Alla inlägg av Jan

5:e sön. e. Epifania

Psalm 253

Psalm 98

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka

5 e. Trett (II)    över 4 Mos 11:24-30, Fil 1:12-18. Mark 9:38-41.

2019-02-10 av Kåre Strindberg.  1983 års Ev.bok.

 

Psalmer: 253. 663. 98. 228. 42. 5.

 

Firningsämne: Ogräset bland vetet

 

Beredelseord: Psalt. 14:2-3, 7.

 

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Evangeliet i den första årgången för 5 i Trettondedagen

illustrerar tydligast dagens firningsämne

”Ogräset bland vetet” i Matteusevangeliet 13

där Jesus ger bilden av skörd för brödsäd.

 

”Lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd” (Joh 4:35).

Detta säger Jesus medan fälten ännu står ljusgröna och omogna.

Han kunde lika gärna sagt detta efter skörden

inför stubbåkern, för Han avser inte lantbruk,

utan någonting annat.

Här är sådden Guds Ord som ger tro.

Skörden är tron som ger evigt liv

och fälten är människoskarorna som skall räddas från evig död.

 

Allt utsäde är inte så ädelt att det bör sås ut för evigheten,

därför varnar aposteln Paulus:

”Vad man sår får man också skörda” (Gal 6:7).

 

Gemensamt för Bibeltexterna

är att man inte får föregå Guds domslut

innan tiden har gått i mål.

”Den som inte är emot oss, han är för oss.”

Till slut kan de ju komma att höra till oss,

medan andra, som vi trodde hörde till oss

senare visar sig inte ha hört till oss, med Kristus.

 

När våra goda gärningar en gång skall vägas

mot våra onda gärningar

och våra underlåtelser,

så får de som sökt skydd hos Frälsaren

foga Hans rättfärdighet till sina gärningar. (Rom 3:21-24)

 

Efter varje människas mottagande av förkunnelsen

om Jesu Kristi försoningsverk,

får var och en välja ifall Jesus har dött för deras synder på Hans Kors.

Det är detta som Frälsningen genom Försoningen handlar om.

 

I dagens gammaltestamentliga läsning från 4 Mos 11

hör vi om äldste som helt oväntat börjar profetera.

Josua föreslog då Mose att förbjuda dem att profetera.

Men Mose nappade inte på den frestelsen, utan sa att

”Herren lät Sin Ande komma över dem.”

 

I dagens episteltext från Filipperbrevet 1

talar aposteln om

”en del som förkunnar Kristus för att de är avundsjuka

och vill ställa till bråk.”

Ja, till och med i syftet att göra det svårare för Paulus

i sin fångenskap.

Men Paulus är lugn och trygg och vet

att Guds vilja sker i alla fall  till slut.

 

Så här långt kommet i Svenska Kyrkans historia

är det vanligare att inte förkunna Kristus, än att göra det

och  vilja ställa till bråk i Kristi församlingar.

 

I kyrkans mitt smög det tidigt in oseriösa karriärister

som ville ha andlig auktoritet

utan att underordna sig Guds ord och vilja och ha kärlek i hjärtat.

Aposteln talar i Galaterbrevet 2:4

om ”falska bröder som nästlat sig in

för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus.”

 

Förmågan att skilja mellan falsk och äkta förkunnelse

tecknas i två  av de nio nådegåvor som aposteln punktar ner

i 1 Kor 12 nämligen:

gåvan att meddela kunskap och gåvan att skilja mellan olika andar.

 

Att pröva Guds vilja är en profetisk uppgift,

i första hand för kyrkans präster

(eller blivande präster som prövar sitt kall).

Aron och Hesekiel var både präster och profeter,

som i sina ämbeten visade hur väl de båda sidorna kan samverka.

Men Gud är suverän och kan ge det profetiska kallet

till någon som ej är präst, utan är kvinna,

t.ex.: Mirjam (2 Mos 15:20), Debora (Dom 4:4), Hulda (2 Kon 22:14),

Noadja (Neh 6:14), Jesajas hustru (Jes 8:3) och Hanna (Luk 2:36).

De flesta profeter var inte präster,

men profeterna stod nära kulten i Jerusalem

och ivrade för dess renhet (Ill. bib. lex. sp. 422).

 

Sprickan mellan präster och profeter i det G. T.

är inget ideal, utan är en nödsituation.

Idealet är istället att kult och profetism samverkar,

gärna i en och samma person.

 

Vid särskild lekmannakallelse måste profeten

samarbeta extra intimt med kyrkan,

för att inte söndra den andliga makten,

ty det är naturligare att sanningen samverkar med makten,

än att sanningen måste kämpa mot makten (martyrium).

Gud har i den bibliska historien kallat profeter

för att Han varit tvungen att gå förbi

en förstockad prästerlig hierarki.

Profetismen öppnar en direktkontakt

mellan Gud och den församlingen och är därför,

efter den direkta gudsuppenbarelsen,

den näst viktigaste informationskanalen

för att höra Guds vilja i en konkret situation.

 

All förkunnelse måste prövas mot den Heliga Skrift.

Varje profetia eller förkunnelse som motsäger Skriften,

den allmänneliga kristendomens historia och tradition,

eller dess tre Symbola (credo), är falsk.

Den är falsk utifrån axiomet att Den Helige Ande

måste antas ha uppfyllt det utlovade löftet

om ledning av Kyrkan (Joh 14:16, 15:26, 16:7. Apg. 2).

 

Om kristendomens huvudfåra har haft fel

i en avgörande lärofråga,

kan inte Herren anses ha hållit sitt löfte.

Bort det!

”Jag skall vaka över mitt ord och låta det gå i fullbordan”,

säger Herren (Jer 1:12).

 

”Den Gud som tog oss upp

av nåd i Sitt förbund,

Hans godhet följer oss

ifrån vår första stund”  (SvPs 5:1b).

 

Vi får vara med i ett välsignat sammanhang

där Guds vilja förverkligas i Världen.

Må vi alla svara ”ja” till den kallelsen.

 

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 42

Psalm 5

Postludium

1:a sön e Epifania

Predikan vid Högmässa 1 efter Trettondedagen (II)

i S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

13 Januari 2019 av Kåre Strindberg,

över Jes 42:1-7.  1 Pet 3:18-22.  Luk 3:15-22.

 

Firningsämne: Jesu dop

 

Beredelseord:  Mark 16:16

 

Psalmer: 132. 658. 476. 331. 42. 332.

 

Predikan:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi har hört de mäktiga Bibelläsningarna

på Första Söndagen efter Trettondedagen,

som alla, på olika sätt, berör dopet

 

Vid Gallileiska sjön med dess pastell-ljusa färger,

som likt en akvarellmålning

står Jesus och kallar Sina första lärjungar

Simon och hans bror Andreas.

 

Vi lämnar den nordiska vinterkylan

och får svalka oss vid Jordanflodens lummiga stränder.

 

Johannes Döparen är i vattnet och döper.

Jesus har kommit dit för att underkasta Sig

detta dop som egentligen folket behöver.

 

Johannes Döparen predikar omvändelse och bättring.

Hans evangelium står på Lagens omutliga grund.

 

Hans förkunnelse är ett eko, genom århundradena,

av profeter som ropat efter ett lyhört sinnelag inför Gud.

Hjärtats rörelser framför läpparnas rörelser.

 

Men varför skall Jesus döpas?

Behöver Han omvända Sig och bättra Sig?

 

Himlen öppnar sig och Guds Treenighet uppenbaras.

Evangelisten vittnar om att Fadern hörs och

Sonen hörs bedja och

Den Helige Andes blir synlig i en duvas skepnad.

 

Himlen har varit stängd efter Malachís profeterande på

på 400-talet f.Kr. på grund av människornas obotfärdighet.

 

Kyrkofadern Kyrillos av Alexandria kommenterar

vår GT-liga läsning ur profeten Jesajas bok:

Jesus ”tog inte emot Anden av Gud för att helgas,

ty Han är Själv den som helgar (Heb 2:11),

men som människa enligt frälsningsplanen.”

 

Folken frikände Han ”genom att döma ut Satan

som tillskansat sig väldet över dem.”

 

Han skall utbreda rätten bland folken.

”Ty det står, att den allsmäktige Gud skipade rätt i Israel.

Rätten är antingen Lagen, som ger skuggor och förebilder,

eller de Evangeliska löftena som öppnar sanningen.”

 

Jag, Herren, har kallat Dig i rättfärdighet.

”Han har inte kommit på eget bevåg

som de falska profeterna,

som talar efter sitt hjärta och inte efter Herrens mun,

utan Jag har kallat Dig,

dvs. efter Mitt beslut har Jag fört Dig fram i rättfärdighet.”

 

”Och Han blev ett ljus för folkslagen,

och det ljuset är gudomligt.”

 

”Han kan ge ljus åt dem som sitter i mörkret

och öppna blinda ögon”,

så skrev Kyrillos + 444 (Evangeliets gryning, Pro Veritate)

Martin Luther har hämtat mycket hos Kyrillos.

 

Vi går vidare: Jesus har ingen synd att bekänna

utan går in bland syndare och invigs som Frälsaren.

Ja, än mer:

Jesus skall döpa andra, inte bara med vatten,

utan med Helig Ande.

 

Jesus behövde inte dopvattnet, men dopvattnet behöver Jesus.

 

Den ömsesidiga gemenskapen mellan Gud och människa

är grundad på det förbund som Herren Själv

har tagit initiativ till.

 

Det Gamla Förbundet, som bär Mose namn inleddes med vatten;

  1. Mose räddning i vassen
  2. Folkets räddning genom Röda Havet
  3. Den fuktiga molnpelaren

som ledde israeliterna på dagarna

 

Det Nya Förbundet är en breddning

av det Gamla Förbundet.

