Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

Epifania

Epifania – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

Varje område har sina speciella termer, som man måste lära sig. En del är i sig ganska enkla, men har fått sin särskilda betydelse: ’växel’ betyder inte samma sak när det gäller bilar som när det handlar om pengar. Somliga är på främmande språk, men får med tiden svensk stavning, som datavärldens ’fil’ och ’mejl’. Andra använder vi utan att tänka på var de kommer ifrån, som ’lasarett’, en plats där man tar han om sådana som Lasarus, han som i Jesu berättelse var ”full av sår”.
Det är så med kyrka och kristen tro också. Innan Jul firade vi ’Advent’, ett latinskt ord som ju betyder ’ankomst’. Och nu har vi kommit till den andra Julhögtiden, som vi enligt gammalt har börjat kalla ’Epifania’. Med det vanliga namnet, ’Trettondedag Jul’, blir helgdagen ett slags sladdbarn till Jul. Med egen beteckning blir det mer en högtid i egen kraft.
’Epifania’ är grekiska och betyder ’uppenbarelse’, det handlar om att någon eller något ’lyser upp, ’visar sig’, ’träder fram’. Vi har det i 2 Tim. där aposteln Paulus säger om Gud att hans nåd ”nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus har trätt fram”. Översätter vi ordagrant, så blir det: ’har blivit uppenbarad genom vår Frälsare Kristi Jesu uppenbarelse’.
Epifania är alltså en helgdag som handlar om att med Herren Jesus träder det gudomliga fram och blir synligt. Att det är en andra Julhelg hör ursprungligen samman med att det var den ursprungliga Juldagen i kyrkan i östra Medelhavsområdet. När den sedan började firas också i väster, fick den dock ett innehåll som inte är så framträdande i Öst: den blev de vise männens dag. När man inte levde i det område där Jesus föddes, blev det naturligt att identifiera sig med de vise männen, ’stjärntydarna’, som visserligen kom österifrån, men ändå från främmande land. Det som hände i Betlehem är av betydelse för hela världen och alla folk.
Det här finns med redan i den profetia från Jes., som sedan mycket länge har lästs den här dagen. Där sägs att det som Gud har i beredskap för framtiden inte bara skall gälla det utlovade gudsfolket, utan ”folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång”, ”Från Saba kommer de alla med last av guld och rökelse, och de förkunnar HERRENS ära.”
Det är tydligt att den profetian började uppfyllas med de vise männen. Vi känner igen deras gåvor, även om de i evangeliet har utökats med myrra. Utifrån profetian har de i kristen fromhet och konst också, som ni vet, blivit ’heliga tre konungar’. Vårt svenska riksvapen med tre kronor har viss förbindelse med dem. Att det svenska ishockeylandslaget och de vise männen på sitt sätt hör samman, tänker man väl inte alltid på.
Att det som hände i Betlehem är av betydelse för hedningarna, för andra folk än Bibelns, såg Paulus som en hemlighet, som nu blivit avslöjad, hörde vi i dagens Ep. från hans brev till kyrkan i Efesos. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi.” Eftersom Paulus var jude, kunde han säga ’vi’, men han menar sig vara en del av Guds plan att föra ut budskapet att det nu handlar det alla folk.
Det första, och egentligen alldeles unika för kristen tro, som skall sägas om ’epifania’, om ’uppenbarelsen’ av det gudomliga, är att det är knutet till en händelse i den mänskliga historien. Benådade människor, som profeterna, hade fått uppenbarelser av det gudomliga, och förmedlade dem. Och så har det fortsatt: människor, som Muhammed, menar sig ha fått uppenbarelser. Men i centrum för kristen tro ligger alltså inte något sådant, utan ’uppenbarelsen’ utgår från att Jesus föddes i Betlehem.
I Ep. hörde vi Paulus betyga att ”genom en uppenbarelse avslöjades hemligheten för mig”. Det var en genomgripande händelse där på vägen till Damaskus. Att något hände insåg de som var med honom, även om de blev så omtumlade att det först sägs att de hörde rösten men inte såg någon, men senare tvärtom att de såg ljuset men inte hörde rösten.
