Kategoriarkiv: Biskop Göran Beijer

Annandag Jul

Psalm 113

S:t Stefanus dag – 2018    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

På Julnatten är allt så enkelt, närmast självklart. Fast man får naturligtvis bortse en smula från omständigheterna. Dit hör människor som tvingades att anpassa sig efter ockuperande myndigheter, och att det var så fullt av människor att ett hörn i ett stall var den enda plats, där Maria kunde få viss avskildhet för att föda. Men det är ju trots allt glädje och frid som präglar skildringen.

Dagarna runt högtiden däremot är det inte så enkelt och fridfullt. Det har ju råkat att bli så. Det dröjde bortåt 300 år innan kyrkan bestämde sig för att minnas och fira Jesu födelse. Det hade varit hans död och uppståndelse som sågs som det centrala i det kristna budskapet, i evangeliet. Och när man då började fira Jul och gjorde det vid midvintertid, fanns flera minnesdagar redan på plats. För det som man näst efter Påsken hade börjat fira, var minnesdagar för apostlar och martyrer. Och de har mer med Påsk att göra än med Jul, och blir vid en första anblick lite udda vid den här tiden av kyrkoåret.

Men när vi nu räknar med att den Helige Ande har lett kyrkans växt och utveckling, skall vi inse att det ligger en gudomlig pedagogik i det här att det nyfödda barnet har fått sina följeslagare. Det var ingen billig frid som etablerades med den första Julen i Betlehem. Nog för att Gud unnar oss julgran och julljus, julmat och julklappar, men det handlar ändå om den ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus talar om.

Så har vi nu samlats för att på Annandag Jul minnas S:t Stefanus. Jag skall strax återkomma till honom, men först något om de andra följeslagarna. I övermorgon, Fjärdedag Jul, skall vi minnas de menlösa, d.v.s. de oskyldiga, barnen. Med en gång blev det klart vad Jesus skulle komma att säga, som vi hörde i dagens Ev.: ”Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!” De som makten haver här i världen reagerar med kraft mot allt som kan tyckas hota den. Till det förvridna i världen hör oviljan att leva i fred, om det inte tjänar en själv.

I fredags mindes vi aposteln S:t Tomas. Det som han blir ett exempel på är vår benägenhet att tvivla på goda nyheter. Misstänksamhet, snarare än tillit, blir lätt vår livshållning. I går hörde vi hur ”herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se”. Ja, Tomas fick till slut också han se, och kunde då säga: ”Min Herre och min Gud!” Vi har fått nåden att följa honom i mötet med Herren Jesus, men vi ser ju hur så många fastnar i tvivlet och misstron.

I morgon, Tredjedag Jul, är det minnesdagen för aposteln och evangelisten S:t Johannes. Då blir det mer enkelt. Det var ju han som kom in i den tomma graven och ”såg och trodde”. Samtidigt finns i honom en länk till Julen, för det var ju han som vid korset fick uppdraget att ta hand om Herrens moder Maria. De båda apostlarna blir, var på sitt sätt, en påminnelse om att det inte är nog att fira Jul genom att sjunga några julsånger och betrakta en julkrubba. Det som skedde skall leda till ett liv i tro.

 Johannes evangelium har en avslutande kommentar: ”Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.” ’Vittne’ är vad det grekiska ordet ’martyr’ betyder. Men det har ju kommit att få en speciell betydelse, och då är det dags för honom vi nu påminns om på Annandag jul, diakonen och martyren S:t Stefanus.

Det börjar med att han i enkel mening vittnar om Herren Jesus. När man då i en av synagogorna ifrågasatte hans budskap, kunde de inte ”hävda sig mot visdomen och Anden i det han sade”. Men det visade sig, som sedan ofta har upprepats i mänsklighetens historia, att det inte bara är politisk makt som inte tål att bli utmanad. Det gäller också intellektuella och religiösa maktpositioner. Nyheter och nyupptäckter som hotar att rita om kartan måste avvisas.

