Annandag Påsk – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                   465:1-4, 469:1-4, 153:-, 152:-

Det finns några dagar på kyrkoåret där det som dagen vill föra i åminnelse, är så tydligt att en eller flera texter alltid skall läsas. Så är det t.ex. på Juldagen och Kyndelsmässodagen. Ibland finns den viktiga händelsen bara skildrad i ett av evangelierna.

Så är det också idag. Vår kyrka har i sin tradition menat att Annandag Påsk helt skall präglas av skildringen av hur Jesus visade sig levande för lärjungarna som var på vandring till Emmaus. Det finns skäl för det, men samtidigt kan man undra varför man har valt att göra så.

Påskdagen ger oss budskapet att den grav där Jesus lades på Långfredagskvällen var tom. Det var inget entydigt budskap: det kunde finnas olika förklaringar till det. Det som bekräftade att Jesus verkligen hade uppstått från de döda, var att han levande mötte sina lärjungar.

Det blev också ett viktigt inslag i förkunnelsen. När Petrus predikade för officeren Cornelius, den förste icke-juden som blev kristen, sade han om Jesus att ”Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig – inte för hela folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack med honom efter att han uppstått från de döda”. Samma sak lyfte Paulus fram vid en predikan under sin första missionsresa: ”Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.”

Evangelierna har bevarat flera tillfällen då Jesus visade sig för sina lärjungar. Andra av de skildringarna kommer på söndag. Man hade kunnat läsa andra de olika årgångarna idag på Annandagen. Jag skall återkomma till det, men nu först ta upp det tillfälle som alltså har kommit att betraktas som särskilt viktig.

Det finns alltså anledning till det. Det som hände på vägen till Emmaus på eftermiddagen och kvällen den första Påskdagen, visar inte bara att Jesus mötte sina lärjungar, utan också vad som ledde till att de kände igen honom.

Ett gemensamt drag i flera av skildringarna är att de som Jesus mötte, först inte kände igen honom. Det är ett viktigt tecken på att lärjungarna inte, som man ibland tänker sig, tog undan Jesu kropp för att sedan påstå att han hade uppstått. Tanken på att någon skulle kunna uppstå från de döda var så totalt omöjlig att de inte kunde tänka sig att det var Jesus som mötte dem. På flera ställen anger också evangelierna att när Jesus hade sagt att han skulle uppstå, så hade de inte förstått vad han talade om.

Det som gör skildringen av vandringen till Emmaus så betydelsefull, är att den redovisar hur lärjungarna bereddes för att känna igen Jesus. På vandring slog en man följe med dem. De blev förvånade över att han inte visste vad som hänt, och berättade det. De berättade också att kvinnor hade funnit hans grav tom, och det hade gjort dem uppskakade. När andra hade kommit dit och sedan sagt att de inte hade sett Jesus, så hade de nog menat att de inte hade sett den döda kroppen någonstans.

Jesus ger dem då en mild förebråelse: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?” Och så ”med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”. En god bit av vandringen blev ett bibelstudium. Det är tydligt att de var fascinerade, de skulle ju efteråt säga: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Men ändå hade inte polletten trillat ner.

När de var framme i Emmaus, hade det blivit kväll. Då gjorde de något som var avgörande viktigt. De var så påverkade av det bibliska budskapet de hade påmints om, att de insåg att man inte kunde lämna en god man ensam i mörkret. Man skall visa omsorg om sina medmänniskor, och så inbjöd de honom att stanna kvar hos dem över natten. Hade de inte tagit till sig det bibliska budskapet om kärlek till sin nästa, skulle mannen ha försvunnit okänd.

Vid kvällsmåltiden, ’nattvarden’ med gammalt språk, hade mannen tydligen med självklarhet tagit husfaderns plats och, som alltid när det var lite högtidligt, inlett med att under bön bryta ett bröd som de delade. Då föll polletten ner! Männen var inte några av apostlarna, men som lärjungar hade de väl varit med vid tillfällen då Jesus hade samlat lärjungar till måltid. De kom ihåg hur det hade varit, och kände igen honom.

Det som gör den här skildringen så viktig, är att den ger ett mönster som vi upprepar varje mässa. Först har vi en del, då vi lyssnar till det bibliska budskapet, och får det något utlagt i en predikan. Sedan kommer själva nattvardsmässan. Det är den här kombinationen som leder till tro och som fördjupar vår tro på Herren Jesus.

Båda delarna av gudstjänsten behövs. Utan det förberedande lyssnande till Guds Ord, blir nattvarden just inte mer än ett uttryck för mänsklig gemenskap. Utan mässan blir bibelstudium något som ofta inte för längre än till allmän religiös fördjupning. Det för inte riktigt fram till Jesus, och till tro på honom. Vi ser ju också hur man i dagens kyrka bedriver from verksamhet, man där Jesus kan bli påtagligt frånvarande.

Hur det gick till när Emmausvandrarna till slut kände igen den Uppståndne är alltså en ytterst viktig del av evangeliet, eftersom det upprepas när vi firar mässa. Det är så vi allt tydligare leds till tro på vår uppståndne Herre.

Men den här koncentrationen på Emmaushändelsen, gör att andra viktiga skildringar av mötet med Uppståndne kommer i skymundan. Vi har den här årgången angivet som sidotext hur det gick till när Maria Magdalena förstod att Jesus hade uppstått. Jag skall, som jag förutskickade, avsluta dagens predikan med att stanna inför den.

Vi hörde i Ev. igår att Maria Magdalena var den första att komma till graven och upptäcka att den var tom. Änglar hade mött henne och sänt henne att berätta det för apostlarna. Av det här har hon fått hederstiteln ’Apostlarnas apostel”, ’apostel’ här i grundbetydelsen ’sändebud’.

Jag skall nu läsa vad som sedan hände, enligt vad som skildras i Joh.:

”Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: “Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: “De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: “Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: “Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: “Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: “Rabbouni!” ^¨(det är hebreiska och betyder Mästare). Jesus sade: “Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.”

Det är rörande skildring. Jesus hade botat Maria från Magdala från något slags mental sjukdom, berättar Luk. Hon höll sig sedan troget till honom. Hon var en av kvinnorna vid Jesu kors.

Nu var han som hade gett hennes liv mening död. Nu har hon inte ens en grav att sörja vid. När hon inte kan tro annat än att graven är tom därför att kroppen har flyttats, frågar hon mannen där i trädgården, om han vet något.

När han säger hennes namn, känner hon igen rösten som en gång trängde igenom mentalsjukdomens dimmor, förstår att han trots allt lever. Mönstret här blir att vi behöver höra Jesus nämna vårt namn för att komma till tro på honom. Som skedde igår, påminns vi om vårt dop. På Jesu vägnar nämnde då prästen högtidligt vårt namn. Den Uppståndne vet vem jag är, och inbjuder mig då att tro på honom!

Påskdagen – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                                      146:1-3, 147:-, 464, 149:-, 151:-

Ingen kan ta miste på att det är skillnad på vår gudstjänst idag mot i fredags. Det gäller den liturgiska utformningen: i fredags inga ljus, ingen orgelmusik, svart färg, avskalat och naket. Det är ju något helt annat idag! Så är också vår sinnesstämning annorlunda. I fredags var det sorg och eftertänksamhet, idag är det glädje och frimodighet som fyller oss.

Det har naturligtvis att göra med vad det är som åminnelsen gäller. I fredags hade vi korset i centrum, så påtagligt att vi hälsade det och rörde vid det. Idag står ett ljus i centrum, det påskljus som vi ännu ett år har tänt. Då handlade det om död, idag om liv. Vi ser Herren Jesus förändrad. Då följde vi honom in i hans död, hur han hade kommit för att vara med oss människor i ända in i livets ofrånkomliga slut. Idag hälsar vi honom som den Uppståndne, som har kommit för att vi skall få vara med honom i en nyskapad verklighet.

Det är naturligt att vi mest lägger märke till det som skiljer de två helgdagarna åt. Men vi skall inte glömma bort att de två dagarna hör ihop. Utan Långfredag ingen Påskdag, Jesus hade inte kunnat träda fram som den Uppståndne, om han inte hade dött och blivit begraven. Och utan Påskdagen blir Långfredagen en dag av förstämd sorg utan hopp.

Egentligen är det enda, sammanhållen högtid vi firar. Begreppet Påsk täcker båda dagarna, eller om vi skall vara noga med vår räkning, alla tre dagarna. Förhållandevis länge firade kyrkan Påsk bara en dag. Kvällen före den första fullmånen efter vårdagjämningen samlades judarna till sitt påskfirande och de kristna till sitt. Hela påskdramat från Jesu död till hans uppståndelse, från mörker till ljus, gavs plats gudstjänsten den natten.