Men det var inte den uppenbarelsen i sig som gav insikt i det gudomliga. Den avslöjade att det är i Jesus som gudomliga hemligheter uppenbaras. Och de gällde alltså inte bara Bibelns folk, utan alla folk, och nu också oss i det fjärran Sverige 2000 år senare. De vise männen var först att bekräfta den hemligheten, utan att helt förstå vad den skulle komma att innebära. Nu ansluter vi oss till dem, och det är nog så att vi känner oss mer hemma i gemenskapen med dem än med herdar från Betlehemstrakten. Nu vill också vi ’falla ner och hylla’ honom som uppenbarar Guds hemligheter.
Epifania kompletterar julbudskapet genom att se det från ett annat håll. Vid Jul är budskapet inriktat på att Gud blev människa. Vi ser barnet i krubban, och när vi tar oss vidare från det idylliska i scenen, som ju i själva verket inte var helt idyllisk, blir det märkliga klart för oss. Först är det naturligtvis att Gud blev människa, att gudomlig evighet tar plats i mänsklig tid, att en kvinna blir ’Guds moder’. Sedan förundras vi över att Gud blev människa helt och hållet, att Jesus började sitt liv, som vi alla, med nio månader i sin mors kropp, och sedan i några år var helt beroende på att föräldrar och andra tog hand om honom. Vi får en bild av honom, när han vid tolv års ålder besöker templet, och det noteras att han ”var omkring trettio år när han började sin gärning”. Ett i det yttre vanligt liv tar form. Och han skulle ju, som alla människor, en gång dö.
Nu vid Epifania ser vi mer det gudomliga i Jesus och det som hände med honom. Han var en ’uppenbarelse’ av Gud och av vad Gud vill med oss människor. Med stjärnan, vi är inte säkra på vad det var, sände han ett tecken om den hemligheten, som de vise männen kunde avläsa. När Jesus sedan framträdde, kom nya tecken på hemligheten, vid tillfällen som hör med till Epifaniahelgen, men nu är utspridda över de kommande söndagarna.
När Jesus döptes steg den Helige Ande ner över honom och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje”, eller ”du är min utvalde”, som är en möjlig översättning som Bibel 2000 väljer. Och när Jesus förvandlade vatten till vin vid bröllopet i Kana, noterar Joh. att ”detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han … uppenbarade sin härlighet.” Vi skall komma ihåg att ’härlighet’ i Bibeln alltid handlar om det gudomliga.
Vi har vad som skulle ske redan i profetian i den första läsningen idag: ”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, HERRENS härlighet går upp över dig.” GT:s folk var övertygade om att Guds härlighet, hans gudomliga väsen, mötte dem i templet, men också i de heliga Skrifterna. Nu uppenbaras det gudomliga i en person, i Jesus. Nu skulle ord som uppenbarade Guds löften och hans vilja med den mänsklighet han skapat, inte bara vara bokstäver i en bokrulle, utan levande ord att lyssna till. Och än mer, de skulle ta form i det som Jesus gjorde, i handling skulle han visa fram det gudomliga.
Med Epifania ser vi inte längre ett hjälplöst litet barn. Vi ser något som egentligen är mycket större än vi kan fatta. Men ändå är det något som man kunde se och röra vid. Så är det inte längre, men han gav oss nattvarden för att det skulle kunna ske på ett nytt sätt. Det är fortfarande en hemlighet: en gång var det att en människa i själva verket var Guds Son, nu är det att bröd och vin bär honom. Som alla hemligheter måste den avslöjas, och det kan ta sin tid för tröga mänskliga sinnen. Men många av oss kan betyga att det sakta men säkert, mer och mer, blir det klart för oss vad det egentligen handlar om, när nattvardsbordet dukas.
Det är med Jul och än mer med Epifania det börjar. Med Jesu födelse börjar profetiorna om ’Immanuel, Gud med oss’ gå i uppfyllelse. ”När du ser det skall du stråla av lycka”, sade Jesaja. Ja, att det är så: att en gudomlig hemlighet uppenbaras med Jesus, skall fylla oss med glädje och tacksamhet!

