Alla inlägg av Jan

Sexagesima

Psalm 375

Psalm 657

Psalm 63

I väntan på predikan

Psalm 81

Psalm 42

Psalm 237

Postludium

 

Septuagesima

Ljudinspelningar via koinonians hemsida.

Psalm 346

Psalm 656

Psalm 247

Högmässa Septuagesima den 9/2-20

S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

S K R I F T E R M Å L

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss finne i oss en beredd boning. Amen.

Idag firar vi söndagen Septuagesima, inledande den 70-dagsperiod som av gammalt parallelliserats med judarnas 70-åriga fångenskap i Babel. Liksom judarna då hängde upp sina harpor i pilträden och avstod från lovsånger, så uteslöts redan under medeltiden hallelujasången ur gudstjänsten redan under Förfastan. Även om Fastan ännu inte börjat, visade detta fram mot den allvars- och botkaraktär, som karakteriserar denna tid. De Gt-liga texter som hörde till denna inledande tid är de, som hör till ursprungshistorien och domineras av Adam, Noa och Abraham. Var och en av dessa gestalter förbereder Fastans grundtankar. Adam påminner om syndafallet och pekar framåt mot Herren Jesus som den andre Adam, vilken övervann synden genom Sin försoningsdöd. Noa påminner om hur Arken, som en förebild för dopet, ger räddningen undan syndafloden. I berättelsen om Abraham på Moria berg, där Isak skulle ha offrats, framstår Isak som förebild till Kristi offer.

Septuagesima har sedan medeltiden präglats av tankarna om Guds nåd och den kristnes tjänande. Vi låter detta skriftermål bli en stund av eftertanke, hur vi betraktar Guds nåd, och hur vi tjänar Honom. Där finns brister liksom i övrigt, då vi försöker vandra på helgelsens väg.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

I enlighet med dagens överskrift har denna dag två temata: Nåd och tjänst. Först talar vi om Guds nåd. Nåd heter på latin gratia, vårt gratis. Nåd är alltså något, som vi får utan att behöva göra något, utan att förtjäna det. Dagens Psaltarpsalm nr 25 i nya Evangelieboken tolkar på ett utmärkt sätt Guds nåd: 4Herre, lär mig Dina vägar, visa mig Dina stigar. Led mig i Din sanning, lär mig, Du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på Dig. Herre, kom ihåg Din barmhärtighet, den godhet Du alltid har visat.Herren är pålitlig och god,Allt, vad Herren gör, är nåd och trofasthet.

Jag tror, att dessa psalmistens ord rymmer, vad vi erfarit av Guds nåd: Undervisning genom den Helige Ande, tröst genom Guds Ord och barmhärtighet i löftet om syndernas förlåtelse och evigt liv. Det kan råda delade meningar om hur mycket man kan citera Bibeln i predikan. Men ibland är det så, att Guds ord tolkar på ett bättre sätt det, som predikanten vill ha sagt, än egna ord. Därför må det förlåtas mig, om jag ibland citerar längre eller kortare stycken ur Bibeln.

Det andra temat idag är tjänst. Förhistorien till dagens text är berättelsen om den rike ynglingen. Han vill ärva evigt liv och säger sig ha följt buden. Då får han tillsägelsen att sälja allt, som han äger, och sedan följa Jesus. Han går bedrövad bort. Detta är egentligen inte dagens tema, att det är svårt för en rik att komma in i Himmelriket. Men vi kan i alla fall ta varning, inte binda oss för mycket vid denna världens goda. Efter denna händelse frågar lärjungarna genom Petrus, hur det skall bli för dem. Matteusevangeliet är det enda, som har löftet till lärjungarna, att de skall få sitta som domare. Vi skall väl också minnas, att domare här är ungefär detsamma som härska eller ha myndighet över.

En gång lärde jag mig: Störst är att tjäna. Det finns en spänning mellan att tjäna och att vara, med ett gammalt uttryck, fin. Det här är ju något, som ligger i den fallna människans natur. Den tanken slog mig, när jag förberedde detta, att det fanns åtminstone ett par yrken, som låg i botten på samhällsstegen – en släng har nog funnits med än in i våra dagar, nämligen städerska och gatsopare. Gatsopare fanns i min barndom, gubbar som med björkriskvast sopade gatorna i Stockholm. Visst finns det emellertid något stort i att vara medarbetare och hjälpa andra. Hur skulle samhället se ut utan städerskor, gatsopare och sopåkare? Allt är en tjänst åt medmänniskan.

Lina Sandell sjunger:

Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly.

Efter vår kommer höst, och på dag följer natt, Då kanhända ej morgon skall gry.

O, var flitig att så, medan ännu är tid, Att din skörd måtte mogna i tid!

Gör det lilla du kan och se icke därpå, Att så ringa, så litet det är.

Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå, Dit din Mästare sänder dig här?

Är ditt uppdrag så lätt än så ringa i sig, O, var nöjd, att Han gav det åt dig!

Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri, Gör det allt för din Frälsare blott.

Och var viss, att Han icke skall döma som vi, Blir det fråga om stort eller smått!

Se, Han själv gör ju allt, vad betyder det då, Om Han ställt dig i led med de små?

Gör det lilla Du kan och besinna, att Gud Hos oss alla blott trohet vill se.

O, så gläds att få gå med Hans ringaste bud Och att Själv Han all hjälp dig vill ge!

Men vad fröjd, om en dag Han ock säger till dig: Vad du gjorde, det gjorde du Mig!

Texten innehåller även ett allmänt löfte till alla dem, som följt Jesus. Lämnar vi hemmet, får vi i alla fall ett nytt i Kyrkan. Lämnar vi föräldrar syskon och vänner för Jesu skull, får vi en ny familj i församlingen, Guds familj. Vi skall inte glömma, att en Jesu tjänare kan bli trött. 5 Mos. 32: 36 Ja, Herren … förbarmar Sig över Sina tjänare, då Han ser, att de inte orkar mer. Detta vittnesbörd avgav Mose vid slutet av sitt liv. Han visar på människans otillräcklighet men samtidigt också på Guds stora barmhärtighet. Människan har kraft, som Gud vill, att hon skall använda i Hans tjänst. Gud vill icke, att vi skall vara dagdrömmare och sorglösa. Vår bön bör vara med de gamle: Giv, o Herre, vad Du bjuder, och bjud sedan, vad Du vill. Gud glömmer emellertid inte, hur bräcklig den mänskliga styrkan är. Han vet, vad för ett verk vi äro, och tänker därpå att vi äro stoft. Han kan beräkna, vad var och en av oss förmår. Därför begär Han mer av den ene och mindre av den andre. Av alla fordrar Han mycket, men aldrig mer, än vad som står i vår förmåga. Låt oss därför aldrig förtröttas i arbetet för Guds rike, även om vi ibland blir trötta, ty då ger oss Herren ny kraft. Kraft till tjänst är tjänstens lön.

Det talas i en annan text också idag om att vara tjänare – slav. Träl, det kan man vara under arbetet, men den människa, som gör synd, kallas syndens träl. Träldomen under synden gör människan förr eller senare trött. Synden terroriserar sitt offer, jagar det med begärelsernas gissel och störtar det i utvärtes skam och i invärtes samvetskval.

Bildligt talat sitter ofta syndens träl med armbågarna mot bordet och finner allt meningslöst, tills synden ånyo gör sitt herravälde gällande och driver sin tröttkörda träl till nya tjänster. Hur lätt kan vi inte hamna i syndens garn. Själafienden gläder sig, när vi tar lätt på synden och dess makt. Då kan han snart snärja oss. Ja, detta är den syndiga människans trötthet. Hur skall hon komma bort ifrån den? Ja, det står inte i mänsklig makt. Gud ger kraften till att börja på nytt – men kraft till tjänst är tjänstens lön. Men Gud ger inte kraft efter vårt sätt att se.

