Epifania – 2022 – 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Ps 131:1-3, 130, 128, 37

Det är de tre vise männens besök och tillbedjan av den nyfödde Jesus som är den bibliska händelse som vi i Västkyrkan stannar inför på Epifania, Herrens uppenbarelses högtid. Det som är det viktigaste för våra medkristna i de olika ortodoxa kyrkorna österut är Jesu dop. Det glömmer vi inte bort, men det får komma på söndag.

Varför har det blivit så? Ja, man kan inte riktigt veta, kyrkoåret har inte växt fram ur medveten planering. Men man kan ju försöka tänka sig hur det begav sig. Östkyrkorna ligger närmast kring Bibelns land, medan vi i Väst är längre bort. Från ett annat land utanför det heliga landet kom vise män för att hylla ”judarnas nyfödde kung”. De kom Österlandet, nu vill vi från Västerlandet förena oss med dem. Det som hände har betydelse inte bara där det tilldrog sig, utan för hela världen.

Från alla väderstreck riktas nu blickarna mot Betlehem. I fromheten tog sig det här uttryck att man tänkte sig att de vise männen kom från de tre världsdelar man räknade med, Afrika, Asien och Europa. Det skulle ju dröja innan man upptäckte Amerika och Australien. I många traditionella julkrubbor är också en de vise männen svart.

Den andra Julhelgen blir det som hände stort. Vid själva Julen är det ju lokalt och på många sätt enkelt. Det är Jesusbarnet som ligger i en krubba, omgiven av Maria och Josef och några herdar från trakten. Ja, änglar hade visat sig för dem och angett att ”en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren”. Men det står inget om att herdarna, som sedan de vice männen, ”föll ner och hyllade honom”. Men det var inte bara deras nyfikenhet som stillades, för ”de prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se”.

Men nu blir det hela mycket större. Inte bara från trakten omkring Betlehem, utan tran områden långt borta kommer vise män. Kring, den nyfödde samlas inte bara representanter för det av Gud utvalda folket, som väntade på Messias. ’Den smorde’, folkets nye kung. De vice männen hade fått klart för sig att han skall bli kung också för andra folk. Det är inte bara den bibliska historien, utan världshistorien som går in i ett nytt skede med Jesus. Han bör hyllas av alla folk.

Och nu är det inte längre bara enkla herdar som samlas runt den nyfödde. Det hade i sig stor betydelse, för innan folket kom till det utlovade landet hade det vandrat omkring i ökentrakter med sina hjordar. Från herdeuppgift hade David en gång kallats smörjas till kung. Och det bibliska idealet för en kung är upprepat att han skall vara en herde för sitt folk.

Men nu kom också ’vise män’. Det är ju så vi är vana att kalla dem, och Folkbibeln och andra behåller den benämningen. Den officiella bibelöversättningen har nu ”stjärntydare”. Det ord som används på grekiska är ’mager’, och vi vet inte riktigt vad som avses med det. Men det är tydligt män från områden där tron var knuten till astrologi. Det hade gjort dem kunniga om stjärnor och planeter och andra himlafenomen. Vi kan se dem som ett slags akademiker.

Det finns många funderingar kring vad stjärnan kan ha varit som uppmärksammade de vise männen på att något avgörande viktigt hade hänt. Man har noterat att vid tiden för Jesu födelse möttes Jupiter och Saturnus i Fiskarnas stjärnbild. Det är tänkvärt, men blir ändå inte riktigt något som ”gick före dem, tills den slutligen stannade” över huset där Jesusbarnet fanns. Vi får nog konstatera att vi inte riktigt vet vad Betlehemsstjärnan var.

Rörelsen från en liten stad i Betlehem till hela världen, från herdar till välutbildade män, säger oss något avgörande viktigt. Det blir en rörelse från en liten nyfödd människoson till Guds Som. Det är vad Epifania uppenbarar, gör klart för oss. Vid Jul förundras vi över att Gud blev människa, men alltför ofta glömmer man att det inte var vilken människa som helst. Det som änglarna proklamerade i Julnatten förklaras nu på Epifania: han är och kan vara en Frälsare, därför att han är Guds Son.

