Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

10:e sön e Tref.

10:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

228:1-2, 401:-, 72:-, 242:4-5

Man ville ha en Jesus som man hade nytta av. Man hade hört om hur han, som ju hade växt upp i deras lilla stad, hade gjort märkliga ting i Kafernaum. Nu ville de, förstod Jesus, att han skulle göra liknande saker här hemma också.

Jesus svarade på två sätt. Först konstaterad han vad som nog är en allmän hållning: Ingen profet blir erkänd i sin hemstad. Man kan liksom inte riktigt tro på det som berättas, man har ju sett honom växa upp. Så märklig kan han väl ändå inte vara.

Sedan tar han fram två exempel ur folkets historia, om hur Gud har visat sin godhet mot främlingar, snarare än mot de egna. Det rör sig om de första två stora profeterna.

Under den avfällige kung Achab blev det hungersnöd. Först tog profeten Elia sin tillflykt till bäcken Kerit österut. Där kunde han dricka ur bäcken, och Gud sände korpar med mat till honom. När bäcken torkade ut sändes han till Sarefat i södra nuv. Libanon. Där mötte han en änka, som gav honom att äta av det sista hon hade. Då såg Gud till att hennes förråd av mjöl och olja inte tog slut. I samma trakt skulle Jesus senare bota en kvinnas sjuka dotter.

Sedan påminde Jesus om hur en arameiske kung sände sin överbefälhavare Naaman, som led av spetälska, till profeten Elisha. Det var en tillfångatagen judisk flicka som hade berättat om honom. Elisha sade åt Naaman att han skulle bada i Jordan. Det tyckte den fine mannen var lite simpelt. Men en av hans följeslagare sade till honom att han nog skulle ha lytt profeten, om det hade varit något krångligt han hade föreslagit. När det nu var något enkelt, kunde han väl pröva det. Naaman gjorde då som Elisha hade sagt, och blev frisk.

Det som Jesus ville säga var att ingen kan åberopa företräde för Gud. Om Gud hellre bryr sig om främlingar än dem i sitt eget folk, så gör han det. Man är aldrig berättigad att få del av Guds godhet. Jesus skulle ju också konstatera att ”han låter sin sol gå upp över onda och goda”. Gud är god efter sitt eget sinne. Vi kan till och från tycka att det är orättvist, men får utgå från att Gud vet vad han gör.

Att Jesus tillbakavisade den begäran som folket i Nasaret hade, ledde till att de drev iväg honom. Om man inte hade någon nytta av Jesus, så fick det vara. Så började i hans hemstad det som skulle bli det övergripande mönstret: först blev människor fascinerade av Jesus, men sedan tröttnade de på honom. Man hade ingen nytta av honom. Motståndet leddes av folkets ledare. De kunde inte se att Jesus var bra på något sätt, tvärtom såg de att han hotade deras position i samhället.

Med de övriga texterna som vi har lyssnat till idag, får vi en bild av faran att Guds närvaro och godhet går förlorad. Vi har hört Jesaja beskriva folket som en vingård, som var väl planerad, men som blev vanskött. Den gav inga söta druvor utan bara sura. Man slarvade bort vad Gud hade gett.

Och vi har hört Paulus ta en annan bild från naturen, om olivträd. Med det äkta olivträdet menar han Guds judiska egendomsfolk. Då handlar grenarna från en vildoliv om de icke-judar, som kommit att bli en del av det genom Jesus vidgade gudsfolket, det som är kyrkan. Man kunde undra varför Paulus inte talar om en vinstock, men i tanken anknyter han naturligtvis till Jesu ord om vinstocken och grenarna. Han noterar då att ”grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte förblir i vinstocken”, och kommer med varningen: ”Om någon inte förblir i mig, kastas han ut som en gren och vissnar.”

Bibeln skildrar inte bara hur det en gång var, utan bär ett bestående budskap, ofta löftesrikt, men inte så sällan varnande. På många sätt är temat i dagens texter ytterst aktuella. Det som Gud har gett, har blivit förött. Guds godhet tas inte emot, därför att det på ett eller annat sätt inte passar. Jesus är inte mycket att ha, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom.