I mycket berodde det naturligtvis på att de levde i ett hedniskt samhälle. De hade inte ledighet att hålla gudstjänst flera dagar i rad. Vi kan ju konstatera att det nu har blivit tvärt om: i det samhälle som på nytt i mycket är hedniskt, behåller man mer än gärna de dagar som kyrkan har gjort till röda dagar, även om inte bryr sig om anledningen till att de är helgdagar.

När kristen tro blev tillåten, och kyrkan kunde påverka samhällslivet, började man fira Påsk samstämt med den tid dramat verkligen hade tagit. Så blev det en stor nattvardsgång på Skärtorsdagskvällen, samling kring korset på Långfredagen och gudstjänster på Påsknatten och dagarna därefter inriktade på uppståndelsen. Särskilt påtagligt blev det i Jerusalem, där allt hade hänt.

Det är den ordningen för Påskens firande som vi med tacksamhet behåller. Det blir då ofrånkomligt att det blir olika vilken av dagarna som berör mest. Så är det för den enskilde. Livet har inte kommit att ta lika form för alla. Det kan ha blivit så att det som djupast berör är att Jesus delar det mänskliga ödet att dö. Att fira Långfredag blir till stor tröst. För andra blir det viktigast att få budskapet om det hopp som Jesu uppståndelse ger.

Men också så som världen ser ut blir det olika tonvikt på dagarna. Det här året har vi tvingats att fira Påsk med Långfredagen i centrum. Det som en gång skedde upprepas. På lögnaktiga grunder dömdes Jesus, fast oskyldig, till döden. I ett land, inte långt borta, har han som är Lögnens fader gett anledningar till krig, och oskyldiga människor drabbas. Det har varit viktigt för oss att påminna oss att Gud genom Jesus finns med oss när det är mer död än liv som råder.

Men om vi inte hade fått fortsätta vårt påskfirande med Påskdagens budskap om Jesus seger över döden, skulle den tröst Långfredagen ger vara utan djup. Det är klart att det är gott att inte vara ensam i sorgen, men om inget annat kan erbjudas, så blir det ändå inte mycket till förblivande tröst.

Det som ger budskapet om att Jesus delar det mänskliga ödet att lida och död dess kraft, är att det inte slutar med det. Han är inte bara den som leder oss genom lidande och död, utan också ut ur det. Om Långfredagen realistiskt har tecknat vår jordiska verklighet, så får vi nu på Påskdagen budskapet om att det också finns en himmelsk verklighet. Herren Jesus är den som dog, men nu den som kommer med liv och betygar att det kan bli vår nya verklighet.

Så har vi ännu ett år fått budskapet att Jesus har låtit profetian vi hörde som GT-läsning gå i uppfyllelse: ”Han skall utplåna döden för alltid. Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder och göra slut på sitt folks förnedring överallt på jorden.” Det var vad Paulus, som vi hörde i NT-läsningen, proklamerade under sin första missionsresa: ”Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå.”

Nog för att det är ett evangelium, ett gott budskap, att Jesus finns vid vår sida in i döden. Men det får sin mening först med det verkliga evangeliet att Jesus har brutit dödens makt och lämnat sin grav tom. Det som vi annars inte kan se som något annat än en plats för slutförvaring, har visat sig vara en drivbänk för det nya och egentliga livet. Han hade jämställt sitt liv med ett vetekorn som om det ”inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör bär det rik frukt.” När de första apostlarna kom till graven såg de där bara de linnebindlar som hans döda kropp hade svepts in i. Skalet låg kvar, men vetekornets kärna hade vuxit till nytt liv.

Långfredagen påminde oss om det som Paulus skriver till sina medkristna i Korint: ”Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får.” Nog för att det är stort, men än större är att han nu, i den uppenbarelse som Johannes fick, möter oss med uppmaningen: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet.”

Det här en verklighet, som inte bara förkunnas för oss, utan som kroppsligt har etablerats på oss. Vår gudstjänst inleddes också med att vi påmindes om vårt dop. Och vi förnyade våra doplöften, bekräftade att vi vill att den gemenskap med den Uppståndne som vi genom dopet har förts in i, skall vara det som är vår livsgrund. Mer än tröst i dödens värld har vi fått det hopp som bara den uppståndne Herren Jesus kan ge oss. De heliga tre dagarna börjar med Långfredagen men fullföljs med Påskdagen!

Långfredagen – 2022  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
140:-, 142:- [449:1-2, 144:1-2, 239:3] 145:-, 456:-, 460:-

Det kristna tecknet är ett kors. Det är en beskrivning av hur Gud möter oss människor, på ett sätt som skiljer sig från annan tro. Det anger att Herren Jesus påtagligt visar att vår himmelske Fader kommer till oss, särskilt när livet är som värst.

Vi har nu några veckor, på nytt, tvingas vi dessvärre säga, fått bevittna hur grymt livet kan bli, med krig i ett land inte långt borta. Vi ställer oss naturligtvis frågor om varför människor begår onda handlingar, vare sig det är de som ger order eller de som utför dem. Är det så förfärande att det goda livet bara är fernissa över människans benägenhet att vara ond?

Världens barn har svårt att hantera den frågan. Man tänker sig en utveckling som går alltmer mot det goda. Man försöker glömma bort att verkligheten inte är så enkel. Nu har vi krig i Ukraina, av anledningar som inte präglas av god vilja. I Syrien är det ännu inte fred. För inte så länge sedan hände förfärliga saker i Bosnien. Vi har flyktingar som tvingas ta stora risker, och alla överlever inte. På våra gator skjuts ungdomar till döds. En liten olyckan blir inte så liten för den drabbade och dem som står närmast. Cancern drabbar oförklarligt i alltför tidig ålder. Det är lätt att göra listan längre.

I det här utmärker vi kristna oss som realister. Vi tror inte att svaret på de avgörande frågorna är att se det onda som beklagliga undantag. Vi inser att det inte är något annat att vänta än att onda saker händer. Det är det normala i vår värld. Livet är ofrånkomligt märkt av sjukdom och lidande, av olyckor och skador, av förstörelse och död.

Men vi tror inte att ondska kan förklaras som brist på godhet. Vi tror inte heller att man kommer någonstans med funderingar om människan innerst är ond eller god. Vi har förstått att det finns en Ondskans furste, ”den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen”, som han beskrivs i Upp. Som ’lögnens fader’ beskriver Jesus honom.

Med det beskriver vi det jordiska livet som ett slagfält mellan Gud och hans förfärande motståndare. Människans öde är att hon låter oss lockas med av Ondskans furste och utnyttjas av honom, men då löper den risken att till slut själv drabbas av hans onda välde. Man skall inte räkna med att få tack när man gör sig till Den ondes medarbetare.

När vi nu är samlade runt ett kors, där vi ser Jesus hänga, får vi budskapet att Gud är så bekymrad över att vi människor drabbas av ondska och lidande, att han själv går in i det. Så hörde vi också i Ep. Jesus beskrivas som den som inte ”är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi”, dock med tillägget: ”men utan synd”. Det motsvarar ju vad vi hörde profeten säga: ”Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom”, och då att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”.

Det märkliga vi får veta är att lidande på något sätt ingår i det gudomliga. Vi har hört vad som uppenbarades för aposteln: ”Fast han var Son lärde han sig lyda genom att lida.” Så angav också Jesus vad han var beredd på, när han begav sig ”upp till Jerusalem”: ”Människosonen skall utlämnas åt hedningarna, och de skall håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom.”

Vi är där nu i kyrkans heliga år. Vi inser då att med Jesus på korset förvandlas det grymma avrättningsredskapet. Det upphör inte att vara ett tecken på lidande och ondska, men det förkunnar vem Gud är och vad han vill. Hans väg var inte att lyfta människan ut ur den onda världen, fast han naturligtvis skulle kunna göra det, utan att själv gå in i den.

Det är nog så att man inte kan komma åt Ondskans furste på avstånd, han förmår ständigt slingra sig undan. Inget mindre än närkamp räcker. Vi skall sjunga om det på söndag: att Jesus gick in i sitt lidande och gav sitt liv, betyder att ”död och liv gick i närkamp.”

Så blir Jesus den som kan ge verklig tröst i lidande och ondska. Han har själv varit där. Vi ser Lögnens fader i full verksamhet i Kreml för att ge skäl för kriget i Ukraina. Vi kan på likande sätt se hans verk i det som hände med Jesus. De judiska ledarna lyckades läsa sin heliga Lag på så sätt att de kunde döma Jesus. Men när de går till Pilatus måste de ändra anklagelsen. Han skulle inte bry sig om en anklagelse för hädelse, alltså får de anklaga honom för att vara upprorsman. När Pilatus när tveksam, manipulerar de honom för att få som de vill. Alla som oskyldigt drabbas av ondsinnade medmänniskor har en vän i Jesus.

