Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

4:e sön. eft. Tref.

4:e efter Tref. – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

588:1-3, 291:-, 399:-, 161:3-4

”Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”, fick Mose höra, när han på berget Sinai för andra gången fick ta emot Guds Lag. Det är sedan det grundläggande budskapet i GT. Gud kräver att man följer hans vilja, som man ju vet vad den är, när man har fått ta emot hans Lag. Men han är alltid villig att ge förlåtelse.

Budskapet är detsamma i NT. Vid en avgörande vändpunkt i frälsningshistorien, den första Pingstdagen, höll Petrus en lång predikan, då han förklarade vad det är som har hänt. Jesus hade uppstått från de döda, och Gud hade, enligt det profetiska löftet, utgjutit den Helige Ande. När man då frågade: ”Vad skall vi göra”, svarade Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.”

Vårt behov inför Gud är att få syndernas förlåtelse, och Gud är villig att ge det. Det här är ett budskap som vi också om och om igen hör i kyrkan. Vi inleder vår högmässa med att bekänna våra synder, och prästen försäkrar oss att Gud då förlåter oss. Och när vi firar nattvard, hör vi i instiftelseorden: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Det finns en risk med att det näst intill tjatas om att Gud förlåter oss vår synd: att vi tar det för givet. Det stora budskapet blir inte längre ett tröstefullt budskap, utan närmast en självklarhet. Vi räknar med att vi skall få förlåtelse. Och det kan dessvärre leda till att vi tar ganska lätt på det där med synd, med att inte leva efter Guds vilja. Vi får för oss att Gud inte är så noga med hur vi lever. Vi förvandlar löftet om förlåtelse till ett budskap om att Gud har överseende med oss.

Bibeltexterna den här söndagen ger oss en del aspekter på det här, både på förlåtelse och på att leva efter Guds vilja. I centrum står som alltid det Ev. som har lästs. Det handlar idag om hur Jesus inte dömde en äktenskapsbryterska. Det står inte direkt att han gav henne del av Guds förlåtelse, men det är naturligtvis ändå fallet.

Det finns flera skildringar av hur Jesus förlät människor deras synder. De följer inte riktigt samma mönster. När man kom till honom med en lam man på en bår, som man sänkte ner från taket, så ges förlåtelse utan att mannan som fick den gjorde någonting. Han bara fick den rätt av.

För två söndagar sedan hörde vi om Sackeus. Varför han var så ivrig att få se Jesus, står det ingenting om. Men när Jesus ville komma hem till honom, tog han emot honom med glädje. Det sägs sedan inget direkt om att han bekände sina synder, men han lovade ju bot och bättring. Jesus konstaterade då att ”i dag har frälsning kommit till det här huset”.

Förra söndagen hörde vi liknelsen om den förlorade sonen. Han bestämde sig för att bekänna sin synd, men han vågade inte be om förlåtelse, i varje fall inte helt ut. Han kom tillbaka hem med sin bekännelse, men hans bön handlade bara om att få bli en av tjänarna i huset. Att fadern var villig att förlåta honom helt ut är liknelsens oväntade budskap. Det är därför ett avgörande budskap om vad Gud vill med oss.

Kvinnan i dagens Ev. är som den lame mannen: hon gör ingenting. Allt utspelar sig runt henne. Det enda hon säger är: ”Nej, herre”, som svar på frågan: ”Var det ingen som dömde dig?”

Som sagt, mönstren i de här skildringarna är lite olika. Vi kan notera att det uppenbarligen inte finns några bestämda förutsättningar som måste uppfyllas, för att Gud skall ge förlåtelse. Det är något som strömmar ut ur hans väsen, han som är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”.

Men förlåtelsen är ändå insatt i ett sammanhang, som är ofrånkomligt. Det är väl dessvärre så att många predikningar den här dagen slutar med Jesu ord: ”Inte heller jag dömer dig.” Men det var ju inte det sista Jesus sade till henne: ”Gå nu, och synda inte mer”, lade han till. Om det inte först har kommit en syndabekännelse, så skall ändå följden vara en vilja till bättring, till att i fortsättningen leva efter Guds vilja.

Om det inte blir så, blir förlåtelse en gåva utan värde. Det är väl så att när vi i högmässan bekänner vår synd, känner vi vanligen inte så mycket skam. Vi noterar tillfällen då vi har handlar själviskt, och suckar över det. Men den medvetenheten är tillräcklig. Det är inte våra känslor som är det viktiga, utan hur det faktiskt är. Vi behöver då inte heller känna någon stor lättnad över att fått förlåtelse. Men att följden skall vara bot och bättring måste vi på något sätt vara på det klara med.

Att Gud förlåter oss skall alltså påverka vårt liv. Det talar texterna idag om. Profeten kommer med uppmaningen: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet!” Och vi har hört Paulus uppmana oss att inte döma varandra, eftersom vi kan komma ifrån att vi lever så att Gud egentligen har anledning att döma oss. Det här sammanhanget blir ju en av bönepunkterna i Fader Vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter den oss skyldiga är.”

Bekännelse, förlåtelse och vilja till bot och bättring hör på olika sätt samman. Det kommer till uttryck före, då vi, inte utan besvikelse, erkänner att vi har brustit i vad Gud har haft anledning att förvänta sig av oss. Men vi ber ju också: ”Hjälp oss att leva i din förlåtelse.” Det är också viktigt vad som sker efter förlåtelsen. Den ges oss utan att det krävs att vi gör något, men följden skall bli vi att formar vårt liv efter Guds vilja. Vad det nu än kan vara, har att förändra vårt liv.

Det finns en detalj i händelsen med äktenskapsbryterskan, som kan förstås i anslutning till det ena eller den andra av de här sammanhangen. Till männen som kom dragande med kvinnan, sade Jesus: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.” Och det noteras sedan att de alla gick därifrån.

Varför gjorde de det? Ja, det man kanske först tänker på, är att de insåg att de faktiskt inte var utan synd. Ingen ville stiga fram och säga: ’Jag är utan synd!’ Vad som utspelar sig är en tyst syndabekännelse. Det blir ett gott föredöme.

Men det kan också handla om det andra sammanhanget, om att ansvaret att leva efter Guds vilja, vad det än kan kosta. Enligt Lagen, som den var given, skull en äktenskapsbrytare stenas. Men vid den här tiden var det så att dödsstraff bara fick utdömas av den romerska ockupationsmakten. Det kunde väl hända att någon straffades med döden. Om en folkmassa reagerade, var inte så lätt att utreda vem som var skyldig. Men när Jesus nu hade talat om vem som skulle kasta den första stena, så var naturligtvis alla intresserade av vem det skulle kunna bli. Den som började skulle inte kunna förklara sig oskyldig.

