Begravningsmässa – Fr Hans-Åke

Psalmer: 370, 46, 300, 619, 239:3

Inledning:

Hans-Åke Holmström, präst i Kristi kyrka, har avslutat sin jordiska tjänst. Vi har nu samlats i vemod och sorg för att ta avsked av honom, tacka Gud för vad han fick betyda i våra liv och överlämna honom för tjänst i Faderns eviga rike. Som tiden är, med en härjande farsot, är vi bara några få av dem som skulle ha velat vara här. Han hade inte längre någon nära familj, men han hade många vänner. Men vi bär mångas tankar och tacksamhet med oss.

Fader Hans-Åke föddes 1943 på Söder här i Stockholm. Han fann sig hemma i S:ta Maria Magdalena, och fick där klart för sig att Kyrkans Herre ville ha honom i sin tjänst. Han studerade vid Stockholms Teologiska Institut, som på den tiden fanns som en filial till teologiska fakulteten i Uppsala. 1973 prästvigdes han.

I vår kyrkotradition avslutas en prästvigning med att biskopen sänder ut de nyvigda prästerna med ord från 1 Petr.: ”Så gå nu ut och var herdar för Guds hjord.” De uppmanas att tjäna ”inte för egen vinning utan med hängivet hjärta”. Och de ges löftet: ”Då skall ni, när Överherden uppenbarar sig, få härlighetens segerkrans som aldrig vissnar.”

För fr Hans-Åke har nu Överherden uppenbarat sig, och vi har ingen anledning att förmoda något annat än att han har ”härlighetens segerkrans med sig”. Vi kan vittna om att han tjänat med ”hängivet hjärta”. Ni kan ge exempel på vad han har betytt för er, både som vän och medmänniska och som ’Verbi Divini Minister’, som den gamla latinska titeln lyder, som ’Guds Ords tjänare’.

Tiden för jordisk gemenskap med fr Hans-Åke är nu slut. Vi skall nu infoga vårt avsked i den gemenskap som altarets sakrament ger oss med ”dina trogna i alla tider”. Jag har skrudat med i den svarta mässhake som var hans, men som han hade deponerat här i S:t Sigfrids kyrka. Osynlig står han nu vid min sida, som han gjort så många gånger under de gångna åren, nu klädd i odödlighets dräkt.

Vid kistan står årets påskljus. På Påskdagen tände han det, vid vad som skulle bli den sista gudstjänst han ledde. Då hade han först tecknat det med orden: ”Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet. Han är A och O, den förste och den siste, början och slutet. Hans är tiden och evigheten. Honom tillhör härligheten och väldet i alla släktled i evigheters evighet. Amen”

För en vecka sedan, på Kristi himmelsfärds dag, släckte vi påskljuset i enlighet med våra liturgiska traditioner. För fr Hans-Åke lyser det nu klarar än någonsin, vågar vi hoppas.

När vi nu på olika sätt ger uttryck för vår tacksamhet för vad fr Hans-Åke fick betyda, kan vi inte undgå att en del dystra minnen också tränger sig fram. En del som vi borde han gjort för honom, blev inte gjort. Somligt som vi sade, borde vi inte ha sagt. Det finns sådant som vi hade velat be honom om ursäkt för, kanske förlåtelse för. Det är inte längre möjligt.

Men i den gemenskap med Herren Jesus som nattvardsmässan nu skall föra oss in i ges förlåtelse. Så låt oss då bekänna våra felsteg och vår synd, vårt slarv och våra underlåtelser, och be om förlåtelse. När Gud efter sitt löfte ger det, efter ärlig bekännelse, kan vi med öppna hjärtan tacka honom för allt det goda som fr Hans-Åke förde med sig.

Jag slutar mina inledningsord så som han alltid gjorde, enligt den gamla inledningen till en högmässa: ”Så är då Herren i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen. Han är ock när dem som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till hans nådetron och bekänna vår synd och skuld, så sägande:”

Texter: Apg. 20:17-18a, 25, 28-38, Matt. 13:44-52

Predikan:

Det var ett avskedstagande vi hörde om den första läsningen. Paulus var på väg till Jerusalem efter sin tredje långa resa. Han anade att något skulle hända där. Det var tveksamt om han skulle kunna göra något nytt besök i de församlingar som han hade grundat och gett sitt stöd. Det är rörande att få höra att ”de brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom. Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer.”