NT är en breddning av GT.

 

Före Sin himmelsfärd gav Jesus Missionsbefallningen:

”Åt Mig har getts all makt i himlen och på jorden.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:

döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn

och lär dem att hålla alla de bud Jag har gett er.

Och Jag är med er alla dagar till tidens slut”,

det är slutorden i Matteusevangeliet.

 

På Golgata föds de heliga sakramenten, ur Jesu sår.

Vattnet som rann ur Hans sida står för dopvattnet,

och blodet står för Herrens  Heliga Nattvard,

färdkost för det eviga livet.

 

Utan Anden vore dopvattnet endast vanligt vatten,

och Nattvarden endast vanligt bröd och vin.

 

Över dopvattnet och nattvardsgåvorna

ber vi Fadern att sända Anden, i Jesu namn.

 

Nu hör vi att en debatt har inletts

där teologer vill tona ner, eller ta bort,

dopet som räddningen undan syndaskuld och evig död.

 

Judas, Jakobs bror, skriver i sitt brev.

”Kämpa för den tro som en gång för alla

har anförtrotts de heliga” (Jud 3).

 

Det är alldeles för mycket hemsnickrad teologi

och för lite tro i vår tid!

Minns ordspråket:

”Människan spår – men Gud rår.”

 

Det egentliga julfirandet är nu slut

även om några håller julgransplundring

på Tjugondedag Knut.

 

Hela Trettondedagstiden påminner oss särskilt

om Uppenbarelsens betydelse för en rätt tro.

Epifania, från gr. ”Skina över”.

Guds härlighet lyser upp vår värld och tro

 

  1. Människan står på Jorden ser upp mot himlarymderna

och funderar över Gud och skapelsens väldighet

 

  1. Herren uppenbarar Sig och meningen med livet

 

  1. Människor kan knyta an till den uppenbarade tron

och göra den till sin.

 

Den kristna trons utbredning och inflytande

minskar hela tiden i vår del av världen.

Men väckelse och förnyelse kan bara bygga på

vad Gud Själv har uppenbarat!

 

Här kommer nu den ena efter den andra

och säger att de kan inte tro på det och det,

att de inte tror att Gud har menat det och det,

som Han sagt i Sitt ord – Bibeln – Den Heliga Skrift.

 

Dessa självutnämnda apostlar välkomnas till TV-sofforna.

De är massmedias älsklingar

och de föröder församling efter församling,

samfund efter samfund.

 

Johannes Döparen talar om Jesus och säger:
”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30).

 

Den hållningen måste vara modellen

för allt kyrkligt ledarskap.

Världens hela socialtjänst och all pedagogik

borde ha som slutmål att göra sig själv obehövlig.

 

Den frälsande förkunnelsen av Guds ord

gjorde kristendomen till världens största religion.

Guds härlighet oss styrka ger.

AMEN

 

 

 

Låt oss bedja:

Herre, lär oss att leva helt för Dig,

den tid vi har

och återupprätta Din auktoritet på Jorden,

såsom i Himmelen – så ock på Jorden.

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

 

 

Epifania

Psalm 663

psalm 130

Epifania – 2019    2:a årg.  — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

När våra medkristna i de olika ortodoxa kyrkorna firar Epifania, som är deras Julhögtid som vi har lånat in, så handlar det främst om Jesu dop. Det låter vi i Västkyrkan dröja till kommande söndag, och låter i stället högtiden idag handla om de vise männen och deras hyllning av den Nyfödde.

Det är inte helt klart varför det har blivit så. Men jag kan tänka mig att våra förfäder, som ju bodde på markerat avstånd från de områden där händelserna tilldrog sig, kände samhörighet med de vise männen, som gav sig ut för att söka det som uppenbarats för dem. Att de nu kom från Österland tycks inte har bekymrat, också för oss i Västerlandet krävdes ett uppbrott. Den vandring som de vise männen inledde, sedan budskapet att hela världens Konung är född, har sedan fortsatt genom tiderna.

Hur det nu än är med det, så får Jesu födelse med Epifaniahögtiden ett större sammanhang, till slut ett världsperspektiv. I Julnatten är allt lokalt hållet. Det är den heliga familjen och några herdar från närområdet. Naturligtvis måste det han funnits några släktingar också, men de nämns inte. Och vi har traditionen med två djur i en julkrubba. Fromma tankar associerade, när han nu föddes i ett stall, till Jesajas ord: “Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba.”

Ett vanligt sätt att närma sig och ta del av en evangelieberättelse, är att tänka sig in i de olika personerna och hur de reagerade. De kan bli till varning eller till förebild. Även om alla handlar utifrån de omständigheter som gällde, när det en gång tilldrog sig, finns det samtidigt något allmängiltigt över det. Det finns grundläggande mänskliga drag och attityder, som inte ändrar sig särskilt mycket genom tiderna.

Låt oss då börja med den verklige busen i skildringen, kung Herodes. Han var en maktmänniska, och om han upplevde att hans makt var hotad, vidtog han alla till buds stående medel för att behålla den. Herodes var av den värre sorten, han utmärkte sig även i en tid, där makten aldrig skydde några medel. Till slut lät han döda sin egen drottning, när han blev misstänksam mot henne. Det finns inget bevarat i historiska källor att han skulle ha dödat barnen i Betlehem, när de vise männen inte rapporterade tillbaka. Men alla konstaterar att det var så han brukade göra.

Vi har sett sådana gestalter genom tiderna, och 1900-talet hade ju en uppsättning av dem. De tycks handla instinktivt, om hotet är verkligt, funderar de inte över. Det är lätt att ta avstånd från den här typen av människor. Men reaktionen, att vid varje tillfälle tänka på sin egen position, och hur den kan komma att påverkas, finns ofta, även om den inte får så våldsamma följder.

Budskapet om Jesus blir alltid en utmaning för vår själviskhet. Det finns till slut bara två sätt att förhålla sig till honom, att falla ner och tillbe honom, eller att distansera sig från honom, mer eller mindre aggressivt. Frågan blir om det är han eller jag själv som bestämmer i livet. Det är alltför lätt att hålla Jesus på avstånd.

Ser vi det ur det andra perspektivet, så har vi upplevt att människor inte alltid kan hantera vår vilja att leva med Jesus som Herre och Konung. Vårt liv i tro visar ett alternativ som de måste förhålla sig till. Vi får då och då uppleva att människor med glädje själva går in i det, som har öppnat sig för dem. Men vi har också mött märkligt kraftfulla avståndstaganden från vår tro. Hur de som makten haver i Svenska kyrkan reagerar, när deras tro och ledning av kyrkan ifrågasätts, har vi erfarenhet av.

Fast nu är väl de flesta ganska likgiltiga, i en tid av religionsfrihet bryr de sig inte så mycket om vad andra tror. I berättelsen om de vise männen spelar översteprästerna och de skriftlärda en märklig roll. De känner väl till profetiorna: ‘Du Betlehem i Juda land, du är alls inte minst bland Juda furstar, för från dig ska utgå en furste som ska vara en herde för mitt folk Israel.’ Men det noteras ingen reaktion från dem. De vet vad som gäller, men de verkar vara helt ointresserade av vad de vise männen hade att berätta.

Många av våra medmänniskor reagerar på liknande sätt. Nu skall man naturligtvis inte överdriva vad de kan ta till sig. Avkristningen har gått så långt att man inte har någon tydlig bild av Jesus och vem han är. Det är något för oss att tänka på, när vi möter dem. Många saker som för oss är självklara, är helt okända för dem. Så mycket mer än något om hans födelse, om hans kors och om den konstiga tanken att han skulle ha uppstått, har de inte, om nu ens det. Det gäller än mer hans förkunnelse. Om vi tar saker för givna, när vi möter andra, kan det vi säger bara upplevas som konstigt. Vi skall komma ihåg att vi ofta får hålla oss på nybörjarnivå.

Men även för andra än sådana blir reaktionen som de skriftlärdes. Vi kan särskilt tydligt se det vid Jul, reaktionen på budskapet om Frälsaren född i Betlehem, leder till julsånger, men inte just mycket mer. Man tycker att det är trevligt med en vacker julkrubba, där de hårda förhållandena, när Maria skulle föda sitt barn, har förvandlats till idyll. Det blir detsamma med passionerna som sjungs, när Fastan går mot sitt slut. Det blir vacker och dramatisk musik, inget mer.

Så kan präster bli ett slags teologiska experter. I det lilla jag hör av predikan utanför våra egna kretsar, saknar jag viljan att övertyga, att mena sig ha ett viktigt budskap att ta till sig. Det blir mer av föreläsning eller andligt kåseri av det. Tanken att budskapet skall leda till något, till tro och därefter till ett liv på trons grund, lyser ofta med sin frånvaro.

Risken är nu överhängande att vi själva reagerar på liknande sätt. För oss kan budskapet vara så väl känt att det inte leder någon vart. Vi glömmer bort att det faktiskt är omvälvande, att det ständigt kräver att vi tar det till oss på nytt, och låter det förvandla vårt liv. Vi kan dessvärre bli som de skriftlärde, som visste hur det var, men lät det förbli som vanligt.

Det blir i stället de vise männen som skall vara vår förebild. De fick syn på en ny stjärna, vad nu Betlehemsstjärnan kan ha varit. Och vilken anledning de än kan ha haft att tolka den som ett gudomligt tecken, så reagerade de på den. De såg den som ett budskap om ”judarnas nyfödde kung”, och gav sig iväg för att söka efter honom. Vad de kan ha haft för tankar om vad han skulle betyda för dem, vet vi inte. Men det var ändå mer än något slags akademiskt intresse, för när de till slut kom fram, efter den naturliga omvägen över Jerusalem, så ”föll de ner och tillbad honom, och bar fram gåvor till honom”.