Det var ingen som ville ta på sig de obehagliga påföljder som skulle komma av att följa Guds vilja, så som den i det här fallet var uttryckt. Då blir det som hände ett dåligt föredöme. Att tala om vad som är Guds vilja, och att kräva att andra följer den, är man villig till. Men att följa den själv, med det obehag det leder till, är inte lika lätt. I vår vardag blir det vanligen inte lika dramatiskt som i dagens Ev., men inte utan möda.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Det som Jesus sade till kvinnan, säger han nu till oss. Vi måste ta till oss båda sakerna. Den förlåtelse som Gud i sin stora barmhärtighet och mildhet vill ge oss, får inte bli det enda. Den skall leda till ett liv efter hans vilja. ”Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse”, är den fråga som dagens Ep. ställer. Ja, låt oss be om den Helige Andes hjälp att förstå det!

Joh döp dag

Johannes döparens dag – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

199:1-3, 201:-, 328:-, 200:7-8

Vi firade i söndags Hel. Trefaldighets dag. Vi påminde oss då insikten från GT att det bara finns en enda Gud, men att han är så överväldigande stor i sitt väsen och sitt handlande att han måste förstås som treenig. Han är Fader och Skapare, och samtidigt Sonen, vår Frälsare, och den Helige Ande, Hjälparen, som vill leda oss in i gemenskap med Gud.

I religionernas värld är det ofta så att man inte håller ihop det här med att Gud både är Skapare och Frälsare. Det kan leda till uppfattningen att gud som skapare faktiskt är ond, och att det finns en god gud som har kommit för att frälsa oss. Skapelsen är därför något ont, som vi behöver befrias från. I modern version blir det en uppfattning att det andliga och ideella är av större betydelse än det materiella. Man kan t.ex. ursäkta en människa som gjort något galet, med att han eller hon inte menade så illa.

Men kristen tro är övertygad om att skapelsen i grunden är god, fastän den har kommit under ond makt. Det materiella är då samtidigt något som man inte komma ifrån. Man kan inte låtsas att verkligheten är något annat än vad den faktiskt är. Skall vi ta ett aktuellt exempel från det politiska, så är abort att ta död på en människa, hur man nu än finner anledning att motivera att det kan vara en god utväg.

Den grundläggande fråga som knappast någon undgår att ställa är: Varifrån kommer det som nu finns till? Svaren blir olika. Många olika gudar räknas upp i böckerna om människors tro genom tiderna. I vår sekulariserade tid försöker man besvara frågan genom att undersöka hur utvecklingen kan ha varit. Och man kan försöka beskriva hur någonting skulle kunnat ha uppkommit ur ingenting. Men frågan är om det är lättare att tro på de teorierna, än att tro på en skapande Gud.

När man läser NT, kan man notera att där knappast sägs något alls om Gud som Skapare. I det ser man tydligt hur NT har växt fram i arvet från GT. Där återkommer man ofta till att Gud har skapat allt. I dagens GT-text har vi ett exempel, när vi har hört profeten Jeremia säga om Gud: ”Han har gjort världen med sin kraft, grundat jorden med sin visdom och med sin klokhet spänt upp himlen.” Den tron är i NT en självklarhet, som man inte behöver ta upp. Frågan blir nu hur vi kan bli frälsta. Från det följer övertygelsen att han som har skapat oss inte överger sin skapelse, när den har fallit under den Ondes makt. Det handlar alltså inte om att någon ny gudom rycker in och ställer till rätta.

En av de få ställen där det tydligt talas om Gud som Skaparen har vi den NT-läsning som vi har hört idag. Paulus har kommit till Aten och till stadens domstol på Areopagen, en liten kulle, som man fortfarande kan besöka. När Paulus tidigare har kommit med sitt budskap om Jesus, har det varit i judiska sammanhang. Då har han kunnat anknyta till de profetiska löftena om en kommande Messias. Det är i Jesus de har gått i uppfyllelse, förkunnar han, på ett sätt som man dittills inte hade förstått.

Men nu står Paulus inför icke-judar, så han måste söka en annan utgångspunkt för sin förkunnelse. Det blir tron på Gud som Skapare. Man kan gå igenom Paulus tal där på Areopagen och se hur han anknyter till olika filosofers och diktares tankar om verkligheten. Det är på den här gemensamma grunden som han kommer med sitt budskap om en man som Gud har ’låtit uppstå från de döda’. Fast man kan ju notera hur Paulus efter att ha noterat vad de har gemensamt, ändå fräckt säger om sina åhörares tro: ”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten.”

Hur Paulus här förkunnar är värt att fundera över inför våra möten med medmänniskor av annan tro eller utan tro. Man skall leta efter vad man har gemensamt. Om man inte på något sätt står på samma nivå, kommer den andre att uppfatta sig underlägsen, och reagerar med att försvara sig. Men om man utgår från det man har gemensamt, blir det ett samtal mellan jämställda. Frestelsen, som man i Svenska kyrkan så ofta faller för, är dock att stanna vid det. Någonstans i mötet kommer tillfället att, ödmjukt men bestämt, säga: Jag har fått klart för mig något, som du inte har uppmärksammat, något som är av betydelse också för dig!

När det gäller vad vi kan veta om Gud, brukar man skilja mellan ’naturlig’ och ’särskild’ uppenbarelse. Den naturliga uppenbarelsen är det man kan förstå om Gud utifrån verkligheten runt omkring oss. Paulus kan på Areopagen tala om att man kan ”söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss”. Här har vi igen den grundläggande trosfrågan: Varifrån kommer det som finns till? Vad kan meningen med livet vara?

Men det som vår kristna tro bygger på är den ’särskilda’ uppenbarelsen. I inledningen till Hebr. heter det: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.” Gud är inte en anonym Skapare, utan gör sig känd, genom gudsmän och profeter och till slut genom sin Son, som blivit människa i Jesus från Nasaret.

Det är här, i ledet mellan profeterna och Jesus, som vi finner honom, som vi idag låter bli viktigare än våra tankar om skapelsen och Skaparen: Johannes döparen. Att det idag är hans dag på kyrkoåret är viktigare för oss än att det är Midsommardagen. Det handlar inte bara om Gud som Skapare utan än mer om honom som Frälsare.

Den här kompletteringen är viktig! Den ’naturliga’ uppenbarelsen, vad vi av oss själva och av verkligheten runt om oss kan förstå om Gud, blir otydlig, ibland motsägelsefull. Visst är skapelsen god, som ett tecken på att Gud är god, och därför skall få vår tacksägelse. Men där finns också mycket som är svårt och ont, och vad säger det om det gudomliga? Det vi har blivit övertygade om är att Gud har gett oss ett svar på den frågan. Han har inte övergett sin skapelse, utan vill föra oss ut ur, frälsa oss ifrån det onda som har kommit att förstöra det goda livet.