Sön e Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.

 

 

 

 

Annandag Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.

3:e sön i Advent

Psalm 107

Psalm 423

3:e i Advent – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 423:-, 100:1-4, 36:-

I Hebr. hävdar aposteln: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” Det är naturligtvis ett budskap om vem han är: han fanns från begynnelsen som Guds Son. Han föddes som människa, och det är ju hans födelse som är anledningen till att vi om en dryg vecka firar Jul. Det är också en bekännelse till att han har uppstått från de döda. Därför kommer han att finnas i evighet.

Aposteln menar då också att hans budskap är detsamma, att det inte förändras. När Paulus i Gal. säger att han sändes till oss ”när tiden var inne”, så menar han att det då var den ideala tiden att ge oss människor det slutliga frälsningsbudskapet. Det som då hördes, gäller för alla tider. Det är mot den bakgrunden vi kritiserar att man menar att budskapet är tidsbundet, och bör anpassas efter vad som kan ara lämpligt i en ny tid. Men vi ställer oss vid Pauli sida när han i 2 Kor. markerar: ”Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning.”

Men apostelns ord ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet”, betyder också att i mötet med Jesus upphör tiden att gälla på vanligt sätt. Det förflutna blir närvarande. Det är så vi firar 1:a sön. i Adv.: vi hör om Jesu intåg i Jerusalem, men inte bara som en skildring av vad som en gång hände, utan som något som händer också nu. Vi inleder ett nytt kyrkoår med att ta emot honom som också nu kommer till oss. Så blir också varje söndag en högtid, då vi tar emot honom.

Så är också den gudomliga framtiden redan här. Det blir tydligt för oss på Domssön. Vi tänker inte bara för vad som en gång skall komma, utan vi låter det ske redan nu. Herrens dom går över vårt liv, och vi accepterar att det finns anledning till den gudomliga domen. Vi erkänner oss skyldiga och ber uppriktigt om förlåtelse. Också det här låter vi ske varje söndag, när vi inleder vår gudstjänst med syndabekännelse och i tacksamhet tar emot budskapet om Guds barmhärtiga vilja att ge oss förlåtelse.

Det här har varit en lite omständlig inledning till mötet med den här 3:e Adventssöndagens huvudperson: Johannes döparen. Han och nästa söndags huvudperson, Jungfru Maria, är det två viktigaste Adventsgestalterna. Som ni vet, så avskärmas koret i en ortodox kyrka från kyrkorummet med en ikonostas. På var sin sida på portalen som leder in till altaret finns ikoner av de två. Det är de som visar vägen och leder fram till Herren Jesus.

Vi stannar nu först inför ”i går”. I dagens Ev. har vi hört Lukas noggrant fastställa när Johannes framträdde. Eftersom det fanns olika sätt att beskriva när det ”femtonde året av kejsar Tiberius regering” inföll, är det något oklart när det var. Men mer än något år fel blir det inte, om vi säger att var år 28.

Det som skildras i Ev. är alltså förankrat i mänsklighetens historia. Vår tro bygger inte på gudamyter, inte heller bara på uppenbarelser som benådade personer kan ha fått. Det är av den anledningen som vi i trosbekännelsen säger: ”korsfäst under Pontius Pilatus”. Avsikten är inte att peka ut honom som en särskilt grym makthavare, utan betyder egentligen: ’korsfäst under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judeen’.

När Johannes då uppträdde var det i enlighet med de profetiska löftena. Han var sänd av Gud för en sista beredelse, innan löftet om Messias, om den gudomlige härskaren, gick i uppfyllelse. Han var sänd för att i öknen ropa: ”Bana väg för Herren!”

Också det sista profetiska löftet gick i uppfyllelse. Profeten Malaki ger till slut löftet: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Som svar på en fråga skulle Jesus säga: ”Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville”, och evangelisten noterar: ”Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen.”

Johannes kom med ett budskap om det var nödvändigt att bereda sig för Messias ankomst, för Kristi ankomst, om vi översätter till grekiska. Han inbjöd människor att låta döpa sig, som ett tecken på omvändelse och förlåtelse. Och han uppmanade också, som vi hörde, människor att leva hederligt och rättfärdigt, något som tog sig olika uttryck, beroende på yrke och samhällsställning.