Den kristne, som vill vara en Herrens tjänare, kan uppleva detta. I en annan av dagens texter ser vi, hur husets Herre, när tjänaren trött efter dagens slit kommer hem, får nya uppgifter och därmed upprättas ur vanmakten. Det ser ut som om husets Herre lade sten på börda, men Gud vet vad han gör. Det nya uppdraget förnyar den tröttes kraft. Den som trälat under synden, känner tillfredsställelse över att få tjäna en god Herre. Den nyuppväckte gläder sig över att i sin känsla av ovärdighet dock få vara tjänare åt Gud. Den, som arbetat länge för Guds rike och förgäves längtat och väntat på framgång, måste lära sig, att all tjänst är tjänst åt Gud.

Vi läser också idag ur

Luk 17:10
när ni har gjort allt, som åligger er, skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort, vad vi är skyldiga att göra.”

Sammanfattningsvis kan vi med mycket få ord säga, att denna dag vill lära oss, att Gud i Sin nåd för oss vidare framåt på helgelsens väg. Vidare, att Han vill, att vi skall tjäna Honom med goda gärningar. Vår nästa behöver dem.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

A M E N

 

Meddelanden

 

Välönskan över församlingen:

Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, må ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Amen.

 

Psalmer: 346: 1

656:-

247: 1 – 4

389: 1 – 2

389: 3 – 6

42:-

31:-

Psalm 389

Psalm 42

Psalm 31

Postludium

 

Kyndelsmässodagen

Psalm 403

Psaltarpsalm 658

Kyndelsmässodagen – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

405:1-2, 120:-, 403:-, 478:1-4, 37:-

Kärt barn har många namn’, heter det. Det kan man verkligen säga om den här helgdagen. Den kallas, om vi nu skall ta det i tidsordning: Herrens frambärandes dag, Kyndelsmässodagen och Jungfru Marie kyrkogångsdag. Låt oss ta det i den ordningen.

Herrens frambärandes dag. Helgdagen, som vi år firar på rätt datum, 2 febr., eftersom den infaller 40 dagar efter Jul, påminner oss om den dag, då Jesus frambars i templet. Enligt Lagen skulle ett förstfött barn ’friköpas’. Eftersom de israelitiska barnen skonades, när alla andra förstfödda dog den första påsknatten, då Gud förde sitt folk ut ur Egypten, räknades de förstfödda i folket som tillhöriga Gud. Därför måste de ’friköpas’ genom en offergåva till templet. Det gällde också flickor, även om Luk. gör en anpassning till situationen och citerar Lagen som: ”Varje förstfödd son.”

Det var det här kravet i Lagen som Jesu föräldrar nu uppfyllde. Och så börjar Jesu liv, så fort det går, i Jerusalems tempel. Det hade varit den plats där man mötte Gud här på jorden. Det var också där i templet Simeon, och Hanna som det talas om i avsnittet efter dagens Ev., väntade på ’Israels tröst’, på ’Herrens Messias’. Nu var Gud alldeles påtagligt där, när hans Son fördes dit.

Med det hade templet spelat ut sin roll i frälsningshistorien. När Jesus rensade templet sade han: ”Riv ner det här templet, så skall jag resa upp det på tre dagar.” Evangelisten konstaterar att ”templet han talade om var hans kropp”. I fortsättningen var det Jesus som gav mötet med Gud. Och så är det ju ännu, fast nu efter hans tid på jorden är det i Ordet och sakramenten vi möter honom.

Med frambärandet i templet uppfylldes redan från början allt vad Lagen kräver på Jesus. Han hade blivit omskuren på åttonde dagen, på sin kropp fått det av Gud instiftade tecknet på tillhörighet till förbundet. Och nu blev han alltså på fyrtionde dagen också friköpt. Jesus skulle ju senare säga: ”Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett.” Redan från början blev allt rätt för Jesus, tack vare hans fromma föräldrar. Det var väl därför Gud hade valt just dem, han visste att de skulle följa vad som var stadgat.

Det finns ett obrutet sammanhang i frälsningshistorien. När människan fallit, inte följt vad Gud stadgat, utvalde han ett benådat folk att göra det. Till det folket talade han vid Sinai, slöt ett förbund med det och gav det Lagen att hålla. När också det avföll, blev det en helgad ’rest’ kvar, något som profeterna ofta talade om. Till slut kokade det ner till en enda, till Jesus, att fullfölja allt som Gud förväntade sig av den mänsklighet som han skapat.

Det var på 300-talet som man började fira den här helgdagen. Innan kyrkan blev fri, var man nästan bara intresserad av söndagarna och Påsken. Men när kyrkan kunde framträda offentligt, såg biskopen i Jerusalem, Kyrillos, till att man högtidligt i tur och ordning under året mindes olika händelser i Jesu liv.

När så helgdagen skulle börja firas i Rom, anknöt man till en ljusfest man hade där vid den tiden på året. Så har kyrkan gärna gjort vid olika tillfällen: folkliga seder har fått bestå, men getts ett kristet innehåll. Så blev den här dagen Kyndelsmässodagen. ’Kyndel’ är ju ett gammalt ord för ljus, det lever kvar i engelskans ’candle’.

Vi fick alltså ’ljusmässodagen’. Anknytning är uppenbar. När Simeon tog Jesusbarnet i famnen, sade han: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Vi hörde orden i sången vid den inledande ljusceremoni som av gammalt är en del av den här helgdagens liturgi.

Ljus’ är ett genomgående tema för Julen. Det är Guds grundläggande gåva. Skapelsen tog sin början, när Gud sade: ”Varde ljus!” Gud valde att dela med sig av något som är kännetecknande för honom. Aposteln kan sammanfatta det och om Herren Jesus säga: ”som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas.” Vid Sinai framträdde det gudomliga ljuset som en eld, närmast som ett vulkanutbrott.

Det gudomliga ljuset är i sig outhärdligt för oss människor. Det är ett ljus, sade aposteln, ”som ingen människa har sett eller kan se”. Men i Jesus kan vi nu se det, om än så att säga transformerat så att det blir uthärdligt för oss. Han skulle ju säga: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Våra ljus i kyrkan påminner om det här, de är inte bara till för att ge stämning. Vi har ljus på altaret, därför att det är den centrala platsen för mötet med Gud, och där Herren Jesus kommer till oss i nattvarden. Vi har vårt påskljus, som efter Påsktiden står vid dopfunten, där det grundläggande mötet med Herren Jesus sker. Egentligen borde vi också ha ljus vid pulpeten, där Guds Ord läses, men det får väl komma så småningom. Och idag håller vi alla ljus i våra händer som ett tecken på vår tro på honom som för det gudomliga ljuset in i våra liv.

Simeon väntade i Jerusalems tempel på att Guds löften skulle uppfyllas inom ramen för de profetiska löftena till Gudsfolket. Men instinktivt insåg han att med Jesus skulle gränserna sprängas. Det handlade nu om ”frälsningen åt alla folk”, om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”. I det gamla förbundet förstods framtiden som att man skulle söka sig till Jerusalem, som vi hörde i dagens GT-läsning: ”Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud!” Med Jesus blev det tvärtom så att han sände sina apostlar att ’göra alla folk till lärjungar’. Om han var ”världens ljus” så skulle de också vara det i hans efterföljd, och det gäller nu också för oss.

Det namn som kom att bli det vanliga i Västkyrkan var Jungfru Marie kyrkogångsdag. Det växte fram omkr. år 800. Fast först hette det ’Jungfru Marie reningsdag’. Det anknyter också till from uppfyllelse av Guds Lag. Efter att ha fött en gosse var en kvinna oren i 40 dagar. Det tycks märkligt för oss, men i Bibeln räknade man allt som kom ut ur kroppen som orent. Och vid en förlossning rinner ju fostervattnet ut, och kanske en del blod också.