Naturligtvis är Gud en Frälsare redan i GT, men som aposteln noterade i Hebr. är det till slut genom Jesus som han visar det och genomför sitt frälsningsverk. Johannes döparen är då den siste profeten om förebådar Jesus som den utlovade Messias. Också Johannes föddes underfullt, hans mor Elisabet var egentligen för gammal för att få barn. När hans far Sakarias, som var präst, vid tjänstgöring i Jerusalems tempel av en ängel hade fått veta att han skulle få en son, hade inte vågar tro det, och därför blivit stum. Det var väl inte bara ett slags straff, utan också en markering av att det var den kommande sonen som skulle tala.

När Sakarias, som vi hörde i dagens Ev., lät meddela att sonen skulle heta Johannes, som ängel hade sagt, erkände han det handlar om att ’Herren är nådig’, det är vad namnet betyder, och i biblisk tid hörde ju namnet nära samman med en människas personlighet. Sakarias hade också av ängeln fått veta att Johannes skulle ’gå före Herren i Elias ande och kraft’. Det sista löftet av den siste profeten, Malaki, att profeten Elia skulle komma åter, skulle genom Johannes gå i uppfyllelse. Jesus skulle också senare bekräfta att det var i Johannes den store profeten hade kommit åter.

Liksom Johannes döparen binder samma GT med NT, så binder den här högtidsdagen samman Gud som Skapare med honom som Frälsare. Som avslutning skall vi tänka på att den här sammanbindningen tar gestalt i nattvarden. Där bär vi fram bröd och vin. Guds gåvor i hans skapelse, vete och vindruvor, förädlat av människor med den skapande förmåga som är en del av vår gudslikhet, blir medel för honom att föra frälsningens gåvor till oss. Föda för vår kropp och ”vin, som gör människan glad”, som Psalt. 104 uttrycker det, blir föda för vår själ och till andlig glädje. Det vi tar emot med munnen hamnar inte bara i magen utan också i hjärtat.

Om vi nu i Midsommartid lite vemodigt konstaterar att det nu kommer att bli mörkare framöver, så påminns vi i dag samtidigt om att med honom som Johannes döparen banade väg för, blir framtiden ändå ljus!

Heliga tref. dag

Psalm 51

Psalm 19

Psalm 18

Psalm 368

Psalm 5

Postludium

Efter gudstjänsten vid fikabordet

I förgrunden syskon. I bakgrunden räknas kollekten

Bönsöndagen

Psalm 238

Psalm 658

Psalm 528

Bönsöndagen – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

238:-, 525:- 528:- 257:4-5

Bön är på många sätt den grundläggande religiösa handlingen. Om och om igen kan man vid undersökningar notera att fler människor säger att ber än att de tror på något slags Gud.

Det kommer tillfällen då egen förmåga inte räcker till, och då inte heller medmänniskor förmår göra något. I desperation, eller kanske i någon tillförsikt, riktar man sin förhoppning mot något bortom den verklighet man står i. Man ber om hjälp, när nu ingen annan kan ge det.

Sådan bön ligger så centralt i hur det kan bli för oss människor, att den har fått en fast plats när vi firar gudstjänst. ”Herre, förbarma dig”, ber vi. Ibland tänker man sig att det är en fortsättning på syndabekännelsen, och menar ibland att den bönen borde komma före avlösningen, tillsägelsen av förlåtelse. Men då blandar man samman synd och skada. För sådant ont som vi själva är ansvariga för, ber vi om förlåtelse. Men för det onda som drabbar oss oförskyllt, ropar vi om förbarmande och hjälp.

Men om nu bön är ett något som naturligt kommer när nöden är stor, blir det ju lite märkligt att lärjungarna, som vi hörde i dagens Ev., kom till Jesus och begärde att han skulle lära dem att be. Det tycks ju människan kunna av sig själv, och då kanske också komma med någon form av tackbön, när lyckan överflödar.

Det är tydligt, dels att bön är något mer än de här enkla formerna, dels att lärjungarna i sitt möte med Jesus insåg att bönen har fått ett nytt sammanhang. De hade börjat se det gudomliga i honom, och förstod att de nu kan be på nytt sätt.

Jesus lärde dem då, som vi hörde i Ev., att be Fader vår. Men om ni var uppmärksamma, så märkte ni att det vi hörde inte var exakt så som vi brukar be. Det vi hörde var ett avsnitt ur Luk. I Matt., som f.ö. har bevarat bönen i ett annat sammanhang, som en del av Bergspredikan, är bönen lite längre, har sju bönepunkter, när Luk. bara har fem. I Matt. finns också bönen: ”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden”, och till slut: ”… fräls oss ifrån ondo”.

Det är lätt att se att de här bönepunkterna är en variation av det som kommit innan: ”Ske din vilja”, säger detsamma som ”Helgat varde ditt namn ” och ”Tillkomme ditt rike”, och ”… fräls oss ifrån ondo” för vidare bönen ”Inled oss inte i frestelse”.

Om man nu tycker att det är viktigt, kan man fundera över vad det var som Jesus en gång lärde sina lärjungar. Det kan vara så att Matt. har lagt till. Hans evangelium är tydligt riktat till kristna i en judisk miljö. Och vi vet ju från Psalt. att upprepning är något som ofta förekommer i bibliskt språk. ”Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd”, ber vi med Ps 51. I den traditionen har bönen kommit att bli utvidgad.

Men det kan också vara tvärtom, att Luk. har förkortat. Han skriver för kristna i en icke-judisk miljö, och i det latinska sammanhanget uppskattade med pregnans och korthet. Där kan den judiska stilen ha känts överflödig, och så har punkter där inget nytt tillförs fallit bort. Det finns också andra detaljer som gör bönen mer anpassad till judisk tradition hos Matt. och mer till icke-judisk hos Luk.

Eftersom bönen i sak inte skiljer sig åt i de två varianterna, har det ingen stor betydelse hur det förhåller sig. Kyrkan kom att be Fader vår så som den finns hos Matt., och så gör också vi det.

När det nu är den bön som Jesus lärde sina lärjungar, är det den grundläggande kristna bönen, som inte ersätter annan bön, men som blir en sammanfattning av den. Det finns bevarat ett brev som Augustinus skrev till en änka, som hette Anicia Faltonia Proba, om bön. Där visar han bl.a. på punkt efter punkt hur all tänkbar bön kommer till uttryck Fader vår.

Naturligtvis är redan inledningen viktig: Gud tilltalas som ’Fader’. Det var något nytt som Jesus kom med. I GT tilltalas Gud ’Herren’, och bakom det ligger det namn som Gud avslöjade för Mose, ’Jag är’, men som man fann så heligt att man inte vågade ta det i sin mun. Men med Jesus, Guds Son ”till vår frälsning sänd”, blir Gud inte längre avlägsen. Jesus betygade att Gud är vår ’Fader’. Till Maria Magdalena i mötet vid den tomma graven talade han inte bara om ”min Gud och er Gud” utan också om ”min Fader och er Fader”. Beskrivningen av fadern i liknelsen om den förlorade sonen är en beskrivning av Gud just som ’Fader’.

