Alla inlägg av Jan

Annandag Påsk

Psalm 465

Psalm 678


Annandag Påsk
– 2020 — 3:e årg.
— S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

465:1-4, 469:1-4, 152:-, 155:-


”Vad ljus över griften”, sjöng vi stor glädje i går. Ja, graven är naturligtvis tom, när nu Herren Jesus har uppstått från de döda och ”nu i ära träder fram”. Men det var, som vi hörde i dagens Ev. inte vad man först tänkte. ”Nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade”, sade männen på väg till Emmaus, ”
De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp.” Vi hörde i Ev. igår att lärjungarna, när kvinnorna kom tillbaka och berättade om vad de varit med om vid graven på morgonen, ”
tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”.
Det är lite oklart vilka kvinnor det var som hade gått ut till graven, evangelierna har olika uppgifter. Joh. anger bara Maria Magdalena, fast när hon kom tillbaks till lärjungarna sade hon: ”Vi vet inte var de har lagt honom.” Men de andra noterar också ”Maria, Jakobs mor”, hennes son var uppenbarligen en av dem som Jesus hade kallat att vara apostel, vi brukar benämna honom ’Jakob d.y.’ för att skilja honom från den Jakob som var Sebedeus son, bror till Johannes. Hon hade varit med redan vid korset, och Joh. nämner henne då som ’
Maria som var gift med Klopas’.
En av männen på väg till Emmaus, just han som sade att kvinnorna gjort dem uppskakade hette Kleopas, och fast namnet anges något annorlunda, var det nog just Marias man. Det som hade skett var verkligen ’uppskakande’, han vågade inte ta ens sin egen frus ord på allvar.
Man kan tycka att det blir mycket tal om olika personer, men det är faktiskt viktigt. För att få klart för sig vad som vid något tillfälle har hänt, får man lita på dem som var med och kan vittna. Det blir inte lika högtidligt som i en domstol, men det fungerar på samma sätt i vanliga livet. När apostlarna predikade, och då berättade om vad de varit med om, skildringar som sedan ställdes samman i det vi har som evangelier, då levde ännu de som hade varit med. Det var möjligt att höra med dem själva. Problemet, som väl återspeglas i reaktionen inför kvinnorna vid graven, var att vid den här tiden var inte kvinnor vittnesgilla. Här visar sig faktiskt evangelierna inte vara så patriarkaliska, som man ibland menar: de anger kvinnornas namn och räknar alltså med dem!
Nu träder också två män fram som vittnen, en av dem hette Kleopas, kanske uttalat Klopas, uppenbarligen väl känd i den första församlingen, liksom hustrun Maria och sonen Jakob. Det de berättar återkommer i flera skildringar av mötena med den Uppståndne: man kände först inte igen honom. Så var det också med Maria Magdalena i trädgården vid den grav, som befanns vara tom. Det här är ett viktigt tecken på att det inte handlade om, som ibland antyds, att man längtade så mycket efter Jesus att man fick för sig att han hade fått liv igen.
Det som hände där under vandringen till Emmaus, det som till slut ledde till att männen kände igen Jesus, kan man beskriva som kyrkans första högmässa. Det har just det mönster som den kristna gudstjänsten nästan omedelbart fick. Först lyssnade man till de heliga skrifterna, vad de beskriver om Guds gärningar och om hans löften. Det var ganska naturligt, för så gjorde man vid sabbatens gudstjänst i synagogorna. Sedan firade man nattvard. Det är ju en gudstjänstordning som har blivit bestående.
Det började alltså med att man lyssnade till de heliga skrifterna och fick dem utlagda. Vi hörde i Ev. att Jesus, än så länge okänd, ”med början hos Mose och alla profeterna förklarade för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”.
Det här var uppenbarligen viktigt för Lukas, som ju är akademikerna bland evangelisterna. Kunskap tar alltid sin utgångspunkt i vad man tidigare kommit fram till. Han upprepar det, när männen fram på kvällen kommit tillbaka till Jerusalem, och den Uppståndne då kom till hela den samlade lärjungaskaran, som en sidotext den här 3. årg. skildrar. Jesus sade då: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.” Och Luk. noterar att ”sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna”.
Det här är fortfarande den första delen av en högmässa. Vi lyssnar till bibelläsningar ”med början hos Mose och alla profeterna”, om än inte alla på en gång varje söndag. Till det lägger vi kristna naturligtvis till ”vad som står om honom” i evangelierna. Men också vi är i behov att få det förklarat. Därför lyssnar vi också i episteln till det stycke förklaring som apostlarna ger, söndag för söndag. Och till slut blir det prästens uppgift att i predikan ge en sammanfattande förklaring, i en utläggning som gör budskapet om Jesus aktuellt just för oss i vår tid med de livsomständigheter som gäller för oss. Det är väl inte alltid han lyckas så bra med det, vilket påminner om att ni här har ett angeläget böneämne!
Det händer något, när man lyssnar till eller läser Guds Ord och predikningar och betraktelser. ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss”, sade männen till varandra i Emmaus. Man är nog tvungen att inse att motsatsen gäller: om man inte läser Guds Ord och andaktslitteratur, kan man inte räkna med att få ett ’brinnande hjärta’.
Men samtidigt nådde det inte ända fram. De kände trots allt inte igen bibelkunnige mannen som slagit följe med dem. Det var först när han vid kvällsmåltiden, ’nattvarden’, för att använda ett ålderdomligt ord, ”tog brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem”. I och för sig var det väl inget konstigt med att han tog brödet och tackade, så inleddes varje måltid i ett fromt judiskt hem. Det som gav en första antydan om att något märkligt var på gång, var att Jesus, tydligen med någon självklar auktoritet, tog husfaderns plats. Och så kände de igen honom!
Där i Emmaus firade kyrkan nattvard för första gången. Förmodligen hade ingen av de två männen varit med på vid måltiden inför ”den natt då han blev förrådd”, men det som hände var samma sak: ”Han … tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem.”
Så är det fortfarande i Kristi kyrka. Bibelläsning och predikan är en ofrånkomlig nödvändighet, men det är i nattvarden som ’våra ögon öppnas’ och vi får klart för oss att Jesus är uppstånden och nu möter också oss. Man kan fundera över hur det kom sig att nattvarden ofta försvann i reformatorisk tradition. Desto tacksammare kan vi vara över att den nu har kommit tillbaka som en fast del av vår högmässa. Mönstret från vandringen till Emmaus gäller också för oss!
Som en sista del av predikan nu på Annandagen skall vi notera vad som ledde till att det blev nattvard där i Emmaus. Mannen som hade slagit följe med dem ”såg ut att vilja gå vidare men de höll kvar honom och sade: ’Stanna hos oss. …’ Då följde han med in och stannade hos dem.” Om vi inte bjuder in Jesus i våra liv, kommer han att gå vidare, och möjligheten att känna igen honom som vår uppståndne Herre och Frälsare kommer inte att ges.
Men vi får också på sitt sätt en kommentar till det som hände i dagens Ep. Johannes talar om det gamla budet, tydligt det att vi skall älska våra medmänniskor, och fortsätter: ”Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv.” Ja, Jesus visade sig älska sina medmänniskor, i en kärlek ända in i döden. När nu männen där i Emmaus förbarmade sig över den okände följeslagaren och erbjöd honom natthärbärge, så ledde det till att de fick möta Jesus. Det handlar till slut inte bara om tro, det handlar också om att ta till sig det sätt att leva i mötet med andra som Jesus har lärt oss!
Så har vi ännu ett år, i omständigheter präglade av sjukdom, som dessvärre kan vara till döds, nåtts av budskapet om att vi har en Herre som är Uppstånden. Vi sätter i stor tacksamhet tro till vittnena från då det begav sig. Och vi bjuder i honom i våra liv och får nu möta honom, när han också i vår lilla lärjungaskara bryter brödet!