Det här är inte enkelt, och vi kan aldrig helt förstå det, även om vi frimodigt vågar tro det. Vi kan genom NT’s böcker se hur man sakta kom till den insikten, och vi kan följa hur raden av kyrkofäder och kyrkomöten kämpade med få grepp om den gudomliga hemligheten. Men det som är kyrkans tro, som vi då ansluter oss till, är det vi säger i trosbekännelsen: ”sann Gud och sann människa”.

Det är inte lätt att få det rätt. I vår tid är det ofta tydligt att man inte får de två sakerna att höra ihop. Å ena sidan blir frikopplas Jesus från det gudomliga, och blir en idealmänniska, som man kan ha som förebild. Å andra sidan glömmer man bort Jesus, och i den mån man talar om Kristus, så blir det en gudomlig storhet svävande ovanför det jordiska.

Man kan lockas att se Kristus på det sättet av en sådan text som den som vi hört som Ep idag. Där talar Paulus om ”ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus. Guds avbild”, om kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte”. Men även om Paulus inte markerar det just här, så är det för honom inte skilt från den jordiske Jesus. Allt utgår från att Gud ”sände sin Son, född av kvinna och ställd under lagen”, som han skriver i Gal.

Man kan vid Epifania tänka tillbaka på den avgörande uppenbarelse som Mose fick med den brinnande busken. Gud hade tidigare uppenbarat sig för Abraham dels vid sitt besök gestalt av tre män, dels i en hemlighetsfull uppenbarelse en mörk natt då ”ett rykande fyrfat och en flammande fackla” gick fram över det offer Abraham berett. Men vid den brinnande busken, vid vad som senare skulle visa sig vara Sinai berg, fick Mose höra Guds namn, ”Jag är”.

Nu är, som vi då och då påminner oss om, namn och person tätt knutna till varandra i Bibelns värld. Men det är ändå ett nytt steg i hur Gud gör sig känd, att han nu inte bara nämner sitt namn, utan också framträder i person. Senare skall Jesus säga: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Vi kristna kan därför hävda att vi vet mer om Gud än andra. Vi är övertygade o att Jesus, ”den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd”.

Det är därför Epifania får så tydligt missionsperspektiv. Vi vill att alla människor skall få möjligheten att få syn på Gud, sådan han verkligen är, uppenbarad i Jesus. Man talar ibland om kristen mission är ett slags kulturimperialism. Och visst har det funnits tillfällen, då missionärer har tyckt sig veta bättre, därför att de kommer från det utvecklade Västerlandet, mer än därför att de är kristna.

Men att behålla insikten om att Jesus uppenbarar Gud för sig själv, blir ett slags egoism, där man behåller en livsavgörande insikt för sig själv. Det är inte helt enkelt, men fullt möjligt att möta människor med respekt för deras tro, och samtidigt redovisa sin egen tro som något unikt, som varje människa behöver få lära känna och ta ställning till.

Så leder Epifania till den motsatta rörelsen mot i dagens Ev. Från andra länder och folk kom några vise män till den nyfödde, som skulle visa sig vara Guds Son. Nu går budskapet om honom ut i hela världen. Från krubban i Betlehem strålar ett gudomligt ljus ut. Genom kyrkan når det ut till nya länder och folk och generationer. Profetens uppmaning gäller fortfarande, med ny innebörd: ”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, Herrens härlighet går upp över dig.”

3:e efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

Antje Jackelén, som innehar tjänsten som ärkebiskop i Uppsala, har som valspråk: ”Gud är större.” Det har i och för sig biblisk bakgrund, men som det står kan man undra: Större än vad? Skulle man fråga människor vad de tror att hon menar, skulle man nog få varierande svar. Det blir till slut ett valspråk utan närmare innehåll.

