Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

Påskdagen

Psalm 146

Psalm 68

 

Psalm 147

Påskdagen – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

146:1-3, 68:-, 147:-, 464, 149:-, 359:-, 151:-

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Paulus hade, efter tre långa missionsresor, kommit till Jerusalem. När han då besökte templet blev det oroligt, och det urartade till upplopp. Romarna grep in, och för att få klart för sig vad saken handlade om, sammankallades det judiska Stora rådet.

Paulus visste var han hade sina landsmän. Den inflytelserika gruppen saddukeer trodde, till skillnad från fariseerna, inte på uppståndelsen. Om han bekände sin tro på uppståndelsen, skulle man i Stora rådet börja gräla med varandra och glömma bort honom. Men det blev sådan röra att romarna fick gripa in igen. Och det ledde ju till att Paulus sattes i häkte, och med tiden fann det lämpligt att begära att hans sak skulle prövas av kejsaren. Därigenom kom han till slut till Rom.

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Även om Paulus sade så för att skapa oreda i mötet med Stora rådet, sammanfattar det en av de grundläggande sidorna av hans tro och predikan. Men så hade ju också Jesus mött honom, när han var på väg till Damaskus för att jaga den Uppståndnes anhängare. Paulus fick dramatiskt klart för sig att det var han som hade haft fel och att de som han var ute efter hade rätt. I det nära sammanhang mellan kropp och ande som präglar Bibeln, blev han blind vid mötet, han hade inte sett den gudomliga sanningen, men fick ny syn, när Ananias kom och lade sina händer på honom.

I min predikan på Långfredagen utgick jag från vad Paulus skrev till sina medkristna i Korint: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.” Men det ligger ingen motsats i detta till att han vid ett annat tillfälle talade om ”hoppet om de dödas uppståndelse”. Det gäller naturligtvis först det faktum att det bara är en död som kan uppstå från de döda. Men det handlar också om att Paulus hade fått klart för sig att det låg en gudomlig mening i att Jesus måste dö. Hans död hade inte varit ett nederlag utan en seger, och hans uppståndelse visade det.

Vi är nu framme vid ”den tredje dagen”, den tredje av de Heliga tre dagarna. Den andra av dem, Påskaftonen, firar man ingen gudstjänst, bara enkel bön. Det som då sker, sker i det fördolda. Men det är av sådan betydelse att vi har med det i vår trosbekännelse: ”nederstigen till dödsriket”. Och katekesen anger, helt i kristen tradition, att ”korsfäst, död och begraven” hör till Krist förnedring, men att hans upphöjelse började med att han ”steg ned till dödsriket för att där förkunna sin seger över döden och djävulens makt”. Det är genom denna hans seger som vi ännu ett år har kunnat och vågat ’avsäga oss djävulen, syndens fader och mörkrets furste’ och förnya våra dop- och konfirmationslöften.

Hans seger blev uppenbar på ”den tredje dagen”, på Påskdagen. Vi behöver nu inte fundera över vad som möjligen skulle kunna ha skett bortom vår jordiska verklighet. När kvinnorna kom till graven fann de att den var tom, han som hade lagts där hade lämnat den. Vittnesmålen om vad som hände är lite förvirrade, som man kan förvänta sig när oväntade saker händer, lite för stora för att omedelbart förstå. Flera evangelier talar om att kvinnorna fick möta änglar i stället för den döda kropp som de skulle ta hand om.

Johannes har dock i sitt evangelium, som vi har hört idag, valt att av kvinnorna framhålla Maria Magdalena. Att hon trots allt inte hade varit ensam, framgår av att hon meddelade apostlarna att Jesus var bortflyttad från graven, ”och vi vet inte var de har lagt honom”. När Petrus och ”den andre lärjungen, den som Jesus älskade”, evangeliets författare väljer att tala om sig själv i tredje person, kom fram till graven, kunde de se att linnebindlarna låg kvar, men där fanns ingen kropp där längre.

Det skulle dröja ett slag innan man fick alldeles klart för sig att Jesus hade uppstått. Men det grundläggande faktum att graven var tom, kommer ingen ifrån. Förklaringarna varför det var så har genom tiderna varit många, en hel del fantasifulla. Uppenbart har man försökt komma undan det som på en gång är den naturligaste, men samtidigt så helt onaturliga förklaringen: han hade uppstått till nytt liv.

Det var det budskapet som blev den kristna kyrkans grund. När Guds Ande den första Pingstdagen hade gett apostlarna frimodighet att våga träda fram, så förkunnar Petrus: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det.” Och trots att de första försöken att få dem att hålla tyst redan hade kommit, konstateras i Apg.: ”Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.”

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Genom tiderna har kristna betygat det, kyrkoledare och enkla människor som har kommit till tro. Det har nu varit min uppgift att säga så, under så där femton år som er biskop. Min strävan har varit att ansluta mig till raden av vittnen om Kristi uppståndelse. Jag har försökt leda er fram i ett liv som därigenom har blivit förvandlat, och jag hoppas att ni menar att jag i någon utsträckning har lyckats med det.

I tidegärden under Fastan ber man då och då: ”Helige Fader, du har gett oss Kristus som våra själars herde, tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnande folk.” Jag har verkligen velat ge er den ledning som ni har haft rätt att kräva av er biskop. Om det verkligen har varit så, tillkommer naturligtvis inte mig att avgöra, men det har ändå i all mänsklig svaghet varit min strävan.

Det andra böneämnet är jag däremot i stånd att bekräfta. Jag har fått nåden att ”glädjas åt ett lyssnande folk”. Det fyller mig med stor tacksamhet, vill jag betyga, när jag nu leder min sista gudstjänst som er biskop. När jag i det uppdraget om en stund för sista gången har välsignat er, kommer jag att lägga ner min biskopsstav på altaret. I fortsättningen skall den föras av någon annan.

Det tillhör omständigheterna i livet i denna världen att allting förr eller senare tar slut. Så är det nu med min tjänst som biskop. Jag kommer naturligtvis att fortsätta att vara biskop, men utan tjänst. Det som tillhör en biskop i tjänst, som att jag regelmässigt har varit den som har lett er samling till kring Ord och sakrament, tillkommer inte mig längre. Ni kommer i fortsättningen att få se mig mer som en vanlig präst, som adjunkt till er kyrkoherde. Det enda som kommer att kvarstå, så vida nu inte er nye biskop delegerar något till mig, är att jag kommer att välsigna vid högmässans avslutning.

