Alla inlägg av Lars

Bönsöndagen

Bönsön. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                   238:-, 525:-, 528:-, 257:4-5

Lärjungarna kom vid ett tillfälle till Jesus och sade: ”Herre, lär oss att be.” Det kan i förstone tyckas lite märkligt, för bön är en naturlig religiös akt för människan. Vid undersökningar har det visat sig att det är fler som ber än som säger sig tro på gud. Då är det knappast något som man behöver lära sig.

Nyligen sade en av Svenska kyrkans biskopar, om det nu är det de är, att vi egentligen oupphörligen ber: när vi andas ber vi. På ett sätt ligger det något i det: att andas här ihop med anden, människans livsande, men också med den Livets Ande som en gång svävade över urtidsvattnet och sedan gav liv åt det som Gud genom sitt Ord skapade. Och bön och Guds Ande hör samman, som Paulus påminde om i det som vi hörde som Ep. idag.

Men när man säger som biskopen, att man ständigt ber genom att andas, så tömmer man bön på innehåll, än mindre behöver man be om instruktion om hur man skall be. Vad lärjungarnas fråga avslöjar, är att det är skillnad mellan bön och kristen bön. Den naturliga människans bön, som kan kännas angelägen i stunder av stor glädje eller djup oro, vet inte riktigt vem den riktar sig till. Ansatsen blir: ’Gud, om du finns …’ Bönen är rop av tacksamhet eller förtvivlan i hopp om att det finns någon som kan höra den.

Det specifika med kristen bön är däremot att man vet just det. Det är en bön till honom som är Jesu Fader och vår Fader i himmelen. Den har sin grund i löften om att han vill höra vad vi ber om. Och den kan vara frimodig, eftersom det genom tiderna har visat sig att han hör och ger den bedjande svar, fast kanske på lite oväntat sätt.

Det direkta svaret på lärjungarnas fråga var att Jesus lärde dem att be ’Fader vår …’ Sedan finns ord om bön spridda i evangelierna, därefter utvecklade av apostlarna i resten av NT. En bit av den undervisningen har vi hört som Ev. idag, ett avsnitt ur Jesu bergspredikan.

Det första är då att man skall be i stillhet och ödmjukhet. Det gäller inför människor: ”När ni ber ska ni inte vara som hycklarna, som älskar att stå och be … för att synas inför människor”, sade Jesus. Och det gäller inför Gud: ”När du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader som är i det fördolda.” Bön är något privat mellan mig och Gud.

Nog för att det finns gemensam bön när vi är samlade till gudstjänst, men då handlar det om att vi tillsammans vänder oss till Gud. Vår bön består då mest av fasta formuleringar. Det kanske är en brist att vår tradition ger så liten plats för fri bön. Men det är nog så att våra fäder har insett risken med att man utnyttjar fri bön för att demonstrera sin fromhet, något som ju Jesus uttryckligen varnar för.

För det andra skall bönen komma från hjärtat, från människans inre, inte bara bestå av fromma ord: ”När ni ber ska ni inte rabbla tomma ord som hedningarna”, sade Jesus. Det här kan tyckas vara problematiskt för oss som ju har en fast ordning för våra högmässor. Blir det bara ord som ritualmässigt framförs som bön? Utmaningen blir naturligtvis att vi faktiskt menar vad vi säger.

Fast vi kanske inte skall vara så bekymrade över att vi inte alltid är riktigt uppmärksamma, när vi ber ’Fader vår’ eller andra böner som vi kan utantill eller läser en psaltarpsalm. Vi vet vad vi ber om, och vi vill be om just det, även om våra tankar för stunden vandrar omkring. Och det finns goda exempel på att människor har kommit på goda saker under sin bön: i bönens närhet till Fadern styr han våra tankar.

Vi skall också ha med den insikt som dagen GT-läsning ger. När Mose höll upp sina armar, hade folket framgång i striden. När han inte orkade själv, stödde andra dem. Det viktiga var att armarna hölls uppe, inte vad Mose mäktade med. Det säger oss att bön, även när den i trötthet blir mest av rutin, är bättre än ingen bön alls. Och händelsen säger också något om betydelsen av gemensam bön. om jag inte riktigt orkar själv, får jag stöd av medkristna.

Och så för det tredje: bönen skall ske i förtröstan på Guds godhet: ”Er Fader vet vad ni behöver innan ni ber honom om det.” Inför det Jesusordet kunde man fråga sig: Varför behöver vi då be, om Gud redan vet? Men en sida av bönen är att göra oss öppna för vad vår himmelske Fader vill med oss. För att kunna ta emot, måste man vara beredd att ta emot. Det vet alla som har spelat brännboll, och det är inte annorlunda med Guds godhet.

Vi har många löften om att Fadern vill höra vår bön. I sitt avskedstal, som vi påminner oss om nu under den Påsktid som präglas av att Jesus har uppstått, tar han vid flera tillfällen upp bön. ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill och ni ska få det.” ”Vad ni än ber om i mitt namn ska jag göra, för att Fadern ska bli förhärligad i Sonen.”

Senare i sin bergspredikan gör Jesus en jämförelse med hur det är med oss: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Fader i himlen ge det som är gott till dem som ber honom.” Det här Jesusordet för oss till det att det finns en förbindelse mellan bön och den Helige Ande. För när Luk. återger det, är slutsatsen något annorlunda: ”… skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Det ger också insikten att Anden och Faderns godhet hör samman. Liksom Anden i skapelsen var den som fyllde det skapade med Guds goda gåva av liv, så fortsätter Anden att föra gudomlig godhet in i vårt liv. När vi närmar oss Pingst, med dess budskap om att Gud på nytt har låtit sin Ande komma över oss, kan det vara något att komma ihåg. Det finns naturligtvis ett överväldigande mysterium med den Helige Ande och hans verkan i oss och bland oss. Men i botten finns det här enkla: Anden ger oss del av Faderns godhet.

Dagens Ep. ur Rom. tar upp en annan sida av Andens verk i bönen. Det är han som bär fram våra böner till Fadern, och då så att det blir till vårt bästa. ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord”, skriver aposteln. Lite förenklat kan man säga att Anden är vår tolk. Vi människor talar inte ”änglars språk”, men Anden gör vår bön förståelig. Våra försök att göra klart för vår himmelske Fader vad vi vill få sagt, blir ganska ömkliga, men ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill”. Vi behöver inte vara rädda för att be ’fel’, om vi ber i tro och tillit, Anden ser till att vad vi egentligen vill be om, är det som når Fadern.

Till det som Jesus lär oss om bön i sin bergspredikan, skall vi för det fjärde lägga det för kristen bön avgörande: det är en bön i Jesu namn. Vi hörde det i orden från Jesu avskedstal: ”Vad ni än ber om i mitt namn …” Och han som nu skulle lämna sina lärjungar och bli ”krönt med härlighet och ära därför att han led döden”, som Hebr. uttrycker det, noterade då hur det varit och ur det skall bli: ”Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.”

Så får vi bära fram våra böner i den verklighet som nu gäller: vi ber i Jesu namn, i den gemenskap som den Uppståndne öppnar för oss. Vid Jul får vi budskapet att när Guds Son har blivit människa, har en väg från Gud till oss öppnats. På torsdag, på Kristi himmelsfärds dag, skall vi få budskapet att när människan Jesu återvände till Fadern, öppnades också en väg från oss människor till Gud. Till det har vi idag påmints om att ”Anden stöder oss i vår svaghet”. Den svagheten är mer än vanligt uppenbar för oss i dessa coronatider. ’Har Gud övergett oss?’ är en fråga som vi kan ställa, något som vi har rätt till, den frågan ställs ju ofta i Psaltaren. Men vår jordiska utsatthet är bara en del av den verklighet vi lever i. Genom bönen, med stöd av den Helige Ande, får vi förbindelse med vår himmelske Fader. Genom Jesu uppståndelse har han visat att det jordiskt dödliga är omgivet att gudomligt liv. Genom bönen blir det gudomliga en del av den verklighet vi får leva i.