Psalm 152

Psalm 359

Psalm 155

Postludium

Långfredagen

Psalm 140

Psalm 652

Psalm 142

Psalm 449

Långfredagen – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

140:-, 142:- [449:1-2, 144:1-2, 239:3] 145:-, 456:-, 143

Om Herren Jesus säger S:t Paulus i Rom att han ”utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”. Det är den verklighet som vi bygger vår tro och vårt hopp på. Det är det här som de tre heliga dagarna vid Påsk påminner oss om, och som liturgin påtagligt ställer oss inför.

Det är naturligtvis så att det är det senare, att han uppväcktes från de döda, som vi tar till oss som det stora evangeliet, det verkligt goda budskapet. Men båda sakerna måste finnas med, korset först och sedan den tomma graven.

Och i år har vi väl större anledning än annars att ta till oss också budskapet om att vår Herre dog. Korset är inte bara en symbol som vi utsmyckar sådant som hör med till kristen tro med. Det var en gång det avrättningsredskap som Jesus dog på. För om vår Frälsare gäller att han dog. Vår tro är att han är Guds Son som blev människa, och nu ser vi hur människoblivande fullföljdes helt igenom. Som det skall bli för oss, så blev det för Jesus: det jordiska livet når sitt slut i döden.

När vi skall förstå detta märkliga att vi har en Frälsare som har lidit och dött – det är inte så vi förväntar oss att det gudomliga tar gestalt – så håller kyrkan fram Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare. Som vi hörde i första läsningen är det gudomliga löfte som profeten förmedlade att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led … Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.”

Det är det här sista som vi först, med all rätt, tänker på. Det som skedde på Golgata var att vi genom Jesu död försonades med Gud. ”Han blev sargad för våra synder.” Vad vår synd och skuld än kan vara, så ges i Jesus förlåtelse. ”Syndens lön är döden”, konstaterar Paulus. När vi lever som vi gör, så får vi vad vi förtjänar. Men i Apg. hör vi honom förkunna att de korsfäste Jesus ”fast de inte fann honom skyldig till något som förtjänade döden”. Det skedde som Jesus hade angett som sitt uppdrag, när han beskrev sig själv som Den gode herden: ”Jag ger mitt liv för fåren.”

Men om Herrens lidande tjänare gällde också: ”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led.” Det är så vi nu låter honom träda fram, när vi i år firar Påsk i coronasmittans skugga. Visst bär han vår andliga skada, men också våra kroppsliga sjukdomar och plågor.

När Paulus predikade i Aten, påminde han om att Gud ”inte är långt borta från någon enda av oss”. När vi sätter in det i Långfredagens sammanhang, så blir det ett ytterst trösterikt gudomlig löfte. Herren Jesus kommer till vår sida i sjukdom och lidande. Att det mänskliga livet inte alltid innebär glada dagar, är något han av egen erfarenhet vet.

Vi påmindes om det i dagens Ep. Hebr. beskriver där Jesus som vår överstepräst, ”den som bringar evig frälsning”. Men det här stora, det här skeendet i ett himmelskt evighetsperspektiv, är samtidigt något som berör det vardagligt jordiska. Aposteln framhåller att Jesus genom sitt liv i kamp mot ondskans makter och genom sitt lidande och sin död ”inte är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan … har prövats på alla sätt och varit som vi”. Det måste göras ett undantag: ”… men utan synd”, men i övrigt är inget mänskligt honom främmande.

Jag förmodar att vi vanligen inte tänker så mycket på det här med att vi skall dö. Det blir, även för oss som är upp i åren, något som inte är riktigt aktuellt ännu. Det är ännu en bit kvar till dess. Det är inte lika lätt att skjuta saken åt sidan, nu när ”pesten smyger i dunklet eller farsoten härjar i middagshettan”. Orden i Ps. 91 är inte längre bildspråk. Vi har alla att anpassa oss till råd och regler som vi får av folk som förstår sig på virussjukdomar.

Så firar vi då Långfre. mitt i verkligheten. Och det som alltså är ett viktigt budskap den här dagen, på sitt sätt ett evangelium, får vi genom att ställa fram Jesu kors. Det är inte bara så som vi fromt inser, att han lider för oss. Enkelt och jordnära påminns vi om att han lider med oss. Det som i allt är så skiljt från Gud, från honom som skapar och ger liv: att vi skall dö, är till slut, genom Jesus, inte skiljt från Gud. Han har delat det mänskliga ödet att dö. När vi, förr eller senare kommer dit, möts vi av en som vet vad det handlar om.

När vi på Askons. inledde vår 40-dagars vandring ”upp till Jerusalem”, tecknades vi med aska och fick påminnelsen: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft och att du åter skall bli till stoft.” Vid inledningen av vår Långfredagsgudstjänst har jag, enligt gamla traditioner, lagt mig raklång ner. Jag har gjort det som en representant för oss alla för att uttrycka att vi inte har något annat att förvänta.

Men vad vi inte kan göra av oss själva, resa oss upp, det kan vi göra, när det är inför Jesu kors vi faller ner. Och är det så att hans död ger oss tröst, inför det som blir vår egen död, så ger den också löften om något bortom döden.

Hebr. tar upp det på ett annat ställe än det vi läst som Ep. idag. Aposteln anknyter då till något som vi alla vet: om det finns ett testamente, så måste man först ”visa att den som har upprättat det är död.  Först vid hans död blir testamentet giltigt.” Det grekiska ordet som aposteln använder kan betyda både testamente och förbund. Vi har ju lånat in den här dubbelbetydelsen, när vi talar om Gamla och Nya testamentet i Bibeln. Naturligare vore egentligen att tala om Gamla och Nya förbundet, med sina skrifter.

Gud hade på många olika sätt gett sitt folk ett testamente, ett löfte om ett nytt förbund. Som Gud Son hade Jesus varit med om att utfärda det. Nu när han dör, kan det förbundet med alla sina gåvor och löften träda i kraft. Så kan aposteln säga att ”därför är Kristus medlare för ett nytt förbund”.

Men han konstaterar att det är nödvändigt med död på ett annat sätt också: ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” Det är det mönster som går igenom GT: när Gud sluter förbund om försoning och förlåtelse, finns alltid ett offer med. I instruktionerna för tempeltjänsten sägs det om och om igen att prästen skatt stänka blod på altaret, och på annat också.

Vi har i GT inte bara profetiska löften om vad Gud avser att göra, utan också förebilder för det som en gång genom Jesus skall ske slutligt och fullkomligt, ”en gång för alla”, som Hebr. påpekar vid några tillfällen. När det nu har skett, när Jesus med sin död har beseglat det nya förbundet, är det vår uppgift att minnas det. Vi gör det varje gång vi firar nattvard: ”Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”

Av gammal tradition firar vi inte nattvard på Långfre. Men vi ställer oss alldeles påtagligt inför korset och hälsar det med ödmjukhet och stor tacksamhet. ”Kristi kors … den dig i tron har skådat, dom och död ej rädes mer!”

