du gör molnen till din vagn och far fram på vindens vingar.” Vi skall om några veckor på Kristi himmelsfärds dag höra hur ’ett moln tog Jesus ur apostlarnas åsyn’. Vi har det indirekt vid bebådelsen, då Maria får höra att ’den Högstes kraft ska överskugga dig’, om vi översätter ordagrant. På förklaringsberget sänkte sig ”ett lysande moln”, där har vi både ljuset och molnet.

Gud ledde alltså sitt folk under den långa ökenvandringen. Och han gav dem föda på vägen, manna, ”brödet från himlen”.

Det här mönstret upprepas nu för oss. Vi har firat vår Påsk. Döden är besegrad genom Jesu uppståndelse. Det betyder att vi är befriade ur vår fångenskap under döden. Men vi kommer inte omedelbart in i det eviga livets land. I Hebr. beskriver aposteln vårt liv: ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma.”

Men också oss vill Gud leda på vår livsvandring. Det som visar oss vägen är Guds Ord. Där har vi skildringarna av Guds godhet och av vad han gjort genom Herren Jesus. Där har vi Guds bud och Guds löften. ”Ditt ord skall vara år från år, den stjärna i vars ljus vi går”, sjunger vi vid Epifania. Och att ”brödet från himlen” är nattvarden, sade Jesus själv, när han beskrev sig som ’Livets bröd’: ”Detta är brödet som har kommit ner från himlen, inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet.” Och när det verkligen står och väger vid livets slut, kallar kyrkan nattvarden för ’viaticum’, ’vägkost’.

Mot det som Gud ger oss, måste vi nu svara upp. Som Ev. hörde vi inledningen till Jesu avskedstal när lidandet väntade, vi hörde ju det olycksbådande: ”När Judas hade gått …” I det långa talet, över fyra kap. i Joh., förberedde Jesus sina lärjungar på vad som skulle komma. Kommande söndagar skall vi få höra mer ur det.

Alldeles i inledningen sade Jesus, som vi hörde: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.” Och det här är av betydelse inte bara för att vi skall leva som sig bör som Jesu lärjungar, utan det har vidare betydelse. ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, fortsatte Jesus. Av olika anledningar är vi i vår kyrkas tradition nästan ensidigt inriktade på att det som kännetecknar en lärjunge är att man tror att Jesus är Herre och Frälsare. Och det är naturligtvis utgångspunkten, men det står inte ensamt. Vi har att följa budet att älska varandra.

Jesus kallade det ett ’nytt bud’. Det gav viss förvirring, för redan gällde ju, som Jesus själv bekräftat: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

I sitt första brev tar Johannes upp det, vi hörde det i Ep. på Annandag Påsk: Det här ”är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. … Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er.” Ja, att det förverkligades i Jesus vet vi: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade han på ett annat ställe i sitt avskedstal. Nu kommer det an på oss att förverkliga det nya budet.

Det är då ett nytt bud också genom att om det gamla budet gällde, att förutsättningen för att få del av Guds nåd och kärlek var att man höll det. Det nya budet däremot är följden av att Gud har visat oss sin nåd och kärlek genom Jesus. Men det är inte mindre angeläget för den skull. Visst är utgångspunkten tro, men det gäller att ”vi har en tro som är verksam i kärlek”, som Paulus skriver till galaterna.

För vår väg genom livet, som i många avseenden blir som en ökenvandring, gäller alltså att vi har en levande Herre och Gud, vars ledning vi får följa. Och vår livsväg skall alltså präglas av att vi älskar varandra.

3:e sön i Påsktiden

3:e i Påsk – 2020  –  3:e årg.  –  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
59:-, 419:-, engelsk: ‘När Herren Gud min herde är’, 375:3-4

’Kyrkoherde’ är en fin titel. Och då tänker jag inte så mycket på vad tjänsten innebär, utan på själva ordet. Den som har ansvaret för det andliga livet i en församling skall vara en herde. Det är en översättning av ordet ’pastor’, som betyder just ’herde’. Det är också så kyrkoherden benämns i svensk kyrkolagstext, och så det heter så också i Missionsprovinsens provinsordning. Att det kom att användas har nog att göra med att det låg så nära ’kyrkherrn’, det var så man benämnde mannen i prästgården.