Samtidigt blir han en förebild i mötet med ondskans välde. Petrus skriver att ”när han blev hånad svarade han inte med hån, när han fick lida svarade han inte med hot”. Vad han gjorde, vilket är ett mönster också för oss, är att ”han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist”. Den gudomliga hemligheten, och det är lätt att säga med svårt att rikta in sitt liv efter, är att så främmande ondska och lidande och död än är för Gud, så är han genom sin Son, Herren Jesus, förtrogen med det.

Det som blir korsets innersta budskap är dock att Jesus inte bara är med oss i lidande och ondska, utan att han gick in i det för vår skull. I sin sång om Herrens lidande tjänare, som vi hörde en bit av i vår GT-läsning, förkunnar profeten det: ”Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.” Och som vi hörde i Ep.: när han i lydnad hade genomgått sitt lidande ”blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning”.

Så är vårt kristna tecken, korset, en realistisk beskrivning av vår verklighet, den som Gud genom Jesus har delat. Men det anger då att Jesus är den som leder oss genom lidande och ondska, och till slut ut ur det. Jesus gick ”upp till Jerusalem” för att lida och dö. Men Guds väg tog inte slut med det, han hade tillagt: ”på tredje dagen skall han uppstå”. Herren Jesus har kommit till oss i ondskans värld, för att leda oss ut ur den.

Skärtorsdagen – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      394:-, 70:1-4, C/300:-, 391:4-10, 393:-, 451:-

”Gör detta till min åminnelse”, sade Jesus vid måltiden på kvällen. Och han var säker på att de skulle komma ihåg det. Egentligen kunde man nog vara tveksam till det. Det skulle ju komma att hända en hel del de kommande tre dagarna. Skulle de i allt det omvälvande verkligen komma ihåg den där måltiden?

Men Jesus var säker på att de skulle göra det, för han hade fäst sin åminnelse vid något som han visste att de om och om igen skulle göra. Judarna hade, och har för den del, en fast ram för sina högtidliga måltider. De använder den vid sabbatsmåltiden på fredagskvällarna. Och samma inramning har påskmåltiden, men den är naturligt nog utbyggt med sådant som särskilt styrker åminnelse av uttåget ur Egypten. Vi hörde ju i GT-läsningen att man skulle hålla fast vid bruket att slakta ett påskalamm också i framtiden. Också en lärare kunde samla sina lärjungar till en måltid, med samma grundordning.

Den ordningen var att man i början av måltiden bröt ett bröd och delade ut till dem som är samlade. Sedan kom själva måltiden, som avslutades med att man delade en bägare vin. Vi kan ju notera, som vi hörde i Ep., att när Paulus återger skildringen av den första nattvarden, så skriver han att ”likaså tog han bägaren efter måltiden”. Han har det från sin medarbetare Lukas, som har med den detaljen i sitt evangelium.

Jesus visste att när hans lärjungar samlades på sabbatskvällen skulle de, som de alltid hade gjort, bryta bröd och till slut högtidligt dela en bägare vin. Då skulle de inte kunna undgå att tänka på att det ju skulle vara till Jesu åminnelse. Och i hans åminnelse blev brödet till ”min kropp som blir utgiven för er”, och vinet till ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”.

Egentligen är det samma gudomliga ordning i både en judisk högtidsmåltid och nattvarden. Det skall vara till åminnelse av vad Gud har gjort. Om påskmåltiden hörde vi i GT-läsningen att ”när era barn frågar er: Vad betyder detta bruk? skall ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren; när han dödade egypterna gick han förbi israeliternas hus och skonade våra hem.” Med en handling skulle minnet av vad som hände befästas. Så gör ju våra judiska vänner fortfarande, även om de inte längre kan äta något påskalamm, eftersom det skulle slaktas i templet. De får nöja sig med att antyda det med en bit stekt lamm på den speciella påsktallriken.

Traditionen blev att i måltiden skall det yngsta barnet ställa frågor så som förutsades vid den första påskmåltiden, och husfadern beskriver då hur Gud befriade sitt folk. Det som en gång skedde blir nu åminnelse på ett sådant sätt att man kommer med i det. Husfadern säger: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten.” Vad den insikten leder till blir ofrånkomligt: ”Därför är vi skyldiga att tacka, att lova, att förhärliga upphöja, prisa och vörda honom som gjort alla dessa under för våra fäder och för oss.”

Vid sabbatsmåltiden var åminnelsen lite enklare. Det var åminnelse och tacksägelse för att Gud hade förordnat om en vilodag. Det var tacksägelse för Guds gåvor i skapelsen, med ordalydelse liknande den vi har vid offertoriet: ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss bröd, ger du oss vin.” Vi kan, så som vårt fromhetsspråk har utvecklats sig, tycka att det är konstigt att man välsignar Gud, vi tänker ju tvärtom att det är Gud som välsignar oss. Här har språket förändrats: uttrycket: ’Välsignar vi dig Herre’, motsvarar att vi säger: ’Tackar vi dig Gud.’

Det Jesus kunde lita på var att hans lärjungar skulle reagera på det invanda sättet, när de var samlade till from måltid. De skulle inledande bryta brödet, men då tänka på att Jesus hade utgivit sig själv för dem. Och de skulle forma böner kring det nya de hade i åminnelse. Så har vi kyrkan kommit att formulera vår reaktion med ord som liknar dem i påskmåltiden: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt, rätt och saligt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud”, men nu sker det specifikt ”genom Jesus Kristus, vår Herre”.

I den tacksägelsen kunde man då dricka den avslutande bägaren vin som ett tecken på den nya befrielsen, ”till syndernas förlåtelse”. Han skulle inte längre vara närvarande i sin jordiska gestalt. Men ändå skulle han finnas där, i ny form, med brödet som hans kropp och vinet som hans blod. Man hade honom i åminnelse, inte bara i from tanke, utan genom en handling, så som han själv hade förordnat.

Och så är det nu också för oss. Vi skall nu fira tre heliga dagar till Jesu åminnelse. Det som skedde är så stort att det inte, som med det gamla påskfirandet, får plats på en gång. Det blir också naturligt att vi ansluter oss till den tidsföljd som anges i evangelierna. Efter måltiden på torsdagskvällen, den som blev det nya förbundets heliga måltid, gick vägen ut i natten. En sista förtvivlad bön i Getsemane gav honom styrka. Vi skall avsluta vår Skärtorsdagsmässa med att följa honom dit.

Så har vi fredagen, den som har blivit Långfredagen. Jesus rannsakas, pinas och döms att korsfästas. Vid hans dödsstund kl. 3 på e.m. samlas vi för att finnas med runt korset, sörjande men ändå stilla tacksamma att han, som vi hörde evangelisten notera i Ev., ’älskade de sina intill slutet’.

Så kommer lördagen, sabbatsdagen, som blir historiens centrala sabbatsdag, då den bereder vila åt Herren Jesus efter hans frälsningsverk. Samtidigt är han, som vi säger i trosbekännelsen ”nederstigen till dödsriket”. Det genomfördes det som han hade lovat skulle gälla för hans kyrka, att ”dödsrikets portar skall inte få makt över den”.

När nästa vecka börjar, är det första dagen i en förnyad skapelse, Han som har tagit makten i dödsriket, kan rulla undan stenen för graven och träda fram som den förhärligade.

Vi behöver de tre dagarna för att få grepp om alla detaljerna, när Herren Jesus nu ”har offrat sig själv för våra synder för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern”, som Paulus skriver till galaterna. Men redan när det börjar, ikväll, får vi sammanfattat angivet vad som skall ske. Det är som när en bok inleds med en innehållsförteckning. Och nattvardens sammanfattning av påskens händelser skall sedan gälla under resten av året. I Ep. hörde vi Paulus säga: ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer.”

Man kan förvåna sig över att Joh., i sin skildring av vad som hände den här kvällen, inte nämner något om nattvardens instiftande. Det verkar som om aposteln inte tycker att det behövs, när det finns andra evangelier, Joh. är ju tydligt senare än de andra. Men nattvarden har han med på annat sätt, i samband med att han har bevara Jesu ord om sig själv som Livets bröd. Vad han vill lyfta fram från den första Skärtorsdagskvällen är att Jesus ”hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet”.

För att vi skall förstå att det stora skeendet har sin grund i Jesu gudomliga kärlek till oss, visade han det i handling. Han utförde tjänaruppgiften att tvätta lärjungarnas fötter. Det blir då samtidigt ett tecken på att han kan göra oss rena från den dödliga orenhet som synden ger.

Vi kan läromässigt formulera vad Jesu död och uppståndelse betyder, och skall göra det. Men låt oss inte glömma bort att det innerst handlar om kärlek. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Palmsön. – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
135:-, 104:1-4 /:5-7, 452:5-8, Cecilia: 294:-, 448:3-4

För sex veckor sedan inledde vi vår högmässa med att sjunga ”Se, vi går upp till Jerusalem”. Vi hade satt rytm och rim och musik till Jesu egna ord: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som är skrivet om Människosonen genom profeterna ska gå i uppfyllelse. Han ska utlämnas åt hedningarna, och de ska håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom. Och på tredje dagen ska han uppstå.”