Psalm 144

Psalm 239

Psalm 145

Psalm 456

Psalm 143

Palmsöndag

Psalm 656

Palmsön. – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4,104:5-7, 452:5-8, Cecilia-567:-, 448:3-4

Palmsöndagen är en dag då motsatserna trängs med varandra. Det är en dag av högtid och förväntan, vi känner ju igen oss från 1:a sön. i Adv. Jesus kommer som kung till Jerusalem, och då också till oss i det nya Jerusalem, kyrkan. Vi tar emot honom genom att ropa ’Hosianna’, ’Herre, fräls oss’, som det betyder. Han kommer, som kan ge oss hopp, långt utöver vad annat vi möter kan ge.

Samtidigt är det en dag, då vi påminns om att vi befinner oss i ’dödens skugga’. Innan veckan är slut är Jesus död. På fredag, Långfre., skall vi samlas kring honom, då han hänger på ett kors. Som Ep. hörde vi den urkristna hymn som Paulus citerar i Fil. Jesus, som ”ägde Guds gestalt”, som var Guds Son, som vi vanligen säger, hade blivit människa, och då ”gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”. Man kan av rytmen se, att orden ”döden på ett kors” inte tillhör den gamla hymnen. Det har Paulus lagt till för att göra tydligt att det inte handlade om en vanlig död.

Ja, vi tar idag på Palmsön. emot Herren Jesus som den kung som kommer att leda oss till seger över alla onda makter som hotar oss. De i Jerusalem som med palmkvistar i sina händer anslöt sig till honom, insåg inte vad den striden skulle föra med sig. Men Jesus själv visste. Förra söndagen hörde vi honom i Ev. säga: ”Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv.” När han högtidligt hade ridit in i Jerusalem, skulle han på motsvarande sätt säga: ”När jag blivit upphöjd från jorden, ska jag dra alla till mig.” Han skulle bli ’upphöjd’, först på ett kors.

Vid samma tillfälle sade Jesus också: ”Stunden har kommit när Människosonen ska förhärligas.” När han en gång hade varit med på ett bröllop i Kana, och hans mor Maria hade bett honom hjälpa värdfolket när de hade fått slut på vin, så hade han sagt: ”Min stund har inte kommit än.” Men nu, när han ridit in i Jerusalem, hade den alltså kommit. Och när han sedan kvällen innan han skulle bli korsfäst samlade sina apostlar, inser Joh. vad som gällde: ”Jesus visste att hans stund hade kommit, att han skulle lämna denna värld och gå till Fadern.”

Det som har all anledning att förbrylla oss, och som vi behöver få den Helige Andes bistånd för att börja fatta, är att Jesus kallar det som skall hända att han skall bli ’förhärligad’. En korsfästelse tycker vi ju inte att det är så mycket härlighet med, tvärtom. Vad vi behöver påminna oss är att ’härlighet’ i Bibeln alltid hör ihop med Gud och det som tillhör honom. Vad Jesus alltså säger är att det som nu skall ske, skall vara något som har med det gudomliga att göra. Det hör samman med vad Gud vill göra för oss.

Han som rider in i Jerusalem kommer som en segrande kung, och han skall komma ut ur det som händer som den som har segrat. Jesus visste vad som skulle ske. Tecknen hade funnits länge. Irritationen och så småningom ilskan hade länge byggts upp. Han insåg att de som makten haver kände sig hotade och var fast beslutna att försvara sin ställning. Men just då valde han att framträda som kung. Det var ju han själv som iscensatte intåget.

Han gjorde på samma sätt, som man en gång hade gjort med Salomo, då det behövde klargöras att just han skulle bli kung efter David. I början av 1 Kung. skildras att ”de lät Salomo sitta upp på kungens mula” och att ”alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka (till Jerusalem) under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv”. Gud hade ju också genom profeten Sakarja angett att så skulle ske på nytt: ”Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.”

Det var alltså medvetet Jesus ordnade ett intåg i Jerusalem. Han hade då en tid hållit sig undan. När han hade uppväckt Lasarus, noterar Joh. att han ”drog sig undan”. Det hade han gjort redan innan dess, men hade återvänt just för Lasarus skull. Det här är en av anledningarna till att vi hänger för våra bilder i kyrkan under Fastans två sista veckor. Jesus drog sig undan, och vi påminns då om att det finns en gudomlig hemlighet med Jesus, som är dold för oss tills Gud i sin nåd genom sin Ande låter oss se vem han egentligen är.

Vi tar idag på Palmsön. emot Jesus som vår segrande kung. Också vi sluter upp kring honom, med det som får vara våra palmkvistar i händerna. Men segern hade alltså sitt pris. Den gamla hymnen uttrycker det som apostlarna och de första kristna kom fram till, efter att ha tvingats ställa om alla enkla förväntningar på Guds handlande: ”… gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.” Men ur det kom insikten om att det, alldeles orimligt mänsklig sett, var den väg Gud valt till seger över ondskans och dödens makt. Så kan då hymnen fortsätta: ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn.” Han skall bli den som har den slutliga makten. Inför honom måste alla böja knä, en del villigt i tillbedjan, andra därför att de måste.

Så meddelade Jesus också att det är vad det innerst inne skulle handlade om, när Maria smorde honom med ”en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam”. Jesus sade att ”hon har sparat sin balsam till min begravningsdag”, och menade med det att hon redan du hade smort honom för hans begravning. Utan att Maria förstod det, var det just det att han skulle dö och begravas, som hon uppmärksammade och uttryckte sin tacksamhet för.

Så skall han som vi i dag ser som kungen som rider in i sin huvudstad, bli den evige översteprästen. Vi påmindes i GT-läsningen om den märklige Melkisedek, ”kungen i Salem” som samtidigt var ”präst åt Gud den Högste”. Han uppträder bara på två ställen till i Bibeln. Först är det i Ps. 110, som handlar om kungen, men där det också sägs om honom: ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd.” Psalmen sågs tidigt som en profetia om den kommande kungen, Messias. Just det anknyter Hebr. till, i det tredje stället om den här gåtfulla gestalten, när aposteln om Jesus säger att han ”blev källan till evig frälsning för alla som lyder honom, av Gud kallad överstepräst på samma sätt som Melkisedek”. På fredag, vid vår samling inför Jesu kors, skall vi höra de apostlaorden läsas igen.

Jesus rider in i Jerusalem, och nu också in i vår gemenskap i tro. Han gör det i ett sammanhang, som ofrånkomligt har med död att göra. Så var det en gång, även om det tog några dagar innan det blev tydligt. Men det är ju så också Palmsön. Herrens år 2020. Vi vet inte riktigt hur dödlig farsoten som nu härjar rent allmänt är, men några offer har den redan tagit. Ingen av oss kan undvika att inse att döden smyger sig nära, och vi tvättar noggrant händerna för att i görligaste mån hålla den ifrån oss. Kyrkan har genom tiderna uppmanat: ’Memento mori’, ’Kom ihåg att du skall dö!’ Nu kommer verkligheten själv med den uppmaningen.

Vad kyrkan då gör är att peka på Herren Jesus, och säger idag: ’Se, vår konung kommer’, han som nu vill vara vid vår sida på vår vandring mot döden, när den nu kan komma. Utan honom måste det sägas om oss som aposteln skriver till de kristna i Efesos, i en sidotext idag, att vi är ”utan hopp och utan Gud” här i världen. Men nu har vi som ”var långt borta kommit nära, genom Kristi blod”, kommit nära det gudomliga, det som är förenat med löften om liv och som är det enda som kan ge hopp i vår dödsmärkta värld.

Låt oss nu, i en tid som bjuder till större eftertanke än vanligt, söka oss till skaran som hyllar honom som rider sin död till mötes, men nästa söndag skall visa sig vara just den levande segrare som vi redan idag, också vi, riktar vår tacksamhet till.