Så har de vise männen blivit de första i en procession som fortsatt genom tiderna. Från länder långt borta från området där det hände, kommer människor och faller ner och tillber. Och om det glesnar i leden från det gamla kristna Västerlandet, så kommer de nu från Afrika och Latinamerika, och börjar komma också från Asien. I Kina har de kristna nu börjat bli så många att landets ledare, på liknande sätt som Herodes, åter igen begränsar kyrkans möjligheter att verka.

Vår uppgift är nu mycket tydlig. Dels skall vi själva visa att det också från det sekulariserade Sverige fortfarande finns människor som vill vandra i de vise männens fotspår. Dels skall vi på olika sätt bistå våra medkristna, där de är omgivna av makthavare, men också vanliga medmänniskor, som tycker att deras positioner är hotade. Därför låter vi nu kollekten idag, vår avslutande julgåva, gå till Open Doors, organisationen som på olika sätt försöker komma våra förföljda medkristna till hjälp.

Det är viktigt också för oss att lämna gåvor till den Nyfödde. Nu förtiden blir det mer papper med tryck om värde på än guld. Kollekt är en viktig del av vår gudstjänst, inte bara idag. Och rökelse är vi ju förtrogna med i vår koinonia, som ett tecken på att våra böner i tillbedjan riktas till vår himmelske Fader och till hans Son, vår Frälsare.

Men låt oss komma ihåg att det skall bli mer än så. Redan i ingångspsalmen sjöng vi: ”Våra gåvor bliver, ej myrra, guld och rökelse. Vi vårt hjärta giver, åt dig, vår Gud, vår Frälsare.” Då blir det en Jul- och Epifaniahögtid i de vise männens efterföljd!

Psalm 128

Psalm efter Nattvarden

Psalm 37

Postludium

 

 

Nyårsdagen

Högmässa Nyårsdagen AD 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftetal

In nomine …

Jag vill börja denna gudstjänst med att tillönska Er, min familj i Herren, Ett Gott Nytt nådens år 2019 och bedja med Wallin för mig och alla förkunnare: O Du, som kröner året med Ditt goda! Giv att den ädla säd, som är Ditt helga Ord, av mig må utsås rätt, och falla i god jord. Amen.

Oremus …

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi börjar med den glädje vi har här i tiden, trots allt: Jesus säger i Joh. 10:10 Jag har kommit, för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Det är ett ord, som talar om för oss, vad Jesus vill ge: Ett glädjefyllt liv i tro. Det är en glädje över Guds nåd och den kommande saligheten.

Nu kommer vi till våra tillkortakommanden och försummelser här i tiden. Wallin skriver: Ögonblicken flyr, se till, att de i flykten bär dig fridens, icke förebråelsens avsked. Här kommer allvaret! Vi skall använda tiden på bästa sätt. Vi vet nog alla, hur vi borde bruka den, men det blir inte alltid så. En präst frågade en gång i söndagsskolan, om det fanns något, som Gud inte kunde se. Det var tyst en lång stund, tills en pojke räckte upp handen: Mina synder, ty de är dolda av Jesu blod!

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd så sägande:

Predikan

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.

Jesus vare allt mitt nöje, Jesus blive alltid när, Jesus mina sinnen böje, Jesus vare mitt begär, Jesus styrke kropp och själ, Jesus mig beskydde väl, Jesus vare i mitt hjärta, Jesus lise i all smärta.  Amen

Nyårsdagen firar vi namnet, som är över alla namn, namnet Jesus. För

att vi skall förstå betydelsen av ett namn, måste vi veta, vilka föreställningar man hade om namn i Israel. Vi påminner oss detta på nytt. Kände man en människas namn, hade man makt över och del i personen i fråga. När Jakob kämpade med Gud i nattens mörker, sade han: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”varför frågar du mig om mitt namn?”  Om Jakob hade fått veta den för honom okändes namn, skulle han ha ägt nyckeln till hans väsen. Han skulle då ha känt till, vad denne ämnade göra med honom. Han skulle ha kunnat vinna förståelse hos den obekante och därmed räddning. Men namnet uppenbarades inte för honom. 

Kyrkan uppenbarar namnet Jesus för människorna, för att de skall få del i det frälsningsbringande namnet. Vi kan jämföra oss med Jakob. Mörker omvärver oss. Mörker och förtvivlan. Framtiden oroar. Så kan vi få ljus och frid i namnet Jesus. Allt vad en människa behöver veta för sin frälsning ligger i namnet Jesus. Jesus är en biform av Josua och betyder: Jahve hjälper. I det namnet ligger det glada budskapet: Gud steg ned hit för vår frälsnings skull.  Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Det ligger kraft i Jesusnamnet. I urkristendomen och i fornkyrkan ägde detta namn genom sin själva klang en sådan makt, att det botade sjuka och utdrev onda andar. Detta händer mera sällan nu; men ändå kan det sägas, att Jesusnamnets makt alltjämt är lika stor, kanske större. Ty detta namn rymmer nu icke bara begynnelsetidens underbara upplevelser – Jesu egen förkunnelse och kraftgärningar, Hans uppståndelse och Andens gåva – utan kristenhetens samlade erfarenhet under tjugo seklers kyrkohistoria är förknippade med detta namn. Hur brokig och motsägelsefull denna historia än ter sig, så uppenbarar den dock såsom helhet och i otaliga enskilda fall Jesu Kristi makt och världens vanmakt. Summan av kyrkans historia är den, att endast tron på Jesus kan skapa liv, segra över ondskan, över döden och Djävulen. Därför att detta efter två tusen år är klarare än någonsin, kan vi lugnt säga, att Jesu namn vid denna nyårstid har större makt an det någon gång innan har haft. Alltså kan vi hälsa det nya kalenderåret med allt vad det för med sig med glad förtröstan. Ty i Jesu namn måste det bli ett gott år, ett livets och segerns år, för Kyrkan i världen och därigenom för många i vida kretsar.

Vi sjunger så psalmen 47:- Säg känner du det underbara namnet …

Bibelns texter talar mycket om att bära frukt – vingårdar, träd.  Liknelsen idag talar om Guds stora tålamod. Det finns ännu en tid kvar till att bära frukt. Men det finns även en gräns för tålamodet. Här ser vi fikonträdet som den enskilde kristne. Liknelsen skulle även kunna tolkas på den enskilda församlingen eller Kyrkan i större sammanhang. Den kristne skall bära frukt. En kommentar säger, att den enskildes existensberättigande beror helt på om hon uppfyller sin bestämmelse. Hur svarar vi på Guds tanke om våra liv? Det är fråga om absolut beroende, absolut ansvar. Den tanken finns i Kyrkan, men behöver påminnas om, säger någon. Vi får inte glömma vårt ansvar i världen. Så kan man fundera över vad bära frukt innebär. Ja, inte är det väl enskilda handlingar, utan i den dagliga lydnaden under nåden.

Nyårshälsningen i denna text börjar med att förklara, att vi alltifrån kallelsen och dopet blivit omskötta av Vingårdsmannen. Inte av egen kraft eller förtjänst. Nej, allt är nåd. Det är vår Frälsare, som vi skall tacka för detta. Vi har fått så mycket av Herren. Han väntar Sig frukt. Ibland finner Han ingen. Då ber vingårdsmannen Jesus om anstånd – ber för trädet och fortsätter vårda det ömt. Vi får alla en ny nådatid efter varje synd och tillkortakommande.

En förkunnare anknyter till 3:je årg.:s evangelium. Vi kan tryggt möta det nya året, om vi dagligen ber i Jesu namn. Detta är viktigt!

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Vi överlämna oss då, o Jesu, förtröstansfullt i Dina händer, för det nya året, för våra kommande dagar. Gör med oss, vad Dig behagar, allenast låt Din förbön gälla. Rensa med tuktan de träd, som börjat bära frukt, att det må bliva mera frukt, innan Du inbärgar dem eller flyttar dem till den himmelska vingården. Amen.

Bön efter predikan: 

Evige, Allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet.

Du förbliver såsom Du är, och Dina år har ingen ände. Dig hembär vi på denna årets första dag tacksägelse och lov, att Du ej tröttnar att förlåta oss, syndare, utan dagligen möter oss med ny nåd. Vi prisar Dig, att Du skänkt oss Din Son och att vi, i Hans heliga namn, får nalkas Dig i bönen, vissa om att Du hör oss och beskär oss, vad vi behöver, så att intet skall fattas oss. Vi beder Dig: Förläna oss, som i vår Frälsares namn har begynt ett nytt år, att icke försumma Din nåd, utan tacksamt emottaga Dina gåvor. Hjälp oss att vandra på Dina vägar, i kärlek till varandra och i fast förtröstan till Din nåd, som förmår allt. I Din bok är våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, mottag oss då i Ditt oförgängliga rike. Genom Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Söndagens kollekt till Alsike blev               Kr. Kollekten idag tillfaller vår församling. På onsdag är det mässa kl. 1830 som på Söndag efter Nyår. Den mässan led av biskopen liksom predikan nästa söndag Epifania.

Psalmer: 196: – Låt mig börja med Dig, o min Frälsare kär, Varje år som Du giver mig än

664:- Höj jubel till Herren alla länder

  46:-  Låt mig få höra om Jesus, Skriv i mitt hjärta vart ord, sjung för mig sången så dyrbar

    47: – Säg, känner du det underbara namnet, Som till frälsning Gud oss gav

                  516: 1

                  516: 2 – 3

                  120: 1 – 4

    17:- Ge Jesus äran, frälsta mänsklighet! Han är den, som segrat i all evighet!