Nu kom Maria till templet för att renas genom ett offer. Helst skulle det vara ett större offer, men för enkelt folk räckte det med två duvor. Lagen uppfylldes alltså, men för kristen fromhet har det blivit viktigare att Maria kom till templet. Länge behölls i kyrkan en ceremoni för en nybliven mor, som kallades ’En moders tacksägelse’ eller ’Kyrkotagning’. Det handlade, som beteckningen anger, om tacksägelse för barnet, och om bön att hon skulle kunna vårda barnet väl. Ännu i 1942 års handbok fanns det ett ritual för det här kvar, även om det redan då hade fallit ur bruk på de flesta ställen.

Men det kan finnas anledning att inte helt glömma aspekten av rening. Det är, dessvärre får man väl säga, en del av vår kyrkogång. Vi kommer från en vardag, då vi har solkat ner våra liv med sådant som inte hör samman med att vara en Jesu lärjunge. Vi ges möjlighet att bekänna vår synd, och får försäkran om Guds goda vilja att ge oss förlåtelse.

Det som sedan följer en ’kyrkogångsdag’ är att vi får möta Herren Jesus. Vi inbjuds att, på ett sakramentalt sätt, som Simeon ta honom i famnen. Vi innefattas i den skara av hedningar som det gudomliga ljus han är, är berett åt.

Och mötet med honom, som vi nu ser som ett litet barn, men som vi vet skall bli den Uppståndne, ges det hopp som gör att också vi kan säga som Simeon: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat”, ”fara hädan i frid”, som det hette i gamla bibelöversättningen. Också i det här sprängs gränserna. Ceremonierna kring ett nyfött barn drar linjer som sträcker sig bortom döden.

Det är de linjerna som kyrkoåret nu skall dra ut. Med den här helgdagen avslutas Jultiden. Vi har ännu en fjärde vecka efter Epifania kvar, men nästa söndag börjar Förfastan, och därmed vandringen mot Påsk. Julljusen skall bli Påskljus. Vi har hört hur den gamle Simeon ”ledd av Anden gick till templet”. Låt oss be att vi inte försummar Andens inbjudan att söndag efter söndag komma till kyrkan och gudstjänsten där, för att få ta Jesus i famnen och i honom få del av det ljus som fördriver allt mörker!

 

 

 

 

3:e sön efter Epifania

Psalm 8

Psalm 658

Psalm 362

3e sönd ef. Epifania: St. Sigfrids kyrka, Stockholm

Texter: 2 Kung 5:1-4, 9—15; 2 Kor 1:3—7; Joh 4:46—54 (1986 års evangeliebok)

Psalmer: ingångspsalm: 8:1-3 ; psaltarpsalm: 658 (Hos dig är livets källa); gradualpsalm: 362:1-4 (O helge Ande, dig) ; tillredelsepsalm (två delar): bett Hans-Åke välja någon som församlingen brukar uppskatta; psalm vid avdukandet: Se Jesus är ett tröstrikt namn; slutpsalm: 28:1-4 (Så älskade Gud världen all)

——————

Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning. Amen!

Inledning

En god vän till mig gifte sig för ungefär fem år sedan. Paret hade omedelbart försökt att få barn. Några år gick och eftersom ingenting hände uppsökte de sjukvården för utredningar. Paret fick till slut beskedet att det var helt omöjligt för dem att få barn. Av hänsyn till dem behöver jag inte säga vad det var. Till saken hör att min vän också har en annan fysisk svaghet som han lidit av i många år och också sökt många läkare för. För honom innebar detta ytterligare ett stort lidande. Men hans fru sa att hon litade på Gud och han tänkte att hon hade rätt. Och efter ett par år var plötsligt hans fru gravid.

När de i detta skede uppsökte sjukvården igen var barnmorskan helt chockerad. Hon sa att det var omöjligt. Så hon gick och hämtade en överläkare som blev än mer chockerad och han gick i sin tur och hämtade ytterligare två överläkare, som cirkulerade i undersökningsrummet av eufori. En av överläkarna namngav då barnen, för det var nämligen tvillingar, till mirakelbarnen. Därutöver fick paret 16 månader efter tvillingarnas födsel ytterligare ett barn. Detta barn kallade personalen på kvinnokliniken för hallelujabarnet.

Detta är tre stora mirakel som inträffat i Sverige alldeles nyligen. Föräldrarna, som är frimodiga kristna, har berättat för grannar och vänner om det inträffade. De berättade även för sjukvårdspersonalen, som visste att det hela egentligen var omöjligt, om varför det hänt.

Händelsen har väckt många frågor hos mig. För det första: tänk om jag oftare kunde ha tron att Gud kan höra min bön, hade jag då inte bett starkare och mer hängivet? För det andra, hur många av de som hört detta vittnesbörd har kommit till tro på grund av det? Har de tre överläkarna börjat gå i kyrkan? För det tredje: min vän fick genom Guds nåd tre barn på ett mirakulöst sätt, men ska han också resten av sitt liv behöva lida av den fysiska svaghet som han har och som orsakar honom stort lidande. Kan inte Gud låta lite av sin mirakelkraft över barnen spilla över på hans kropp så att han kan slippa sin smärta?

Dagens evangelietext gäller ett av Jesu underverk, eller tecken som evangelisten Johannes kallar dem. Johannesevangeliet är uppbyggt kring sju tecken varefter det i de flesta fall Jesu undervisning följer. Och dagens predikan inleds i tecknet.

  1. Jesu tecken talar om Jesus

Det grekiska ordet för tecken, som också används av Johannes i dagens evangelium, är ordet semeia — ”Om ni inte får se tecken och under1, tror ni inte.” Vad vi nu fäster oss vid är endast ordet tecken. Semeion, eller här i pluralis semeia — på svenska tecken.

Av det grekiska ordet kommer vi att tänka på semantiken, det vetenskapliga ämnet som studerar språks eller teckensystems innebörd. Detta vetenskapliga ämne är mycket brett och dess ställning är delvis omdiskuterad. I centrum står emellertid ords betydelse och dess förhållande till hur orden uppfattas av olika människor och ords mening bildas.

När det gäller Jesu tecken, hans underverk, är det alldeles klart hur dessa ska förstås. De ska säga något om Jesus. Vad har Jesu förvandlande av vatten till vin för betydelse, ja det säger något om Jesus. Flera bokstäver bildar ett ord som genom inlärning från barnsben skapar bilder i våra huvuden avseende verkligheten. Språket representerar något; Jesu tecken representerar något.

Just detta tecken, där Jesus uppväcker den kungliga ämbetsmannens son, säger att Jesus är i gemenskap med himmelens och jordens skapar, och har makt över livet. Ser vi inte detta när vi tar till oss underverke, är vi likt barn som lärt sig läsa ord, men som inte reflekterar över vad som står i texten. Eller likt en vuxen som läser en svår bok som han eller hon inte förstår. Texten läses, men meningen går inte fram.

Jesus uppväckte ämbetsmannens son. Detta tecken säger något om Jesus: att han har makten över livet — också våra liv. När vi nu ser närmare på evangelietexten som sådan, stannar vi först upp inför Jesu reaktion på den kungliga ämbetsmannens bön:

  1. Jesu tecken blir till dom, för den som inte tror på Jesus

Ett återkommande tema i Bibeln är människor som får möta tecken på Guds makt eller godhet, men som ändå inte vill tro på Gud. Alltifrån Egyptens kung till de tio spetälska som Jesus botar, men där endast en återvänder till Jesus för att tacka honom. I det bibliska budskapet läggs ett särskilt ansvar på oss att förvalta den nådetid och de nådestunder som vi får. I annat fall kan nådetillfället istället bli till dom över oss.

Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom […] Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär […]” (Rom 1); ”Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. […] Den som faller på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.” (Matt 21:41, 43).

