Alla inlägg av Jan

4:e sön. eft. Tref.

4:e efter Tref. – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

588:1-3, 291:-, 399:-, 161:3-4

”Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”, fick Mose höra, när han på berget Sinai för andra gången fick ta emot Guds Lag. Det är sedan det grundläggande budskapet i GT. Gud kräver att man följer hans vilja, som man ju vet vad den är, när man har fått ta emot hans Lag. Men han är alltid villig att ge förlåtelse.

Budskapet är detsamma i NT. Vid en avgörande vändpunkt i frälsningshistorien, den första Pingstdagen, höll Petrus en lång predikan, då han förklarade vad det är som har hänt. Jesus hade uppstått från de döda, och Gud hade, enligt det profetiska löftet, utgjutit den Helige Ande. När man då frågade: ”Vad skall vi göra”, svarade Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.”

Vårt behov inför Gud är att få syndernas förlåtelse, och Gud är villig att ge det. Det här är ett budskap som vi också om och om igen hör i kyrkan. Vi inleder vår högmässa med att bekänna våra synder, och prästen försäkrar oss att Gud då förlåter oss. Och när vi firar nattvard, hör vi i instiftelseorden: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Det finns en risk med att det näst intill tjatas om att Gud förlåter oss vår synd: att vi tar det för givet. Det stora budskapet blir inte längre ett tröstefullt budskap, utan närmast en självklarhet. Vi räknar med att vi skall få förlåtelse. Och det kan dessvärre leda till att vi tar ganska lätt på det där med synd, med att inte leva efter Guds vilja. Vi får för oss att Gud inte är så noga med hur vi lever. Vi förvandlar löftet om förlåtelse till ett budskap om att Gud har överseende med oss.

Bibeltexterna den här söndagen ger oss en del aspekter på det här, både på förlåtelse och på att leva efter Guds vilja. I centrum står som alltid det Ev. som har lästs. Det handlar idag om hur Jesus inte dömde en äktenskapsbryterska. Det står inte direkt att han gav henne del av Guds förlåtelse, men det är naturligtvis ändå fallet.

Det finns flera skildringar av hur Jesus förlät människor deras synder. De följer inte riktigt samma mönster. När man kom till honom med en lam man på en bår, som man sänkte ner från taket, så ges förlåtelse utan att mannan som fick den gjorde någonting. Han bara fick den rätt av.

För två söndagar sedan hörde vi om Sackeus. Varför han var så ivrig att få se Jesus, står det ingenting om. Men när Jesus ville komma hem till honom, tog han emot honom med glädje. Det sägs sedan inget direkt om att han bekände sina synder, men han lovade ju bot och bättring. Jesus konstaterade då att ”i dag har frälsning kommit till det här huset”.

Förra söndagen hörde vi liknelsen om den förlorade sonen. Han bestämde sig för att bekänna sin synd, men han vågade inte be om förlåtelse, i varje fall inte helt ut. Han kom tillbaka hem med sin bekännelse, men hans bön handlade bara om att få bli en av tjänarna i huset. Att fadern var villig att förlåta honom helt ut är liknelsens oväntade budskap. Det är därför ett avgörande budskap om vad Gud vill med oss.

Kvinnan i dagens Ev. är som den lame mannen: hon gör ingenting. Allt utspelar sig runt henne. Det enda hon säger är: ”Nej, herre”, som svar på frågan: ”Var det ingen som dömde dig?”

Som sagt, mönstren i de här skildringarna är lite olika. Vi kan notera att det uppenbarligen inte finns några bestämda förutsättningar som måste uppfyllas, för att Gud skall ge förlåtelse. Det är något som strömmar ut ur hans väsen, han som är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”.

Men förlåtelsen är ändå insatt i ett sammanhang, som är ofrånkomligt. Det är väl dessvärre så att många predikningar den här dagen slutar med Jesu ord: ”Inte heller jag dömer dig.” Men det var ju inte det sista Jesus sade till henne: ”Gå nu, och synda inte mer”, lade han till. Om det inte först har kommit en syndabekännelse, så skall ändå följden vara en vilja till bättring, till att i fortsättningen leva efter Guds vilja.

Om det inte blir så, blir förlåtelse en gåva utan värde. Det är väl så att när vi i högmässan bekänner vår synd, känner vi vanligen inte så mycket skam. Vi noterar tillfällen då vi har handlar själviskt, och suckar över det. Men den medvetenheten är tillräcklig. Det är inte våra känslor som är det viktiga, utan hur det faktiskt är. Vi behöver då inte heller känna någon stor lättnad över att fått förlåtelse. Men att följden skall vara bot och bättring måste vi på något sätt vara på det klara med.

Att Gud förlåter oss skall alltså påverka vårt liv. Det talar texterna idag om. Profeten kommer med uppmaningen: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet!” Och vi har hört Paulus uppmana oss att inte döma varandra, eftersom vi kan komma ifrån att vi lever så att Gud egentligen har anledning att döma oss. Det här sammanhanget blir ju en av bönepunkterna i Fader Vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter den oss skyldiga är.”

Bekännelse, förlåtelse och vilja till bot och bättring hör på olika sätt samman. Det kommer till uttryck före, då vi, inte utan besvikelse, erkänner att vi har brustit i vad Gud har haft anledning att förvänta sig av oss. Men vi ber ju också: ”Hjälp oss att leva i din förlåtelse.” Det är också viktigt vad som sker efter förlåtelsen. Den ges oss utan att det krävs att vi gör något, men följden skall bli vi att formar vårt liv efter Guds vilja. Vad det nu än kan vara, har att förändra vårt liv.

Det finns en detalj i händelsen med äktenskapsbryterskan, som kan förstås i anslutning till det ena eller den andra av de här sammanhangen. Till männen som kom dragande med kvinnan, sade Jesus: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.” Och det noteras sedan att de alla gick därifrån.

Varför gjorde de det? Ja, det man kanske först tänker på, är att de insåg att de faktiskt inte var utan synd. Ingen ville stiga fram och säga: ’Jag är utan synd!’ Vad som utspelar sig är en tyst syndabekännelse. Det blir ett gott föredöme.

Men det kan också handla om det andra sammanhanget, om att ansvaret att leva efter Guds vilja, vad det än kan kosta. Enligt Lagen, som den var given, skull en äktenskapsbrytare stenas. Men vid den här tiden var det så att dödsstraff bara fick utdömas av den romerska ockupationsmakten. Det kunde väl hända att någon straffades med döden. Om en folkmassa reagerade, var inte så lätt att utreda vem som var skyldig. Men när Jesus nu hade talat om vem som skulle kasta den första stena, så var naturligtvis alla intresserade av vem det skulle kunna bli. Den som började skulle inte kunna förklara sig oskyldig.

Det var ingen som ville ta på sig de obehagliga påföljder som skulle komma av att följa Guds vilja, så som den i det här fallet var uttryckt. Då blir det som hände ett dåligt föredöme. Att tala om vad som är Guds vilja, och att kräva att andra följer den, är man villig till. Men att följa den själv, med det obehag det leder till, är inte lika lätt. I vår vardag blir det vanligen inte lika dramatiskt som i dagens Ev., men inte utan möda.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Det som Jesus sade till kvinnan, säger han nu till oss. Vi måste ta till oss båda sakerna. Den förlåtelse som Gud i sin stora barmhärtighet och mildhet vill ge oss, får inte bli det enda. Den skall leda till ett liv efter hans vilja. ”Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse”, är den fråga som dagens Ep. ställer. Ja, låt oss be om den Helige Andes hjälp att förstå det!

2:a sön efter Tref.

Högmässa 2:ra sönd. ef. Tref.  Den 30 juni 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 5 Mos. 7: 6 – 8, 1 Kor. 1. 26 – 31, Luk. 19: 1 – 10

Liturgisk färg: grön

S K R I F T E R M Å L

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Kallelsen till Guds Rike, är dagens överskrift. Jesus säger: Matt. 11:28ff. Kom till mig, alla ni, som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Herren Jesus är frids- och tröstekällan i världens öken. Kallelsen till Hans Rike ljuder varje stund. Kom! Vi som har hörsammat kallelsen, stannar vi kvar varje stund under Jesu ok? Visst är det så, att vi ofta försöker slingra oss ut ur oket av olika anledningar. Visst är det så, att vi ofta tycker, att oket är onödigt tungt. Visst är det så, att vi ofta knorrar. Det här skall vi särskilt bekänna idag.

Som vanligt har vi egentligen också mycket att tacka för. Naturligtvis först för att Jesus kallat och funnit oss samt att vi funnit Honom. Hos Honom erfar vi ro och vila. Hans börda är inte alltid så tung, som vi inbillar oss. Vi får mer till sinnes än vi förtjänar. Han prövar oss icke över vår förmåga.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

In nomine

Vi har lämnat den festrika delen av vårt kyrkoår, som tar upp de stora frälsningshistoriska händelserna. Nu är vi inne i Trefaldighetstiden, som behandlar vårt liv som kristna. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och sist vilka, som kallas: Publikaner, syndare, förlorade.