Den här söndagen vill jag gå ett steg längre och lite förenklat sammanfatta det budskap vi får med: Gud är störst! Jag gör det mot bakgrund av förra söndagen som sade oss att Gud är först. I mötet mellan Gud och människa blir det förr eller senare klart att det alltid är Gud som har initiativet. Man sökte Gud, av någon anledning, och fann honom, men fick så småningom klart för sig att man i själva verket var sökt av Gud.

Idag påminns vi om att Gud är störst. I mötet med honom blir det klart att människan inte har någonting att komma med. Ps. 8 kan förundrat fråga: ”Vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?” och Job ställer samma fråga.

När jag noterar det här, får jag omedelbart göra en reservation. Ur ett annat perspektiv är människan någonting stort: hon är Guds avbild. Den insikten har tagit sig in i allmänt tänkande, när man säger att människan har ett okränkbart värde. Fast lite skruvar man då på vad som egentligen sägs: i FN-deklarationer och annat talas om människans ’värdighet’, vilket ju inte är riktigt detsamma som ’värde’.

Men trons insikt om människans storhet rör sig inom ramen för skapelsen. I mötet med Gud blir det alltid så att Gud är stor och människan liten. Det som är det goda budskapet är att Gud tar sig an henne i hennes litenhet. Hennes möte med Gud och den gemenskap med honom som hon inbjuds till, är alltid på Guds villkor.

Det blir tydligt i skildringen av mötet med Matteus i dagens Ev. Han har ingenting att komma med. Tvärtom har han det mesta emot sig, när Jesus kommer. I sin tjänst som tullindrivare hade han förverkat sin plats i gudsfolket, han var ju anställd av ockupationsmakten. Översättningen ’tullindrivare’ är väl korrekt, men fångar inte riktigt tonen i beteckningen. ’Skattmas’ skulle kanske vara bättre, eftersom tullavgifterna var ett slags moms, som den romerska makten krävde av undersåtarna.

Men ändå vänder sig Jesus till Matteus och inbjuder honom att komma med i lärjungaskaran. Han har inte på något sätt gjort sig förtjänt av det. Han är den lille, som Gud i sin storhet ändå tar sig an. Det budskap som Jesus, här i handling, kommer med är att trots att Gud är störst, är han kärleksfull och barmhärtig.

Skildring av hur Matteus kallas att bli lärjunge, och han skall ju senare utses att vara apostel, blir en kombination en här söndagen och den förra. Gud är först: det är Jesus som tar initiativet och vänder sig till Matteus. Och Gud är störst: Matteus har ingenting att komma med, ingenting som skulle göra honom värd Jesu uppmärksamhet.

I sin Lilla katekes formulerar Luther vad som gäller för människan inför Gud. I förklaringen till första trosartikeln om Fadern och Skaparen säger han inte bara att Gud har skapat mig, utan också att han ”försörjer mig rikligt med allt jag behöver” och att han ”bevarar mig för allt ont”. Och han fortsätter, med en ton av häpenhet: ”Allt detta gör Gud av sin faderliga godhet och barmhärtighet, utan att jag förtjänar det eller är värd det.”

”Utan att jag förtjänar det eller är värd det”, det är vad som gäller för oss i mötet med Gud. Vår ställning inför Gud är att vi är syndare. Det är i första hand inte en moralisk bedömning, utan ett sakligt konstaterande att vi inte lever så som Gud har anledning att förvänta sig av dem som är hans avbild. Vi är skapade att vara lika Gud, men vi lever så att vi blir olika honom.

När det här blir aktuellt i kallelsen av Matteus, kommer Jesus med en liten liknelse, där han beskriver det som om Matteus är sjuk. Jesus vill ge honom den vård han behöver. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” Hade Johannes stått nära och hört Jesus, skulle vi kanske i hans evangelium få höra Jesu säga: ’Jag är den store läkaren.’ När vi talar om ’frälsning’, så använder vi ett uttryck som handlar om räddning och befrielse. På latin heter det ’salvatio’, som på engelska har blivit ’salvation’. Av samma ord har vi fått ’salva’, och termen handlar alltså mer om helande och räddning undan skadlig sjukdom.