Men det grekiska ordet ’pastor’ används ju fortfarande. Intressant nog var det frikyrkorna som gjorde det vanligt. Man ville inte kalla sina andliga ledare för ’präster’, för det var ju dem man inte ville ha. Så det fick, naturligtvis med utgångspunkt från amerikanskt språkbruk, bli ’pastor’

Om de andliga ledarna som herdar har vi hört i dagens NT-läsning. Paulus var på väg tillbaks till Jerusalem efter sin tredje långa resa. Han var på det klara med att det skulle kunna sluta olyckligt, vilket det ju också gjorde. De judiska ledarna var inte glada över honom, det är man aldrig med någon som har gått över till motståndarlägret. Han blev tillfångatagen i templet. Romerska soldater ingrep, när det såg ut som om han skulle lynchas. Efter olika turer, när den romerska prokuratorn trots allt ville överlämna honom till de judiska myndigheterna, vädjade Paulus till kejsaren. Han var ju romersk medborgare, vilket inte alla var, och hade då den rätten. Så fick han företa sin fjärde resa som fånge till Rom.

På den där resan tillbaka till Jerusalem lade skeppet han reste med till i Miletus, som var en hamnstad i närheten av Efesos, på Turkiets västkust. Han kallade då till sig de ’äldste’ i Efesos, av det grekiska ordet har vi fått ordet ’präst’. Han lät dem få veta sina farhågor inför besöket i Jerusalem, och sade därför: ”Nu vet jag att ni aldrig mer kommer att se mitt ansikte.” Det bedrövade dem, och om avskedet noterar Lukas i sin skrift att ”det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer”.

När han då definitivt överlämnade det andliga ansvaret till dem, sade han som vi hörde: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den Helige Ande satt er att ha uppsikt över.” Och de skulle vara ”herdar för Guds församling”.

Paulus använde sig då av en bild som var känd för dem. I GT kallas ledaren ofta för ’herde’. Vi hörde det i GT-läsningen idag. När Mose insåg att hans tid som folkets ledare gick mot sitt slut, bad han Gud att ”utse en ledare för menigheten, en som kan leda deras fälttåg, föra dem ut i strid och tillbaka igen, så att inte Herrens menighet blir som får utan herde”. Gud angav då att Josua skulle vara folkets nye ledare, och det ju var också han som ledde folket in i det land som Gud hade lovat dem, som de hade varit på väg mot under fyrtio år. På motsvarande sätt hade Gud sagt till David: ”Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste.”

Den som är ledare för Guds folk skall därför ta hand om det, försvara det mot fiender, och leda det under besvärliga tider så att de kan få bo i lugn och ro. Då varnas det också i GT för att ledaren utnyttjar sin position till att skaffa sig makt. Det gjorde också Jesus. När lärjungarna tvistade om vem som förnämast av dem, talade Jesus om hur kungar brukar bete sig, och sade: ”Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare.” Genom profeten Hesekiel framförde Gud förödande kritik mot folkets ledare, och säger så: ” Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem.” Och det är också vad Ps. 23 säger: ”Herren är min herde.”

Det är i linje med det löftet, som Jesus sade: ”Jag är den Gode herden.” Det Jesusordet har kyrkan tagit fasta påför den här söndagen. Det har nu efter Påsk blivit klart vad Jesus i djupet menade. Han hade ju sagt: ”Den gode herden ger sitt liv för fåren”, och: ” Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Jesus var mänsklighetens herde upp på korset och ut ur sin grav. Och nu lever vi med löftet: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Det som hände i Jerusalem den första Påsken har kosmisk betydelse. Paulus kan utropa: ”Du död, var är din seger?” Den förgänglighet som präglar vår värld, där t.o.m. stjärnor går mot sin undergång, är bruten. I Jesus finns en väg ut till en oförgänglig, gudomlig verklighet.

Efter Påskdagarnas skildringar av hur graven befanns vara tom och av hur den uppståndne Jesus mötte sina lärjungar, har kyrkan funnit angeläget att som det första att påminna om Jesus som den Gode herden. Det handlar inte bara om stora kosmiska, utan också om vårt liv här i den jordiska vardagen. Här möter han oss för att leda oss genom livets möda och svårigheter.

Han är då också den som vill leda oss ut ur livet. Den dagen kan komma fortare än vi anar, det påminner Jans hastiga död oss om. Han firade Påsk tillsammans med oss för fjorton dagar sedan. Efter några få dagar på sjukhus med konstaterad Covid-19 lämnade han detta livet i tisdags för att gå sin Herre till mötes. Men med den Gode herden vid vår sida kan vi betyga: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.”

