Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

Jungfru Marie bebådelsedag

J.Marie bebådelsedag – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
480:-, Cecilia 103:-, 164:-, 132:2-3

”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”, säger Jungfru Maria i sin lovsång, som är sidotext till Ev. det här året. Hon är på besök hos sin äldre släkting Elisabet, gift med prästen Sakarias, som också hon, utanför normal ordning, har blivit med barn Hon bär nu på honom som skall bli Johannes döparen. Sakarias skulle vid hans födelse, ett par månader efter kvinnornas möte, i sin lovsång säga om honom: ”Du skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom”.

Redan vid det här mötet inledde han det verk som Gud kallat honom till. När Maria kom, sparkade han till i Elisabets liv, och hon förstod vad det betydde. ”Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt”, blev hennes hälsning. Om Maria trots allt hade varit lite osäker om vad det där änglabesöket betydde, så fick hon nu ängelns budskap bekräftat: ”Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds Son.”

Det att hon nu väntade barn hade att göra med Guds löften om en Frälsare och om ett nytt förbund mellan Gud och människorna. Hon var utkorad att vara Guds redskap. Det betydde inget mindre än att ”från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”. Hon var medveten om att ’salig’ var något som hade med Gud att göra. När människor genom tiderna, och nu också vi, ’prisar Maria salig’, så är det naturligtvis med stor vördnad för henne som svarade ja till Guds kallelse, men det är till Gud vår tacksägelse går.

Vad det handlar om är att han valde att komma för att vara vid vår sida i en dödsmärkt värld, och öppna en väg mot en gudomlig framtid. Det som vi därför med stor tacksamhet minns den här helgdagen, är i linje med Elisabets hälsning: kvinnan och henne ’livsfrukt’. I vår gemenskap i tro samlas vi idag omkring henne som gav Guds Son den mänsklighet han skulle anta, och med henne runt honom som då är hennes ’livsfrukt’. Och visst finner vi det, här i aborternas tidevarv, djupt meningsfullt att tala om ett foster som ’livsfrukt’, och inte något som man vill göra sig kvitt.

Rätt perspektiv får vi om vi börjar med honom, som än så länge bara är ett tre månaders gammal foster, men redan kan hälsas av en annan inte heller född människa. Det den här helgdagen handlar om är inledningen till det som är så unikt för kristen tro: inkarnationen, att Gud blev människa för vår salighets skull.

Och han blev människa på riktigt, det var inte bara en skepnad han antog i den utsträckning det passade. Också för honom började det med nio månader i en kvinnas livmoder. Samtidigt blir det så, när vi nu särskilt minns hur det började, med att ’Helig Ande kom över Maria’, att vi markerar att vi inte kan vika från övertygelsen om att det är då en människas liv börjar, inte vid någon passande senare tidpunkt.

Tidens problematik, att det väl inte är möjligt med jungfrufödelse, bekymrar oss inte särskilt. Det var ju också Marias första fråga: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Det är ju ingen avancerad gynekologisk fråga det handlar om. Hur barn blir till vet alla. Men nu var det annorlunda, nu skulle ’den Högstes kraft skall vila över henne’.

På grekiska står det ’skall överskugga dig’. Molnet som skuggar är en av Bibelns många bilder för Gud. Vi har den vid uttåget ur Egypten, då Gud om dagen ledde folket som en molnstod. Vi har det tröstefulla löftet i Ps. 121: ”Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra.” Vid Jesu himmelsfärd finns också molnet, det tar honom ur apostlarnas åsyn. Men om han till slut togs in i det gudomliga molnet, så var det också ur det han fördes in i Maria.

För inkarnationen, för Guds väg in i mänskligheten, som en del av den, behövdes en kvinna. För den uppgiften utkorade Gud Maria. Det var hans val, men samtidigt krävdes hennes medgivande. Det var nödvändigt att hon svarade: ”Jag är Herrens tjänarinna.” Det finns i vår kyrkotradition en betoning på vad Gud gör, som kan bli ensidig. Det kan hävdas att människan inte kan göra någonting alls.

Det är viktigt att ha klart för sig att allting utgår från Gud, Vad vi kan göra blir aldrig mer än svar. Men samtidigt skall vi komma ihåg att de svaren är nödvändiga. Till slut är Gud inte en despot, som styr och ställer alldeles som han vill. Han måste få människors samtycke för att det skall bli något av vad han vill göra.

Det här blir något som går hand i hand med inkarnationen, med att Gud blir människa. Hur avfallen mänskligheten än är, hur den än väljer bort Gud, så är det ett kvarblivande faktum att människan är skapad av Gud, till hans avbild. Att vara människa är därför i sin kärna något som Gud kan bli. Och då hör det samman med att Gud visar respekt för människan, att han måste ha åtminstone någons samtycke för att handla.