Då är man också i det här avseendet beredd att ta till alla upptänkliga medel, till slut våld om inget annat hjälper. Och så inträffar det förvridna att människor som väl hade ambitionen att söka sanningen om Gud, tog till falska vittnen för att hävda sin sak. När Stefanus då förklarade sig i ett tal, som dagens läsning ur NT hoppade över, blev de arga. Och när han vittnade om den himmelska syn han fick, ledde inte heller det till eftertanke. Argument, aldrig så starka, hjälper inte när makten, också intellektuell makt, utmanas. ”Alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom.”

Så blev då Stefanus den förste martyren, i den mening ordet har kommit att få. Dessvärre har han inte blivit den ende. Kyrkans historia är blodig. Det är modernt att peka på alla missgärningar som har skett i kyrkans namn, däribland en hel del våldsdåd. Dem får vi erkänna, men kan påpeka att de som drabbat kristna slår det med råge. Så minns vi idag inte bara S:t Stefanus, utan också de många som efter honom dött för sin tro.

Vad värre är: det fortsätter än idag, i ökad utsträckning. Den stora engelska tidningen The Daily Telegraph påminde om det i sin ledare i går på Juldagen. Där noterades att över 3000 kristna i år har dödats för sin tro. Det är 8-10 om dagen, och dubbelt så många som förra året. Den engelske utrikesministern har beslutat att det här är något som måste få påverka hur Storbritannien formar sin utrikespolitik.

Något liknande märks inte i vårt land. När det noteras att kristna förföljs runt om i världen, svarar vår utrikesminister att man skall bekymra sig om all religiös förföljelse. Det är naturligtvis riktigt, men man bör ändå ta särskild hänsyn till det faktum att de kristna utgör 80 % av dem som drabbas av förföljelse. Organisationen Open Doors, som vi ju då och då tar upp kollekt till, beräknar att över 200 miljoner kristna på ett eller annat sätt diskrimineras. Det är ung. var tionde.

Än så länge, men vi vet inte hur länge, slipper vi blodigt martyrium i Europa, möjligen har det funnits en religiös ton i något terrordåd. Men helt säker står inte religionsfriheten, diskussionen om friskolor på religiös grund visar det. Och det anses opassande att komma med kristna argument i samhällsdebatten. Det blir en tydlig kontrast till hur man är angelägen att ta hänsyn andra minoritetsgruppers synpunkter.

Den överhängande risken för ökat förtryck skall vi ta med, när vi nu i S:t Stefanus koinonia firar vår skyddspatrons dag. Det var väl en av orsakerna att vi valde just honom. Vi ville vittna om Herren Jesus, utan några anpassningar till vad kulturklimatet finner lämpligt.

Och vi bar med oss erfarenheter att inte vara välkomna, inte ens i det kyrkosamfund där vi kommit till tro och var aktiva. Vi upptäckte att en del av dem som vi trodde var vår medkristna, i själva verket var våra motkristna. Hittills har vi uthärdat den ovilja som mött oss. Vi tar nu S:t Stefanus som förebild för att stå fast också om och när det blir hårdare tider.

En andra anledning till att vi valde S:t Stefanus att inspirera oss, var att han var diakon, en av de första sju. Kyrkans historia har lärt oss att det att i Kristi efterföljd bry sig om och hjälpa drabbade medmänniskor, är ett kraftfullt vittnesbörd. Så kunde också Petrus i sitt första brev komma med maningen: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud.” Det var det här som gjorde slut på omfattande förföljelserna i fornkyrkan. Vanliga människor fann det till slut vara orimligt att man skulle jaga goda och vänliga människor.

Det är inte lätt för oss i en liten koinonia att ta diakonalt ansvar för medmänniskor. Vi har ju fullt upp att göra med att bara överleva. Men skall vi bli något annat än en grupp som vårdar sina egna intressen, får vi inte glömma bort dem vi har runt oss. Så även om vi har skäl för att det inte blir så mycket av vår diakonala ansvar, skall vi ha lite dåligt samvete. Inte heller i det här får vi glömma bort att vi har valt S:t Stefanus som vår förebild.