 

   

   

Annandag Jul

Psalm 113

S:t Stefanus dag – 2018    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

På Julnatten är allt så enkelt, närmast självklart. Fast man får naturligtvis bortse en smula från omständigheterna. Dit hör människor som tvingades att anpassa sig efter ockuperande myndigheter, och att det var så fullt av människor att ett hörn i ett stall var den enda plats, där Maria kunde få viss avskildhet för att föda. Men det är ju trots allt glädje och frid som präglar skildringen.

Dagarna runt högtiden däremot är det inte så enkelt och fridfullt. Det har ju råkat att bli så. Det dröjde bortåt 300 år innan kyrkan bestämde sig för att minnas och fira Jesu födelse. Det hade varit hans död och uppståndelse som sågs som det centrala i det kristna budskapet, i evangeliet. Och när man då började fira Jul och gjorde det vid midvintertid, fanns flera minnesdagar redan på plats. För det som man näst efter Påsken hade börjat fira, var minnesdagar för apostlar och martyrer. Och de har mer med Påsk att göra än med Jul, och blir vid en första anblick lite udda vid den här tiden av kyrkoåret.

Men när vi nu räknar med att den Helige Ande har lett kyrkans växt och utveckling, skall vi inse att det ligger en gudomlig pedagogik i det här att det nyfödda barnet har fått sina följeslagare. Det var ingen billig frid som etablerades med den första Julen i Betlehem. Nog för att Gud unnar oss julgran och julljus, julmat och julklappar, men det handlar ändå om den ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus talar om.

Så har vi nu samlats för att på Annandag Jul minnas S:t Stefanus. Jag skall strax återkomma till honom, men först något om de andra följeslagarna. I övermorgon, Fjärdedag Jul, skall vi minnas de menlösa, d.v.s. de oskyldiga, barnen. Med en gång blev det klart vad Jesus skulle komma att säga, som vi hörde i dagens Ev.: ”Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!” De som makten haver här i världen reagerar med kraft mot allt som kan tyckas hota den. Till det förvridna i världen hör oviljan att leva i fred, om det inte tjänar en själv.

I fredags mindes vi aposteln S:t Tomas. Det som han blir ett exempel på är vår benägenhet att tvivla på goda nyheter. Misstänksamhet, snarare än tillit, blir lätt vår livshållning. I går hörde vi hur ”herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se”. Ja, Tomas fick till slut också han se, och kunde då säga: ”Min Herre och min Gud!” Vi har fått nåden att följa honom i mötet med Herren Jesus, men vi ser ju hur så många fastnar i tvivlet och misstron.

I morgon, Tredjedag Jul, är det minnesdagen för aposteln och evangelisten S:t Johannes. Då blir det mer enkelt. Det var ju han som kom in i den tomma graven och ”såg och trodde”. Samtidigt finns i honom en länk till Julen, för det var ju han som vid korset fick uppdraget att ta hand om Herrens moder Maria. De båda apostlarna blir, var på sitt sätt, en påminnelse om att det inte är nog att fira Jul genom att sjunga några julsånger och betrakta en julkrubba. Det som skedde skall leda till ett liv i tro.

 Johannes evangelium har en avslutande kommentar: ”Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.” ’Vittne’ är vad det grekiska ordet ’martyr’ betyder. Men det har ju kommit att få en speciell betydelse, och då är det dags för honom vi nu påminns om på Annandag jul, diakonen och martyren S:t Stefanus.

Det börjar med att han i enkel mening vittnar om Herren Jesus. När man då i en av synagogorna ifrågasatte hans budskap, kunde de inte ”hävda sig mot visdomen och Anden i det han sade”. Men det visade sig, som sedan ofta har upprepats i mänsklighetens historia, att det inte bara är politisk makt som inte tål att bli utmanad. Det gäller också intellektuella och religiösa maktpositioner. Nyheter och nyupptäckter som hotar att rita om kartan måste avvisas.

Då är man också i det här avseendet beredd att ta till alla upptänkliga medel, till slut våld om inget annat hjälper. Och så inträffar det förvridna att människor som väl hade ambitionen att söka sanningen om Gud, tog till falska vittnen för att hävda sin sak. När Stefanus då förklarade sig i ett tal, som dagens läsning ur NT hoppade över, blev de arga. Och när han vittnade om den himmelska syn han fick, ledde inte heller det till eftertanke. Argument, aldrig så starka, hjälper inte när makten, också intellektuell makt, utmanas. ”Alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom.”

Så blev då Stefanus den förste martyren, i den mening ordet har kommit att få. Dessvärre har han inte blivit den ende. Kyrkans historia är blodig. Det är modernt att peka på alla missgärningar som har skett i kyrkans namn, däribland en hel del våldsdåd. Dem får vi erkänna, men kan påpeka att de som drabbat kristna slår det med råge. Så minns vi idag inte bara S:t Stefanus, utan också de många som efter honom dött för sin tro.

Vad värre är: det fortsätter än idag, i ökad utsträckning. Den stora engelska tidningen The Daily Telegraph påminde om det i sin ledare i går på Juldagen. Där noterades att över 3000 kristna i år har dödats för sin tro. Det är 8-10 om dagen, och dubbelt så många som förra året. Den engelske utrikesministern har beslutat att det här är något som måste få påverka hur Storbritannien formar sin utrikespolitik.

Något liknande märks inte i vårt land. När det noteras att kristna förföljs runt om i världen, svarar vår utrikesminister att man skall bekymra sig om all religiös förföljelse. Det är naturligtvis riktigt, men man bör ändå ta särskild hänsyn till det faktum att de kristna utgör 80 % av dem som drabbas av förföljelse. Organisationen Open Doors, som vi ju då och då tar upp kollekt till, beräknar att över 200 miljoner kristna på ett eller annat sätt diskrimineras. Det är ung. var tionde.

Än så länge, men vi vet inte hur länge, slipper vi blodigt martyrium i Europa, möjligen har det funnits en religiös ton i något terrordåd. Men helt säker står inte religionsfriheten, diskussionen om friskolor på religiös grund visar det. Och det anses opassande att komma med kristna argument i samhällsdebatten. Det blir en tydlig kontrast till hur man är angelägen att ta hänsyn andra minoritetsgruppers synpunkter.

Den överhängande risken för ökat förtryck skall vi ta med, när vi nu i S:t Stefanus koinonia firar vår skyddspatrons dag. Det var väl en av orsakerna att vi valde just honom. Vi ville vittna om Herren Jesus, utan några anpassningar till vad kulturklimatet finner lämpligt.

Och vi bar med oss erfarenheter att inte vara välkomna, inte ens i det kyrkosamfund där vi kommit till tro och var aktiva. Vi upptäckte att en del av dem som vi trodde var vår medkristna, i själva verket var våra motkristna. Hittills har vi uthärdat den ovilja som mött oss. Vi tar nu S:t Stefanus som förebild för att stå fast också om och när det blir hårdare tider.

En andra anledning till att vi valde S:t Stefanus att inspirera oss, var att han var diakon, en av de första sju. Kyrkans historia har lärt oss att det att i Kristi efterföljd bry sig om och hjälpa drabbade medmänniskor, är ett kraftfullt vittnesbörd. Så kunde också Petrus i sitt första brev komma med maningen: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud.” Det var det här som gjorde slut på omfattande förföljelserna i fornkyrkan. Vanliga människor fann det till slut vara orimligt att man skulle jaga goda och vänliga människor.

Det är inte lätt för oss i en liten koinonia att ta diakonalt ansvar för medmänniskor. Vi har ju fullt upp att göra med att bara överleva. Men skall vi bli något annat än en grupp som vårdar sina egna intressen, får vi inte glömma bort dem vi har runt oss. Så även om vi har skäl för att det inte blir så mycket av vår diakonala ansvar, skall vi ha lite dåligt samvete. Inte heller i det här får vi glömma bort att vi har valt S:t Stefanus som vår förebild.

Annandag Jul, när den nu har kommit att infalla på den gamla S:t Stefanus dag, ger oss ett realistisk perspektiv på hur budskapet om den nyfödde Frälsaren tas emot. Fast vi hörde det redan i Ev. igår: ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” Dessbättre är det inte den enda möjliga följden: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

 

Psalm 348

 

 

 

Juldagen

Juldagen – 2018    2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 121:-, 127:-

Det är något barnsligt med kristen tro, tycker många. Det gäller det yttre. Det märktes tydligare förr, då mängder av barn gick i söndagsskolan, utan att det ledde till att fler gick i kyrkan som vuxna. Och fortfarande är det många som har haft en enda kontakt med kyrkan, och det var när de döptes strax efter att de blivit födda.

Men det kan gälla innehållet också. Mycket av det som berättas i Bibeln, och för den del om Jesus, kan väl ingen förnuftig människa tro på, tänker många. Att tro på det där med under, det är som att tro jultomten finns. Det är spännande för barn, men när man har växt upp, får man klart för sig att det är någonting man roar barn med.

Kristen tro är något barnsligt. Egentligen vet man inte hur rätt man har. För det som hör ihop med barn handlar inte bara om att vara omogen och att ofullständigt förstå hur saker och ting verkligen förhåller sig. Det finns något positivt med att vara barnslig också. Då handlar det om att enkelt ta saker som de kommer utan att krångla till det, som vi vuxna ju har förmåga att göra. Det handlar om att möta andra med tillförsikt att de vill ens bästa. Naturligtvis får ett barn ganska snart klart för sig att man inte kan lita på vem som helst, men det där att utgå från att man måste misstro andra, är inte ett barns livshållning.

Att kristen tro är barnslig har på sitt sätt sin grund i att Jul är den inledande kristna högtiden. Det handlar om ett nyfött barn. Kyrkoårets två centrala högtider handlar om livets början och slut, om ett barn som föds och om just den människans död. Men båda sakerna ges ett gudomligt sammanhang, och därför öppnar för något utöver det vanliga.