I dagens Ev. hörde vi om Jesus: ”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” ”Illa medfarna och hjälplösa” gäller dessbättre inte alla, alltid, men kanske nu fler än vanligt. ”Pesten som smyger i dunklet”, som Ps. 91 säger att den som bekänner: ”Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på” inte behöver frukta, kommer dock nära. Fr Hans-Åke ligger på sjukhus och så gör också Gerhard Larsson, även om nu har återhämtat sig och skall få komma hem.

Det är mycket som kan innefattas i ”illa medfarna och hjälplösa”, där grekiskan kan översättas på många sätt. ”Härjade och hjälplösa” väljer Folkbibeln. Vi skall dock komma ihåg att Bibeln alltid håller ihop kroppsligt och andligt. Det handlar alltså både om kroppslig drabbade och om andligt förvirrade. Myndigheterna försöker nu vara herdar som leder oss, och gör ett gott verk, får vi väl säga. Men deras möjligheter har sin begränsning. Idag påminner kyrkan oss om att vi inte heller i frågorna om liv och död är utan herde. Vi får förtrösta på att Herren Jesus är vår Gode herde. Han, den Uppståndne, har ”all makt i himlen och på jorden”.

Men för att det skall fungera i vardagen behöver vi ha herdar på närmare håll. Det var ju också Jesu uppmaning, när han dock byter bild så att det handlar om skörd: ”Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Det var motsvarande Paulus anknöt där i avskedets stund i Miletus: ” … för att ni skall vara herdar för Guds församling.”

En prästvigning hos oss avslutas med att biskopen sänder ut den eller de prästvigda med ord som Petrus en gång i sitt första brev riktade till prästerna då: ”Så gå nu ut och var herdar för Guds hjord som ni har i er vård.” Det är vad som gäller för oss som är präster, och det är så ni skall se på oss.

Nu finns det naturligtvis goda präster och sådana som inte lever upp till vad ’Överherden’, som aposteln kallar Jesus, förväntar sig. De troende har rätt notera det, men viktigare ändå är att de ber för sina präster. Naturligtvis skall präster själva göra som Paulus sade: ”Ge akt på er själva …”, men det är med präster som med alla: de strävar efter att leva upp till de förväntning som ställs på dem. Om prästerna inte förväntas vara herdar i Överherdens tjänst, så blir de något annat.

Vår bön kan vara, som i några dagar under Fastan i tidegärden: ”Helige Fader, du har gett oss Kristus som våra själars herde, tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnande folk.”

2:a sön i Påsktiden

2:a i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                  198:-, 470:-, 420:-, 153:-

Som den första höjdpunkten i en högmässa lyssnar vi till ett avsnitt ur evangelierna. I första hand gör vi det för att få veta vad som en gång hände. Vi får höra vad Jesus gjorde och vad han sade.

Man var tidigt i kyrkan på det klara med att Markus, i det som kom att kallas ett ’evangelium’, återgav vad han hade hört Petrus berätta om i sina predikningar. På motsvarande sätt är det vad Johannes var med om, som har samlats i hans evangelium, även om han ofta väljer att benämna sig ”lärjungen som Jesus älskade”.

Evangelierna bygger alltså på vittnesmålen från dem som var med. Inte så sällan nämns människor i centrum för en händelse vid namn, t.ex. Jairus, som hade en dotter som blev uppväckt från de döda, eller Simon från Kyrene, som soldaterna tog tag i för att han skulle hjälpa Jesus att bära korset på väg till Golgata. De kanske fortfarande levde, när evangelierna redigerades 30-40 år efter händelserna, eller i varje fall var i gott minne i de första församlingarna.

Det är vad Paulus antyder, när han i 1 Kor. talar om att Jesus efter sin uppståndelse visade sig. Han räknar upp människor som var med, och noterar att ”de flesta av dem lever än.” Om man nu inte riktigt trodde på Paulus, så kunde man ju fråga dem, är väl vad han menar. Det fanns då, lite drygt 20 år efter att det hände, vittnen kvar som kunde bekräfta det som förkunnades.