Ja, allt jordiskt når sitt slut. Men det konstaterandet, nu vad gäller mitt uppdrag som er biskop, görs på Påskdagen, på den dag på kyrkoåret som mer än andra talar om att Gud genom Jesu uppståndelse har gett oss nytt liv, berett oss ”en framtid och ett hopp”. I 2 Kor. skriver Paulus, i en värld där allt skapat har sin begränsning: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

I detta nya liv har vi förts in genom dopet. Då blev vi ”begravda med honom … för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda”. Med stor glädje har vi idag varit med om att det genomgripande har skett med ännu en människa. Och en av våra medkristna har konfirmerats, den dopets gåva han en gång fick har bekräftats. Och vi andra har förnyat våra doplöften, våt vilja att ta emot och leva i det nya livet i Kristus.

Och om en stund skall vi i nattvarden få möta den Uppståndne, och då i stor tacksamhet proklamera: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Vårt liv präglas av att vi har en Herre som är ”korsfäst, död och på tredje dagen uppstånden’. Därför blir mötet med honom vid altaret fyllt av djup tacksamhet. Vi firar det som kyrkan har funnit anledning att kalla evkaristi, ’tacksägelse’.

Som er biskop har jag varit insatt som en efterföljare till apostlarna. När man utsåg Mattias som ny i skaran av Herren Jesu apostlar, angavs uppgiften vara att ”vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss”. Jag har försökt vara trogen mot det apostoliska uppdraget. Och jag vill då avsluta min tid som er biskop med att instämma i apostlafursten Petrus stora tacksägelse: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.”

 

Psalm 359

Psalm 151

Postludium

 

Långfredagen

Psalm 140

Psalm 142

Långfredagen – 2019  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

140:-, 142:-, [449:1-2, 144:1-2, 239:3], 145:-, 456:-. 143

 

”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.” S:t Paulus skriver så till sina medkristna i Korint. Det är något speciellt med budskapet om Jesus, och därmed med kristen tro. Den skiljer sig från de olika former av tro och religion som omger den unga församlingen. Det är en tro på en Frälsare som hade blivit korsfäst.

Det här centrala i det kristna budskapet och tron har inte blivit mer accepterat i vår tid. Att Jesus genomgripande har påverkat vår världsdels och dess kultur, och på många sätt nu hela världens, kan man inte undgå att erkänna, men man talar antingen så lite som möjligt om det, eller lyfter fram andra sidor hos honom.

Ändå är det korset som har blivit den kristna symbolen. Det är så allmänt förekommande och ofta så utsmyckat tecken att man inte tänker på vad det egentligen är: ett avrättningsredskap. Det kan vara naturligt att spontant tycka att det är både stötande och dåraktigt att låta det vara centrum för tro och tillbedjan. Också vi kristna, 2000 år senare i en annan stad, behöver nog få samma apostoliska påpekande: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.”

Vi som har samlats här vet att det som vi minns idag på Långfredagen inte är det sista som sker med och kring Jesus. Vi är ju bara på den första av de Tre heliga dagarna. Men det går inte att komma runt det faktum att centralt i det kristna budskapet handlar det om lidande och död. Det är inte vad man har att vänta av en Frälsare, att han blir korsfäst, död och begraven.

Men samtidigt blir det en Frälsare som just därför kommer oss nära och blir oss sällsynt angelägen. För lidande och död är en del av livet, som det inte går att komma ifrån.

Vi möter lidande på två sätt. Först handlar det om det onda och meningslösa lidandet, det som är vad Guds fiende har att ge. Vi har det i sjukdom och olycka, i fattigdom och förtryck och annat som drabbar oss. Det kan bli följden av misstag och missbedömningar. Bibeln inser det och försöker inte låtsas om annat I Psalt. tvingas den fromme klaga ”för min själ är mättad med lidanden och mitt liv närmar sig dödsriket”. Bönen kan bli hjärtskärande: ”Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vårt lidande och betryck?” Men den kan också, trots allt, bli fylld av tillit till Gud: ”Han föraktade inte den förtrycktes lidande och såg inte på honom med avsky.” Jesus bad så på korset. Ropet ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, går sakta över i förtröstan.

Han visste att det skulle bli så. När hans lärjungar hade börjat få klart för sig vem han var, och Petrus hade bekänt honom som ”Messias, den levande Gudens Son”, var det slut på predikan och under inför stora folkmassor. Nu var hans uppgift en annan: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste bli dödad, och efter tre dagar uppstå igen”, sade han. Det var han som var uppfyllelsen av Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare, som vi hörde i GT-läsningen: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande.”

Det här är djupt tröstefullt. I det lidande, som oundvikligen drabbar oss, är vi inte ensamma. Vi har inte en Herre och Frälsare, som från upphöjd position i förbarmande sträcker sig ner till oss. Vi har en som finns vid vår sida i eländet, och kan hjälpa oss på ett helt annat sätt, eftersom han har delat det. I Ep. hörde vi aposteln säga: ”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd.” Vi låter det vidgas till ’som har delat vårt lidande i allt’.

Men sedan finns också ett lidande som är meningsfullt och leder till något gott, kanske inte alltid så förlamande, men i varje fall något mödosamt. Allt lärande är förenat med möda, inte så sällan med lidande av något slag. Skrapade knän, när man lär sig cykla, eller huvudvärk efter nattens tragglande av språkliga böjningsmönster eller matematiska uträkningar, får man räkna med.

Också i det här är Bibeln realistisk, och inser samtidigt att vårt livs växt in i det gudomliga inte är annorlunda. ”Det gjorde mig gott att få lida, så att jag fick lära mig dina stadgar”, bekänner vi med Ps. 119. Bibeln vågar se att lidande inte alltid bryter ner. ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far?” menar aposteln i Hebr.

Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ett lidandets mysterium att ödmjukt stanna inför på Långfredagen. Vi fick i Ep. höra: ”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande.” Det är lätt att avvisa ett sådant apostlaord som något man bara inte kan acceptera, ett påstående om en grym och krävande Gud, en Gud som annars betygas vara fylld av kärlek. Men det som Långfredagen uppmanar oss till, är att låta oss föras lite djupare än så, till den på många sätt plågsamma insikten att Jesu lidande på Golgata kors är ett uttryck för kärlek. Till vandrarna på väg till Emmaus ställde den än så länge okände mannen frågan: ”Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?”

Det är insikten eller åtminstone aningen om den här hemligheten som har gjort människor till kristna, trots att det har medfört lidande. Från begynnelsen var Paulus ärlig om saken i mötet med de första kristna: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.” I det första av sina brev, till medkristna i Tessalonike, noterar Paulus: ”Redan när vi var hos er sade vi er i förväg att vi skulle få lida, och så har det också gått som ni vet.” Han kan till och med skriva: ”Ni har ju fått nåden att inte bara tro på Kristus utan också att lida för hans skull.”