”Utan att jag förtjänar det eller är värd det”, är ju också vad Paulus på ett annat sätt säger i dagens Ep.: ”Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa.” Han noterar, och så kan det ju vara, vet vi, att människor kan offra sig för en god sak. Men Kristus offrade sig inte på det sättet, han ”dog för oss medan vi ännu var syndare”, påminner aposteln om, och inser att Gud med det ”bevisar sin kärlek till oss”.

I skildringen av hur Matteus blev lärjunge inbjuder han Jesus till en måltid, tillsammans med andra som väl har blivit hans vänner, när han och de nu inte var välkomna i de frommas sammanhang. Så var det också vid andra tillfällen, t.ex. när Jesus kallade Sackeus. Det har, på Jesu uppmaning, blivit modellen för den gemenskap med honom som kyrkan inbjuder till. Precis som i Matteus hus samlas syndare, nu vid nattvardsbordet. Om man inte inser att man måste betecknas på det sättet, blir man till sist som de som stod vid sidan av och kritiserade det som hände.

Vid måltiden citerade Jesus profeten Hosea, där Gud säger: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Det var naturligtvis en kritik av de fromma fariseernas hållning. De var noggranna, in i minsta detalj, med offren i templet. Genom dem fick de del av Guds barmhärtighet, och fick sina synder förlåtna. Men det ledde inte till att de själva var barmhärtiga mot syndiga medmänniskor.

När vi ställer oss själva och vårt liv i parallell till vad som hände med Matteus, så skall vi vara djupt tacksamma över att Gud tar sig an oss, fastän vi om och om igen vänder oss bort från honom. Jesus är en läkare också för oss som är drabbade av syndens smitta. Men vi får inte glömma bort att det skall leda till att också vårt möte med medmänniskor präglas av barmhärtighet.

Att vi i vårt liv är barmhärtiga leder inte till att vi har någon förtjänst eller värdighet inför Gud. Men det blir en av Herren förväntad följd av hans barmhärtighet mot oss. Man brukar kalla det ’Lagens tredje bruk’. Ett problem med modern predikan är att man ofta talar om vad vi bör göra. Den kristne skall vara en god människa. Det är i och för sig något att sträva efter, men felet som görs är att man glömmer bort det som kommer före. Viljan att forma ett liv i barmhärtighet är en följd av något, av att vi i Jesus har fått del av Guds barmhärtighet. Avslöjande är att det talas så lite om Jesus i mycket av predikan idag.

”Gud är större” är alltså valspråket. Om vi läser det i ett av sina sammanhang, i 1 Joh., är det: ”Gud är större än vårt hjärta”, och aposteln har då sagt att vårt hjärta kan ’fördöma oss’. Gud är större än vårt dåliga samvete. Som den store läkaren tar sig Herren Jesus an oss och helar skadan i vår själ. Han vill dela bröd och vin med syndare, för han ”har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare”, bland vilka vi ofrånkomligen finns.

Psalm 92

Psalm 288

Psalm 111

Psalm 578

Postludium

10:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

228:1-2, 401:-, 72:-, 242:4-5

Man ville ha en Jesus som man hade nytta av. Man hade hört om hur han, som ju hade växt upp i deras lilla stad, hade gjort märkliga ting i Kafernaum. Nu ville de, förstod Jesus, att han skulle göra liknande saker här hemma också.

Jesus svarade på två sätt. Först konstaterad han vad som nog är en allmän hållning: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Man kan liksom inte riktigt tro på det som berättas, man har ju sett honom växa upp. Så märklig kan han väl ändå inte vara.

Sedan tar han fram två exempel ur folkets historia, om hur Gud har visat sin godhet mot främlingar, snarare än mot de egna. Det rör sig om de första två stora profeterna.