Som ni vet så skiljer sig Joh. en hel del från de andra tre evangelierna, dem som vi brukar kalla ’synoptikerna’, vilket betyder ’de som har samsyn’, de som skildrar Jesu gärning på ung. samma sätt. Men när det gäller Jesu lidande, död och begravning, och hans uppståndelse, så är alla evangelierna i stora drag lika varandra. Att de skiljer sig åt i detaljer är vad kan förvänta sig. Det är så med vittnen från omvälvande händelser: de minns olika saker, och minns dem på lite olika sätt. Kyrkan har alltid hävdat att man inte skall försöka redigera samman evangelierna till ett enda. Det är en tillgång att man har också olikheterna, när det är så att de i stora drag stämmer överens.

Vi vet alltså väl vad som hände. Jesus blev korsfäst. Apostlarna höll sig av lätt förstådda skäl gömda: om man vill rensa upp vad som uppfattas som en upprorsrörelse, så börjar man med ledarna. Men några kvinnor fanns där, och de namnges. Några av dem såg också var Jesus begravdes, och vi får veta vilka att det var Josef från Arimatea som lade Jesu i sin gravkammare, med hjälp av Nikodemus.

Flera av kvinnorna tog sig också tre dagar senare till graven, de visste alltså vilken det var, och fann den tom. Det intressanta är att kvinnorna namnges, för kvinnor ansågs på den tiden inte vara vittnesgilla, men det är tydligt att de första kristna, åtminstone efter den inledande förvirringen, litade på vad de berättade.

Och så har vi då idag fått höra om hur den uppståndne Jesus mötte Petrus. Förmodligen hade det varit ett möte redan i Jerusalem, Paulus anger det i 1 Kor. Men det som var så viktigt med mötet där i Galileen, var att Herren Jesus återinsatte Petrus som lärjungaskarans och därmed den kommande kyrkans ledare.

Tre gånger fick Petrus betyga att han älskade Jesus, och tre gånger fick han uppdraget att vara en herde för fåren. Jesus använde då ett bildspråk för att vara ledare som finns på många ställen i GT. Att det upprepas tre gånger har tydligt att göra med att Petrus tre gånger hade förnekat Jesus. När han insåg vad han hade gjort, hade han, berättar Luk., gått sin väg och gråtit bittert. Det är inte så konstigt att han nu ”blev bedrövad”, när han blev tvungen att för tredje gången betyga sin kärlek till sin Herre.

Att det här, först Petri förnekelse, sedan att han upprepat hade att betyga sin kärlek till Jesus, har blivit bevarat, är ett tecken på att det inte handlar om legender som vuxit fram bland de första kristna. Man menar ju det ibland. Petrus blev den unga kyrkans oomstridde ledare. Växer legender fram om en ledare, blir de mer gloriösa. Sådant som ställer ledaren i dålig dager, som då förnekelsen, gör man allt för att överskyla.

Det som kommer fram av det här avsnittet ur evangelierna är att Petrus är kyrkans ledare, men att han är det inte på egna förtjänster, utan helt och hållet därför att Jesus har insatt honom som det. Det här är något som gör kristendomen unik i religionernas värld. Vi har en Herre vars verksamhet inte var mer lyckad än att den ledde fram till att han blev korsfäst, och vi har en ledare som hade förnekat sin Herre. Senare skulle kyrkan att som sin största missionär få en man som hade börjar med att förfölja de kristna. Kyrkan är en samling syndare, och inget försök görs för att dölja att det gäller ända upp i toppen.

Om nu det här är det första med evangelierna, att de skildrar vad som hände, så är det andra att de ger mönster för hur det går till i Guds rike. Det är naturligtvis uppenbart med vad Jesus sade, där t.ex. liknelserna anger vad som gäller. Men det gäller också med vad Jesus gjorde. Det som skedde en gång upprepas, inte på samma sätt i detaljerna, men i stort, när det gäller oss. Skildringarna av t.ex. kvinnan vid Sykars brunn och Sackeus visar vad som kan hända även idag. Herren Jesus ger möten som förändrar livet, om vi svarar på vad som erbjuds.

Det är klart att mötena inte blir lika uppenbara för oss, men de kan ändå ske. I Ep. idag hörde vi Petrus skriva till sina medkristna, med tydlig adress till de nydöpta: ”Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte, men tror på honom.” Den kristna erfarenheten är att Herren Jesus faktiskt möter oss i Ordet och sakramenten.