Det är klart att vi behöver alla de Tre heliga dagarna för att få något grepp om hemligheten. Men redan på sitt kors är Jesus segraren: korset förvandlas till en tron. Han är det därför att han gick in i sitt lidande i lydnad mot sin Fader, att han inte gav efter och lät Guds fiende segra. Paulus gör klart att ”syndens lön är döden”, och då blir den syndfries död inte att straff utan ett vapen mot honom som är dödens herre. På ett sätt blir uppståndelsen på tredje dagen bara bekräftelsen på vad som redan har skett.

Så kan också Jesus i sitt avskedstal säga: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” Och aposteln Petrus kan frimodigt ge uppmaningen: ”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet.” De välsignelseord som har getts er efter predikan i Fastan viker inte undan från hemligheten i tron på en lidande och korsfäst Frälsare: ”Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, om ni nu än får lida en kort tid, han upprätte er, stödje er och give er fasthet.”

På Långfredagen samlas vi med stilla tacksamhet inför korset, där vår Herre Jesus är fästad. Där får vi tröst, för han lider med oss i denna arma värld. Och där får vi styrka, frimodighet och hopp, för han lider för oss, och inbjuder oss att vandra med honom in i lidandet, ja, men då också mot liv och seger bortom det!

Jesaja 53

Psalm 449 ps 449

 

Skärtorsdagen

Psalm 394

Psalm 70

Skärtorsdagen – 2019  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

394:-, 70:1-4, Cecilia: 300:1-2,5, 391:4-10, 393:-, 451:-

 

Vid två tillfällen i 1 Kor. talar Paulus om vad han har ’tagit emot’ och vad han har ’fört vidare’. Det handlar om några viktiga saker som rör Herren Jesus. Om dem kan ju Paulus inte tala av egen erfarenhet, eftersom han inte var med. Han har därför fått ’ta emot’ information om vad som hände, och ser nu som sin uppgift att troget ’föra vidare’ vad han fått veta.

Det handlar dels om det viktigaste i budskapet om Jesus, han som har visade sig vara Kristus, som ju är den grekiska översättningen av Messias, och därmed om det grundläggande evangeliet. Han skriver: ”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig …”

Det är det här, det centrala i evangeliet om Jesus Kristus, som vi under kyrkoårets Heliga tre dagar stannar inför. Det är ett budskap som också vi har tagit emot. För att vi skall kunna bevara det angeläget och oförändrat upprepar vi det varje år. Vi firar Påsk för att minnas hur Jesus dog och blev begraven och uppstod. Till de troende i Korint skrev Paulus: ”Jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er.” I ett mönster från GT:s Påsk vill nu kyrkan ännu ett år påminna också oss om evangeliet.

I det här, där Paulus troget håller sig till vad han har ’tagit emot’, handlar det om budskapet, om den kristna trosbekännelsen. Det andra stället handlar om gudstjänsten, där bekännelsen får näring och fördjupas och blir grunden både för den kristnes liv och för vittnesbördet.

Då skriver aposteln, som vi hörde i dagens Ep.: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd,  tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.”

Det har gått lite drygt 20 år sedan Jesus dog och uppstod, och kyrkan efter den första Pingsten började växa. Men redan då är kyrkans centrala gudstjänst så etablerad att den grundläggande beskrivningen av det tillfälle, då Jesus förvandlade en påskmåltid till kyrkans nattvard, har fått fast form. Med några små olikheter i detaljer finns samma skildring i evangelierna.

Genom att binda minnet av sin frälsningsgärning till en helgad måltid låter Jesus det finnas ett samband med det gamla förbundets folk. Där hade man samlats, och så gör judar fortfarande, för att vid en måltid minnas den grundläggande befrielse som Gud hade gett. Folket hade varit förslavat, men hade förts ut för att vandra mot ett utlovat hemland. Möjligheten till frihet hade getts genom att man hade strukit ett lamms, påskalammets, blod på sina dörrposter.

På Guds uppmaning mindes man det varje år, vid Påsken. Vid en måltid hade uttåget tagit sin början, och det är då också vid en måltid man gör minnet aktuellt. Sedan den yngste sonen ställt fyra frågor, förklaras den märkliga måltidens bakgrund i befrielsen ur Egypten. Och så säger husfadern: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten.” Minnet etableras så kraftfullt att man räknar sig som om man var med när det hände. Då bryter man ut i tacksägelse: ”Därför är vi skyldiga att tacka, att lova, att förhärliga upphöja prisa och vörda honom, som gjort alla dessa under för våra fäder och för oss.”

Vad Jesus gör är att han ändrar vad det är man skall minnas. Man kan undra om apostlarna riktigt hängde med, för det handlade ju om saker som skulle hände först de kommande dagarna. Men åminnelsemåltiden knöts inte längre till påskalammet som hade slaktats för att ge jordisk befrielse, utan till ”min kropp som blir utgiven för er” och till ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Och också i vår helgade måltid ljuder tacksägelsen i en form som vi kan känna igen från den gamla påskmåltiden: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud.”

Men trots ändringen av inriktning är hållningen densamma. Det handlar inte om minnet från ett avlägset förflutet, utan om något att minnas som så aktuellt att vi är med. Så är det varje söndag, men det blir naturligtvis än mer påtagligt, när vi firas Påsk, och just på Skärtorsdagskvällen förs till salen i övre våningen på Sionsberget i Jerusalem.

Det är en märklig omsorg Gud visar om sitt folk. I fientlig omgivning formas gemenskap vid en måltid. Det var mera jordiskt politiskt första gången, med ett liv som slavar under förtryckande herrar. Den här andra gången vidgas perspektivet. Nu handlar det om ”världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna”, som Paulus definierar det i Ef. Befrielsens mål blir då också större, inte ett jordiskt utlovat land, utan ”ett bättre land, det himmelska”, som är berett för oss som är ”gäster och främlingar på jorden”, som aposteln säger i Hebr.

Den här omsorgen om oss människor kommer ur Guds kärlek. Vi hörde i Ev. skildringen av den måltid som blev den första nattvarden att ”Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” Det är första gången i Joh. som det tydligt talas om Jesu kärlek till sina lärjungar. Det skall sedan komma tillbaka vid hans avskedstal vid måltiden, som Joh. har bevarat. Det blir då också tydligt att det är den kärleken som leder Jesus in i lidande och död: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade han.