Det heter också ”Fader vår”, och genom hela bönen ’oss’. Jesus lärde sin lärjungar en bön, där man inte ber bara för egen del, utan i en gemenskap. Vi ber alltså inte själviskt om ’mitt dagliga bröd’, utan om ”vårt dagliga bröd”, det utvidgar sig till att bli förbön. Det här draget, att man ber i trons gemenskap, finns också ofta i Psalt. Så slutar t.ex. Ps. 51, där bönen alltså gäller ”min skuld” och ”min synd”, med att man ber: ”Låt i din godhet allt gå Sion väl, bygg upp Jerusalems murar.”

Sedan kommer tre bönepunkter, två hos Luk., som handlar om Guds verk. I typisk judisk ödmjukhet är bönen indirekt: ”Helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike …” I missriktat fromma utläggningar tänks det här vara böner om vad vi skall göra. Vi skall se till att Guds namn blir helgat, i varje fall inte vanhelgat, verka så att Guds rike tar gestalt. Men det är böner om vad vi önskar att Gud skall göra. Bakom den judiska formen ligger den direkt bönen: ’Fader, helga ditt namn, sänd ditt rike!’ Man kan säga att det är en precisering av den grundläggande allmänmänskliga bönen: ”Herre, förbarma dig!”

Sedan kommer två bönepunkter som gäller vårt liv, först vad gäller det yttre, materiella, sedan det inre, andliga. Det vi har behov av för kroppen och livet sammanfattas i en bön om ”dagligt bröd”. Mycket kan vi klara oss utan, men mat måste vi ha för att kunna överleva. Men i bönen innefattas också annat, som Luther markerar i sin katekesförklaring: ”Med vårt dagliga bröd menas allt det, som hör till livets behov, såsom mat och dryck, kläder, hus och hem m.m.”

På motsvarande sätt sammanfattas vårt andliga behov i bönen om förlåtelse får våra skulder, eller ”för våra synder”, som det heter i Luk. Vi kan, i den kultur som vi nu lever i, ha svårt att se att det skulle vara vårt grundläggande andliga behov. Men synd är det som skiljer oss från Gud, och som gör att vi står med skuld inför honom. Det är där vi måste börja i varje tanke om hur vi skall kunna möta Gud. Hur vår skuld skall kunna bli försonad är vad hela Bibeln handlar om. Det är med den möjlighet till förlåtelse, som Gud erbjuder i Jesu namn, som det börjar i vår längtan efter andens gemenskap med Gud. Det är också med viljan att förlåta och försonas med våra medmänniskor som god gemenskap i familj och samhälle tar sin början.

Så kommer till slut två bönepunkter, där Luk. alltså bara har den första, som handlar om livets och tillvarons slut: ”Inled oss inte i frestelse, fräls oss ifrån ondo.” Det är klart att det är bön som gäller redan nu, men inriktningen är det som slutligen kommer. Det är i det perspektivet som översättningen: ”Utsätt oss inte för prövning”, kommer. Som ni vet är det ett enda grekiskt ord, som i sig innefattar både ’frestelse’ och ’prövning’. Bönen gäller att vi inför de slutliga prövningarna inte skall avfalla från vår tro, inte låta oss frestas att överge Gud. Och mer än att här under vårt jordiska liv slippa ondskans härjningar, ber vi om att bli frälsta, räddade från det yttersta onda, det att för evigt bli skild från vår himmelska Fader.

”Herre, lär oss att be”, önskade lärjungarna. ”När ni ber skall ni säga: Fader …”, sade Jesus. Det är lärjungabönen som vi idag på Bönsöndagen har blivit påminda om. Vi har anledning att be om mycket och att be för många, och inbjuds att göra det. Vi hörde aposteln påminna oss: ”Vi vet att han hör oss vad vi än ber om”, ja, ”vad vi än ber om”, fast han angav ju förutsättningen för bönhörelse: ”… om vi ber honom om något efter hans vilja.” Vi skall naturligtvis sträva efter att vi ber om saker ”efter hans vilja”, men det skall inte göra oss räddhågade. Vi kan förtrösta på att han sorterar ut vad som till slut blir god bön.

Men som en ram till all vår bön skall vi, när vi nu är Jesu lärjungar, lägga Fader vår. När vi nu ber om ”dagligt bröd”, skall lärjungabönen påtagligt bli vår ’dagliga bön’.

Psalm 359

Psalm 257

Postludium

Påskdagen

Psalm 146

Psalm 68

 

Psalm 147

Påskdagen – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

146:1-3, 68:-, 147:-, 464, 149:-, 359:-, 151:-

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Paulus hade, efter tre långa missionsresor, kommit till Jerusalem. När han då besökte templet blev det oroligt, och det urartade till upplopp. Romarna grep in, och för att få klart för sig vad saken handlade om, sammankallades det judiska Stora rådet.

Paulus visste var han hade sina landsmän. Den inflytelserika gruppen saddukeer trodde, till skillnad från fariseerna, inte på uppståndelsen. Om han bekände sin tro på uppståndelsen, skulle man i Stora rådet börja gräla med varandra och glömma bort honom. Men det blev sådan röra att romarna fick gripa in igen. Och det ledde ju till att Paulus sattes i häkte, och med tiden fann det lämpligt att begära att hans sak skulle prövas av kejsaren. Därigenom kom han till slut till Rom.

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Även om Paulus sade så för att skapa oreda i mötet med Stora rådet, sammanfattar det en av de grundläggande sidorna av hans tro och predikan. Men så hade ju också Jesus mött honom, när han var på väg till Damaskus för att jaga den Uppståndnes anhängare. Paulus fick dramatiskt klart för sig att det var han som hade haft fel och att de som han var ute efter hade rätt. I det nära sammanhang mellan kropp och ande som präglar Bibeln, blev han blind vid mötet, han hade inte sett den gudomliga sanningen, men fick ny syn, när Ananias kom och lade sina händer på honom.

I min predikan på Långfredagen utgick jag från vad Paulus skrev till sina medkristna i Korint: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.” Men det ligger ingen motsats i detta till att han vid ett annat tillfälle talade om ”hoppet om de dödas uppståndelse”. Det gäller naturligtvis först det faktum att det bara är en död som kan uppstå från de döda. Men det handlar också om att Paulus hade fått klart för sig att det låg en gudomlig mening i att Jesus måste dö. Hans död hade inte varit ett nederlag utan en seger, och hans uppståndelse visade det.