I det här har kyrkan genom tiderna ställt fram Maria som den främsta. Hon har många företrädare och många efter sig, som var på sitt sätt svarat ja till Guds kallelse. Men hon står ändå i centrum för Guds frälsningsverk, det som vi finner så omvälvande att vi räknar vår tid efter det. Hon blir den som föder Guds Son som människa, hon blir ’Guds Moder’, ’Theotokos’ som det heter på grekiska, det som kyrkomötet i Efesus 431 fann vara den enda möjliga benämningen på henne.

Kyrkan har funnit det angeläget att påminna sig Herrens Moder Maria varje kväll, genom att då vid vespern läsa eller sjunga hennes lovsång. Då blir vår vilja så här på kvällen på Jungfru Marie bebådelsedag än tydligare, att infoga oss i gemenskapen med alla de släkten som har velat och vill prisa henne salig!

Midfastosöndagen

Midfastosön. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
553:1-2, 76:-, 389:-, 440:6-7

”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag …” De flesta av oss känner igen formuleringen, det var så man inledde pålysningarna om vilka personer inom församlingens område som hade dött den gångna veckan. Som läget nu är behöver vi inte vänta till söndagens högmässa för att få den här påminnelsen. Den når oss timme för timme i nyheterna om hur coronaviruset sprider sig.

Men när vi nu på Midfastosöndagen kommer till kyrkan, för att lyssna till Guds Ord och fira nattvard, får vi höra något annat. ”Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva”, sade Jesus i dagens Ev. I världen går nu, tydligare än annars, ”djävulen omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka”, som det heter i 1 Petr. Men här i kyrkan skall Herren Jesus möta oss som Livets bröd.

Det är ytterligheterna som möts. Så är det naturligtvis alltid, men inte alltid så uppenbart. Utanför har vi en värld, som till slut inte har något annat än död att ge, men här inne har vi en himmelens utpost, där vi får ta emot det bröd som ger liv. Vi har anledning att betänka båda.

Plötsligt har det som beskrivs i Ps. 91 blivit verklighet: ”pesten, som går fram i mörkret, farsoten, som ödelägger vid middagens ljus”. Vi får konstatera att vi några decennier har levt i vad som historiskt sett har varit ett undantag. Det har varit fred. Antibiotika och vacciner och andra mediciner har hållit sjukdomar på avstånd. Vi vet att man kan drabbas av olyckor eller hastig cancer, men annars har vi kunnat räkna med att leva de sjuttio och åttio år som Ps. 90 talar om, och mer än så. Många av oss är äldre, så vi vet att döden drar sig närmare, men hotet har ändå inte känts riktigt akut.

Och så är allt förändrat. Alla kan vi nu, när vi minst anar det, dra på oss smittan. Det tycks vara ett förhållandevis vänligt virus, som de flesta klarar sig undan, men vi kan aldrig veta hur det kommer att bli för oss, om vi drabbas. Om vi har kunnat leva med hållningen att det där med döden, det får jag ta hand om så småningom, så gäller det inte riktigt längre.

Den gamla uppmaningen: ”Memento mori”, ”Betänk att du skall dö”, som var angelägen i en värld där döden ständigt hotade, blir nu aktuell igen. Livet kommer kanske inte att bli så långt som vi har tänkt. Därför skall vi bereda oss så att vi med den gamle Simeon kan säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat.”

Men den maningen är alltså inte den enda vi får vid vår gudstjänst. Vi påminns om att ha packningen för den sista resan i ordning, men får nu också löftet om reskost för den. ’Viaticum – färdkost’ är en av de gamla beteckningarna på nattvarden. Vi får företa resan ut ur världen styrkta av den heliga måltid som är förenad med löftet ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

Men redan för vår livsvandring, dag för dag, får vi ta emot nattvarden som färdkost. Och det är ju verkligen fråga om att äta. Det är det unika för kristen tro att det inte bara handlar om andlighet, utan att det gudomliga går in i det materiella, och därmed når oss ytterst påtagligt. Det finns en tackbön efter nattvarden, som jag tycker saknar realism: ”Tack för att vi får gå från denna nattvard med din Son i våra hjärtan.” Det är fromt tänkt, men det är ju inte i första hand där som det bröd vi äter och det vin vi dricker hamnar.

Det som vi har hört som Ev. idag är en del av det samtal som utspelade sig efter brödundret, då Jesus mättade fem tusen män, förutom kvinnor och barn, med fem kornbröd och två fiskar. Människor hade då kommit att tänka på hur Gud en gång under vandringen genom öknen mot det utlovade landet hade gett sitt folk manna att äta. De påminde om att det stod i de heliga skrifterna: ”Han gav dem bröd från himlen att äta.”

Jesus förklarade då först vad som var det nya himmelska brödet som nu skulle ges: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra.” Men sedan noterade han att det brödet, liksom mannat i öknen, är till för att just äta. Det handlar nu, säger Jesus, om att ’äta mitt kött och dricka mitt blod’. Han är det nya ”brödet som har kommit ner från himlen”, och om det gäller att ”den som äter det brödet ska leva i evighet”.