Det finns alltså en ambivalens gällande de tecken som Jesus vill tala till oss med. Det är inte självklart att de leder till tro, åtminstone inte i varje stund där vi tror oss behöva dem. Ibland vill vi ha dem för vår världsliga trösts skull. Ibland vill vi ha uppmuntran för att klara vår vardag. Vi ber inte alltid om dem, för att vi i grunden mest av allt vill ha Jesus själv.

I dagens evangelium förefaller de trots allt leda till tro. Den kunglige tjänstemannen kommer fram till Jesus och ber för sin sjuke sons liv. Jesus konstaterar: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.”2 Man kan ana, att det är på gränsen att de blir till välsignelse. Folket i Galiléen kan inte ta till sig Jesu budskap, utan kräver mer än så, och denna gång får de ett tecken. Om det sedan leder till långsiktig tro och välsignelse för alla de människor som skådade det framgår inte av texten.

För egen del behöver vi återvända till Herren i bön om förlåtelse och be att de nådesstunder vi fått och alltjämt får — vårt dop, nattvardens sakrament, men även vår enskilda andakt och de bönhörelser som vi önskar — ska bli till välsignelse för oss. Vår oförmåga att ta till oss Jesu välgärningar blir ofta till dom för oss, men Jesus Guds sons blod renar oss från all synd. På grund av Jesus kan tecknen bli något annat.

  1. Jesu tecken blir till välsignelse, när vi tror på Jesus

Så hur blir då Jesu tecken, eller för den delen alla hans nådesunder, till välsignelse för oss. Svaret är: vi tar emot dem som Guds gåvor, genom den tro som Gud vill ge oss.

I evangelietexten ber den kungliga ämbetsmannen: ”’Herre, kom innan mitt barn dör!’ Jesus svarade: ’Gå, din son lever. Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick.”

Den kunglige ämbetsmannen tog emot den tro, som den helige Ande gav honom. Framför honom låg en resa på minst sex timmars gångfärd. På den tiden fanns ju inte ens konservburkar med snöre emellan. Och han gick omedelbart. Om han från början hade varit stationerad hos sin familj i Kapernaum och även gått till Jesus framgår inte av bibeltexten men först efter många timmar fick han meddelandet från sina mötande tjänare att hans son hade blivit frisk, vid just den timme då han träffade Jesus.

Då Jesus talade till honom med löftet om att hans son var frisk, ifrågasatte han inte Jesu ord utan tog dem för sanning. Nu blev ju sonen frisk i samma stund som Jesus uttalade orden. Låt oss inte begå misstaget att tro, att mannens bejakande var skälet till att sonen blev frisk. Ingenting av mannens förtjänster — hans ihärdighet, eller hans goda bakgrund — ledde till välsignelsen. Ingenting i vår fromhet kan heller leda till vår välsignelse. Tvärtom går vi ofta bort från Guds goda bud till oss genom våra synder och underlåtelser.

Gud till ära: Tecknet blev inte till dom för mannen. Han skyllde inte tillfrisknandet på tillfälliga eller naturliga omständigheter. Nej det blev till välsignelse eftersom han trodde på Jesus. Det enda han gjorde var att han kom till Jesus, och trodde på hans ord.

  1. Jesus vill skänka oss den tro, som välsignar oss

I evangelietexten står det först om mannen att han trodde Jesus ord. När han hade fått tillfrisknandet bekräftat kom han dock till tro med hela sin familj. Man kan här märka att det kan vara en skillnad mellan den goda saken att ta emot Guds gåvor tacksamt och att leva i verklig gemenskap med Herren.

Ofta tackar kristna Gud för att de får leva och för att han skapat oss. Vi kan känna tacksamhet och verklig glädje över Jesus. Allt detta är gott och bra. Men en del av detta kan även den som inte lever i verklig gemenskap med Herren. Många människor tror på något högre. Det gör de rätt i. De har upptäckt skaparen och förstår att de har ett inre värde som inte beror på dem själva. Även kristna kan leva i en yttre fromhet. Vi går enträget i kyrkan och håller vår andakt.

Det behöver dock också gå på djupet i oss. Herren behöver beröra våra hjärta så att vi verkligen kommer till tro. Denna tro kan endast Gud uppväcka hos oss, och den ges oss för Jesu Kristi skull då han tagit på sig de synder som skiljer oss från honom. Jesus vill skänka oss den tro, som välsignar oss på djupet och ger oss evig frälsning.

Avslutning

Så: Jesu tecken pekar på Jesus och vill hjälpa oss att ta emot honom. Om vi inte vill förstå tecknen blir de till dom för oss, då vi inte förvaltar dem som de nådesstunder de är. Genom Jesu död på korset, då han tagit all vår synd på sig, kan Jesu tecken bli till välsignelse för oss. Och Jesus vill skänka oss den tro som leder till verklig välsignelse för oss, den som ger oss gemenskap med honom.

Amen.

Låt oss be

Kyrkliga tillkännagivanden

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt Ord, tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärta, så att vi inte må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen!

SKRIFTETAL/BEREDELSEORD

2 Kor 1:3—7:

lsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud! 4 Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. 5 Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får. 6 Om vi är trängda, är det för er tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, är det för att ni ska få den tröst som ger kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. 7 Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

I dagens episteltext uttrycker aposteln Paulus den starka gemenskapen mellan honom och församlingen i Korint. Relationen mellan honom och Timotheus å den ena sidan, och korintierförsamlingen å den andra sidan hade nu blivit ganska ansträngd. En viktig fråga var att en del av korinitierförsamlingen ifrågasatte honom som apostel över huvud taget.

Paulus betraktade likväl församlingen som sitt eget barn och såg, som vi märker på andra ställen i hans brev, en nära gemenskap mellan honom och församlingen.

I sitt brev försöker Paulus inte direkt använda sina svårigheter och livsfaror för att direkt påkalla församlingens sympati. Han säger inte främst: jag har riskerat livet för hednamissionen så tag mig på allvar! Tyck synd om mig! Nej han säger, jag har riskerat livet, och det var för er skull. Gud har tröstat mig, och det är för att ni ska få trösten. Vi har fått erfara Kristi lidanden och varit trängda — det har varit för er tröst och frälsning. ”Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

Paulus och församlingen står i en osäker ställning till varandra, och Paulus lyfter fram sina lidanden som inte varit för hans skull, utan för församlingens skull.

—————

Även vi idag är sammanlänkade med varandra. När en lem lider, lider hela kroppen. När vi gör fel och misslyckas i kärlek till varandra som kristna, lider i en mening alla kristna. Men betraktar vi det på det sättet? När vi idag kommer till Herrens heliga nattvard, behöver vi pröva oss själva. Håller vi måttet när det gäller vår kärlek till vår medmänniska? Tolkar vi allt till det bästa? När de vi är beroende av — för Paulus var det församlingen, för oss kan det vara vänner, familj eller andra kristna — ifrågasätter vi oss: sätter vi våra intressen främst, eller söker vi Guds intressen? Ska vår nästa tjäna och bekräfta oss, eller ska vi tjäna vår nästa?

Låt oss be och bekänna.

1 seméia kai térata

2Man kan diskutera om v. 48 ska tolkas på det sättet, som i grekiskan har [mä]+konj, dvs. grekiskans starkaste negation: ungefär, ”Detta folk kan verkligen inte tro utan tecken…”

Psalm 42

Psalm 28

Postludium

 

2:a sön efter Epifania

Psalm 100

Psalm 664

Psalm 332

Predikan på 2 e. Trett. (III) 1983 års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 19 Jan 2020

över Jes 35:1-6. Heb 2:9-10. Joh 5:31-35.

av Kåre Strindberg

Firningsämne: Jesus visar Sin härlighet

Beredelseord: Joh 7:37-38.

Psalmer: SvPs 100. 664. 332. 113:1-3, 4. 432. 132: 2-3

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi firar idag den andra Söndagen efter Trettondedagen.