Också den delen av minnet måste vi låta bli aktuell för oss. Det kan bli ett slags offerteknik över Jesu försoningsverk: Gud kräver att syndaren straffas, och då blir Jesus offret. Men med det fångar man inte djupet i Guds väsen. Det är sådant att synd inte kan finns med honom. Men det handlar ändå inte i första hand om vad Guds rättfärdighet kräver, utan om vad Guds kärlek vill. Därför har också Skärtorsdagen fått en särskilda psalm som vi strax skall sjunga: ”Där barmhärtighet och kärlek råder …”

Det här påverkar vårt sätt att leva. När vi blir berörda av gudomlig kärlek låter vi oss förvandlas. Jesus gestaltade tydligt denna sista kväll att han ”inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Men sedan han förklarat varför han utfört tjänarsysslan att tvätta gästernas fötter, kom uppmaningen: ”Så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter”. Jesu lärjungar skall tjäna varandra och sina medmänniskor i kärlek och ödmjukhet.

Ja, Herren Jesus fullgjorde till slut sitt tjänande i kärlek genom att ”ge sitt liv till lösen för många”, där ’många’ är ett bibliskt sätt att säga ’alla’, men det ordet används inte, eftersom det dessvärre är så att inte alla bryr sig om att öppna sig för Herrens kärlek. Men vi vill i djup tacksamhet ta emot vad Jesus har gjort för vår frälsnings skull, det som vi nu under tre dagar vill minnas. Och vi tackar honom för att han har stiftat den heliga nattvarden till ett ständigt upprepat minne av det. Så har också det gamla namnet på altarets sakrament blivit just ’tacksägelse’, ’evkaristi’.

Psalm 451

 

 

Palmsöndag

Intåget till kyrkan på Palmsöndagen 2019

Palmsön. – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4 | :5-7, 452:5-8, Cecilia: 294:-, 448:3-4

 

“När de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom.” Det som en gång skedde, har vi nu låtit ske på nytt. Som våra medkristna över hela världen har vi inlett vår gudstjänst på Palmsöndagen med att med kvistar av något slag i händerna ansluta sig till skarorna som möter Jesus.

Vi gör det varje år, när vi firar Påsk, efter samma tidsordning som en gång i Jerusalem, vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Och med det inleder vi Stilla veckan, som skall leda fram till de Heliga tre dagarna, Långfredag, Påskafton och Påskdagen. Vi skall nu i våra gudstjänster gestalta minnet av vad som hände med Jesus i Jerusalem.

Det som är alldeles speciellt med oss kristna, är att vi har en tro som bygger på något som en gång hände. I andra religioner är grunden vad någon andlig gestalt, som Buddha, tänkte sig in i och menade sig förstå av tillvarons dolda andliga sidor, eller på vad någon, som Muhammed, uppfattade sig få uppenbarelser om. Det som de ansåg sig ha fått insikt om, fick naturligtvis betydelse för hur livet här i världen bör formas, men det rör sig ändå om en verklighet som är skild från den jordiska.

Men det som är utgångspunkten för vår kristna tro är alltså något som har hänt i vår värld, på bestämda platser vid bestämda tider. Så var det redan med det gamla gudsfolket. Något hade hänt, någon gång runt 1300 f.Kr. Ett folk, förslavat i främmande land, hade genom ett påtagligt gudomligt ingripande kunnat göra sig fritt, och bege sig på vandring till ett nytt land. Där byggde livet sedan på den gudomlig Lag som hade uppenbarats för folkets andliga ledare Mose. Men som vi hörde i GT-läsningen hade Gud uppmanat sitt folk att varje år samlas för att fira Påsk, med en måltid, om vilken det gällde: ”Den dagen skall du säga till din son: Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.”

Nu samlas vi i det nya gudsfolket för att på motsvarande sätt lyfta fram minnet av vad vårt liv i tro bygger på. Framför oss ligger Stilla veckan. Att vi nu skall lyfta fram det som är viktigast i Jesu verk, framgår på sitt sätt av evangelierna. I Mark. handlar 6 av de 16 kapitlen om den här veckan, i Joh. 9 av de 22. Det är lite oklart hur länge Jesus offentliga verksamhet pågick, men om för samman noteringarna i Joh., kommer vi fram till så där tre år. Men i de här skildringarna av hans liv handlar alltså mer en 1/3 om den här enda veckan!

Naturligtvis är det viktigt med allt som Jesu sade, i sina predikningar och liknelser. Men evangelierna ger redan före skildringen av den här sista veckan stor plats åt vad som hände. Och mycket av vad Jesus sade och lärde var kommentarer till de olika händelserna.

I vår tid har dock Jesus ofta setts som en lärare om det gudomliga och om hur livet då skall formas, som en kristen motsvarighet till Buddha och Mohammed. Det som blir ett problem, som man kan ha svårt att hantera, är då varför han greps och dödades. I alla evangelierna handlar två kapitel om det dygn, då han rannsakades och korsfästes och begravdes. Om han nu bara var lärare får han ju anses ha misslyckats. Till slut var det bara några kvinnor och någon enda manlig lärjunge kvar.

Nej, det är inte läraren vi minns under Stilla veckan, utan Herren Jesus som Frälsare och Kung i det Guds rike som formades av honom, och som vi dagligen ber om: ”Tillkomme ditt rike!” Och det är de här dagarnas händelser, som ges så stor plats i evangelierna, som etablerade honom som det. Fast inte heller det är lätt att fatta, att korset till slut blir ett segertecken.

Med en tro som bygger på vad som har hänt, något som alltså på många sätt är förbryllande, är det viktigt att återberätta och då också återuppleva det. Och när nu vårt liv har en så påtaglig årsrytm i följd av solens gång, så låter vi också året i kyrkan få detsamma. Och som det var i biblisk tid, så firar vi Påsk varje år. Det är för att vår tro skall kunna bestå och fördjupas som vi nu, näst intill dag för dag, skall följa Herren Jesus på hans lidandes väg. Kristen tro är inte på något sätt främmande för att meditera över vem Jesus egentligen var och är. Men till slut blir det viktigare vad han gjorde, och minnet av det centrala i hans gärning aktualiserar vi nu under årets Stora och Stilla vecka.

Så har vi då idag anslutit till dem som kom Jesus till mötes, när han kom ridande in i Jerusalem. Eftersom man kunde sin historia visste man vad det handlade om. En gång, när det var oklart vem som skulle bli kung efter David, hade prästen Sadok och profeten Natan låtit Salomo sitta upp på kungens mulåsna och smort honom till kung vid Gihonkällan utanför Jerusalem. I 1 Kung. berättas då att ”alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv”.