Så visar kyrkans historia på hur den har växt till och blomstrat på område efter område, men sedan försvunnit. Vi bevittnar i vår tid hur de sista spåren av kristen tro sopas undan i de länder där den först växte till, i Mellanöstern. I Nordafrika finns sedan länge ingen kyrka kvar, och där fanns ändå kyrkofadern Augustinus, biskop i nuv. Tunisien. Och nu är kyrkan i allvarlig kris i det en gång genomkristna Europa.

Jag såg en gång en karta, där kristendomen geografiska mittpunkt angavs. Det började naturligtvis i Jerusalem. Med apostlarnas mission förflyttades den sedan till Turkiet. När islam tog över i öster, kom den att ligga i Europa. Under medeltiden, när också våra nordliga länder blivit kristnade, kom den att ligga i södra Tyskland. Sedan upptäcktes Amerika och med mission där och Afrika förflyttades den väster- och söderut. Nu, med ett alltmer avkristnat Europa, och med alltfler kristna på södra halvklotet, ligger den ung. i Marocko. Vi kan ju också notera att den nuvarande påven kommer från Argentina. Kardinalerna åker inte längre till Rom för att välja en ny italienare.

I det som nu håller på att bli ett efterkristet Europa, vill man inte längre kännas vid sin kristna historia. Föregångaren till EU bildades en gång av djupt kristna statsmän. När man för några år sedan skulle skriva något slags ny författning för EU, avvisades förslaget om att skriva in något om arvet från Europas kristna kultur.

Det som skedde i Nasaret, sker nu på nytt: man vill inte veta av Jesus, om man inte tycker sig ha någon nytta av honom. Men än sorgligare än att det händer i kultur och politik, är att det ju är så också i kyrkan. Värst ute är kyrkor med bakgrund i reformationen, något som ger anledning att fundera över om något gick förlorat som pris för det man vann. Fast inte heller Romersk-katolska kyrkan är helt befriad från rörelse i samma riktning.

Nu rör jag mig ju ganska sällan i Svenska kyrkans församlingar, men i det jag möter saknar jag Jesus. Han åberopas ibland när man tycker sig ha nytta av honom, som något slags föredöme, när det gäller flyktingmottagande och klimatfrågor och liknande. Men man kan få se församlingsblad, som på sin höjd nämner Jesus i förbigående. Och vi vet alla att man hanterar besvärliga Jesusord med att säga att de är tidsbundna och inte längre gäller.

Det som var en välskött vingård ligger öde, och det är som om inte bara en och annan ympkvist, utan hela grenar har brutits bort. Och ingen kan ju påstå att den nya hållningen är någon succé: medlemsantalet sjunker och siffrorna vad gäller gudstjänstbesök och kyrkliga handlingar går ner. Det är ju den här utvecklingen som gjorde att vi bildade Missionsprovinsen, för att rädda vad som räddas kunde.

Men det som nu till slut skall sägas är naturligtvis att också vi måste ta den varning som dagens texter ger på allvar. Vi är inte på något sätt befriade från risken för avfall.

Den maning vi får är därför att vi måste ta emot Jesus som just den han är, inte som den vi kan tycka att det är lämpligt att han skulle vara. Det är de villkor han ställer som måste gälla, inte dem som vi ställer. Nu är det väl så att eftersom Missionsprovinsen är ganska ung, så är vingård i hyfsat gott skick. Men som alla som har haft med en trädgård att göra vet, måste man rensa ogräs och ansa från början, annars tappar man lätt kontrollen. Vi hörde apostelns maning: ”Var inte övermodig utan ta dig i akt.”

Hur man gör sin plikt i Herrens vingård är något som gäller alla. Det går inte att skjuta över ansvaret på biskop och präster eller dem i koinonians eller provinsens ledning. Den som är konfirmerad har blivit vigd till de troendes allmänna prästadöme, och därmed kallad till tjänst, var efter sin kraft och förmåga. Och ni vet alla, för att ta ett exempel, nog så viktigt, att en gudstjänst genomförs väl så mycket av kyrkfolket som av präst och organist. Och eftersom vi människor nu fungerar så att vi trivs bättre när vi är många, så är det av betydelse redan att vara på plats.