Den är den tredje av de sju trettondedagshelgerna,

eller Epifánia = gr. ”Lysa över, synlig uppenbarelse”.

Trettondedagstiden är perioden då vi särskilt firar

att Herren visar sin härlighet.

Det nya Gudsriket har brutit in

i.o.m. Frälsarens, Jesu Kristi ankomst.

Epifania handlar om uppenbarelse.

Säker kunskap om Gud, Hans vilja och rike

kan bara vila på vad Gud Själv har uppenbarat.

Våra föreställningar måste anpassa sig efter

vad Herren har uppenbarat.

De motstridiga religionerna och de splittrande teologierna

är tecken på att människor inte har följt detta.

Bibelläsningarna idag är mäktiga och härliga.

Jesaja skådar från sin forntid

hur hans karga och glädjelösa samtid

skall avlösas av en fröjdefull tid,

då öknen och ödemarken skall blomstra.

Efter profeten Malachí på 400-talet f.Kr.

har det varit tyst och öde i Israel

och inga profeter har talat trösteord till framtiden.

Men Jesajas profetior ligger ännu och glöder

och talar in till Johannes Döparens och vår egen tid;

Den messianska tiden.

Ja, hela skapelsen skall få ta del av hur Herrens härlighet

befriar Sitt folk och hela skapelsen:

”Den skall blomstra skönt och fröjda sig,

ja, fröjda dig och jubla” (Jes 35:2).

”Säg till de modfällda:

Var frimodiga, frukta inte” (Jes 35:4).

Guds rike har kommit!

Nådens tid är här!

Men Ordet blev motsagt – då som nu.

Tillvaron är inte entydig och Moses instruktioner

och Jesajas vision motsägs av många destruktiva krafter,

ofta under religionens täckmantel.

För att kunna se att något avgörande nytt har brutit in

så förutsätter det tro och vilja till efterföljelse.

Med trons ögon i den troende församlingens gemenskap

kan man tolka verkligheten och se visionen.

Tecknen på att den nya tiden har brutit in

ger aposteln och evangelisten Johannes

i sina ögonvittnesskildringar.

Johannes Döparen frånkänner Gudsfolkets officiella representanter

att de hade verklig Gudskunskap och Gudsgemenskap.

De står utanför.

De är sekulariserade mitt i deras religiösa nit.

Jesus menade att Hans vittnesbörd om Sig Själv inte var avgörande.

”Eget beröm luktar illa”, brukade vi säga på Mammas gata.

”Om Jag själv vittnar om Mig, är Mitt vittnesbörd inte giltigt.

Men det är en annan som vittnar om Mig.”

Det gör Johannes Döparen och profeterna i GT

och fr.a. Gud Fader genom evangelierna.

Vittnesbörd är en allvarlig sak.

Därför finns särskilt Andra och Åttonde buden:

”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn”, och

”Du skall inte vittna falskt mot din nästa”.

Man får inte säga någonting om Gud som inte ar sant.

De modernistiska teologerna borde darra

och ligga sömnlösa om nätterna,

” ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad

som missbrukar Hans namn.

Tron är en Guds gåva och förmedlas genom förkunnelsen i predikan,

i proklamation och vittnesbörd av trovärdiga.

Därför uppmanar Judas i sitt brev:

”kämpa för den tro som en gång för alla

har anförtrotts de heliga” (Jud 3).

Guds lag skall ha en fortsättning i våra världsliga lagar.

Domarreglerna är förord av Olaus Petri

till Sveriges Rikes Lag.

Läs dem gärna en gång till, vid tillfälle!

Brister i rättskipningen var ett återkommande tema

i profeternas sociala förkunnelse.

Vid rättsröta uppväcker Gud oss till örlig, till krig.

Det finns bara en värld och en gemensam verklighet

som vi alla måste lära oss att leva i.

Där människor förväntar sig någonting av Gud

just i deras liv, i deras kyrka, i deras område,

där får Guds Ande spelrum.

Då kan Guds härlighets ljus återspeglas

och människor få uppleva en förnyelse

både kvalitativt och kvantitativt.

Herrens härlighet måste dessvärre gå igenom lidande.

”Genom Guds nåd skulle det komma alla tillgodo

att Han fick möta döden”, skriver aposteln i dagens epistel.

Om inte Herren Själv kunde välja bort allt lidande,

så ska inte heller vi räkna med att alltid

kunna slippa ifrån varje prövning.

Jesu makt visade bl.a. att lidandet inte var slutgiltigt.

Hans allsmäktighet visar sig i

Hans slutgiltiga seger över döden

och undren då Han botar, än idag,

och uppväcker döda,

men inte att Han aldrig möter motsägelse, motstånd och motgång.

Det krävs tro och mod att kunna se mönster och sammanhang

mellan ljusglimtarna.

Låt oss dela med oss av vittnesbörden med varandra

i Kristi världsvida kyrka

och bland våra egna församlingsmedlemmar

vad man varit med om, och vad andra berättar om

vad de har varit med om, ty

”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet” (Heb 13:8).

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet. AMEN

Psalm 113

Psalm 432

Psalm 132

Postludium

Sön e Epifania

Psalm 69

Psalm 378

Psalm 246

Högmässa 1:a sönd. ef. Epifania 12/1-20

S:t Sigfrids kyrka kl . 1100

Texter: Jes. 42: 1 – 7, Apg. 19: 1 – 7, Mark. 1: 9 – 11

Liturgisk färg: vitt

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Idag i vårt skriftermål skall vi betrakta Guds omsorg med Sitt egendomsfolk genom de förbund, som Han slöt med det. Vi känner till de tre: det första med Noa – tecknet var regnbågen; det andra med Abraham – tecknet var omskärelsen och det tredje med Mose – tecknet var stentavlorna med de tio budorden. Herren ser efter Sitt egendomsfolk, och Han uppmanar dem ständigt att följa och lyda Honom. Han sänder Sina profeter, däribland Hesekiel på 500-t f. Kr. Herren talar genom honom i 16: 60 Men sed an skall Jag minnas förbundet Jag slöt med dig i din ungdom, och Jag skall upprätta ett evigt förbund med dig. Genom omskärelsen bekände Sig Jesus till Israels folk. Det blev sagt, att Han skulle frälsa folket från deras synder, men även för hela världens. Genom Jesus ville nu Gud i enlighet med profetian hos Hesekiel upprätta ett nytt förbund gällande hela världen. Här är förbundstecknet det kristna dopet. Man kan också tolka orden från Hesekiel, som att Gud alltid vill tänka på det förbund, som Han slöt med dig, då du döptes. Detta förbund med dig och med världen vill Gud icke bryta. Han sörjer över dem, som inte vill ta emot Hans gåva.

Egentligen blir då det första i detta skriftermål ett tack, ett tack för att Gud tar hand om Sitt egendomsfolk, både det gamla såväl som det nya.

Bekännelsen måste bli, att vi inte lever i vårt dop. Det visar sig väl lite olika för var och en av oss, men det gäller, som det står i syndabekännelsen, våra felsteg och underlåtelser, våra skötesynder. Du vet, och Gud vet, vilka de är.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Söndagarna efter Trettondedagen behandlar uppenbarelsen av vem Jesus är. Vi börjar då med Jesu dop. Vi har firat Jesu födelses fest och hört om änglauppenbarelsen. Heliga tre konungar har kommit för att ge den nyfödde judakonungen sin hyllning. Dessa är de första berättelserna, som visar vem Jesus är. Nu förflyttas vi till tiden för Jesu verksamhet.