Att man tog Johannes botförkunnelse på allvar, berodde på att det hade sin grund i löftet om att Herren skulle komma och inleda en ny, god tid. Budskapet om att löftet skulle gå i uppfyllelse gav en förväntan och glädje som gjorde också beredelsen glädjefylld.

Inför Herrens ankomst måste man bereda sig. Det gäller också, när vi övergår till ”i evighet”, inför framtiden. När vi nu har påminner oss Herrens ’ankomst’, det är ju vad det latinska ordet ’advent’ betyder, så handlar det inte bara om Jesu ankomst, när han framträdde omkr. år 28, utan också, och egentligen än mer, om hans slutliga ankomst vid den jordiska tidens slut. Det var ju löftet han lämnade efter sig, alldeles tydligt vid himmelsfärden, då de gudomliga ’männen i vita kläder’ meddelade: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Också inför den ankomsten blir Johannes döparens maningar till omvändelse angelägna. Med insikten om att tiderna i det gudomliga sammanhanget flyter samman, gäller de också nu. I Upp. menar aposteln att ”tiden är nära”, och han har sällskap av Paulus i den gamla Ep. för 1:a sön. i Adv.: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.” Maning i Upp. blir då att ”den rättfärdige ska fortsätta göra det rätta och den helige fortsätta helga sig”.

Också här går längan efter vad Gud har utlovat och nödvändig beredelse för det samman. Man kan naturligtvis vara skrämd inför vad som skall komma. Det har i vår kyrka länge rått en dov botsstämning över Domssön. Men mer och mer har väl längtan efter gudomlig rättvisa tagit överhanden. Den beredelse som Döparen uppmanar till präglas av längtan. I sitt andra brev menar Petrus att vi skall leva ”heligt och gudfruktigt”, därför att vi inte bara ”ser fram emot Guds dag” utan också ”påskyndar dess ankomst”.

Vi började Advent med att minnas Jesu ankomst en gång, och riktade förra söndagen blickarna fram mot hans slutliga ankomst. Nu inser vi att Johannes döparen manar oss att bereda oss den, på motsvarande sätt som när han en gång framträdde. Perspektivet är inte mindre, men är dessvärre något som ofta saknas. När vi hör kristna röster i oron för klimatet, så blir det ofta inomvärldsligt. Det sägs inte mycket om att det kanske kan vara ett av de tecken som Herren Jesus anger som något som förebådar tidens slut och hans ankomst. Det är kanske allvarligare åtgärder än att minska koldioxidutsläppen som också skulle bli angelägna.

Så stannar vi då till slut inför ”i dag”, då det förflutna och den gudomliga framtiden möts. Det är Advent och vi bereder oss för Julen. Som vanligt påminner jag om att det inte är Jul ännu, Advent är en beredelsetid för högtiden. Trots all julhandel och alla juldekorationer som redan är på plats, skall vi sträva efter att behålla beredelse som grundton.

När vi om en dryg vecka på nytt får höra om Jesu födelse, så blir inte heller det bara ett minne av vad som en gång hände. Vi låter det som skedde ske på nytt. Vi skall ställa oss vid sidan av herdarna, och så småningom vid Epifania också vid sidan av vise män, där många av oss kanske känner oss mer hemma. Att Gud blev människa, och det för vår frälsnings skull, skall drabba oss på nytt. Vi inbjuds att ta änglabudskapet om ”en stor glädje för hela folket” som något som gäller också oss.

Det är den julglädje som vi väntar på, som nu gör att vi låter Johannes döparen också för oss förkunna ”syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”, vilket för oss som är döpta betyder att vi rannsakar oss om vi verkligen lever så som kan förväntas av den som är döpt. I de profetord som uppfylldes genom Johannes heter det att ”krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas”. Ja, det finns en hel del krokigt och stenigt i vårt liv som behöver rätas upp och jämnas ut! Till Advent hör många yttre julförberedelser. Dit hör också inre och andlig beredelse.

Den beredelsen sker alltså inför det löfte som också gavs genom profeten: ”Alla människor skall se Guds frälsning.” Utan adventsberedelse kommer vi inte att se åt rätt håll när det bli Jul. Vi kommer att gå vilse bland alla våra julseder och inte uppfatta att det handlar om den frälsning som Herren Jesus vill ge.