5:e sön i Påsktiden

5:e i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
162:1-3, 93:-, 58:-, 200:7-8

Med en bön, som man brukar kalla hans ’översteprästerliga förbön’, avslutade Jesus sin jordiska gemenskap med sina lärjungar. Vi hörde en del av den som Ev. idag. ”Jag är inte längre kvar i världen”, sade han, men samtidigt om sina lärjungar: ”De är kvar i världen.”

När vi idag lyssnar till Jesu ord, tvingas vi konstatera att tre av våra vänner här i koinonian däremot inte längre är kvar i världen. Nere i kyrkan står två platser tomma. Dessutom, inte för att det är mer tragiskt, men dock något som märks tydligare, så är en plats i koret tom, när farsoten nu har svept med sig vår kyrkoherde. Hos oss går farsoten inte längre fram i mörkret, utan ödelägger vid middagens ljus, om vi använder uttrycken från gamla bibelöversättningen.

På vår hemsida finns bilder från Påskdagens högmässa. Vi kan se hur fr Hans-Åke inledde den med att tända påskljuset. Det blev hans sista gudstjänst, och det blev samtidigt de sista bilderna Jan Wallerberg tog från våra gudstjänster. Det är bara fyra veckor sedan dess, men ändå är det bilder från en förgången tid som inte kommer åter.

Birgitta Östlings sjukdom gjorde att hon de sista veckorna inte kunde komma till kyrkan. Jag var dock hemma hos henne en dryg vecka före Påsk med nattvard. Jag hade lovat att komma åter efter Påsk, men coronaviruset hann före. Vi visste det inte då, men kommunionen före Påsk blev hennes ’viaticum’, hennes ’vägkost’ för den sista resan.

Nu tvingas vi alltså säga om dem, som Jesus sade om sig själv: ’De är inte längre kvar i världen.’ Men de visste vem som väntade på dem: en korsfäst men uppstånden Herre. Det blev tidigare än de hade förväntat sig, och än vad vi runt omkring dem hade hoppats. Det är klart att vi sörjer, mer, naturligtvis, ju närmare vi stod dem. Man samtidigt gäller om oss det som Paulus påminde sina medkristna i Tessalonike om, att vi ”inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp”. Och det därför, skrev han, att ”vi tror att Jesus har dött och uppstått”, och då ”skall Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom”.

Vi fick höra motsvarande i Ep. förra söndagen: ”Vår Herre Jesus Kristus, … har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover”, ’… vare sig vi är vakna eller insomnade’ är en översättning som bättre fångar vad Paulus menade. Det löfte som budskapet om Jesu död för vår skull och om hans uppståndelse för med sig, gör inte vår jordiska sorg och saknad mindre, men den får ändå ett annat perspektiv.

När Saul blev förbittrad på David, och ville röja honom ur vägen, konstaterade David: ”Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.” Vi har nu tvingats konstatera att det är så. Det skall naturligtvis påminna oss om att vara beredda att dö. Vi har blivit bortskämda med att vår moderna sjukvård håller oss friska tills vi blir riktigt gamla. Men så kommer ett dödligt virus som man inte kan hantera. Och vi vet inte när olyckan är framme. Har vi packningen klar för vår sista resa? Tar vi på allvar det som vi sjunger i kvällspsalmen: ”Men om det stilla dödens bud, i denna natt jag hör …”

Ja, våra tankar kretsar de här dagarna kring dem som ’inte längre är kvar i världen’. Men för oss gäller, som Jesus sade om sina lärjungar i sin förbön: ”De är kvar i världen.” Det som gäller, när nu Jesus ’inte längre är kvar i världen’, är att han ber för oss. Det som han gjorde vid avslutningen av sitt jordiska liv, fortsätter han med, när han nu har ’kommit till Fadern’. I Hebr. inser aposteln vad som gäller för ”dem som kommer till Gud genom honom”, att ”han alltid lever för att be för dem”.

Och hans bön är, som vi hörde i dagens Ev., ”att du skall bevara dem för det onda”. Vi är jordiska varelser, så vi tänker naturligtvis i första hand på att bli bevarade från yttre ont som kan drabba oss. Men bönen går utöver det. När det yttre onda griper oss, kommer bönen att gälla att bli bevarade genom prövningarna. På Långfredagen på minde jag om profetens ord om Herrens lidande tjänare, att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”, och att det inte bara handlade, som vi har lärt oss att förstå det, om våra synder. Herren Jesus finns vid vår sida när vi plågas, och han vet vad det är, för han har själv varit igenom det.

Men ännu längre än så sträcker sig Jesu bön: ”Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig.” I bibliskt språkbruk är ’namn’ inte bara en etikett som man sätter på någon, utan det handlar om personens väsen. ’Bevara dem i gemenskapen med dig’, är bönens innebörd. Det som bestämmer vår yttersta framtid är gemenskapen med vår himmelske Fader, och med Herren Jesus. Han delar Guds ’namn’, Guds väsen, det visade hans uppståndelse.

Det finns en trygghet i att leva så. I dagens Ep. skriver aposteln Johannes att vi, när vi får dåligt samvete, när ”vårt hjärta dömer oss”, skall vara övertygade om att ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt”. När det nu är så att bibliskt tänkande inte drar skarp gräns mellan andligt och kroppsligt, så är det en tröst också i vardaglig oro och jordiska bekymmer att ”Gud är större än vårt hjärta och vet allt”. Det motsvarar vad vi i GT-läsningen hörde honom säga genom profeten: ”Jag finns hos den modlöse och försagde.” Vårt liv får formas efter vad Paulus påminde sin medarbetare Timoteus om: ”Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner de sina.”

Det är det här som gäller för oss som ”är kvar i världen”. Herren Jesus har uppstått från de döda. Döden har berövats sin makt. Den jordiska döden härskar fortfarande, som vi så smärtsamt har fått exempel på. Men den har förlorat sin yttersta makt. I Jesus har ”det dödliga klätts i odödlighet”, och det kommer att ske så också för dem som håller sig till honom. Till dess ber han för oss till sin, och vår, Fader i himlen.

Under den senare delen av Påsktiden ser kyrkan framåt, mot vad som gäller för den. Jesus bad uttryckligen: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen”, så vi får stå ut med vad det kan komma att föra med sig. Och han ber alltså att vi skall bevaras, i vår tro och vårt hopp. Han inser att det kommer att medföra prövningar: ”Världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen.” Det är här vi hör hemma, men inte ändå. Vi är pilgrimer på väg mot vårt himmelska mål. ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma”, som det heter i Hebr.

Naturligtvis tar vi Jesu löften på allvar, men det är ändå inte lätt att våga lita på löften. Men till hans löften hör också att han skall sända oss Hjälparen, den Helige Ande. I dagens Ep. hörde vi Johannes påminna om det: ”Att han förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss.”

Det är vad som nu gäller för oss. Vi ett dop lägger prästen handen på den som döps, kanske smörjer med välsignad olja och ber: ”Uppfyll honom/henne med helig Ande till evigt liv.” Vi kan naturligtvis vara övertygade om att det är så, men också det är ju ett löfte som vi har att lita på. Det som gör att det inte är så lätt, är att Anden är så ogripbar, vi kan aldrig riktigt veta.