Jesus och hans lärjungar var på väg in i Jeriko, när han sade så. Därifrån är det ung. 3 mils uppförsbacke till Jerusalem. Man går verkligen ’upp’ till Jerusalem. Det var en tröttsam vandring som låg framför dem, när de hade valt att följa Jesus.

Nu har vi under Fastan på vårt sätt följt Herren Jesus på hans väg till den heliga staden. Kyrkan har uppmanat oss att hålla undan en del av vårt vanliga liv med dess behag, som hotar att dra vår uppmärksamhet bort från Jesus. Har vi nu medvetet försökt hålla oss bort från lockelser som vill styra vårt liv, har Fastetiden inte varit utan möda.

Nu är vi framme, lite trötta av vår Fastevandring. På nytt har vi sjungit ”Se, vi går upp till Jerusalem”, men så plötsligt förbyts vår möda i fest. Vad det än var Jesus var på väg till, så ordnade han så att han tågade in i staden som en kung som hyllas av sitt folk. Och i ett enkelt festtåg har vi nu anslutit till det som en gång hände. Också vi har med kvistar i händerna sjungit ”Hosianna, pris och ära! Vår konung är nu nära!”

Vi minns det som hände, inte bara i tanke, utan går också på vårt sätt med i skaran som tog emot Jesus. Vi gör det, liksom i det som nu skall formas i våra gudstjänster de kommande dagarna, för att tydligare förstå vad det som hände betyder.

När Jesus sade att han uppe i Jerusalem skulle lida och dö och uppstå, så säger evangeliet att ”lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, och de fattade inte vad han menade.” Och vi har fått samma notering i dagens Ev. Efter att ha skildrat hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna, och markerat att profeten, Sakarja som det är, hade sagt att det skulle ske, hörde vi Joh. säga att ”lärjungarna förstod först inte detta”, inte förrän ”Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom”.

I grunden är det naturligtvis så. När man är mitt uppe i ett skeende, får man inte omedelbart klart för sig vilken betydelse det som händer kan komma att få. Man bedömer det som sker med förutfattade meningar. Man har sina önskningar och förhoppningar, som kanske inte kommer att uppfyllas. Ibland när man tänker tillbaka får man notera att det dröjde innan man förstod vad det betydde. Att lärjungarna, med sin förväntan på en segerrik Messias, inte hängde med när Jesus talade om att han skulle lida och dö, är högst mänskligt. Än mindre kunde de naturligtvis tänka sig att någon skulle kunna uppstå från de döda.

Men det handlar än mer om svårigheten för oss enkla människor att förstå Guds stora hemligheter. Det som hände med Jesus i Jerusalem är det centrala skeendet i den gudomliga frälsningshistorien. Det handlar om den stora och avgörande striden mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan Gud som vill oss väl och Ondskans furste som försöker makt över få oss.

Det som Bibeln, och sedan kyrkan, upprepat säger är: Kom ihåg vad som hände! Det som visat sig vara grundläggande för livet får inte glömmas bort. Det måste man regelbundet återvända till och betänka. Då förs man också sakta men säkert in i de gudomliga hemligheterna.

Vi har det redan i dagens GT-läsning. I Egypten har det förslavade folket uppmanats att slakta ett lamm. Det som så hände den natt som blev den första påsknatten, ledde till befrielse. Men samtidigt gavs uppmaningen att de varje år, vid den tiden på våren, på nytt skall slakta ett lamm och fira det osyrade brödets högtid. De skall då, som vi hörde, säga till sina barn: ”Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten”. I den rituella påskmåltid som så växte fram, säger husfadern: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv som om man dragit ut ur Egypten.”

Kristen tro, i sitt arv från gammaltestamentlig tro, har sin grund i händelser i mänsklighetens historia. Så är det inte med annan tro. Då handlar det antingen om uppenbarelser som någon benådad gestalt har fått, som t.ex. Muhammed, eller om insikter om verkligheten, som kan vara imponerande djupa, som någon har kommit fram till, t.ex. Buddha. Nog för att det finns ett imponerande kristet tänkande, men det kommer i andra hand. Utgångspunkten är vad som har skett i den frälsningshistoria som Bibeln har bevarat.

Grunden för vår tro är därför att minnas vad som hände, vad Gud har gjort och, naturligtvis viktigast, vad Jesus gjorde och sade. Så är också ’åminnelse’ en grund för kristen tro, för att man kommer till tro och för att man bevarar och fördjupar sin tro. Vid våra gudstjänster gör vi därför ständigt det som hände aktuellt.

Det sker vid båda delarna av vår gudstjänst. Höjdpunkten i första delen är läsningen av evangeliet. Vi minns vad som hände med Jesus, och vi tar det till oss som något som på sitt sätt sker också nu. När vi hör de ord som Jesus riktade till människor som samlades runt honom eller mer enskilt till sina lärjungar, så tar vi dem till oss som riktade också till oss.

Och i nattvardsmässan blir det som hände där i Jerusalem närvarande. På ett liturgiskt sammanpressat och antytt sätt förs vi in i de för vår frälsning avgörande händelserna. Enligt Jesu instiftelse är det bröd och vin som vilar på altaret och som räcks oss, hans ”kropp som blir utgiven för er” och hans ”blod som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Och han ger den tydliga uppmaningen: ”Gör detta till min åminnelse.”

På det här sättet påminner vi oss om det som hände varje söndag, och gärna oftare än så. Sedan skapelsen lever vi med en sjudagarsrytm. På den första veckodagen, och det är söndagen, även om vår tids sekulariserade almanackor vill ha det på annat sätt, minns vi Guds stora gärningar. Det var då han inledde sitt skapelseverk, och det var den dagen han uppväckte Herren Jesus från de döda.

Vi säger naturligtvis med Katekesen att man är kristen ”eftersom jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi kyrka och med församlingen tror och bekänner att han är min Frälsare”. Men med lika rätt kan man säga att man är kristen därför att man sätter av söndagen som dagen att minnas Guds gärningar, och därför alltid går i kyrkan för den gudstjänst där så sker i Ordet och nattvarden.

Men om vi nu har den här ytterligt viktiga veckorytmen, så har vi också en årsrytm. De årliga högtiderna som anges i GT har blivit också kyrkans högtider, med kompletterat innehåll. Så när judar vid första fullmånen efter vårdagjämningen samlas för att minnas befrielsen från slaveriet i Egypten, samlas vi kristna för att minnas den befrielse från synd och död som Jesus har utverkat.

Vi skall nu göra det ännu ett år. Framför oss ligger Stilla veckan med dess olika gudstjänster, som vi firar ”till minne av det som Herren gjorde för mig”. Vi skall så nå fram till nästa veckas första dag, som blir en tydligare uppståndelsedag än andra söndagar. Vi vill minnas för att något mer förstå vad Jesus död och uppståndelse betyder för vårt liv. I dagens Ev. noterades att om lärjungarna först inte förstod något, det var först ”när Jesus hade förhärligats”, när han hade uppstått, som de gjorde det.

Så vill vi fira Påsk med bön att detsamma skall kunna sägas om oss. Vi vill komma ihåg, för att under Andens ledning något mer kunna förstå.

5 i Fastan – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid 
                     136:1-3, 234:-, 394:1-2,3, 441:-

Egentligen lyssnar vi till liknelsen i dagens Ev. en vecka tidigt. Jesus berättade den någon dag efter att han hade ridit in i Jerusalem, det som vi skall minnas nästa söndag, Palmsön. Jesus befinner sig alltså i Jerusalem. Han är helt på det klara med vad som kommer att hända. Det som han upprepat har talat om är nu nära, att han skall gripas och dödas, men på tredje dagen uppstå från de döda.

Då berättar han en liknelse, som helt tydligt handlar om det som nu skall hända. Det förstod också folkets ledare som lyssnade. De hade länge insett att det inte blev lugn för dem, förrän de hade gjort sig av med Jesus. Med honom i Jerusalem inför Påsken fanns nu möjligheter till det.

De skriftlärda kände igen det retoriska greppet. De kom omedelbart att tänka på att Jesaja också hade berättat en liknelse om en vingård. Profeten hade börjat på liknande sätt som Jesus: ”Jag vill sjunga en sång om min älskade vän, en sång om min vän och hans vingård. …  Han byggde ett vakttorn, han högg ut ett presskar.” Men sedan kom Guds stränga dom: ”Han väntade sig söta druvor, men vingården gav honom sura. Döm nu, Jerusalems män och Judas folk, döm mellan mig och min vingård!” Domen föll över ett folk som inte levde efter vad Gud hade rätt att förvänta sig.