Dopet är det kristna livets grund. Förra söndagen handlade om dopets oerhörda kraft och betydelse. Vi påminner oss ånyo några viktiga fakta:

Dopet, som är nödvändigt för saligheten, gör, att vi blir Guds barn, medlemmar i Kyrkan, att vi blir andedöpta, att vi får syndernas förlåtelse – i barndopet arvsynden – och att vi får evigt liv till arvedel. Utan dopet inget av detta.

Genom Kyrkan kallar Gud oss, innan vi själva något förstår eller förmår, i det Heliga Dopet.

Så till texten: En kommentator beskriver livet runt Jesus, när Han vandrar omkring. Ett brokigt och svallande folkliv sätts i rörelse. Målande beskrivs i evangelierna det som händer: demonbesatta upphäver vilda skrin, epeleptiska vrider sig i kramp med fradga om munnen, hål bryts i taket för att kunna sänka ner en sjuk. Dagens berättelse om Sackaios/Sackeus i palmstaden Jeriko intar en särställning bland dessa dramatiska händelser. Här är inte fråga om en fattig, sjuk man utan en rik, välbärgad. Först kan den lille mannen verka lite komisk och ömklig. En kommentar har försökt se lite mellan raderna om vad som kanske skett denne lille man, som nu klättrat upp i mullbärsfikonträdet. Kommentaren säger, att kanske han blev retad och mobbad under sin uppväxt. De flesta i Jeriko var rika, själsäkra och högröstade. Han kunde inte undgå, vad de sade om honom. Till slut kände han sig omsluten av fiender. De, som sårade honom, var föraktliga människor. Därav kom säkert tanken på att träda i romarnas tjänst. Han skulle visa sina belackare. Så blev han rik genom tullarbetet och än mer avskydd. Men han hade sin rikedom.

Sackeus började nog känna, att det här var inte allt. Han var insnörd i girigheten och avskuren från gemnskapen. Så hade han hört talas om den märklige mannen Jesus och Hans budskap. Då åsidosätter han sin stolthet och klättrar upp i fikonträdet för att se om hans liv kan bli förändrat. Jesus, som vet allt, visar genast barmhärtighet, då Han vill dela middag med Sackeus. Vi vet ju, att måltidsgemenskapen var ett uttryck för en djupare gemenskap, en form av själagemenskap.

Den lille mannen blev nu också förändrad. Han följde hjärtats röst efter omvändelsen, utan att ta hänsyn till folks omdöme. Han träder i barmhärtighetens tjänst. Intressant är den praktiska ton, som går igenom det hela. Här finns inga översvallande känslor, inga gripande bekännelser finns med vid denna omvälvning efter ett långt liv i ohejdad mammonsdyrkan.

Nu kan vi alltså säga: Saligt är det hjärta och det hus, där Jesus gästar.

Människosonen har kommit för att söka efter det, som var förlorat, och rädda det.”

Jesus vill gästa allas hjärtan; men Han kan inte göra det, om Han inte får röja bort alla hinder.

Aposteln den helige Paulus skriver:

1 Tim 1:15

Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare — och bland dem är jag den störste.

Dessa ord anger ju  klart och tydligt syftet med Jesu ankomst i världen. De förklarar Hans verk och lidande. Herren Jesus är Frälsaren, som räddar syndare. Detta är också början och slutet av allt vad den Heliga Skrift säger om Honom, och av allt, som Kyrkan i sin förkunnelse uttalar om Honom, och av allt som den återlösta människan betygar och vittnar om Honom. Vore Han icke Frälsaren, så kunde Han ha varit vad som helst, utfört vilka storverk som helst – vi skulle ändå inte ha kallat oss kristna, vi skulle inte ha blivit döpta och undervisade i Hans namn, vi skulle icke ha kunnat ta vår tillflykt till Honom, när själen är orolig, och vi skulle inte kunna vända våra egna och våra käras blickar till Honom i dödens sista svåra stunder.

Denna dag handlar, som sagt, om kallelse. Så kanske några ord om den lutherska kallelsetanken, vårt kall i världen. Allt arbete är en tjänst åt nästan. Vi måste hjälpas åt att få bort den negativa synen på arbetet, som präglar många. Detta att arbetet är ett nödvändigt ont, för att man skall kunna få pengar att ha roligt för på fritiden. Visst kan det vara svårt ibland att se på sitt arbete som en tjänst åt nästan, om man har ett enformigt och trist arbete, men allt arbete är en tjänst åt nästan.

En gång hörde jag prof. Wingren, expert på fornkyrkan, påpeka något, som anknyter till vår kallelse att leva i världen varandra till tjänst: Trosbekännelsen. Denna vår apostoliska bekännelse har sina rötter i andra århundradet. När man då skulle sammanfatta den kristna tron, skulle man tro, att man började med att förklara frälsningen genom Jesus. Men, nej! Den börjar: Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Här ställs människan in i sitt sammanhang – en av Gud skapad varelse i Skapelsen men med ett himmelskt mål. Människan i Skapelsen – det betyder, att vi har ett ansvar även för vår jord. En intressant sak att tänka på är det faktum, att alla beståndsdelar i vår kropp har funnits med från begynnelsen. Nya sammansättningar av atomerna har skett, men inga nya atomer har tillkommit – nästan. Några meteoritnedslag har förekommit, men också dessa atomer har funnits från begynnelsen. Detta faktum ger en annan och ljusare innebörd åt jordfästningsritualets: Av jord är Du kommen, jord skall Du åter varda. Människan är en viktig del av Skapelsen, men med ett himmelskt mål.

Den andra uppgiften, som en kallad kristen har, är att arbeta på sin egen förbättring, det vi kallar helgelsen.

Den tredje uppgiften är det allmänna prästadömet. Vi har att ständigt tjäna, lova och prisa vår Gud. Till detta hör vittnandet om vår tro. Något som vi präster och Bibeln ständigt påminner om.

Prof. Wingren talar även om att efterfölja Jesus, det ger oss den glädjefyllda tron. Vi kan säga, att det i tron finns två huvudriktningar utifrån temat ”skuld – förlåtelse” och utifrån ”liv – död”. I vår kyrka kan man nog finna, att temat skuld – förlåtelse är mest betonat, kanske lite för mycket av lag och framtoning av syndakännedom och skuld, åtminstone i vissa kretsar och kanske mer förr, men ändock. Kanske vi inte alltid känner oss syndiga och elända. Kanske vi i stället känner oss nöjda och glada, duktiga. Och varför skulle vi inte få det?

I Danmark har Grundtvig betonat liv och död. Tittar vi på hans psalm 258 O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst finner vi i dess sju versar inget om synd, bara lovsång om livet som övervinner, jubel över uppståndelsen, livets seger över döden. Detta därför att skulden och lagen inte är Grundtvigs problem. Ohälsan och dödsångesten är hans problem i psalm efter psalm. Vi mediterar över några ord ur hans psalm:

Gud råder, allt skall under honom bli lagt

Med kärlekens makt.

O härliga lott:

Att leva där döden sin överman fått, Där livet, som bleknat, sen hjärtvärmen flytt

Och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,

Där kärleken växer som solvärmen blid

I vårfrudagstid.

O ljuvliga land,

Där gråten ej rinner som timglasets sand,

Där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,

Där lyckan är klar som kristall, men ej skör,

Där intet skall fattas, blott sorgen som tär

Och plågar oss här.

Du levande hopp,

Som stiger förnyat ur dopkällan opp,

O, giv mig de vingar, som Anden dig gav,

Att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav,

Dit bort där Guds sol lyser evig och stark

På paradismark.

A M E N.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Så dagens meddelanden:

Kollekten förra söndagen till vår församling blev                     Kr. Kolleken idag tillfaller vår vänförsamling i Kanneljärvi. På onsdag firar vi Jungfru Marie besökelse i mässan kl. 1830, som leds av undertecknad och som även predikar nästa söndag. Då primsignas Gustaf Murman, som sedan skall döpas på Apostladagen den 21 juli.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen

Psalmer: 266:-

686:-

220:-

583: 1-2

583: 3-4

  71:-

263:-

Joh döp dag

Johannes döparens dag – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

199:1-3, 201:-, 328:-, 200:7-8

Vi firade i söndags Hel. Trefaldighets dag. Vi påminde oss då insikten från GT att det bara finns en enda Gud, men att han är så överväldigande stor i sitt väsen och sitt handlande att han måste förstås som treenig. Han är Fader och Skapare, och samtidigt Sonen, vår Frälsare, och den Helige Ande, Hjälparen, som vill leda oss in i gemenskap med Gud.

I religionernas värld är det ofta så att man inte håller ihop det här med att Gud både är Skapare och Frälsare. Det kan leda till uppfattningen att gud som skapare faktiskt är ond, och att det finns en god gud som har kommit för att frälsa oss. Skapelsen är därför något ont, som vi behöver befrias från. I modern version blir det en uppfattning att det andliga och ideella är av större betydelse än det materiella. Man kan t.ex. ursäkta en människa som gjort något galet, med att han eller hon inte menade så illa.

