Alla inlägg av Jan

3:e sön. i Fastan

Psalm 354

Psalm 568

Högmässa söndagen Oculi /3 i F/ den 15 mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Jer. 26:8 – 15, 1 Joh. 3: 7 – 8, Joh. 12: 35 – 43

Liturgisk färg: blå, violett

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi lyssnar till några ord ur dagens psalm, den 25:te: 12 Var och en, som fruktar Herren, får veta vilken väg han skall välja. 13 Själv får han leva i ro,… 14 De, som fruktar Herren, blir Hans förtrogna, Hans förbund skall ge dem insikt…. V. 15 från vilken söndagens namn är hämtat: Min blick är ständigt fäst på Herren, det är Han, som löser min fot ur snaran. 16 Vänd Dig till mig, var barmhärtig,… 19 Se på mina fiender – så många de är, 20 Rädda mitt liv, befria mig, svik mig inte, jag flyr till Dig. 21 Låt oskuld och redlighet bevara mig, ty jag hoppas på Dig. 22 O Gud, befria Israel från all dess nöd!

Jag citerar biskop Göran: Om Fastans inledning mer har handlat om försvar, är det nu tid för Kristus, den starkare, att gå till anfall. Lämnade åt oss själva är vi svaga människor, som inte har kraft att bryta igenom det ondas välde. Vårt enda hopp är att låta Kristus komma till vår sida och hjälpa oss.

Vi kristna tror, att det finns onda andemakter, som driver sitt spel i tillvaron. Historien ger också många exempel på hur det djävulska har skaffat sig fritt spelrum. Det pågår en kamp mellan mörkrets och ljusets krafter, mellan vad som river ner och vad som bygger upp, också inom oss själva.

Jes. 49: 25 Så säger Herren: Ja, fången skall ryckas från den starke, bytet räddas undan den grymme. Jag skall strida mot den, som strider mot dig, Jag skall rädda dina (Sions) barn.

Idag, när vi tänker på ondskan, är det viktigt att hålla sina ögon fästa på Herren Jesus. Dagens psalm är en både en uppmaning till och en bön om att hålla sig till Herren. Vi får alltså idag bekänna vår bristande kamp mot det onda inom och utom oss; att vår blick ofta släpper Herren Jesus, att vår bön om hjälp är svag. Men Gud vare lovad! Vi har Herren Jesus vid vår sida. Han kämpar för oss mot det onda. Han hjälper oss i vår kamp mot det onda, vilket vi ibland glömmer att tacka för.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan (text: Joh. 12: 35 – 43)

Gudstjänstfirande församling!

För några år sedan läste jag med tanke på rubriken Jesus och ondskan: Har ni lagt märke till rubriken i psalmboken den här söndagen? Det står inte Jesus och våra psykologiska svagheter, inte heller Jesus och vårt biologiska arv, faktiskt inte heller Jesus och den sociala missanpassningen. Det står fortfarande Jesus och ondskan. Ondska är ett starkt ord, men det vet vi, Jesus är ett ännu starkare. Som Dorothy Sayers skrev: Gud utplånade inte det ondas faktum: Han förvandlade det. Han hejdade inte korsfästelsen. Han uppstod från de döda. Vi alla, som är här idag, känner till ondskan och dess förfärande makt. Vi känner till vårt ansvar att kämpa mot det onda i alla dess former och hur allt detta hänger ihop med Djävulens kamp mot Gud och det goda. Jag hörde berättas en gång, om ett TV-program, som handlade om djävulsdyrkare. De ansåg, att man tydligt ser, att det onda segrar; alltså skall man hålla sig väl med den onda makten. Ett mål för denna sekt var att mörda alla präster och bränna alla kyrkor.