Kyrkan anger en hållning, som är enkel: tro att det är så, och du skall få klart för dig att det faktiskt är så! En väg fram ligger i Jesu bön: ”Helga dem genom sanningen; ditt Ord är sanning.” Naturligtvis alltid, men särskilt i tvivlets och prövningens stund skall vi söka oss till Guds Ord, som ju är tillgängligt för oss i Bibeln. Där är de gudomliga löftena insatta i ett sammanhang, vår tilltro till dem kan växa. Och i vår gemensamma gudstjänst sätts bibelorden in i det sammanhang som nattvarden ger. Vi får då också den trons gemenskap, som kan stödja vår egen kanske vacklande tro. Så kan vi som ’ännu är kvar i världen’, med all vår sorg och saknad över dem som inte längre är det, forma vårt liv i det fasta hoppet att den uppståndne Jesus förblir hos oss. Han tillsammans med Hjälparen, den Helige Ande, leder oss genom vår dödsmärkta värld mot det himmelska mål som han har gått före oss till.

4:e sön i Påsktiden

4:e i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                   258:1-4, 298:-, 743:-, 517:-

Påsken börjar, självklart, med att vi lyssnar till skildringarna av vad som hände en gång i Jerusalem. Vi får höra om hur man fann Jesu grav tom, och om hur han visade sig för sina lärjungar. Det fantastiska, så fantastiskt att man först inte vågade tro det, var att han hade uppstått från de döda.

Att minnas vad som hände med Jesus är utgångspunkten för kristen tro. Den handlar inte om hur människor på olika sätt har kunnat närma sig Gud, utan om att han har närmat sig oss. Det skedde vid en viss tidpunkt och på vissa platser. Kristen tro är inte som annan tro, som söker sig bort från det jordiska, utan den tar sin utgångspunkt i att Gud har kommit till det jordiska, in i mänsklighetens historia.

Därför är att minnas en viktig del av vår tro. Det är ju också vad Jesus anger vid måltiden ”den natt då han blev förrådd”: ”Gör detta till min åminnelse!” Det är därför vi läser evangeliernas skildringar om Jesus. Vi påminns på nytt om hur det var de där åren när Jesus fanns som en människa bland andra på vår jord. Börjar man säga, och det gör dessvärre många, att det var då det, nu är det annorlunda, då börjar kristen tro spåra ur och blir något annat.

Men det som hände är inte bara ett avlägset förflutet. Det görs på nytt aktuellt i våra liv. Vid Påsk påminns vi om vårt dop: att bli döpt är att ’dö och uppstå med Kristus’. När vi döps förs vi in i vad som hände med honom. Man kan säga att det inte är vi som minns, utan att minnet av honom söker upp oss. Och det gäller i nattvarden, som alltså just är ’till hans åminnelse’.

Påsktiden går så över till att handla om hur vårt liv blir med Herren Jesus. Så hörde vi förra söndagen att han är den Gode herden. ”Den gode herden ger sitt liv för fåren.” ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd”, lovade han. I dagens Ep. hörde vi Paulus ta det löftet på allvar: ”Gud har … bestämt oss … till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover.”

Ep. är hämtad ur apostelns första brev till kyrkan i Tessalonike. Det är första av hans brev. Att Jesu död, och underförstått hans uppståndelse, påverkar vårt liv, var alltså något man förkunnande från början. Det var inte en tanke som växte fram så småningom. Med Jesus förs vi in i ett liv som har besegrat döden. ”Vare sig vi är vakna eller sover”, skrev Paulus, och menade: ”Vare sig vi lever eller är döda”. På samma sätt som vi gör, använder Paulus uttrycket att ’somna in’ för att dö. Därför kan vi i mässan ställa oss vid sidan av ”dina trogna i alla tider”: vi lever tillsammans med Herren Jesus vare sig vi nu är kvar i det jordiska livet eller är avsomnade.

Påsktiden går nu över till att rikta våra blickar mer mot framtiden. Hur förhåller vi oss inför den, och vad har vi att vänta med en uppstånden Herre vid vår sida? GT-texten ger oss då ett exempel på det som jag ofta pekar på: det finns gudomliga mönster, med i grund i frälsningshistoriens händelser, som fortsatt gäller, i olika former. Man kan här sammanfatta det: Gud leder oss genom livets ökentrakter.

Det folk som Gud hade utvalt, inte därför att de hade gjort sig förtjänta av det, utan därför att Gud hade fattat kärlek till det, hade befriats ur fångenskapen i Egypten. Det är det gamla förbundets påsk. Löftet var att folket skulle få ett eget land.

Men de kom inte omedelbart dit, först måste de ta sig igenom Sinais öken. Som vi hörde i GT-läsningen ledde Gud dem då med en molnpelare om dagen och en eldstod om natten. I både fallen är det den dräkt som Gud tar, när han närmar sig oss människor. Eld och ljus är naturliga former för det gudomliga. ”Du sveper dig i ljus som i en mantel”, heter det i Ps. 104. Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma”, skriver Paulus till Timoteus.

Och Gud klär sig ofta i ett moln. Också det finner vi Ps. 104: ”Du gör molnen till din vagn och far fram på vindens vingar.” Vi skall om några veckor på Kristi himmelsfärds dag höra hur ’ett moln tog Jesus ur apostlarnas åsyn’. Vi har det indirekt vid bebådelsen, då Maria får höra att ’den Högstes kraft ska överskugga dig’, om vi översätter ordagrant. På förklaringsberget sänkte sig ”ett lysande moln”, där har vi både ljuset och molnet.

Gud ledde alltså sitt folk under den långa ökenvandringen. Och han gav dem föda på vägen, manna, ”brödet från himlen”.

Det här mönstret upprepas nu för oss. Vi har firat vår Påsk. Döden är besegrad genom Jesu uppståndelse. Det betyder att vi är befriade ur vår fångenskap under döden. Men vi kommer inte omedelbart in i det eviga livets land. I Hebr. beskriver aposteln vårt liv: ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma.”

Men också oss vill Gud leda på vår livsvandring. Det som visar oss vägen är Guds Ord. Där har vi skildringarna av Guds godhet och av vad han gjort genom Herren Jesus. Där har vi Guds bud och Guds löften. ”Ditt ord skall vara år från år, den stjärna i vars ljus vi går”, sjunger vi vid Epifania. Och att ”brödet från himlen” är nattvarden, sade Jesus själv, när han beskrev sig som ’Livets bröd’: ”Detta är brödet som har kommit ner från himlen, inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet.” Och när det verkligen står och väger vid livets slut, kallar kyrkan nattvarden för ’viaticum’, ’vägkost’.

Mot det som Gud ger oss, måste vi nu svara upp. Som Ev. hörde vi inledningen till Jesu avskedstal när lidandet väntade, vi hörde ju det olycksbådande: ”När Judas hade gått …” I det långa talet, över fyra kap. i Joh., förberedde Jesus sina lärjungar på vad som skulle komma. Kommande söndagar skall vi få höra mer ur det.

Alldeles i inledningen sade Jesus, som vi hörde: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.” Och det här är av betydelse inte bara för att vi skall leva som sig bör som Jesu lärjungar, utan det har vidare betydelse. ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, fortsatte Jesus. Av olika anledningar är vi i vår kyrkas tradition nästan ensidigt inriktade på att det som kännetecknar en lärjunge är att man tror att Jesus är Herre och Frälsare. Och det är naturligtvis utgångspunkten, men det står inte ensamt. Vi har att följa budet att älska varandra.

Jesus kallade det ett ’nytt bud’. Det gav viss förvirring, för redan gällde ju, som Jesus själv bekräftat: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

I sitt första brev tar Johannes upp det, vi hörde det i Ep. på Annandag Påsk: Det här ”är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. … Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er.” Ja, att det förverkligades i Jesus vet vi: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade han på ett annat ställe i sitt avskedstal. Nu kommer det an på oss att förverkliga det nya budet.