Men kristen tro är övertygad om att skapelsen i grunden är god, fastän den har kommit under ond makt. Det materiella är då samtidigt något som man inte komma ifrån. Man kan inte låtsas att verkligheten är något annat än vad den faktiskt är. Skall vi ta ett aktuellt exempel från det politiska, så är abort att ta död på en människa, hur man nu än finner anledning att motivera att det kan vara en god utväg.

Den grundläggande fråga som knappast någon undgår att ställa är: Varifrån kommer det som nu finns till? Svaren blir olika. Många olika gudar räknas upp i böckerna om människors tro genom tiderna. I vår sekulariserade tid försöker man besvara frågan genom att undersöka hur utvecklingen kan ha varit. Och man kan försöka beskriva hur någonting skulle kunnat ha uppkommit ur ingenting. Men frågan är om det är lättare att tro på de teorierna, än att tro på en skapande Gud.

När man läser NT, kan man notera att där knappast sägs något alls om Gud som Skapare. I det ser man tydligt hur NT har växt fram i arvet från GT. Där återkommer man ofta till att Gud har skapat allt. I dagens GT-text har vi ett exempel, när vi har hört profeten Jeremia säga om Gud: ”Han har gjort världen med sin kraft, grundat jorden med sin visdom och med sin klokhet spänt upp himlen.” Den tron är i NT en självklarhet, som man inte behöver ta upp. Frågan blir nu hur vi kan bli frälsta. Från det följer övertygelsen att han som har skapat oss inte överger sin skapelse, när den har fallit under den Ondes makt. Det handlar alltså inte om att någon ny gudom rycker in och ställer till rätta.

En av de få ställen där det tydligt talas om Gud som Skaparen har vi den NT-läsning som vi har hört idag. Paulus har kommit till Aten och till stadens domstol på Areopagen, en liten kulle, som man fortfarande kan besöka. När Paulus tidigare har kommit med sitt budskap om Jesus, har det varit i judiska sammanhang. Då har han kunnat anknyta till de profetiska löftena om en kommande Messias. Det är i Jesus de har gått i uppfyllelse, förkunnar han, på ett sätt som man dittills inte hade förstått.

Men nu står Paulus inför icke-judar, så han måste söka en annan utgångspunkt för sin förkunnelse. Det blir tron på Gud som Skapare. Man kan gå igenom Paulus tal där på Areopagen och se hur han anknyter till olika filosofers och diktares tankar om verkligheten. Det är på den här gemensamma grunden som han kommer med sitt budskap om en man som Gud har ’låtit uppstå från de döda’. Fast man kan ju notera hur Paulus efter att ha noterat vad de har gemensamt, ändå fräckt säger om sina åhörares tro: ”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten.”

Hur Paulus här förkunnar är värt att fundera över inför våra möten med medmänniskor av annan tro eller utan tro. Man skall leta efter vad man har gemensamt. Om man inte på något sätt står på samma nivå, kommer den andre att uppfatta sig underlägsen, och reagerar med att försvara sig. Men om man utgår från det man har gemensamt, blir det ett samtal mellan jämställda. Frestelsen, som man i Svenska kyrkan så ofta faller för, är dock att stanna vid det. Någonstans i mötet kommer tillfället att, ödmjukt men bestämt, säga: Jag har fått klart för mig något, som du inte har uppmärksammat, något som är av betydelse också för dig!

När det gäller vad vi kan veta om Gud, brukar man skilja mellan ’naturlig’ och ’särskild’ uppenbarelse. Den naturliga uppenbarelsen är det man kan förstå om Gud utifrån verkligheten runt omkring oss. Paulus kan på Areopagen tala om att man kan ”söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss”. Här har vi igen den grundläggande trosfrågan: Varifrån kommer det som finns till? Vad kan meningen med livet vara?

Men det som vår kristna tro bygger på är den ’särskilda’ uppenbarelsen. I inledningen till Hebr. heter det: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.” Gud är inte en anonym Skapare, utan gör sig känd, genom gudsmän och profeter och till slut genom sin Son, som blivit människa i Jesus från Nasaret.

Det är här, i ledet mellan profeterna och Jesus, som vi finner honom, som vi idag låter bli viktigare än våra tankar om skapelsen och Skaparen: Johannes döparen. Att det idag är hans dag på kyrkoåret är viktigare för oss än att det är Midsommardagen. Det handlar inte bara om Gud som Skapare utan än mer om honom som Frälsare.

Den här kompletteringen är viktig! Den ’naturliga’ uppenbarelsen, vad vi av oss själva och av verkligheten runt om oss kan förstå om Gud, blir otydlig, ibland motsägelsefull. Visst är skapelsen god, som ett tecken på att Gud är god, och därför skall få vår tacksägelse. Men där finns också mycket som är svårt och ont, och vad säger det om det gudomliga? Det vi har blivit övertygade om är att Gud har gett oss ett svar på den frågan. Han har inte övergett sin skapelse, utan vill föra oss ut ur, frälsa oss ifrån det onda som har kommit att förstöra det goda livet.

Naturligtvis är Gud en Frälsare redan i GT, men som aposteln noterade i Hebr. är det till slut genom Jesus som han visar det och genomför sitt frälsningsverk. Johannes döparen är då den siste profeten om förebådar Jesus som den utlovade Messias. Också Johannes föddes underfullt, hans mor Elisabet var egentligen för gammal för att få barn. När hans far Sakarias, som var präst, vid tjänstgöring i Jerusalems tempel av en ängel hade fått veta att han skulle få en son, hade inte vågar tro det, och därför blivit stum. Det var väl inte bara ett slags straff, utan också en markering av att det var den kommande sonen som skulle tala.

När Sakarias, som vi hörde i dagens Ev., lät meddela att sonen skulle heta Johannes, som ängel hade sagt, erkände han det handlar om att ’Herren är nådig’, det är vad namnet betyder, och i biblisk tid hörde ju namnet nära samman med en människas personlighet. Sakarias hade också av ängeln fått veta att Johannes skulle ’gå före Herren i Elias ande och kraft’. Det sista löftet av den siste profeten, Malaki, att profeten Elia skulle komma åter, skulle genom Johannes gå i uppfyllelse. Jesus skulle också senare bekräfta att det var i Johannes den store profeten hade kommit åter.

Liksom Johannes döparen binder samma GT med NT, så binder den här högtidsdagen samman Gud som Skapare med honom som Frälsare. Som avslutning skall vi tänka på att den här sammanbindningen tar gestalt i nattvarden. Där bär vi fram bröd och vin. Guds gåvor i hans skapelse, vete och vindruvor, förädlat av människor med den skapande förmåga som är en del av vår gudslikhet, blir medel för honom att föra frälsningens gåvor till oss. Föda för vår kropp och ”vin, som gör människan glad”, som Psalt. 104 uttrycker det, blir föda för vår själ och till andlig glädje. Det vi tar emot med munnen hamnar inte bara i magen utan också i hjärtat.

Om vi nu i Midsommartid lite vemodigt konstaterar att det nu kommer att bli mörkare framöver, så påminns vi i dag samtidigt om att med honom som Johannes döparen banade väg för, blir framtiden ändå ljus!

Heliga tref. dag

Psalm 51

Psalm 19

Psalm 18

Psalm 368

Psalm 5

Postludium

Efter gudstjänsten vid fikabordet

I förgrunden syskon. I bakgrunden räknas kollekten

Pingstdagen

Högmässa Pingstdagen den 9 juni 2019 S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 1 Mos. 11: 1 – 9. Apg. 2: 1 – 11, Joh. 14: 15 – 21 Liturgisk färg: rött

Skriftetal

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Idag, då vi läser om Babels torn och straffet språkförbistringen, kan det vara läge att bekänna vårt högmod, övermod. Högmod går före fall. Det vet vi, men ändå så svårt att lära. Ett ordspråk: Blixten slår gärna ner i höga torn. Högfärd kan visa sig även på annat sätt. Hieronymus (död 420) varnade en gång en förnäm romersk kvinna för högmod med följande ord: Måtte det icke föda högmod hos dig, att du fått förakt för världens högmod, och måtte du icke söka att behaga i smutsiga kläder, se- dan du upphört att söka behaga i praktfulla kläder!

Här måste också nämnas om motsatsen. Jag vet inte om ordet lågmod finns, men i skrivandets stund hittar jag inget bra ord. Det är människor, som tror sig om alldeles för lite. Alla kan inte göra stordåd, men alla kan ta emot den Helige Ande. Alla kan göra något, be för andra, säga ett vänligt ord, hjälpa till efter förmåga. Som jag sagt så många gånger: Vi måste få tycka, att vi är duktiga. Det är alltså en balans- gång; vi är duktiga, men inte högmodiga. Vi är duktiga, men inte för blygsamma.

Som vanligt har vi mycket att bekänna: Övertramp och underlåtelser. På Andens högtid och Kyrkans födelsedag bekänner vi särskilt vår tröghet i att ta emot den Helige Ande och Hans gåvor och vår tröghet i att på alla sätt kämpa för Kristi Kyrka i världen.