Det hör gudomliga tillägget syns tydligast vid Påsken, då budskapet når oss om att döden inte står som det obevekliga slutet på det mänskliga livet. Men också Julen för med sig en gudomlig hemlighet, på sätt och vis svårare att se. Här finns ju inget så märkligt som en tom grav, utan något mycket vanligt, ett barn föds. Även om omständigheterna var enklare än vad vi är vana med, så är det inte svårt att föreställa sig hur det var.

Men redan här börjar alltså det barnsliga i vår kristna tro. För det som med bestämdhet meddelas är ju att det trots allt inte var ett vanligt barn som föddes. Det var Gud själv som bestämt sig för att bli människa. Det fick herdarna på sitt sätt reda på av ängeln: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” I det som utgör julhögmässans Ev., inledningen till Johannesevangeliet, sägs det ännu tydligare: Det gudomliga Ord som fanns från början, före allt annat, ”blev människa och bodde bland oss”, ”blev kött”, om vi skall använda det gamla uttrycket.

Det har här en gudomlig hemlighet, lika mycket som i Påskens budskap om en människa som uppstår från de döda. Så heter det också i en gammal antifon, tonsatt av många: ”O magnum mysterium”, ”O stora hemlighet”. ’Hemlighet’ betyder här naturligtvis inte någonting som man försöker gömma, utan något som det är svårt att förstå sig på. Det som till det yttre ser ut att vara något helt vanligt, att ett barn föds, rymmer i själva verket en stor hemlighet. Det handlar alltså inte om att barn vilket som helst, utan om Guds Son som har kommit till oss.

Nu har vi sedan 1:a sön. i Advent förväntat oss något annat. Då var det profetiska löftet: ”Se, din konung kommer till dig”, och han skulle vara ”segerrik”. Det stämmer ju inte alls in på ett nyfött barn, som i allt beroende av att bli omhändertagen. Så var det inte heller i an annan av profetiorna, den om ”Betlehem i Efrata”: där handlade det om ”en härskare över Israel”.

Men det här var nu inte det enda som sades i profetiorna. Vi har idag hört Jesaja förmedla det gudomliga löftet: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given.” Och profeten hade dess för innan sagt att ”jungfrun skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel”, ett namn som ju betyder ”Gud med oss”.

Men även om det som skedde var i enlighet med de profetiska löftena, om än inte dem man i första hand tänkte på, så förblir det en gudomlig hemlighet. Gud är ju inte det första man tänker på, när man ser ett nyfött barn. Här finns en rad av motsägelser. Gud, som är den som har skapat världen och allt vad den rymmer, blir själv en skapad varelse. Han som är starkare än allt annat, blir något ytterst svagt och hjälplöst. Han som är den evige, går in under tidens villkor, med ett liv av bara lite drygt 30 år framför sig.

Men kristen tro är alltså barnslig, i den meningen att vi inte får en riktig bild av Gud, om vi inte tar med barnet i krubban i Betlehem. För det handlar inte bara om en Gud som man måste falla ner i vördnad inför, som Jesaja, han med profetiorna om barnet som skall födas, hade upplevt. Han hade fått se Herren, där ”han satt på en hög och upphöjd tron”, och varit tvungen att säga: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar.” Många liknande erfarenheter berättar GT om.

Men nu har Gud, säger oss Julens evangelium, blivit ett nyfött barn. Och ett sådant känner vi ömhet inför. Om vi känner oss lite rädda, så är det för att vi inte skall skada det, inte skall kunna ta hand om det på rätt sätt. Gud är inte bara någon att frukta, utan också att vilja ta hand om. Vår bön i ett liv som inte alltid är lätt, är naturligtvis att Gud skall bära oss i sin famn, men här är det vi som förväntas ta honom i våra armar.

Ja, med Jul blir mötet med Gud mycket enkelt och barnsligt. Högmässans Ev. började med det mycket stora, det som var långt före denna världen: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Men det skedde att ”Ordet blev människa”, ”blev kött”, och så kan Johannes inleda sitt första brev med att betyga, som vi hörde i Ep.: ”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende.” Det är Julens gudomliga hemlighet: Gud kan vi ta på!

Med det här blir också livet i den kyrkan på många sätt barnsligt enkelt. Julens hemlighet, ja, hela hemligheten med Jesus, kommer man inte åt med predikningar och föreläsningar. Sådana behövs, det visar ju NT med apostlarnas undervisning om hur man skall förstå vem Jesus var och vad det han gjorde betydde. Men mer handlar det om enkelt berättande om vad som hände med honom. Barn vill veta hur det är, det är först i andra hand de frågar vad det beror på.

Och det är också barnsligt i den meningen att man lär sig genom att göra och öva. Man förklarar ju inte tekniskt hur man knyter en sko, utan man visar hur det går till, sedan får barnet pröva själv och sakta men säkert lära sig hur man gör. Så lär man sig också hemligheten med Jesus genom att tillsammans med andra fira gudstjänst. Man lär sig att be och, inte minst, lär sig att umgås med honom genom att fira nattvard. Det är till att börja med lika enkelt att förstå sig på, som det här med ett nyfött barn. Att hålla måltid tillsammans med andra är något vi alla vet vad det är.

Men sakta med säkert förs man med nattvarden in i hemligheten med Jesus. Det som till det yttre är en enkel måltid med bröd och vin, rymmer en hemlighet. Det är honom som föddes i Betlehem som vi möter och får gemenskap med. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem”, heter det i en psalm, som dessvärre har lite för knepig melodi att sjunga, ”O, sakrament, som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

För att vi skall passa in i det här att kristen tro är barnslig, krävs att vi själva blir barnsliga. Det var vad Jesus skulle komma att säga: ”Jag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn.” Att vara vuxen, med ett förnuft som alltför ofta blir begränsat av förutfattade meningar, leder inte rätt. Det är inte så man kommer hemligheten med barnet i Betlehem. Det sker genom att man själv blir som ett barn, med den enkelhet och tillförsikt som präglar ett barn.

Julens maning blir därför: Gör som Gud, bli ett barn!

4:e Advent

Psalm 164

Psalm 656

Psalm 480

Predikan vid Högmässa 4 i Advent

i S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

23 December 2018 av Kåre Strindberg,

över 1 Mos 3:14-15.  Fil 4:4-7.  Luk 1:30-35

Firningsämne: Herrens Moder

Beredelseord:  Mika 5:3

Psalmer: 164, 656, 480, 422, 39, 1:5-8.

I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:

Söndagen den fjärde Advent firar vi Jungfru Maria.

   Det Gamla Testamentet rymmer många förutsägelser om Jesus:

”[M]ed början hos Mose och alla profeterna förklarade [Jesus]

för dem vad det står om Honom i Skrifterna”, kan vi läsa i Luk 24:27.

   Ett av dessa ställen ger oss dagens GT:liga läsning,

som kallas Protevangeliet, för att det är

det första Evangelium som Bibeln har.

Herren Gud sade till ormen:

”Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,

mellan din avkomma och hennes:

de skall trampa på ditt huvud

och du skall hugga dem i hälen.”

Det handlar om en profetisk förutsägelse

om djävulen och Jungfru Maria

och mellan djävulens hantlangare och Marias ”säd” Jesus.

Jesus skall besegra den Onde

men Själv få sätta livet till på Golgata.

Det fanns långa tider i kyrkans historia

då vackra Mariabilder togs bort

– som Öjamadonnan på Gotland

som fick stå på kyrkbacken i regn och snö

och då praktfulla kyrkmålningar kalkades över,

som senare, till stora kostnader, togs fram igen.

   Nu har vi återupptagit några av kyrkans äldsta traditioner,

det är ju också direkta innebörden av ordet Reformation.

   Det finns anledning att vi här frågar oss.

Vilken vördnad tillkommer Jesu moder Maria?

Den Reformerade Katolska Kyrkan Av Den Augsburgska Bekännelsen,

som Svenska Kyrkan och MissionsProvinsen är en del av,

förrättar ingen åkallan av helgon.

Schmalkaldiska Artiklarna (2 art. Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter,

SKBS s. 318) skriver att åkallan är att ”anropa och tillbedja”, ”och dyrka”.

Om sådan åkallan riktas till någon annan än Gud, så läser vi att 

”detta är avguderi; sådan ära tillkommer nämligen Gud allena.”

Bekännelseskrifterna säger något viktigt om vem Maria är:

”Maria, den högt lovade jungfrun … är … i sanning Guds moder

och har likväl förblivit jungfru” (Konk. VIII:9 s. 636).

Och vilken funktion hon har nu:

”… den saliga Maria beder för kyrkan” (Aug. Apol. XXI s. 246).

Det är lätt att inse att bland helgonen intar Jungfru Maria en särställning;

Utan hennes tjänstvillighet som jungfru i sitt ogifta tillstånd,

hade inte Guds Son blivit människa, som Han ville.

”Må det ske med mig som du har sagt”,

sade Maria till ängeln Gabriel (Luk 1:26, 38). Elisabet, släktingen,

ropade till henne: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor.”

Själv jublade hon: ”Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig.”

I kyrkan känner vi fem huvudgrupper av böner:

1) Begärsbön

2) Förbön

3) Tackbön

4) Tillbedjan

5) Lovsägelse eller Lovprisning.

   Det är tillbörligt och rätt att instämma med ängeln

och med Elisabet – vi ger då en lovsägelse till Maria.

Om vi ber henne att göra det som Bekännelseskrifterna medger

att hon gör, då riktar vi en begärsbön till henne, t.ex.:

”Bed för kyrkan, Maria”. Eller: ”Bed för oss, Maria.”

Även tackbön för att hon ställde upp på en graviditet

som kom vid en svår tidpunkt för henne och hennes trolovade,

är på sin plats, eftersom hon inte valde abort,

en möjlighet som redan forntiden och antiken kände.