Vi är nu framme vid ”den tredje dagen”, den tredje av de Heliga tre dagarna. Den andra av dem, Påskaftonen, firar man ingen gudstjänst, bara enkel bön. Det som då sker, sker i det fördolda. Men det är av sådan betydelse att vi har med det i vår trosbekännelse: ”nederstigen till dödsriket”. Och katekesen anger, helt i kristen tradition, att ”korsfäst, död och begraven” hör till Krist förnedring, men att hans upphöjelse började med att han ”steg ned till dödsriket för att där förkunna sin seger över döden och djävulens makt”. Det är genom denna hans seger som vi ännu ett år har kunnat och vågat ’avsäga oss djävulen, syndens fader och mörkrets furste’ och förnya våra dop- och konfirmationslöften.

Hans seger blev uppenbar på ”den tredje dagen”, på Påskdagen. Vi behöver nu inte fundera över vad som möjligen skulle kunna ha skett bortom vår jordiska verklighet. När kvinnorna kom till graven fann de att den var tom, han som hade lagts där hade lämnat den. Vittnesmålen om vad som hände är lite förvirrade, som man kan förvänta sig när oväntade saker händer, lite för stora för att omedelbart förstå. Flera evangelier talar om att kvinnorna fick möta änglar i stället för den döda kropp som de skulle ta hand om.

Johannes har dock i sitt evangelium, som vi har hört idag, valt att av kvinnorna framhålla Maria Magdalena. Att hon trots allt inte hade varit ensam, framgår av att hon meddelade apostlarna att Jesus var bortflyttad från graven, ”och vi vet inte var de har lagt honom”. När Petrus och ”den andre lärjungen, den som Jesus älskade”, evangeliets författare väljer att tala om sig själv i tredje person, kom fram till graven, kunde de se att linnebindlarna låg kvar, men där fanns ingen kropp där längre.

Det skulle dröja ett slag innan man fick alldeles klart för sig att Jesus hade uppstått. Men det grundläggande faktum att graven var tom, kommer ingen ifrån. Förklaringarna varför det var så har genom tiderna varit många, en hel del fantasifulla. Uppenbart har man försökt komma undan det som på en gång är den naturligaste, men samtidigt så helt onaturliga förklaringen: han hade uppstått till nytt liv.

Det var det budskapet som blev den kristna kyrkans grund. När Guds Ande den första Pingstdagen hade gett apostlarna frimodighet att våga träda fram, så förkunnar Petrus: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det.” Och trots att de första försöken att få dem att hålla tyst redan hade kommit, konstateras i Apg.: ”Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.”

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Genom tiderna har kristna betygat det, kyrkoledare och enkla människor som har kommit till tro. Det har nu varit min uppgift att säga så, under så där femton år som er biskop. Min strävan har varit att ansluta mig till raden av vittnen om Kristi uppståndelse. Jag har försökt leda er fram i ett liv som därigenom har blivit förvandlat, och jag hoppas att ni menar att jag i någon utsträckning har lyckats med det.

I tidegärden under Fastan ber man då och då: ”Helige Fader, du har gett oss Kristus som våra själars herde, tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnande folk.” Jag har verkligen velat ge er den ledning som ni har haft rätt att kräva av er biskop. Om det verkligen har varit så, tillkommer naturligtvis inte mig att avgöra, men det har ändå i all mänsklig svaghet varit min strävan.

Det andra böneämnet är jag däremot i stånd att bekräfta. Jag har fått nåden att ”glädjas åt ett lyssnande folk”. Det fyller mig med stor tacksamhet, vill jag betyga, när jag nu leder min sista gudstjänst som er biskop. När jag i det uppdraget om en stund för sista gången har välsignat er, kommer jag att lägga ner min biskopsstav på altaret. I fortsättningen skall den föras av någon annan.

Det tillhör omständigheterna i livet i denna världen att allting förr eller senare tar slut. Så är det nu med min tjänst som biskop. Jag kommer naturligtvis att fortsätta att vara biskop, men utan tjänst. Det som tillhör en biskop i tjänst, som att jag regelmässigt har varit den som har lett er samling till kring Ord och sakrament, tillkommer inte mig längre. Ni kommer i fortsättningen att få se mig mer som en vanlig präst, som adjunkt till er kyrkoherde. Det enda som kommer att kvarstå, så vida nu inte er nye biskop delegerar något till mig, är att jag kommer att välsigna vid högmässans avslutning.

Ja, allt jordiskt når sitt slut. Men det konstaterandet, nu vad gäller mitt uppdrag som er biskop, görs på Påskdagen, på den dag på kyrkoåret som mer än andra talar om att Gud genom Jesu uppståndelse har gett oss nytt liv, berett oss ”en framtid och ett hopp”. I 2 Kor. skriver Paulus, i en värld där allt skapat har sin begränsning: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

I detta nya liv har vi förts in genom dopet. Då blev vi ”begravda med honom … för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda”. Med stor glädje har vi idag varit med om att det genomgripande har skett med ännu en människa. Och en av våra medkristna har konfirmerats, den dopets gåva han en gång fick har bekräftats. Och vi andra har förnyat våra doplöften, våt vilja att ta emot och leva i det nya livet i Kristus.

Och om en stund skall vi i nattvarden få möta den Uppståndne, och då i stor tacksamhet proklamera: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Vårt liv präglas av att vi har en Herre som är ”korsfäst, död och på tredje dagen uppstånden’. Därför blir mötet med honom vid altaret fyllt av djup tacksamhet. Vi firar det som kyrkan har funnit anledning att kalla evkaristi, ’tacksägelse’.

Som er biskop har jag varit insatt som en efterföljare till apostlarna. När man utsåg Mattias som ny i skaran av Herren Jesu apostlar, angavs uppgiften vara att ”vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss”. Jag har försökt vara trogen mot det apostoliska uppdraget. Och jag vill då avsluta min tid som er biskop med att instämma i apostlafursten Petrus stora tacksägelse: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.”

 

Psalm 359

Psalm 151

Postludium

 

Långfredagen

Psalm 140

Psalm 142

Långfredagen – 2019  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

140:-, 142:-, [449:1-2, 144:1-2, 239:3], 145:-, 456:-. 143

 

”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.” S:t Paulus skriver så till sina medkristna i Korint. Det är något speciellt med budskapet om Jesus, och därmed med kristen tro. Den skiljer sig från de olika former av tro och religion som omger den unga församlingen. Det är en tro på en Frälsare som hade blivit korsfäst.

Det här centrala i det kristna budskapet och tron har inte blivit mer accepterat i vår tid. Att Jesus genomgripande har påverkat vår världsdels och dess kultur, och på många sätt nu hela världens, kan man inte undgå att erkänna, men man talar antingen så lite som möjligt om det, eller lyfter fram andra sidor hos honom.

Ändå är det korset som har blivit den kristna symbolen. Det är så allmänt förekommande och ofta så utsmyckat tecken att man inte tänker på vad det egentligen är: ett avrättningsredskap. Det kan vara naturligt att spontant tycka att det är både stötande och dåraktigt att låta det vara centrum för tro och tillbedjan. Också vi kristna, 2000 år senare i en annan stad, behöver nog få samma apostoliska påpekande: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.”