Vi tror på syndaförlåtelsen och då kan vi med glädje minnas historien om en engelsk präst, som ville påminna sig om syndaförlåtelsen och helgelsen. Han bar alltid på en liten bok, som bara innehöll tre blad. Det första bladet var svart, det andra rött och det tredje vitt, När han tillfrågades om betydelsen, svarade han: Det första bladet visar mig mina synder och det straff, de förtjäna. Det röda bladet talar till mig om Jesu blod och om allt, vad Jesus lidit för mig. Det vita bladet är en bild av min själ, huru hon blivit renad och tvagen genom Jesu Kristi blod.

Låt oss i tacksamhet bedja och bekänna så sägande:

Sida 1 av 5 f Hans-Åkes postilla, Pingstd. -19

In nomine…

3 Mos 23:15

Sedan skall ni låta det gå sju fulla veckor från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram den kärve som lyfts upp till offer.

Ni skall räkna femtio dagar till och med dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett matoffer av den nya skörden till Herren.

Predikan

Den judiska påsken är väl känd utanför judafolket, lika okänd är den ju- diska pingsten. Den hör ihop med påsken. Det handlar om att bli fri från slaveriet till att bli fri till att tjäna Herren så att säga fullt ut Tiden 50 dagar finns föreskriven i

Så är man en gång samlad vid Sinai berg. Där blir Thoran – Lagen given. Thoran lik- nas ibland vid Guds kärleksbrev till Israel, ibland som ett befrielsebrev. Rötterna till denna händelse finner vi vid Mose kallelse:

Pingsten är högtiden, då detta går i uppfyllelse. Ja, detta är syftet med be- frielsen: Folket skall fira högtid tillsammans med sin Befriare, och de skall ingå ett evigt förbund. Vi läser därom i 2 Mos

När folket blev vittne till åskan och flammorna, till hornstötarna och röken från berget darrade de av fruk- tan och höll sig på avstånd.

Och de sade till Mose: ”Tala till oss du, så skall vi lyda. Men Gud får inte tala till oss; då kommer vi att dö.”

Mose svarade: ”Var inte rädda! Det är, för att sätta er på prov, som Gud har kommit, och för att ni alltid skall frukta Honom och inte synda.”

2 Mos 3:12

Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är teck- net, som skall visa, att det är Jag, som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten, skall ni hålla guds- tjänst på detta berg.”

Sida 2 av 5 f Hans-Åkes postilla, Pingstd. -19

Och folket stod på avstånd medan Mose gick upp mot töck- net, där Gud var.

Minnet av detta förbund med Gud skulle firas årligen. Därmed bekräftade man, att man ville vara en del av förbundet och hålla sig till dess villkor, d.v.s. leva ef- ter Thoran – Lagen. Detta gällde naturligtvis alla dem, som var församlade den första kristna Pingstdagen:

församlade för att minnas uppenbarelsen på Sinai och bekräfta förbundet med Gud Vi skall återvända till

För att förstå de judiska utläggningarna, måste vi översätta mer ordagrant: Det står, att folket såg rösterna och flammorna. Hur kan man ”se” en röst? Det svar, som den judiska traditionen ger, är, att Herrens röst gick ut som eldslågor, vilka alltså kunde ses av folket. Den judiske filosofen Filon av Alexandria c:a 25 f. – 50 e.Kr. skriver, att eldslågorna förvandlades till språk, som människorna kunde förstå. Senare rabbinsk tradition förklarar dessa eldslågor inte bara som Guds tal i allmänhet. De innebär, att Guds Ord fördelade sig på olika tungomål, begripliga för alla folk. Därmed förklarar man pluralisformerna flammorna eller eldstungorna i den förut lästa versen 2 Mos 20:18.

Naturligtvis var både S:t Lukas och de närvarande på Kyrkans födelsedag väl förtrogna med den judiska Pingstens trosinnehåll. Därför beskriver S:t Lukas detta som ett nytt pingstunder, där denna gång alla språk är närvarande, och det sias om att Guds Ord nu skall bäras ut över världen med början i Jerusalem, så som Jesus citeras i

Liksom den kristna kyrkan föds den första Pingstdagen, ser vi att förbunds- folket föds vid Sinai. Dan 2: 44: Himlens Gud skall låta ett rike uppstå som aldrig någonsin skall gå under. Inget annat folk skall få makten

över detta rike, självt skall det bestå för evigt.

Detta är stora ord uttalade av gudsmannen Daniel, då han stod inför ko- nungen i Babel, den store folkdödaren. Han förutsade konungarikets undergång och förkunnade samtidigt, att den dag skulle randas, då riket från ovan, Guds konunga- välde, den Eviges eget herradöme, skulle upprättas på jorden. Jag skulle nog vilja säga,

Sida 3 av 5 f Hans-Åkes postilla, Pingstd. -19

Apg 2:1

När pingstdagen kom, var de alla församlade,

2 Mos 20:18

När folket blev vittne till åskan och flammorna, till hornstötarna och röken från berget darrade de av fruk- tan

Apg 1:8

Men ni skall få kraft, när den Heliga Anden kommer över er, och ni skall vittna om Mig i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”

att detta ord talar om Gudsrikets två delar. Vi kan inte ifrågasätta egendomsfolkets del i Guds eviga rike. Den andra delen av Gudsriket är de kristna, som bekänner Jesus vara Herre. Den delen av Gudsriket grundades på den första Pingstdagen. Dess inne- håll behandlar hjärtelivet och Kyrkan. Den ena sidan är hjärtan, som grips av Anden, den andra, att hjärtana församlas till en Kyrka.

Studerar man kommentarer och postillor angående Pingsten, kommenteras alltid det viktiga i att tala om Anden. Många tycker, att det talas för lite om Hjälparen eller Parakleten, som Han också kallas på grekiska, vilket betyder talesmannen, före- språkaren. Så kallas Anden med särskild hänsyn till Hans gärning som förespråkare och förebedjare inför den Högste för Israel och mänskigheten. Men som förespråkare är Han även uppfostrare och vägledare, ”Hjälpare” i ordets vidaste bemärkelse. Hela det kristna livets fullhet har strömmat in i termen ”Parakleten”, säger en kommentar. Allt vad Jesus varit för lärjungarna, blir nu Hjälparen; allt vad den kristna människan har, gör och är, står under Andens ledning.

I GT talas om den profetiska inspirationen genom Jahves ruach,

Guds Ande. Här talas inte om någon allmän andeutgjutelse. Den tron är eskatologisk, alltså hör framtiden, sluttiden till. Vi läser hos Joel 3:28 Det skall komma en tid, då Jag utgjuter Min Ande över alla. Era söner och döttrar skall pro- fetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall Jag då utgjuta Min Ande. I Jer. 31 läser vi om det nya förbundet: Jag skall lägga Min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall

vara Mitt folk. Så verkar Anden i den kristna Kyrkan. Anden gör, att Kyrkan är Guds folk, att Evangelium är Guds ord och att levnaden är liv. Blir inte detta åter och åter sagt, betonat och inskärpt, säger en kommentator skarpt, blir Kyrkan en instut- ion, predikan till föredrag, levnaden till moralism. Och när pingsten kommer och fordrar, att det skall talas om Anden, vet man icke, vad Ande är!

Så hänger, Påsken och Pingsten ihop både i Gamla och i Nya Testamentet.

Nu lever vi i Andens tid, bara vi vill ta emot Honom. Allt vad Anden kan ge oss, det vet både Ni och jag. Han kallar oss genom lag och sedan genom evangelium. Han hjäl-

per oss tro. Han hjälper oss förstå Guds ord och de Heliga Mysterierna. Vid vårt dop, döps vi med Helig Ande. Vi är Andedöpta.

Den Helige Ande ger oss kunskapens gåva. Vi lär känna Herren Jesus och Hans vilja.
Den Helige Ande ger oss kärlekens gåva. Den man älskar, vill man inte göra illa eller ledsen. Älskar vi Jesus, vill vi göra Hans vilja; älskar vi vår nästa, vill vi inte göra henne illa eller ledsen.

Den Helige Ande ger oss fridens gåva. Det är gudomlig frid vi får, trots oro omkring oss. Det är löftet om själens salighet.

I dagens alternativa predikotext ur 1 Kor. 12 talas om

nådegåvorna. Det är de gåvor, som de kristna får för att komplettera varandra så, att församlingen lever. Här skall vi hjälpas åt, som påpekades i skriftetalet. V. 11 Allt

Sida 4 av 5 f Hans-Åkes postilla, Pingstd. -19

detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så, som den själv vill.

Bön efter predikan:

Amen.

O Gud, vi tackar Dig, att Du på kristenhetens första pingstdag har begåvat Dina trognas hjärtan med Din Helige Ande och därigenom grundat Din kyrka på jor- den.

Vi tackar Dig, att Du har upptagit också oss i Din kyrka och givit oss Ditt Ord och Dina sakrament. Vi beder Dig: Utgjut Din Helige Ande över oss, över våra församlingar och våra hem.