Men om vi ser Johannes döparen som förelöparen och vägröjaren för honom, då finns vi med, när det sägs att ”folket var fyllt av förväntan”!

Sång av Armi och Edith

Psalm 39

Psalm 36

Pianopostludium

 

10:e sön e Tref.

10:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

228:1-2, 401:-, 72:-, 242:4-5

Man ville ha en Jesus som man hade nytta av. Man hade hört om hur han, som ju hade växt upp i deras lilla stad, hade gjort märkliga ting i Kafernaum. Nu ville de, förstod Jesus, att han skulle göra liknande saker här hemma också.

Jesus svarade på två sätt. Först konstaterad han vad som nog är en allmän hållning: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Man kan liksom inte riktigt tro på det som berättas, man har ju sett honom växa upp. Så märklig kan han väl ändå inte vara.

Sedan tar han fram två exempel ur folkets historia, om hur Gud har visat sin godhet mot främlingar, snarare än mot de egna. Det rör sig om de första två stora profeterna.

Under den avfällige kung Achab blev det hungersnöd. Först tog profeten Elia sin tillflykt till bäcken Kerit österut. Där kunde han dricka ur bäcken, och Gud sände korpar med mat till honom. När bäcken torkade ut sändes han till Sarefat i södra nuv. Libanon. Där mötte han en änka, som gav honom att äta av det sista hon hade. Då såg Gud till att hennes förråd av mjöl och olja inte tog slut. I samma trakt skulle Jesus senare bota en kvinnas sjuka dotter.

Sedan påminde Jesus om hur en arameiske kung sände sin överbefälhavare Naaman, som led av spetälska, till profeten Elisha. Det var en tillfångatagen judisk flicka som hade berättat om honom. Elisha sade åt Naaman att han skulle bada i Jordan. Det tyckte den fine mannen var lite simpelt. Men en av hans följeslagare sade till honom att han nog skulle ha lytt profeten, om det hade varit något krångligt han hade föreslagit. När det nu var något enkelt, kunde han väl pröva det. Naaman gjorde då som Elisha hade sagt, och blev frisk.

Det som Jesus ville säga var att ingen kan åberopa företräde för Gud. Om Gud hellre bryr sig om främlingar än dem i sitt eget folk, så gör han det. Man är aldrig berättigad att få del av Guds godhet. Jesus skulle ju också konstatera att ”han låter sin sol gå upp över onda och goda”. Gud är god efter sitt eget sinne. Vi kan till och från tycka att det är orättvist, men får utgå från att Gud vet vad han gör.

Att Jesus tillbakavisade den begäran som folket i Nasaret hade, ledde till att de drev iväg honom. Om man inte hade någon nytta av Jesus, så fick det vara. Så började i hans hemstad det som skulle bli det övergripande mönstret: först blev människor fascinerade av Jesus, men sedan tröttnade de på honom. Man hade ingen nytta av honom. Motståndet leddes av folkets ledare. De kunde inte se att Jesus var bra på något sätt, tvärtom såg de att han hotade deras position i samhället.

Med de övriga texterna som vi har lyssnat till idag, får vi en bild av faran att Guds närvaro och godhet går förlorad. Vi har hört Jesaja beskriva folket som en vingård, som var väl planerad, men som blev vanskött. Den gav inga söta druvor utan bara sura. Man slarvade bort vad Gud hade gett.

Och vi har hört Paulus ta en annan bild från naturen, om olivträd. Med det äkta olivträdet menar han Guds judiska egendomsfolk. Då handlar grenarna från en vildoliv om de icke-judar, som kommit att bli en del av det genom Jesus vidgade gudsfolket, det som är kyrkan. Man kunde undra varför Paulus inte talar om en vinstock, men i tanken anknyter han naturligtvis till Jesu ord om vinstocken och grenarna. Han noterar då att ”grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken”, och kommer med varningen: ”Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar.”

Bibeln skildrar inte bara hur det en gång var, utan bär ett bestående budskap, ofta löftesrikt, men inte så sällan varnande. På många sätt är temat i dagens texter ytterst aktuella. Det som Gud har gett, har blivit förött. Guds godhet tas inte emot, därför att det på ett eller annat sätt inte passar. Jesus är inte mycket att ha, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom.