Det noteras i Ev. att man inte förstod vad Jesus menade. På sitt sätt handlade det, då som nu, om att på det här sättet äta och dricka inte är andligt nog. ”Det är outhärdligt”, sade man, eller kanske lite mildare, som Folkbibeln uppfattar det: ”Det här är en svår tanke.” För att börja förstå måste först ”den natt då han blev förrådd” komma, då Jesus om måltidens bröd sade: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er”, och om den avslutande ’välsignelsens bägare’ sade: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”, och att det var en måltid som de skulle göra ”till min åminnelse”.

Naturligtvis förstod de inte heller då vad han menade. Men det kom en Långfredag med ett kors och en Påskdag med en tom grav. Han hade utgivit sig i döden, och hans blod hade verkligen blivit utgjutet. Med det hade något hänt som totalt förändrade verkligheten. Han visade det genom att komma dem till mötes som den Uppståndne.

De händelserna skulle de minnas, och mer än så, de skulle upprepa den måltid han hade instiftat, ’göra’ den till hans åminnelse. Hans löfte var: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Nu hade han själv bekräftat sitt löfte genom att uppstå. Sedan dess har hans lärjungar genom tiderna samlats, inte bara för att minnas vad han sade, utan att göra som han anvisade, fira nattvard.

Så får vi alltså här i kyrkan höra något annat än vad som nu hörs i samhället. Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter att samlas till mässa och bön, åtminstone några. Vi är inte övermodiga, utan vidtar lämpliga åtgärder för att hindra smittspridning. Men när vi ständigt nås av oroande budskap om hur många som kan komma att drabbas och dö, behöver vi få höra: ”Liksom jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig.” Här räcks oss livets bröd och välsignelsens kalk.

Nattvardens bröd är alltså Kristi kropp, ”mitt kött” som Jesus så tydligt sade. Men när vi firar nattvard, aktualiseras att Kristi kropp också tar en annan gestalt, att också församlingen är Kristi kropp. I Ep. idag hörde vi Paulusord som vi varje mässa upprepar: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” Då har prästen först gjort om Paulus retoriska fråga till en proklamation: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.” Vad vi säger är då inte bara att vi hör ihop, utan att vi gör det just därför att vi i vår gemenskap utgör Kristi kropp.

Det här medför att vi som har kommit till högmässan, inte är här bara för vår egen skull. Vi företräder kroppen i sin helhet, vi representerar också dem som av olika anledningar inte har kunnat komma. Redan med vår närvaro blir vi till förbön för i första hand våra medkristna i koinonian, i andra hand för våra medmänniskor i allmänhet.

Vår hållning blir den som Ps. 91 anger: ”Du skall icke behöva frukta pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.” Den hållningen får vi när vi nattvarden förenas med honom som visade sig vara starkare än döden, och tar till oss hans löfte: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.”

”En ny påminnelse om vår dödlighet” är alltså inte det enda som når oss dessa dagar. ”Till Jesu åminnelse” dukas nu vårt altare.

2:a sön. i Fastan

Psalm 245

Psalm 247

Psalm 551

Psalm 45

Psalm 272

Postludium

 

 

 

Fastlagssön.

Psalm 135

Psalm 663

Psalm 93

Psalm 394

Psalm 42

Psalm 285

Postludium

 

 

 

 

 

Kyndelsmässodagen

Psalm 403

Psaltarpsalm 658

Kyndelsmässodagen – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

405:1-2, 120:-, 403:-, 478:1-4, 37:-

Kärt barn har många namn’, heter det. Det kan man verkligen säga om den här helgdagen. Den kallas, om vi nu skall ta det i tidsordning: Herrens frambärandes dag, Kyndelsmässodagen och Jungfru Marie kyrkogångsdag. Låt oss ta det i den ordningen.

Herrens frambärandes dag. Helgdagen, som vi år firar på rätt datum, 2 febr., eftersom den infaller 40 dagar efter Jul, påminner oss om den dag, då Jesus frambars i templet. Enligt Lagen skulle ett förstfött barn ’friköpas’. Eftersom de israelitiska barnen skonades, när alla andra förstfödda dog den första påsknatten, då Gud förde sitt folk ut ur Egypten, räknades de förstfödda i folket som tillhöriga Gud. Därför måste de ’friköpas’ genom en offergåva till templet. Det gällde också flickor, även om Luk. gör en anpassning till situationen och citerar Lagen som: ”Varje förstfödd son.”

Det var det här kravet i Lagen som Jesu föräldrar nu uppfyllde. Och så börjar Jesu liv, så fort det går, i Jerusalems tempel. Det hade varit den plats där man mötte Gud här på jorden. Det var också där i templet Simeon, och Hanna som det talas om i avsnittet efter dagens Ev., väntade på ’Israels tröst’, på ’Herrens Messias’. Nu var Gud alldeles påtagligt där, när hans Son fördes dit.