Och det gäller då att komma Herren Jesus till mötes som han är, inte efter våra tankar om hur han borde vara. Sådana kan finnas helt omedvetet hos oss, så vi behöver ihärdigt be om den Helige Andes upplysning och ledning in i ett äkta lärjungaliv. Låt oss följa Paulus föredöme att inte ”vara stolt över något annat än vår Herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst för mig och jag för världen”.

8:e sön efter Tref.

 

Psalm 57

Psaltarpsalm

8:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

51:-, 245:1-4, 57:-, 201:3-5

I dagens Ev., som är avslutningen av hans bergspredikan, säger Jesus att man måste bygga sitt liv på fast grund, annars rasar allt till slut samman. Och i dagens Ep. säger S:t Paulus till kyrkan i Korinth att ”ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus”.

Ja, det hela blir då ganska klart, inget mer behöver egentligen tilläggas. Men det förväntas väl av mig att jag skall sätta in det här i sitt sammanhang, och dra ut lite linjer av vad det mera i detalj betyder.

Jag skall då först göra en utvidgning, som handlar om det här med bildspråk. För det handlar ju om bilder, när Herren Jesus och hans apostel Paulus talar om att ’bygga’ sitt liv och ha en fast ’grund’ för det. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men är ju inte så en läkare skulle uttrycka sig, när man är på hälsokontroll.

Att tala om företeelser i bilder, är något som inte bara Bibeln gör. Det gör vi själva ofta. När bekymren hopar sig, säger vi att ’det ser mörkt ut’, även om det inte är natt. När vi talar om att göra någon en ’björntjänst’, tänker vi oss inte att ett djur är inblandat.

Det fascinerande med bilder är att de säger mer än en saklig beskrivning. De drar in våra känslor och vår fantasi. De gör att våra tankar förs bortom det ytligt vardagliga. De gör rättvisa åt vår mänskliga natur, som är mer det våra sinnen kan registrera. De förenar våra minnen av det förgångna med våra förhoppningar eller farhågor för framtiden.

Samtidigt skall man vara medveten om att bilder är otydliga. I vetenskapliga sammanhang måste termer vara exakta, och betyda detsamma varje gång de används. Men bilder används friare, de kan betyda olika saker i olika sammanhang. Uttrycket ’elefanten i rummet’ kan i ett sammanhang betyda något som faktiskt finns, men som alla undviker att tala om, men i ett annat syfta på någon som tar stor plats och ställer till oreda.

Går vi tillbaka till bildspråket i dagens texter, kan vi notera att ’grund’ kan användas för olika saker. Här syftar det otvetydigt på Herren Jesus. I brevet till kyrkan i Efesos varierar Paulus bilden: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.  I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.” Här syftar alltså grunden’ på apostlarna och profeterna. Jesus är reducerad till att vara ’hörnstenen’. I dagens Ep. hörde vi Paulus säga: ”Med den nåd som Gud gett mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden.” Här betyder ’grunden’ närmast Pauli predikan och undervisning. Och till sin medarbetare Timoteus påminner han om att ”den levande Gudens församling” är ”sanningens pelare och grundval”.

För några söndagar sedan hörde vi Jesus säga till Petrus: ”Du är Petrus, och på den klippan ska jag bygga min kyrka.” Här är det alltså Petrus, som i sin person skall vara kyrkans grund. Det här går väl inte ihop med att det är Jesus, som är den grund man skall bygga på, kan man säga, och så försöka förklara bort Jesu ord till Petrus. Men det rör sig alltså om ett bildspråk, som inte behöver vara konsekvent i olika sammanhang.

När man läromässigt försöker få ihop bildspråket, med å ena sidan Herren Jesus som grunden, och å andra sidan Petrus som klippan och apostlarna som grunden, handlar det om att Jesus kallar människor att representera honom och fullfölja hans verk. De är klippa och grund på delegation. Kristi kyrka har en ’personstruktur’, han ger inte kyrkan grundlagar, utan utser ledare för henne. Ett fel som den nuv. Svenska kyrkan gör, är att den bygger upp en stor organisation, men glömmer bort att Kristi kyrka bildas av människor som lever i tro på Herren Jesus.