Så ger också dagens Ev. ett mönster som gäller även för oss. Det grundläggande är frågan om vi älskar Jesus. Kristen tro handlar om vårt förhållande till Herren Jesus. Vi hör i våra dagar budskapet att ’livet segrar’, vi får budskapet om ’alla människor lika värde’ – vilket i och för sig är en förvrängning av vad som egentligen heter ’alla människors lika värdighet’. Men kristen tro handlar inte om opersonliga krafter eller om grundläggande principer, utan om mötet med Jesus och bekännelsen till honom som Herre.

Och också för oss blir det ett möte som, kärleksfullt med obevekligt, påminner oss om vårt förflutna. Även om vi betygar vår samhörighet med Jesus, så klarar vi inte alltid av att forma vårt liv så. Och när Jesus frågar oss, som han frågade Petrus: ”Älskar du mig mer än de andra gör”, så måste vi erkänna att vi runt oss har kristna, från de stora helgonen till enkla kyrktanter, som alldeles uppenbarat lever mycket närmare Jesus än vi gör. Men vi kan också notera att Jesus inte driver den här saken vidare, han är helt nöjd med att Petrus, utan jämförelse med andra, betygar sin kärlek.

Och mönstret fullföljs så med att också vi får vår kallelse. Den var tydlig för Petrus, och den är tydlig för mig som biskop. Den är kanske inte lika klar för alla. Det är dock så att när Paulus räknar upp vad Gud kallar till, handlar det om stora saker, som att vara profet eller utföra kraftgärningar, men också enkla saker som att hjälpa och styra. Jag ser att flera av er är något så när klara över vad er kallelse är, och strävar efter att fullfölja den. För oss alla gäller att försöka få alltmer klart för oss vad Herren Jesus förväntar sig av oss.

Petrus fick veta att hans liv skulle leda till att han skulle ’föras dit han inte vill’, vilket var en förutsägelse att han skulle bli martyr. Gud är barmhärtig och låter förmodligen oss slippa det, men också för oss handlar det om en kärlek och en trohet in i döden.

Mötet med Jesus, när vi nu får trovärdiga vittnesbörd om att han har uppstått och lever, även om vi då inte på vanligt sätt får se honom, kan ske var som helst, det kan många berätta om. Men det tydliga mötet sker i kyrkans gudstjänst, och då är det ju viktigt att vi söker oss dit. När evangeliet läses hör vi hans röst, och när nattvarden firas är han, efter sitt löfte, mitt ibland oss. Därför gör vi vad vi kan för att gudstjänst skall firas också i de oroliga tider vi nu befinner oss i!

Annandag Påsk

Psalm 465

Psalm 678


Annandag Påsk
– 2020 — 3:e årg.
— S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