Med det hade templet spelat ut sin roll i frälsningshistorien. När Jesus rensade templet sade han: ”Riv ner det här templet, så skall jag resa upp det på tre dagar.” Evangelisten konstaterar att ”templet han talade om var hans kropp”. I fortsättningen var det Jesus som gav mötet med Gud. Och så är det ju ännu, fast nu efter hans tid på jorden är det i Ordet och sakramenten vi möter honom.

Med frambärandet i templet uppfylldes redan från början allt vad Lagen kräver på Jesus. Han hade blivit omskuren på åttonde dagen, på sin kropp fått det av Gud instiftade tecknet på tillhörighet till förbundet. Och nu blev han alltså på fyrtionde dagen också friköpt. Jesus skulle ju senare säga: ”Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett.” Redan från början blev allt rätt för Jesus, tack vare hans fromma föräldrar. Det var väl därför Gud hade valt just dem, han visste att de skulle följa vad som var stadgat.

Det finns ett obrutet sammanhang i frälsningshistorien. När människan fallit, inte följt vad Gud stadgat, utvalde han ett benådat folk att göra det. Till det folket talade han vid Sinai, slöt ett förbund med det och gav det Lagen att hålla. När också det avföll, blev det en helgad ’rest’ kvar, något som profeterna ofta talade om. Till slut kokade det ner till en enda, till Jesus, att fullfölja allt som Gud förväntade sig av den mänsklighet som han skapat.

Det var på 300-talet som man började fira den här helgdagen. Innan kyrkan blev fri, var man nästan bara intresserad av söndagarna och Påsken. Men när kyrkan kunde framträda offentligt, såg biskopen i Jerusalem, Kyrillos, till att man högtidligt i tur och ordning under året mindes olika händelser i Jesu liv.

När så helgdagen skulle börja firas i Rom, anknöt man till en ljusfest man hade där vid den tiden på året. Så har kyrkan gärna gjort vid olika tillfällen: folkliga seder har fått bestå, men getts ett kristet innehåll. Så blev den här dagen Kyndelsmässodagen. ’Kyndel’ är ju ett gammalt ord för ljus, det lever kvar i engelskans ’candle’.

Vi fick alltså ’ljusmässodagen’. Anknytning är uppenbar. När Simeon tog Jesusbarnet i famnen, sade han: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Vi hörde orden i sången vid den inledande ljusceremoni som av gammalt är en del av den här helgdagens liturgi.

Ljus’ är ett genomgående tema för Julen. Det är Guds grundläggande gåva. Skapelsen tog sin början, när Gud sade: ”Varde ljus!” Gud valde att dela med sig av något som är kännetecknande för honom. Aposteln kan sammanfatta det och om Herren Jesus säga: ”som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas.” Vid Sinai framträdde det gudomliga ljuset som en eld, närmast som ett vulkanutbrott.

Det gudomliga ljuset är i sig outhärdligt för oss människor. Det är ett ljus, sade aposteln, ”som ingen människa har sett eller kan se”. Men i Jesus kan vi nu se det, om än så att säga transformerat så att det blir uthärdligt för oss. Han skulle ju säga: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Våra ljus i kyrkan påminner om det här, de är inte bara till för att ge stämning. Vi har ljus på altaret, därför att det är den centrala platsen för mötet med Gud, och där Herren Jesus kommer till oss i nattvarden. Vi har vårt påskljus, som efter Påsktiden står vid dopfunten, där det grundläggande mötet med Herren Jesus sker. Egentligen borde vi också ha ljus vid pulpeten, där Guds Ord läses, men det får väl komma så småningom. Och idag håller vi alla ljus i våra händer som ett tecken på vår tro på honom som för det gudomliga ljuset in i våra liv.

Simeon väntade i Jerusalems tempel på att Guds löften skulle uppfyllas inom ramen för de profetiska löftena till Gudsfolket. Men instinktivt insåg han att med Jesus skulle gränserna sprängas. Det handlade nu om ”frälsningen åt alla folk”, om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”. I det gamla förbundet förstods framtiden som att man skulle söka sig till Jerusalem, som vi hörde i dagens GT-läsning: ”Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud!” Med Jesus blev det tvärtom så att han sände sina apostlar att ’göra alla folk till lärjungar’. Om han var ”världens ljus” så skulle de också vara det i hans efterföljd, och det gäller nu också för oss.

Det namn som kom att bli det vanliga i Västkyrkan var Jungfru Marie kyrkogångsdag. Det växte fram omkr. år 800. Fast först hette det ’Jungfru Marie reningsdag’. Det anknyter också till from uppfyllelse av Guds Lag. Efter att ha fött en gosse var en kvinna oren i 40 dagar. Det tycks märkligt för oss, men i Bibeln räknade man allt som kom ut ur kroppen som orent. Och vid en förlossning rinner ju fostervattnet ut, och kanske en del blod också.