Vi som har samlats här vet att det som vi minns idag på Långfredagen inte är det sista som sker med och kring Jesus. Vi är ju bara på den första av de Tre heliga dagarna. Men det går inte att komma runt det faktum att centralt i det kristna budskapet handlar det om lidande och död. Det är inte vad man har att vänta av en Frälsare, att han blir korsfäst, död och begraven.

Men samtidigt blir det en Frälsare som just därför kommer oss nära och blir oss sällsynt angelägen. För lidande och död är en del av livet, som det inte går att komma ifrån.

Vi möter lidande på två sätt. Först handlar det om det onda och meningslösa lidandet, det som är vad Guds fiende har att ge. Vi har det i sjukdom och olycka, i fattigdom och förtryck och annat som drabbar oss. Det kan bli följden av misstag och missbedömningar. Bibeln inser det och försöker inte låtsas om annat I Psalt. tvingas den fromme klaga ”för min själ är mättad med lidanden och mitt liv närmar sig dödsriket”. Bönen kan bli hjärtskärande: ”Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vårt lidande och betryck?” Men den kan också, trots allt, bli fylld av tillit till Gud: ”Han föraktade inte den förtrycktes lidande och såg inte på honom med avsky.” Jesus bad så på korset. Ropet ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, går sakta över i förtröstan.

Han visste att det skulle bli så. När hans lärjungar hade börjat få klart för sig vem han var, och Petrus hade bekänt honom som ”Messias, den levande Gudens Son”, var det slut på predikan och under inför stora folkmassor. Nu var hans uppgift en annan: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste bli dödad, och efter tre dagar uppstå igen”, sade han. Det var han som var uppfyllelsen av Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare, som vi hörde i GT-läsningen: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande.”

Det här är djupt tröstefullt. I det lidande, som oundvikligen drabbar oss, är vi inte ensamma. Vi har inte en Herre och Frälsare, som från upphöjd position i förbarmande sträcker sig ner till oss. Vi har en som finns vid vår sida i eländet, och kan hjälpa oss på ett helt annat sätt, eftersom han har delat det. I Ep. hörde vi aposteln säga: ”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd.” Vi låter det vidgas till ’som har delat vårt lidande i allt’.

Men sedan finns också ett lidande som är meningsfullt och leder till något gott, kanske inte alltid så förlamande, men i varje fall något mödosamt. Allt lärande är förenat med möda, inte så sällan med lidande av något slag. Skrapade knän, när man lär sig cykla, eller huvudvärk efter nattens tragglande av språkliga böjningsmönster eller matematiska uträkningar, får man räkna med.

Också i det här är Bibeln realistisk, och inser samtidigt att vårt livs växt in i det gudomliga inte är annorlunda. ”Det gjorde mig gott att få lida, så att jag fick lära mig dina stadgar”, bekänner vi med Ps. 119. Bibeln vågar se att lidande inte alltid bryter ner. ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far?” menar aposteln i Hebr.

Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ett lidandets mysterium att ödmjukt stanna inför på Långfredagen. Vi fick i Ep. höra: ”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande.” Det är lätt att avvisa ett sådant apostlaord som något man bara inte kan acceptera, ett påstående om en grym och krävande Gud, en Gud som annars betygas vara fylld av kärlek. Men det som Långfredagen uppmanar oss till, är att låta oss föras lite djupare än så, till den på många sätt plågsamma insikten att Jesu lidande på Golgata kors är ett uttryck för kärlek. Till vandrarna på väg till Emmaus ställde den än så länge okände mannen frågan: ”Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?”

Det är insikten eller åtminstone aningen om den här hemligheten som har gjort människor till kristna, trots att det har medfört lidande. Från begynnelsen var Paulus ärlig om saken i mötet med de första kristna: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.” I det första av sina brev, till medkristna i Tessalonike, noterar Paulus: ”Redan när vi var hos er sade vi er i förväg att vi skulle få lida, och så har det också gått som ni vet.” Han kan till och med skriva: ”Ni har ju fått nåden att inte bara tro på Kristus utan också att lida för hans skull.”

Det är klart att vi behöver alla de Tre heliga dagarna för att få något grepp om hemligheten. Men redan på sitt kors är Jesus segraren: korset förvandlas till en tron. Han är det därför att han gick in i sitt lidande i lydnad mot sin Fader, att han inte gav efter och lät Guds fiende segra. Paulus gör klart att ”syndens lön är döden”, och då blir den syndfries död inte att straff utan ett vapen mot honom som är dödens herre. På ett sätt blir uppståndelsen på tredje dagen bara bekräftelsen på vad som redan har skett.

Så kan också Jesus i sitt avskedstal säga: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” Och aposteln Petrus kan frimodigt ge uppmaningen: ”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet.” De välsignelseord som har getts er efter predikan i Fastan viker inte undan från hemligheten i tron på en lidande och korsfäst Frälsare: ”Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, om ni nu än får lida en kort tid, han upprätte er, stödje er och give er fasthet.”

På Långfredagen samlas vi med stilla tacksamhet inför korset, där vår Herre Jesus är fästad. Där får vi tröst, för han lider med oss i denna arma värld. Och där får vi styrka, frimodighet och hopp, för han lider för oss, och inbjuder oss att vandra med honom in i lidandet, ja, men då också mot liv och seger bortom det!

Jesaja 53

Psalm 449 ps 449

 

Skärtorsdagen

Psalm 394

Psalm 70

Skärtorsdagen – 2019  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

394:-, 70:1-4, Cecilia: 300:1-2,5, 391:4-10, 393:-, 451:-

 

Vid två tillfällen i 1 Kor. talar Paulus om vad han har ’tagit emot’ och vad han har ’fört vidare’. Det handlar om några viktiga saker som rör Herren Jesus. Om dem kan ju Paulus inte tala av egen erfarenhet, eftersom han inte var med. Han har därför fått ’ta emot’ information om vad som hände, och ser nu som sin uppgift att troget ’föra vidare’ vad han fått veta.

Det handlar dels om det viktigaste i budskapet om Jesus, han som har visade sig vara Kristus, som ju är den grekiska översättningen av Messias, och därmed om det grundläggande evangeliet. Han skriver: ”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig …”

Det är det här, det centrala i evangeliet om Jesus Kristus, som vi under kyrkoårets Heliga tre dagar stannar inför. Det är ett budskap som också vi har tagit emot. För att vi skall kunna bevara det angeläget och oförändrat upprepar vi det varje år. Vi firar Påsk för att minnas hur Jesus dog och blev begraven och uppstod. Till de troende i Korint skrev Paulus: ”Jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er.” I ett mönster från GT:s Påsk vill nu kyrkan ännu ett år påminna också oss om evangeliet.