465:1-4, 469:1-4, 152:-, 155:-


”Vad ljus över griften”, sjöng vi stor glädje i går. Ja, graven är naturligtvis tom, när nu Herren Jesus har uppstått från de döda och ”nu i ära träder fram”. Men det var, som vi hörde i dagens Ev. inte vad man först tänkte. ”Nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade”, sade männen på väg till Emmaus, ”
De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp.” Vi hörde i Ev. igår att lärjungarna, när kvinnorna kom tillbaka och berättade om vad de varit med om vid graven på morgonen, ”
tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”.
Det är lite oklart vilka kvinnor det var som hade gått ut till graven, evangelierna har olika uppgifter. Joh. anger bara Maria Magdalena, fast när hon kom tillbaks till lärjungarna sade hon: ”Vi vet inte var de har lagt honom.” Men de andra noterar också ”Maria, Jakobs mor”, hennes son var uppenbarligen en av dem som Jesus hade kallat att vara apostel, vi brukar benämna honom ’Jakob d.y.’ för att skilja honom från den Jakob som var Sebedeus son, bror till Johannes. Hon hade varit med redan vid korset, och Joh. nämner henne då som ’
Maria som var gift med Klopas’.
En av männen på väg till Emmaus, just han som sade att kvinnorna gjort dem uppskakade hette Kleopas, och fast namnet anges något annorlunda, var det nog just Marias man. Det som hade skett var verkligen ’uppskakande’, han vågade inte ta ens sin egen frus ord på allvar.
Man kan tycka att det blir mycket tal om olika personer, men det är faktiskt viktigt. För att få klart för sig vad som vid något tillfälle har hänt, får man lita på dem som var med och kan vittna. Det blir inte lika högtidligt som i en domstol, men det fungerar på samma sätt i vanliga livet. När apostlarna predikade, och då berättade om vad de varit med om, skildringar som sedan ställdes samman i det vi har som evangelier, då levde ännu de som hade varit med. Det var möjligt att höra med dem själva. Problemet, som väl återspeglas i reaktionen inför kvinnorna vid graven, var att vid den här tiden var inte kvinnor vittnesgilla. Här visar sig faktiskt evangelierna inte vara så patriarkaliska, som man ibland menar: de anger kvinnornas namn och räknar alltså med dem!
Nu träder också två män fram som vittnen, en av dem hette Kleopas, kanske uttalat Klopas, uppenbarligen väl känd i den första församlingen, liksom hustrun Maria och sonen Jakob. Det de berättar återkommer i flera skildringar av mötena med den Uppståndne: man kände först inte igen honom. Så var det också med Maria Magdalena i trädgården vid den grav, som befanns vara tom. Det här är ett viktigt tecken på att det inte handlade om, som ibland antyds, att man längtade så mycket efter Jesus att man fick för sig att han hade fått liv igen.
Det som hände där under vandringen till Emmaus, det som till slut ledde till att männen kände igen Jesus, kan man beskriva som kyrkans första högmässa. Det har just det mönster som den kristna gudstjänsten nästan omedelbart fick. Först lyssnade man till de heliga skrifterna, vad de beskriver om Guds gärningar och om hans löften. Det var ganska naturligt, för så gjorde man vid sabbatens gudstjänst i synagogorna. Sedan firade man nattvard. Det är ju en gudstjänstordning som har blivit bestående.
Det började alltså med att man lyssnade till de heliga skrifterna och fick dem utlagda. Vi hörde i Ev. att Jesus, än så länge okänd, ”med början hos Mose och alla profeterna förklarade för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”.
Det här var uppenbarligen viktigt för Lukas, som ju är akademikerna bland evangelisterna. Kunskap tar alltid sin utgångspunkt i vad man tidigare kommit fram till. Han upprepar det, när männen fram på kvällen kommit tillbaka till Jerusalem, och den Uppståndne då kom till hela den samlade lärjungaskaran, som en sidotext den här 3. årg. skildrar. Jesus sade då: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.” Och Luk. noterar att ”sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna”.
Det här är fortfarande den första delen av en högmässa. Vi lyssnar till bibelläsningar ”med början hos Mose och alla profeterna”, om än inte alla på en gång varje söndag. Till det lägger vi kristna naturligtvis till ”vad som står om honom” i evangelierna. Men också vi är i behov att få det förklarat. Därför lyssnar vi också i episteln till det stycke förklaring som apostlarna ger, söndag för söndag. Och till slut blir det prästens uppgift att i predikan ge en sammanfattande förklaring, i en utläggning som gör budskapet om Jesus aktuellt just för oss i vår tid med de livsomständigheter som gäller för oss. Det är väl inte alltid han lyckas så bra med det, vilket påminner om att ni här har ett angeläget böneämne!
Det händer något, när man lyssnar till eller läser Guds Ord och predikningar och betraktelser. ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss”, sade männen till varandra i Emmaus. Man är nog tvungen att inse att motsatsen gäller: om man inte läser Guds Ord och andaktslitteratur, kan man inte räkna med att få ett ’brinnande hjärta’.
Men samtidigt nådde det inte ända fram. De kände trots allt inte igen bibelkunnige mannen som slagit följe med dem. Det var först när han vid kvällsmåltiden, ’nattvarden’, för att använda ett ålderdomligt ord, ”tog brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem”. I och för sig var det väl inget konstigt med att han tog brödet och tackade, så inleddes varje måltid i ett fromt judiskt hem. Det som gav en första antydan om att något märkligt var på gång, var att Jesus, tydligen med någon självklar auktoritet, tog husfaderns plats. Och så kände de igen honom!
Där i Emmaus firade kyrkan nattvard för första gången. Förmodligen hade ingen av de två männen varit med på vid måltiden inför ”den natt då han blev förrådd”, men det som hände var samma sak: ”Han … tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem.”
Så är det fortfarande i Kristi kyrka. Bibelläsning och predikan är en ofrånkomlig nödvändighet, men det är i nattvarden som ’våra ögon öppnas’ och vi får klart för oss att Jesus är uppstånden och nu möter också oss. Man kan fundera över hur det kom sig att nattvarden ofta försvann i reformatorisk tradition. Desto tacksammare kan vi vara över att den nu har kommit tillbaka som en fast del av vår högmässa. Mönstret från vandringen till Emmaus gäller också för oss!
Som en sista del av predikan nu på Annandagen skall vi notera vad som ledde till att det blev nattvard där i Emmaus. Mannen som hade slagit följe med dem ”såg ut att vilja gå vidare men de höll kvar honom och sade: ’Stanna hos oss. …’ Då följde han med in och stannade hos dem.” Om vi inte bjuder in Jesus i våra liv, kommer han att gå vidare, och möjligheten att känna igen honom som vår uppståndne Herre och Frälsare kommer inte att ges.
Men vi får också på sitt sätt en kommentar till det som hände i dagens Ep. Johannes talar om det gamla budet, tydligt det att vi skall älska våra medmänniskor, och fortsätter: ”Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv.” Ja, Jesus visade sig älska sina medmänniskor, i en kärlek ända in i döden. När nu männen där i Emmaus förbarmade sig över den okände följeslagaren och erbjöd honom natthärbärge, så ledde det till att de fick möta Jesus. Det handlar till slut inte bara om tro, det handlar också om att ta till sig det sätt att leva i mötet med andra som Jesus har lärt oss!
Så har vi ännu ett år, i omständigheter präglade av sjukdom, som dessvärre kan vara till döds, nåtts av budskapet om att vi har en Herre som är Uppstånden. Vi sätter i stor tacksamhet tro till vittnena från då det begav sig. Och vi bjuder i honom i våra liv och får nu möta honom, när han också i vår lilla lärjungaskara bryter brödet!