Annandag Jul, när den nu har kommit att infalla på den gamla S:t Stefanus dag, ger oss ett realistisk perspektiv på hur budskapet om den nyfödde Frälsaren tas emot. Fast vi hörde det redan i Ev. igår: ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” Dessbättre är det inte den enda möjliga följden: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

 

Psalm 348

 

 

 

3:e Advent

Psaltarpsalm 671

Psalm 423

3:e i Advent – 2018    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 423:-, 36:-, 103:4-6

Det har blivit så att alla, nåja, nästan alla, är överens om grundlinjen för budskapet den här 3:e Adventssöndagen. I dagens GT-läsning hörde vi profeten Jesaja säga: ”… skall jorden slitas ut som en klädnad.” Samma sak sägs i Ps. 102: jord och himmel ”är plagg som slits ut”. Det här är ju just vad som bekymrar dem som nu har avslutat ett möte om klimatförändringarna i Katowice i Polen. Så som vi människor numera lever, är risken överhängande att vi förstör vår värld.

Så tänkte man inte för inte så länge sedan. Då upplevdes jorden som fast och trygg. Det fanns stor optimism om att man med ständigt nya uppfinningar skulle kunna göra livet ännu bättre. Men så kom insikten om att det har sitt pris att tära på jordens resurser. Då kommer de så småningom att ta slut. Och man förstod att också en stjärna och en planet har sin livslängd, omåttligt mycket längre än det korta människolivet, men att den ändå någon gång skall ta slut.

Men om nu baslinjen är densamma, så är inte reaktionerna det. På klimatmötet har man försökt besluta om att begränsa utsläppen av koldioxid och annat som förändrar klimatet. Det handlar om att rädda vad som räddas kan. Och man har väl inget annat att göra. Lever man ”utan hopp och utan Gud i världen”, utan hopp om annat än vad människor själva kan åstadkomma, så finns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna och försöka få stopp på det som föröder.

För oss kristna gäller något annat, och vi påminns om det den här söndagen. Den kommer med ett budskap om omvändelse, om bot och bättring. Men den ger också löften inför framtiden, löften av en annan dignitet, eftersom det inte handlar om vad vi människor möjligen skulle kunna få till. Det finns en framtid i Guds planer för den värld och den mänsklighet som han har skapat.

Låt oss börja med löftet. Jesaja tecknade en realistisk bild av framtiden: ”… skall jorden slitas ut som en klädnad.” Men samtidigt förmedlade han löftet: ”Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård.” Det som började i en trädgård, i Edens paradis, skall en gång skapas om till detsamma. Samma bild ges i Upp. med dess visioner om den sista tiden: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta.”

Advent vill påminna oss om Guds löften, så att vi inte glömmer bort dem i allt tal om en bekymmersam framtid. Därför har Jesaja blivit den första av Adventsgestalterna. Ja, vi läser ju varje söndag något avsnitt ur GT, för att hjälpa oss att se det gudomliga mönstret av löften inför framtiden. När vi då samtidigt ser att många löften faktiskt har gått i uppfyllelse, får vi en bild av en trofast Gud som inte kommer med tomma löften, utan håller vad han har lovat.

I Ep. har vi hört aposteln Petrus understryka det här. I det här livet, som så ofta blir mödosamt, ger Gud oss tröst och hopp. ”Profetorden bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum.” ”… som till ett ljus som lyser på en dyster plats”, översätter Folkbibeln.

Och han markerar att det här är något annat än mänskliga förhoppningar. Visst finns det falska profeter, men det som de äkta profeterna kom med var inte egna funderingar, för ”ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av Helig Ande har människor talat ord från Gud”.

Om budskapet i Advent bygger på grundlinjen att allt skall slitas ut, så är budskapet också att Herren skall komma. Det är ju ’ankomst’ som det latinska ordet ’advent’ betyder. Det sammanhang vi väl i första hand tänker på är att Advent är den tid som leder till Jul, då vi med tacksamhet skall glädja oss över hur Gud en gång kom till oss, genom att den gudomliga Sonen blev människa i Jesus.

Men kyrkoåret inbjuder oss inte bara att minnas vad Gud tidigare har gjort, utan också vad han lovar att göra i framtiden. Också inför den ges löftet: Herren kommer! Och när vi då ser hur gudomliga löften gick i uppfyllelse med Jesus födelse, så skall vi lita på att också de löften som ännu ligger kvar skall gå i uppfyllelse.