Psalm 452

Psalm 45

Psalm 448

Postludium

5:e sön. i Fastan

Högmässopredikan 5:e sönd. i Fastan den 29 mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Jes. 1: 16 – 18, 1 Joh. 1: 8 – 2: 2, Joh. 3: 11 – 15.

Liturgisk färg: blå, violett

S K R I F T E T A L

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss i Sin Heliga Nattvard, må i oss finna en beredd boning. Amen.

Idag inleds passionstiden, den allvarligaste delen av fastetiden. Denna söndag heter egentligen Passionssöndagen (Dominica de passione) och har tillnamnet Judica efter introitussångens inledningsord Skaffa mig rätt, o Gud, Ps 43:1. Texterna handlar nu inte om människans kamp utan om Jesu lidande och försoningsgärning. Fastedukar tas fram, altarskåpen stängs. Detta tolkas så, att Kyrkan anlägger änkedok och går in i en sorgetid. Brudgummen är borta. Passionssöndagens texter har temat Försonaren och pekar fram emot Kristi försoningsoffer som fullkomningen av alla offer. Från 1526 och minst till 1700-talet var Joh. 8: 46 – 59 evangelietext: Där Jesus frågar, om man kan bevisa, att Han syndat. Varför tror man Honom inte, när Han talar sanning? Man tror, att Han är besatt. Jesus ger löftet, att de, som bevarar Hans ord, skall inte se döden. Händelsen slutar med att man kastar sten efter Jesus.

Midfastosöndagen har varit liksom en vilodag i Fastan. I den första kyrkan fick dopkandidaterna under veckan efter i en symbolisk handling kallad apertio aurium – öronens öppnande, som anknöt till Mark. 7: 31 Sedan lämnade Han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. 32Där kom de till Honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga Sin hand på honom. 33Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. 34Sedan såg Han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). 35Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes, och han talade riktigt. Då överlämnades högtidligt till kandidaterna Fader vår, trosbekännelsen och de fyra evangelierna. Ett steg närmare den fulla församlingsgemenskapen.

Styrkt av vilan på Midfastosöndagen och med livets bröd som färdkost går Kyrkan vidare den sista svåra vägen upp till Jerusalem.

Vi lyssnar så till några fler ord ur Ps. 43: Skaffa mig rätt, o Gud, ta Dig an min sak! Rädda mig från ett trolöst folk, från falska, fördärvade människor! 2Du är min Gud, min tillflykt. Varför har Du stött bort mig? Varför måste jag gå sörjande, plågad av fiender? 3Sänd Ditt ljus och Din sanning! Låt dem leda mig, låt dem föra mig till Ditt heliga berg och till Din boning, 4så att jag får komma till Guds altare, till Gud, min glädje och fröjd och tacka Dig till lyrans klang, Gud, min Gud. 5Varför är du tyngd av sorg, min själ och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka Honom, min räddare och min Gud.

Vi ser tydligt hur dessa ord passar in på vår Frälsare under lidandesvandringen. Psalmen kan också användas av en lidande kristen. Det är ju det, som är så intressant med Psalmerna, att de uttrycker tankar och böner om och till Gud. Ibland ser man undran och ilska över Guds rådslut. Varför? Varför? Visst kan vi då säga, eftersom det tillhör livet, att vi får bli arga på Gud, när vi inte förstår Hans vägar.

Vad vi skall bekänna idag, vet var och en i sin självkännedom. Bristande lydnad, bristande tillit. Vi måste låta vår tro näras av gemenskap med Levande Gud i Ordet och bönen. Så kan psalmens slutord bli en bön om ledning och ett tack.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

Gudstjänstfirande församling!

Texten idag är ett avsnitt ur berättelsen om Jesus och Nikodemus. Namnet Nikodemus kommer från grekiskan och betyder folkets segrare. Att två lärare sitter och samtalar i kvällens sena timma är tidstypiskt. Han har tydligen träffat Jesus vid ett flertal tillfällen: Joh. 19: 39Nikodemos kom också dit, /alltså då man skulle ta hand om Jesu kropp efter döden på korset/ han som första gången hade sökt upp Jesus på natten. Han var tydligen mycket imponerad av Jesus och försvarade Honom i Stora rådet, vilket renderade i att han blev ogillad. Vi kan inte direkt säga, att det nattliga besöket skulle bero på feghet. Vidare finner vi, att de två tydligen haft flera samtal med varandra. Vi kan påminna oss i detta sammanhang, att två deltagare i Stora Rådet kommer till nedtagandet: Josef från Arimatea och Nikodemus.

Nikodemus börjar samtalet med att erkänna Jesu religiösa auktoritet. Rabbi, vi vet, att det är från Gud Du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som Du, utan att Gud är med Honom. Det uttalade erkännandet betyder, att Nikodemus är villig att mottaga undervisning av Jesus. Han söker Honom för att höra Hans mening i viktiga religiösa frågor. Att en skriftlärd, som var medlem av Rådet, sökte upp Jesus är en omständighet, som visar, vilket djupt intryck Jesu person och förkunnelse gjorde även i de högsta kretsarna.

Man skulle ha väntat sig här, att Nikodemus fick framställa en fråga, för att få hör Jesu mening därom. Så gick det vanligtvis till, när man skulle diskutera. Men Jesus ger honom inte tid att fråga. Han svarar så att säga utan att ha fått en fråga. Nikodemus´ fråga skulle ändå ha rört sig om möjligheterna att få komma in i Guds rike. Detta var ju temat för alla lagklokas diskussioner: Vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel? Jesus säger, att det viktigaste är att bli född på nytt genom Anden. Sedan för Jesus fram, som en andra lika viktig del: Tro på Sonen som villkor för frälsningen. Dessa två teser kompletterar varandra, ty den nya födelsen sker i kraft av tron i dopet.

Nikodemus ville få veta, vilken aktivitet, som är viktig för att få komma in i Guds rike, svarar Jesus, utan att ha blivit tillfrågad, med att fastslå, att det måste ske något med människan, innan hon kan få tillträde till Guds rike. Detta finns uttryckt i Titusbrevet 3:5 ..räddade Han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att Han är barmhärtig – och Han gjorde det med det bad, som återföder och förnyar genom den Heliga Anden.

Den nya födelsen är följaktligen inte en magisk förvandling av människans väsen, utan den består i att den, som tror, i dopet blir inlemmad i den Helige Andes sfär, i kyrkan. Alltså är dop och tro villkor för frälsningen.

Den nya födelsen är nödvändig för frälsningen. Ty den naturliga människan kan inte komma ur sin bundenhet i sitt eget väsen. Det som har fötts av kött är kött. Frälsning, finns endast för den, som blir gripen av Guds kärlek, uppenbarad i Kristus, och som i tron på Honom döpes in i de troendes samfund, där den Helige Ande bor och verkar. Nyfödelsens under är den enda vägen till Guds rike. Därför måste Kyrkan förkunna trons ord, inte etiska ideal och levnadsregler. Och hon måste döpa människor till Guds rike.

Att slutet av detta samtal blivit vår text idag, beror på att Jesus här talar om sig själv som Människosonen, som stigit ned från himmelen. Människosonen skall upphöjas, liksom Mose hängde upp ormen i öknen. Det pekar fram mot Jesu korsfästelse. Vi kan åter notera, att många händelser i Gamla Testamentet visar hän mot Jesu försonaregärning. Sedan kan man åter betona, att vår kristna tro är en löftestro. Jesus säger i dagens text: … för att var och en, som tror på Honom /Människosonen/, skall ha evigt liv. Någon har sagt, att tro, det är som att stå vid en klippkant och icke kunna se något där nedanför. Så ropar en röst: ”Kasta dig ned! Jag står här och tar emot dig!” Att då kasta sig ned utan att se den, som ropat, det är att tro.