Kom, Helige Ande, uppliva våra kalla hjärtan, rena oss från synden, föröka vår tro och uppväck hos oss en levande kärlek. Sanningens Ande, led oss i Din san- ning. Livets Ande, förläna oss allt, som tjänar till liv och gudaktighet, Dig till ära och oss till salighet. Amen.

Pålysningar:

Kollekten på Nationaldagen och igår till vår koinonia blev tillsammans kr. Kollekten idag tillfaller Open Doors för hjälp till förföljda kristna. Följande tre dagar i Pingsthelgen firas här mässa varje dag kl. 1830. På onsdag kl 1700 bibelstudium före mässan lett av +Göran. Nästa söndag, Heliga Trefaldighets dag predikar också

+ Göran.

Välönskan över församlingen:

Sanningens Ande, som utgår av Fadern, vittne för Er om Kristus och väg- lede Er med hela sanningen! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 161:- 672:-

364: 1 – 5 53:1–2 53:3–4

368:- 52:-

Helige Ande, låt nu ske Undret, som väcker oss alla.

Herre, sänd ut Din Ande Och förnya jordens ansikte

Kom Helge Ande till mig in, Upplys min själ och ge den liv, Att jag i Dig förbliver

Livets Ande, kom från ovan, Kom och bär från himlen bud

Giv, att vi för Gud må vandra Såsom Abraham i tro

Blås på mig, Skaparvind, Eviga andedräkt, Så att till kropp och själ jag blir

Herre, se vi väntar alla, Att Du våra böner hör… Gjut Din Ande, gjut Din Ande över varje törstig själ, Och i allas våra hjärtan nu Ditt verk fullborda väl

Pingstafton

Psalm 619

Psalm 322

Requiemmässa den 8 juni 2019 för Laszlo Debaczy S:t Sigfrids kyrka kl.1100

Texter: Rom. 8: 31b – 35 + 37 – 39, Joh. 11: 20 – 27 Liturgisk färg: svart

Inledning

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi minns idag vår broder Laszlo Dibaczy, som avled den 11 april detta år i en ålder av 89 år, 6 månader och 9 dagar. Han föddes i Ungern och träffade där sin Anna, då de arbetade på samma bank. De förlovade sig, men flydde i samband med Ungernrevolten till Wien i mars 1957. De kom snart där- efter till Sverige, där de ingick äktenskap i september samma år. I äktenskapet föddes två döttrar. Båda makarna fick snabbt arbete på Marabou chokladfa- brik. Laszlo fick senare arbete på Sveriges television som bildredaktör, där han stannade till sin pension.

Ett av Laszlos stora intressen var fotboll, alltsedan tiden hemma i Ungern. Han njöt av att få lyssna till klassisk musik. Makarna har varit trogna besökare vid våra gudstjänster, och vi har uppfattat Er båda som djupt troende kristna. Alltså goda föredömen.

Ungern

Laszlo efterlämnar, förutom makan och barnen, två äldre systrar i

Vi skall ta som ett minnesord från den här stunden ett ord ur Vis-

hetens bok 3: 1 – 3 Men de rättfärdigas själar äro i Guds hand,

och ingen plåga kan nå dem. Väl synas de i de dåraktigas

ögon vara döda, och såsom ofärd räknas deras hädanfärd,

och deras bortgång från oss såsom undergång; men de äro i

frid. Detta är ord, som ger oss alla ett hopp om en ljus framtid i himmelen. Så hög som himmelen är över jorden, så stor är

Guds godhet mot oss människor. Låt oss därför med för- tröstan komma inför Honom och bedja, att Han ville för- låta oss allt, vad vi brutit mot Honom:

Sida 1 av 4 f Hans-Åkes postilla, R.m. L.D. -19

In nomine …

Predikan

Vi känner igen dagens evangelium från berättelsen om Lasaros ́ uppväckelse. Vår tro är en löftestro. Så var det redan i det gamla förbundet ge- nom profeternas förkunnelse. Men med Jesus bryter den yttersta tiden in. Till vår löftestro kommer nu tecknen, de gärningar som Herren utförde.

Det stora i den här texten är ju Jesu Jag är-utsaga, Hans bekräftelse

på gudomlighet. Marta har trons begynnelse; men när Jesus säger jag är, då

får hon den fulla tron. Du är messias.
Att Jesus är Messias innebär, som vi vet, att vi redan här och nu har

del i Guds Rike. Vi skall en gång få uppleva den kommande världen i dess obe- slöjade härlighet och salighet.

Vid ett sådant här tillfälle blir Jesu ord i texten särskilt betydelsefulla och tröstande: Jag är uppståndelsen och livet. Den, som tror på mig, skall leva, om han än dör, och den, som lever och tror

på mig, skall aldrig någonsin dö. Vi har ju en gång i dopet dött och uppstått till nytt liv genom Jesus.

Den jordiska dödens port måste vi alla igenom. Påskens budskap gör emellertid dödens port en livets triumfbåge. Aposteln skriver i 1 Kor. 15: Vad jag nu säger er är ett mysterium: … Vi skall alla för- Vandlas …detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgäng- liga kläs i oförgänglighet och det dödliga i odödlighet, då blir det så som skriftordet säger: Döden är uppslukad och

segern är vunnen.

En sångare sjunger:

Hur ljuvligt mången gång Den tanken för mig står: Idag jag närmare dock är Mitt hemland än igår.

Ack, närmare Hans famn, Som hult mot mig sträcks ut, Där alla bördor få sin grav Och sorgerna sitt slut.

Sida 2 av 4 f Hans-Åkes postilla, R.m. L.D. -19

Bön efter predikan:

Närmare hemmet, Herre mig drag, Närmare hemmet, idag, idag,
Än någonsin förut!

Amen.

O Herre Gud, himmelske Fader, Du som icke har skonat Din Enfödde Son utan utgivit Honom för alla. Vi tackar Dig av allt hjärta, att Du genom Hans begravning har helgat våra gravar till vilokamrar. Vi beder Dig, att Du, genom Din Ande, ville låta Honom ha en vilostad också i våra hjärtan och förbli i oss, så att vi, efter kors och bedrövelse, får komma till ro i våra grifter och med alla Dina utvalda vänta en salig uppståndelse. Genom samme Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysning:

Kollekten, som insamlas, tillfaller vår koinonia.

Välönskan över församlingen:

Diak.: Låt oss bedja:
Gud vår Fader, Du som är Herre över levande och döda, lär alla trogna att leva och dö för Dig. Låt Din kyrka ge alla människor hopp inför döden, välsigna hennes arbete bland döende och deras anhöriga. Ge alla, som närmar sig döden, nåd att söka och finna Din förlåtelse. Förbarma Dig över alla, som dör utan att känna Dig. Se i nåd till våra släk- tingar, vänner och välgörare, som gått före oss i döden.

Allsmäktige, evige Gud, Du som genom döden för Dina trogna till helande och fullkom- ning – lös oss och alla människor från synd och ondska och gör oss delaktiga av vår Fräl- sares liv, nu och i evighet. Amen

Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, må ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Amen.

Förbön:

Sida 3 av 4 f Hans-Åkes postilla, R.m. L.D. -19

Psalmer: 619:- 322: 1 – 2

325: 1 – 2 325: 3 – 4 359:-

Jag går mot döden var jag går, Och snart skall den mig hinna
Jag är en gäst och främling Som mina fäder här, Mitt hem är ej på jorden

I hoppet sig min frälsta själ förnöjer, I tron jag till ett evigt väl mig höjer Som fågelen vid ljusan dag sig gläder, Så glad i ljusets rike jag inträder Jesu, jag Dig älskar, Du som älskar mig

Psalm 325

Rekviemmässa efter Laszlo Dibaczy

6:e sön efter Påsk

Psalm 474

Psalm 362

Psalm 286

Psalm 359

Psalm 345

Postludium

 

Kristihimmelsfärds dag

Psalm 159

Psalm 660

Psalm 158

Högmässa Kristi himmelsfärds dag den 30 maj 2019 S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Liturgisk färg: vit
Texter: Apg. 1: 1 – 11, 2 Kung. 2: 6 – 15, Luk. 24: 49 – 53

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Her- ren Jesus Kristus! Amen

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi påminner oss först på nytt, att niodagarsperioden från fredagen efter Himmelsfärdsdagen till Pingst har en unik prägel i kyrkoåret. Apostlarna är lämnade ensamma i väntan på att löftet om Anden skall infrias. Denna nioda- garsperiod av tystnad, stillhet och väntan, som apostlarna tillbringade i salen i övre våningen tillsammans med Maria och några andra kvinnor, har skapat be- greppet novena. Efter detta mönster har från 1600-talet utvecklats ett bruk i romerska och anglikanska kyrkan att ha en niodagarsperiod – en novena – av stillhet och beredelse inför en särskild uppgift eller i en speciell nödsituation.