Det är klart att också vi är bekymrade över vad ett förändrat klimat kan komma att föra med sig. Fast samtidigt skall vi hålla viss distans till prognoser och varningar, när de inte räknar med någon Gud och med hans hemlighetsfulla planer för sin skapelse. Och vi grips inte av panik, när vi är övertygade om att vad som än händer, så ligger framtiden i Guds hand. Ingen av oss är glad över de besvärligheter som kanske kommer, men vi vågar tro att Gud till slut har en god framtid i beredskap.

I det här mönstret av löften som går i uppfyllelse träder den här tredje Adventssöndagen Johannes döparen fram. I Ev. hörde vi Jesus säga: ”Ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.” Han anknöt då till det löfte som gavs genom profeten Malaki: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Så som vi kristna ställer samman böckerna i GT, är det här det sista som sägs, även om vi sedan har de apokryfiska skrifterna innan NT börjar.

Johannes döparen var därmed den som markerade att nu skulle gudomliga löften börja gå i uppfyllelse. Det som komplicerar det något är att Johannes själv avvisade tankar om att han skulle vara den utlovade återkommande Elia. Vi skall nog förstå det inte bara som ödmjukhet, utan också som den normala hållning för en profet: Det är inte jag som är märklig, utan det budskap som jag kommer med. Men Jesus pekar alltså ut honom som uppfyllelsen av ett gudomligt löfte.

När vi nu har fäst ögonen på Johannes döparen, så är det dags att tänka på den del av Adventsbudskapet som är maningen till omvändelse, till bot och bättring. Johannes ville alltså inte se sig själv som uppfyllelsen av något gudomligt löfte. Hans budskap var att löftena snart skulle gå i uppfyllelse, och att man därför måste göra sig beredd för det.

Så börjar Markus, som inte har någon skildring av Jesu födelse, sitt evangelium med att påminna om Jesajas löfte: ”Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han ska bereda vägen för dig.” I sin godhet ger Gud oss möjlighet att förbereda oss. Det handlar dels om att få klart för sig vad löftet är, så att man skall kunna se och förstå när det går i uppfyllelse. Men det handlar också om att göra sig beredd att kunna ta emot det som Gud efter sitt löfte kommer med.

Vad som skall ske är att det som tillhör detta jordiska liv skall förändras. Men nu är det ju så att vi, av olika anledningar, gör oss hemmastadda i den här världen. Vi anpassar oss alltför lätt efter de värderingar och omständigheter som här gäller. Det innebär dessvärre att vi kommer längre och längre bort från Gud. Vi kommer att leva på människors sätt, och inte på Guds.

Därför krävs det att vi vänder om, och inriktar oss på det som skall komma. Det är inte i det som tillhör den här världen som framtiden ligger, utan i det som Gud har lovat och kommer att låta gå i uppfyllelse. Vid det fäster vi vårt hopp, men då måste vi också göra vad vi kan för att forma vårt liv så att vi kan passa in i det.

Det är då viktigt att vi inser att Advent inte bara vill bereda oss föra att ännu ett år fira Jul. Det handlar än mer om löftet att Herren slutligt skall komma, och låta de gudomliga löftena helt och fullt gå i uppfyllelse. Därför skall vi låta Johannes maning till omvändelse, till bot och bättring gälla också inför det. Det blir fråga inte bara om julstädning, utan om städning inför evigheten.

Det här med löfte och vilja till beredelse hör ihop. Bryr vi oss inte om löftet, så finns naturligtvis ingen anledning till beredelse. I Ev. hörde vi Jesus tala om det kommande himmelriket och, uppenbarligen som varning om hur det inte får gå till, om hur somliga ”söker rycka till sig det med våld”. Det kommer inte att lyckas, det är i stället Johannes hållning som gäller: omvändelse och bön om syndernas förlåtelse.

När vi ser Advent ur ett evighetsperspektiv, blir frågan först om vi verkligen ser budskapet om Herren Jesu slutliga ankomst som ett löfte, som något som vi fäster vårt hopp till, som något som vi längtar efter. Är det så, blir Adventsmaningen till omvändelse, till bot och bättring än mer angelägen.

Psalm 36

Psalm 39

Psalm 103

Postludium

Domssönd.