Så visar kyrkans historia på hur den har växt till och blomstrat på område efter område, men sedan försvunnit. Vi bevittnar i vår tid hur de sista spåren av kristen tro sopas undan i de länder där den först växte till, i Mellanöstern. I Nordafrika finns sedan länge ingen kyrka kvar, och där fanns ändå kyrkofadern Augustinus, biskop i nuv. Tunisien. Och nu är kyrkan i allvarlig kris i det en gång genomkristna Europa.

Jag såg en gång en karta, där kristendomen geografiska mittpunkt angavs. Det började naturligtvis i Jerusalem. Med apostlarnas mission förflyttades den sedan till Turkiet. När islam tog över i öster, kom den att ligga i Europa. Under medeltiden, när också våra nordliga länder blivit kristnade, kom den att ligga i södra Tyskland. Sedan upptäcktes Amerika och med mission där och Afrika förflyttades den väster- och söderut. Nu, med ett alltmer avkristnat Europa, och med alltfler kristna på södra halvklotet, ligger den ung. i Marocko. Vi kan ju också notera att den nuvarande påven kommer från Argentina. Kardinalerna åker inte längre till Rom för att välja en ny italienare.

I det som nu håller på att bli ett efterkristet Europa, vill man inte längre kännas vid sin kristna historia. Föregångaren till EU bildades en gång av djupt kristna statsmän. När man för några år sedan skulle skriva något slags ny författning för EU, avvisades förslaget om att skriva in något om arvet från Europas kristna kultur.

Det som skedde i Nasaret, sker nu på nytt: man vill inte veta av Jesus, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom. Men än sorgligare än att det händer i kultur och politik, är att det ju är så också i kyrkan. Värst ute är kyrkor med bakgrund i reformationen, något som ger anledning att fundera över om något gick förlorat som pris för det man vann. Fast inte heller Romersk-katolska kyrkan är helt befriad från rörelse i samma riktning.

Nu rör jag mig ju ganska sällan i Svenska kyrkans församlingar, men i det jag möter saknar jag Jesus. Han åberopas ibland när man tycker sig ha nytta av honom, som något slags föredöme, när det gäller flyktingmottagande och klimatfrågor och liknande. Men man kan få se församlingsblad, som på sin höjd nämner Jesus i förbigående. Och vi vet alla att man hanterar besvärliga Jesusord med att säga att de är tidsbundna och inte längre gäller.

Det som var en välskött vingård ligger öde, och det är som om inte bara en och annan ympkvist, utan hela grenar har brutits bort. Och ingen kan ju påstå att den nya hållningen är någon succé: medlemsantalet sjunker och siffrorna vad gäller gudstjänstbesök och kyrkliga handlingar går ner. Det är ju den här utvecklingen som gjorde att vi bildade Missionsprovinsen, för att rädda vad som räddas kunde.

Men det som nu till slut skall sägas är naturligtvis att också vi måste ta den varning som dagens texter ger på allvar. Vi är inte på något sätt befriade från risken för avfall.

Den maning vi får är därför att vi måste ta emot Jesus som just den han är, inte som den vi kan tycka att det är lämpligt att han skulle vara. Det är de villkor han ställer som måste gälla, inte dem som vi ställer. Nu är det väl så att eftersom Missionsprovinsen är ganska ung, så är vingård i hyfsat gott skick. Men som alla som har haft med en trädgård att göra vet, måste man rensa ogräs och ansa från början, annars tappar man lätt kontrollen. Vi hörde apostelns maning: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt.”

Hur man gör sin plikt i Herrens vingård är något som gäller alla. Det går inte att skjuta över ansvaret på biskop och präster eller dem i koinonians eller provinsens ledning. Den som är konfirmerad har blivit vigd till de troendes allmänna prästadöme, och därmed kallad till tjänst, var efter sin kraft och förmåga. Och ni vet alla, för att ta ett exempel, nog så viktigt, att en gudstjänst genomförs väl så mycket av kyrkfolket som av präst och organist. Och eftersom vi människor nu fungerar så att vi trivs bättre när vi är många, så är det av betydelse redan att vara på plats.