I det här, där Paulus troget håller sig till vad han har ’tagit emot’, handlar det om budskapet, om den kristna trosbekännelsen. Det andra stället handlar om gudstjänsten, där bekännelsen får näring och fördjupas och blir grunden både för den kristnes liv och för vittnesbördet.

Då skriver aposteln, som vi hörde i dagens Ep.: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd,  tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.”

Det har gått lite drygt 20 år sedan Jesus dog och uppstod, och kyrkan efter den första Pingsten började växa. Men redan då är kyrkans centrala gudstjänst så etablerad att den grundläggande beskrivningen av det tillfälle, då Jesus förvandlade en påskmåltid till kyrkans nattvard, har fått fast form. Med några små olikheter i detaljer finns samma skildring i evangelierna.

Genom att binda minnet av sin frälsningsgärning till en helgad måltid låter Jesus det finnas ett samband med det gamla förbundets folk. Där hade man samlats, och så gör judar fortfarande, för att vid en måltid minnas den grundläggande befrielse som Gud hade gett. Folket hade varit förslavat, men hade förts ut för att vandra mot ett utlovat hemland. Möjligheten till frihet hade getts genom att man hade strukit ett lamms, påskalammets, blod på sina dörrposter.

På Guds uppmaning mindes man det varje år, vid Påsken. Vid en måltid hade uttåget tagit sin början, och det är då också vid en måltid man gör minnet aktuellt. Sedan den yngste sonen ställt fyra frågor, förklaras den märkliga måltidens bakgrund i befrielsen ur Egypten. Och så säger husfadern: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten.” Minnet etableras så kraftfullt att man räknar sig som om man var med när det hände. Då bryter man ut i tacksägelse: ”Därför är vi skyldiga att tacka, att lova, att förhärliga upphöja prisa och vörda honom, som gjort alla dessa under för våra fäder och för oss.”

Vad Jesus gör är att han ändrar vad det är man skall minnas. Man kan undra om apostlarna riktigt hängde med, för det handlade ju om saker som skulle hände först de kommande dagarna. Men åminnelsemåltiden knöts inte längre till påskalammet som hade slaktats för att ge jordisk befrielse, utan till ”min kropp som blir utgiven för er” och till ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Och också i vår helgade måltid ljuder tacksägelsen i en form som vi kan känna igen från den gamla påskmåltiden: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud.”

Men trots ändringen av inriktning är hållningen densamma. Det handlar inte om minnet från ett avlägset förflutet, utan om något att minnas som så aktuellt att vi är med. Så är det varje söndag, men det blir naturligtvis än mer påtagligt, när vi firas Påsk, och just på Skärtorsdagskvällen förs till salen i övre våningen på Sionsberget i Jerusalem.

Det är en märklig omsorg Gud visar om sitt folk. I fientlig omgivning formas gemenskap vid en måltid. Det var mera jordiskt politiskt första gången, med ett liv som slavar under förtryckande herrar. Den här andra gången vidgas perspektivet. Nu handlar det om ”världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna”, som Paulus definierar det i Ef. Befrielsens mål blir då också större, inte ett jordiskt utlovat land, utan ”ett bättre land, det himmelska”, som är berett för oss som är ”gäster och främlingar på jorden”, som aposteln säger i Hebr.

Den här omsorgen om oss människor kommer ur Guds kärlek. Vi hörde i Ev. skildringen av den måltid som blev den första nattvarden att ”Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” Det är första gången i Joh. som det tydligt talas om Jesu kärlek till sina lärjungar. Det skall sedan komma tillbaka vid hans avskedstal vid måltiden, som Joh. har bevarat. Det blir då också tydligt att det är den kärleken som leder Jesus in i lidande och död: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade han.

Också den delen av minnet måste vi låta bli aktuell för oss. Det kan bli ett slags offerteknik över Jesu försoningsverk: Gud kräver att syndaren straffas, och då blir Jesus offret. Men med det fångar man inte djupet i Guds väsen. Det är sådant att synd inte kan finns med honom. Men det handlar ändå inte i första hand om vad Guds rättfärdighet kräver, utan om vad Guds kärlek vill. Därför har också Skärtorsdagen fått en särskilda psalm som vi strax skall sjunga: ”Där barmhärtighet och kärlek råder …”

Det här påverkar vårt sätt att leva. När vi blir berörda av gudomlig kärlek låter vi oss förvandlas. Jesus gestaltade tydligt denna sista kväll att han ”inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Men sedan han förklarat varför han utfört tjänarsysslan att tvätta gästernas fötter, kom uppmaningen: ”Så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter”. Jesu lärjungar skall tjäna varandra och sina medmänniskor i kärlek och ödmjukhet.

Ja, Herren Jesus fullgjorde till slut sitt tjänande i kärlek genom att ”ge sitt liv till lösen för många”, där ’många’ är ett bibliskt sätt att säga ’alla’, men det ordet används inte, eftersom det dessvärre är så att inte alla bryr sig om att öppna sig för Herrens kärlek. Men vi vill i djup tacksamhet ta emot vad Jesus har gjort för vår frälsnings skull, det som vi nu under tre dagar vill minnas. Och vi tackar honom för att han har stiftat den heliga nattvarden till ett ständigt upprepat minne av det. Så har också det gamla namnet på altarets sakrament blivit just ’tacksägelse’, ’evkaristi’.

Psalm 451

 

 

Palmsöndag

Intåget till kyrkan på Palmsöndagen 2019

Palmsön. – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4 | :5-7, 452:5-8, Cecilia: 294:-, 448:3-4

 

“När de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom.” Det som en gång skedde, har vi nu låtit ske på nytt. Som våra medkristna över hela världen har vi inlett vår gudstjänst på Palmsöndagen med att med kvistar av något slag i händerna ansluta sig till skarorna som möter Jesus.

Vi gör det varje år, när vi firar Påsk, efter samma tidsordning som en gång i Jerusalem, vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Och med det inleder vi Stilla veckan, som skall leda fram till de Heliga tre dagarna, Långfredag, Påskafton och Påskdagen. Vi skall nu i våra gudstjänster gestalta minnet av vad som hände med Jesus i Jerusalem.

Det som är alldeles speciellt med oss kristna, är att vi har en tro som bygger på något som en gång hände. I andra religioner är grunden vad någon andlig gestalt, som Buddha, tänkte sig in i och menade sig förstå av tillvarons dolda andliga sidor, eller på vad någon, som Muhammed, uppfattade sig få uppenbarelser om. Det som de ansåg sig ha fått insikt om, fick naturligtvis betydelse för hur livet här i världen bör formas, men det rör sig ändå om en verklighet som är skild från den jordiska.