Psalm 315

Psalm 317

Psalm 76

Psalm 111

Psalm 159

Postludium

22:a sön efter Tref

22:a efter Tref. – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

362:1-2, 88:-, 265:-, 337:-

Det är en bister rad negativa besked vi får i dagens texter. ”Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det”, har vi hört profeten Amos säga i GT-läsningen. Och sedan hörde vi Jesus säga i Ev.: ”Ni blir stående utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss! så kommer han att svara: Jag vet inte vilka ni är.” Och som om det inte räcker, så har vi i Ep. hört aposteln Petrus skriva till sina medkristna: ”Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er.”

Om vi nu tar det i tur och ordning, så börjar vi med att Jesus alltså säger att han kan komma att säga till människor som bultar på dörren till det hus där han finns: ”Jag vet inte vilka ni är.” Ja, det här förutsätter naturligtvis att de är intresserade av att komma till honom. Så är det inte alltid nu för tiden, får vi ju konstatera. Många av våra medmänniskor bryr sig inte om något annat än vad som finns i det här livet. Och många tycks vara nöjda med det.

Vi som nu ännu en söndag har samlats till gudstjänst kan tycka att det här är märkligt. Vi har fått klart för oss, eller har åtminstone fått en aning om, att det finns något större än det jordiska som omger oss. Bortom denna världens verklighet öppnar sig något större, något som är livets både ursprung och mål. I förhållande till det försöker vi ordna vårt liv. Vi blir angelägna om att bulta på den gudomliga porten, och blir förtvivlade om vi får höra: ”Jag vet inte vilka ni är.”

Men så är det alldeles klart inte för många av våra medmänniskor. Vi skall ha det i minnet, när vi möter dem, och det blir tal om vår tro. Det gudomliga som för oss är en realitet, är en hemlighet som man inte förstår sig på, och ofta inte bryr sig mycket om.

Vad vi får göra är att börja med det vi faktiskt har gemensamt: glädjen att leva som människa och mödan, ibland smärtan, med det. Att försöka övertyga genom att argumentera för att det rimligen finns en Gud brukar inte tjäna mycket till. Vad vi stilla kan göra är att väcka en längtan efter något som vara mindre flyktigt och bräckligt än det jordiska livet.

Men nu händer det ju inte så sällan att man inte är helt nöjd med livet som det är, och faktiskt börjar söka efter något som kan vara mer hållbart. Men då besannas ofta det som profeten sade: ”Då skall de irra omkring och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det.” Vi kan se att det finns en rad företeelser som blir avgörande viktiga, som ibland kan bli som religion. Och så engagerar man sig för att bevara klimatet eller att bli vegan eller att gå på gym och mycket annat. Det är inget fel med något av det, men vi kan ju se att det kan växa och bli ett slags livsgrund.

Om man nu faktiskt vill få höra Herrens Ord, så måste vi notera att det inte är helt lätt att hitta rätt. Vi lever i en efterkristen tid. En spridd mening är att kristen tro har haft sin chans, men misslyckats. Och vi får erkänna att det finns en hel del mörka sidor i kyrkohistorien. Det tjänar ingenting till att bortförklara det. Men vi kan samtidigt påminna om att mycket av det som vi ser som självklart, har kristen grund. Det var i klostren de första sjukstugorna växte fram. Det var de kristna som började med att ta sig an fattiga utanför kretsen av familj och vänner. Det var kyrkan som grundade de första universiteten.

När man för några år sedan skulle beskriva EU:s bakgrund, fanns det i förslaget att det skulle anges vår västerländska kultur har vuxit fram ur kristen tro. Nu ville man inte göra det, av någon tanke av religionsfrihet, förmodar jag. Men jag har svårt att förstå varför det skulle vara så svårt att acceptera faktum. Det handlar ju inte primärt om någon värdering, utan om att beskriva den faktiska historien.

Men läget är som det är: allt större grupper uppfattar inte längre det kristna budskapet som Herrens Ord. Och så kommer de att söka efter annat, ibland utan att hitta något, ibland antar de att ett eller annat budskap skulle ha gudomligt ursprung. Inte heller här tjänar det något till i mötet med medmänniskor att börja argumentera för att det bibliska budskapet är det enda, sanna Herrens Ord vi kan få höra och lita på. Vad vi kan göra är att stilla men envetet vittna om vad vi har funnit.