Ett tack till Josef, styvpappan, är rimligt, för hans generositet.

När vi i en betraktelse över dessa viktiga personer formulerar en tackbön

eller lovprisning, så sker den postumt, eller tematiskt

i undervisningssyfte.

Men att rikta förböner och begärsböner med åkallan

som endast tillkommer Gud,

eller personerna i den Treenige Gudomen,

vore att vi försökte ge Guds härlighet till Maria.

Den skulle hon då inte ta emot, om hon så än fick den:

”Jag är Herrens tjänarinna”, säger hon.

Ej heller är hon eller något annat helgon eller ängel

en medlare mellan Gud Fader och människor,

för det är Den Helige Ande (Joh 14:18, 26).

   Ett sådant bruk av Maria vore måhända romerskt,

men ingalunda katolskt.

Det var mot bakgrunden av förfallet i Romkyrkan

under medeltiden och renässansen som reformatorerna

tonade ner Marias betydelse,

till förmån för Bibelns klara centrering kring Guds eget väsen,

Ord och verk. Det var nödvändigt då.

Men mot missbruk kan vi ställa rätt bruk,

istället för inget bruk alls.

Särskilt äldre protestantisk teologi har försummat

att belysa bibelns kvinnor och den kvinnliga erfarenheten.

Maria är viktig,

inte minst för att den moderna och radikala feministteologin

inte vill ha med hennes fromhet att göra.

Maria är en förebild för all kvinnlighet och för hela Kyrkan.

Ordet vilar i Kyrkan.

Fredspristagaren Moder Teresa av Calcutta skriver:

”Maria är den som står närmast prästerna.

Ingen kunde ha varit en bättre präst än Jesu moder.

Hon kan verkligen utan tvekan säga:
”Detta är min kropp”,

för det var verkligen sin kropp hon gav åt Jesus.

Ändå förblev Maria endast Herrens tjänarinna,

så att du och jag alltid kan vända oss till henne som vår mor.

Hon är en av våra egna,

och vi kan alltid vara ett med henne.

Det var naturligtvis därför Maria lämnades kvar efter himmelsfärden:

för att stärka apostlarnas prästämbete,

för att vara en mor åt dem till Kyrkan (…).

Hon fanns där.

Liksom hon hjälpte Jesus att växa hjälpte hon Kyrkan

att växa i början.

Hon lämnades kvar så många år efter Jesu himmelsfärd

för att hjälpa till att bygga upp Kyrkan.”

Källa: Maria – försoningens Moder.

Fredestad Förlag, Vejbystrand 1988.

Varje kristen, kvinna som man

delar i någon mån Jungfru Marias erfarenhet

”att ta emot en Annan i sitt inre”

och så, om än i liten skala

få vara bärare av Kyrkan.

Här finns ord till kvinnorna:

   Det är tur att ni finns!

Det är bra att ni är kvinnliga.

Håll fast vid det!

Tro inte att man får större människovärde

av att tona ner det kvinnliga

och försöka härma det manliga.

Kvinnor som kräver plats för kvinnligheten inger respekt.

   En del kvinnor blir mödrar,

det kan komma oplanerat.

   Ibland väljer livet själv åt en

– acceptera graviditeten.

Det finns knappast svenska barn att adoptera längre.

   Det är inte alltid så lätt att hålla ihop en familj.

Men vem har lovat att allt skulle vara lätt alla gånger?

Här finns ord till männen:

Det är tur att det finns män!

Tidandan vill göra kvinnor mer maskulina

och män mer feminina,

men det vill inte Gud.

Han skapade just män och kvinnor

för att de skulle hjälpa varandra

just med sina olikheter.

Josef ställde upp för både Maria och barnet. Då blev han välsignad

Han behövde aldrig ångra att han öppnade sin manliga famn.

   Alla män blir inte fäder,

men alla män behöver umgås med kvinnor och barn,

behöver ge och ta i gemenskap med dem och själva bli välsignade.

Idag kan vi även hylla Josef och manligheten.

Det är tillbörligt och rätt.

Aposteln Paulus ger oss ett gott råd i Filipperbrevet:

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära.

Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber,

tacka då Gud och låt Honom få veta alla era önskningar.

Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker,

ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”

Eftersom all tillgång ändå är begränsad så kan man säga att

Friast är den som har minst behov.

Kan man inte öka sina inkomster så får man minska sina utgifter.

Kan man styra sina begär? Ja, i stor utsträckning.

Kyrkans glada lovsång är en nödvändig stridshandling:

“Gå med oss på livets och sanningens stig, att mitt under striden

vi börjar Dig tacka och lova för segern” (SvPs100:4b).

Alltför länge har vi mera sörjt över den synliga, yttre, Kyrkans läge,

och mindre glatt oss över den osynliga Kyrkans inre glädje,

som ingen kan ta ifrån oss.

Låt oss bedja med Fader Gunnar:

       Herre, vår Gud,

       Du som utvalde Jungfrun Maria till Din tjänarinna,

       vi bedja Dig, låt oss icke förgäta hennes heliga föredöme

       utan hålla hennes bild levande i våra hjärtan

       och uppväck hos oss en rätt kärlek

       till denna Din utkorade dotter, att vi må likna henne.  Amen.

(ur Den apostoliska tron)

       Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 39

Psalm 1

Postludium

 

3:e Advent

Psaltarpsalm 671

Psalm 423

3:e i Advent – 2018    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 423:-, 36:-, 103:4-6

Det har blivit så att alla, nåja, nästan alla, är överens om grundlinjen för budskapet den här 3:e Adventssöndagen. I dagens GT-läsning hörde vi profeten Jesaja säga: ”… skall jorden slitas ut som en klädnad.” Samma sak sägs i Ps. 102: jord och himmel ”är plagg som slits ut”. Det här är ju just vad som bekymrar dem som nu har avslutat ett möte om klimatförändringarna i Katowice i Polen. Så som vi människor numera lever, är risken överhängande att vi förstör vår värld.

Så tänkte man inte för inte så länge sedan. Då upplevdes jorden som fast och trygg. Det fanns stor optimism om att man med ständigt nya uppfinningar skulle kunna göra livet ännu bättre. Men så kom insikten om att det har sitt pris att tära på jordens resurser. Då kommer de så småningom att ta slut. Och man förstod att också en stjärna och en planet har sin livslängd, omåttligt mycket längre än det korta människolivet, men att den ändå någon gång skall ta slut.

Men om nu baslinjen är densamma, så är inte reaktionerna det. På klimatmötet har man försökt besluta om att begränsa utsläppen av koldioxid och annat som förändrar klimatet. Det handlar om att rädda vad som räddas kan. Och man har väl inget annat att göra. Lever man ”utan hopp och utan Gud i världen”, utan hopp om annat än vad människor själva kan åstadkomma, så finns inget annat att göra än att kavla upp ärmarna och försöka få stopp på det som föröder.

För oss kristna gäller något annat, och vi påminns om det den här söndagen. Den kommer med ett budskap om omvändelse, om bot och bättring. Men den ger också löften inför framtiden, löften av en annan dignitet, eftersom det inte handlar om vad vi människor möjligen skulle kunna få till. Det finns en framtid i Guds planer för den värld och den mänsklighet som han har skapat.

Låt oss börja med löftet. Jesaja tecknade en realistisk bild av framtiden: ”… skall jorden slitas ut som en klädnad.” Men samtidigt förmedlade han löftet: ”Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård.” Det som började i en trädgård, i Edens paradis, skall en gång skapas om till detsamma. Samma bild ges i Upp. med dess visioner om den sista tiden: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta.”

Advent vill påminna oss om Guds löften, så att vi inte glömmer bort dem i allt tal om en bekymmersam framtid. Därför har Jesaja blivit den första av Adventsgestalterna. Ja, vi läser ju varje söndag något avsnitt ur GT, för att hjälpa oss att se det gudomliga mönstret av löften inför framtiden. När vi då samtidigt ser att många löften faktiskt har gått i uppfyllelse, får vi en bild av en trofast Gud som inte kommer med tomma löften, utan håller vad han har lovat.

I Ep. har vi hört aposteln Petrus understryka det här. I det här livet, som så ofta blir mödosamt, ger Gud oss tröst och hopp. ”Profetorden bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum.” ”… som till ett ljus som lyser på en dyster plats”, översätter Folkbibeln.

Och han markerar att det här är något annat än mänskliga förhoppningar. Visst finns det falska profeter, men det som de äkta profeterna kom med var inte egna funderingar, för ”ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av Helig Ande har människor talat ord från Gud”.

Om budskapet i Advent bygger på grundlinjen att allt skall slitas ut, så är budskapet också att Herren skall komma. Det är ju ’ankomst’ som det latinska ordet ’advent’ betyder. Det sammanhang vi väl i första hand tänker på är att Advent är den tid som leder till Jul, då vi med tacksamhet skall glädja oss över hur Gud en gång kom till oss, genom att den gudomliga Sonen blev människa i Jesus.

Men kyrkoåret inbjuder oss inte bara att minnas vad Gud tidigare har gjort, utan också vad han lovar att göra i framtiden. Också inför den ges löftet: Herren kommer! Och när vi då ser hur gudomliga löften gick i uppfyllelse med Jesus födelse, så skall vi lita på att också de löften som ännu ligger kvar skall gå i uppfyllelse.

Det är klart att också vi är bekymrade över vad ett förändrat klimat kan komma att föra med sig. Fast samtidigt skall vi hålla viss distans till prognoser och varningar, när de inte räknar med någon Gud och med hans hemlighetsfulla planer för sin skapelse. Och vi grips inte av panik, när vi är övertygade om att vad som än händer, så ligger framtiden i Guds hand. Ingen av oss är glad över de besvärligheter som kanske kommer, men vi vågar tro att Gud till slut har en god framtid i beredskap.