Och det gäller då att komma Herren Jesus till mötes som han är, inte efter våra tankar om hur han borde vara. Sådana kan finnas helt omedvetet hos oss, så vi behöver ihärdigt be om den Helige Andes upplysning och ledning in i ett äkta lärjungaliv. Låt oss följa Paulus föredöme att inte ”vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen”.

8:e sön efter Tref.

 

Psalm 57

Psaltarpsalm

8:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

51:-, 245:1-4, 57:-, 201:3-5

I dagens Ev., som är avslutningen av hans bergspredikan, säger Jesus att man måste bygga sitt liv på fast grund, annars rasar allt till slut samman. Och i dagens Ep. säger S:t Paulus till kyrkan i Korinth att ”ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus”.

Ja, det hela blir då ganska klart, inget mer behöver egentligen tilläggas. Men det förväntas väl av mig att jag skall sätta in det här i sitt sammanhang, och dra ut lite linjer av vad det mera i detalj betyder.

Jag skall då först göra en utvidgning, som handlar om det här med bildspråk. För det handlar ju om bilder, när Herren Jesus och hans apostel Paulus talar om att ’bygga’ sitt liv och ha en fast ’grund’ för det. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men är ju inte så en läkare skulle uttrycka sig, när man är på hälsokontroll.

Att tala om företeelser i bilder, är något som inte bara Bibeln gör. Det gör vi själva ofta. När bekymren hopar sig, säger vi att ’det ser mörkt ut’, även om det inte är natt. När vi talar om att göra någon en ’björntjänst’, tänker vi oss inte att ett djur är inblandat.

Det fascinerande med bilder är att de säger mer än en saklig beskrivning. De drar in våra känslor och vår fantasi. De gör att våra tankar förs bortom det ytligt vardagliga. De gör rättvisa åt vår mänskliga natur, som är mer det våra sinnen kan registrera. De förenar våra minnen av det förgångna med våra förhoppningar eller farhågor för framtiden.

Samtidigt skall man vara medveten om att bilder är otydliga. I vetenskapliga sammanhang måste termer vara exakta, och betyda detsamma varje gång de används. Men bilder används friare, de kan betyda olika saker i olika sammanhang. Uttrycket ’elefanten i rummet’ kan i ett sammanhang betyda något som faktiskt finns, men som alla undviker att tala om, men i ett annat syfta på någon som tar stor plats och ställer till oreda.

Går vi tillbaka till bildspråket i dagens texter, kan vi notera att ’grund’ kan användas för olika saker. Här syftar det otvetydigt på Herren Jesus. I brevet till kyrkan i Efesos varierar Paulus bilden: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.  I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.” Här syftar alltså grunden’ på apostlarna och profeterna. Jesus är reducerad till att vara ’hörnstenen’. I dagens Ep. hörde vi Paulus säga: ”Med den nåd som Gud gett mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden.” Här betyder ’grunden’ närmast Pauli predikan och undervisning. Och till sin medarbetare Timoteus påminner han om att ”den levande Gudens församling” är ”sanningens pelare och grundval”.

För några söndagar sedan hörde vi Jesus säga till Petrus: ”Du är Petrus, och på den klippan ska jag bygga min kyrka.” Här är det alltså Petrus, som i sin person skall vara kyrkans grund. Det här går väl inte ihop med att det är Jesus, som är den grund man skall bygga på, kan man säga, och så försöka förklara bort Jesu ord till Petrus. Men det rör sig alltså om ett bildspråk, som inte behöver vara konsekvent i olika sammanhang.

När man läromässigt försöker få ihop bildspråket, med å ena sidan Herren Jesus som grunden, och å andra sidan Petrus som klippan och apostlarna som grunden, handlar det om att Jesus kallar människor att representera honom och fullfölja hans verk. De är klippa och grund på delegation. Kristi kyrka har en ’personstruktur’, han ger inte kyrkan grundlagar, utan utser ledare för henne. Ett fel som den nuv. Svenska kyrkan gör, är att den bygger upp en stor organisation, men glömmer bort att Kristi kyrka bildas av människor som lever i tro på Herren Jesus.

Efter den här utvikningen är det dags att återvända till det budskap Guds Ord vill ge oss idag. Paulus förde vidare Jesu ord i sin bergspredikan: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” Det är honom både kyrkan i sin verksamhet och vi kristna i våra liv måste bygga på.