Det är då ett nytt bud också genom att om det gamla budet gällde, att förutsättningen för att få del av Guds nåd och kärlek var att man höll det. Det nya budet däremot är följden av att Gud har visat oss sin nåd och kärlek genom Jesus. Men det är inte mindre angeläget för den skull. Visst är utgångspunkten tro, men det gäller att ”vi har en tro som är verksam i kärlek”, som Paulus skriver till galaterna.

För vår väg genom livet, som i många avseenden blir som en ökenvandring, gäller alltså att vi har en levande Herre och Gud, vars ledning vi får följa. Och vår livsväg skall alltså präglas av att vi älskar varandra.

3:e sön i Påsktiden

3:e i Påsk – 2020  –  3:e årg.  –  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
59:-, 419:-, engelsk: ‘När Herren Gud min herde är’, 375:3-4

’Kyrkoherde’ är en fin titel. Och då tänker jag inte så mycket på vad tjänsten innebär, utan på själva ordet. Den som har ansvaret för det andliga livet i en församling skall vara en herde. Det är en översättning av ordet ’pastor’, som betyder just ’herde’. Det är också så kyrkoherden benämns i svensk kyrkolagstext, och så det heter så också i Missionsprovinsens provinsordning. Att det kom att användas har nog att göra med att det låg så nära ’kyrkherrn’, det var så man benämnde mannen i prästgården.

Men det grekiska ordet ’pastor’ används ju fortfarande. Intressant nog var det frikyrkorna som gjorde det vanligt. Man ville inte kalla sina andliga ledare för ’präster’, för det var ju dem man inte ville ha. Så det fick, naturligtvis med utgångspunkt från amerikanskt språkbruk, bli ’pastor’

Om de andliga ledarna som herdar har vi hört i dagens NT-läsning. Paulus var på väg tillbaks till Jerusalem efter sin tredje långa resa. Han var på det klara med att det skulle kunna sluta olyckligt, vilket det ju också gjorde. De judiska ledarna var inte glada över honom, det är man aldrig med någon som har gått över till motståndarlägret. Han blev tillfångatagen i templet. Romerska soldater ingrep, när det såg ut som om han skulle lynchas. Efter olika turer, när den romerska prokuratorn trots allt ville överlämna honom till de judiska myndigheterna, vädjade Paulus till kejsaren. Han var ju romersk medborgare, vilket inte alla var, och hade då den rätten. Så fick han företa sin fjärde resa som fånge till Rom.

På den där resan tillbaka till Jerusalem lade skeppet han reste med till i Miletus, som var en hamnstad i närheten av Efesos, på Turkiets västkust. Han kallade då till sig de ’äldste’ i Efesos, av det grekiska ordet har vi fått ordet ’präst’. Han lät dem få veta sina farhågor inför besöket i Jerusalem, och sade därför: ”Nu vet jag att ni aldrig mer kommer att se mitt ansikte.” Det bedrövade dem, och om avskedet noterar Lukas i sin skrift att ”det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer”.

När han då definitivt överlämnade det andliga ansvaret till dem, sade han som vi hörde: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den Helige Ande satt er att ha uppsikt över.” Och de skulle vara ”herdar för Guds församling”.

Paulus använde sig då av en bild som var känd för dem. I GT kallas ledaren ofta för ’herde’. Vi hörde det i GT-läsningen idag. När Mose insåg att hans tid som folkets ledare gick mot sitt slut, bad han Gud att ”utse en ledare för menigheten, en som kan leda deras fälttåg, föra dem ut i strid och tillbaka igen, så att inte Herrens menighet blir som får utan herde”. Gud angav då att Josua skulle vara folkets nye ledare, och det ju var också han som ledde folket in i det land som Gud hade lovat dem, som de hade varit på väg mot under fyrtio år. På motsvarande sätt hade Gud sagt till David: ”Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste.”

Den som är ledare för Guds folk skall därför ta hand om det, försvara det mot fiender, och leda det under besvärliga tider så att de kan få bo i lugn och ro. Då varnas det också i GT för att ledaren utnyttjar sin position till att skaffa sig makt. Det gjorde också Jesus. När lärjungarna tvistade om vem som förnämast av dem, talade Jesus om hur kungar brukar bete sig, och sade: ”Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare.” Genom profeten Hesekiel framförde Gud förödande kritik mot folkets ledare, och säger så: ” Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem.” Och det är också vad Ps. 23 säger: ”Herren är min herde.”

Det är i linje med det löftet, som Jesus sade: ”Jag är den Gode herden.” Det Jesusordet har kyrkan tagit fasta påför den här söndagen. Det har nu efter Påsk blivit klart vad Jesus i djupet menade. Han hade ju sagt: ”Den gode herden ger sitt liv för fåren”, och: ” Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Jesus var mänsklighetens herde upp på korset och ut ur sin grav. Och nu lever vi med löftet: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Det som hände i Jerusalem den första Påsken har kosmisk betydelse. Paulus kan utropa: ”Du död, var är din seger?” Den förgänglighet som präglar vår värld, där t.o.m. stjärnor går mot sin undergång, är bruten. I Jesus finns en väg ut till en oförgänglig, gudomlig verklighet.

Efter Påskdagarnas skildringar av hur graven befanns vara tom och av hur den uppståndne Jesus mötte sina lärjungar, har kyrkan funnit angeläget att som det första att påminna om Jesus som den Gode herden. Det handlar inte bara om stora kosmiska, utan också om vårt liv här i den jordiska vardagen. Här möter han oss för att leda oss genom livets möda och svårigheter.

Han är då också den som vill leda oss ut ur livet. Den dagen kan komma fortare än vi anar, det påminner Jans hastiga död oss om. Han firade Påsk tillsammans med oss för fjorton dagar sedan. Efter några få dagar på sjukhus med konstaterad Covid-19 lämnade han detta livet i tisdags för att gå sin Herre till mötes. Men med den Gode herden vid vår sida kan vi betyga: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.”

I dagens Ev. hörde vi om Jesus: ”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” ”Illa medfarna och hjälplösa” gäller dessbättre inte alla, alltid, men kanske nu fler än vanligt. ”Pesten som smyger i dunklet”, som Ps. 91 säger att den som bekänner: ”Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på” inte behöver frukta, kommer dock nära. Fr Hans-Åke ligger på sjukhus och så gör också Gerhard Larsson, även om nu har återhämtat sig och skall få komma hem.

Det är mycket som kan innefattas i ”illa medfarna och hjälplösa”, där grekiskan kan översättas på många sätt. ”Härjade och hjälplösa” väljer Folkbibeln. Vi skall dock komma ihåg att Bibeln alltid håller ihop kroppsligt och andligt. Det handlar alltså både om kroppslig drabbade och om andligt förvirrade. Myndigheterna försöker nu vara herdar som leder oss, och gör ett gott verk, får vi väl säga. Men deras möjligheter har sin begränsning. Idag påminner kyrkan oss om att vi inte heller i frågorna om liv och död är utan herde. Vi får förtrösta på att Herren Jesus är vår Gode herde. Han, den Uppståndne, har ”all makt i himlen och på jorden”.

Men för att det skall fungera i vardagen behöver vi ha herdar på närmare håll. Det var ju också Jesu uppmaning, när han dock byter bild så att det handlar om skörd: ”Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Det var motsvarande Paulus anknöt där i avskedets stund i Miletus: ” … för att ni skall vara herdar för Guds församling.”