Nu vet vi, att Jesus har segrat över Djävulen, och att denne ligger i sina dödsryckningar. Därför är han så aktiv. Det gäller för oss att kämpa. Gud är med oss, vem kan då vara emot oss? Vår text talar om att vandra i ljuset, följa Jesus och därmed motarbeta det onda. Jesu ord är egentligen ett svar på folkets fråga: ”Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan Du då säga, att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?” Jesus svarade: ”Ännu en kort tid är ljuset bland er. Villfarelsen var den, att man trodde, att, när Messias kommit, allt skulle bli bra för Israel. Nej, säger Jesus här, med uppenbarelsen och Riket börjar den religiösa problematiken på allvar. Det gäller att följa ljuset, medan det ännu finns kvar. Det kommer en stund, när människans evighetsväl bestäms. En gång är det för sent. Som ett synligt tecken på detta, lämnar Jesus åhörarna och är försvunnen. Detta sker inför egendomsfolket, alldeles innan Han skall gå till Fadern. För S:t Johannes är det också en uppmaning till Kyrkan. Vi måste vandra i ljuset, ty den, som vandrar i mörkret, ser inte, var hon går och är prisgiven åt de onda makterna.

Som en sammanfattning av dagens budskap i evangeliet kan sägas: Vi lever i den dyrbara nådatid, då vi har tillgång till ljuset.

Jesus vill vara Ljuset i syndanödens mörker. Det är olyckligt att vara i detta mörker; många känner inte av det direkt och bekymrar sig icke – men ibland kommer eftertankens kranka blekhet. Kommer vi till Jesus, får vi förlåtelsen.

Jesus vill vara Ljuset i frestelsernas mörker. Vi talade härom söndagen om detta. Synden lurar och lockar; vi åtrår den! Så kan vi lätt falla. Det gäller att se på Jesus för att få kraft att stå emot.

Jesus vill vara Ljuset i lidandets och dödens mörker. Se på Jesus, Han ger kraft och mod. Som också nämndes härförleden: Vi har dött och uppstått med Honom i dopet. Vad är då döden mer än en port till Livet? Inget att vara rädd för; vi har ju redan dött en gång! Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner.

Gamla postillor betonar denna dag vikten av predikans betydelse. Här behöver vi predikanter mycken förbön. I en postilla läste jag följande överskrift: Guds Ords predikande på sabbatsdagarna såsom medförande Djävulens utdrivande och Jesu ryktes utbredning. Det är alltså viktigt, att prästen vet, vad han talar om. Lika viktigt är det, att församlingen tar till sig hans ord. På ett sätt är det gamla, skall vi kalla det, halvskämtet: Ni skall göra som jag säger, inte som jag gör, ett, på ett sätt, viktigt ord. Javisst, prästen har lovat, att hans leverne skall vara föredömligt, men även han faller och gör fel.

Hämta nu styrka hos Herren, av Hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot Djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Efesierbrevet 6: 10 ff. Detta är också något som förs fram hos de gamle. Jag brukar säga, att det finns mycket mer mellan himmel och jord, än vi kan ana. I våra dagar finnes väl många, som vill förneka onda andar. Men studerar vi den Heliga Skrift, anser jag, att vi inte kan förneka deras existens. I Luk. 11 läser vi: 14 En gång drev Han ut en demon, som var stum. När demonen for ut började den stumme tala, och folket häpnade. Kyrkoherden i S:ta Klara vid mitten av 1800-t, Grafström, skriver: Hvad veta vi om onda andar? Vi veta, att det finnes högre väsen än vi, hvilka på ett hemlighetsfullt sätt fresta oss till synd; vi veta, att det finnes en ande, som kallas djefvulen och äfven denna verldens furste, som herskar i denna verldens mörker, som verkar i otrons barn, men som äfven har en bundsförvandt i den trognes egen syndiga natur. Syndiga natur – det vi brukar kalla köttet eller den gamle Adam i oss.