Det här skedde nu på nytt med Jesus, och det var vad man insåg. Och då ”tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom”, hörde vi i högmässans Ev. I Luk:s skildring som vi hörde vid palmtåget sägs ingenting om kvistar, och Matt. säger att man ”skar kvistar från träden”. Men Joh. säger alltså att det var palmkvistar. Det som då är värt att fundera över, är att det inte växer några palmer uppe i bergen där Jerusalem ligger. Men man skaffade palmkvistar till templet, för att använda vid processioner där, och kanske hade de som nu kom för att fira Påsk palmkvistar med sig.

Att åtminstone somliga tog emot Jesus med vad man annars använde i templet, gjorde att han togs som något annat än en jordisk kung. Det blev gudstjänst av det, så som vi har inlett vår Palmsöndagshögmässa med procession med de kvistar vi enligt gammal tradition har här i Norden, videkvistar. I våra små förhållanden i S:t Stefanus har vi inget processionskors att följa, men låter Herren Jesus bli inte mindre värdigt gestaltad av evangelieboken.

Det är Kungen i Guds rike vi tar emot idag. Vi möter och hyllar Jesus som vår Herre. Det gör vi naturligtvis varje söndag, men det blir än mer markerat, när vi idag låter minnet av vad som hände i Jerusalem ta gestalt. Vi gör det med mer rörelse än vanligt. Matt. talar vid Jesu intåg i Jerusalem om ”folket, både de som gick före honom och de som följde efter”. Till den skaran ansluter vi idag.

Vi har nu först gjort det i vårt palmtåg. Vi vill följa Herren Jesus som Kung, och palmkvistarna, som vi nu tar med oss hem, blir tecken på att vi vill vara medborgare i hans rike.

Nu skall vi strax röra oss igen, för att delta i offertorieprocessionen. Det som kännetecknar det rike, där Jesus är Herre, är omsorg om dem som har det svårt, som livet inte ler mot. Det blir samtidigt en sammanfattning av vår Fastetid, då vi har strävat efter att glömma bort oss själva och i stället riktat in oss mot Jesus och dem som han har betecknat som ”dessa mina minst bröder”. Det var också under sin avslutande undervisning dagarna den här veckan, som han påminde om dem. Och när nu kyrkan har manat oss till återhållsamhet under Fastan, har vi kunnat spara ihop till ett fasteoffer till lidande medmänniskor, särskilt medkristna.

Och så skall vi till slut gå fram till altaret vid vår nattvardsgång. Herren Jesus är mitt ibland oss på olika sätt, men i början av den vecka som präglas av hans lidande och offer för vår skull, blir nattvarden angelägen. Som alltid är vår bekännelse: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Det är nu också programmet för de kommande heliga dagarna.

Det skall inte sättas punkt för den här predikan utan att också minnet av Maria som smorde Jesus har lyfts fram. Mark. har bevarat att Jesus då sade: ”Överallt i hela världen där evangeliet förkunnas ska man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Så vill också vi bevara minnet av henne och vad hon gjorde. Evangelisterna är överens om att Jesus tog emot vad hon gjorde som en beredelse för hans begravning.

Man kan tycka att det inte blev mycket av Palmsöndagens hyllningarna till Jesus. De skulle ersättas av rop om att han skulle korsfästas. Och Marias smörjelse blev verkligen en beredelse för hans begravning. Men för oss, när vi nu vet allt som hände, så gäller vår hyllning just det: att ”han utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”.

Psalm 45

Psalm 448

 

Askonsdagen

Askonsdagen – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 102:-, 541:1-2, 438:-

 

’Dödens kultur’ var den beteckning påven Johannes Paulus gav åt det samhälle som hade växt fram på 1900-talet. Han hade väl i åtanke att det då hade blivit en rättighet med abort, och att man talade om eutanasi. Men det handlade djupare sett om ett samhällsklimat där många människor inte längre har något hopp. Något bortom döden vågar man inte längre hoppas på. Och så har det blivit tydligt att klimatet håller på att förändras och hotar framtiden för vår jord. Uppgivenhet har blivit något som sätter sin prägel på människor, inte minst unga.

Det kan tyckas som att vi spelar med i det här, när vi nu samlas på Askons. Inte bara med ord, utan med livlös aska som talande tecken, skall det strax sägas till oss: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft, och att du åter skall bli till stoft.” Budskapet den här dagen på kyrkoåret utgår från en påminnelse om att vi skall dö.

Men det är inte uppgivenhet som kyrkan vill skall bli följden av askritualets brutala ärlighet. Vi inbjuds att inse vad som är anledningen till att vi skall dö, och utifrån det visas vi en väg att vandra som leder till liv.

Orden som skall åtfölja askan om en stund, riktades först till Adam, den första människan. Sedan dess har de ekat i världen, vi i Adams släkt har fått dem i arv. De kom som en följd av syndafallet, då Adam hade brutit mot det enda bud Gud hade gett. Följden blev att när Gud kom, så ledde hans dåliga samvete till att han gömde sig. Döden är därför inte så mycket ett straff som Gud mäter ut, utan hans sorgsna beskrivning av vad följden blir, om man vänder sig bort från honom som ger liv.

Det finns alltså ett samband mellan synd, att inte följa Guds vilja utan sitt eget behag, och död. Det som är kyrkans budskap till oss är att det sambandet kan brytas. Det finns en väg tillbaka till Livets Gud.

Det första som då sägs oss är att Gud mer än allt vill att vi vänder åter till honom. Att gömma sig, när vi har syndat, är inte vad han önskar. I stället får vi budskapet, som i Ps. 103: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.” Gud möter oss inte som en despot, utan som vår Fader. När vi blir medvetna om att vi inte har brytt oss om Gud och hans vilja, är den naturliga reaktionen just Adams, att försöka undvika att möta honom. I stället uppmuntrar Gud oss att komma till honom. Han betraktar oss primärt inte som lagbrytare, utan som barn inte riktigt förstår sitt eget bästa.

Gud vill alltså att vi vänder om och söker oss tillbaka till honom. Så har vi idag på Fastans inledande dag hört hans rop genom profeten: ”Nu skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan.” Vi går nu in i en tid av året som skall vara annorlunda. Sedan fornkyrkan har en fyrtio dagars Fastetid varit en förberedelse för Påsken. Det är en tid för att vända åter till Gud. Det är genom att rikta oss mot honom, som vi undviker hopplösheten i dödens värld.

Det finns hos Gud något som är värt att söka, har vi påmints om i dagens Ev. Det är i motsats till det jordiska inte förgängligt. Så kompletteras profetens rop av Jesus. ”Samla skatter i himlen … Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Fastan inbjuder oss därför att värdera våra livsval, och under tiden fram till Påsk medvetet välja bort sådant som kan tyckas vara skatter här på jorden. Kallelsen till omvändelse innebär att vi samtidigt vänder ryggen till vad den här världen menar sig ha att erbjuda och lockar med.