Under den avfällige kung Achab blev det hungersnöd. Först tog profeten Elia sin tillflykt till bäcken Kerit österut. Där kunde han dricka ur bäcken, och Gud sände korpar med mat till honom. När bäcken torkade ut sändes han till Sarefat i södra nuv. Libanon. Där mötte han en änka, som gav honom att äta av det sista hon hade. Då såg Gud till att hennes förråd av mjöl och olja inte tog slut. I samma trakt skulle Jesus senare bota en kvinnas sjuka dotter.

Sedan påminde Jesus om hur en arameiske kung sände sin överbefälhavare Naaman, som led av spetälska, till profeten Elisha. Det var en tillfångatagen judisk flicka som hade berättat om honom. Elisha sade åt Naaman att han skulle bada i Jordan. Det tyckte den fine mannen var lite simpelt. Men en av hans följeslagare sade till honom att han nog skulle ha lytt profeten, om det hade varit något krångligt han hade föreslagit. När det nu var något enkelt, kunde han väl pröva det. Naaman gjorde då som Elisha hade sagt, och blev frisk.

Det som Jesus ville säga var att ingen kan åberopa företräde för Gud. Om Gud hellre bryr sig om främlingar än dem i sitt eget folk, så gör han det. Man är aldrig berättigad att få del av Guds godhet. Jesus skulle ju också konstatera att ”han låter sin sol gå upp över onda och goda”. Gud är god efter sitt eget sinne. Vi kan till och från tycka att det är orättvist, men får utgå från att Gud vet vad han gör.

Att Jesus tillbakavisade den begäran som folket i Nasaret hade, ledde till att de drev iväg honom. Om man inte hade någon nytta av Jesus, så fick det vara. Så började i hans hemstad det som skulle bli det övergripande mönstret: först blev människor fascinerade av Jesus, men sedan tröttnade de på honom. Man hade ingen nytta av honom. Motståndet leddes av folkets ledare. De kunde inte se att Jesus var bra på något sätt, tvärtom såg de att han hotade deras position i samhället.

Med de övriga texterna som vi har lyssnat till idag, får vi en bild av faran att Guds närvaro och godhet går förlorad. Vi har hört Jesaja beskriva folket som en vingård, som var väl planerad, men som blev vanskött. Den gav inga söta druvor utan bara sura. Man slarvade bort vad Gud hade gett.

Och vi har hört Paulus ta en annan bild från naturen, om olivträd. Med det äkta olivträdet menar han Guds judiska egendomsfolk. Då handlar grenarna från en vildoliv om de icke-judar, som kommit att bli en del av det genom Jesus vidgade gudsfolket, det som är kyrkan. Man kunde undra varför Paulus inte talar om en vinstock, men i tanken anknyter han naturligtvis till Jesu ord om vinstocken och grenarna. Han noterar då att ”grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken”, och kommer med varningen: ”Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar.”

Bibeln skildrar inte bara hur det en gång var, utan bär ett bestående budskap, ofta löftesrikt, men inte så sällan varnande. På många sätt är temat i dagens texter ytterst aktuella. Det som Gud har gett, har blivit förött. Guds godhet tas inte emot, därför att det på ett eller annat sätt inte passar. Jesus är inte mycket att ha, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom.

Så visar kyrkans historia på hur den har växt till och blomstrat på område efter område, men sedan försvunnit. Vi bevittnar i vår tid hur de sista spåren av kristen tro sopas undan i de länder där den först växte till, i Mellanöstern. I Nordafrika finns sedan länge ingen kyrka kvar, och där fanns ändå kyrkofadern Augustinus, biskop i nuv. Tunisien. Och nu är kyrkan i allvarlig kris i det en gång genomkristna Europa.