För det är ju vår tro att Gud faktiskt har gjort sig känd och har talat till oss. Han har benådat människor att förstå att han är Skaparen, och att berätta om hur han har lett historien. Sedan har han mer tydligt talat genom profeter, och vi har deras budskap nedtecknat i GT i Bibeln. Att tala med varandra är en grundläggande del av gemenskap, och det är den tydliga avsikten med det gudomliga budskapet: Gud vill att vi skall få gemenskap med honom.

Det viljan gick så långt att han själv kom som människa i Jesus av Nasaret. Nu var det inte längre fråga om ibland dunkla ord uttalade på avstånd, utan om mötet med en medmänniska. Evangelisten Johannes beskrev det som att själva det gudomliga Ordet blev människa och bodde bland oss, så att vi kunde ’se hans härlighet’, och ’härlighet’ är här ett ord som anger vad som är gudomligt. Vad han sade och gjorde har vi nertecknat i evangelierna i Bibeln.

Jesus själv skrev ingenting, men han utvalde apostlar som skulle föra budskapet vidare. De hade också uppdraget att, under ledning av Guds Heliga Ande, beskriva vad Jesus och tron på honom betyder för livet. Deras utläggningar har vi i de apostoliska breven i NT i Bibeln.

Vi kan alltså i de flesta fall inte göra mycket åt att våra medmänniskor inte uppfattar det på det sättet, annat då än att enständigt vittna om vad vi har funnit.

För oss själva borde väl allt vara frid och fröjd. Men nu får vi höra apostelns maning: ”Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er.” Ja, han menar t.o.m. att vår hållning skall vara: ”Gläd er i över att ni delar lidandena med Kristus.”

Eldprov och lidande, är det vad det är att vara kristen medför? Ja, vi ser det i den kristna historien, det är ju inte bara de kristna som står för de mörka sidorna av kyrkohistorien. Och dessvärre ser vi det runt omkring i världen av idag. När vi kristna vittnar om att vi har funnit Herrens Ord i Bibeln och personifierat i Jesus, nöjer sig somliga inte med att bara skaka på huvudet, utan blir så upprörda över det anspråket att de tillgriper våld för att få tyst på vittnesbördet. Så har den kristna historien fått sina ’vittnen’, ’martyrer’ som det heter på grekiska.

Vi kan se att det här finns en hemlighet, som inte är särskilt tilltalande, men uppenbarligen ofrånkomlig. Vägen till Guds rike medför lidande. Det är ett stilla personligt lidande, när vi inte får följa våra egna begär, utan har att anpassa oss till vad Gud vill och förväntar sig av oss. Och det kan bli ett yttre lidande, där vi i många avseenden är befriade, men som ändå få utstå på sofistikerade sätt.

Vi skall inse att den hemligheten har sitt centrum i Jesus. Hans verk fick ingen lysande avslutning, utan ledde till ”pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven”. Men det slutade inte där, utan vi bekänner också: ”på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda”. Lidandet visade sig leda till liv i djupare dimension än det jordiska. Det är i linje med det som apostelns budskap kan bli: ”Gläd er i stället över att ni delar lidandena med Kristus, ty då får ni jubla av glädje också när hans härlighet uppenbaras.”

Det är det här vi aktualiserar när vi firar nattvard. Vi tar emot det bröd som är ’hans kropp som blir utgiven för oss’ och det vin som är det ’nya förbundet genom hans blod, som blir utgjutet för många’. Och vi svarar med att säga: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.”

Låt oss då tacka Gud för att vi slipper irra omkring, utan att Herren i sin nåd har låtit oss finna hans Ord. Låt oss be om Andens kraft att förbli trogna i de lidanden som tron tydligen ofrånkomligen medför. Och låt oss lyssna till Herren Jesus och möta honom i nattvarden, så att han inte skall behöva säga: ”Jag vet inte vilka ni är.”

20:e sön. efter Tref.

