Psalm 238

Psalm 658

Psalm 528

Bönsöndagen – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

238:-, 525:- 528:- 257:4-5

Bön är på många sätt den grundläggande religiösa handlingen. Om och om igen kan man vid undersökningar notera att fler människor säger att ber än att de tror på något slags Gud.

Det kommer tillfällen då egen förmåga inte räcker till, och då inte heller medmänniskor förmår göra något. I desperation, eller kanske i någon tillförsikt, riktar man sin förhoppning mot något bortom den verklighet man står i. Man ber om hjälp, när nu ingen annan kan ge det.

Sådan bön ligger så centralt i hur det kan bli för oss människor, att den har fått en fast plats när vi firar gudstjänst. ”Herre, förbarma dig”, ber vi. Ibland tänker man sig att det är en fortsättning på syndabekännelsen, och menar ibland att den bönen borde komma före avlösningen, tillsägelsen av förlåtelse. Men då blandar man samman synd och skada. För sådant ont som vi själva är ansvariga för, ber vi om förlåtelse. Men för det onda som drabbar oss oförskyllt, ropar vi om förbarmande och hjälp.

Men om nu bön är ett något som naturligt kommer när nöden är stor, blir det ju lite märkligt att lärjungarna, som vi hörde i dagens Ev., kom till Jesus och begärde att han skulle lära dem att be. Det tycks ju människan kunna av sig själv, och då kanske också komma med någon form av tackbön, när lyckan överflödar.

Det är tydligt, dels att bön är något mer än de här enkla formerna, dels att lärjungarna i sitt möte med Jesus insåg att bönen har fått ett nytt sammanhang. De hade börjat se det gudomliga i honom, och förstod att de nu kan be på nytt sätt.

Jesus lärde dem då, som vi hörde i Ev., att be Fader vår. Men om ni var uppmärksamma, så märkte ni att det vi hörde inte var exakt så som vi brukar be. Det vi hörde var ett avsnitt ur Luk. I Matt., som f.ö. har bevarat bönen i ett annat sammanhang, som en del av Bergspredikan, är bönen lite längre, har sju bönepunkter, när Luk. bara har fem. I Matt. finns också bönen: ”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden”, och till slut: ”… fräls oss ifrån ondo”.

Det är lätt att se att de här bönepunkterna är en variation av det som kommit innan: ”Ske din vilja”, säger detsamma som ”Helgat varde ditt namn ” och ”Tillkomme ditt rike”, och ”… fräls oss ifrån ondo” för vidare bönen ”Inled oss inte i frestelse”.

Om man nu tycker att det är viktigt, kan man fundera över vad det var som Jesus en gång lärde sina lärjungar. Det kan vara så att Matt. har lagt till. Hans evangelium är tydligt riktat till kristna i en judisk miljö. Och vi vet ju från Psalt. att upprepning är något som ofta förekommer i bibliskt språk. ”Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd”, ber vi med Ps 51. I den traditionen har bönen kommit att bli utvidgad.

Men det kan också vara tvärtom, att Luk. har förkortat. Han skriver för kristna i en icke-judisk miljö, och i det latinska sammanhanget uppskattade med pregnans och korthet. Där kan den judiska stilen ha känts överflödig, och så har punkter där inget nytt tillförs fallit bort. Det finns också andra detaljer som gör bönen mer anpassad till judisk tradition hos Matt. och mer till icke-judisk hos Luk.

Eftersom bönen i sak inte skiljer sig åt i de två varianterna, har det ingen stor betydelse hur det förhåller sig. Kyrkan kom att be Fader vår så som den finns hos Matt., och så gör också vi det.

När det nu är den bön som Jesus lärde sina lärjungar, är det den grundläggande kristna bönen, som inte ersätter annan bön, men som blir en sammanfattning av den. Det finns bevarat ett brev som Augustinus skrev till en änka, som hette Anicia Faltonia Proba, om bön. Där visar han bl.a. på punkt efter punkt hur all tänkbar bön kommer till uttryck Fader vår.

Naturligtvis är redan inledningen viktig: Gud tilltalas som ’Fader’. Det var något nytt som Jesus kom med. I GT tilltalas Gud ’Herren’, och bakom det ligger det namn som Gud avslöjade för Mose, ’Jag är’, men som man fann så heligt att man inte vågade ta det i sin mun. Men med Jesus, Guds Son ”till vår frälsning sänd”, blir Gud inte längre avlägsen. Jesus betygade att Gud är vår ’Fader’. Till Maria Magdalena i mötet vid den tomma graven talade han inte bara om ”min Gud och er Gud” utan också om ”min Fader och er Fader”. Beskrivningen av fadern i liknelsen om den förlorade sonen är en beskrivning av Gud just som ’Fader’.