Efter den här utvikningen är det dags att återvända till det budskap Guds Ord vill ge oss idag. Paulus förde vidare Jesu ord i sin bergspredikan: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” Det är honom både kyrkan i sin verksamhet och vi kristna i våra liv måste bygga på.

I GT-texten idag hörde vi från Ords.: ”Bevara min lära som din ögonsten. Bind dem om dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.” Här har vi igen bildspråk, låt vara att våra judiska vänner tar det här bokstavligt och lindar böneremmar runt sina händer vid bön i sina synagogor. Vår tro som kristna är att ’Guds lära’ sammanfattas av och genom Herren Jesus. Att vi skall ’binda om våra fingrar’ det han är och säger, betyder att det skall styra allt vad vi gör. Att vi skall ’skriva det på vårt hjärtas tavla’ innebär att det skall prägla våra tankar, vår livshållning, vara det centrala i vår personlighet.

Skall det här vara möjligt, måste vi söka oss till honom. Han möter oss i Ordet och sakramenten. Vi kommer till gudstjänsten för att andaktsfullt lyssna till bibelläsningarna, men inser att det inte är tillräckligt, att vi därför, helst dagligen, behöver läsa och ta till oss Bibelns budskap. Och med stor tacksamhet går vi till mötet med honom i nattvarden. Enligt sitt löfte är han då mitt ibland oss, nu i tiden fram till sin återkomst klädd i bröd och vin.

Det här är väl inte så viktigt, hör vi många säga. Det handlar om att ’ha Jesus i sitt hjärta’, och för det är inte det här yttre så viktigt. Ja, man kan gå ett steg vidare och mena att man inte behöver Jesus för att få kontakt med det gudomliga. Så är det dessvärre på många håll i Svenska kyrkan. Jesus försvinner ur bilden. Det kommer att handla om ’Gud’, och då inte längre om honom som Jesus beskriver som ”min Fader och er Fader”, utan om en obestämd, ofta opersonlig Gud.

Men nu varnar Jesus oss för ’falska profeter’, och det är ett viktigt tema den här 8:e sön. e. Tref. Vi inser naturligtvis att vi måste bedöma den som överhuvudtaget inte talar om Jesus som en falsk profet. Men även de som åberopar Jesu namn kan höra dit. Vi hörde att han kommer att säga till somliga av dem: ”Jag känner er inte.”

Det är också så att en predikan, där Jesus bara blir en garnering, till slut blir kraftlös och inte leder människor till tro. Det blir som det skildras i Apg. 19, när Paulus var i Efesos: ”Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar! … Men den onda anden svarade dem: Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?” Utan Jesus som verklig grund blir allt andligt meningslöst och i längden förödande.

Om det viktigaste är att bygga sin tro och sitt liv på Herren Jesus, så skall vi inte glömma bort att det inte är utan betydelse hur vi bygger. Paulus tar upp det och fortsätter bildspråket genom att tala om att bygga med ”guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm”. Om man har format sitt liv med Jesus som grund, blir man räddad och frälst, om än i vissa fall ”som ur eld”, en bild som här betyder ’nätt och jämt’. Men om livsbygget har varit gott och i någon utsträckning håller måttet, skall man ”få lön”.

Man skall inse att ’bli räddad, frälst’ inte är detsamma som att ’få lön’. I vår kyrkotradition gör vi ofta en motsättning mellan tro och gärningar. I delar av trosläran är det riktigt att göra så. Men vi skall också komma ihåg att vi av Herren Jesus och hans apostlar ständigt uppmanas att ’göra goda gärningar’, att låta vår tro ta form i ett helgat liv.

För att ta några exempel så kunde Jesus säga: ”Älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor.” Paulus skriver till efesierna. ”Ni vet ju att var och en som gör något gott ska få sin lön av Herren.” Och i slutet av Upp. får Johannes höra: ”Se, jag kommer snart, och jag har min lön med mig för att ge åt var och en efter hans gärningar.”