Liksom vi tittat på textens sammanhang med det föregående, skall vi titta på vad som kommer efter. Det är en grundläggande undervisning, som vi finner i detta kapitel. Joh. 3: 16Så älskade Gud världen, att Han gav den Sin ende Son, för att de, som tror på Honom, inte skall gå under utan ha evigt liv. Den versen hänger ihop med v. 14: för att var och en, som tror på Honom, skall ha evigt liv. Denna den 16:de versen begrundas av alla kristna. Gud älskar Sin skapelse. Hans avsikt är att skänka den döda världen evigt liv genom tro. För juden var det viktigt, att på den yttersta dagen få evigt liv till arvedel Här var det alltså fråga om dom. Det gällde att ha levt efter Moses Lag. Jesus däremot betyder frälsning och inte dom. 3: 18Den, som tror på Honom, blir inte dömd, men den, som inte tror, är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende Sons namn. Om domen sägs vidare: 19Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20Den, som gör det onda, avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21Men den, som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart, att han gör, vad Gud vill.”

Nu är livet inte så enkelt. Ett varningens ord till oss, som är så snara till att döma andra: Den uppriktige söker sig till Ljuset och tar på sig domen: Ljusets granskning av deras liv. Deras omvändelse är äkta. Kanske levande i synd och smuts gjorde de dock sanningen; de ville varken inför sig själva eller inför andra vara något annat än det, som de var. Jesus fann tro hos skökor och publikaner; fariséerna dödade Honom.

Med anledning av det i Skriftermålet nämnda gamla evangeliet kan vi avsluta med att fördjupa tanken på tron. Vi läser i Kap. 8 Vi har Gud till Fader och ingen annan.” 42Jesus svarade: ”Om Gud vore er fader, skulle ni älska Mig, ty Jag har utgått från Gud och kommer från Honom. Jag har inte kommit av Mig Själv, utan Han har sänt Mig. 43Varför fattar ni inte, vad Jag säger? Därför att ni inte står ut med att höra på Mitt ord. 44Ni har Djävulen till fader, Fridrichsen skriver: Otrons problem är först och främst den troendes eget. Hon skall veta, att hon varje tid och stund är föremål för Lögnarens rastlösa strävanden att fresta henne till otro, olydnad, avfall. Det djupa allvaret måste inpräntas i varje kristen. Vi får inte sväva i okunnighet om vår svåra ställning. Sedan skriver professorn något intressant: Lever församlingen i en självrannsakan, då måste denna också bilda bakgrunden för dess förhållande till judar och hedningar. Inte i form av hårda domsord, men så att det mitt i all ”ekumenik” blir klart, att för kyrkan det sista och yttersta problemet är trons och otrons eller Gud och Djävulen. Om det klart förnimmes, att detta är Kyrkans eget huvudproblem och icke en teori eller ett polemiskt motiv, då kan Kyrkan med gott samvete samarbeta med alla, som vill kämpa för de religiösa och ideella värdena i den onda världen. Kyrkan vet, att också detta är ett moment i kampen mot honom, som är Lögnaren och Mandråparen. Och den kan veta, att den kämpar mot en motståndare, som den känner till botten genom Jesu ord.

Om jag fattat detta rätt, skulle vi och Kyrkan kunna samarbeta med vem som helst, som kämpar mot Djävulen. Bara vi och Kyrkan själva betänker, vad som är tro, vad som är otro. Det skall alltså framhållas, att den sanna tron är Kyrkans eget problem. Fundera på detta, om jag har rätt, och kom med synpunkter.

Så ett sista påpekande: Mission och att omvända andra människor till Jesus är alltså en helt annan sak än kampen mot det onda i stort.

AMEN.

Bön efter predikan:

Outsägligen stor, Herre Jesus, var Din kärlek till oss, fallna människor, att Du för vår skull blev människa, och led smälek, ångest, pina och död för oss, syndare, som eljest hade måst evigt dö.

Giv oss nåd att alltid föra oss till minnes och i tro mottaga denna Din välgärning, så att vi därför lova Dig, tillika med Fadern och den Helige Ande. Hjälp oss att alltid föra ett kristligt leverne och i all nöd och motgång trösta oss därmed, att Du är vår Frälsare, som har förlossat oss från dödens och Djävulens våld, och som slutligen skall taga oss från denna mödosamma värld till Dig i himmelen, där vi i evighet skola fullkomna Ditt lov. Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Alsike kloster blev kr. Kollekten idag tillfaller vår koinonia. På onsdag fastemässa kl. 1830 ledd av biskop Göran, som också predikar nästa söndag.

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet! AMEN.

Psalmer: 439: 1 – 2

440: 1 – 3

136:-

700: 1

439: 6

439: 7 – 8

45:-

447: 10 – 13

3:e sön. i Fastan

Psalm 354

Psalm 568

Högmässa söndagen Oculi /3 i F/ den 15 mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Jer. 26:8 – 15, 1 Joh. 3: 7 – 8, Joh. 12: 35 – 43

Liturgisk färg: blå, violett

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi lyssnar till några ord ur dagens psalm, den 25:te: 12 Var och en, som fruktar Herren, får veta vilken väg han skall välja. 13 Själv får han leva i ro,… 14 De, som fruktar Herren, blir Hans förtrogna, Hans förbund skall ge dem insikt…. V. 15 från vilken söndagens namn är hämtat: Min blick är ständigt fäst på Herren, det är Han, som löser min fot ur snaran. 16 Vänd Dig till mig, var barmhärtig,… 19 Se på mina fiender – så många de är, 20 Rädda mitt liv, befria mig, svik mig inte, jag flyr till Dig. 21 Låt oskuld och redlighet bevara mig, ty jag hoppas på Dig. 22 O Gud, befria Israel från all dess nöd!

Jag citerar biskop Göran: Om Fastans inledning mer har handlat om försvar, är det nu tid för Kristus, den starkare, att gå till anfall. Lämnade åt oss själva är vi svaga människor, som inte har kraft att bryta igenom det ondas välde. Vårt enda hopp är att låta Kristus komma till vår sida och hjälpa oss.

Vi kristna tror, att det finns onda andemakter, som driver sitt spel i tillvaron. Historien ger också många exempel på hur det djävulska har skaffat sig fritt spelrum. Det pågår en kamp mellan mörkrets och ljusets krafter, mellan vad som river ner och vad som bygger upp, också inom oss själva.

Jes. 49: 25 Så säger Herren: Ja, fången skall ryckas från den starke, bytet räddas undan den grymme. Jag skall strida mot den, som strider mot dig, Jag skall rädda dina (Sions) barn.

Idag, när vi tänker på ondskan, är det viktigt att hålla sina ögon fästa på Herren Jesus. Dagens psalm är en både en uppmaning till och en bön om att hålla sig till Herren. Vi får alltså idag bekänna vår bristande kamp mot det onda inom och utom oss; att vår blick ofta släpper Herren Jesus, att vår bön om hjälp är svag. Men Gud vare lovad! Vi har Herren Jesus vid vår sida. Han kämpar för oss mot det onda. Han hjälper oss i vår kamp mot det onda, vilket vi ibland glömmer att tacka för.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan (text: Joh. 12: 35 – 43)

Gudstjänstfirande församling!