Nog behöver både vi, den svenska kristenheten och det svenska fol- ket en tid av stillhet och eftertanke. I denna stillhet har bönen sin stora plats. Hosea 7:14 lyder: De ropar inte till Mig ur hjärtat. De jämrar sig på sina bäddar, för säd och vin ristar de sig blodiga. De är upproriska mot Mig. Ångesten hade börjat i Israel. Säkerheten var inte

som tidigare. Man anade ofred. Den inre lyckan i landet svek också. Framtiden såg mörk ut. Då började Israel jämra sig och ropa till Herren, men Gud såg att

ropandet gällde säden och vinet, detta livets goda. Bot gjorde man icke av hjär- tat. Slutligen vände Gud Sig bort, och folket förgicks.

Det svenska folket är inte alls så bekymmerslöst som tidigare. Man jämrar sig på sitt läger, och den eftertänksamme känner, att läget är allvarligt Men gör man bot och bättring? Nu kommer tanken hos er: Här talar han om dem, som inte är här och lyssnar. Ja, kanske delvis, men handen på hjärtat: Är det inte så, att vi också i första hand tänker på egen ekonomi och välfärd? I stället borde vi tänka först på den andliga välfärden! Så har vi då här två sär- skilda bekännelseämnen, när vi likt lärjungarna väntar på Andens utgjutande och kraft: Vi måste göra bot och bättring i det vi tänker först på andras väl. Vi måste göra bot och bättring i det vi tänker på vårt stora och viktiga uppdrag att sprida evangelium och kärlek.

Sida 1 av 6 f Hans-Åkes postilla, Kristi him. -19

Här befinner vi oss nu väntande på Andens kraft. När vi går att be- känna, kan vi med tanke på dagens ämne fråga: Var finns Gud? Det berättas om en judisk man, att han gick med sin son till en rabbin för att få sonen välsignad. Inför rabbin gav mannen sin lille son en rubel, om han kunde säga, var Gud bor. Pojken svarade fadern, att han skulle ge denne två rubel, om han kunde säga, var Gud inte bor. Visst är detta trösterikt, att Gud är överallt!

Låt oss bedja och bekänna så sägande:

In nomine …

Augustinus skriver: Låtom oss fara till himmelen med våra hjärtan, tills vi får fara efter med kropp och själ. – Jesus i himmelen, Jesus i hjärtat, him- len i hjärtat, hjärtat i himmelen. Spurgeon sade: Man har ofta betviflat, att vi skola känna igen hvarandra i himmelen. Ett sådant tvifvel är ogrundadt, ty him- melen kallas ”min Faders hus”. Och familjemedlemmar böra väl känna igen hvarandra?

Vidare läser vi i Joh. 14:1ff. Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på Mig. I Min Faders hus finns många rum. Skulle Jag an- nars säga, att Jag går bort för att bereda plats för er? Och om Jag nu går bort och bereder plats för er, så skall Jag komma tillbaka och hämta er till Mig, för att också ni skall vara, där Jag är. Efter himmelsfärden bereder Jesus oss plats i himmelriket.

Predikan

Frälsningverket är fullbordat. För bibelkännaren är det tacksamt att notera, att förebilden, en form av profetia, finns i det gamla förbundets tronbe- stigningsfest. I 110:de psalmen säger Jahve till Sin smorde konung på Sion:

Sätt dig på Min högra sida, så skall Jag lägga dina fiender som en pall under dina fötter.

Himmelsfärdsdagen är alltså det nya gudsfolkets tronbestignings- fest. Uppfyllelsen av det gamla förbundets förebilder sker genom Jesus Kristus.

Den helige Paulus skriver i Efesierbrevet 1: 20ff. … när Han, Gud, upp- väckte Honom från de döda och satte Honom på Sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och kraf- ter och herravälden, över alla namn, som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade Han under Hans fötter. Den helige Petrus skriver i sitt första brev, kap. 3: 21f. Och ni räddas, genom att Jesus Kristus har uppstått, Han som har

Sida 2 av 6 f Hans-Åkes postilla, Kristi him. -19

stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida, sedan änglar, makter och krafter har lagts under Honom.

Berättelsen om himmelsfärden är utan övernaturliga häpnadsväck- ande inslag. Lärjungarna får inte några himmelska syner. De får här inte se in i himmelen. Himmelsfärdstraditionen är betygad överallt, och forskarna menar, att himmelsfärden framstår som en av hörnstenarna i den urkristna förkunnel- sen jämte lidandet och uppståndelsen. Vi läser också profetian hos Daniel:

Hans välde är ett evigt välde, som inte skall tas ifrån Ho- nom, och Hans rike skall inte förstöras.

I Hebr.9:24 läser vi: Han gick in i själva himlen för att nu

träda fram inför Gud med vår sak. Nu kan vi då begrunda, vad detta betyder för oss. Jo, Frälsaren är i himmelen – ett stort glädjeämne för Hans lär- jungar på jorden.

1. Detärettstortglädjeämne,tydetbetyder,attdetstora

verk är fullbordat, som Han utförde på jorden.

Jesus återvände inte till himlen, förrän Hans verk var slutfört. Vi minns, att ofta talade om himmelen, att Han var sänd hit av Fadern, och att Han skulle återvända dit. Han fullgjorde Sitt uppdrag i Sin förkunnelse, botandet av sjuka och slutligen genom
Sin offerdöd. Himmelsfärdsdagen måste ha varit en stor glädjedag för Honom. Även för lärjungarna kändes det nog glädjande, att deras Mästare fått komma hem. Annars skulle de nog inte hållit ut i sin gemenskap och bön. Det är också en glädje för oss, att Han full- bordat Sitt verk ”för mig”.

2. Frälsaren är i himmelen – det är ett stort glädjeämne för

Hans lärjungar på jorden, ty det betyder, att de får vänta en himmelsk kraft i alla sina omständigheter här.

Jesu lärjungar blev inte kvarlämnade i någon idyllisk omgivning. Visst kan de vid vissa tillfällen finna stillhet och fullkomlig glädje, men den fallna världen gör sig snart påmind. Visst blir även vi nutida lärjungar beklädda med kraft ifrån höjden, och den behöver vi, liksom de första lärjungarna. Även den kristnes liv drabbas av Själafienden och världen. Här finns bland de kristna otro, avund och vrede. Även Jesu nuvarande lärjungar samlas i Helgedomen. Där vill de få uppbyggelse och glädje. De vill höra Guds Ord, och möta Sin Frälsare i Hans nattvard. Och det vi får här, kan fylla våra hjärtan med lovsång. Men inte alltid. Otrons kalla vindar kan komma också hit. Även Själafienden känner kyrk- vägen, ja, han vet till och med var nattvardsbordet är beläget. Så kan han tränga sig in för att störa och förstöra med främmande tankar, otrons tvivel- sjuka och upproriska tankar.

Sida 3 av 6 f Hans-Åkes postilla, Kristi him. -19

I all vår syndfullhet, svaghet och oro, är det ändå så, att vi kan be- klädas med kraft från himmelen, ty hur tillstängt det än kan vara runt omkring oss av allehanda svårigheter, så är det en öppen väg från Frälsaren i höjden till lärjungarna på jorden.

3. Frälsaren är i himmelen – det är ett stort glädjeämne för

Hans lärjungar på jorden, ty det betyder, att de alltid får vara under Hans väl- signande händer.

I dagen evangelium läser vi: Han tog dem med Sig ut ur sta- den bort mot Betania, och Han lyfte Sina händer och välsig-

nade dem. Medan Han välsignade dem, lämnade Han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade Honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de

var ständigt i templet och prisade Gud.

Medan Jesus välsignade Sina lärjungar med upplyfta händer, för- svann Han ifrån dem. Hans upplyfta, välsignande händer var det sista de såg av Honom. Han avslutade inte välsignelsen, innan Han skiljdes från dem; utan un- der en fortsatt välsignelse försvann Han. Är inte det en bild av vad Han gör i himmelen, vad Han fortsätter att göra intill tidens ände? Eftersom Han är i him- melen, når Hans händer överallt; Han tar upp de små i sin famn och välsignar dem i dopet, Han välsignar det enskilde, som läser Hans Ord, Han välsignar gudstjänstdeltagarna. Ja, vi är alltid omslutna av Hans välsignande händer. Det stora, som Hans välsignelse innebär, kan här varken fattas eller beskrivas, ty det är en himmelsk välsignelse, som övergår alla jordiska mått. Det betyder, att intet kan utestänga Hans välsignelse.

4. Frälsaren är i himmelen – det är ett stort glädjeämne för

Hans lärjungar på jorden, ty det betyder, att också de har en salig himmels- färd att vänta.

I Joh. 17 ber Jesus i Sin översteprästerliga förbön: Fader, Jag

vill, att de, som Du har gett Mig, skall vara med Mig, där Jag är, för att de skall få se Min härlighet, den som Du har gett Mig, eftersoM Du har älskat Mig …Jag har gJort Ditt naMn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek, som Du har älskat Mig med, skall vara i dem, och Jag i dem. På ett annat ställe säger Jesus: Jag skall komma igen, och taga er till

Mig, ty Jag vill, att där Jag är, där skall också ni vara.