Nu berättade också Jesus om en vingård. Där är problemet att vingårdsarbetarna inte vill lämna ifrån sig skörden till ägaren. När han till slut sände sin son för att hämta den, drev de ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. Och frågan inför Guds dom blev: ”När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?”

De som hörde förstod att det handlade om dem. Men liknelsens logik gav dem ingen annan möjlighet än att svara: vingårdens ägare ”lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid”. Jesus tvingade dem att avkunna en dom över sig själva.

Det här inser vi, men det finns en detalj i liknelsen som bryter sig ut ur berättelsens flöde. När vingårdsarbetarna får se ägarens son, säger de: ”Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.” Att de tog död på honom för att slippa överlämna skörden, förstår vi, men att det skulle leda till att de fick hans arv? Eftersom de som liknelsen anklagade inte reagerade på det, betyder det uppenbarligen att det där fanns ett sätt att tänka som de fann vara naturligt.

Genom att döda sonen skulle de alltså få del av arvet, genom att offra honom skulle de få en fördel. Det som Jesus angav i form av en liknelse, motsvarar vad översteprästen vid överläggningar om problemet Jesus sade enl. Joh.: ”Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?” Det de var rädda för, var att om det blev en uppslutning kring Jesus som romarna skulle tolka som ett uppror, så skulle de hårdhänt gripa in och göra slut på frihet som judarna trots allt hade. Det var just det som hände fyrtio år senare, då det blev ett verkligt uppror. Det ledde till att templet förstördes, för att inte mer byggas upp.

Det handlar alltså om offer, om det som var grundläggande för gammaltestamentlig tro och för tempelgudstjänsterna. Predikan får då handla om offer, och vad det betyder för mötet med Gud och för gemenskapen med honom.

Vi skall då inse att det som hände med Jesus, och senare med templets förstörelse, ledde till att judendom och kristendom gick skilda vägar. Judendomen tvingades lämna offer som trons fundament. Reglerna i Lagen får tolkas symboliskt, vad som finns kvar är bönens offer.

Vi kristna har fortfarande offret som grund för vår tro, men knutet till Kristus. I dagens Ep. hörde vi aposteln beskriva honom som ”överstepräst för det goda som skall komma … Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt.” Det behövs inte längre ständigt nya offer, grunden för vår tro är Kristi offer ”en gång för alla”.

Det handlar här om ett offer till försoning och förlåtelse. Det behöver alltså inte och kan inte upprepas. Men det är ändå ständigt aktuellt för oss. När vi firar nattvard hålls bröd och vin fram som Kristi kropp ”som blir utgiven för er” och hans blod ”som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Vi kan påminna oss att ’många’ egentligen betyder ’alla’, men Jesu säger inte ’alla’, eftersom alla inte kommer att ta emot den gåva som offret ger. I nattvardsbönen betygar vi sedan att det är ”Kristi offer, som vi firar”.

Den gåva, den nåd som Kristi offer gav: förlåtelse för våra synder, befrielse från ondskans makt, försoning med Gud, ges nu oss i nattvarden. Vi säger i nattvardsbönen att ”vi firar denna måltid till åminnelse av din Sons död och uppståndelse”. Och som ni har hört mig markera tidigare, så betyder ’åminnelse’ i det här sammanhanget inte att minnas något som är förgånget, utan att vi drar det som hände till oss, så att det blir en verklighet nu. I mässan blir altaret Golgata där Herren Jesus är närvarande med sitt offer ”en gång för alla”.

Det offer som ger förlåtelse och försoning är ofrånkomligen blodigt, anger Guds Ord. Lite senare i kapitlet som dagens Ep. är hämtad från, säger aposteln att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”. Så allvarligt skall vi se på vår synd: den är ett avståndstagande från Gud och leder därför till död. Då krävs det också blod och död för att gottgöra och förlåta. Det krävdes att Jesus dog för vår skull. Med sitt blod slöt Gud ett nytt förbund med sitt utvalda folk, det som nu är Kristi kyrka.

Det är klart att det är offret som ger försoning, som blir aktuellt så här före Stilla veckan och Påsk. Man det fanns, och finns olika slags offer. Dagen GT-läsning handlade, som vi hörde, inte bara om slaktoffer, utan också om matoffer och offer av rökelse.

Det finns en andra, och förblivande, form av offer: tacksägelseoffer, som inte behöver vara blodigt. I tacksamhet för Guds rika gåvor offrar vi, ger vi tillbaka något av det vi fått. Det kan ske genom att vi ställer lite av vår tid till Guds förfogande, tid är ju pengar, heter det. Men naturligare sker det väl genom att vi delar med oss av vad vi fått till medmänniskor som lider brist.

Också för vårt tackoffer spelar mässan en central roll. För att det alls skall kunna bli nattvard, måste bröd och vin föras fram till altaret. Det kan naturligtvis ske genom att någon ställer dit det i förväg. Men det blir tydligare att det faktiskt handlar om vår tacksägelse, om det, som hos oss, bärs fram vid den del av mässan, som då passande kallas ’offertoriet’.

Vad som bärs fram har sin grund i vad Gud i sin skapelse har gett oss, säd och vindruvor. Det har vi som Guds medarbetare bearbetat, så att det har blivit bröd och vin. En del av Guds gåva lämnar vi tillbaka för att uttrycka vår medvetenhet om vem det är som har gett det och i tacksamhet. Men eftersom det är mänskligt bearbetat, markerar vi att vårt liv och det vi gör blir en del av vår tacksägelse. Vi ber i offertoriebönen att ”hela vår varelse och allt som vi är blir ett offer som behagar dig”, ett tacksägelseoffer.

I mässan blir då vårt offer välsignat. Den lilla del av vad vi fått som vi bär fram, förvandlar Gud till en ny gåva. ”Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss Livets bröd, Frälsningens kalk.”

Inför Fastan uppmanades vi att med Herren Jesus ’gå upp till Jerusalem’. Från Jeriko är det uppförsbacke hela vägen. Har vi följt traditionen att den här helgade tiden avstå från något, så har det inte varit utan möda. Men nu är vi framme. Nu skall Jesus förkastas och dödas, och det som sägs i Ps. 118 blir verklighet: ’Stenen som ratas blir en hörnsten.’

”O salighet, o gåtfullhet … som mer än världens visdom vet och varje synd skall sona”, sjöng vi nyss.

J.Marie bebådelsedag – 2022  —  2:a årg.  — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                   480:-, Cecilia 103:-, 164:-, 132:2-3

Jungfru Marie bebådelsedag är dagen till minne av Herrens moder, jungfru Maria, i vårt kyrkoår. Det fullständigare kyrkoåret har fler Mariadagar, Marie utkorelsedag, hennes födelsedag och några till. Vid reformationen valde man att avstå från dem, eftersom man ville att en helgdag skulle ha sin grund i någon bibeltext. Den enda som blev kvar var Marie besökelsedag, till minne av Marias besök hos sin släkting Elisabet. Den firades i vår kyrka till 1772, då den togs bort tillsammans med minnesdagarna för de olika apostlarna.

Så det får bli den här dagen då vi låter Maria träda fram för oss att minnas henne, och för att tacka Gud för henne. Så bär jag också den mässhake i Mariablått som fr Hans-Åke gladde sig åt att anskaffa.

’Men det är ändå Jesus som är huvudpersonen. Den här helgdagen firar vi till minnet av att inkarnationen, Jesu människoblivande tog sin början. Visst var det Maria som fick höra ärkeängeln Gabriels ord, men det var ju Herren Jesus som bebådades.

Guds verk att rädda sin skapelse ur ondskans grepp och att frälsa oss från synd och död hade pågått länge, alltifrån att redan ormen i paradiset hade fått veta att en avkomma till Eva skulle trampa på hans huvud. Nu skulle den långa frälsningshistorien gå in i det avgörande skedet. Gud själv skulle påtagligt träda in i sin skapelse för att fullfölja löftet gällande Eva. Och han skulle alltså göra det som en avkomma till henne, som en människa.

Det säger något viktigt om människans värdighet att Gud inte bryter in utifrån och låter människan bli objekt för hans frälsningsgärning. Gud väljer att själv bli människa, så att det är en människa som blir subjekt, som själv ansvarar för kampen mot Ondskans furste.

Och det människoblivande som då är grunden för vår frälsning, tar sin början när han bebådas för Maria. Skall Gud bli människa, så skall det vara precis som för alla, det är inte tal om någon gudomlig gräddfil. Så börjar också Jesu liv med nio månader i en kvinnas livmoder.