Psalm 152

Psalm 359

Psalm 155

Postludium

Långfredagen

Psalm 140

Psalm 652

Psalm 142

Psalm 449

Långfredagen – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

140:-, 142:- [449:1-2, 144:1-2, 239:3] 145:-, 456:-, 143

Om Herren Jesus säger S:t Paulus i Rom att han ”utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”. Det är den verklighet som vi bygger vår tro och vårt hopp på. Det är det här som de tre heliga dagarna vid Påsk påminner oss om, och som liturgin påtagligt ställer oss inför.

Det är naturligtvis så att det är det senare, att han uppväcktes från de döda, som vi tar till oss som det stora evangeliet, det verkligt goda budskapet. Men båda sakerna måste finnas med, korset först och sedan den tomma graven.

Och i år har vi väl större anledning än annars att ta till oss också budskapet om att vår Herre dog. Korset är inte bara en symbol som vi utsmyckar sådant som hör med till kristen tro med. Det var en gång det avrättningsredskap som Jesus dog på. För om vår Frälsare gäller att han dog. Vår tro är att han är Guds Son som blev människa, och nu ser vi hur människoblivande fullföljdes helt igenom. Som det skall bli för oss, så blev det för Jesus: det jordiska livet når sitt slut i döden.

När vi skall förstå detta märkliga att vi har en Frälsare som har lidit och dött – det är inte så vi förväntar oss att det gudomliga tar gestalt – så håller kyrkan fram Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare. Som vi hörde i första läsningen är det gudomliga löfte som profeten förmedlade att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led … Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.”

Det är det här sista som vi först, med all rätt, tänker på. Det som skedde på Golgata var att vi genom Jesu död försonades med Gud. ”Han blev sargad för våra synder.” Vad vår synd och skuld än kan vara, så ges i Jesus förlåtelse. ”Syndens lön är döden”, konstaterar Paulus. När vi lever som vi gör, så får vi vad vi förtjänar. Men i Apg. hör vi honom förkunna att de korsfäste Jesus ”fast de inte fann honom skyldig till något som förtjänade döden”. Det skedde som Jesus hade angett som sitt uppdrag, när han beskrev sig själv som Den gode herden: ”Jag ger mitt liv för fåren.”

Men om Herrens lidande tjänare gällde också: ”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led.” Det är så vi nu låter honom träda fram, när vi i år firar Påsk i coronasmittans skugga. Visst bär han vår andliga skada, men också våra kroppsliga sjukdomar och plågor.

När Paulus predikade i Aten, påminde han om att Gud ”inte är långt borta från någon enda av oss”. När vi sätter in det i Långfredagens sammanhang, så blir det ett ytterst trösterikt gudomlig löfte. Herren Jesus kommer till vår sida i sjukdom och lidande. Att det mänskliga livet inte alltid innebär glada dagar, är något han av egen erfarenhet vet.