Det är klart att det finns en förbindelse mellan den grund man bygger på och livet som byggs på den. Utan god grund kan det omöjligen bli ett bestående livsverk. Därför blir till slut den här söndagens budskap till oss: Tänk noga efter vilket grund du har för ditt liv, och låt ingen locka eller lura dig bort från den! ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.”

Psalm efter predikan

Psalm efter Nattvarden

Psalm 201

Postludium

 

 

 

 

4:e sön efter Tref.

4:e efter Tref. – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

588:1-3, 291:-, 399:-, 161:3-4

”Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”, fick Mose höra, när han på berget Sinai för andra gången fick ta emot Guds Lag. Det är sedan det grundläggande budskapet i GT. Gud kräver att man följer hans vilja, som man ju vet vad den är, när man har fått ta emot hans Lag. Men han är alltid villig att ge förlåtelse.

Budskapet är detsamma i NT. Vid en avgörande vändpunkt i frälsningshistorien, den första Pingstdagen, höll Petrus en lång predikan, då han förklarade vad det är som har hänt. Jesus hade uppstått från de döda, och Gud hade, enligt det profetiska löftet, utgjutit den Helige Ande. När man då frågade: ”Vad skall vi göra”, svarade Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.”

Vårt behov inför Gud är att få syndernas förlåtelse, och Gud är villig att ge det. Det här är ett budskap som vi också om och om igen hör i kyrkan. Vi inleder vår högmässa med att bekänna våra synder, och prästen försäkrar oss att Gud då förlåter oss. Och när vi firar nattvard, hör vi i instiftelseorden: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Det finns en risk med att det näst intill tjatas om att Gud förlåter oss vår synd: att vi tar det för givet. Det stora budskapet blir inte längre ett tröstefullt budskap, utan närmast en självklarhet. Vi räknar med att vi skall få förlåtelse. Och det kan dessvärre leda till att vi tar ganska lätt på det där med synd, med att inte leva efter Guds vilja. Vi får för oss att Gud inte är så noga med hur vi lever. Vi förvandlar löftet om förlåtelse till ett budskap om att Gud har överseende med oss.

Bibeltexterna den här söndagen ger oss en del aspekter på det här, både på förlåtelse och på att leva efter Guds vilja. I centrum står som alltid det Ev. som har lästs. Det handlar idag om hur Jesus inte dömde en äktenskapsbryterska. Det står inte direkt att han gav henne del av Guds förlåtelse, men det är naturligtvis ändå fallet.

Det finns flera skildringar av hur Jesus förlät människor deras synder. De följer inte riktigt samma mönster. När man kom till honom med en lam man på en bår, som man sänkte ner från taket, så ges förlåtelse utan att mannan som fick den gjorde någonting. Han bara fick den rätt av.

För två söndagar sedan hörde vi om Sackeus. Varför han var så ivrig att få se Jesus, står det ingenting om. Men när Jesus ville komma hem till honom, tog han emot honom med glädje. Det sägs sedan inget direkt om att han bekände sina synder, men han lovade ju bot och bättring. Jesus konstaterade då att ”i dag har frälsning kommit till det här huset”.

Förra söndagen hörde vi liknelsen om den förlorade sonen. Han bestämde sig för att bekänna sin synd, men han vågade inte be om förlåtelse, i varje fall inte helt ut. Han kom tillbaka hem med sin bekännelse, men hans bön handlade bara om att få bli en av tjänarna i huset. Att fadern var villig att förlåta honom helt ut är liknelsens oväntade budskap. Det är därför ett avgörande budskap om vad Gud vill med oss.

Kvinnan i dagens Ev. är som den lame mannen: hon gör ingenting. Allt utspelar sig runt henne. Det enda hon säger är: ”Nej, herre”, som svar på frågan: ”Var det ingen som dömde dig?”

Som sagt, mönstren i de här skildringarna är lite olika. Vi kan notera att det uppenbarligen inte finns några bestämda förutsättningar som måste uppfyllas, för att Gud skall ge förlåtelse. Det är något som strömmar ut ur hans väsen, han som är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”.