En prästvigning hos oss avslutas med att biskopen sänder ut den eller de prästvigda med ord som Petrus en gång i sitt första brev riktade till prästerna då: ”Så gå nu ut och var herdar för Guds hjord som ni har i er vård.” Det är vad som gäller för oss som är präster, och det är så ni skall se på oss.

Nu finns det naturligtvis goda präster och sådana som inte lever upp till vad ’Överherden’, som aposteln kallar Jesus, förväntar sig. De troende har rätt notera det, men viktigare ändå är att de ber för sina präster. Naturligtvis skall präster själva göra som Paulus sade: ”Ge akt på er själva …”, men det är med präster som med alla: de strävar efter att leva upp till de förväntning som ställs på dem. Om prästerna inte förväntas vara herdar i Överherdens tjänst, så blir de något annat.

Vår bön kan vara, som i några dagar under Fastan i tidegärden: ”Helige Fader, du har gett oss Kristus som våra själars herde, tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnande folk.”

2:a sön i Påsktiden

2:a i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                  198:-, 470:-, 420:-, 153:-

Som den första höjdpunkten i en högmässa lyssnar vi till ett avsnitt ur evangelierna. I första hand gör vi det för att få veta vad som en gång hände. Vi får höra vad Jesus gjorde och vad han sade.

Man var tidigt i kyrkan på det klara med att Markus, i det som kom att kallas ett ’evangelium’, återgav vad han hade hört Petrus berätta om i sina predikningar. På motsvarande sätt är det vad Johannes var med om, som har samlats i hans evangelium, även om han ofta väljer att benämna sig ”lärjungen som Jesus älskade”.

Evangelierna bygger alltså på vittnesmålen från dem som var med. Inte så sällan nämns människor i centrum för en händelse vid namn, t.ex. Jairus, som hade en dotter som blev uppväckt från de döda, eller Simon från Kyrene, som soldaterna tog tag i för att han skulle hjälpa Jesus att bära korset på väg till Golgata. De kanske fortfarande levde, när evangelierna redigerades 30-40 år efter händelserna, eller i varje fall var i gott minne i de första församlingarna.

Det är vad Paulus antyder, när han i 1 Kor. talar om att Jesus efter sin uppståndelse visade sig. Han räknar upp människor som var med, och noterar att ”de flesta av dem lever än.” Om man nu inte riktigt trodde på Paulus, så kunde man ju fråga dem, är väl vad han menar. Det fanns då, lite drygt 20 år efter att det hände, vittnen kvar som kunde bekräfta det som förkunnades.

Som ni vet så skiljer sig Joh. en hel del från de andra tre evangelierna, dem som vi brukar kalla ’synoptikerna’, vilket betyder ’de som har samsyn’, de som skildrar Jesu gärning på ung. samma sätt. Men när det gäller Jesu lidande, död och begravning, och hans uppståndelse, så är alla evangelierna i stora drag lika varandra. Att de skiljer sig åt i detaljer är vad kan förvänta sig. Det är så med vittnen från omvälvande händelser: de minns olika saker, och minns dem på lite olika sätt. Kyrkan har alltid hävdat att man inte skall försöka redigera samman evangelierna till ett enda. Det är en tillgång att man har också olikheterna, när det är så att de i stora drag stämmer överens.

Vi vet alltså väl vad som hände. Jesus blev korsfäst. Apostlarna höll sig av lätt förstådda skäl gömda: om man vill rensa upp vad som uppfattas som en upprorsrörelse, så börjar man med ledarna. Men några kvinnor fanns där, och de namnges. Några av dem såg också var Jesus begravdes, och vi får veta vilka att det var Josef från Arimatea som lade Jesu i sin gravkammare, med hjälp av Nikodemus.

Flera av kvinnorna tog sig också tre dagar senare till graven, de visste alltså vilken det var, och fann den tom. Det intressanta är att kvinnorna namnges, för kvinnor ansågs på den tiden inte vara vittnesgilla, men det är tydligt att de första kristna, åtminstone efter den inledande förvirringen, litade på vad de berättade.

Och så har vi då idag fått höra om hur den uppståndne Jesus mötte Petrus. Förmodligen hade det varit ett möte redan i Jerusalem, Paulus anger det i 1 Kor. Men det som var så viktigt med mötet där i Galileen, var att Herren Jesus återinsatte Petrus som lärjungaskarans och därmed den kommande kyrkans ledare.

Tre gånger fick Petrus betyga att han älskade Jesus, och tre gånger fick han uppdraget att vara en herde för fåren. Jesus använde då ett bildspråk för att vara ledare som finns på många ställen i GT. Att det upprepas tre gånger har tydligt att göra med att Petrus tre gånger hade förnekat Jesus. När han insåg vad han hade gjort, hade han, berättar Luk., gått sin väg och gråtit bittert. Det är inte så konstigt att han nu ”blev bedrövad”, när han blev tvungen att för tredje gången betyga sin kärlek till sin Herre.

Att det här, först Petri förnekelse, sedan att han upprepat hade att betyga sin kärlek till Jesus, har blivit bevarat, är ett tecken på att det inte handlar om legender som vuxit fram bland de första kristna. Man menar ju det ibland. Petrus blev den unga kyrkans oomstridde ledare. Växer legender fram om en ledare, blir de mer gloriösa. Sådant som ställer ledaren i dålig dager, som då förnekelsen, gör man allt för att överskyla.

Det som kommer fram av det här avsnittet ur evangelierna är att Petrus är kyrkans ledare, men att han är det inte på egna förtjänster, utan helt och hållet därför att Jesus har insatt honom som det. Det här är något som gör kristendomen unik i religionernas värld. Vi har en Herre vars verksamhet inte var mer lyckad än att den ledde fram till att han blev korsfäst, och vi har en ledare som hade förnekat sin Herre. Senare skulle kyrkan att som sin största missionär få en man som hade börjar med att förfölja de kristna. Kyrkan är en samling syndare, och inget försök görs för att dölja att det gäller ända upp i toppen.

Om nu det här är det första med evangelierna, att de skildrar vad som hände, så är det andra att de ger mönster för hur det går till i Guds rike. Det är naturligtvis uppenbart med vad Jesus sade, där t.ex. liknelserna anger vad som gäller. Men det gäller också med vad Jesus gjorde. Det som skedde en gång upprepas, inte på samma sätt i detaljerna, men i stort, när det gäller oss. Skildringarna av t.ex. kvinnan vid Sykars brunn och Sackeus visar vad som kan hända även idag. Herren Jesus ger möten som förändrar livet, om vi svarar på vad som erbjuds.

Det är klart att mötena inte blir lika uppenbara för oss, men de kan ändå ske. I Ep. idag hörde vi Petrus skriva till sina medkristna, med tydlig adress till de nydöpta: ”Ni har inte sett honom men älskar honom ändå; ni ser honom ännu inte, men tror på honom.” Den kristna erfarenheten är att Herren Jesus faktiskt möter oss i Ordet och sakramenten.

Så ger också dagens Ev. ett mönster som gäller även för oss. Det grundläggande är frågan om vi älskar Jesus. Kristen tro handlar om vårt förhållande till Herren Jesus. Vi hör i våra dagar budskapet att ’livet segrar’, vi får budskapet om ’alla människor lika värde’ – vilket i och för sig är en förvrängning av vad som egentligen heter ’alla människors lika värdighet’. Men kristen tro handlar inte om opersonliga krafter eller om grundläggande principer, utan om mötet med Jesus och bekännelsen till honom som Herre.