Jesus tog inte heller Sina första lärjungar upp till himmelen. Nej, Han ville, att de här skulle vara jordens salt och världens ljus. Samtidigt behöver Hans lärjungar, nu som då, fostras och prövas. De/vi har uppgifter här i världen

Sida 4 av 6 f Hans-Åkes postilla, Kristi him. -19

att sprida budskapet om Guds kärlek, att vara föredömen, att hjälpa andra. Ofta får vi gå in i beredda gärningar följda av Hans särskilda välsignelse.

Vi har redan här kommit till Guds Rike. Vi är medborgare

i en andlig värld, som är uppfylld av andliga tillgångar och himmelska skatter. Vårt själsliv är lyftat till ett annat plan än det, som präglas av förgängelsen. Vi har en plats i en värld, där hela livet är en högtid. Wallin har diktat följande om detta:

Hur lindrigt lösas jordens band!

Jag vet, att vid Din trogna hand

Jag i Din glädje hamnar,
Der vännen återfår sin vän Och David, from och glad, igen Sin Jonathan omfamnar.

Modren, Brodren,
Där ej gråta; Makar såta, Ömma hjertan,

Der ej hinnas mer af smärtan.

De sista versarna i evangelietexten visar oss Kyrkans grundstäm- ning. Hon mottager välsignelsen och ger ut den i lovsång och glädje; man tillber Jesus, man är fylld av glädje, och man lovar Gud ständigt i helgedomen.

Amen.

Bön efter predikan:

Helige Frälsare. Såsom evig konung har Du blivit upphöjd till Faderns högra sida, och himmelens härskaror tillbeder Dig. Också vi

kommer inför Dig med tack och lov, att Du har återlöst oss åt Gud och banat oss vägen till himmelen. På jorden är vi gäster och främlingar. För- vissa oss i tron därom, att vi har vårt medborgarskap i himmelen, så att vi alltid söker det, som är därovan, och icke det, som är på jorden. Hjälp oss väl igenom denna tidens nöd, att vi en gång, med alla Dina trogna, får komma dit, där Du är, och i evighet skåda Din härlighet. Amen.

Pålysningar:

Förra söndagens kollekt till Kanneljärvi blev kr. Kollekten idag tillfaller koinonian. På söndag, den 7:de i Påsktiden predikar +Göran. Så

Sida 5 av 6 f Hans-Åkes postilla, Kristi him. -19

ytterligare ett viktigt meddelande: Pingstafton den 8 juni kl. 1100 firas här reqvi- emmässa för Laszlo Dibaczy ledd av undertecknad.

Meddelande om dödsfall:

En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, då det blivit för oss känt, att Diakonen Jan-Olov Sjöström den 25 maj 2018 avlidit i en ålder av 68 år, 10 månader och 4 dagar.

Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång, att, när vi skall skiljas från detta förgängliga livet, vi må vara beredd till en salig hädan- färd. Amen.

Välgångsönskan över församlingen:

Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store Herde, vår Herre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen

Trosbekännelsen

Psalmer: 159:- Till härlighetens land igen Jag ser Dig Jesu fara

660:- Herren är nu Konung, därför fröjde sig jorden

158: 1 – 5 474: 1 – 2 474: 3 – 5 359:-

9: 4

Till himlen Herren Jesus for. Halleluja. Han nu hos Gud, Sin Fader bor. Halleluja Du, som oss frälst ur syndens band, Ur dödens natt och avgrunds brand
En Herde för Din kära hjord Du leder oss med livets ord
Jesu, jag Dig älskar, Du som älskar mig

Men Herrens nåd allena Står fast i tid och evighet. Så låt oss Honom tjäna I ödmjuk tro och redlighet. Hans rike skall ej bäva, Det står, när allt blir grus. Ni helgon som får leva I himlens klara ljus, Ni änglar som får bära Till människor Hans bud, Kom, låt oss alla ära Och prisa Herren Gud, vår Gud.

Psalm 474

Psalm 359

Psalm 9

Postludium

 

Bönsöndagen

Psalm 238

Psalm 658

Psalm 528

Bönsöndagen – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

238:-, 525:- 528:- 257:4-5

Bön är på många sätt den grundläggande religiösa handlingen. Om och om igen kan man vid undersökningar notera att fler människor säger att ber än att de tror på något slags Gud.

Det kommer tillfällen då egen förmåga inte räcker till, och då inte heller medmänniskor förmår göra något. I desperation, eller kanske i någon tillförsikt, riktar man sin förhoppning mot något bortom den verklighet man står i. Man ber om hjälp, när nu ingen annan kan ge det.

Sådan bön ligger så centralt i hur det kan bli för oss människor, att den har fått en fast plats när vi firar gudstjänst. ”Herre, förbarma dig”, ber vi. Ibland tänker man sig att det är en fortsättning på syndabekännelsen, och menar ibland att den bönen borde komma före avlösningen, tillsägelsen av förlåtelse. Men då blandar man samman synd och skada. För sådant ont som vi själva är ansvariga för, ber vi om förlåtelse. Men för det onda som drabbar oss oförskyllt, ropar vi om förbarmande och hjälp.

Men om nu bön är ett något som naturligt kommer när nöden är stor, blir det ju lite märkligt att lärjungarna, som vi hörde i dagens Ev., kom till Jesus och begärde att han skulle lära dem att be. Det tycks ju människan kunna av sig själv, och då kanske också komma med någon form av tackbön, när lyckan överflödar.

Det är tydligt, dels att bön är något mer än de här enkla formerna, dels att lärjungarna i sitt möte med Jesus insåg att bönen har fått ett nytt sammanhang. De hade börjat se det gudomliga i honom, och förstod att de nu kan be på nytt sätt.

Jesus lärde dem då, som vi hörde i Ev., att be Fader vår. Men om ni var uppmärksamma, så märkte ni att det vi hörde inte var exakt så som vi brukar be. Det vi hörde var ett avsnitt ur Luk. I Matt., som f.ö. har bevarat bönen i ett annat sammanhang, som en del av Bergspredikan, är bönen lite längre, har sju bönepunkter, när Luk. bara har fem. I Matt. finns också bönen: ”Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden”, och till slut: ”… fräls oss ifrån ondo”.

Det är lätt att se att de här bönepunkterna är en variation av det som kommit innan: ”Ske din vilja”, säger detsamma som ”Helgat varde ditt namn ” och ”Tillkomme ditt rike”, och ”… fräls oss ifrån ondo” för vidare bönen ”Inled oss inte i frestelse”.

Om man nu tycker att det är viktigt, kan man fundera över vad det var som Jesus en gång lärde sina lärjungar. Det kan vara så att Matt. har lagt till. Hans evangelium är tydligt riktat till kristna i en judisk miljö. Och vi vet ju från Psalt. att upprepning är något som ofta förekommer i bibliskt språk. ”Förbarma dig, Gud, i din nåd, stryk ut mina synder i din stora godhet. Gör mig fri från all min skuld och rena mig från min synd”, ber vi med Ps 51. I den traditionen har bönen kommit att bli utvidgad.

Men det kan också vara tvärtom, att Luk. har förkortat. Han skriver för kristna i en icke-judisk miljö, och i det latinska sammanhanget uppskattade med pregnans och korthet. Där kan den judiska stilen ha känts överflödig, och så har punkter där inget nytt tillförs fallit bort. Det finns också andra detaljer som gör bönen mer anpassad till judisk tradition hos Matt. och mer till icke-judisk hos Luk.

Eftersom bönen i sak inte skiljer sig åt i de två varianterna, har det ingen stor betydelse hur det förhåller sig. Kyrkan kom att be Fader vår så som den finns hos Matt., och så gör också vi det.

När det nu är den bön som Jesus lärde sina lärjungar, är det den grundläggande kristna bönen, som inte ersätter annan bön, men som blir en sammanfattning av den. Det finns bevarat ett brev som Augustinus skrev till en änka, som hette Anicia Faltonia Proba, om bön. Där visar han bl.a. på punkt efter punkt hur all tänkbar bön kommer till uttryck Fader vår.

Naturligtvis är redan inledningen viktig: Gud tilltalas som ’Fader’. Det var något nytt som Jesus kom med. I GT tilltalas Gud ’Herren’, och bakom det ligger det namn som Gud avslöjade för Mose, ’Jag är’, men som man fann så heligt att man inte vågade ta det i sin mun. Men med Jesus, Guds Son ”till vår frälsning sänd”, blir Gud inte längre avlägsen. Jesus betygade att Gud är vår ’Fader’. Till Maria Magdalena i mötet vid den tomma graven talade han inte bara om ”min Gud och er Gud” utan också om ”min Fader och er Fader”. Beskrivningen av fadern i liknelsen om den förlorade sonen är en beskrivning av Gud just som ’Fader’.