Det är här fasta, i den vidare meningen att avstå, kommer in. Det finns mycket som tillhör detta livets goda, som vi med tacksamma hjärtan kan ta emot som hans gåva. Men den alldeles uppenbara risken är att vi tar till oss gåvan och glömmer bort givaren. Vi gör det gudomliga till något begränsat jordiskt. Att avstå från något, alldeles frivilligt, blir då ett sätt att tydligt påminna oss om att det som världen har att ge, inte har någon välsignelse i själv. Varje gång vi känner suget efter något vi valt bort under Fastan, svarar vi att Givaren är viktigare gåvan, för stunden avstår vi från gåvan för att inte glömma bort honom.

Nu kan man ju fråga sig om det skall vara nödvändigt att avstå, att vända om just ’under fasta, gråt och klagan’. Varför skall det vara så trist och tråkigt? Vad blir det av trons glädje? Vad kyrkan med detta vill påminna om att det finns en hemlighet med lidande.

Vår värld har inte direkt underskott på lidande. Också det är en följd av synden, av att bryta gemenskapen med den Skapare som kunde konstatera att det han gjort ”var gott”. Det märkliga är att Gud inte rakt av gör rent hus med lidande och ondska, utan att han bemöter det genom att gå in i det. I Hebr. skriver aposteln om Jesus att ”trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande”.

Ingen annan väg anges för oss. På sin väg upp till Jerusalem fick apostlarna veta, och vi genom dem: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” En av flera linjer i Fastetiden är att den aktualiserar för oss Jesu vandring till Jerusalem, till den Påsk då han i den staden dog på ett kors och uppstod. Om vi vill följa Jesus, blir det ofrånkomligt för oss att påtagligt ’förneka oss själva’, med den möda det innebär. I Hebr. talade aposteln också om vårt lidande: ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner.” Det handlar om gudomlig fostran.

Att under Fastan ålägga sig det måttliga lidandet av lite återhållsamhet från denna världens goda, blir naturligtvis en övning för att kunna möta och uthärda verkliga och större lidanden, som vi inte kan undgå, vad det nu kan komma att bli. Men det för oss också in i den här gudomliga hemligheten. Det går en väg genom lidande till lydnad till gemenskap med vår himmelske Fader. Fastan inbjuder oss att gå ännu en liten bit på den vägen.

Ja, det är med att påminna om vår oundvikligt kommande död som Askons. nu ännu ett år inleder Fastetiden. Den skall också sluta med påminnelsen om död, men nu Herren Jesu död. Med det målet i sikte behöver vi inte resignera och ge upp, när vi får höra att vi inte är mer än stoft. Om den jordiska döden gör slut på livet, så gjorde Jesu död i Jerusalem slut på dödens makt. Bortom dess portar väntar vad som i Upp. beskrivs som det nya Jerusalem.

När vi nu under Fastan går med Jesus upp till Jerusalem, är det för att minnas vad som en gång skedde. Men det handlar också om hoppet om vad den gudomliga framtiden har i beredskap. Och däremellan, nu under Fastetiden markerar vi, på ett eller annat sätt påtagligt, att vi vill frigöra oss från sådant jordiskt som binder oss och vandra med Herren Jesus, beredda till något lite lidande, som kommer att fördjupa vår lydnad.

 

Sexagesima

Psalm 416

Sexagesima – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

64:1-2, 416:-, 407:-, 77:3-5

 

Om det nu finns en Gud, och om han talar, hur skall man kunna veta när det sker? Det är frågan som dagens texter söker svaret på. Det första är naturligtvis en fråga för vår tid, att det finns en Gud var ju närmast självklart förr i tiden. Men frågan om hur och när Gud talar är evig.

Fast nu skall man konstatera att inte alla religioner är intresserade av att höra Gud. Man är ofta mer intresserad av att på något sätt se Gud. Därför gör man sina gudabilder. Bibelns profeter kan närmast göra sig löjliga över det: vilken nytta kan man ha en staty av trä eller metall?

Den bibliska insikten är samstämmig: Gud kan man inte se, men det har behagat honom att låta sig höras. Därför kan vi på ett genomgripande sätt veta vem Gud är och vad han vill. Han har uppenbarat sig. Profeterna har hört hans röst, och känt sig tvungna att föra den vidare. ”Vem kan höra Herren Gud tala utan att bli hans profet?” hörde vi i GT-texten profeten Amos säga, den förste som fick sina profetior samlade i en bok.

För oss kristna har Gud talat främst genom Jesus, hans Son som blivit människa. Nu är det inte längre fråga om profeter, som hade att förstå sig på ibland ganska dunkla visioner. Nu har Gud talat med klara och förståeliga mänskliga ord. Joh. kunde därför tala om honom som ”Ordet”, det gudomliga Ordet, som ”blev kött”, blev människa.

Men var Jesus verkligen det? Vi har i dagens Ev. hört hur människorna runt honom tvivlade på det, och så har det ju fortsatt genom tiderna. De judiska ledarna avvisade honom, och skälet var tydligt att de kände sin maktposition utmanad. I vår tid kan man kanske ha stor respekt för Jesus som en framstående människa och som en förebild för hur man borde leva. Men att han skulle vara Guds Son och komma med ett budskap från Gud själv?

I texten hör vi människor fundera över några profetiska löften. Kunde han vara Profeten? I sitt stora tal till folket i 5 Mos. hade Mose sagt: ”Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till.” ”Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom”, hade Gud sagt. Hur den Profeten och den utlovade Messias förhöll sig till varandra var man inte riktigt klar över. Vanligen uppfattades de som två olika personer. I kyrkan insåg man dock från början att det rörde sig om en person, Jesus.

Det är intressant att se hur människorna med den fråga som avvisade Jesus, egentligen bekräftade honom. ”Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem”, sade man. Man visste ju att Jesus kom från Nasaret. Att han faktiskt var född i Betlehem, avslöjade Maria först senare för hans apostlar.

Det är tydlig att Jesus gjorde intryck på den som hörde honom. Några undrade alltså om möjligen kunde vara den utlovade Profeten. De tempelvakter som fariseerna hade sänt ut för att gripa honom, kunde inte förmå sig till det. ”Aldrig har någon människa talat som han”, var de tvungna att bekänna.

Det judiska Stora rådet avvisade honom tvärt. Vi får samtidigt en glimt av det tidlösa att makthavare ofta menar sig stå över vanliga människor: ”Den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Då framträdde Nikodemus och manade till eftertänksamhet. Han ville inte vara med om att döma Jesus efter de förutfattade meningar som de andra hade. Han hänvisade till hur Lagen faktiskt var noga med att inte döma någon utan rättegång.