För några år sedan läste jag med tanke på rubriken Jesus och ondskan: Har ni lagt märke till rubriken i psalmboken den här söndagen? Det står inte Jesus och våra psykologiska svagheter, inte heller Jesus och vårt biologiska arv, faktiskt inte heller Jesus och den sociala missanpassningen. Det står fortfarande Jesus och ondskan. Ondska är ett starkt ord, men det vet vi, Jesus är ett ännu starkare. Som Dorothy Sayers skrev: Gud utplånade inte det ondas faktum: Han förvandlade det. Han hejdade inte korsfästelsen. Han uppstod från de döda. Vi alla, som är här idag, känner till ondskan och dess förfärande makt. Vi känner till vårt ansvar att kämpa mot det onda i alla dess former och hur allt detta hänger ihop med Djävulens kamp mot Gud och det goda. Jag hörde berättas en gång, om ett TV-program, som handlade om djävulsdyrkare. De ansåg, att man tydligt ser, att det onda segrar; alltså skall man hålla sig väl med den onda makten. Ett mål för denna sekt var att mörda alla präster och bränna alla kyrkor.

Nu vet vi, att Jesus har segrat över Djävulen, och att denne ligger i sina dödsryckningar. Därför är han så aktiv. Det gäller för oss att kämpa. Gud är med oss, vem kan då vara emot oss? Vår text talar om att vandra i ljuset, följa Jesus och därmed motarbeta det onda. Jesu ord är egentligen ett svar på folkets fråga: ”Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan Du då säga, att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?” Jesus svarade: ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Villfarelsen var den, att man trodde, att, när Messias kommit, allt skulle bli bra för Israel. Nej, säger Jesus här, med uppenbarelsen och Riket börjar den religiösa problematiken på allvar. Det gäller att följa ljuset, medan det ännu finns kvar. Det kommer en stund, när människans evighetsväl bestäms. En gång är det för sent. Som ett synligt tecken på detta, lämnar Jesus åhörarna och är försvunnen. Detta sker inför egendomsfolket, alldeles innan Han skall gå till Fadern. För S:t Johannes är det också en uppmaning till Kyrkan. Vi måste vandra i ljuset, ty den, som vandrar i mörkret, ser inte, var hon går och är prisgiven åt de onda makterna.

Som en sammanfattning av dagens budskap i evangeliet kan sägas: Vi lever i den dyrbara nådatid, då vi har tillgång till ljuset.

Jesus vill vara Ljuset i syndanödens mörker. Det är olyckligt att vara i detta mörker; många känner inte av det direkt och bekymrar sig icke – men ibland kommer eftertankens kranka blekhet. Kommer vi till Jesus, får vi förlåtelsen.

Jesus vill vara Ljuset i frestelsernas mörker. Vi talade härom söndagen om detta. Synden lurar och lockar; vi åtrår den! Så kan vi lätt falla. Det gäller att se på Jesus för att få kraft att stå emot.

Jesus vill vara Ljuset i lidandets och dödens mörker. Se på Jesus, Han ger kraft och mod. Som också nämndes härförleden: Vi har dött och uppstått med Honom i dopet. Vad är då döden mer än en port till Livet? Inget att vara rädd för; vi har ju redan dött en gång! Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.

Gamla postillor betonar denna dag vikten av predikans betydelse. Här behöver vi predikanter mycken förbön. I en postilla läste jag följande överskrift: Guds Ords predikande på sabbatsdagarna såsom medförande Djävulens utdrivande och Jesu ryktes utbredning. Det är alltså viktigt, att prästen vet, vad han talar om. Lika viktigt är det, att församlingen tar till sig hans ord. På ett sätt är det gamla, skall vi kalla det, halvskämtet: Ni skall göra som jag säger, inte som jag gör, ett, på ett sätt, viktigt ord. Javisst, prästen har lovat, att hans leverne skall vara föredömligt, men även han faller och gör fel.

Hämta nu styrka hos Herren, av Hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot Djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Efesierbrevet 6: 10 ff. Detta är också något som förs fram hos de gamle. Jag brukar säga, att det finns mycket mer mellan himmel och jord, än vi kan ana. I våra dagar finnes väl många, som vill förneka onda andar. Men studerar vi den Heliga Skrift, anser jag, att vi inte kan förneka deras existens. I Luk. 11 läser vi: 14 En gång drev Han ut en demon, som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Kyrkoherden i S:ta Klara vid mitten av 1800-t, Grafström, skriver: Hvad veta vi om onda andar? Vi veta, att det finnes högre väsen än vi, hvilka på ett hemlighetsfullt sätt fresta oss till synd; vi veta, att det finnes en ande, som kallas djefvulen och äfven denna verldens furste, som herskar i denna verldens mörker, som verkar i otrons barn, men som äfven har en bundsförvandt i den trognes egen syndiga natur. Syndiga natur – det vi brukar kalla köttet eller den gamle Adam i oss.

Vi moderna människor kan ha lite svårt att ta till oss talet om sjukdomsandar. Vi har våra kunskaper om baciller och virus och missbildningar. Jag vill ändå i detta sammanhang undra: Vad vet vi egentligen om de onda andarnas sätt att arbeta? Det här kan ge oss uppslag till många funderingar. Men kanske vi inte skall ägna oss så mycket med detta. Vad vi i första hand skall tänka på är, att Jesus är den starkare. Till sist skall Djävulen och hans onda anhang förgöras! Då är Kristi seger fullständig! En annan predikoöverskrift: En lycklig förlossning från den olyckligaste fångenskap, då Jesus förlossar djefwulens fångar. Ja, så är det! Jesus räddar oss ur Djävulens garn. Det är en lycklig frihet, då vi kastar oss i Jesu armar.

En sångare sjunger:

Om någon mig åtspörja vill Min grund till salighet.

Om vad allena räcker till För tid och evighet,

Vad som här gäller och består, Förutom Jesu blod och sår.

Jag svarar då: Min grund är god, Den heter Jesu blod.

Det är min fasta klippegrund, Som evigt skall bestå.

Ja, även i min sista stund Jag vilar trygg därpå.

Och när jag hän från världen går, Jag sjunga vill om Jesu sår.

Ty Lammets blod är nyckelen Till själva himmelen.

(Okänd dansk förf. 1748, SMF:s sångbok 431)

Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten idag tillfaller vår koinonia. Kollekten förra söndagen till Open Doors uppgick till kr. Vilket härmed tacksamt erkännes. På onsdag 18 mars bibelstudium kl. 1700, samt mässa kl. 1830 här i kyrkan ledda av biskop Göran. Nästa söndag predikar f Kåre. Som postludium spelas

Med anledning av pesten råder vi gudstjänstdeltagarna att icke ta i hand vid fridshälsningen. Man kan ta på armen eller bara nicka och säga Herrens frid. Vid kalkens utdelande finns ännu så länge tre förfaringssätt: Som vanligt, eller man doppar oblaten i vinet – det gäller då att se till, att man inte doppar ner fingrarna i vinet. I undantagsfall kan man avstå från vinet.

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet! Amen.