Det är en liknande vemodig avskedsstund som vi nu befinner oss i. Vi får aldrig mer se fr Hans-Åkes ansikte. Medveten om sin svaga fysik var han försiktig, men det hjälpte inte. Coronaviruset hann ifatt honom. Påskdagens högmässa blev alltså hans sista tjänst som präst. Efter en dryg vecka med illavarslande symptom och en dryg vecka i respirator somnade han in.

Ja, fr Hans-Åke var medveten om faran. men han visste också hur vi kristna möter den. I hälsning till S:t Stefanus koinonia inför Påsk skrev han:

”Den Heliga Skrift är full av beskrivningar om Guds omsorg och beskydd. Ps. 23:4 ’Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont.’ (Ja, naturligtvis citerade han ur gamla bibelöversättningen!) Guds försyn betyder inte att vi kan leva farligt. Vi har att i alla lägen vara försiktiga. Vi besitter emellertid en fördel, om icke-troende saknar: Vi tror på ett evigt liv. Visst är vårt liv här på jorden kärt, men vi är i främlingslandet. … Vi går nu att fira kyrkoårets största högtid – livets seger över döden: Jesu uppståndelse. I hans blod är vägen öppen till himmelen. Därför behöver vi inte frukta.”

Det kom att bli ord som han riktade till sig själv. Vi är övertygade om att de bar honom de sista svåra dagarna.

Där i Miletos hade Paulus kallat till sig ’de äldste’ i Efesos. ’Äldste’ heter på grekiska ’presbyteros’, av det ordet har vi fått vårt ’präst’. Apostelns ord blir ord till kyrkans präster i alla tider. ”Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling.” Det är tydligt en uppmaning som fr Hans-Åke strävade efter att uppfylla, så gott en präst 2 000 år senare i sin mänskliga skröplighet nu förmår. Hans omsorg om oss är något vi med tacksamhet minns.

Paulus gav också en varning: ”Bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen.” Fr Hans-Åke kom att tjäna i en tid med stora motsättningar i kyrkan. Han valde sida, och fick betala priset för det. En del av vad han gjorde under sin långa tid i Farsta församling uppskattades inte. I Missionsprovinsen, med dess opposition av mycket i dagens Svenska kyrka, fann han dock en hemvist. Han gladde sig åt att bli kyrkoherde för S:t Stefanus koinonia, och fick så den uppskattning han förtjänade.

Han kunde då få göra tjänst i linje med vad Jesus sade som avslutning efter att ha berättat en rad liknelser: ”Därför är varje skriftlärd som har blivit en himmelrikets lärjunge som en husbonde som ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt.”

Fr Hans-Åke strävade efter att vara en sådan skriftlärd. Ur sitt förråd hämtar fram både nytt och gammalt – med viss förkärlek för gammalt, får vi väl konstatera, men sådant gammalt som är evigt nytt. Han var väl beläst i gamla postillor, och citerade ofta ur dem i sina predikningar, med bibehållna pluraländelser på verben och andra inte längre helt vanliga ord. Han förberedde dem noggrant med att läsa bibelkommentarer, också från dem citerade han gärna.

Hans glädje över att ha funnit himmelrikets skatt var uppenbar. Men han förmedlade också Skriftens varnande ord, som det att det finns en risk att kastas bort, som Jesus avgav i sin liknelse. Och han manade då till ett liv i Jesu efterföljd, väl mycket kunde somliga mena. Men han svarade med att han hade stort förtroende för sina åhörare, att de var på det klara över att det är tron på Jesus och hans försoningsgärning som är grunden för livet som Jesu lärjunge.

I sin hälsning inför Påsk, när han talade om det kristna livet som ett liv i främlingslandet, citerade han, som så ofta, en väckelsesång, en ’hemlandssång’: ”Hur ljuvligt mången gång, den tanken för mig står: Idag dock närmare jag är, mitt hemland än igår.” Han visste inte hur rätt han hade. Det är nu vårt fasta hopp, riktigt veta kan vi ju inte, att fr Hans-Åke nu har nått sitt hemland. För oss andra återstår ännu en bit av vägen. Vi tackar Gud för att fr Hans-Åke har hjälpt oss att vandra åt rätt håll.