Nu kom Maria till templet för att renas genom ett offer. Helst skulle det vara ett större offer, men för enkelt folk räckte det med två duvor. Lagen uppfylldes alltså, men för kristen fromhet har det blivit viktigare att Maria kom till templet. Länge behölls i kyrkan en ceremoni för en nybliven mor, som kallades ’En moders tacksägelse’ eller ’Kyrkotagning’. Det handlade, som beteckningen anger, om tacksägelse för barnet, och om bön att hon skulle kunna vårda barnet väl. Ännu i 1942 års handbok fanns det ett ritual för det här kvar, även om det redan då hade fallit ur bruk på de flesta ställen.

Men det kan finnas anledning att inte helt glömma aspekten av rening. Det är, dessvärre får man väl säga, en del av vår kyrkogång. Vi kommer från en vardag, då vi har solkat ner våra liv med sådant som inte hör samman med att vara en Jesu lärjunge. Vi ges möjlighet att bekänna vår synd, och får försäkran om Guds goda vilja att ge oss förlåtelse.

Det som sedan följer en ’kyrkogångsdag’ är att vi får möta Herren Jesus. Vi inbjuds att, på ett sakramentalt sätt, som Simeon ta honom i famnen. Vi innefattas i den skara av hedningar som det gudomliga ljus han är, är berett åt.

Och mötet med honom, som vi nu ser som ett litet barn, men som vi vet skall bli den Uppståndne, ges det hopp som gör att också vi kan säga som Simeon: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat”, ”fara hädan i frid”, som det hette i gamla bibelöversättningen. Också i det här sprängs gränserna. Ceremonierna kring ett nyfött barn drar linjer som sträcker sig bortom döden.

Det är de linjerna som kyrkoåret nu skall dra ut. Med den här helgdagen avslutas Jultiden. Vi har ännu en fjärde vecka efter Epifania kvar, men nästa söndag börjar Förfastan, och därmed vandringen mot Påsk. Julljusen skall bli Påskljus. Vi har hört hur den gamle Simeon ”ledd av Anden gick till templet”. Låt oss be att vi inte försummar Andens inbjudan att söndag efter söndag komma till kyrkan och gudstjänsten där, för att få ta Jesus i famnen och i honom få del av det ljus som fördriver allt mörker!

 

 

 

 