Trosbekännelsen

Litanian

Psalmer: 354:-

658:-

568:-

700:1

388: 1 – 3

388: 4 – 7

45:-

454: 3

Psalm 700

Psalm 388

Psalm 45

Psalm 453

Postludium

 

2:a sön. i Fastan

Psalm 245

Psalm 247

Psalm 551

Psalm 45

Psalm 272

Postludium

 

 

 

1:a sön. i Fastan

Ingångspsalm

Psalm 566

Evangelietexten läses från Markus 14:32-42

Högmässa 1:a Söndagen i Fastan, Invocavit, den 1:a mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Mika 7: 7 – 9, Hebr. 5: 7 – 10, Mark. 14: 32 – 42

Liturgisk färg: blå/violett

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Från den gamla Evangeliebokens Epistel ur 1 Joh. 3 läser vi: Den, som syndar, är Djävulens barn, ty Djävulen har syndat ända från början. Det är hårda ord, som möter oss här från den Heliga Skrift. Den som syndar är Djävulens barn. Tar vi nuförtiden alltför lätt på synden? Tänker vi alltid på att det ständigt pågår en kamp mellan det onda och det goda? Här är en kamp inte bara på det etiska planet. Vi måste vara med och kämpa mot det onda i alla dess former, även mot sjukdom och lidande. Hur annorlunda skulle inte världen se ut, om alla arbetade för det goda på alla områden.

Brevet fortsätter: Men Guds Son har uppenbarats för att utplåna Djävulens verk.

Så låt oss i detta skriftermål bekänna, att vi inte alltid inser allvaret med synden. Vi skall också bekänna våra underlåtelser, när det gäller kampen att göra det goda. Vi får tacka för att Jesus utplånar Djävulens verk. Vi får tacka för att vi kan ta vår tillflykt till Herren, såsom psalmisten sjunger i dagens psalm den 31:a:

Till Dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du, som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, Du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, Ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, Du är min tillflykt. … Själv vill jag alltid hoppas på Dig, … Din makt och trofasthet, o Gud, når upp till skyarna.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Upp till Jerusalem det är fastetidens lösenord. Nu skall vi i texter, böner och psalmer följa med Jesus och de tolv på pilgrimsvägen upp till den gamla helgedomsstaden och i vår andakt och gudstjänst se och höra allt, vad evangelisterna förtäljer om hur Guds kärlek, förkroppsligad i Jesu person, kämpar sig fram till seger över ondskans makter i alla dess skiftande uppenbarelseformer.

De gamle var noga med att under Fastan gå andaktens och gudstjänstens pilgrimsfärd upp till Jerusalem. De visste, att fastetidens texter har livsviktiga ting att säga en om ondskans förfärliga makt, om människans riskfyllda läge i kampen mellan ont och gott, om Guds outsägligt stora kärlek till oss alla.

Att så i andakt och gudstjänst följa med på Frälsarens sista vandring upp till Jerusalem är en välsignelsebringande hjärtats pilgrimsfärd. Den ger oss en klarare blick både på tiden och på evigheten.

Dagen har som tema: Prövningens stund. Tidigare: Kampen mot frestelsen. Vi läser i texterna om när Jesus frestas i öknen av Djävulen, hur Petrus försöker få Jesus på andra tankar, och hur Jesus lider i Getsemane. Frestelsen är ett farligt hot. De hebreiska och grekiska orden för frestelse är ursprungligen neutrala och används i såväl god som ond mening. Betydelsen är både prövning och frestelse. Vanligast är dock att de brukades i betydelsen ”lockelse till synd” under förespegling av fördelar och njutning. Denna lockelse till synd kommer vi aldrig ifrån i denna fallna värd. Jag tror, att ni vet, men det kan sägas igen: Frestelse är icke synd. Vi minns liknelsen: Vi kan inte hindra fåglarna att flyga över våra huvuden, men vi kan hindra dem att bygga bo i vårt hår.

Så till dagens scen i trädgården, som är upptakten till Jesu lidande. Dödsångestens kval griper Honom, och redan nu är Han ensam, mitt ibland Sina närmaste. Lärjungarna är oförmögna att förstå och dela den innevarande stundens allvar. De står liksom utanför, överväldigade av sitt mänskliga behov av sömn och vila.

Min själ är bedrövad till döds. Dödsängslan syns i Hans ansikte. Han är totalt ensam. Så ensam är varje människa inför döden, ty genom dödens port kan vi gå bara en i taget, ensamma, nakna, avklädda allt. Och Han gick lite längre bort, föll ner på marken… Han kryper ihop som ett spädbarn i rädslan för döden. En kommentar säger, att uttrycken bävan och ångest är för svaga. Här är fråga om skräck och djup ängslan.

Jesu lärjungar framställs som vanliga svaga människor, inte som några stora hjältar. Vi ser gång på gång, hur de är i situationer, som inte alls är till deras fördel. Den auktoritet som apostlarna hade, medförde ingen människodyrkan. Deras auktoritet berodde på Herrens kallelse. Även ”pelarna” sviktade i den stora prövningens stund. Jesus ensam består provet. I Getsemanescenen skildras Jesus inte såsom den överlägsne, den orubbligt lugne; det finns ingen likhet mellan Jesus i Getsemane och den grekiske vismannen, sådan han skildras i viss hellenistisk förkunnelse. Han kämpar med Gud i bön, och Han ger uttryck åt besvikelse och även ironi med anledning av att lärjungarna lämnat Honom ensam med dödsångesten.

Men varför är Han här? Ondskan i världen. Den ondska som är större än människan och som gör människor till sina redskap, så att de – och vi – gör sådant, som är ovärdigt varje människa, omänskligt. Det finns inget försvar mot denna omänsklighet, mot ondskan, när den nakna makten inget annat vill än makt. Det finns inget räddare än den sortens makt. Dessa människor tror sig inte om att ha något att ge. Därför måste de lägga beslag på allt, äga allt, länder och folk. Från den ondskan och omänskligheten kan man bara fly. Jesus hade ofta mött den sortens människor. De fanns i templet. De fanns i Herodes palats. Ju mer av glädje och befrielse som spirade kring Jesus, desto större blev maktens rädsla.

Varför var Han farlig? Han ägde ju inget. Han stöttades inte av människor med inflytande. Hans svar på frågor var konstiga. Hur kunde man ställa barnet som föredöme? Hur går det då med våra måttstockar. Hur skall vi placera oss själva och andra? Eller är Han galen? En som inte förstår, hur man skall taga sig fram i världen? Det är ju så enkelt: Smila uppåt, sparka neråt. Konstigare är det inte. Fastän det är så enkelt, lärde Han Sig aldrig det. Så gick det, som det gick. Nu ligger Han på marken. De, som skulle vara Hans vakter sover. Han väcker dem tre gånger.

Jesu böner, tre gånger upprepad, har blivit normerande för all kristen bön. Denna hållning har inget gemensamt med stoikernas lugn eller mystikernas viljelösa hängivelse åt det som Guds vilja tolkade ödet. Jesus bevarar Sin personlighet oavkortad, Han undertrycker och dödar inte Sin livsvilja. Men Han vet, att Gud vet bäst. Den bedjande är genomträngd av övertygelsen om att all vishet och godhet är hos Gud, och att allt, vad Han vill, det är alltid det rätta. Vi skall bedja med full förtröstan, när vi såsom barn framträder med ett legitimt ärende inför den himmelske Fadern. Men vi måste taga tillbörlig hänsyn till vår bristande insikt, vår oförmåga att genomskåda förhållandena, vår blindhet och synd, som gör det omöjligt för oss att inför Gud propsa på vår vilja och önskan. Frimodiga i bönen kan vi endast vara, om vi ytterst är villiga att lägga allt i Guds hand och vet, att Hans beslut är det bästa. När Jesus bad, som Han gjorde, i Getsemane, gav Han oss å ena sidan den fulla frimodigheten att inför Fadern bekänna vår innersta önskan och begärelse, utan förskönande uppsnyggning; å andra sidan har Han bundit oss i lydig underkastelse under Faderns allvisa och allgoda beslut. I detta dubbla ligger den kristna bönens väsen, och en stor kraft utgår från Getsemane till alla kristna bedjare, icke minst i nöden.