Jag såg en gång en karta, där kristendomen geografiska mittpunkt angavs. Det började naturligtvis i Jerusalem. Med apostlarnas mission förflyttades den sedan till Turkiet. När islam tog över i öster, kom den att ligga i Europa. Under medeltiden, när också våra nordliga länder blivit kristnade, kom den att ligga i södra Tyskland. Sedan upptäcktes Amerika och med mission där och Afrika förflyttades den väster- och söderut. Nu, med ett alltmer avkristnat Europa, och med alltfler kristna på södra halvklotet, ligger den ung. i Marocko. Vi kan ju också notera att den nuvarande påven kommer från Argentina. Kardinalerna åker inte längre till Rom för att välja en ny italienare.

I det som nu håller på att bli ett efterkristet Europa, vill man inte längre kännas vid sin kristna historia. Föregångaren till EU bildades en gång av djupt kristna statsmän. När man för några år sedan skulle skriva något slags ny författning för EU, avvisades förslaget om att skriva in något om arvet från Europas kristna kultur.

Det som skedde i Nasaret, sker nu på nytt: man vill inte veta av Jesus, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom. Men än sorgligare än att det händer i kultur och politik, är att det ju är så också i kyrkan. Värst ute är kyrkor med bakgrund i reformationen, något som ger anledning att fundera över om något gick förlorat som pris för det man vann. Fast inte heller Romersk-katolska kyrkan är helt befriad från rörelse i samma riktning.

Nu rör jag mig ju ganska sällan i Svenska kyrkans församlingar, men i det jag möter saknar jag Jesus. Han åberopas ibland när man tycker sig ha nytta av honom, som något slags föredöme, när det gäller flyktingmottagande och klimatfrågor och liknande. Men man kan få se församlingsblad, som på sin höjd nämner Jesus i förbigående. Och vi vet alla att man hanterar besvärliga Jesusord med att säga att de är tidsbundna och inte längre gäller.

Det som var en välskött vingård ligger öde, och det är som om inte bara en och annan ympkvist, utan hela grenar har brutits bort. Och ingen kan ju påstå att den nya hållningen är någon succé: medlemsantalet sjunker och siffrorna vad gäller gudstjänstbesök och kyrkliga handlingar går ner. Det är ju den här utvecklingen som gjorde att vi bildade Missionsprovinsen, för att rädda vad som räddas kunde.

Men det som nu till slut skall sägas är naturligtvis att också vi måste ta den varning som dagens texter ger på allvar. Vi är inte på något sätt befriade från risken för avfall.

Den maning vi får är därför att vi måste ta emot Jesus som just den han är, inte som den vi kan tycka att det är lämpligt att han skulle vara. Det är de villkor han ställer som måste gälla, inte dem som vi ställer. Nu är det väl så att eftersom Missionsprovinsen är ganska ung, så är vingård i hyfsat gott skick. Men som alla som har haft med en trädgård att göra vet, måste man rensa ogräs och ansa från början, annars tappar man lätt kontrollen. Vi hörde apostelns maning: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt.”

Hur man gör sin plikt i Herrens vingård är något som gäller alla. Det går inte att skjuta över ansvaret på biskop och präster eller dem i koinonians eller provinsens ledning. Den som är konfirmerad har blivit vigd till de troendes allmänna prästadöme, och därmed kallad till tjänst, var efter sin kraft och förmåga. Och ni vet alla, för att ta ett exempel, nog så viktigt, att en gudstjänst genomförs väl så mycket av kyrkfolket som av präst och organist. Och eftersom vi människor nu fungerar så att vi trivs bättre när vi är många, så är det av betydelse redan att vara på plats.

Och det gäller då att komma Herren Jesus till mötes som han är, inte efter våra tankar om hur han borde vara. Sådana kan finnas helt omedvetet hos oss, så vi behöver ihärdigt be om den Helige Andes upplysning och ledning in i ett äkta lärjungaliv. Låt oss följa Paulus föredöme att inte ”vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen”.

Psalm 57

Psaltarpsalm

8:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

51:-, 245:1-4, 57:-, 201:3-5

I dagens Ev., som är avslutningen av hans bergspredikan, säger Jesus att man måste bygga sitt liv på fast grund, annars rasar allt till slut samman. Och i dagens Ep. säger S:t Paulus till kyrkan i Korinth att ”ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus”.