Kanske var det i sin vilja att lyda Lagen, som Nikodemus sedan skulle se till att Jesus blev begraven. En avrättad människa fick inte lämnas obegraven på kvällen. Så långt sträckt sig inte de andras laglydnad. Om han egentligen blev kristen vet vi faktiskt inte, han nämns inte i Apg. Det finns dock rabbinska traditioner om en judisk rik man, Naqdeman, vars dotter måste tigga på grund av fadern övergått till kristendomen.

När det gäller frågan om hur och när Gud talar är och förblir huvudfrågan vem Jesus är. Guds röst genom profeterna och genom Lagen är en förberedelse för honom, och det apostoliska budskapet är en uppföljning.

Därför får vi inte grepp om hela sanningen, om vi, som så ofta sker, talar om Bibeln som Guds Ord. Så är det, men det är lite mer komplicerat än så. Guds Ord är innerst inte en bok. Ord är ju något som talas, och som man hör. Vi är så vana med att allt tal kan skrivas ner och tryckas att vi inte tänker på det. Berättelserna i Bibeln framfördes först muntligt, det dröjde innan de skrevs ner. Så är det också med evangelierna: det började med att apostlarna berättade vad de varit med om, vad Jesus hade gjort och sagt. Profeternas budskap och apostlarnas vittnesbörd sammanställdes först senare i böcker. Det finns de som säger att då kan man väl inte så noga veta vad de egentligen sade, men vi skall komma ihåg att när människor inte kunde skriva, utvecklade de en förmåga att minnas och kunna utantill.

Guds Ord är alltså från början talade ord. Och så är det ju fortfarande i våra gudstjänster. Vi läser högtidligt vad profeterna sade, och vad apostlarna berättade om Jesus. Också de apostoliska breven möter vi på samma sätt som de första kristna: vi får dem upplästa för oss.

Så är den första delen av högmässan, efter inledande syndabekännelse och sånger, uppbyggd efter det mönster som kommer från dagen Ep., ur Rom.: ”Så bygger tron på förkunnelsen, och förkunnelsen på Kristi ord.” Först läser vi ’Kristi ord’, evangeliet, med åtföljande kommentarer ur GT och NT. Sedan kommer ’förkunnelsen’, predikanten hjälper oss att förstå och ta emot det gudomliga budskapet. Det skall leda till ’tro’, och så stämmer vi ju också in i trosbekännelsen, som inledning till mässans andra del, då vi i tro får möta Herren Jesus i nattvardens sakrament.

Vi kan lägga märke till att inte heller Paulus tog det för självklart att alla utan vidare skulle erkänna att det han hade att säga var Guds Ord. Därför ställer han en rad retoriska frågor: ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd?” Som en god skriftlärd svarar han med bibelcitat: ”Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.” Att han, som de ursprungliga apostlarna, har fått uppdraget att vara budbärare ’om goda ting’, visste man naturligtvis i församlingen.

Han tar då också upp frågan varför inte alla kommer till tro. Ja, det är ju inget annat att förvänta sig, menar han, och hänvisar till att det fick redan profeterna finna sig i, Han hänvisar till hur Jesaja suckar: ”Herre, vem satte tro till vad vi förkunnade?” Profeten går för övrigt efter den frågan vidare med att tala om det som skall komma att bli hemligheten med den kommande Herrens tjänare: ”Han var föraktad och övergiven av alla … Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas.”

Det är där vi har det centrala i Guds Ord, i budskapet. Det blir ett Ord som har sin grund i något som har hänt. Vi får inte bara höra om den ’förlåtelse för våra synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet’, som Johannes döparens far Sakarias uttrycker det i sin lovsång, utan höra att det här har blivit verklighet genom Jesu död och uppståndelse. Jesus själv är i sin person och sitt liv det uppenbarade Ordet.

Så är Guds Ord för alla tider grundläggande för Kristi kyrka. Det står inte ensamt som ord som föreläses och förkunnas. Det tar också, efter hur det var med Jesus och på hans befallning, gestalt i sakramenten. Kyrkan är ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”, säger Augsburgska bekännelsen, vår grundläggande bekännelse vid sidan av de gamla fornkyrkliga.

Om det nu är för begränsat att säga att Bibeln är Guds Ord, så är det dock genom Bibeln som det Ordet förmedlas till oss. I den tron tar vi Bibelns texter på allvar, försöker inte komma undan dem genom att med olika argument bortförklara det som står där. Där hör vi Guds röst, bevarad genom seklerna. Att läsa Bibeln skulle vara vår glädje!

Naturligtvis kvarstår frågan om vi skall våga tro att det faktiskt är Guds Ord. Det är en hemlighet, som den Helige Ande har avslöjat för oss, men dessvärre inte för alla. Låt oss därför ständigt, stilla och ödmjukt, vittna om att vi har kommit tro på att det finns en Gud, att han talar till oss, och att det gudomliga Ordet når oss genom den Heliga Skrift!

 

Psalm 407

Postludium

Annandag Jul

Psalm 113

S:t Stefanus dag – 2018    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

På Julnatten är allt så enkelt, närmast självklart. Fast man får naturligtvis bortse en smula från omständigheterna. Dit hör människor som tvingades att anpassa sig efter ockuperande myndigheter, och att det var så fullt av människor att ett hörn i ett stall var den enda plats, där Maria kunde få viss avskildhet för att föda. Men det är ju trots allt glädje och frid som präglar skildringen.

Dagarna runt högtiden däremot är det inte så enkelt och fridfullt. Det har ju råkat att bli så. Det dröjde bortåt 300 år innan kyrkan bestämde sig för att minnas och fira Jesu födelse. Det hade varit hans död och uppståndelse som sågs som det centrala i det kristna budskapet, i evangeliet. Och när man då började fira Jul och gjorde det vid midvintertid, fanns flera minnesdagar redan på plats. För det som man näst efter Påsken hade börjat fira, var minnesdagar för apostlar och martyrer. Och de har mer med Påsk att göra än med Jul, och blir vid en första anblick lite udda vid den här tiden av kyrkoåret.

Men när vi nu räknar med att den Helige Ande har lett kyrkans växt och utveckling, skall vi inse att det ligger en gudomlig pedagogik i det här att det nyfödda barnet har fått sina följeslagare. Det var ingen billig frid som etablerades med den första Julen i Betlehem. Nog för att Gud unnar oss julgran och julljus, julmat och julklappar, men det handlar ändå om den ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus talar om.