Epifania

Epifania – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

Varje område har sina speciella termer, som man måste lära sig. En del är i sig ganska enkla, men har fått sin särskilda betydelse: ’växel’ betyder inte samma sak när det gäller bilar som när det handlar om pengar. Somliga är på främmande språk, men får med tiden svensk stavning, som datavärldens ’fil’ och ’mejl’. Andra använder vi utan att tänka på var de kommer ifrån, som ’lasarett’, en plats där man tar han om sådana som Lasarus, han som i Jesu berättelse var ”full av sår”.
Det är så med kyrka och kristen tro också. Innan Jul firade vi ’Advent’, ett latinskt ord som ju betyder ’ankomst’. Och nu har vi kommit till den andra Julhögtiden, som vi enligt gammalt har börjat kalla ’Epifania’. Med det vanliga namnet, ’Trettondedag Jul’, blir helgdagen ett slags sladdbarn till Jul. Med egen beteckning blir det mer en högtid i egen kraft.
’Epifania’ är grekiska och betyder ’uppenbarelse’, det handlar om att någon eller något ’lyser upp, ’visar sig’, ’träder fram’. Vi har det i 2 Tim. där aposteln Paulus säger om Gud att hans nåd ”nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus har trätt fram”. Översätter vi ordagrant, så blir det: ’har blivit uppenbarad genom vår Frälsare Kristi Jesu uppenbarelse’.
Epifania är alltså en helgdag som handlar om att med Herren Jesus träder det gudomliga fram och blir synligt. Att det är en andra Julhelg hör ursprungligen samman med att det var den ursprungliga Juldagen i kyrkan i östra Medelhavsområdet. När den sedan började firas också i väster, fick den dock ett innehåll som inte är så framträdande i Öst: den blev de vise männens dag. När man inte levde i det område där Jesus föddes, blev det naturligt att identifiera sig med de vise männen, ’stjärntydarna’, som visserligen kom österifrån, men ändå från främmande land. Det som hände i Betlehem är av betydelse för hela världen och alla folk.
Det här finns med redan i den profetia från Jes., som sedan mycket länge har lästs den här dagen. Där sägs att det som Gud har i beredskap för framtiden inte bara skall gälla det utlovade gudsfolket, utan ”folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång”, ”Från Saba kommer de alla med last av guld och rökelse, och de förkunnar HERRENS ära.”
Det är tydligt att den profetian började uppfyllas med de vise männen. Vi känner igen deras gåvor, även om de i evangeliet har utökats med myrra. Utifrån profetian har de i kristen fromhet och konst också, som ni vet, blivit ’heliga tre konungar’. Vårt svenska riksvapen med tre kronor har viss förbindelse med dem. Att det svenska ishockeylandslaget och de vise männen på sitt sätt hör samman, tänker man väl inte alltid på.
Att det som hände i Betlehem är av betydelse för hedningarna, för andra folk än Bibelns, såg Paulus som en hemlighet, som nu blivit avslöjad, hörde vi i dagens Ep. från hans brev till kyrkan i Efesos. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi.” Eftersom Paulus var jude, kunde han säga ’vi’, men han menar sig vara en del av Guds plan att föra ut budskapet att det nu handlar det alla folk.
Det första, och egentligen alldeles unika för kristen tro, som skall sägas om ’epifania’, om ’uppenbarelsen’ av det gudomliga, är att det är knutet till en händelse i den mänskliga historien. Benådade människor, som profeterna, hade fått uppenbarelser av det gudomliga, och förmedlade dem. Och så har det fortsatt: människor, som Muhammed, menar sig ha fått uppenbarelser. Men i centrum för kristen tro ligger alltså inte något sådant, utan ’uppenbarelsen’ utgår från att Jesus föddes i Betlehem.
I Ep. hörde vi Paulus betyga att ”genom en uppenbarelse avslöjades hemligheten för mig”. Det var en genomgripande händelse där på vägen till Damaskus. Att något hände insåg de som var med honom, även om de blev så omtumlade att det först sägs att de hörde rösten men inte såg någon, men senare tvärtom att de såg ljuset men inte hörde rösten.
Men det var inte den uppenbarelsen i sig som gav insikt i det gudomliga. Den avslöjade att det är i Jesus som gudomliga hemligheter uppenbaras. Och de gällde alltså inte bara Bibelns folk, utan alla folk, och nu också oss i det fjärran Sverige 2000 år senare. De vise männen var först att bekräfta den hemligheten, utan att helt förstå vad den skulle komma att innebära. Nu ansluter vi oss till dem, och det är nog så att vi känner oss mer hemma i gemenskapen med dem än med herdar från Betlehemstrakten. Nu vill också vi ’falla ner och hylla’ honom som uppenbarar Guds hemligheter.
Epifania kompletterar julbudskapet genom att se det från ett annat håll. Vid Jul är budskapet inriktat på att Gud blev människa. Vi ser barnet i krubban, och när vi tar oss vidare från det idylliska i scenen, som ju i själva verket inte var helt idyllisk, blir det märkliga klart för oss. Först är det naturligtvis att Gud blev människa, att gudomlig evighet tar plats i mänsklig tid, att en kvinna blir ’Guds moder’. Sedan förundras vi över att Gud blev människa helt och hållet, att Jesus började sitt liv, som vi alla, med nio månader i sin mors kropp, och sedan i några år var helt beroende på att föräldrar och andra tog hand om honom. Vi får en bild av honom, när han vid tolv års ålder besöker templet, och det noteras att han ”var omkring trettio år när han började sin gärning”. Ett i det yttre vanligt liv tar form. Och han skulle ju, som alla människor, en gång dö.
Nu vid Epifania ser vi mer det gudomliga i Jesus och det som hände med honom. Han var en ’uppenbarelse’ av Gud och av vad Gud vill med oss människor. Med stjärnan, vi är inte säkra på vad det var, sände han ett tecken om den hemligheten, som de vise männen kunde avläsa. När Jesus sedan framträdde, kom nya tecken på hemligheten, vid tillfällen som hör med till Epifaniahelgen, men nu är utspridda över de kommande söndagarna.
När Jesus döptes steg den Helige Ande ner över honom och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje”, eller ”du är min utvalde”, som är en möjlig översättning som Bibel 2000 väljer. Och när Jesus förvandlade vatten till vin vid bröllopet i Kana, noterar Joh. att ”detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han … uppenbarade sin härlighet.” Vi skall komma ihåg att ’härlighet’ i Bibeln alltid handlar om det gudomliga.
Vi har vad som skulle ske redan i profetian i den första läsningen idag: ”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, HERRENS härlighet går upp över dig.” GT:s folk var övertygade om att Guds härlighet, hans gudomliga väsen, mötte dem i templet, men också i de heliga Skrifterna. Nu uppenbaras det gudomliga i en person, i Jesus. Nu skulle ord som uppenbarade Guds löften och hans vilja med den mänsklighet han skapat, inte bara vara bokstäver i en bokrulle, utan levande ord att lyssna till. Och än mer, de skulle ta form i det som Jesus gjorde, i handling skulle han visa fram det gudomliga.
Med Epifania ser vi inte längre ett hjälplöst litet barn. Vi ser något som egentligen är mycket större än vi kan fatta. Men ändå är det något som man kunde se och röra vid. Så är det inte längre, men han gav oss nattvarden för att det skulle kunna ske på ett nytt sätt. Det är fortfarande en hemlighet: en gång var det att en människa i själva verket var Guds Son, nu är det att bröd och vin bär honom. Som alla hemligheter måste den avslöjas, och det kan ta sin tid för tröga mänskliga sinnen. Men många av oss kan betyga att det sakta men säkert, mer och mer, blir det klart för oss vad det egentligen handlar om, när nattvardsbordet dukas.
Det är med Jul och än mer med Epifania det börjar. Med Jesu födelse börjar profetiorna om ’Immanuel, Gud med oss’ gå i uppfyllelse. ”När du ser det skall du stråla av lycka”, sade Jesaja. Ja, att det är så: att en gudomlig hemlighet uppenbaras med Jesus, skall fylla oss med glädje och tacksamhet!