Vi moderna människor kan ha lite svårt att ta till oss talet om sjukdomsandar. Vi har våra kunskaper om baciller och virus och missbildningar. Jag vill ändå i detta sammanhang undra: Vad vet vi egentligen om de onda andarnas sätt att arbeta? Det här kan ge oss uppslag till många funderingar. Men kanske vi inte skall ägna oss så mycket med detta. Vad vi i första hand skall tänka på är, att Jesus är den starkare. Till sist skall Djävulen och hans onda anhang förgöras! Då är Kristi seger fullständig! En annan predikoöverskrift: En lycklig förlossning från den olyckligaste fångenskap, då Jesus förlossar djefwulens fångar. Ja, så är det! Jesus räddar oss ur Djävulens garn. Det är en lycklig frihet, då vi kastar oss i Jesu armar.

En sångare sjunger:

Om någon mig åtspörja vill Min grund till salighet.

Om vad allena räcker till För tid och evighet,

Vad som här gäller och består, Förutom Jesu blod och sår.

Jag svarar då: Min grund är god, Den heter Jesu blod.

Det är min fasta klippegrund, Som evigt skall bestå.

Ja, även i min sista stund Jag vilar trygg därpå.

Och när jag hän från världen går, Jag sjunga vill om Jesu sår.

Ty Lammets blod är nyckelen Till själva himmelen.

(Okänd dansk förf. 1748, SMF:s sångbok 431)

Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten idag tillfaller vår koinonia. Kollekten förra söndagen till Open Doors uppgick till kr. Vilket härmed tacksamt erkännes. På onsdag 18 mars bibelstudium kl. 1700, samt mässa kl. 1830 här i kyrkan ledda av biskop Göran. Nästa söndag predikar f Kåre. Som postludium spelas

Med anledning av pesten råder vi gudstjänstdeltagarna att icke ta i hand vid fridshälsningen. Man kan ta på armen eller bara nicka och säga Herrens frid. Vid kalkens utdelande finns ännu så länge tre förfaringssätt: Som vanligt, eller man doppar oblaten i vinet – det gäller då att se till, att man inte doppar ner fingrarna i vinet. I undantagsfall kan man avstå från vinet.

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet! Amen.

Trosbekännelsen

Litanian

Psalmer: 354:-

658:-

568:-

700:1

388: 1 – 3

388: 4 – 7

45:-

454: 3

Psalm 700

Psalm 388

Psalm 45

Psalm 453

Postludium

 

2:a sön. i Fastan

Psalm 245

Psalm 247

Psalm 551

Psalm 45

Psalm 272

Postludium

 

 

 

1:a sön. i Fastan

Ingångspsalm

Psalm 566

Evangelietexten läses från Markus 14:32-42

Högmässa 1:a Söndagen i Fastan, Invocavit, den 1:a mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Mika 7: 7 – 9, Hebr. 5: 7 – 10, Mark. 14: 32 – 42

Liturgisk färg: blå/violett

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Från den gamla Evangeliebokens Epistel ur 1 Joh. 3 läser vi: Den, som syndar, är Djävulens barn, ty Djävulen har syndat ända från början. Det är hårda ord, som möter oss här från den Heliga Skrift. Den som syndar är Djävulens barn. Tar vi nuförtiden alltför lätt på synden? Tänker vi alltid på att det ständigt pågår en kamp mellan det onda och det goda? Här är en kamp inte bara på det etiska planet. Vi måste vara med och kämpa mot det onda i alla dess former, även mot sjukdom och lidande. Hur annorlunda skulle inte världen se ut, om alla arbetade för det goda på alla områden.

Brevet fortsätter: Men Guds Son har uppenbarats för att utplåna Djävulens verk.

Så låt oss i detta skriftermål bekänna, att vi inte alltid inser allvaret med synden. Vi skall också bekänna våra underlåtelser, när det gäller kampen att göra det goda. Vi får tacka för att Jesus utplånar Djävulens verk. Vi får tacka för att vi kan ta vår tillflykt till Herren, såsom psalmisten sjunger i dagens psalm den 31:a:

