Bönsöndagen

Bönsön. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                   238:-, 525:-, 528:-, 257:4-5

Lärjungarna kom vid ett tillfälle till Jesus och sade: ”Herre, lär oss att be.” Det kan i förstone tyckas lite märkligt, för bön är en naturlig religiös akt för människan. Vid undersökningar har det visat sig att det är fler som ber än som säger sig tro på gud. Då är det knappast något som man behöver lära sig.

Nyligen sade en av Svenska kyrkans biskopar, om det nu är det de är, att vi egentligen oupphörligen ber: när vi andas ber vi. På ett sätt ligger det något i det: att andas här ihop med anden, människans livsande, men också med den Livets Ande som en gång svävade över urtidsvattnet och sedan gav liv åt det som Gud genom sitt Ord skapade. Och bön och Guds Ande hör samman, som Paulus påminde om i det som vi hörde som Ep. idag.

Men när man säger som biskopen, att man ständigt ber genom att andas, så tömmer man bön på innehåll, än mindre behöver man be om instruktion om hur man skall be. Vad lärjungarnas fråga avslöjar, är att det är skillnad mellan bön och kristen bön. Den naturliga människans bön, som kan kännas angelägen i stunder av stor glädje eller djup oro, vet inte riktigt vem den riktar sig till. Ansatsen blir: ’Gud, om du finns …’ Bönen är rop av tacksamhet eller förtvivlan i hopp om att det finns någon som kan höra den.

Det specifika med kristen bön är däremot att man vet just det. Det är en bön till honom som är Jesu Fader och vår Fader i himmelen. Den har sin grund i löften om att han vill höra vad vi ber om. Och den kan vara frimodig, eftersom det genom tiderna har visat sig att han hör och ger den bedjande svar, fast kanske på lite oväntat sätt.

Det direkta svaret på lärjungarnas fråga var att Jesus lärde dem att be ’Fader vår …’ Sedan finns ord om bön spridda i evangelierna, därefter utvecklade av apostlarna i resten av NT. En bit av den undervisningen har vi hört som Ev. idag, ett avsnitt ur Jesu bergspredikan.

Det första är då att man skall be i stillhet och ödmjukhet. Det gäller inför människor: ”När ni ber ska ni inte vara som hycklarna, som älskar att stå och be … för att synas inför människor”, sade Jesus. Och det gäller inför Gud: ”När du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader som är i det fördolda.” Bön är något privat mellan mig och Gud.

Nog för att det finns gemensam bön när vi är samlade till gudstjänst, men då handlar det om att vi tillsammans vänder oss till Gud. Vår bön består då mest av fasta formuleringar. Det kanske är en brist att vår tradition ger så liten plats för fri bön. Men det är nog så att våra fäder har insett risken med att man utnyttjar fri bön för att demonstrera sin fromhet, något som ju Jesus uttryckligen varnar för.

För det andra skall bönen komma från hjärtat, från människans inre, inte bara bestå av fromma ord: ”När ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hedningarna”, sade Jesus. Det här kan tyckas vara problematiskt för oss som ju har en fast ordning för våra högmässor. Blir det bara ord som ritualmässigt framförs som bön? Utmaningen blir naturligtvis att vi faktiskt menar vad vi säger.

Fast vi kanske inte skall vara så bekymrade över att vi inte alltid är riktigt uppmärksamma, när vi ber ’Fader vår’ eller andra böner som vi kan utantill eller läser en psaltarpsalm. Vi vet vad vi ber om, och vi vill be om just det, även om våra tankar för stunden vandrar omkring. Och det finns goda exempel på att människor har kommit på goda saker under sin bön: i bönens närhet till Fadern styr han våra tankar.

Vi skall också ha med den insikt som dagen GT-läsning ger. När Mose höll upp sina armar, hade folket framgång i striden. När han inte orkade själv, stödde andra dem. Det viktiga var att armarna hölls uppe, inte vad Mose mäktade med. Det säger oss att bön, även när den i trötthet blir mest av rutin, är bättre än ingen bön alls. Och händelsen säger också något om betydelsen av gemensam bön. om jag inte riktigt orkar själv, får jag stöd av medkristna.