Orden till de sömntyngda lärjungarna är en allvarlig förmaning, vaka och be, samt en karakteristik anden vill, men kroppen är svag. Det gäller att inte ge Satan något tillfälle att bringa Guds utkorade på fall. Lärjungarna, hurudana är de? Karakteristiken är dråplig; den verkar nästan alldagligt ironisk, säger en kommentar, i den för övrigt högstämda patetiska skildringen. Anden vill, men kroppen är svag. Små svaga människor, i och för sig bra folk, präktigt folk med ett visst mått av entusiasm för idealet. Men kroppen är skröplig; de naturliga behoven och böjelserna gör att kroppen endast blir ett motsträvigt redskap för Anden. Genom sin skröplighet blir kroppen, eller köttet, som vi sade tidigare, den starkare parten och bedrager människan på hennes högsta stunder, på hennes frälsning, – om hon icke lär sig vaka och bedja och söka skydd mot frestelsen, mot den demoniska faran, som alltid hotar henne.

Frestelser och faror, nöd och lidande. En utläggare ställer frågan: Kan vi tro på Gud, när det finns så mycket lidande? Kan vi tro på en Gud, som stöder de mäktiga i deras makthunger? Nej, naturligtvis aldrig. Men på den Gud som Guds Moder sjöng om: Härskare har Han störtat från deras troner, ringa människor har Han upphöjt, hungriga har Han mättat med Sitt goda och skickat bort de rika med tomma händer. Detta är den Gud som förökar de maktlöses styrka. En Gud som säger att man skall räkna med människor, inte för att de äger saker och ting, utan därför att de är människor. En Gud som säger, att den minste är störst. En Gud som har kärlekens makt. Detta budskap denna kärlekens makt vill Gud, att vi skall föra ut i världen i ord och handling.

Amen.

Bön efter predikan:

O Herre Gud, himmelske Fader, Du som genom Din Son, Jesus Kristus, har omintetgjort Djävulens gärningar och vunnit åt oss evig seger. Vi beder Dig: Bistå oss, för Kristi skull, i själanöd och frestelse. Styrk oss att frimodigt stå det onda emot, så att fienden icke bliver vår överman, utan vi genom Ditt mäktiga Ord varde ståndaktiga och slutligen behålla segern. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Askonsdagen till Open Doors blev Kr. Idag tillfaller kollekten vår egen församling. Idag börjar fasteundervisningen efter kyrkkaffet. På onsdag bibelstudium kl. 17.00 samt firas här veckomässa i fastetid kl. 1830 ledd av biskopen. Nästa söndag predikar biskop Göran. Som förbön bedes under Fastan Litanian, ps. 700:1. Postludium:

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet!

Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 567:- Upp, kristen, upp till kamp och strid! Gå dit dig Anden sänder

671:-

566:- Vaka, själ, och bed och till strids dig red.

700: 1 Litanian

139: 1 – 2 Den stunden i Getsemane inför mitt sinne står. Där utstod Jesus för vår skull

139: 3 – 4 Den vånda som Han utstod där, Ej någon fatta kan

45:-

452: 6 – 8 O höge Konung, hög för alla tider,

Ack, kunde jag Dig tacka rätt omsider!

Men ingen gåva dyrbar nog att skänka

Kan tanken tänka.

Psalm 45

Postludium

 

Fasteundervisning  om Luthers lilla Katekes. Se https://logosmappen.net/bekskrifter/lillakat/index.html

Askonsdagen

Predikan på Askonsdag 1983 års Evangeliebok

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia,

av Kåre Strindberg 26 Februari 2020

över Joel 2:12-14. Jak 2:14-17. Matt 6:16-21

Firningsämne: Bön och fasta

(Inget Beredelseord)

Psalmer: 438. 661. 178. 394. 45. 153:4.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Askonsdagens firningsämne är Bön och fasta,

vilka är två avgörande viktiga inslag

i Kyrkans och den enskilde kristnes trosliv.

Jesus och Kyrkan lär oss andlig krigföring

mot den onda andemakt som alltid hotar oss.

Få saker ligger väl så fjärran från modernt västerländskt tänkande

som fastetiden och dess budskap.

Den breda allmänheten vet att under fastan

äter man fettisdagsbullar,

men få vet att bullen en gång var ett näringstillskott som man behövde

för att man avstått från nästan all annan fast föda.

Påsken, men även julen, föregås av en fasteperiod,

då man avstår från fast föda,

eller någonting annat, helt eller delvis.

Fastan är ingen tävlan – vem som kan avstå mest och längst.

Poängen med fastan, liksom med sabbaten

är att man gör skillnad på dagar och perioder.

Men att avstå från något känns främmande för många.

Dagens kultur är materialistisk och alternativet till vänster

handlar inte om minskad konsumtion, utan om mer jämlik fördelning.

Att överhuvudtaget behöva avstå från någonting

upplevs som plågsamt, asketiskt och österländskt.

Profeten Joel,

minns vi kanske mest för hans profetia

om andeutgjutelsen (Joel 2:28):

”Det skall komma en tid

då Jag utgjuter Min ande över alla.

Era söner och döttrar skall profetera,

era gamla män skall ha drömmar,

och era unga män se syner.”

Joels profetia gick i uppfyllelse på Pingstdagen i Jerusalem,

femtio dagar efter Kristi uppståndelse. (Apg 2:14 f.f.).

Den Helige Ande har givits år församlingarna

för att de skall fyllas med kraft och precision.

Många kyrkoledare är närmast analfabeter

när det handlar om Den Helige Ande

gäller detta ”nu går all kontakt med Gud Fader genom Ordet och Anden”

(Bengt Hägglund).

Den Västerländska protestantismen

går sedan länge en kräftgång.

Illa är det om man kommer på kant med Herren.

Men de som borde oroa sig mest

brukar vara de som oroar sig minst.

De har förträngt att Herren också är en Domare.

Det är mot bakgrunden av Herren som Domare

som vi behöver en Frälsare och Hjälpare.

Men Joel talar till oss idag om att Gud kan ångra sig.

GT ger många exempel på att Herren Gud kan ångra Sig:

(2 Mos 32:14. 1 Sam 15:1. 2 Sam 24:16. Jer 18:8, 10, 26:3.

31:19. Amos 7:3, 6.).

Men: ”de ödmjuka får äga landet och njuta en ostörd fred.

De gudlösa vill den rättfärdige ont,

och de visar tänderna mot honom.

Herren ler åt dem,

han ser att deras stund kommer”

(Psalt 37:11-13).

Här finns även evangeliska löftesord:

detta är den fasta jag vill se: [säger Herren]

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,

och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger Han: ”Här är jag”

(Jes 58:6-9).

Vid eftersamlingen kan jag berätta hur min tjänst började

under en veckas bön med fasta.

Som tillämpning efter predikan

vill jag ge er Jesu ord om änkans gåva i Mark 12:41 f.f.

Se, det är paradoxalt det ofta är de

som har mest som ger minst.

Medan de som har minst ofta är de

som är mest generösa med gåvor.

Må Herren välsigna

och multiplicera våra kollekter!

Så kan man samla skatter i himlen.

AMEN

Låt oss prisa Herren, vår Gud!

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet. Amen.

Fastlagssön.

Psalm 135

Psalm 663

Psalm 93

Psalm 394

Psalm 42

Psalm 285

Postludium