Till Dig, Herre, tar jag min tillflykt, svik mig aldrig! Du, som är trofast, rädda mig, lyssna på mig, skynda till min hjälp. Var min klippa dit jag kan fly, borgen där jag finner räddning. Ja, Du är min klippa och min borg. Du skall leda och styra mig, Ditt namn till ära. Du skall lösa mig ur snaran de gillrat, Du är min tillflykt. … Själv vill jag alltid hoppas på Dig, … Din makt och trofasthet, o Gud, når upp till skyarna.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Upp till Jerusalem det är fastetidens lösenord. Nu skall vi i texter, böner och psalmer följa med Jesus och de tolv på pilgrimsvägen upp till den gamla helgedomsstaden och i vår andakt och gudstjänst se och höra allt, vad evangelisterna förtäljer om hur Guds kärlek, förkroppsligad i Jesu person, kämpar sig fram till seger över ondskans makter i alla dess skiftande uppenbarelseformer.

De gamle var noga med att under Fastan gå andaktens och gudstjänstens pilgrimsfärd upp till Jerusalem. De visste, att fastetidens texter har livsviktiga ting att säga en om ondskans förfärliga makt, om människans riskfyllda läge i kampen mellan ont och gott, om Guds outsägligt stora kärlek till oss alla.

Att så i andakt och gudstjänst följa med på Frälsarens sista vandring upp till Jerusalem är en välsignelsebringande hjärtats pilgrimsfärd. Den ger oss en klarare blick både på tiden och på evigheten.

Dagen har som tema: Prövningens stund. Tidigare: Kampen mot frestelsen. Vi läser i texterna om när Jesus frestas i öknen av Djävulen, hur Petrus försöker få Jesus på andra tankar, och hur Jesus lider i Getsemane. Frestelsen är ett farligt hot. De hebreiska och grekiska orden för frestelse är ursprungligen neutrala och används i såväl god som ond mening. Betydelsen är både prövning och frestelse. Vanligast är dock att de brukades i betydelsen ”lockelse till synd” under förespegling av fördelar och njutning. Denna lockelse till synd kommer vi aldrig ifrån i denna fallna värd. Jag tror, att ni vet, men det kan sägas igen: Frestelse är icke synd. Vi minns liknelsen: Vi kan inte hindra fåglarna att flyga över våra huvuden, men vi kan hindra dem att bygga bo i vårt hår.

Så till dagens scen i trädgården, som är upptakten till Jesu lidande. Dödsångestens kval griper Honom, och redan nu är Han ensam, mitt ibland Sina närmaste. Lärjungarna är oförmögna att förstå och dela den innevarande stundens allvar. De står liksom utanför, överväldigade av sitt mänskliga behov av sömn och vila.

Min själ är bedrövad till döds. Dödsängslan syns i Hans ansikte. Han är totalt ensam. Så ensam är varje människa inför döden, ty genom dödens port kan vi gå bara en i taget, ensamma, nakna, avklädda allt. Och Han gick lite längre bort, föll ner på marken… Han kryper ihop som ett spädbarn i rädslan för döden. En kommentar säger, att uttrycken bävan och ångest är för svaga. Här är fråga om skräck och djup ängslan.

Jesu lärjungar framställs som vanliga svaga människor, inte som några stora hjältar. Vi ser gång på gång, hur de är i situationer, som inte alls är till deras fördel. Den auktoritet som apostlarna hade, medförde ingen människodyrkan. Deras auktoritet berodde på Herrens kallelse. Även ”pelarna” sviktade i den stora prövningens stund. Jesus ensam består provet. I Getsemanescenen skildras Jesus inte såsom den överlägsne, den orubbligt lugne; det finns ingen likhet mellan Jesus i Getsemane och den grekiske vismannen, sådan han skildras i viss hellenistisk förkunnelse. Han kämpar med Gud i bön, och Han ger uttryck åt besvikelse och även ironi med anledning av att lärjungarna lämnat Honom ensam med dödsångesten.