I GT-texten idag hörde vi från Ords.: ”Bevara min lära som din ögonsten. Bind dem om dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.” Här har vi igen bildspråk, låt vara att våra judiska vänner tar det här bokstavligt och lindar böneremmar runt sina händer vid bön i sina synagogor. Vår tro som kristna är att ’Guds lära’ sammanfattas av och genom Herren Jesus. Att vi skall ’binda om våra fingrar’ det han är och säger, betyder att det skall styra allt vad vi gör. Att vi skall ’skriva det på vårt hjärtas tavla’ innebär att det skall prägla våra tankar, vår livshållning, vara det centrala i vår personlighet.

Skall det här vara möjligt, måste vi söka oss till honom. Han möter oss i Ordet och sakramenten. Vi kommer till gudstjänsten för att andaktsfullt lyssna till bibelläsningarna, men inser att det inte är tillräckligt, att vi därför, helst dagligen, behöver läsa och ta till oss Bibelns budskap. Och med stor tacksamhet går vi till mötet med honom i nattvarden. Enligt sitt löfte är han då mitt ibland oss, nu i tiden fram till sin återkomst klädd i bröd och vin.

Det här är väl inte så viktigt, hör vi många säga. Det handlar om att ’ha Jesus i sitt hjärta’, och för det är inte det här yttre så viktigt. Ja, man kan gå ett steg vidare och mena att man inte behöver Jesus för att få kontakt med det gudomliga. Så är det dessvärre på många håll i Svenska kyrkan. Jesus försvinner ur bilden. Det kommer att handla om ’Gud’, och då inte längre om honom som Jesus beskriver som ”min Fader och er Fader”, utan om en obestämd, ofta opersonlig Gud.

Men nu varnar Jesus oss för ’falska profeter’, och det är ett viktigt tema den här 8:e sön. e. Tref. Vi inser naturligtvis att vi måste bedöma den som överhuvudtaget inte talar om Jesus som en falsk profet. Men även de som åberopar Jesu namn kan höra dit. Vi hörde att han kommer att säga till somliga av dem: ”Jag känner er inte.”

Det är också så att en predikan, där Jesus bara blir en garnering, till slut blir kraftlös och inte leder människor till tro. Det blir som det skildras i Apg. 19, när Paulus var i Efesos: ”Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar! … Men den onda anden svarade dem: Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?” Utan Jesus som verklig grund blir allt andligt meningslöst och i längden förödande.

Om det viktigaste är att bygga sin tro och sitt liv på Herren Jesus, så skall vi inte glömma bort att det inte är utan betydelse hur vi bygger. Paulus tar upp det och fortsätter bildspråket genom att tala om att bygga med ”guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm”. Om man har format sitt liv med Jesus som grund, blir man räddad och frälst, om än i vissa fall ”som ur eld”, en bild som här betyder ’nätt och jämt’. Men om livsbygget har varit gott och i någon utsträckning håller måttet, skall man ”få lön”.

Man skall inse att ’bli räddad, frälst’ inte är detsamma som att ’få lön’. I vår kyrkotradition gör vi ofta en motsättning mellan tro och gärningar. I delar av trosläran är det riktigt att göra så. Men vi skall också komma ihåg att vi av Herren Jesus och hans apostlar ständigt uppmanas att ’göra goda gärningar’, att låta vår tro ta form i ett helgat liv.

För att ta några exempel så kunde Jesus säga: ”Älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor.” Paulus skriver till efesierna. ”Ni vet ju att var och en som gör något gott ska få sin lön av Herren.” Och i slutet av Upp. får Johannes höra: ”Se, jag kommer snart, och jag har min lön med mig för att ge åt var och en efter hans gärningar.”

Det är klart att det finns en förbindelse mellan den grund man bygger på och livet som byggs på den. Utan god grund kan det omöjligen bli ett bestående livsverk. Därför blir till slut den här söndagens budskap till oss: Tänk noga efter vilket grund du har för ditt liv, och låt ingen locka eller lura dig bort från den! ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.”

Psalm efter predikan

Psalm efter Nattvarden

Psalm 201

Postludium