Jesu dop i Jordan är portalen till Jesu messianska verksamhet. Förra söndagen fick vi se en bild av den Heliga Familjen som en vanlig familj, oron över barnets bortovaro, ilskan och glädjen, när Han återfanns. Då säger Jesus, att Han bör vara där Hans Fader är. Vi kan ställa frågan: ”När blev Jesus medveten om Sin kallelse och uppgift?” Jag hörde en gång ett program om Talmud och dess forskare. Där driver man, om jag fattat rätt, frågandet och diskussionen in absurdum. Man menar, att man måste dyka ner i texterna, med risk för att drunkna. Endast så kan man finna sanningen. – När blev Jesus medveten om Sin kallelse? Hur var det, när Han var ett litet barn? Han gjorde lergökar, som Han sedan gav liv. En söt historia, men knappast trovärdig. När Han föddes in i världen, måste Han väl ha drabbats av samma begränsningar som vi? Men Han var ju samtidigt Gud? Men räckte Hans barnsliga förstånd till för att fatta detta? Hade Han inte först börjat fatta vid tolv års ålder? Ja, så kan man fortsätta diskutera och debattera för att försöka komma sanningen närmare. En slutsats kan vi dra av dagens text: Vid tidpunkten för dopet var Jesus medveten om Sin kallelse.

Berättelsen om Jesu dop är mer detaljerad hos S:t Matteus. Initiativet till dopet ligger helt hos Jesus. Kommande till ”Sitt” Galiléen infinner Han Sig hos den döpande Johannes vid Jordans nedre lopp. Johannes ville hindra Honom och sade: ”Det är jag, som behöver döpas av Dig, och nu kommer Du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt, som hör till rättfärdigheten.” Dessa ord utgör en nyckel till vad som sker. Johannes´ dop är en av Gud anvisad väg till rättfärdighet. Matt. 21: 32: Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.

Nu når denna rättfärdighetens väg sitt mål. Johannes´ förkunnelse var ett styckverk, men en förberedelse till vad komma skulle. Efter att ha låtit sig sänkas ned i vattnet, en bild av nedstigandet i döden och avläggande av den gamla människan, tar Jesus själv steget uppåt igen, en öppnad himmel till mötes. Därifrån kommer härligheten och Anden, vilka nu skänkes Honom. Den messianska kallelsen får sitt uttryck i den himmelska rösten. Orden är en kombination av Ps. 2: 7: Du är Min son, Jag har fött dig idag, och Jes. 42: 1 och 44: 2: Detta är Min tjänare, som jag ger kraft, Min utvalde, som jag har kär. Så säger Herren, din skapare, Han som formade dig i moderlivet, Han som hjälper dig: Var inte rädd, Min tjänare Jakob, Jeshurun, som Jag har utvalt.

Jesus, Sonen, insätts här i sitt kall som Messias och likaså som den Lidande Tjänaren. Vi kan förutsätta, att berättelsen går tillbaka på vad Jesus berättat för lärjungarna om Sina upplevelser och vad Han lärt dem om Sin persons hemlighet. Vi vet ju, att lärarna vid denna tid samlade sina lärjungar på kvällen och gick igenom vad som sagts och skett under dagen. Naturligtvis har Jesus gjort detsamma med Sina lärjungar, samtalat om dagens händelser, vad Han sagt samt vad det betydde.

Uttrycket uppfylla allt som hör till rättfärdigheten är dubbelbottnat. Å ena sidan betyder det: ”utföra allt vad Gud vill och har bestämt för återställandet av ett riktigt gudsförhållande.” Jesu dop sätts därmed in i den frälsningshistoria, rättfärdighetens väg, som går genom Gamla Testamentet, framträder i Johannes Döparen och når sin höjdpunkt i Jesu liv, präglat av lydnad mot de dittillsvarande yttre formerna. Å andra sidan syftar uppfyllandet av all rättfärdighet fram mot det faktum, att mänskligheten i sin helhet genom Jesus skall ställas inför en ny fullständig rättfärdighet, det vill säga ett återställt och helgjutet gudsförhållande.

Så är det också med Jesu dop. Fastän Han är syndfri, går Han, som Sitt folks Messias, solidariskt in under det, som är ett sista uttryck för Israels frälsningsväg. Genom Jesu död och uppståndelse blir det ett nytt innehåll i dopet.

Johannes Döparen ger vittnesbördet om Jesus i S:t Johannes 1: Där är Guds Lamm, som tar bort världens synd. … Han är den, som döper med helig ande.

Gud öppnade himmelen över Jesus vid dopet. Så öppnar Han himmelen över den, som vill följa Jesus efter.

Jesu dop var alltså inledningen på Jesu gärning men också till det dop, som Jesus talar om i Luk. 12: 50: Men Jag har ett dop, som Jag måste döpas med, och Jag våndas, innan det är över. Från Jordanstunden är Jesus Guds Lamm, det vigda offret för världens synd. Genom detta offer på korset blev Han den som döper med helig ande. Nu kan han skänka människorna vad han själv har: Anden. När han efter uppståndelsen åter kom och stod mitt bland lärjungarna, andades han på dem och sade till dem: Tag emot helig ande. Ny var kyrkans tid kommen, då Han skulle dra alla till Sig. Därmed var också dopets tid kommen. Det kristna dopet, som gör oss till Guds barn, men som även ger oss Andedopet. Det, som vissa samfund kallar andedop, är andra former av Andens handlande. Vi blir Andedöpta i vårt kristna dop.

Som jag förut sagt, har dopet i vårt land kommit att bli en slags namngivningsceremoni, förmodligen på grund av att lagen tidigare föreskrev, att man måste döpa barnet. Annars kom landsfiskalen med kyrkoherden och tvångsdöpte barnet. Då försvann nog något av känslan av dopets storhet: Att barnet fördes ut ur det ondas sfär och fördes in i Gudsrikets. Jag har förut visat på S:t Pauli ord i 1 Kor 5: 5: En sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag. Dvs. han, som syndat svårt, skall uteslutas ur församlingsgemenskapen och därmed lämnas oskyddad mot ondskans andemakter, men ändå skall hans ande bli räddad på domen dag. Dopet har alltså en oerhörd betydelse för människans frälsning. Naturligtvis får vi inte dra alltför höga växlar på detta ord. Vi får inte leva hur som helst och tro, att dopet skall rädda oss. Men förekomsten av detta ord måste ändå betyda att dopet är något oerhört, något som vi inte helt kan förstå.

Vid vårt dop ingick Gud ett förbund med oss, som nämndes i skriftermålet. Guds Rike tillhör de döpta. Med Guds löften i dopet följer också förpliktelser för oss. Vi skall försöka leva som ett Guds barn, i barnsligt förtroende för Gud, i barnslig fruktan för att göra Honom emot, i barnslig lydnad och kärlek för Honom. Vi har fått Anden, då måste vi vandra på helgelsens väg med den Helige Andes hjälp. Ett varningens ord: Stor blir skadan och förlusten, om man bryter sitt döpelseförbund och därmed förspiller dopets nåd.

Vad lär vi oss då idag? Först, att vid Jesu dop uppenbaras för åskådarna, att Han är den, som skulle komma, Messias. Vidare, att texten kan sägas handla om förväntan, tankar som vi kanske kan ha nytta av i vårt liv. När Jesus blev klar över Sin kallelse, måste Han ha känt förväntningarna på den kommande Messias. Han måste ha känt förväntningar Själv på Sin uppgift. Hur skulle Han utföra den? När vi ställs inför förväntningar, kan vi svara på två sätt. Det är ju så, att vi vill vara till lags, vara älskade, vara önskade. Antingen gör vi, som vi tänkt, eller vi går helt in under förväntningarna, även om de är tvivelaktiga. Jesus kämpade också med detta. Efter dopet går Han ut i öknen, där Han frestas! S.t Johannes Döparen hade kommit med sin domsförkunnelse. Jesus går så att säga in under den, när Han döps. Men Han fortsätter inte lika starkt som S:t Johannes. Inte kommer Han med makt och myndighet heller. Förväntningarna infriades inte. Är Du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Vi har betraktat Jesu dop och vad det betyder. Vi skall också betänka vårt eget dop. Vi döps på Jesu befallning. Genom dopet blir vi Guds barn och medlemmar i Kyrkan på jorden, i Guds rike. Dopets gåvor är syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Den synd, som förlåtes i dopet, är arvsynden, detta att vi föds utan fruktan för Gud, utan tillit till Gud, och med ond begärelse. Döps någon i vuxen ålder, ges också förlåtelse för alla tidigare begångna synder. Så får vi åter betänka Guds kärlek till oss genom det döpelseförbund Han knyter med oss.