Men förlåtelsen är ändå insatt i ett sammanhang, som är ofrånkomligt. Det är väl dessvärre så att många predikningar den här dagen slutar med Jesu ord: ”Inte heller jag dömer dig.” Men det var ju inte det sista Jesus sade till henne: ”Gå nu, och synda inte mer”, lade han till. Om det inte först har kommit en syndabekännelse, så skall ändå följden vara en vilja till bättring, till att i fortsättningen leva efter Guds vilja.

Om det inte blir så, blir förlåtelse en gåva utan värde. Det är väl så att när vi i högmässan bekänner vår synd, känner vi vanligen inte så mycket skam. Vi noterar tillfällen då vi har handlar själviskt, och suckar över det. Men den medvetenheten är tillräcklig. Det är inte våra känslor som är det viktiga, utan hur det faktiskt är. Vi behöver då inte heller känna någon stor lättnad över att fått förlåtelse. Men att följden skall vara bot och bättring måste vi på något sätt vara på det klara med.

Att Gud förlåter oss skall alltså påverka vårt liv. Det talar texterna idag om. Profeten kommer med uppmaningen: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet!” Och vi har hört Paulus uppmana oss att inte döma varandra, eftersom vi kan komma ifrån att vi lever så att Gud egentligen har anledning att döma oss. Det här sammanhanget blir ju en av bönepunkterna i Fader Vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter den oss skyldiga är.”

Bekännelse, förlåtelse och vilja till bot och bättring hör på olika sätt samman. Det kommer till uttryck före, då vi, inte utan besvikelse, erkänner att vi har brustit i vad Gud har haft anledning att förvänta sig av oss. Men vi ber ju också: ”Hjälp oss att leva i din förlåtelse.” Det är också viktigt vad som sker efter förlåtelsen. Den ges oss utan att det krävs att vi gör något, men följden skall bli vi att formar vårt liv efter Guds vilja. Vad det nu än kan vara, har att förändra vårt liv.

Det finns en detalj i händelsen med äktenskapsbryterskan, som kan förstås i anslutning till det ena eller den andra av de här sammanhangen. Till männen som kom dragande med kvinnan, sade Jesus: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.” Och det noteras sedan att de alla gick därifrån.

Varför gjorde de det? Ja, det man kanske först tänker på, är att de insåg att de faktiskt inte var utan synd. Ingen ville stiga fram och säga: ’Jag är utan synd!’ Vad som utspelar sig är en tyst syndabekännelse. Det blir ett gott föredöme.

Men det kan också handla om det andra sammanhanget, om att ansvaret att leva efter Guds vilja, vad det än kan kosta. Enligt Lagen, som den var given, skull en äktenskapsbrytare stenas. Men vid den här tiden var det så att dödsstraff bara fick utdömas av den romerska ockupationsmakten. Det kunde väl hända att någon straffades med döden. Om en folkmassa reagerade, var inte så lätt att utreda vem som var skyldig. Men när Jesus nu hade talat om vem som skulle kasta den första stena, så var naturligtvis alla intresserade av vem det skulle kunna bli. Den som började skulle inte kunna förklara sig oskyldig.

Det var ingen som ville ta på sig de obehagliga påföljder som skulle komma av att följa Guds vilja, så som den i det här fallet var uttryckt. Då blir det som hände ett dåligt föredöme. Att tala om vad som är Guds vilja, och att kräva att andra följer den, är man villig till. Men att följa den själv, med det obehag det leder till, är inte lika lätt. I vår vardag blir det vanligen inte lika dramatiskt som i dagens Ev., men inte utan möda.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Det som Jesus sade till kvinnan, säger han nu till oss. Vi måste ta till oss båda sakerna. Den förlåtelse som Gud i sin stora barmhärtighet och mildhet vill ge oss, får inte bli det enda. Den skall leda till ett liv efter hans vilja. ”Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse”, är den fråga som dagens Ep. ställer. Ja, låt oss be om den Helige Andes hjälp att förstå det!

Joh döp dag

Johannes döparens dag – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

199:1-3, 201:-, 328:-, 200:7-8

Vi firade i söndags Hel. Trefaldighets dag. Vi påminde oss då insikten från GT att det bara finns en enda Gud, men att han är så överväldigande stor i sitt väsen och sitt handlande att han måste förstås som treenig. Han är Fader och Skapare, och samtidigt Sonen, vår Frälsare, och den Helige Ande, Hjälparen, som vill leda oss in i gemenskap med Gud.