Det är lätt glömmer bort Jesus i ett avseende var en vanlig människa. Vi ser honom ju mest som den profetiske läraren, som den som botar sjuka och på annat sätt visar gudomlig kraft, och till slut som den Uppståndne. Naturligtvis ser vi honom som människa i hans lidande och död, men inte heller hans liv var alltid heroiskt. Han var också en gång ett hjälplöst nyfött barn, som Maria måste byta blöjor på, och som väl någon gång kom gråtande till henne efter att ha snubblat och skrapat knäna.

Hur han kunde på en och samma gång vara Guds Son och Marias son förblir en himmelsk hemlighet. Men kyrkan har varit mån om att göra rättvisa åt båda sakerna, ’utan sammanblandning’, men ändå ’oskiljaktigt’ förenade, som det heter i beslutet vid kyrkomötet i Kalcedon 451. Den moderna tidens frestelse är att avvisa sådant som man inte kan förklara och förstå. Vi gör klokt i att ta emot budskapet som det faktiskt är, och inse att det finns gudomliga hemligheter som vi människor aldrig helt får grepp om.

Så är det här högtidsdagen för den frälsningsgärning som gör kristen tro unik. Till det judiska folket hade Gud talat genom sin Lag och genom profeterna. Muslimerna bygger sin tro på de uppenbarelser som Muhammed fick, han som de menar är den fullkomlige profeten. Andra religioner bygger på upplevelser av och funderingar om det gudomliga. Men det kristna budskapet är att Gud själv har kommit som en av oss, i Jesus, Marias son.

Just att det handlar om att Gud blev människa gör att den här dagen får också Maria som huvudperson. En kvinnas livmoder är ofrånkomligen nödvändig för inledningen av en människas liv. Gud kunde inte bli människa utan Maria.

Så även om huvudinriktningen är mot barnet som skall ”kallas heligt och Guds Son”, så är det mötet mellan ärkeängeln Gabriel och Maria som skildras. Hon får reda på att hon, en ogift kvinna i en tid med strängare sexualmoral än vår, skall bli havande och alltså föda Guds Son. Hon inser rimligen vad folk kommer att tänka men ställer sig också undrande i sak: ”Hur skall detta ske?” Hon får då veta att ”den Högstes kraft skall överskugga dig”, det blir så om man översätter ordagrant. Molnet är Guds dräkt när han närmar sig människor. Så var det på Sinai berg och på förklaringsberget och vid andra tillfällen. Nu skall Gud i sitt moln komma och kasta sin livgivande skugga över Maria.

Och Maria uppfyller verkligen de krav som ställs på huvudrollen. Hon ställer sig till Guds förfogande: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Med det går hon också in i vad som blir en av huvudrollerna i mänsklighetens historia. Om den först hade getts åt Eva, som dessvärre föll för frestelsen, men som ändå blev ”moder till alla som lever”, så var det nu Maria som skulle bli moder åt honom som ger liv.

Den oskiljbara närheten mellan dagens två huvudpersoner uttrycks genom många bibliska bilder som har använts för Maria. Det handlar om att det yttre, höljet, inte kan tänkas bort från innehållet, och tvärtom. För att lyfta fram två av dem: Maria jämförs med den brinnande busken. När Mose fick se den förundrades han över att busken inte brann upp. När han kom närmare fick han veta att Gud var i busken. Så blir Maria den som bär Gud till mötet med människor, utan att förtäras av det gudomliga.

Och man låter arken i templet bli en bild för Maria. Den omsorgsfullt guldbelagda trälåda som arken var, fanns i templets innersta rum, ’det allraheligaste’. Den symboliserade, med sina änglar på locket, Guds tron, och i den förvarades Lagens tavlor. De sammanfattade inte bara buden man skulle hålla, utan var också tecknet på Guds förbund med det utvalda folket. Maria blev den ’låda’ som innehöll honom som skulle sluta ett nytt förbund, nu med hela mänskligheten.

I mötet med Gabriel anges Marias speciella ställning. Man kan översätta ängelns hälsning på lite olika sätt. ”Du högt benådade”, har B2000, ”du som fått nåd”, har Folkbibeln. Den gamla lydelsen, som vi vanligen har i den gamla bönen ”Ave Maria” är ”full av nåd”. Alldeles ordagrant står det i grekiskan: ”du som har blivit benådad”. Med det anges att Gud har förberett henne för det uppdrag hon ges. Maria svarar själv, ställer sig av egen vilja till förfogande för Guds frälsningsplan. Men hon skulle inte ha kunnat göra det, om Gud inte hade berett henne för det. Som profeterna, men än mer än dem, var hon utkorad av Gud, och hade fått den gudomliga nåd som gjorde det möjligt att svara ja.

Så går hon in i det uppdrag som naturligtvis skulle medföra glädjen att bli mor och få ett barn att älska. Men som redan den gamle Simeon i templet var på det klara med, skulle det också leda till ’att genom hennes själ skulle det gå ett svärd’. Mariafromheten har också noterat Marie sju smärtor, där den första är just att få höra Simeons ord och där sedan flera rör sig runt Jesu lidande och död. Bland dem har vi det som har kommit till uttryck i musik: ’Stabat mater’, ’Modern stod’ betyder det, med fortsättningen ’sörjande vid korset’.

Det är hit predikan på Marie bebådelsedag 2022 får leda. I nyhetsrapporterna får vi höra hur den ukrainska staden Mariupol skjuts sönder, men samtidigt uthålligt försvaras mot ryska angrepp. ’Mariupol’ betyder ’Marias stad’, den har fått sitt namn efter att grekiska invandrare på slutet av 1700-talet förde med sig en vördad Mariaikon. Är det kanske det vi nu skall påminnas om: att det som Gud kallar oss till alltid är förbundet med smärta? Men då påminns vi också om att det i lidandet inte är långt till Gud. Om honom vars jordiska liv tog sin början den här dagen, förutsade profeten att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”. Där nära smärtan finns också hans mor Maria. Hon är fortfarande den smärtans moder vid vars sida många kristna har funnit tröst.

2 i Fastan – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      245:1-3, 247:1-4, 70:4-6, 272:9-11

Men tiden fick kyrkan ordningen att det innan Påsk skall vara en fastetid om 40 dagar. Förebilden är naturligtvis Herren Jesus. Vi bereder oss under den tiden för att ta emot hans stora och avgörande gåva, den som fullbordas med hans död på korset och hans uppståndelse. Det betyder att vi strävar efter att, mer än annars, leva i hans efterföljd. Och eftersom han inledde sin verksamhet med att fasta 40 dagar, gör vi det också.

Men det finns andra bibliska förebilder för en helgad 40-dagarsperiod. Vi hörde om en sådan i dagens GT-läsning. Profeten Elia hade på berget Karmel visat att den Gud som kallat honom är starkare än andra gudar som folken håller sig till. Men det hade inneburit att han stod upp mot kungen över Nordriket, Achav, och hans drottning Isebel. Nu var han på flykt. Då uppmanar en ängel honom att gå till berget Horeb, som är ett annat namn på Sinai. Han får mat för att orka med färden. Den tar sedan 40 dagar. Där skall han få möta Gud, och få sin kallelse som profet förnyad.

40 dagar är i Bibeln den tid som behövs för att något skall bli fullbordat. Just på Sinai berg hade Mose varit fyrtio dagar, i två omgångar. Han hade då fått ta emot Guds Lag, och andra gången till slut fått se Gud på ryggen. Under 40 dagar var den uppståndne Jesus bland sina lärjungar, fram till sin himmelsfärd. Det är en tid då man mognar i gemenskapen med Gud.

Men det kan också handla om en tid av bot. Syndafloden, som skulle rena den syndiga världen, varade i 40 dagar. När profeten Jona kom till den stora staden Nineve, kom han med budskapet att den skulle förstöras om 40 dagar. Folket använde den tiden till att göra bot, påtagligt ’i säck och aska’, och staden blev då skonad. Också 40, fast år, var tiden i öknen efter uttåget ur Egypten. Folket hade inte litat på Gud, inte velat ta till sig hans löften, och fick därför 40 år som en mödosam förberedelse för att kunna komma in i det utlovade landet.

Så befinner vi oss nu i den årliga beredelsetid om 40 dagar, som Fastan utgör. Det är en tid då vi i kyrkans gemenskap skall befästas i vår tro och utvecklas i vårt liv i Jesu efterföljd.

Det blir ett slags årligt träningsläger som vi tar oss tid till. Skall man bli bättre i någonting måste man öva och träna. Det gör man väl regelmässigt, men om man skall upp på en nivå över den allmänna, så behövs tid då man lägger annat åt sidan och koncentrerar sig på det man vill bli bättre i. Så är det för idrottsmän, och så är det i yrkeslivet, man behöver fortbildning. Nu är ju ingen av oss elitidrottsmän, men inser att ett träningsläger är en tid då man tar i mer än vanligt. Man driver sin kropp till det yttersta, och man nöter, ganska enformigt, in viktiga detaljer.