Men varför är Han här? Ondskan i världen. Den ondska som är större än människan och som gör människor till sina redskap, så att de – och vi – gör sådant, som är ovärdigt varje människa, omänskligt. Det finns inget försvar mot denna omänsklighet, mot ondskan, när den nakna makten inget annat vill än makt. Det finns inget räddare än den sortens makt. Dessa människor tror sig inte om att ha något att ge. Därför måste de lägga beslag på allt, äga allt, länder och folk. Från den ondskan och omänskligheten kan man bara fly. Jesus hade ofta mött den sortens människor. De fanns i templet. De fanns i Herodes palats. Ju mer av glädje och befrielse som spirade kring Jesus, desto större blev maktens rädsla.

Varför var Han farlig? Han ägde ju inget. Han stöttades inte av människor med inflytande. Hans svar på frågor var konstiga. Hur kunde man ställa barnet som föredöme? Hur går det då med våra måttstockar. Hur skall vi placera oss själva och andra? Eller är Han galen? En som inte förstår, hur man skall taga sig fram i världen? Det är ju så enkelt: Smila uppåt, sparka neråt. Konstigare är det inte. Fastän det är så enkelt, lärde Han Sig aldrig det. Så gick det, som det gick. Nu ligger Han på marken. De, som skulle vara Hans vakter sover. Han väcker dem tre gånger.

Jesu böner, tre gånger upprepad, har blivit normerande för all kristen bön. Denna hållning har inget gemensamt med stoikernas lugn eller mystikernas viljelösa hängivelse åt det som Guds vilja tolkade ödet. Jesus bevarar Sin personlighet oavkortad, Han undertrycker och dödar inte Sin livsvilja. Men Han vet, att Gud vet bäst. Den bedjande är genomträngd av övertygelsen om att all vishet och godhet är hos Gud, och att allt, vad Han vill, det är alltid det rätta. Vi skall bedja med full förtröstan, när vi såsom barn framträder med ett legitimt ärende inför den himmelske Fadern. Men vi måste taga tillbörlig hänsyn till vår bristande insikt, vår oförmåga att genomskåda förhållandena, vår blindhet och synd, som gör det omöjligt för oss att inför Gud propsa på vår vilja och önskan. Frimodiga i bönen kan vi endast vara, om vi ytterst är villiga att lägga allt i Guds hand och vet, att Hans beslut är det bästa. När Jesus bad, som Han gjorde, i Getsemane, gav Han oss å ena sidan den fulla frimodigheten att inför Fadern bekänna vår innersta önskan och begärelse, utan förskönande uppsnyggning; å andra sidan har Han bundit oss i lydig underkastelse under Faderns allvisa och allgoda beslut. I detta dubbla ligger den kristna bönens väsen, och en stor kraft utgår från Getsemane till alla kristna bedjare, icke minst i nöden.

Orden till de sömntyngda lärjungarna är en allvarlig förmaning, vaka och be, samt en karakteristik anden vill, men kroppen är svag. Det gäller att inte ge Satan något tillfälle att bringa Guds utkorade på fall. Lärjungarna, hurudana är de? Karakteristiken är dråplig; den verkar nästan alldagligt ironisk, säger en kommentar, i den för övrigt högstämda patetiska skildringen. Anden vill, men kroppen är svag. Små svaga människor, i och för sig bra folk, präktigt folk med ett visst mått av entusiasm för idealet. Men kroppen är skröplig; de naturliga behoven och böjelserna gör att kroppen endast blir ett motsträvigt redskap för Anden. Genom sin skröplighet blir kroppen, eller köttet, som vi sade tidigare, den starkare parten och bedrager människan på hennes högsta stunder, på hennes frälsning, – om hon icke lär sig vaka och bedja och söka skydd mot frestelsen, mot den demoniska faran, som alltid hotar henne.

Frestelser och faror, nöd och lidande. En utläggare ställer frågan: Kan vi tro på Gud, när det finns så mycket lidande? Kan vi tro på en Gud, som stöder de mäktiga i deras makthunger? Nej, naturligtvis aldrig. Men på den Gud som Guds Moder sjöng om: Härskare har Han störtat från deras troner, ringa människor har Han upphöjt, hungriga har Han mättat med Sitt goda och skickat bort de rika med tomma händer. Detta är den Gud som förökar de maktlöses styrka. En Gud som säger att man skall räkna med människor, inte för att de äger saker och ting, utan därför att de är människor. En Gud som säger, att den minste är störst. En Gud som har kärlekens makt. Detta budskap denna kärlekens makt vill Gud, att vi skall föra ut i världen i ord och handling.