Och också för oss blir det ett möte som, kärleksfullt med obevekligt, påminner oss om vårt förflutna. Även om vi betygar vår samhörighet med Jesus, så klarar vi inte alltid av att forma vårt liv så. Och när Jesus frågar oss, som han frågade Petrus: ”Älskar du mig mer än de andra gör”, så måste vi erkänna att vi runt oss har kristna, från de stora helgonen till enkla kyrktanter, som alldeles uppenbarat lever mycket närmare Jesus än vi gör. Men vi kan också notera att Jesus inte driver den här saken vidare, han är helt nöjd med att Petrus, utan jämförelse med andra, betygar sin kärlek.

Och mönstret fullföljs så med att också vi får vår kallelse. Den var tydlig för Petrus, och den är tydlig för mig som biskop. Den är kanske inte lika klar för alla. Det är dock så att när Paulus räknar upp vad Gud kallar till, handlar det om stora saker, som att vara profet eller utföra kraftgärningar, men också enkla saker som att hjälpa och styra. Jag ser att flera av er är något så när klara över vad er kallelse är, och strävar efter att fullfölja den. För oss alla gäller att försöka få alltmer klart för oss vad Herren Jesus förväntar sig av oss.

Petrus fick veta att hans liv skulle leda till att han skulle ’föras dit han inte vill’, vilket var en förutsägelse att han skulle bli martyr. Gud är barmhärtig och låter förmodligen oss slippa det, men också för oss handlar det om en kärlek och en trohet in i döden.

Mötet med Jesus, när vi nu får trovärdiga vittnesbörd om att han har uppstått och lever, även om vi då inte på vanligt sätt får se honom, kan ske var som helst, det kan många berätta om. Men det tydliga mötet sker i kyrkans gudstjänst, och då är det ju viktigt att vi söker oss dit. När evangeliet läses hör vi hans röst, och när nattvarden firas är han, efter sitt löfte, mitt ibland oss. Därför gör vi vad vi kan för att gudstjänst skall firas också i de oroliga tider vi nu befinner oss i!

Jungfru Marie bebådelsedag

J.Marie bebådelsedag – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
480:-, Cecilia 103:-, 164:-, 132:2-3

”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”, säger Jungfru Maria i sin lovsång, som är sidotext till Ev. det här året. Hon är på besök hos sin äldre släkting Elisabet, gift med prästen Sakarias, som också hon, utanför normal ordning, har blivit med barn Hon bär nu på honom som skall bli Johannes döparen. Sakarias skulle vid hans födelse, ett par månader efter kvinnornas möte, i sin lovsång säga om honom: ”Du skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom”.

Redan vid det här mötet inledde han det verk som Gud kallat honom till. När Maria kom, sparkade han till i Elisabets liv, och hon förstod vad det betydde. ”Välsignad är du bland kvinnor, och välsignad är din livsfrukt”, blev hennes hälsning. Om Maria trots allt hade varit lite osäker om vad det där änglabesöket betydde, så fick hon nu ängelns budskap bekräftat: ”Helig Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds Son.”

Det att hon nu väntade barn hade att göra med Guds löften om en Frälsare och om ett nytt förbund mellan Gud och människorna. Hon var utkorad att vara Guds redskap. Det betydde inget mindre än att ”från denna stund skall alla släkten prisa mig salig”. Hon var medveten om att ’salig’ var något som hade med Gud att göra. När människor genom tiderna, och nu också vi, ’prisar Maria salig’, så är det naturligtvis med stor vördnad för henne som svarade ja till Guds kallelse, men det är till Gud vår tacksägelse går.

Vad det handlar om är att han valde att komma för att vara vid vår sida i en dödsmärkt värld, och öppna en väg mot en gudomlig framtid. Det som vi därför med stor tacksamhet minns den här helgdagen, är i linje med Elisabets hälsning: kvinnan och henne ’livsfrukt’. I vår gemenskap i tro samlas vi idag omkring henne som gav Guds Son den mänsklighet han skulle anta, och med henne runt honom som då är hennes ’livsfrukt’. Och visst finner vi det, här i aborternas tidevarv, djupt meningsfullt att tala om ett foster som ’livsfrukt’, och inte något som man vill göra sig kvitt.

Rätt perspektiv får vi om vi börjar med honom, som än så länge bara är ett tre månaders gammal foster, men redan kan hälsas av en annan inte heller född människa. Det den här helgdagen handlar om är inledningen till det som är så unikt för kristen tro: inkarnationen, att Gud blev människa för vår salighets skull.

Och han blev människa på riktigt, det var inte bara en skepnad han antog i den utsträckning det passade. Också för honom började det med nio månader i en kvinnas livmoder. Samtidigt blir det så, när vi nu särskilt minns hur det började, med att ’Helig Ande kom över Maria’, att vi markerar att vi inte kan vika från övertygelsen om att det är då en människas liv börjar, inte vid någon passande senare tidpunkt.

Tidens problematik, att det väl inte är möjligt med jungfrufödelse, bekymrar oss inte särskilt. Det var ju också Marias första fråga: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Det är ju ingen avancerad gynekologisk fråga det handlar om. Hur barn blir till vet alla. Men nu var det annorlunda, nu skulle ’den Högstes kraft skall vila över henne’.

På grekiska står det ’skall överskugga dig’. Molnet som skuggar är en av Bibelns många bilder för Gud. Vi har den vid uttåget ur Egypten, då Gud om dagen ledde folket som en molnstod. Vi har det tröstefulla löftet i Ps. 121: ”Herren bevarar dig, i hans skugga får du vandra.” Vid Jesu himmelsfärd finns också molnet, det tar honom ur apostlarnas åsyn. Men om han till slut togs in i det gudomliga molnet, så var det också ur det han fördes in i Maria.

För inkarnationen, för Guds väg in i mänskligheten, som en del av den, behövdes en kvinna. För den uppgiften utkorade Gud Maria. Det var hans val, men samtidigt krävdes hennes medgivande. Det var nödvändigt att hon svarade: ”Jag är Herrens tjänarinna.” Det finns i vår kyrkotradition en betoning på vad Gud gör, som kan bli ensidig. Det kan hävdas att människan inte kan göra någonting alls.

Det är viktigt att ha klart för sig att allting utgår från Gud, Vad vi kan göra blir aldrig mer än svar. Men samtidigt skall vi komma ihåg att de svaren är nödvändiga. Till slut är Gud inte en despot, som styr och ställer alldeles som han vill. Han måste få människors samtycke för att det skall bli något av vad han vill göra.

Det här blir något som går hand i hand med inkarnationen, med att Gud blir människa. Hur avfallen mänskligheten än är, hur den än väljer bort Gud, så är det ett kvarblivande faktum att människan är skapad av Gud, till hans avbild. Att vara människa är därför i sin kärna något som Gud kan bli. Och då hör det samman med att Gud visar respekt för människan, att han måste ha åtminstone någons samtycke för att handla.

I det här har kyrkan genom tiderna ställt fram Maria som den främsta. Hon har många företrädare och många efter sig, som var på sitt sätt svarat ja till Guds kallelse. Men hon står ändå i centrum för Guds frälsningsverk, det som vi finner så omvälvande att vi räknar vår tid efter det. Hon blir den som föder Guds Son som människa, hon blir ’Guds Moder’, ’Theotokos’ som det heter på grekiska, det som kyrkomötet i Efesus 431 fann vara den enda möjliga benämningen på henne.

Kyrkan har funnit det angeläget att påminna sig Herrens Moder Maria varje kväll, genom att då vid vespern läsa eller sjunga hennes lovsång. Då blir vår vilja så här på kvällen på Jungfru Marie bebådelsedag än tydligare, att infoga oss i gemenskapen med alla de släkten som har velat och vill prisa henne salig!