Och så för det tredje: bönen skall ske i förtröstan på Guds godhet: ”Er Fader vet vad ni behöver innan ni ber honom om det.” Inför det Jesusordet kunde man fråga sig: Varför behöver vi då be, om Gud redan vet? Men en sida av bönen är att göra oss öppna för vad vår himmelske Fader vill med oss. För att kunna ta emot, måste man vara beredd att ta emot. Det vet alla som har spelat brännboll, och det är inte annorlunda med Guds godhet.

Vi har många löften om att Fadern vill höra vår bön. I sitt avskedstal, som vi påminner oss om nu under den Påsktid som präglas av att Jesus har uppstått, tar han vid flera tillfällen upp bön. ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det.” ”Vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, för att Fadern ska bli förhärligad i Sonen.”

Senare i sin bergspredikan gör Jesus en jämförelse med hur det är med oss: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge det som är gott till dem som ber honom.” Det här Jesusordet för oss till det att det finns en förbindelse mellan bön och den Helige Ande. För när Luk. återger det, är slutsatsen något annorlunda: ”… skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Det ger också insikten att Anden och Faderns godhet hör samman. Liksom Anden i skapelsen var den som fyllde det skapade med Guds goda gåva av liv, så fortsätter Anden att föra gudomlig godhet in i vårt liv. När vi närmar oss Pingst, med dess budskap om att Gud på nytt har låtit sin Ande komma över oss, kan det vara något att komma ihåg. Det finns naturligtvis ett överväldigande mysterium med den Helige Ande och hans verkan i oss och bland oss. Men i botten finns det här enkla: Anden ger oss del av Faderns godhet.

Dagens Ep. ur Rom. tar upp en annan sida av Andens verk i bönen. Det är han som bär fram våra böner till Fadern, och då så att det blir till vårt bästa. ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord”, skriver aposteln. Lite förenklat kan man säga att Anden är vår tolk. Vi människor talar inte ”änglars språk”, men Anden gör vår bön förståelig. Våra försök att göra klart för vår himmelske Fader vad vi vill få sagt, blir ganska ömkliga, men ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill”. Vi behöver inte vara rädda för att be ’fel’, om vi ber i tro och tillit, Anden ser till att vad vi egentligen vill be om, är det som når Fadern.

Till det som Jesus lär oss om bön i sin bergspredikan, skall vi för det fjärde lägga det för kristen bön avgörande: det är en bön i Jesu namn. Vi hörde det i orden från Jesu avskedstal: ”Vad ni än ber om i mitt namn …” Och han som nu skulle lämna sina lärjungar och bli ”krönt med härlighet och ära därför att han led döden”, som Hebr. uttrycker det, noterade då hur det varit och ur det skall bli: ”Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.”

Så får vi bära fram våra böner i den verklighet som nu gäller: vi ber i Jesu namn, i den gemenskap som den Uppståndne öppnar för oss. Vid Jul får vi budskapet att när Guds Son har blivit människa, har en väg från Gud till oss öppnats. På torsdag, på Kristi himmelsfärds dag, skall vi få budskapet att när människan Jesu återvände till Fadern, öppnades också en väg från oss människor till Gud. Till det har vi idag påmints om att ”Anden stöder oss i vår svaghet”. Den svagheten är mer än vanligt uppenbar för oss i dessa coronatider. ’Har Gud övergett oss?’ är en fråga som vi kan ställa, något som vi har rätt till, den frågan ställs ju ofta i Psaltaren. Men vår jordiska utsatthet är bara en del av den verklighet vi lever i. Genom bönen, med stöd av den Helige Ande, får vi förbindelse med vår himmelske Fader. Genom Jesu uppståndelse har han visat att det jordiskt dödliga är omgivet att gudomligt liv. Genom bönen blir det gudomliga en del av den verklighet vi får leva i.