Tacksägelsedagen – 2018    1:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

5:-, 168:-, 24:-, 23:5-7

”Upplyft era hjärtan till Gud”, uppmanar prästen som inledning till nattvardsmässan, och fortsätter: ”Låt oss tacka Gud, vår Herre.” Och församlingen svarar då: ”Det är tillbörligt och rätt.” Ja, vi i S:t Stefanus använder den gamla formuleringen, den som redan biskopen Kyrillos anger i Jerusalem på slutet av 300-talet. Det ändrades senare i Svenska kyrkan till ”Allena han är värdig tack och lov”, men vi har alltså återgått till den ursprungliga formuleringen.

Med den anger vi något grundläggande inte bara för hur vi skall möta Gud, utan än mer för hur balansen i tillvaron skall vara. Gud ger sina gåvor, och i nattvarden får vi ta emot Guds största gåva, Herren Jesus, Guds Son som blev människa, han ”som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull”, han som har uppstått från de döda och ger oss liv.

Vårt svar blir då tacksägelse. Det är vad som är ”tillbörligt och rätt”. Om så inte sker bryter relationen mellan Gud och skapelsen samman, den relation som vi människor, som han har skapat till sin avbild, är ansvariga för. Om tacksägelsen tystnar, dör skapelsen. Guds gåva som är liv, först i skapelsen, sedan i grunden fördjupad genom Jesu uppståndelse. Om den gåvan inte tas emot, om den inte får tacksägelse som svar, då är det slut.

Det här betyder att vi kristna här har en uppgift som blir större ju mer medmänniskorna runt omkring oss förlorar sin tro och upphör att tacka. Vi är den äkta mänsklighet som uppehåller skapelsen. Om än den stora massan har glömt bort att Gud till slut är alla goda gåvors givare, så hörs ändå vår tacksägelse. Det är vi som gör att skapelsen inte bryter samman! De andra förstår det inte, kan till och från bli fientligt inställda till oss, men när vi samlas, även om vi inte är så många, så noterar Gud att tacksägelsen faktiskt stiger upp till honom också från Aspudden i södra Stockholm.

Det är den här grundläggande hållning i mötet med Gud som kommer fram i GT-läsningen. Det rör sig om kung David mot slutet av hans liv. Han har samlat stora rikedomar, som han skall lämna som arv till sin son Salomo. De skall användas för att bygga ett tempel i Jerusalem. David fick ju inte bygga det själv, han hade trots allt för mycket blod på sina händer.

Då ber David, som blir det sista han gör i 1 Krön:s skildring av hans liv: ”Vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.” Grundläggande för vårt möte med Gud är att vi erkänner att vi har fått allt som en gåva från honom, och så tackar honom för det. Och David låter tacksägelsen bli mer än ord, han låter det bli handling med sina gåvor till Guds ära.

När vi firar nattvard, låter också vi tacksägelsen ta gestalt på liknande sätt. Vi bär fram bröd och vin, nödvändigt för att nattvard skall kunna firas. Vi har ju utvidgat vår gudstjänstordning, så att det här uttrycks i en bön. ”Välsignad är du, Herre, världsalltets Gud, ty i din godhet ger du oss det bröd som vi frambär till dig. Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss Livets bröd”, och på motsvarande sätt ”det vin som vi frambär till dig”.

Bönen går tillbaka på den judiska bordsbönen. Det är därför det heter ”Välsignad är du Herre …” Det motsvarar vad som skulle vara naturligare för oss att säga: ’Vi tackar dig, Herre, som i din godhet ger oss det bröd, det vin som vi frambär för oss.”

Offertoriet är vår tacksägelse i handling. Av vad vi har fått tar vi något och för det åter till Gud som ett påtagligt tecken på vår tacksägelse. Det får då bära också allt annat vi tackar Gud för, så som vi uttrycker det i den följande korta bönen: ”Herre, tag med dessa gåvor emot allt vad vi är till ande, själ och kropp.” Allt har vi fått av Gud, det tillhör i grunden honom, och vi markerar det genom att inte själviskt behålla allt för oss själva.

Vi vet då att det blir välsignat att göra som Jesus: ’Den natt då han blev förråd tog han ett bröd, tog han kalken och tackade Gud.” Då sker det stora att vi får inte bara en skapelsens gåva, utan också frälsningens. Brödet blir Kristi kropp och vinet blir Kristi blod ’utgivet för oss, utgjutet för oss till syndernas förlåtelse’, och till ”liv och salighet” som Luther lägger till i Katekesen.