Men det som är utgångspunkten för vår kristna tro är alltså något som har hänt i vår värld, på bestämda platser vid bestämda tider. Så var det redan med det gamla gudsfolket. Något hade hänt, någon gång runt 1300 f.Kr. Ett folk, förslavat i främmande land, hade genom ett påtagligt gudomligt ingripande kunnat göra sig fritt, och bege sig på vandring till ett nytt land. Där byggde livet sedan på den gudomlig Lag som hade uppenbarats för folkets andliga ledare Mose. Men som vi hörde i GT-läsningen hade Gud uppmanat sitt folk att varje år samlas för att fira Påsk, med en måltid, om vilken det gällde: ”Den dagen skall du säga till din son: Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.”

Nu samlas vi i det nya gudsfolket för att på motsvarande sätt lyfta fram minnet av vad vårt liv i tro bygger på. Framför oss ligger Stilla veckan. Att vi nu skall lyfta fram det som är viktigast i Jesu verk, framgår på sitt sätt av evangelierna. I Mark. handlar 6 av de 16 kapitlen om den här veckan, i Joh. 9 av de 22. Det är lite oklart hur länge Jesus offentliga verksamhet pågick, men om för samman noteringarna i Joh., kommer vi fram till så där tre år. Men i de här skildringarna av hans liv handlar alltså mer en 1/3 om den här enda veckan!

Naturligtvis är det viktigt med allt som Jesu sade, i sina predikningar och liknelser. Men evangelierna ger redan före skildringen av den här sista veckan stor plats åt vad som hände. Och mycket av vad Jesus sade och lärde var kommentarer till de olika händelserna.

I vår tid har dock Jesus ofta setts som en lärare om det gudomliga och om hur livet då skall formas, som en kristen motsvarighet till Buddha och Mohammed. Det som blir ett problem, som man kan ha svårt att hantera, är då varför han greps och dödades. I alla evangelierna handlar två kapitel om det dygn, då han rannsakades och korsfästes och begravdes. Om han nu bara var lärare får han ju anses ha misslyckats. Till slut var det bara några kvinnor och någon enda manlig lärjunge kvar.

Nej, det är inte läraren vi minns under Stilla veckan, utan Herren Jesus som Frälsare och Kung i det Guds rike som formades av honom, och som vi dagligen ber om: ”Tillkomme ditt rike!” Och det är de här dagarnas händelser, som ges så stor plats i evangelierna, som etablerade honom som det. Fast inte heller det är lätt att fatta, att korset till slut blir ett segertecken.

Med en tro som bygger på vad som har hänt, något som alltså på många sätt är förbryllande, är det viktigt att återberätta och då också återuppleva det. Och när nu vårt liv har en så påtaglig årsrytm i följd av solens gång, så låter vi också året i kyrkan få detsamma. Och som det var i biblisk tid, så firar vi Påsk varje år. Det är för att vår tro skall kunna bestå och fördjupas som vi nu, näst intill dag för dag, skall följa Herren Jesus på hans lidandes väg. Kristen tro är inte på något sätt främmande för att meditera över vem Jesus egentligen var och är. Men till slut blir det viktigare vad han gjorde, och minnet av det centrala i hans gärning aktualiserar vi nu under årets Stora och Stilla vecka.

Så har vi då idag anslutit till dem som kom Jesus till mötes, när han kom ridande in i Jerusalem. Eftersom man kunde sin historia visste man vad det handlade om. En gång, när det var oklart vem som skulle bli kung efter David, hade prästen Sadok och profeten Natan låtit Salomo sitta upp på kungens mulåsna och smort honom till kung vid Gihonkällan utanför Jerusalem. I 1 Kung. berättas då att ”alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv”.

Det här skedde nu på nytt med Jesus, och det var vad man insåg. Och då ”tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom”, hörde vi i högmässans Ev. I Luk:s skildring som vi hörde vid palmtåget sägs ingenting om kvistar, och Matt. säger att man ”skar kvistar från träden”. Men Joh. säger alltså att det var palmkvistar. Det som då är värt att fundera över, är att det inte växer några palmer uppe i bergen där Jerusalem ligger. Men man skaffade palmkvistar till templet, för att använda vid processioner där, och kanske hade de som nu kom för att fira Påsk palmkvistar med sig.

Att åtminstone somliga tog emot Jesus med vad man annars använde i templet, gjorde att han togs som något annat än en jordisk kung. Det blev gudstjänst av det, så som vi har inlett vår Palmsöndagshögmässa med procession med de kvistar vi enligt gammal tradition har här i Norden, videkvistar. I våra små förhållanden i S:t Stefanus har vi inget processionskors att följa, men låter Herren Jesus bli inte mindre värdigt gestaltad av evangelieboken.

Det är Kungen i Guds rike vi tar emot idag. Vi möter och hyllar Jesus som vår Herre. Det gör vi naturligtvis varje söndag, men det blir än mer markerat, när vi idag låter minnet av vad som hände i Jerusalem ta gestalt. Vi gör det med mer rörelse än vanligt. Matt. talar vid Jesu intåg i Jerusalem om ”folket, både de som gick före honom och de som följde efter”. Till den skaran ansluter vi idag.

Vi har nu först gjort det i vårt palmtåg. Vi vill följa Herren Jesus som Kung, och palmkvistarna, som vi nu tar med oss hem, blir tecken på att vi vill vara medborgare i hans rike.

Nu skall vi strax röra oss igen, för att delta i offertorieprocessionen. Det som kännetecknar det rike, där Jesus är Herre, är omsorg om dem som har det svårt, som livet inte ler mot. Det blir samtidigt en sammanfattning av vår Fastetid, då vi har strävat efter att glömma bort oss själva och i stället riktat in oss mot Jesus och dem som han har betecknat som ”dessa mina minst bröder”. Det var också under sin avslutande undervisning dagarna den här veckan, som han påminde om dem. Och när nu kyrkan har manat oss till återhållsamhet under Fastan, har vi kunnat spara ihop till ett fasteoffer till lidande medmänniskor, särskilt medkristna.

Och så skall vi till slut gå fram till altaret vid vår nattvardsgång. Herren Jesus är mitt ibland oss på olika sätt, men i början av den vecka som präglas av hans lidande och offer för vår skull, blir nattvarden angelägen. Som alltid är vår bekännelse: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Det är nu också programmet för de kommande heliga dagarna.

Det skall inte sättas punkt för den här predikan utan att också minnet av Maria som smorde Jesus har lyfts fram. Mark. har bevarat att Jesus då sade: ”Överallt i hela världen där evangeliet förkunnas ska man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Så vill också vi bevara minnet av henne och vad hon gjorde. Evangelisterna är överens om att Jesus tog emot vad hon gjorde som en beredelse för hans begravning.

Man kan tycka att det inte blev mycket av Palmsöndagens hyllningarna till Jesus. De skulle ersättas av rop om att han skulle korsfästas. Och Marias smörjelse blev verkligen en beredelse för hans begravning. Men för oss, när vi nu vet allt som hände, så gäller vår hyllning just det: att ”han utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”.

Psalm 45

Psalm 448