A M E N

Bön efter predikan:

Herre, vår Gud, himmelske Fader, Du som i Din nåd uppenbarade Dig vid Din käre Sons dop och med Din röst visade oss till Honom, som lade alla våra synder på Sig. Vi beder Dig: Bevara oss alltid i tron på syndernas förlåtelse, som Han har förvärvat. Och emedan vi, efter Din Sons föredöme och befallning, också är döpta, så styrk vår tro, genom Din Helige Ande, och förläna oss det eviga livet. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Epifania till Swazihjälpen blev kr. Idag tillfaller den vår koinonia för dess kostnader. Nästa söndag predikar f Kåre och Tomas spelar. Jag vill redan nu påminna om att det är planerat med gästpredikant 26 jan. nämligen Anders Lundberg.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen

Vattenvälsignelse med den Apostoliska trosbekännelsen och Sv.ps. 246:-

Psalmer: 69: 1 – 2

665:-

378: -:-

246:-

393: 1 – 2

393: 3 – 5

432:-

132: 2 – 3

 

Psalm 393

Psalm 432

Psalm 132

Postludium

 

Sön efter Nyår

 

Psalm 404

Laudamus och frid på jorden

Psalm 668

Psalm 403

Predikan på Söndag efter Nyår (III) 1983 års Evangeliebok

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia,

av Kåre Strindberg 5 Januari 2020

över Jes 31:4-5. Rom 12:1-5. Luk 2:42-52

(Evangelium är hämtat från 1:a årgången)

Firningsämne: I Faderns hus

Beredelseord: Fil 2:10-11. Rom 10:9-10

Psalmer: 404. 668. 403. 395. 432. 125: 1, 12-15.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi beder Dig så innerligt

att Du vår själ förunnar,

att alltid stärkt och mättad bli

där man Ditt ord förkunnar,

och låt oss här en skymt få se

av Dig och Din härlighet

till fröjd förutan ände.

SvPs 403:3

Hos profeten Jesaja i dagens gammaltestamentliga läsning

får vi se hur Herren gör slut på Sitt folks förnedring.

De skall inte lita på dåtidens stormakter Egypten och Assyrien,

eller på grannarna Samaria och Edom.

Herren hade en räddningsplan för Sitt folk.

Vilka är stormakterna runt Sverige idag?

Herren har en plan även för Sverige,

som bär Hans gyllene kors på sin fana.

”Vänd om till Honom”, utbrister profeten Jesaja

till sin samtid och lika mycket till vår egen samtid.

I dagens epistelläsning hör vi Herrens apostel Paulus uppmana församlingen:

”Anpassa er inte efter denna världen”.

De kristna skall göra skillnad.

Vi kommer ibland att framstå som lite ovanliga

och annorlunda, men inte hur som helst.

Jesus, Guds Son, utgick från Faderns hus

och återvände dit,

men Han har inte lämnat oss ensamma

på en övergiven planet.

Han har gett kyrkan Den Helige Ande till hjälp,

som tröstare, förmanare och uppfostrare.

Tidigare har aposteln förkunnat:

”Om Gud är för oss vem kan då vara emot oss?” (Rom 8:31).

Det låter enkelt och problematiskt, eller hur?

men det är ett av många missförstådda Bibelställen.

Jag uppmanar er när ni läser Guds ord att fråga er:

Vad är problemet?

…vem kan då vara emot oss …

Jo, vi själva kan vara emot oss!

Vilka vill vi varahur vill vi vara?

Öppna för Den Helige Andes ledning.

I veckan fick jag med posten en hälsning från utgivaren

av en kristen tidning.

Han bad mig att

”skriva om kyrkan i Gröndal och Simon Anderssons vackra kors.”

Den ortodoxe ikonmålaren Simon Andersson

målade vackra bilder och processionskors som fick stå i koret där.

Nu får jag tyvärr meddela redaktören att de är alla borttagna.

Men Prideflaggor i regnbågens alla färger är uppställda

i 3 av fönstrens 4 väderstreck.

Broder Simons processionskors i Bredängs kyrka är i alla fall kvar.

Hur har det kunnat gå som det har gått i Gröndals kyrka?

Splittraren, Herrens fiende, har slagit in en kil

mellan kyrkan och Gud Själv

Att man inte enkelt och oproblematiskt

kan sätta likhetstecken mellan Gud och kyrkan,

var en insikt som hjälpte mig att komma till tro en gång,

som är kommen från ett ateistiskt men påläst hem.

Kyrkan och samfunden har sin egen, många gånger, förfärliga historia.

Det är dock ett axiom, en självklarhet, att Herren är oskyldig

till de kristnas försyndelser.

Det är tankeväckande att Jesus Själv, belagt,

grät offentligt 2 gånger över gudsfolket (Joh 11:35. Luk 19:41).

När kyrkans mäktiga faller av från Guds ord och vilja

måste vi, likt Josias folk blåsa i basun

som de gjorde vid Jerikos murar.

Jag läser från Jos 6:5:

”När ni hör vädurshornen ljuda,

när ni hör hornstöten

skall folket höja ett mäktigt härskri

och stadens murar skall störta samman”.

Att kyrkan, trots sina maktmissbruk, ändå kunnat hålla samman

under denna långa tid beror på de reformationer och förnyelser

som kyrkan har tvingats genomgå, i Gt-lig tid, Nt-lig tid,

under antiken, under medeltiden och in i den nya tiden.

Ibland ledda av lekfolk.

Herren har inte anseende till person,

säger oss Guds ord både i GT och i NT.

Av detta bör vi lära oss att varken

hålla människor för högt eller för lågt.

Vad kan vi lära av reformationerna?

Förutsättningslös bön om ledning i den kyrkliga tjänsten.

Det borde vara en självklarhet.

Att bara låta ledande personers tyckanden

få leda liknar avguderi.

Av dagens Evangelieläsning från Lukas kan vi lära oss ödmjukhet.

Jesus lydde Sina Jordiska föräldrar

och på den vägen blev Han visare

och vann Guds och människors välbehag.

När Guds och människors vilja kolliderar,

får vi med Petrus och apostlarna utbrista:

”Man måste lyda Gud mer än människor”

(Apg 5:29).

Tätt inför Herrens fötter ligger vår och allas

frälsning och framtid.

Låt oss hylla Barnet i Krubban,

Segraren från Golgata,

Den Uppståndne, som är

Världens Frälsare!

Pris vare Gud

som med Sitt ord

har sänt Sin Son till denna Jord.

Av änglakörer fylls Hans hov

och rymden skallar av Hans lov.

SvPs 125:15

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet. AMEN

Psalm 395

 

 

Psalm432

Psalm 125

Anders spelar ett pianopostludium

 

 

 

 

Nyårsdagen

Högmässa Nyårsdagen 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 4 Mos. 6: 22 – 27, Hebr. 13: 5 – 8, Luk. 2:21, (Joh. 14: 13 – 14)

Liturgisk färg: vit

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus!

Jag vill fortsätta denna gudstjänst med att tillönska Er, min familj i Herren, Ett Gott Nytt nådens år 2020 och bedja med Wallin för mig och alla förkunnare: O Du, som kröner året med Ditt goda! Giv att den ädla säd, som är Ditt helga Ord, av mig må utsås rätt, och falla i god jord. Amen.