Sön e Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.

 

 

 

 

Annandag Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.

3:e sön i Advent

Psalm 107

Psalm 423

3:e i Advent – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 423:-, 100:1-4, 36:-

I Hebr. hävdar aposteln: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” Det är naturligtvis ett budskap om vem han är: han fanns från begynnelsen som Guds Son. Han föddes som människa, och det är ju hans födelse som är anledningen till att vi om en dryg vecka firar Jul. Det är också en bekännelse till att han har uppstått från de döda. Därför kommer han att finnas i evighet.

Aposteln menar då också att hans budskap är detsamma, att det inte förändras. När Paulus i Gal. säger att han sändes till oss ”när tiden var inne”, så menar han att det då var den ideala tiden att ge oss människor det slutliga frälsningsbudskapet. Det som då hördes, gäller för alla tider. Det är mot den bakgrunden vi kritiserar att man menar att budskapet är tidsbundet, och bör anpassas efter vad som kan ara lämpligt i en ny tid. Men vi ställer oss vid Pauli sida när han i 2 Kor. markerar: ”Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning.”

Men apostelns ord ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet”, betyder också att i mötet med Jesus upphör tiden att gälla på vanligt sätt. Det förflutna blir närvarande. Det är så vi firar 1:a sön. i Adv.: vi hör om Jesu intåg i Jerusalem, men inte bara som en skildring av vad som en gång hände, utan som något som händer också nu. Vi inleder ett nytt kyrkoår med att ta emot honom som också nu kommer till oss. Så blir också varje söndag en högtid, då vi tar emot honom.

Så är också den gudomliga framtiden redan här. Det blir tydligt för oss på Domssön. Vi tänker inte bara för vad som en gång skall komma, utan vi låter det ske redan nu. Herrens dom går över vårt liv, och vi accepterar att det finns anledning till den gudomliga domen. Vi erkänner oss skyldiga och ber uppriktigt om förlåtelse. Också det här låter vi ske varje söndag, när vi inleder vår gudstjänst med syndabekännelse och i tacksamhet tar emot budskapet om Guds barmhärtiga vilja att ge oss förlåtelse.

Det här har varit en lite omständlig inledning till mötet med den här 3:e Adventssöndagens huvudperson: Johannes döparen. Han och nästa söndags huvudperson, Jungfru Maria, är det två viktigaste Adventsgestalterna. Som ni vet, så avskärmas koret i en ortodox kyrka från kyrkorummet med en ikonostas. På var sin sida på portalen som leder in till altaret finns ikoner av de två. Det är de som visar vägen och leder fram till Herren Jesus.

Vi stannar nu först inför ”i går”. I dagens Ev. har vi hört Lukas noggrant fastställa när Johannes framträdde. Eftersom det fanns olika sätt att beskriva när det ”femtonde året av kejsar Tiberius regering” inföll, är det något oklart när det var. Men mer än något år fel blir det inte, om vi säger att var år 28.

Det som skildras i Ev. är alltså förankrat i mänsklighetens historia. Vår tro bygger inte på gudamyter, inte heller bara på uppenbarelser som benådade personer kan ha fått. Det är av den anledningen som vi i trosbekännelsen säger: ”korsfäst under Pontius Pilatus”. Avsikten är inte att peka ut honom som en särskilt grym makthavare, utan betyder egentligen: ’korsfäst under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judeen’.

När Johannes då uppträdde var det i enlighet med de profetiska löftena. Han var sänd av Gud för en sista beredelse, innan löftet om Messias, om den gudomlige härskaren, gick i uppfyllelse. Han var sänd för att i öknen ropa: ”Bana väg för Herren!”

Också det sista profetiska löftet gick i uppfyllelse. Profeten Malaki ger till slut löftet: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Som svar på en fråga skulle Jesus säga: ”Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville”, och evangelisten noterar: ”Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen.”