På liknande sätt skall Fastan vara en på andlig träningsperiod, då vi övar oss att bli bättre på att efterfölja Herren Jesus. Det betyder att vi drar oss något undan från livet i övrigt. Vi mödar oss med utökad tid för bön och bibelläsning. Vi ser till att vi nöter in viktiga fromhetsmönster, lite enformigt men nödvändigt. När de 40 fastedagarna är över skall vi ha blivit andligt starkare. beredda att följa vår Herre till korset och ta emot honom som den Uppståndne.

Den här träningsmödan, kan vi väl kalla det, görs särskilt aktuell idag den 2:a Fastesöndagen. Evangelieboken sammanfattar budskapet under temat ’Den kämpande tron’. På ett sätt passar det inte in i mönstret i vår kyrkliga tradition. Det är mest naturligt att tala om andliga ting som Guds gåvor. ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det”, skriver Paulus i Ef. Upprepat framhålls att vi får Anden som en gåva, och dessutom personligt anpassade nådegåvor. Det är bara att ta emot.

Men om vi tänker efter, så är det inte ’bara’ att ta emot. Kanske inte alltid så ansträngande, men det handlar dock om att rikta in sig mot det som räcks oss. Får man ett paket med en gåva, får man masa sig i väg till posten och hämta ut det. Och det är här som i annat: ju mer man övar, desto mer kan man ta emot och utnyttja. Övning ger färdighet. Vi som är ovana måste läsa på i instruktioner och handböcker. De som har erfarenhet, fixar problem utan större besvär.

Man kan, och skall, utvecklas andligt, växa till i tron. Och människor har kommit olika långt i trons liv. När Paulus skriver till sina medkristna i Korinth, kalla han dem ”spädbarn i Kristus” och säger: ”Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte, för den tålde ni inte än.” Under Fastan gör vi oss mogna för att inta kraftfullare andlig föda.

Den varning vi får i dagens Ep. ur 1 Kor. är viktig att ta till sig. ”Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller.” Det är en frestelse att tro att det står väl till med själen. Djävulen gör allt vad han kan för att förhindra att tron blir ambitiös. Vi skall komma ihåg Fastans inriktning: ”Se, vi går upp till Jerusalem.” Vi är på väg, om vi stannar upp och slår oss till ro kommer vi inte fram. Och här har vi ansvar för varandra. Om vi ser att en medkristen har fastnat, skall vi bistå honom/henne att komma vidare. Det är ofta inte lätt att veta hur det skall gå till, men det får inte förhindra oss att försöka komma till hjälp.

Paulus kompletterar så det vi förra söndagen hörde en annan apostel, S:t Jakob, säga, att Gud inte frestar någon. Men det betyder inte att han är passiv, får vi nu höra. Först ser han till att ’våra prövningar inte blir övermänskliga’, sedan är han ”trofast och skall inte låta er prövas över förmåga”, och ”när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den”. Aspekten är här tydlig: det handlar inte om frestelse med risk för avfall, utan om prövning som en del av fostran att göra oss starka och mogna.

Om vi nu under Fastan håller lite distans till livet som det annars är, får vi syn på mönster som försöker sätta sin prägel på vårt sätt att vara. Vi kan inte själva skaffa oss klarsyn, det måste vi ha Andens hjälp till. Men vi kan bemöda oss om att lyssna till Andens röst, den som annars så lätt drunknar i världens brus. Fastan är en tid för ökad medvetenhet.

Ev. som vi idag har lyssnat till är en tänkvärd blandning av gudomlig gåva och trons gärningar. In i fariseen Simons hus kom en kvinna med dåligt rykte och överöste Jesus med omsorg. Vi får veta att världen egentligen hade varit oartig, och inte tagit emot Jesus efter vad hyfsad sed krävde. Nu gör kvinnan på sitt sätt det som värden inte gjorde.

När han då klagar över att Jesus inte hållit sig undan den där kvinnan, berättade Jesus en liknelse. Han använder här, som vid andra tillfällen, berättelsen för att tvinga åhöraren att döma sig själv. Den har en inneboende logik som måste följas. Här är det att den som fått mest efterskänkt kommer att bli mest tacksam. Och så kan han peka på kvinnan och säga att hennes handlande uppenbart visar att hon fått mycket förlåtet. Meningen är inte att hon får förlåtelse, därför att hon har vördat Jesus, utan att hon, precis som hon kan ha hört om honom, uppfattar att hans attityd mot henne är förlåtelse. Det hon gör, gör hon i tacksägelse för det.

Sammanfattningen av det här inom ramen för den här Fastesöndagens tema blir att det finns en gåva beredd för oss. Kyrkan inbjuder oss nu att bemöda oss om att ta emot den, att ta den till oss, och alltmer helhjärtat låta trons gåva forma vårt liv.

1 i Fastan – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      567:-, 229:-, 566:-, 569:-

Det är lite knepigt, det här. I den gamla översättningen av bönen som Jesus lärde lärjungarna, den som vi använder, heter det: ”Inled oss inte i frestelse.” Men så har vi fått en ny översättning, och då heter det: ”Utsätt oss inte för prövning.” Men i vårt språk är ju frestelse och prövning inte riktigt samma sak, även om nyanserna i orden har förändrats en del genom tiden.

Det är tydligt att det man ber om är i någon mån förändrat. Men det underliggande problemet är att när vi i svenskan har två ord, så har grekiskan, som ju NT är skrivet på, bara ett ord – peirasmós, om ni vill utöka ert grekiska ordförråd. Vid översättning måste man fundera över vilken aspekt bibeltexten har. Samtidigt följer något av den andra aspekten också med, och det kommer då inte med i översättningen, när man måste välja ett av de svenska orden. Man får liknande problem när det är tvärtom, att det finns flera ord på grekiska, men bara ett ord på svenskan.

Skillnaden kan väl göra detsamma för den som är drabbad. Det gäller i båda fallen att hålla ut, inte falla för frestelsen eller ge upp i prövningen. Och man kan naturligtvis säga att om man inte faller för en frestelse, så har man förvandlat den till en prövning som man har övervunnit.

Den avgörande skillnaden är vem som är avsändaren. Kommer det från Djävulen, då är det en frestelse, och avsikten är att vi skall falla för den, och därmed komma lite mer in i ondskans sammanhang. Kommer det från Gud, då är det en prövning, och avsikten är att vi skall styrkas genom att hålla ut. Det blir en del av den uppfostran och träning som man behöver i andliga ting likaväl som i jordiska, om man skall utvecklas och förkovras.

En annan knepighet med den lydelse av Herrens bön som vi använder är att den tycks utgå från att det är Gud som sänder frestelsen. Men i dagens Ep. har vi ju hört S:t Jakob betyga om Gud att ”själv frestar han ingen”. Ja, han uppmanar sina medkristna att ”ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom”.

Vi skall inse att ordalydelsen är präglad av den djupa respekt Bibelns människor har för Gud. Man talar alltid lite indirekt om och till honom. Så är det ju i bönens början: ”Tillkomme ditt rike”, betyder egentligen: ”Gud, etablera ditt rike!” När det är så, betyder det att vi ofta missförstår den första bönen: ”Helgat varde ditt namn.” Det handlar inte om att vi skall hålla Guds namn heligt, även om vi naturligtvis skall göra det, utan bönen betyder: ”Gud, visa din helighet, och låt den sätta sin prägel på tillvaron!”

Det vi ber om är därför: ”Tillåt inte att vi inleds i frestelse”, och då underförstått: ’… som kan leda till att vi totalt avfaller från dig.” Bibeln är på det klara med att Ondskans furste till slut bara får det handlingsutrymme som vår himmelske Fader ger honom. Fast vi måste ju med förfäran se att inom det utrymme han får, kan han vara förödande.

Vad vi nu ser i Ukraina är hur Putin har fallit för frestelsen att få mera makt. När Jesus frestades vid inledningen av sin verksamhet, fördes han upp på ett berg och fick se alla riken i världen och höra att djävulen lovade: “Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig.” Det är väl något liknande som Putin tycker sig ha fått höra.

När Putin nu har sänt sina soldater till sitt ukrainska broderfolk, har det varit vemodigt att höra GT-läsningen om det första mordet i mänsklighetens historia, som ju också var ett brodermord, även om läsningen valt att inte ta med själva handlingen. Det är så ondskan fungerar. Den gemenskap mellan Gud och människa som skapelsen hade inneburit var bruten. Avskuren från livets källa kunde människan inte leva hur länge som helst. Gud hade noterat att hon blivit dödlig. Men ondskan nöjer sig inte med att döden skall komma så småningom. Det skall helst gå lite fortare, och så har vi det första mordet.