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi börjar med den glädje vi har här i tiden, trots allt: Jesus säger i Joh. 10:10 Jag har kommit, för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Det är ett ord, som talar om för oss, vad Jesus vill ge: Ett glädjefyllt liv i tro. Det är en glädje över Guds nåd och den kommande saligheten.

Nu kommer vi till våra tillkortakommanden och försummelser här i tiden. Wallin skriver: Ögonblicken flyr, se till, att de i flykten bär dig fridens, icke förebråelsens avsked. Här kommer allvaret! Vi skall använda tiden på bästa sätt. Vi vet nog alla, hur vi borde bruka den, men det blir inte alltid så. En präst frågade en gång i söndagsskolan, om det fanns något, som Gud inte kunde se. Det var tyst en lång stund, tills en pojke räckte upp handen: Mina synder, ty de är borttvagna av Jesu blod!

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Denna dag är en underlig dag. Den är väl egentligen inte alls någon kyrklig helgdag? Nyårsdagen inleder det borgerliga året. – Men så kommer den mystiska siffran åtta! Vi har tidigare talat om att åtta är det nya livets tal. Gud vilade på den sjunde dagen, på den åttonde började livet. Åtta personer i Noas ark; Jesus omskars på åttonde dagen. Åtta dagar är en oktav. Vi firar stora helgdagar i åtta dagar, alltså är denna dag en helgdag: Juldagens oktav. Den liggande åttan är symbol för oändlighet, evighet, alltså en symbol också för frälsningen. En detalj som sällan nämns är, att Jesu tal är 888 i motsats till vilddjurets 666.

Nyårsdagen har länge i den Kristna Kyrkan varit knuten till namnet, som är över alla namn, namnet Jesus. För att vi skall förstå betydelsen av ett namn, måste vi veta, vilka föreställningar man hade om namn i Israel.

Kände man en människas namn, hade man makt över och del i personen i fråga. När Jakob kämpade med Gud i nattens mörker, sade han: Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du Mig om Mitt namn?” Om Jakob hade fått veta den för honom okändes namn, skulle han ha ägt nyckeln till hans väsen. Han skulle då ha känt till, vad denne ämnade göra med honom. Han skulle ha kunnat vinna förståelse hos den obekante och därmed räddning. Men namnet uppenbarades inte för honom.

Kyrkan emellertid uppenbarar namnet Jesus för människorna, för att de skall få del i det frälsningsbringande namnet.

Människan söker ofta förgäves det underbara namnet!

Mörker och förtvivlan kan omge en människosjäl. Oro, hur skall det bli? Om Gud bara ville ge ett tecken, eller uppenbara sig … Så söker hon i sig själv eller lyssnar på falska profeter: gör det och det, så finner du Gud. Så länge som hon söker på fel ställe eller sätt, kan inte något resultat nås. Den uppväckta människan kan bara söka sin själs frälsning hos Jesus. Se på Jesus!

Många har fått veta det underbara namnet men kan ej fatta dess innebörd.

Matt. 1: 21 du skall ge Honom namnet Jesus, ty Han skall frälsa Sitt folk från deras synder. Allt en människa behöver veta för sin frälsning ligger i namnet Jesus, som betyder: Jahve är frälsning eller Jahve hjälper. De i synden sovande har icke tagit emot frälsningsbudskapet. Varför? Ja, det finns säkert många förklaringar. Vi får med Andens hjälp söka leda dem till Jesus, så att de inte går förlorade. Ingen får invaggas i falsk säkerhet.

Det händer dock ständigt, att det underbara namnets hemlighet uppenbaras för människor.

Det ligger kraft i Jesusnamnet. I urkristendomen och i fornkyrkan ägde detta namn genom sin själva klang en sådan makt, att det botade sjuka och utdrev onda andar. Detta sker törhända mera sällan nu; men ändå kan det sägas, att Jesusnamnets makt alltjämt är lika stor, kanske större. Ty detta namn rymmer nu icke bara begynnelsetidens uppståndelse och Andens gåva – utan kristenhetens samlade erfarenhet under tjugo seklers kyrkohistoria är förknippade med detta namn. Hur brokig och motsägelsefull denna historia än ter sig, så uppenbarar den dock såsom helhet och i otaliga enskilda fall Jesu Kristi makt och världens vanmakt. Summan av kyrkans historia är den, att endast tron på Jesus kan skapa liv, segra över ondskan, över döden och Djävulen. Därför att detta efter två tusen år är klarare än någonsin, kan vi lugnt säga, att Jesu namn vid denna nyårstid har större makt an det någon gång innan har haft. Alltså kan vi hälsa det nya kalenderåret med allt, vad det för med sig, med glad förtröstan. Ty i Jesu namn måste det bli ett gott år, ett livets och segerns år, för Kyrkan i världen och därigenom för många i vida kretsar.

Vi sjunger nu psalm 47:-

Evangelietexten idag talar om bön i Jesu namn. Den är från Jesu avskedstal. Temat för denna undervisning av Jesus handlar om den kommande Kyrkans tid, Påskens och Pingstens Kyrka, med dess samfällda liv, där lärjungarna är en enhet i Sonen och genom Sonen ett med Fadern. Det är i denna enhet, som bönen i Jesu namn hör hemma och har sitt obegränsade löfte: Vad ni än ber om i Mitt namn, skall Jag göra. Denna bönesituation är något av det nya, som skapas genom Jesu bortgång till Fadern: Ännu har ni inte bett om något i Mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. En kommentar säger: Dessa ord är skrivna till församlingen, icke till den enskilde lärjungen såsom norm för hans böneliv. Givetvis blir den enskilde kristnes bön en bön i Jesu namn, så till vida att den är en bön i det nya förbundet, betingad av Jesu verk och bestämd av Jesu ande. Men löftet i Johannestexten är givet församlingen och Kyrkan. Där församlingen, som är Kristi verk, är samlad i Jesu namn, alltså i helig kultisk enhet och funktion, där har den obegränsad bönemöjlighet. Denna är skapad genom Jesu bortgång till Fadern; ty genom den har Gud fått Sitt folk på jorden, som Han kan och vill ge all Sin nåds rikedom utan gräns och mått.

Vad ni än ber om i Mitt namn, Skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad.

Gör alla era önskningar kunniga inför Gud. Gud vill, att vi skall komma i bön till honom med allt. Det är tryggt för oss, att vi kan gå till honom med allt.

Vi läste i Episteln: Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig.

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var Du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Amen.

Bön efter predikan:

Evige, Allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet. Du förbliver såsom Du är, och Dina år har ingen ände. Dig hembär vi på denna årets första dag tacksägelse och lov, att Du ej tröttnar att förlåta oss, syndare, utan dagligen möter oss med ny nåd. Vi prisar Dig, att Du skänkt oss Din Son och att vi, i Hans heliga namn, får nalkas Dig i bönen, vissa om att Du hör oss och beskär oss, vad vi behöver, så att intet skall fattas oss. Vi beder Dig: Förläna oss, som i vår Frälsares namn har begynt ett nytt år, att icke försumma Din nåd, utan tacksamt emottaga Dina gåvor. Hjälp oss att vandra på Dina vägar, i kärlek till varandra och i fast förtröstan till Din nåd, som förmår allt. I Din bok är våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, mottag oss då i Ditt oförgängliga rike. Genom Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten S:t Stefani dag till koinonian blev Kollekten idag tillfaller Missionsprovinsen centralt. På söndag predikar f Kåre och på Epifania, Trettondedag Jul predikar biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 194: – Giv, o Jesu, fröjd och lycka

667:-

42: – Si, Jesus är ett tröstrikt namn

47: – Säg, känner du det underbara namnet

40: 1-3 Kristus vandrar bland oss än

40: 4-6 Kristus skänker oss en tro

432:-

17: – Ge Jesus äran, frälsta mänsklighet

Sön e Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.

 

 

 

 

Annandag Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.