Det heter också ”Fader vår”, och genom hela bönen ’oss’. Jesus lärde sin lärjungar en bön, där man inte ber bara för egen del, utan i en gemenskap. Vi ber alltså inte själviskt om ’mitt dagliga bröd’, utan om ”vårt dagliga bröd”, det utvidgar sig till att bli förbön. Det här draget, att man ber i trons gemenskap, finns också ofta i Psalt. Så slutar t.ex. Ps. 51, där bönen alltså gäller ”min skuld” och ”min synd”, med att man ber: ”Låt i din godhet allt gå Sion väl, bygg upp Jerusalems murar.”

Sedan kommer tre bönepunkter, två hos Luk., som handlar om Guds verk. I typisk judisk ödmjukhet är bönen indirekt: ”Helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike …” I missriktat fromma utläggningar tänks det här vara böner om vad vi skall göra. Vi skall se till att Guds namn blir helgat, i varje fall inte vanhelgat, verka så att Guds rike tar gestalt. Men det är böner om vad vi önskar att Gud skall göra. Bakom den judiska formen ligger den direkt bönen: ’Fader, helga ditt namn, sänd ditt rike!’ Man kan säga att det är en precisering av den grundläggande allmänmänskliga bönen: ”Herre, förbarma dig!”

Sedan kommer två bönepunkter som gäller vårt liv, först vad gäller det yttre, materiella, sedan det inre, andliga. Det vi har behov av för kroppen och livet sammanfattas i en bön om ”dagligt bröd”. Mycket kan vi klara oss utan, men mat måste vi ha för att kunna överleva. Men i bönen innefattas också annat, som Luther markerar i sin katekesförklaring: ”Med vårt dagliga bröd menas allt det, som hör till livets behov, såsom mat och dryck, kläder, hus och hem m.m.”

På motsvarande sätt sammanfattas vårt andliga behov i bönen om förlåtelse får våra skulder, eller ”för våra synder”, som det heter i Luk. Vi kan, i den kultur som vi nu lever i, ha svårt att se att det skulle vara vårt grundläggande andliga behov. Men synd är det som skiljer oss från Gud, och som gör att vi står med skuld inför honom. Det är där vi måste börja i varje tanke om hur vi skall kunna möta Gud. Hur vår skuld skall kunna bli försonad är vad hela Bibeln handlar om. Det är med den möjlighet till förlåtelse, som Gud erbjuder i Jesu namn, som det börjar i vår längtan efter andens gemenskap med Gud. Det är också med viljan att förlåta och försonas med våra medmänniskor som god gemenskap i familj och samhälle tar sin början.

Så kommer till slut två bönepunkter, där Luk. alltså bara har den första, som handlar om livets och tillvarons slut: ”Inled oss inte i frestelse, fräls oss ifrån ondo.” Det är klart att det är bön som gäller redan nu, men inriktningen är det som slutligen kommer. Det är i det perspektivet som översättningen: ”Utsätt oss inte för prövning”, kommer. Som ni vet är det ett enda grekiskt ord, som i sig innefattar både ’frestelse’ och ’prövning’. Bönen gäller att vi inför de slutliga prövningarna inte skall avfalla från vår tro, inte låta oss frestas att överge Gud. Och mer än att här under vårt jordiska liv slippa ondskans härjningar, ber vi om att bli frälsta, räddade från det yttersta onda, det att för evigt bli skild från vår himmelska Fader.

”Herre, lär oss att be”, önskade lärjungarna. ”När ni ber skall ni säga: Fader …”, sade Jesus. Det är lärjungabönen som vi idag på Bönsöndagen har blivit påminda om. Vi har anledning att be om mycket och att be för många, och inbjuds att göra det. Vi hörde aposteln påminna oss: ”Vi vet att han hör oss vad vi än ber om”, ja, ”vad vi än ber om”, fast han angav ju förutsättningen för bönhörelse: ”… om vi ber honom om något efter hans vilja.” Vi skall naturligtvis sträva efter att vi ber om saker ”efter hans vilja”, men det skall inte göra oss räddhågade. Vi kan förtrösta på att han sorterar ut vad som till slut blir god bön.

Men som en ram till all vår bön skall vi, när vi nu är Jesu lärjungar, lägga Fader vår. När vi nu ber om ”dagligt bröd”, skall lärjungabönen påtagligt bli vår ’dagliga bön’.

Psalm 359

Psalm 257

Postludium