I religionernas värld är det ofta så att man inte håller ihop det här med att Gud både är Skapare och Frälsare. Det kan leda till uppfattningen att gud som skapare faktiskt är ond, och att det finns en god gud som har kommit för att frälsa oss. Skapelsen är därför något ont, som vi behöver befrias från. I modern version blir det en uppfattning att det andliga och ideella är av större betydelse än det materiella. Man kan t.ex. ursäkta en människa som gjort något galet, med att han eller hon inte menade så illa.

Men kristen tro är övertygad om att skapelsen i grunden är god, fastän den har kommit under ond makt. Det materiella är då samtidigt något som man inte komma ifrån. Man kan inte låtsas att verkligheten är något annat än vad den faktiskt är. Skall vi ta ett aktuellt exempel från det politiska, så är abort att ta död på en människa, hur man nu än finner anledning att motivera att det kan vara en god utväg.

Den grundläggande fråga som knappast någon undgår att ställa är: Varifrån kommer det som nu finns till? Svaren blir olika. Många olika gudar räknas upp i böckerna om människors tro genom tiderna. I vår sekulariserade tid försöker man besvara frågan genom att undersöka hur utvecklingen kan ha varit. Och man kan försöka beskriva hur någonting skulle kunnat ha uppkommit ur ingenting. Men frågan är om det är lättare att tro på de teorierna, än att tro på en skapande Gud.

När man läser NT, kan man notera att där knappast sägs något alls om Gud som Skapare. I det ser man tydligt hur NT har växt fram i arvet från GT. Där återkommer man ofta till att Gud har skapat allt. I dagens GT-text har vi ett exempel, när vi har hört profeten Jeremia säga om Gud: ”Han har gjort världen med sin kraft, grundat jorden med sin visdom och med sin klokhet spänt upp himlen.” Den tron är i NT en självklarhet, som man inte behöver ta upp. Frågan blir nu hur vi kan bli frälsta. Från det följer övertygelsen att han som har skapat oss inte överger sin skapelse, när den har fallit under den Ondes makt. Det handlar alltså inte om att någon ny gudom rycker in och ställer till rätta.

En av de få ställen där det tydligt talas om Gud som Skaparen har vi den NT-läsning som vi har hört idag. Paulus har kommit till Aten och till stadens domstol på Areopagen, en liten kulle, som man fortfarande kan besöka. När Paulus tidigare har kommit med sitt budskap om Jesus, har det varit i judiska sammanhang. Då har han kunnat anknyta till de profetiska löftena om en kommande Messias. Det är i Jesus de har gått i uppfyllelse, förkunnar han, på ett sätt som man dittills inte hade förstått.

Men nu står Paulus inför icke-judar, så han måste söka en annan utgångspunkt för sin förkunnelse. Det blir tron på Gud som Skapare. Man kan gå igenom Paulus tal där på Areopagen och se hur han anknyter till olika filosofers och diktares tankar om verkligheten. Det är på den här gemensamma grunden som han kommer med sitt budskap om en man som Gud har ’låtit uppstå från de döda’. Fast man kan ju notera hur Paulus efter att ha noterat vad de har gemensamt, ändå fräckt säger om sina åhörares tro: ”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten.”

Hur Paulus här förkunnar är värt att fundera över inför våra möten med medmänniskor av annan tro eller utan tro. Man skall leta efter vad man har gemensamt. Om man inte på något sätt står på samma nivå, kommer den andre att uppfatta sig underlägsen, och reagerar med att försvara sig. Men om man utgår från det man har gemensamt, blir det ett samtal mellan jämställda. Frestelsen, som man i Svenska kyrkan så ofta faller för, är dock att stanna vid det. Någonstans i mötet kommer tillfället att, ödmjukt men bestämt, säga: Jag har fått klart för mig något, som du inte har uppmärksammat, något som är av betydelse också för dig!