Midfastosöndagen

Midfastosön. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
553:1-2, 76:-, 389:-, 440:6-7

”En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag …” De flesta av oss känner igen formuleringen, det var så man inledde pålysningarna om vilka personer inom församlingens område som hade dött den gångna veckan. Som läget nu är behöver vi inte vänta till söndagens högmässa för att få den här påminnelsen. Den når oss timme för timme i nyheterna om hur coronaviruset sprider sig.

Men när vi nu på Midfastosöndagen kommer till kyrkan, för att lyssna till Guds Ord och fira nattvard, får vi höra något annat. ”Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva”, sade Jesus i dagens Ev. I världen går nu, tydligare än annars, ”djävulen omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka”, som det heter i 1 Petr. Men här i kyrkan skall Herren Jesus möta oss som Livets bröd.

Det är ytterligheterna som möts. Så är det naturligtvis alltid, men inte alltid så uppenbart. Utanför har vi en värld, som till slut inte har något annat än död att ge, men här inne har vi en himmelens utpost, där vi får ta emot det bröd som ger liv. Vi har anledning att betänka båda.

Plötsligt har det som beskrivs i Ps. 91 blivit verklighet: ”pesten, som går fram i mörkret, farsoten, som ödelägger vid middagens ljus”. Vi får konstatera att vi några decennier har levt i vad som historiskt sett har varit ett undantag. Det har varit fred. Antibiotika och vacciner och andra mediciner har hållit sjukdomar på avstånd. Vi vet att man kan drabbas av olyckor eller hastig cancer, men annars har vi kunnat räkna med att leva de sjuttio och åttio år som Ps. 90 talar om, och mer än så. Många av oss är äldre, så vi vet att döden drar sig närmare, men hotet har ändå inte känts riktigt akut.

Och så är allt förändrat. Alla kan vi nu, när vi minst anar det, dra på oss smittan. Det tycks vara ett förhållandevis vänligt virus, som de flesta klarar sig undan, men vi kan aldrig veta hur det kommer att bli för oss, om vi drabbas. Om vi har kunnat leva med hållningen att det där med döden, det får jag ta hand om så småningom, så gäller det inte riktigt längre.

Den gamla uppmaningen: ”Memento mori”, ”Betänk att du skall dö”, som var angelägen i en värld där döden ständigt hotade, blir nu aktuell igen. Livet kommer kanske inte att bli så långt som vi har tänkt. Därför skall vi bereda oss så att vi med den gamle Simeon kan säga: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat.”

Men den maningen är alltså inte den enda vi får vid vår gudstjänst. Vi påminns om att ha packningen för den sista resan i ordning, men får nu också löftet om reskost för den. ’Viaticum – färdkost’ är en av de gamla beteckningarna på nattvarden. Vi får företa resan ut ur världen styrkta av den heliga måltid som är förenad med löftet ”den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

Men redan för vår livsvandring, dag för dag, får vi ta emot nattvarden som färdkost. Och det är ju verkligen fråga om att äta. Det är det unika för kristen tro att det inte bara handlar om andlighet, utan att det gudomliga går in i det materiella, och därmed når oss ytterst påtagligt. Det finns en tackbön efter nattvarden, som jag tycker saknar realism: ”Tack för att vi får gå från denna nattvard med din Son i våra hjärtan.” Det är fromt tänkt, men det är ju inte i första hand där som det bröd vi äter och det vin vi dricker hamnar.

Det som vi har hört som Ev. idag är en del av det samtal som utspelade sig efter brödundret, då Jesus mättade fem tusen män, förutom kvinnor och barn, med fem kornbröd och två fiskar. Människor hade då kommit att tänka på hur Gud en gång under vandringen genom öknen mot det utlovade landet hade gett sitt folk manna att äta. De påminde om att det stod i de heliga skrifterna: ”Han gav dem bröd från himlen att äta.”

Jesus förklarade då först vad som var det nya himmelska brödet som nu skulle ges: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig ska aldrig hungra.” Men sedan noterade han att det brödet, liksom mannat i öknen, är till för att just äta. Det handlar nu, säger Jesus, om att ’äta mitt kött och dricka mitt blod’. Han är det nya ”brödet som har kommit ner från himlen”, och om det gäller att ”den som äter det brödet ska leva i evighet”.

Det noteras i Ev. att man inte förstod vad Jesus menade. På sitt sätt handlade det, då som nu, om att på det här sättet äta och dricka inte är andligt nog. ”Det är outhärdligt”, sade man, eller kanske lite mildare, som Folkbibeln uppfattar det: ”Det här är en svår tanke.” För att börja förstå måste först ”den natt då han blev förrådd” komma, då Jesus om måltidens bröd sade: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er”, och om den avslutande ’välsignelsens bägare’ sade: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”, och att det var en måltid som de skulle göra ”till min åminnelse”.

Naturligtvis förstod de inte heller då vad han menade. Men det kom en Långfredag med ett kors och en Påskdag med en tom grav. Han hade utgivit sig i döden, och hans blod hade verkligen blivit utgjutet. Med det hade något hänt som totalt förändrade verkligheten. Han visade det genom att komma dem till mötes som den Uppståndne.

De händelserna skulle de minnas, och mer än så, de skulle upprepa den måltid han hade instiftat, ’göra’ den till hans åminnelse. Hans löfte var: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Nu hade han själv bekräftat sitt löfte genom att uppstå. Sedan dess har hans lärjungar genom tiderna samlats, inte bara för att minnas vad han sade, utan att göra som han anvisade, fira nattvard.

Så får vi alltså här i kyrkan höra något annat än vad som nu hörs i samhället. Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter att samlas till mässa och bön, åtminstone några. Vi är inte övermodiga, utan vidtar lämpliga åtgärder för att hindra smittspridning. Men när vi ständigt nås av oroande budskap om hur många som kan komma att drabbas och dö, behöver vi få höra: ”Liksom jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig.” Här räcks oss livets bröd och välsignelsens kalk.

Nattvardens bröd är alltså Kristi kropp, ”mitt kött” som Jesus så tydligt sade. Men när vi firar nattvard, aktualiseras att Kristi kropp också tar en annan gestalt, att också församlingen är Kristi kropp. I Ep. idag hörde vi Paulusord som vi varje mässa upprepar: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd.” Då har prästen först gjort om Paulus retoriska fråga till en proklamation: ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.” Vad vi säger är då inte bara att vi hör ihop, utan att vi gör det just därför att vi i vår gemenskap utgör Kristi kropp.

Det här medför att vi som har kommit till högmässan, inte är här bara för vår egen skull. Vi företräder kroppen i sin helhet, vi representerar också dem som av olika anledningar inte har kunnat komma. Redan med vår närvaro blir vi till förbön för i första hand våra medkristna i koinonian, i andra hand för våra medmänniskor i allmänhet.

Vår hållning blir den som Ps. 91 anger: ”Du skall icke behöva frukta pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus.” Den hållningen får vi när vi nattvarden förenas med honom som visade sig vara starkare än döden, och tar till oss hans löfte: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.”

”En ny påminnelse om vår dödlighet” är alltså inte det enda som når oss dessa dagar. ”Till Jesu åminnelse” dukas nu vårt altare.