Så har vi nu samlats för att på Annandag Jul minnas S:t Stefanus. Jag skall strax återkomma till honom, men först något om de andra följeslagarna. I övermorgon, Fjärdedag Jul, skall vi minnas de menlösa, d.v.s. de oskyldiga, barnen. Med en gång blev det klart vad Jesus skulle komma att säga, som vi hörde i dagens Ev.: ”Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!” De som makten haver här i världen reagerar med kraft mot allt som kan tyckas hota den. Till det förvridna i världen hör oviljan att leva i fred, om det inte tjänar en själv.

I fredags mindes vi aposteln S:t Tomas. Det som han blir ett exempel på är vår benägenhet att tvivla på goda nyheter. Misstänksamhet, snarare än tillit, blir lätt vår livshållning. I går hörde vi hur ”herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se”. Ja, Tomas fick till slut också han se, och kunde då säga: ”Min Herre och min Gud!” Vi har fått nåden att följa honom i mötet med Herren Jesus, men vi ser ju hur så många fastnar i tvivlet och misstron.

I morgon, Tredjedag Jul, är det minnesdagen för aposteln och evangelisten S:t Johannes. Då blir det mer enkelt. Det var ju han som kom in i den tomma graven och ”såg och trodde”. Samtidigt finns i honom en länk till Julen, för det var ju han som vid korset fick uppdraget att ta hand om Herrens moder Maria. De båda apostlarna blir, var på sitt sätt, en påminnelse om att det inte är nog att fira Jul genom att sjunga några julsånger och betrakta en julkrubba. Det som skedde skall leda till ett liv i tro.

 Johannes evangelium har en avslutande kommentar: ”Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.” ’Vittne’ är vad det grekiska ordet ’martyr’ betyder. Men det har ju kommit att få en speciell betydelse, och då är det dags för honom vi nu påminns om på Annandag jul, diakonen och martyren S:t Stefanus.

Det börjar med att han i enkel mening vittnar om Herren Jesus. När man då i en av synagogorna ifrågasatte hans budskap, kunde de inte ”hävda sig mot visdomen och Anden i det han sade”. Men det visade sig, som sedan ofta har upprepats i mänsklighetens historia, att det inte bara är politisk makt som inte tål att bli utmanad. Det gäller också intellektuella och religiösa maktpositioner. Nyheter och nyupptäckter som hotar att rita om kartan måste avvisas.

Då är man också i det här avseendet beredd att ta till alla upptänkliga medel, till slut våld om inget annat hjälper. Och så inträffar det förvridna att människor som väl hade ambitionen att söka sanningen om Gud, tog till falska vittnen för att hävda sin sak. När Stefanus då förklarade sig i ett tal, som dagens läsning ur NT hoppade över, blev de arga. Och när han vittnade om den himmelska syn han fick, ledde inte heller det till eftertanke. Argument, aldrig så starka, hjälper inte när makten, också intellektuell makt, utmanas. ”Alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom.”

Så blev då Stefanus den förste martyren, i den mening ordet har kommit att få. Dessvärre har han inte blivit den ende. Kyrkans historia är blodig. Det är modernt att peka på alla missgärningar som har skett i kyrkans namn, däribland en hel del våldsdåd. Dem får vi erkänna, men kan påpeka att de som drabbat kristna slår det med råge. Så minns vi idag inte bara S:t Stefanus, utan också de många som efter honom dött för sin tro.

Vad värre är: det fortsätter än idag, i ökad utsträckning. Den stora engelska tidningen The Daily Telegraph påminde om det i sin ledare i går på Juldagen. Där noterades att över 3000 kristna i år har dödats för sin tro. Det är 8-10 om dagen, och dubbelt så många som förra året. Den engelske utrikesministern har beslutat att det här är något som måste få påverka hur Storbritannien formar sin utrikespolitik.

Något liknande märks inte i vårt land. När det noteras att kristna förföljs runt om i världen, svarar vår utrikesminister att man skall bekymra sig om all religiös förföljelse. Det är naturligtvis riktigt, men man bör ändå ta särskild hänsyn till det faktum att de kristna utgör 80 % av dem som drabbas av förföljelse. Organisationen Open Doors, som vi ju då och då tar upp kollekt till, beräknar att över 200 miljoner kristna på ett eller annat sätt diskrimineras. Det är ung. var tionde.

Än så länge, men vi vet inte hur länge, slipper vi blodigt martyrium i Europa, möjligen har det funnits en religiös ton i något terrordåd. Men helt säker står inte religionsfriheten, diskussionen om friskolor på religiös grund visar det. Och det anses opassande att komma med kristna argument i samhällsdebatten. Det blir en tydlig kontrast till hur man är angelägen att ta hänsyn andra minoritetsgruppers synpunkter.

Den överhängande risken för ökat förtryck skall vi ta med, när vi nu i S:t Stefanus koinonia firar vår skyddspatrons dag. Det var väl en av orsakerna att vi valde just honom. Vi ville vittna om Herren Jesus, utan några anpassningar till vad kulturklimatet finner lämpligt.

Och vi bar med oss erfarenheter att inte vara välkomna, inte ens i det kyrkosamfund där vi kommit till tro och var aktiva. Vi upptäckte att en del av dem som vi trodde var vår medkristna, i själva verket var våra motkristna. Hittills har vi uthärdat den ovilja som mött oss. Vi tar nu S:t Stefanus som förebild för att stå fast också om och när det blir hårdare tider.

En andra anledning till att vi valde S:t Stefanus att inspirera oss, var att han var diakon, en av de första sju. Kyrkans historia har lärt oss att det att i Kristi efterföljd bry sig om och hjälpa drabbade medmänniskor, är ett kraftfullt vittnesbörd. Så kunde också Petrus i sitt första brev komma med maningen: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud.” Det var det här som gjorde slut på omfattande förföljelserna i fornkyrkan. Vanliga människor fann det till slut vara orimligt att man skulle jaga goda och vänliga människor.

Det är inte lätt för oss i en liten koinonia att ta diakonalt ansvar för medmänniskor. Vi har ju fullt upp att göra med att bara överleva. Men skall vi bli något annat än en grupp som vårdar sina egna intressen, får vi inte glömma bort dem vi har runt oss. Så även om vi har skäl för att det inte blir så mycket av vår diakonala ansvar, skall vi ha lite dåligt samvete. Inte heller i det här får vi glömma bort att vi har valt S:t Stefanus som vår förebild.

Annandag Jul, när den nu har kommit att infalla på den gamla S:t Stefanus dag, ger oss ett realistisk perspektiv på hur budskapet om den nyfödde Frälsaren tas emot. Fast vi hörde det redan i Ev. igår: ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” Dessbättre är det inte den enda möjliga följden: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

 

Psalm 348