I det här mönstret av löften som går i uppfyllelse träder den här tredje Adventssöndagen Johannes döparen fram. I Ev. hörde vi Jesus säga: ”Ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma.” Han anknöt då till det löfte som gavs genom profeten Malaki: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Så som vi kristna ställer samman böckerna i GT, är det här det sista som sägs, även om vi sedan har de apokryfiska skrifterna innan NT börjar.

Johannes döparen var därmed den som markerade att nu skulle gudomliga löften börja gå i uppfyllelse. Det som komplicerar det något är att Johannes själv avvisade tankar om att han skulle vara den utlovade återkommande Elia. Vi skall nog förstå det inte bara som ödmjukhet, utan också som den normala hållning för en profet: Det är inte jag som är märklig, utan det budskap som jag kommer med. Men Jesus pekar alltså ut honom som uppfyllelsen av ett gudomligt löfte.

När vi nu har fäst ögonen på Johannes döparen, så är det dags att tänka på den del av Adventsbudskapet som är maningen till omvändelse, till bot och bättring. Johannes ville alltså inte se sig själv som uppfyllelsen av något gudomligt löfte. Hans budskap var att löftena snart skulle gå i uppfyllelse, och att man därför måste göra sig beredd för det.

Så börjar Markus, som inte har någon skildring av Jesu födelse, sitt evangelium med att påminna om Jesajas löfte: ”Se, jag sänder min budbärare framför dig, och han ska bereda vägen för dig.” I sin godhet ger Gud oss möjlighet att förbereda oss. Det handlar dels om att få klart för sig vad löftet är, så att man skall kunna se och förstå när det går i uppfyllelse. Men det handlar också om att göra sig beredd att kunna ta emot det som Gud efter sitt löfte kommer med.

Vad som skall ske är att det som tillhör detta jordiska liv skall förändras. Men nu är det ju så att vi, av olika anledningar, gör oss hemmastadda i den här världen. Vi anpassar oss alltför lätt efter de värderingar och omständigheter som här gäller. Det innebär dessvärre att vi kommer längre och längre bort från Gud. Vi kommer att leva på människors sätt, och inte på Guds.

Därför krävs det att vi vänder om, och inriktar oss på det som skall komma. Det är inte i det som tillhör den här världen som framtiden ligger, utan i det som Gud har lovat och kommer att låta gå i uppfyllelse. Vid det fäster vi vårt hopp, men då måste vi också göra vad vi kan för att forma vårt liv så att vi kan passa in i det.

Det är då viktigt att vi inser att Advent inte bara vill bereda oss föra att ännu ett år fira Jul. Det handlar än mer om löftet att Herren slutligt skall komma, och låta de gudomliga löftena helt och fullt gå i uppfyllelse. Därför skall vi låta Johannes maning till omvändelse, till bot och bättring gälla också inför det. Det blir fråga inte bara om julstädning, utan om städning inför evigheten.

Det här med löfte och vilja till beredelse hör ihop. Bryr vi oss inte om löftet, så finns naturligtvis ingen anledning till beredelse. I Ev. hörde vi Jesus tala om det kommande himmelriket och, uppenbarligen som varning om hur det inte får gå till, om hur somliga ”söker rycka till sig det med våld”. Det kommer inte att lyckas, det är i stället Johannes hållning som gäller: omvändelse och bön om syndernas förlåtelse.

När vi ser Advent ur ett evighetsperspektiv, blir frågan först om vi verkligen ser budskapet om Herren Jesu slutliga ankomst som ett löfte, som något som vi fäster vårt hopp till, som något som vi längtar efter. Är det så, blir Adventsmaningen till omvändelse, till bot och bättring än mer angelägen.

Psalm 36

Psalm 39

Psalm 103

Postludium

2:a Advent

Högmässa 2:ra söndagen i Advent den 9 december 2018

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Joel 2: 30 – 32, Hebr. 10: 35 – 39, Mark. 1: 14 – 15

Liturgisk färg: blå eller violett

Skriftermål

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi läser i 2 Petri brev 1:19 Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

Ge akt på det profetorden! Detta ord tar vi till oss idag, då vi förbereder oss för firandet av Jesu födelse. De var ju vägröjare för Herren Jesus. I gamla Evangelieboken var Tredje advent tillägnad vägröjarna. I vår har nu texterna koncentrerats till Johannes Döparen. Därför påminner vi oss, i detta skriftermål, profeternas budskap. Jeremia skriver i 22:29 Land, land, land, hör Herrens ord! Hör herrens ord! Vi får genom dem kallelse att vända om och göra bättring inför Herrens ankomst. Vi skall även se framåt och förlita oss på Guds löften. Att våga tro är, har någon sagt, som att stå vid kanten av ett stup och höra någon ropa: ”Hoppa, jag tar emot dig!”

Så får vi idag bekänna, förutom våra synder och underlåtelser, bekänna vår bristande tro på Guds löften och vår bristande förmåga att ta emot Jesus och Guds rike i våra hjärtan.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Gudstjänstfirande församling!

Vår text idag kommer efter Johannes Döparens fängslande. Jesus framträder och predikar. Förelöparens tid var ute; nu kommer Jesus med evangeliet – det glada budskapet. Professor Fridrichen påpekar, att Jesu budskap och framträdande inte alls var i överensstämmelse med av traditionen förmedlade om Herrens Smorde. Inte heller var Hans verksamhet förlagd i Jerusalem. Han grundar Sitt rike i de avlägsna trakterna i Galiléen. Endast en sak uppfyller Han: Han gick upp till Jerusalem för att dö där enl. Luk. 13: 33, där Jesus säger: ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem.

Guds rike är för handen, när Jesus predikar. Något nytt har kommit. Johannes Döparen hade förkunnat, att Guds rike är nära, men under domens synvinkel. ”Omvänd er och bär omvändelsens frukter.” Jesus predikar Gudsrikets närhet som ett evangelium – glatt budskap. Därför vill Jesus ha omedelbar omvändelse och tro. Löftet som Israel fått är nu inom räckhåll, en aktuell realitet. Framtidshoppet är inte längre en utopi.

För världen är Guds rike här på ett osynligt sätt. Men det finns här och nu för den troende. En gång skall det visa sig i all sin härlighet vid Jesu återkomst. Då får de, som tillhör detta rike, följa sin Herre och Konung till Paradiset, där detta rike ta synlig gestalt för själarna; de trogna får se det från insidan men de otrogna från utsidan; de får icke komma ditin. Vi skall betänka, att Guds rike kan komma när som helst. Är du och jag beredda, om det kommer i eftermiddag?

Gör bättring, stod det i gamla översättningen, nu omvänd er.

En sinnesändring är nödvändig. Bättring och tro. Vi måste omvända oss från allt det, som skiljer oss från Gud. Räddningen finns då i tron på Guds löften och att Jesu, Guds Sons blod renar oss från all synd. De i synden sovande måste väckas. Vi ser så mycket av förtvivlan i vårt samhälle. Människor känner sig tomma och försöker fylla till exempel med stimulerande gifter, spåmän, allehanda religions surrogat samt jakt efter rikedom och makt. Tro evangelium, nu tro på budskapet. Det är nu, som vi skall omvända oss.

Kyrkoherden Theodor Wallerius född i Göteborg 1874 har några synpunkter på Gudsriket i världen. Det verkar så ringa och oansenligt. Det kommer inte med några åthävor. I stället är det nådesinrättningar, som skall hjälpa människor att tro. Detta märker inte den världsliga människan, som inte förstår det, som Guds Ande tillhör. 1 Kor. 2:14 Den oandlige tar inte emot, vad Guds ande säger, det är dårskap för honom, och han kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.

Oansenligt och ringa synes det ock vara, då det härliga budskapet är dolt under mycken andlig och lekamlig vedermöda. De troende äger mycket gott såsom Guds barn: Guds kärlek, omvårdnad och försvar. Ps. 17:8 Bevara mig som din ögonsten, göm mig i dina vingars skugga. De är dyrt aktade av Gud såsom Sonens bröder och medarvingar; Jes. 34: 4 Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Detta är, säger Wallerius, för tron, ty andlig och lekamlig vedermöda kan falla på den troendes lott: smädelse, förföljelse, och anfäktelse; ävenså lekamlig vedermöda: svårigheter i livet, varunder världen frågar bespottande var är nu din gud?

Vi skall även litet betrakta, när Guds rike kommer i sin fullbordan vid Jesu återkomst. En annan av dagen texter har liknelsen om fikonträdet i Lukas 21: 29 ff. Han (Jesus) gav dem en liknelse: ”Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva, att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni, när ni ser detta hända, att Guds rike är nära. Jesus har före dessa ord beskrivit sluttidens vedermödor. Då skall de troende lyfta upp sina huvuden, ty befrielsen närmar sig. I Uppenbarelsebokens 14:de kapitel talas om de två skördarna, de rättrogna skördas till Gudsriket, men de ogudaktiga till evig fördömelse. Alla troende behöver inte skåda allt detta. Herren säger i 2 Kon. 22: 20 Jag skall låta dig förenas med dina fäder, så att du i ro får läggas i din grav, och du skall slippa se den olycka, som jag skall låta drabba denna plats. Jesaja profeterar i 57 1f. Den rättfärdige går under, och ingen bryr sig om det, de trogna rycks bort, och ingen märker det. Ansatt av ondskan rycks den rättfärdige bort, men han skall få frid.