Ja, det hela blir då ganska klart, inget mer behöver egentligen tilläggas. Men det förväntas väl av mig att jag skall sätta in det här i sitt sammanhang, och dra ut lite linjer av vad det mera i detalj betyder.

Jag skall då först göra en utvidgning, som handlar om det här med bildspråk. För det handlar ju om bilder, när Herren Jesus och hans apostel Paulus talar om att ’bygga’ sitt liv och ha en fast ’grund’ för det. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men är ju inte så en läkare skulle uttrycka sig, när man är på hälsokontroll.

Att tala om företeelser i bilder, är något som inte bara Bibeln gör. Det gör vi själva ofta. När bekymren hopar sig, säger vi att ’det ser mörkt ut’, även om det inte är natt. När vi talar om att göra någon en ’björntjänst’, tänker vi oss inte att ett djur är inblandat.

Det fascinerande med bilder är att de säger mer än en saklig beskrivning. De drar in våra känslor och vår fantasi. De gör att våra tankar förs bortom det ytligt vardagliga. De gör rättvisa åt vår mänskliga natur, som är mer det våra sinnen kan registrera. De förenar våra minnen av det förgångna med våra förhoppningar eller farhågor för framtiden.

Samtidigt skall man vara medveten om att bilder är otydliga. I vetenskapliga sammanhang måste termer vara exakta, och betyda detsamma varje gång de används. Men bilder används friare, de kan betyda olika saker i olika sammanhang. Uttrycket ’elefanten i rummet’ kan i ett sammanhang betyda något som faktiskt finns, men som alla undviker att tala om, men i ett annat syfta på någon som tar stor plats och ställer till oreda.

Går vi tillbaka till bildspråket i dagens texter, kan vi notera att ’grund’ kan användas för olika saker. Här syftar det otvetydigt på Herren Jesus. I brevet till kyrkan i Efesos varierar Paulus bilden: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.  I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.” Här syftar alltså grunden’ på apostlarna och profeterna. Jesus är reducerad till att vara ’hörnstenen’. I dagens Ep. hörde vi Paulus säga: ”Med den nåd som Gud gett mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden.” Här betyder ’grunden’ närmast Pauli predikan och undervisning. Och till sin medarbetare Timoteus påminner han om att ”den levande Gudens församling” är ”sanningens pelare och grundval”.

För några söndagar sedan hörde vi Jesus säga till Petrus: ”Du är Petrus, och på den klippan ska jag bygga min kyrka.” Här är det alltså Petrus, som i sin person skall vara kyrkans grund. Det här går väl inte ihop med att det är Jesus, som är den grund man skall bygga på, kan man säga, och så försöka förklara bort Jesu ord till Petrus. Men det rör sig alltså om ett bildspråk, som inte behöver vara konsekvent i olika sammanhang.

När man läromässigt försöker få ihop bildspråket, med å ena sidan Herren Jesus som grunden, och å andra sidan Petrus som klippan och apostlarna som grunden, handlar det om att Jesus kallar människor att representera honom och fullfölja hans verk. De är klippa och grund på delegation. Kristi kyrka har en ’personstruktur’, han ger inte kyrkan grundlagar, utan utser ledare för henne. Ett fel som den nuv. Svenska kyrkan gör, är att den bygger upp en stor organisation, men glömmer bort att Kristi kyrka bildas av människor som lever i tro på Herren Jesus.

Efter den här utvikningen är det dags att återvända till det budskap Guds Ord vill ge oss idag. Paulus förde vidare Jesu ord i sin bergspredikan: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” Det är honom både kyrkan i sin verksamhet och vi kristna i våra liv måste bygga på.