När det gäller vad vi kan veta om Gud, brukar man skilja mellan ’naturlig’ och ’särskild’ uppenbarelse. Den naturliga uppenbarelsen är det man kan förstå om Gud utifrån verkligheten runt omkring oss. Paulus kan på Areopagen tala om att man kan ”söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss”. Här har vi igen den grundläggande trosfrågan: Varifrån kommer det som finns till? Vad kan meningen med livet vara?

Men det som vår kristna tro bygger på är den ’särskilda’ uppenbarelsen. I inledningen till Hebr. heter det: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.” Gud är inte en anonym Skapare, utan gör sig känd, genom gudsmän och profeter och till slut genom sin Son, som blivit människa i Jesus från Nasaret.

Det är här, i ledet mellan profeterna och Jesus, som vi finner honom, som vi idag låter bli viktigare än våra tankar om skapelsen och Skaparen: Johannes döparen. Att det idag är hans dag på kyrkoåret är viktigare för oss än att det är Midsommardagen. Det handlar inte bara om Gud som Skapare utan än mer om honom som Frälsare.

Den här kompletteringen är viktig! Den ’naturliga’ uppenbarelsen, vad vi av oss själva och av verkligheten runt om oss kan förstå om Gud, blir otydlig, ibland motsägelsefull. Visst är skapelsen god, som ett tecken på att Gud är god, och därför skall få vår tacksägelse. Men där finns också mycket som är svårt och ont, och vad säger det om det gudomliga? Det vi har blivit övertygade om är att Gud har gett oss ett svar på den frågan. Han har inte övergett sin skapelse, utan vill föra oss ut ur, frälsa oss ifrån det onda som har kommit att förstöra det goda livet.

Naturligtvis är Gud en Frälsare redan i GT, men som aposteln noterade i Hebr. är det till slut genom Jesus som han visar det och genomför sitt frälsningsverk. Johannes döparen är då den siste profeten om förebådar Jesus som den utlovade Messias. Också Johannes föddes underfullt, hans mor Elisabet var egentligen för gammal för att få barn. När hans far Sakarias, som var präst, vid tjänstgöring i Jerusalems tempel av en ängel hade fått veta att han skulle få en son, hade inte vågar tro det, och därför blivit stum. Det var väl inte bara ett slags straff, utan också en markering av att det var den kommande sonen som skulle tala.

När Sakarias, som vi hörde i dagens Ev., lät meddela att sonen skulle heta Johannes, som ängel hade sagt, erkände han det handlar om att ’Herren är nådig’, det är vad namnet betyder, och i biblisk tid hörde ju namnet nära samman med en människas personlighet. Sakarias hade också av ängeln fått veta att Johannes skulle ’gå före Herren i Elias ande och kraft’. Det sista löftet av den siste profeten, Malaki, att profeten Elia skulle komma åter, skulle genom Johannes gå i uppfyllelse. Jesus skulle också senare bekräfta att det var i Johannes den store profeten hade kommit åter.

Liksom Johannes döparen binder samma GT med NT, så binder den här högtidsdagen samman Gud som Skapare med honom som Frälsare. Som avslutning skall vi tänka på att den här sammanbindningen tar gestalt i nattvarden. Där bär vi fram bröd och vin. Guds gåvor i hans skapelse, vete och vindruvor, förädlat av människor med den skapande förmåga som är en del av vår gudslikhet, blir medel för honom att föra frälsningens gåvor till oss. Föda för vår kropp och ”vin, som gör människan glad”, som Psalt. 104 uttrycker det, blir föda för vår själ och till andlig glädje. Det vi tar emot med munnen hamnar inte bara i magen utan också i hjärtat.

Om vi nu i Midsommartid lite vemodigt konstaterar att det nu kommer att bli mörkare framöver, så påminns vi i dag samtidigt om att med honom som Johannes döparen banade väg för, blir framtiden ändå ljus!

Heliga tref. dag

Psalm 51

Psalm 19

Psalm 18

Psalm 368

Psalm 5

Postludium

Efter gudstjänsten vid fikabordet

I förgrunden syskon. I bakgrunden räknas kollekten

6:e sön efter Påsk

Psalm 474

Psalm 362

Psalm 286

Psalm 359

Psalm 345

Postludium