Vi påmindes om det i dagens Ep. Hebr. beskriver där Jesus som vår överstepräst, ”den som bringar evig frälsning”. Men det här stora, det här skeendet i ett himmelskt evighetsperspektiv, är samtidigt något som berör det vardagligt jordiska. Aposteln framhåller att Jesus genom sitt liv i kamp mot ondskans makter och genom sitt lidande och sin död ”inte är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan … har prövats på alla sätt och varit som vi”. Det måste göras ett undantag: ”… men utan synd”, men i övrigt är inget mänskligt honom främmande.

Jag förmodar att vi vanligen inte tänker så mycket på det här med att vi skall dö. Det blir, även för oss som är upp i åren, något som inte är riktigt aktuellt ännu. Det är ännu en bit kvar till dess. Det är inte lika lätt att skjuta saken åt sidan, nu när ”pesten smyger i dunklet eller farsoten härjar i middagshettan”. Orden i Ps. 91 är inte längre bildspråk. Vi har alla att anpassa oss till råd och regler som vi får av folk som förstår sig på virussjukdomar.

Så firar vi då Långfre. mitt i verkligheten. Och det som alltså är ett viktigt budskap den här dagen, på sitt sätt ett evangelium, får vi genom att ställa fram Jesu kors. Det är inte bara så som vi fromt inser, att han lider för oss. Enkelt och jordnära påminns vi om att han lider med oss. Det som i allt är så skiljt från Gud, från honom som skapar och ger liv: att vi skall dö, är till slut, genom Jesus, inte skiljt från Gud. Han har delat det mänskliga ödet att dö. När vi, förr eller senare kommer dit, möts vi av en som vet vad det handlar om.

När vi på Askons. inledde vår 40-dagars vandring ”upp till Jerusalem”, tecknades vi med aska och fick påminnelsen: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft.” Vid inledningen av vår Långfredagsgudstjänst har jag, enligt gamla traditioner, lagt mig raklång ner. Jag har gjort det som en representant för oss alla för att uttrycka att vi inte har något annat att förvänta.

Men vad vi inte kan göra av oss själva, resa oss upp, det kan vi göra, när det är inför Jesu kors vi faller ner. Och är det så att hans död ger oss tröst, inför det som blir vår egen död, så ger den också löften om något bortom döden.

Hebr. tar upp det på ett annat ställe än det vi läst som Ep. idag. Aposteln anknyter då till något som vi alla vet: om det finns ett testamente, så måste man först ”visa att den som har upprättat det är död.  Först vid hans död blir testamentet giltigt.” Det grekiska ordet som aposteln använder kan betyda både testamente och förbund. Vi har ju lånat in den här dubbelbetydelsen, när vi talar om Gamla och Nya testamentet i Bibeln. Naturligare vore egentligen att tala om Gamla och Nya förbundet, med sina skrifter.

Gud hade på många olika sätt gett sitt folk ett testamente, ett löfte om ett nytt förbund. Som Gud Son hade Jesus varit med om att utfärda det. Nu när han dör, kan det förbundet med alla sina gåvor och löften träda i kraft. Så kan aposteln säga att ”därför är Kristus medlare för ett nytt förbund”.

Men han konstaterar att det är nödvändigt med död på ett annat sätt också: ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Det är det mönster som går igenom GT: när Gud sluter förbund om försoning och förlåtelse, finns alltid ett offer med. I instruktionerna för tempeltjänsten sägs det om och om igen att prästen skatt stänka blod på altaret, och på annat också.

Vi har i GT inte bara profetiska löften om vad Gud avser att göra, utan också förebilder för det som en gång genom Jesus skall ske slutligt och fullkomligt, ”en gång för alla”, som Hebr. påpekar vid några tillfällen. När det nu har skett, när Jesus med sin död har beseglat det nya förbundet, är det vår uppgift att minnas det. Vi gör det varje gång vi firar nattvard: ”Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”

Av gammal tradition firar vi inte nattvard på Långfre. Men vi ställer oss alldeles påtagligt inför korset och hälsar det med ödmjukhet och stor tacksamhet. ”Kristi kors … den dig i tron har skådat, dom och död ej rädes mer!”

Psalm 144

Psalm 239

Psalm 145

Psalm 456

Psalm 143