Vi har som Ev. hört skildringen av hur en av de tio, som hade blivit botade av Jesus, kom tillbaka och prisade Gud. Något skall vi faktiskt ursäkta de andra nio. De fick uppmaningen att ’gå och visa upp sig för prästerna’. När de gjorde det, så hade de ju möjlighet att frambära sin tacksägelse i templet. Han som kom tillbaka var en samarier: han hade inte den möjligheten, så han kom tillbaka till Jesus. Med det angav han den inriktning som skall gälla också för oss. Det är han Fadern har sänt för vår frälsnings skull, som blir den naturliga mottagaren av vår tacksägelse, och som då för den vidare till Fadern.

Händelsen i Ev. anger ett mönster, som vi formar vår gudstjänst efter. Det började med att de sjuka ropade till Jesus: ”Förbarma dig över oss!” Så gör ju också vi i början av högmässan. Vi ropar i det livets elände i en värld, dit ’den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, har störtats ner’, som vi hörde på den helige ärkeängeln Mikaels dag för två veckor sedan.

Bönen om förbarmande är meningsfull, den leder till slut till tacksägelse. Just ’tacksägelse’, är det gamla namnet på nattvarden, ’evkaristi’ på grekiska. Och som vi redan har påmint oss, så är det ju så mässan börjar, åter igen med den gamla formuleringen: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre.”

Vi skall också notera att det är faktiskt inte direkt är något som Jesus ger, utan hans uppmaning, som bereder mark för tacksägelsen. Vi fick inte höra det i år, eftersom vårt firande av Mikaelidagen trängde undan 18 sön. efter Tref., men i den söndagens Ev. säger Jesus: ”Om någon vill göra hans vilja – hans som har sänt mig – skall han förstå om min lära är från Gud eller om jag talar av mig själv.” På ett hemlighetsfullt sätt leder det att göra Guds vilja, att följa de maningar Herren Jesus ger, till tro på vem han är och till tacksägelse. Vi tänker oss mest att det är tvärt om, att tro leder till viljan att efterfölja Jesus. Men uppenbarligen gäller också att efterföljelse leder till fördjupad tro, till en tro som inser att mötet med Gud skall präglas av tacksägelse.

Vad jag har påmint om är att varje söndag är en tacksägelsedag. Men när vi nu firar årets stora Tacksägelsedag, så låter vi vår tacksägelse särskilt gälla vad Gud har gett oss just under det år som nu går mot sitt slut. ”Sommaren ymnighet strödde han kring våra stränder”, sjöng vi i gradualpsalmen, ymnigt i överflöd får vi väl säga efter den här sommaren. Men det kom ju till slut lite regn, så vi kan i djup tacksamhet stämma in i psalmen ord: ”Växten han givit, och jorden har burit sin börda.”

Till det allmänna skall vi så lägga det som vi var och en har att tacka för i våra liv. Nu bär vi också med oss minnet av olika saker som har plågat oss. Vi har anledning att ropa: ”Herre, förbarma dig!” Men vi får ändå inte glömma bort att kyrkan uppmanar oss att be: Ge oss tacksägelsen gåva också i motgångens tid! Vad som än händer är vi inte övergivna av vår himmelske Fader, så till slut skall vi ändå landa i tacksamhet.

Vår Tacksägelsedag anknyter till den GT:liga Lövhyddohögtiden. Då frambars tacksägelse vid avslutad skörd. Men dagen påminde också om folkets vandring genom öknen, då man hade att bygga hyddor att bo i. Men det var en dag för tacksägelse inte bara för Guds beskydd en gång i tiden, utan också för det stöd och skydd han ger under den fortsatta livsvandringen.

När vi nu lever i det nya förbundet, det som är grundat i Jesu död och uppståndelse, vet vi att det land vi är på väg mot är större än något jordiskt paradis. Jerusalem blir för oss en himmelsk stad. Och så får predikan i dag på årets Tacksägelsedag sluta med ord ur Hebr. ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Låt oss därför ständigt genom honom frambära lovets offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.”

Präster på besök och assisterande