Johannes kom med ett budskap om det var nödvändigt att bereda sig för Messias ankomst, för Kristi ankomst, om vi översätter till grekiska. Han inbjöd människor att låta döpa sig, som ett tecken på omvändelse och förlåtelse. Och han uppmanade också, som vi hörde, människor att leva hederligt och rättfärdigt, något som tog sig olika uttryck, beroende på yrke och samhällsställning.

Att man tog Johannes botförkunnelse på allvar, berodde på att det hade sin grund i löftet om att Herren skulle komma och inleda en ny, god tid. Budskapet om att löftet skulle gå i uppfyllelse gav en förväntan och glädje som gjorde också beredelsen glädjefylld.

Inför Herrens ankomst måste man bereda sig. Det gäller också, när vi övergår till ”i evighet”, inför framtiden. När vi nu har påminner oss Herrens ’ankomst’, det är ju vad det latinska ordet ’advent’ betyder, så handlar det inte bara om Jesu ankomst, när han framträdde omkr. år 28, utan också, och egentligen än mer, om hans slutliga ankomst vid den jordiska tidens slut. Det var ju löftet han lämnade efter sig, alldeles tydligt vid himmelsfärden, då de gudomliga ’männen i vita kläder’ meddelade: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Också inför den ankomsten blir Johannes döparens maningar till omvändelse angelägna. Med insikten om att tiderna i det gudomliga sammanhanget flyter samman, gäller de också nu. I Upp. menar aposteln att ”tiden är nära”, och han har sällskap av Paulus i den gamla Ep. för 1:a sön. i Adv.: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.” Maning i Upp. blir då att ”den rättfärdige ska fortsätta göra det rätta och den helige fortsätta helga sig”.

Också här går längan efter vad Gud har utlovat och nödvändig beredelse för det samman. Man kan naturligtvis vara skrämd inför vad som skall komma. Det har i vår kyrka länge rått en dov botsstämning över Domssön. Men mer och mer har väl längtan efter gudomlig rättvisa tagit överhanden. Den beredelse som Döparen uppmanar till präglas av längtan. I sitt andra brev menar Petrus att vi skall leva ”heligt och gudfruktigt”, därför att vi inte bara ”ser fram emot Guds dag” utan också ”påskyndar dess ankomst”.

Vi började Advent med att minnas Jesu ankomst en gång, och riktade förra söndagen blickarna fram mot hans slutliga ankomst. Nu inser vi att Johannes döparen manar oss att bereda oss den, på motsvarande sätt som när han en gång framträdde. Perspektivet är inte mindre, men är dessvärre något som ofta saknas. När vi hör kristna röster i oron för klimatet, så blir det ofta inomvärldsligt. Det sägs inte mycket om att det kanske kan vara ett av de tecken som Herren Jesus anger som något som förebådar tidens slut och hans ankomst. Det är kanske allvarligare åtgärder än att minska koldioxidutsläppen som också skulle bli angelägna.

Så stannar vi då till slut inför ”i dag”, då det förflutna och den gudomliga framtiden möts. Det är Advent och vi bereder oss för Julen. Som vanligt påminner jag om att det inte är Jul ännu, Advent är en beredelsetid för högtiden. Trots all julhandel och alla juldekorationer som redan är på plats, skall vi sträva efter att behålla beredelse som grundton.

När vi om en dryg vecka på nytt får höra om Jesu födelse, så blir inte heller det bara ett minne av vad som en gång hände. Vi låter det som skedde ske på nytt. Vi skall ställa oss vid sidan av herdarna, och så småningom vid Epifania också vid sidan av vise män, där många av oss kanske känner oss mer hemma. Att Gud blev människa, och det för vår frälsnings skull, skall drabba oss på nytt. Vi inbjuds att ta änglabudskapet om ”en stor glädje för hela folket” som något som gäller också oss.

Det är den julglädje som vi väntar på, som nu gör att vi låter Johannes döparen också för oss förkunna ”syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”, vilket för oss som är döpta betyder att vi rannsakar oss om vi verkligen lever så som kan förväntas av den som är döpt. I de profetord som uppfylldes genom Johannes heter det att ”krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas”. Ja, det finns en hel del krokigt och stenigt i vårt liv som behöver rätas upp och jämnas ut! Till Advent hör många yttre julförberedelser. Dit hör också inre och andlig beredelse.

Den beredelsen sker alltså inför det löfte som också gavs genom profeten: ”Alla människor skall se Guds frälsning.” Utan adventsberedelse kommer vi inte att se åt rätt håll när det bli Jul. Vi kommer att gå vilse bland alla våra julseder och inte uppfatta att det handlar om den frälsning som Herren Jesus vill ge.

Men om vi ser Johannes döparen som förelöparen och vägröjaren för honom, då finns vi med, när det sägs att ”folket var fyllt av förväntan”!

Sång av Armi och Edith

Psalm 39

Psalm 36

Pianopostludium