Det heter också ”Fader vår”, och genom hela bönen ’oss’. Jesus lärde sin lärjungar en bön, där man inte ber bara för egen del, utan i en gemenskap. Vi ber alltså inte själviskt om ’mitt dagliga bröd’, utan om ”vårt dagliga bröd”, det utvidgar sig till att bli förbön. Det här draget, att man ber i trons gemenskap, finns också ofta i Psalt. Så slutar t.ex. Ps. 51, där bönen alltså gäller ”min skuld” och ”min synd”, med att man ber: ”Låt i din godhet allt gå Sion väl, bygg upp Jerusalems murar.”

Sedan kommer tre bönepunkter, två hos Luk., som handlar om Guds verk. I typisk judisk ödmjukhet är bönen indirekt: ”Helgat varde ditt namn, tillkomme ditt rike …” I missriktat fromma utläggningar tänks det här vara böner om vad vi skall göra. Vi skall se till att Guds namn blir helgat, i varje fall inte vanhelgat, verka så att Guds rike tar gestalt. Men det är böner om vad vi önskar att Gud skall göra. Bakom den judiska formen ligger den direkt bönen: ’Fader, helga ditt namn, sänd ditt rike!’ Man kan säga att det är en precisering av den grundläggande allmänmänskliga bönen: ”Herre, förbarma dig!”

Sedan kommer två bönepunkter som gäller vårt liv, först vad gäller det yttre, materiella, sedan det inre, andliga. Det vi har behov av för kroppen och livet sammanfattas i en bön om ”dagligt bröd”. Mycket kan vi klara oss utan, men mat måste vi ha för att kunna överleva. Men i bönen innefattas också annat, som Luther markerar i sin katekesförklaring: ”Med vårt dagliga bröd menas allt det, som hör till livets behov, såsom mat och dryck, kläder, hus och hem m.m.”

På motsvarande sätt sammanfattas vårt andliga behov i bönen om förlåtelse får våra skulder, eller ”för våra synder”, som det heter i Luk. Vi kan, i den kultur som vi nu lever i, ha svårt att se att det skulle vara vårt grundläggande andliga behov. Men synd är det som skiljer oss från Gud, och som gör att vi står med skuld inför honom. Det är där vi måste börja i varje tanke om hur vi skall kunna möta Gud. Hur vår skuld skall kunna bli försonad är vad hela Bibeln handlar om. Det är med den möjlighet till förlåtelse, som Gud erbjuder i Jesu namn, som det börjar i vår längtan efter andens gemenskap med Gud. Det är också med viljan att förlåta och försonas med våra medmänniskor som god gemenskap i familj och samhälle tar sin början.

Så kommer till slut två bönepunkter, där Luk. alltså bara har den första, som handlar om livets och tillvarons slut: ”Inled oss inte i frestelse, fräls oss ifrån ondo.” Det är klart att det är bön som gäller redan nu, men inriktningen är det som slutligen kommer. Det är i det perspektivet som översättningen: ”Utsätt oss inte för prövning”, kommer. Som ni vet är det ett enda grekiskt ord, som i sig innefattar både ’frestelse’ och ’prövning’. Bönen gäller att vi inför de slutliga prövningarna inte skall avfalla från vår tro, inte låta oss frestas att överge Gud. Och mer än att här under vårt jordiska liv slippa ondskans härjningar, ber vi om att bli frälsta, räddade från det yttersta onda, det att för evigt bli skild från vår himmelska Fader.

”Herre, lär oss att be”, önskade lärjungarna. ”När ni ber skall ni säga: Fader …”, sade Jesus. Det är lärjungabönen som vi idag på Bönsöndagen har blivit påminda om. Vi har anledning att be om mycket och att be för många, och inbjuds att göra det. Vi hörde aposteln påminna oss: ”Vi vet att han hör oss vad vi än ber om”, ja, ”vad vi än ber om”, fast han angav ju förutsättningen för bönhörelse: ”… om vi ber honom om något efter hans vilja.” Vi skall naturligtvis sträva efter att vi ber om saker ”efter hans vilja”, men det skall inte göra oss räddhågade. Vi kan förtrösta på att han sorterar ut vad som till slut blir god bön.

Men som en ram till all vår bön skall vi, när vi nu är Jesu lärjungar, lägga Fader vår. När vi nu ber om ”dagligt bröd”, skall lärjungabönen påtagligt bli vår ’dagliga bön’.

Psalm 359

Psalm 257

Postludium

4:e sön efter Påsk

Psalm 162

Psalm 669

Psalm 366

Predikan 4 e. Påsk (II) 1983, års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 28/4 2019

över Hos 6:1-3.  1 Joh 5:4-10.  Joh 21:1-14

Firningsämne: Växande i tro

Beredelseord: Psalt 98:1-3

Psalmer: SvPs 162:1-4. 669. 366. 15. 39. 162:5-6.

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och     Sonens och Den Helige Andes namn:    

Vårens spirande grönska får illustrera firningsämnet idag

är ”Växande i tro”.

I dopbönerna heter det

”Låt glädjen över vad Du [Gud] har gett oss

i vårt dop prägla hela livet,

så att vi alla växer till och mognar i vår tro

och en gång får dela den himmelska glädjen hos Dig.”

Tron är en gåva som Gud ger av nåd

till den som ärligt och innerligt söker Honom,

och Herren låter Sig bli funnen.

Den tro som Gud ingjuter i människan

kan liknas vid befruktningsögonblicket som ger nytt liv.

Är föräldrarna kristna så säger deras tro

att barnet skall döpas, förr eller senare.

Dopet kan liknas vid födelseögonblicket

för det nya, andliga, livet, som är evigt.

Människans tro är ett svar, en respons,

på vad Gud är, har givit och ger.

Jesus håller Sitt stora avskedstal till lärjungarna.

De har följt Honom i c:a 3 år nu.

Han säger:

”Liksom fadern har älskat Mig,

så har Jag älskat er.

Bli kvar i Min kärlek” (Joh 15:9).

Den som är älskad kan älska.

Han säger: ”Ingen har större kärlek än den som

ger sitt liv för sina vänner”.

Vi kan tänka på det yttersta offret:

att offra sitt liv för någon,

att gå i döden för att försvara en människa.

Men döden går oftast fort över.

Det tar längre tid att leva för någon än att för någon.

Jesus gjorde bådadera.

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, lovar Han.

Med Jesus har evigheten inträtt i tiden.

Himmelriket – Guds rike –

är där Guds vilja sker.

Innan man har älskat vet man inte vad kärlek är,

men kärleken kan finnas ändå,

fast man inte visste om det.

Gud och Guds rike finns även om man inte vet om det.

Här har den döpte det betydligt lättare än den odöpte.

”Jag har utvalt er”, säger Jesus till Sina apostlar.

Det är en gemensam erfarenhet hos troende

att den som sökte Gud finner att han varit sökt av Gud.

Vi finner i den tredje delbönen i Jesu mönsterbön

”Såsom i himmelen så ock på Jorden.”

Det är vårt program!

All tro växer inte till!

egoismen, egocentriciteten, det hänsynslösa,

irrationella och destruktiva kallas i Bibeln för ”köttet”.

Dess giftiga svampsporer bryter ner relationen

mellan människa och Gud, och människor emellan.

Galaterbrevet i dagens epistelläsning

ger oss den berömda syndakatalogen och dygdekatalogen.

Herren talar genom profeten Jeremia i dagens gt-liga läsning

om att sätta ”kött till sin arm åt sig”.

Här betyder ”kött” ens egna inomvärldsliga krafter.

Dessa brukar vara värdefulla, men räcker inte långt.

Aposteln Paulus talar om motsatsparet ande och kött.

Idag skulle vi kanske säga det gudalika och egoismen.

Judas Iskariot och hans efterföljare genom kyrkohistorien

tvingar oss till vaksamhet,

att inte blint lita på alla religiösa ledare rakt av.

Det finns vargar bland fåren och tistlar bland fikonen.

”På deras frukt skall ni känna igen dem.

Plockar man kanske druvor bland törnen

eller fikon bland tistlar?

Så bär varje gott träd bra frukt,

men ett uselt träd bär dålig frukt”,

säger Jesus i Bergspredikan (Matt 7:16-17).

Gud visar Sin kärlek till oss i två steg:

1. Han har gett oss lagar och bud,

utfärdade med omsorg för att skydda och bevara livet och tillvaron.

2. Men Lagen är blott ett förord till Evangeliet.

Evangeliet är Guds huvudärende.

Evangeliet är det glada budskapet om

vad Gud har gjort, gör och skall göra.

Men har man inte Lagen, så upplever man

inte heller något behov av Evangelium.

Om man överrumplar en människa med försoningsord

så blir han bara arg.

Det dubbla kärleksbudet att älska Gud och människorna

koncentreras här ytterligare, när Jesus säger:

”Ni skall älska varandra” (Joh 13:34).

Rätt sak på rätt plats vid rätt tillfälle.

Hjälparen, Den Helige Ande, vill ge dig en precision

som går vidare utöver din egen, att själv hjälpa till.

Du är kallad att vara lysande!

Lycka Till med det, i Jesu sällskap.

AMEN

Ära vare Fadern och  Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 359

 

Postludium