Epifania

Epifania – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

Varje område har sina speciella termer, som man måste lära sig. En del är i sig ganska enkla, men har fått sin särskilda betydelse: ’växel’ betyder inte samma sak när det gäller bilar som när det handlar om pengar. Somliga är på främmande språk, men får med tiden svensk stavning, som datavärldens ’fil’ och ’mejl’. Andra använder vi utan att tänka på var de kommer ifrån, som ’lasarett’, en plats där man tar han om sådana som Lasarus, han som i Jesu berättelse var ”full av sår”.
Det är så med kyrka och kristen tro också. Innan Jul firade vi ’Advent’, ett latinskt ord som ju betyder ’ankomst’. Och nu har vi kommit till den andra Julhögtiden, som vi enligt gammalt har börjat kalla ’Epifania’. Med det vanliga namnet, ’Trettondedag Jul’, blir helgdagen ett slags sladdbarn till Jul. Med egen beteckning blir det mer en högtid i egen kraft.
’Epifania’ är grekiska och betyder ’uppenbarelse’, det handlar om att någon eller något ’lyser upp, ’visar sig’, ’träder fram’. Vi har det i 2 Tim. där aposteln Paulus säger om Gud att hans nåd ”nu har blivit uppenbarad, när vår Frälsare Kristus Jesus har trätt fram”. Översätter vi ordagrant, så blir det: ’har blivit uppenbarad genom vår Frälsare Kristi Jesu uppenbarelse’.
Epifania är alltså en helgdag som handlar om att med Herren Jesus träder det gudomliga fram och blir synligt. Att det är en andra Julhelg hör ursprungligen samman med att det var den ursprungliga Juldagen i kyrkan i östra Medelhavsområdet. När den sedan började firas också i väster, fick den dock ett innehåll som inte är så framträdande i Öst: den blev de vise männens dag. När man inte levde i det område där Jesus föddes, blev det naturligt att identifiera sig med de vise männen, ’stjärntydarna’, som visserligen kom österifrån, men ändå från främmande land. Det som hände i Betlehem är av betydelse för hela världen och alla folk.
Det här finns med redan i den profetia från Jes., som sedan mycket länge har lästs den här dagen. Där sägs att det som Gud har i beredskap för framtiden inte bara skall gälla det utlovade gudsfolket, utan ”folken skall vandra mot ditt ljus, kungar mot glansen av din soluppgång”, ”Från Saba kommer de alla med last av guld och rökelse, och de förkunnar HERRENS ära.”
Det är tydligt att den profetian började uppfyllas med de vise männen. Vi känner igen deras gåvor, även om de i evangeliet har utökats med myrra. Utifrån profetian har de i kristen fromhet och konst också, som ni vet, blivit ’heliga tre konungar’. Vårt svenska riksvapen med tre kronor har viss förbindelse med dem. Att det svenska ishockeylandslaget och de vise männen på sitt sätt hör samman, tänker man väl inte alltid på.
Att det som hände i Betlehem är av betydelse för hedningarna, för andra folk än Bibelns, såg Paulus som en hemlighet, som nu blivit avslöjad, hörde vi i dagens Ep. från hans brev till kyrkan i Efesos. ”Tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi.” Eftersom Paulus var jude, kunde han säga ’vi’, men han menar sig vara en del av Guds plan att föra ut budskapet att det nu handlar det alla folk.
Det första, och egentligen alldeles unika för kristen tro, som skall sägas om ’epifania’, om ’uppenbarelsen’ av det gudomliga, är att det är knutet till en händelse i den mänskliga historien. Benådade människor, som profeterna, hade fått uppenbarelser av det gudomliga, och förmedlade dem. Och så har det fortsatt: människor, som Muhammed, menar sig ha fått uppenbarelser. Men i centrum för kristen tro ligger alltså inte något sådant, utan ’uppenbarelsen’ utgår från att Jesus föddes i Betlehem.
I Ep. hörde vi Paulus betyga att ”genom en uppenbarelse avslöjades hemligheten för mig”. Det var en genomgripande händelse där på vägen till Damaskus. Att något hände insåg de som var med honom, även om de blev så omtumlade att det först sägs att de hörde rösten men inte såg någon, men senare tvärtom att de såg ljuset men inte hörde rösten.
Men det var inte den uppenbarelsen i sig som gav insikt i det gudomliga. Den avslöjade att det är i Jesus som gudomliga hemligheter uppenbaras. Och de gällde alltså inte bara Bibelns folk, utan alla folk, och nu också oss i det fjärran Sverige 2000 år senare. De vise männen var först att bekräfta den hemligheten, utan att helt förstå vad den skulle komma att innebära. Nu ansluter vi oss till dem, och det är nog så att vi känner oss mer hemma i gemenskapen med dem än med herdar från Betlehemstrakten. Nu vill också vi ’falla ner och hylla’ honom som uppenbarar Guds hemligheter.
Epifania kompletterar julbudskapet genom att se det från ett annat håll. Vid Jul är budskapet inriktat på att Gud blev människa. Vi ser barnet i krubban, och när vi tar oss vidare från det idylliska i scenen, som ju i själva verket inte var helt idyllisk, blir det märkliga klart för oss. Först är det naturligtvis att Gud blev människa, att gudomlig evighet tar plats i mänsklig tid, att en kvinna blir ’Guds moder’. Sedan förundras vi över att Gud blev människa helt och hållet, att Jesus började sitt liv, som vi alla, med nio månader i sin mors kropp, och sedan i några år var helt beroende på att föräldrar och andra tog hand om honom. Vi får en bild av honom, när han vid tolv års ålder besöker templet, och det noteras att han ”var omkring trettio år när han började sin gärning”. Ett i det yttre vanligt liv tar form. Och han skulle ju, som alla människor, en gång dö.
Nu vid Epifania ser vi mer det gudomliga i Jesus och det som hände med honom. Han var en ’uppenbarelse’ av Gud och av vad Gud vill med oss människor. Med stjärnan, vi är inte säkra på vad det var, sände han ett tecken om den hemligheten, som de vise männen kunde avläsa. När Jesus sedan framträdde, kom nya tecken på hemligheten, vid tillfällen som hör med till Epifaniahelgen, men nu är utspridda över de kommande söndagarna.
När Jesus döptes steg den Helige Ande ner över honom och en röst hördes från himlen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje”, eller ”du är min utvalde”, som är en möjlig översättning som Bibel 2000 väljer. Och när Jesus förvandlade vatten till vin vid bröllopet i Kana, noterar Joh. att ”detta var det första av de tecken som Jesus gjorde. Han … uppenbarade sin härlighet.” Vi skall komma ihåg att ’härlighet’ i Bibeln alltid handlar om det gudomliga.
Vi har vad som skulle ske redan i profetian i den första läsningen idag: ”Res dig, stråla i ljus! Ditt ljus är här, HERRENS härlighet går upp över dig.” GT:s folk var övertygade om att Guds härlighet, hans gudomliga väsen, mötte dem i templet, men också i de heliga Skrifterna. Nu uppenbaras det gudomliga i en person, i Jesus. Nu skulle ord som uppenbarade Guds löften och hans vilja med den mänsklighet han skapat, inte bara vara bokstäver i en bokrulle, utan levande ord att lyssna till. Och än mer, de skulle ta form i det som Jesus gjorde, i handling skulle han visa fram det gudomliga.
Med Epifania ser vi inte längre ett hjälplöst litet barn. Vi ser något som egentligen är mycket större än vi kan fatta. Men ändå är det något som man kunde se och röra vid. Så är det inte längre, men han gav oss nattvarden för att det skulle kunna ske på ett nytt sätt. Det är fortfarande en hemlighet: en gång var det att en människa i själva verket var Guds Son, nu är det att bröd och vin bär honom. Som alla hemligheter måste den avslöjas, och det kan ta sin tid för tröga mänskliga sinnen. Men många av oss kan betyga att det sakta men säkert, mer och mer, blir det klart för oss vad det egentligen handlar om, när nattvardsbordet dukas.
Det är med Jul och än mer med Epifania det börjar. Med Jesu födelse börjar profetiorna om ’Immanuel, Gud med oss’ gå i uppfyllelse. ”När du ser det skall du stråla av lycka”, sade Jesaja. Ja, att det är så: att en gudomlig hemlighet uppenbaras med Jesus, skall fylla oss med glädje och tacksamhet!