Vad vi dessutom ser, är att när gemenskapen mellan Gud och människa skadades, då fick det konsekvenser för gemenskapen människor emellan. Där finns kärlek, Adam och Eva fick ju sina barn, men också motsatsen. Varför Gud bara tog emot Abels gåva av offerdjur, men inte Kains av säd och frukt, är en gudomlig hemlighet. Men när Kains inte fick gemenskap med Gud, blev följden att också den mänskliga gemenskapen skadades.

I en kort parentes kan man fundera över det här. Abels gåva av offerdjur fullföljdes med tiden med offret av påskalammen. Deras blod på dörrposterna ledde till att Guds folk blev befriat från slaveriet i Egypten. Så kom Jesus, utpekad som ”Guds lamm som borttager världen synder”, och befriade med sitt offer på korset oss från slaveriet under ondskans makt. Men nu kommer en märklig omkastning: när vi skall minnas Herren Jesus, död och uppstånden, i nattvarden, då har vi att bära fram bröd och vin. Vi skall alltså göra som Kain! När Fadern har tagit emot det fullkomliga offerlammet, då är också Kain försonad, då tar Gud emot hans och vårt offer av jordens och vinrankans frukt.

Men tillbaka till det som den här 1:a fastesön. handlar om: frestelse. Det är så det börjar. När Jakob har avvisat tankar om att det är Gud som sänder frestelserna, så fastslår han: ”Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.” Det motsvarar vad Jesus vid ett tillfälle sade om vad som förorenar en människa. Man menade att Guds lag varnade för olika yttre sätt att bli oren, men Jesus sade: ”Inifrån, från människornas hjärtan, kommer de onda tankarna”, de som sedan leder till onda och syndiga gärningar.

Men det är inte givet att det skall bli så. Inom oss pågår en kamp och vem som skall vara Herre och styra vårt liv. Visst lyssnar människor till Guds röst, vi ser nu hur många vill hjälpa sina krigsdrabbade medmänniskor, och det oberoende av tro. Men det är dessvärre ofta behagligare att lyssna till Frestarens röst. Det är väl Oscar Wilde som sade att det enklaste sättet att hantera en frestelse. är att falla för den.

Det förrädiska är att frestelsen så ofta verkar rimlig, ger en god lösning på något bekymmersamt. Vi ser det tydligt i dagens Ev. Jesus har sagt att hans kallelse är att lida och dö. Att han också säger att han skall ”bli uppväckt på tredje dagen”, är något bortom vad man kunde fatta. Petrus griper då in för att göra vad han kan för att förhindra att det Jesus säger skall bli verklighet. Han är omtänksam, men det blir en frestelse, lika kraftfull som dem som Jesus mötte i början av sin verksamhet.

Och Jesus kände igen vem det var som egentligen kom med förslaget: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Det är inte de uppenbara och tydliga frestelserna som är det stora problemet, även om vi då och då faller också för dem. Nej, det är de som är förklädda, som tycks vara goda och välvilliga. Ni bör alla ha minnen av brutalt uppvaknande: det var tänkt att bli så bra, men så blev det bara förödande. Han ”sig till ljusets ängel skapar, tills han snärjd dig får”, skall vi strax sjunga i psalmen.

Den kamp att komma något lite närmare Herren Jesus, som Fastan skall vara, börjar då med att vara uppmärksam på frestelserna och försöka undvika att falla för dem. Det blir då en tid för bön om Andens gåva att utskilja vad som hotar att leda bort från Gud.

Askonsdagen – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      135:-, 102:-, 541:1-2, 438:-

Det är på sitt sätt märkligt, att kyrkan i viktiga gudstjänster använder mycket enkla symboler. Vatten för dopet, enkelt bröd och lite vin för nattvarden, och några droppar olivolja för helande och välsignande smörjelse.

Det är klart att det finns magnifika sidor av att fira gudstjänst: beundransvärd arkitektur, kyrkmålningar, glasfönster, stora orglar … Det behöver vi inte skämmas för, bara vi tar till oss kyrkofäders upprepade varningar att det inte får bli på bekostnad av omsorgen om lidande medmänniskor.

Men när det är som viktigast då är det mycket enkelt. Man behöver egentligen inte lära sig vad det betyder. Ja, man kan söka sig djupare in i gudomliga hemligheter. Men den enkla symbolen ger direkt möjlighet att intuitivt förstå vad det handlar om.

Så använder vi också idag på Askons. en enkel symbol, aska. När det tecknas på vår panna, påminns vi om en grundläggande omständighet för vårt liv: det är egentligen inte mer än stoft och aska. Det säger ju också vetenskapsmännen: våra kroppar är uppbyggda av ämnen som inte är särskilt speciella, mest väte och kol och syre. Vad de inte kan förklara, fast de naturligtvis har sina teorier, är hur det av de enkla ämnen har blivit liv, och vad det beror på att det som lever har någon uppfattning av vad det är, människan mer än andra.

Men nu påminns vi om att det är en nådatid då ämnena fungerar så att det formas en person. Den verkar ur vår egen synvinkel ofta hyfsat lång, fast i tidernas lopp är det inte mycket. Och den tid att leva som vi har fått, som en gåva av Gud, givetvis, kommer att ta slut. Ämnena i kroppen kommer att skiljas ut, och kvar blir bara stoft och aska.

Det lilla korset av aska i pannan växer till att avslöja vad som gäller. Det blir en påminnelse om att en dag skall ungefär samma som idag sägas vid vår kista: ”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli.” Mer kvalitet finns det inte i vårt jordiska liv, än att det en dag är utslitet.

Det som borde plåga oss, är att också vårt andliga liv faller under samma bedömning. Om det är möjligt kommer askan från förra årets palmkvistar, så är det idag. De var tecken på vår tillgivenhet till Herren Jesus, på vår vilja att följa honom, att vara medlemmar av hans kyrkas folk. Men också det blir det bara aska av. Det blev så halvhjärtat, ibland nästan inte mycket mer än en högtidlig fritidssysselsättning.

Det finns de som menar att kyrkan med sådant här försöker skrämma människor till Gud. Men att påminna människor att de skall dö, är ju inte att skrämma dem, utan att komma med en saklig upplysning, som många försöker glömma bort. Men att bortse från naturen är dömt att misslyckas. Det är ju vad klimataktivisterna ständigt framhåller, och då anses det vara nödvändig information.

Med den enkla symbolen aska är kyrkan alltså realistisk. Men den lämnar oss inte betryckta över vad som gäller. Den påminner om att det finns ett gudomligt sammanhang, ”där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl”. Vi får veta åt vilket håll vi skall gå. Vi får veta var vi skall fästa vårt hjärta, så att vi finner den skatt som väntar på oss.

Det är den väg som vi nu ännu ett år kallas att vandra under Fastan: från aska till en oförgänglig skatt. Aposteln S:t Petrus skriver i sitt 1:a brev om ”ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen”. Det är i Herren Jesus den skatten finns.

I söndags angavs vad som gäller under Fastan: ”Se vi går upp till Jerusalem”, där Jesus skall utlämnas, dödas och uppstå från de döda. De sägs om lärjungarna att Jesus gick före, och de lite motvilligt följde efter, de var rädda för vad som skulle hända. Nu gäller det också för oss att under 40 dagar, och några söndagar, lägga en hel del annat åt sidan, för att söka oss närmare Jesus och ett liv där vi följer efter honom, kanske också vi lite motvilligt.

Det är till Jerusalem vi skall, och dit är det uppförsbacke. Om vi bemödar oss att låta Fastan bli annorlunda än resten av året, blir det också för oss mödosamt. Men mödan leder till att vi kommer till det kors, där det också för Jesus handlade om stoft och aska, men också till den öppna grav, där det anges att Gud har liv att ge, bortom den här världen.

För en mödosam vandring får man inte ha för stor packning. Det är gammal god tradition för Fastan att man avstår från en del av livets goda. Det är nu inte tid att slå sig till ro och njuta av det.

Och det som då blir över skall delas ut. Om det ligger kvar och väntar tills Fastan är över, blir det ju en skatt av det slag vi inte skulle samla. Till Fastan hör vårt fasteoffer, på olika sätt, här i koinonian till hjälp till Ukraina genom Nordisk Östmission. Vi vill komma till de drabbades sida, där har vi dem som just nu är mest drabbade.

Fastan är en vandring från aska till ett kors, från vår död till Jesu död. Askan är grå och utan hopp, korset är på sitt sätt storartat svart och ger oss hopp. Vi har där det som kopparormen i öknen blev en föraning om, som vi hörde i söndags. Den som såg upp på ormen fick leva. Den som ser upp på Jesus och öppnar sitt liv för honom får mer än leva.

Vi inser att ceremonin med aska inte är till för att skrämma oss till Gud. Vi tar emot den som en påminnelse om vad som gäller för det jordiska livet, tar tacksamt emot den påminnelsen, för det får oss att följa Herren Jesus. Vi bereds att ta emot vad han ger: frälsning från ondskans makt och försoning med Gud.