I GT-texten idag hörde vi från Ords.: ”Bevara min lära som din ögonsten. Bind dem om dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.” Här har vi igen bildspråk, låt vara att våra judiska vänner tar det här bokstavligt och lindar böneremmar runt sina händer vid bön i sina synagogor. Vår tro som kristna är att ’Guds lära’ sammanfattas av och genom Herren Jesus. Att vi skall ’binda om våra fingrar’ det han är och säger, betyder att det skall styra allt vad vi gör. Att vi skall ’skriva det på vårt hjärtas tavla’ innebär att det skall prägla våra tankar, vår livshållning, vara det centrala i vår personlighet.

Skall det här vara möjligt, måste vi söka oss till honom. Han möter oss i Ordet och sakramenten. Vi kommer till gudstjänsten för att andaktsfullt lyssna till bibelläsningarna, men inser att det inte är tillräckligt, att vi därför, helst dagligen, behöver läsa och ta till oss Bibelns budskap. Och med stor tacksamhet går vi till mötet med honom i nattvarden. Enligt sitt löfte är han då mitt ibland oss, nu i tiden fram till sin återkomst klädd i bröd och vin.

Det här är väl inte så viktigt, hör vi många säga. Det handlar om att ’ha Jesus i sitt hjärta’, och för det är inte det här yttre så viktigt. Ja, man kan gå ett steg vidare och mena att man inte behöver Jesus för att få kontakt med det gudomliga. Så är det dessvärre på många håll i Svenska kyrkan. Jesus försvinner ur bilden. Det kommer att handla om ’Gud’, och då inte längre om honom som Jesus beskriver som ”min Fader och er Fader”, utan om en obestämd, ofta opersonlig Gud.

Men nu varnar Jesus oss för ’falska profeter’, och det är ett viktigt tema den här 8:e sön. e. Tref. Vi inser naturligtvis att vi måste bedöma den som överhuvudtaget inte talar om Jesus som en falsk profet. Men även de som åberopar Jesu namn kan höra dit. Vi hörde att han kommer att säga till somliga av dem: ”Jag känner er inte.”

Det är också så att en predikan, där Jesus bara blir en garnering, till slut blir kraftlös och inte leder människor till tro. Det blir som det skildras i Apg. 19, när Paulus var i Efesos: ”Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar! … Men den onda anden svarade dem: Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?” Utan Jesus som verklig grund blir allt andligt meningslöst och i längden förödande.

Om det viktigaste är att bygga sin tro och sitt liv på Herren Jesus, så skall vi inte glömma bort att det inte är utan betydelse hur vi bygger. Paulus tar upp det och fortsätter bildspråket genom att tala om att bygga med ”guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm”. Om man har format sitt liv med Jesus som grund, blir man räddad och frälst, om än i vissa fall ”som ur eld”, en bild som här betyder ’nätt och jämt’. Men om livsbygget har varit gott och i någon utsträckning håller måttet, skall man ”få lön”.

Man skall inse att ’bli räddad, frälst’ inte är detsamma som att ’få lön’. I vår kyrkotradition gör vi ofta en motsättning mellan tro och gärningar. I delar av trosläran är det riktigt att göra så. Men vi skall också komma ihåg att vi av Herren Jesus och hans apostlar ständigt uppmanas att ’göra goda gärningar’, att låta vår tro ta form i ett helgat liv.

För att ta några exempel så kunde Jesus säga: ”Älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor.” Paulus skriver till efesierna. ”Ni vet ju att var och en som gör något gott ska få sin lön av Herren.” Och i slutet av Upp. får Johannes höra: ”Se, jag kommer snart, och jag har min lön med mig för att ge åt var och en efter hans gärningar.”

Det är klart att det finns en förbindelse mellan den grund man bygger på och livet som byggs på den. Utan god grund kan det omöjligen bli ett bestående livsverk. Därför blir till slut den här söndagens budskap till oss: Tänk noga efter vilket grund du har för ditt liv, och låt ingen locka eller lura dig bort från den! ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.”

Psalm efter predikan

Psalm efter Nattvarden

Psalm 201

Postludium