Vad vill nu denna dag lära oss? Guds rike kom till jorden med Jesus. Nu gäller det för människan att ta ställning, att välja världen eller Guds rike. Vi kan inte bli saliga utan de av världen föraktade salighetsmedlen: Ordet och sakramenten. Ingen annan grund kan läggas än den sten, som byggningsmännen förkastade, Jesus Kristus. Hos. 14: 10 Den som är vis skall förstå detta, den som är förståndig inser det. Herrens vägar är de rätta, och de rättfärdiga vandrar på dem, men syndarna kommer på fall. Jag förutsätter förstås, att alla vi, som är här, har kommit till denna insikt och vishet. Vi förlitar oss på Gud. Klagovisorna 3: 22 Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Vi behöver intet frukta. Ty Herren är ett fäste i nödens tid. Nahum 1:7 Herren är god mot dem, som hoppas på honom, han är ett värn på nödens dag, han tar sig an dem, som flyr till honom. Det vi skall tänka på är, att vi skall vara vaksamma. Vaksamma på oss själva, så att vi inte faller, vaksamma i väntan på Jesu återkomst i härlighet.

Min själ går fri ur dödens dal

Der bojan man begrafver;

I himlen, bland de trognas tal,

Umgängelse hon hafver.

Säll den, som är i Herrans hand!

Säll den, som hem till fridens land

Från lifvets stormar hunnit!       (Wallin)

Amen.

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till vår vänförsamling i Kanneljärvi inbragte                Kr. Kollekten idag tillfaller vår koinonia, som inför nästa år är i stort behov av pengar, då kommande budget visar ett stort underskott. På onsdag mässa i andra veckan i Advent med undertecknad. Nästa söndag predikar +Göran.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud helge Er helt igenom och bevare Er hela och oskadda, när vår Herre Jesus Kristus kommer! Amen.

Psalmer: 107: 4

661:-

424:-

422: 1 – 2

422: 3 – 5

  39:-

109:-

1:a Advent

Psalm 103

Psalm104

Syster Kerstin läste en av texterna

Psalm 105

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

1 Advent  (II  1983 års KHB), 2 December 2018

i S:t Sigfrids kyrka,  av Kåre Strindberg    över

Sak 9:9-10. Upp 3:20-22. Matt 21:1-9. Joh 18:36-37.

Firningsämne: Ett nådens år

Beredelseord:  1 Joh 1:5b-10

Psalmer: 103:1-4. 655. 104, 105. 108. 39. 106:1-4.

Predikan

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Äntligen så är dagen här!

Så mycket förberedelser, in i det sista.

Så bryter jublet ut i sång och glädje.

Två scener ur den bibliska historien framträder

på ett särskilt sätt i kyrkan idag.

1. Jesus drar in i staden och blir hyllad.

En fest- och seger-yra har lägrat sig.

Några är ännu lite frågande,

de förstår inte varför alla är så glada.

Det finns en förhistoria som några kan berätta

som förklarar varför alla känner glädje,

ja, även de som inte riktigt förstår varför.

För länge sedan i mörka och onda dagar,

kom ord från Gud, genom profeten Sakarja

500 år före detta intåg:

”Ropa ut din glädje, dotter Sion,

jubla, dotter Jerusalem!

Se, din konung kommer till dig.

Rättfärdig är han, seger är honom given.

I ringhet kommer han, ridande på en åsna,

på en ung åsnehingst” (Sak 9:9-10).

Nu är tiden inne, en ledare ur folkets djup som skulle komma

har kommit.

Hosianna, Davids Son!

Välsignad är Han!

Hosianna i höjden!

2. Den andra scenen, från vår predikotext idag

kan kännas som om den vore tagen åratals efter för förra,

men det är bara någon dag emellan dem

vid Pilatus palats, vid slutet av Jesu levnad.

Nu har jublet över Kung Jesus, Messias/ Kristus, ebbat ut.

Han står anklagad inför myndigheterna anklagad för att vara kung,

vilket Han verkligen är, fast på ett annat sätt

än både de hurrande folkmassorna

och de surögda makthavarna hade tänkt sig.

Aha: en kung – makthavarna vädrar konkurrens –

men det är i ett rike av ett annat slag.

Förvänta ingen militär resning mot de utländska soldaterna.

Förvänta inget snabbt välstånd i sikte.

Kung Jesus är definitivt inte sådan som man tänkt sig:

Han söker inte statlig makt och inflytande.

Ingen livvakt omger Honom.

Ingen budget har Hans rike.

Ingen polis.

Inget palats.

Inga riksgränser.

Han hade sagt att Riket

”kommer inte på ett sådant sätt att man kan se på det med sina ögon.

Ingen kan säga: ”Här är det”, eller ”Där är det.

Nej Guds rike är inom er”  (Luk 17:20).

”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla” (Mark 8:35).

Vi minns fortsättningen för Jesus när Han gick den svåra vägen.

Vi bär med oss hela dramat nu

och den oerhörda vändningen, när Han, på den tredje dagen

efter korsdöden uppstod ifrån de döda.

För det är Jesu uppståndelse vid Påsk

som gör att vi firar intåget i Jerusalem vid Första Advent

och firar Han födelse vid Jul.

Jesus är kung av ett slag som även kan tilltala en republikan.

Hans rike har inga Jordiska gränser som behöver försvaras militärt.

Rikets makt ligger främst i att det äger Sanningen.

Dess ambassadörer samlar alla olika medborgare

som längtar efter att höra Sanningens ord och leva efter det.

Ambassaderna som finns i varje församling

känner man igen på klockklangen och lovsången.

Ambassaden i Sigfridslunden har kyrkklockan i sitt röda trätorn.

Det finns klockstaplar och kyrktorn över nästan hela Jorden.

Mot södra jordpolen står de upp-och-ner

sett från vårt nordliga perspektiv.

men  människorna går där helt lugnt

och oroar sig inte för att falla av planeten.

Jesu Kristi rike har rötterna i Himmelen

och kronan nere i armodet och nöden på Jorden.

I Sigfridslunden har klockan ringt i 114 år.

Här säger Jesus idag:
”Den som hör till Sanningen lyssnar till Min röst.”

Och Han säger: ”Mitt rike hör inte till denna världen” (Joh 18:36).

Tidigare har Han lärt lärjungarna i Sin mönsterbön:

”Ske Din vilja såsom i Himmelen

så ock på Jorden” (Matt 6:10. Luk 22:42).

Det senast nämnda kan vi betrakta som Kyrkans programförklaring:

vi vill att Guds vilja skall förverkligas på Jorden.

Men: Kristi rike kommer inte från Jorden

och kan aldrig förverkligas med Jordiska medel.

Pilatus frågade Jesus: ”Vad är sanning?”

När Jesus till slut möter Pilatus blir det ett möte

mellan han som kan ta liv och Han som kan ge liv, nytt liv, evigt liv.

Vad Pilatus inte kunde ana var att Sanningen är en person;

Guds Ord, som fanns i begynnelsen,

som allt har blivit till igenom

och som blev människa

är född i fattigdom men är omätligt rik i Sig Själv.

Framför står Jesus som sagt om Sig Själv:

”Jag ÄR Sanningen.”

.

Skapelseordet, förutan vilket

ingenting har blivit till, av allt som finns till

Ordet som levandegör

är sanningens ord, ja, Sanningen Själv.

Verklighetens yttersta grund.

Idag, 2 December 2018, firar vi även det nya kyrkoåret,

med dess firningsämne: Ett nådens år.

Aldrig tidigare har väl behovet av ett nytt kyrkoår

med dess längtan efter väckelse och förnyelse

i Sverige och i den svenska kyrkan varit större,

kan jag tycka.

Många som ropade ”Hosianna” svek sen sin Mästare

och ropade ”Korsfäst!  Korsfäst!”

Dagens svikare är mer verbala numera …

Till dem måste Jesus sanningsenligt säga:

”Jag känner er inte.”

Men Han riktar Sitt allvarsordet i tid.

”Där det finns tid finns det nåd”,

skrev en gång Folke T. Olofsson.

”Om någon älskar Mig, håller han fast vid Mitt ord,

och Min Fader skall älska honom,

och Vi skall komma till honom

och ta Vår boning hos honom”,

utlovade Jesus Kristus (Joh 14:23).

Det finns ett djupgående problem att arbeta sig igenom:

i dagens Episteltext från Uppenbarelseboken

betygsätts en av de 7 exempelförsamlingarna: Laodikeia.

Församlingen där fick budet att höra Guds ord

och öppna sina hjärtans dörrar för Honom.

Det gjorde de emellertid inte.

Så säger Herren:

”Du är varken kall eller varm!”

”Du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd

och fattig och blind och naken.”

Det riktigt bekymmersamma

när det gäller de 7 exempelförsamlingarna

i den unga kyrkans kärnområde i Mindre Asien

är att de alla var historiskt betydelsefull i kristenheten,

men Laodikeia och 4 andra namngivna är idag ruiner

och saknar kristna församlingar.

Endast 2 församlingar fick helt godkänt:

Smyrna och Filadelfia (nuv. Izmir och Alaşehir i Turkiet).

Det är bara där som det fortfarande finns livaktiga

kristna församlingar idag.

”Saktmodig, mild och god”,

är stilen hos Jesu lärjungar,

och att aldrig, nej aldrig, göra avkall på sanningen,

sanningen som Den Helige Ande uppenbarar

för lyhörda samveten.

Adventstiden är en väntan på Kristi ankomst till

Sin kyrka

till våra hjärtan

till vårt land och vår värld.

Jesus Kristus är densamme igår, idag och i evighet  (Heb 13:8).

Därför kan vi utbrista i jubel:

Gå, Sion, din Konung att möta.

Gå Stockholm, din Konung att möta.

Gå Sverige, gå Europa, gå du Jord din Konung att möta

Ty Han kommer från eviga fröjder,

Han lämnar Sin tron av kristall,

för att ge dig och mig, envar

en plats vid Hans sida.

Så högt älskar Han oss.

Så var glad, var glad

och hylla din Konung och Gud.

AMEN

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 108

Ps 39

Psalm 106

Postludium