Amen.

Bön efter predikan:

O Herre Gud, himmelske Fader, Du som genom Din Son, Jesus Kristus, har omintetgjort Djävulens gärningar och vunnit åt oss evig seger. Vi beder Dig: Bistå oss, för Kristi skull, i själanöd och frestelse. Styrk oss att frimodigt stå det onda emot, så att fienden icke bliver vår överman, utan vi genom Ditt mäktiga Ord varde ståndaktiga och slutligen behålla segern. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Askonsdagen till Open Doors blev Kr. Idag tillfaller kollekten vår egen församling. Idag börjar fasteundervisningen efter kyrkkaffet. På onsdag bibelstudium kl. 17.00 samt firas här veckomässa i fastetid kl. 1830 ledd av biskopen. Nästa söndag predikar biskop Göran. Som förbön bedes under Fastan Litanian, ps. 700:1. Postludium:

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet!

Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 567:- Upp, kristen, upp till kamp och strid! Gå dit dig Anden sänder

671:-

566:- Vaka, själ, och bed och till strids dig red.

700: 1 Litanian

139: 1 – 2 Den stunden i Getsemane inför mitt sinne står. Där utstod Jesus för vår skull

139: 3 – 4 Den vånda som Han utstod där, Ej någon fatta kan

45:-

452: 6 – 8 O höge Konung, hög för alla tider,

Ack, kunde jag Dig tacka rätt omsider!

Men ingen gåva dyrbar nog att skänka

Kan tanken tänka.

Psalm 45

Postludium

 

Fasteundervisning  om Luthers lilla Katekes. Se https://logosmappen.net/bekskrifter/lillakat/index.html

Askonsdagen

Predikan på Askonsdag 1983 års Evangeliebok

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia,

av Kåre Strindberg 26 Februari 2020

över Joel 2:12-14. Jak 2:14-17. Matt 6:16-21

Firningsämne: Bön och fasta

(Inget Beredelseord)

Psalmer: 438. 661. 178. 394. 45. 153:4.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Askonsdagens firningsämne är Bön och fasta,

vilka är två avgörande viktiga inslag

i Kyrkans och den enskilde kristnes trosliv.

Jesus och Kyrkan lär oss andlig krigföring

mot den onda andemakt som alltid hotar oss.

Få saker ligger väl så fjärran från modernt västerländskt tänkande

som fastetiden och dess budskap.

Den breda allmänheten vet att under fastan

äter man fettisdagsbullar,

men få vet att bullen en gång var ett näringstillskott som man behövde

för att man avstått från nästan all annan fast föda.

Påsken, men även julen, föregås av en fasteperiod,

då man avstår från fast föda,

eller någonting annat, helt eller delvis.

Fastan är ingen tävlan – vem som kan avstå mest och längst.

Poängen med fastan, liksom med sabbaten

är att man gör skillnad på dagar och perioder.

Men att avstå från något känns främmande för många.

Dagens kultur är materialistisk och alternativet till vänster

handlar inte om minskad konsumtion, utan om mer jämlik fördelning.

Att överhuvudtaget behöva avstå från någonting

upplevs som plågsamt, asketiskt och österländskt.

Profeten Joel,

minns vi kanske mest för hans profetia

om andeutgjutelsen (Joel 2:28):

”Det skall komma en tid

då Jag utgjuter Min ande över alla.

Era söner och döttrar skall profetera,

era gamla män skall ha drömmar,

och era unga män se syner.”

Joels profetia gick i uppfyllelse på Pingstdagen i Jerusalem,

femtio dagar efter Kristi uppståndelse. (Apg 2:14 f.f.).

Den Helige Ande har givits år församlingarna

för att de skall fyllas med kraft och precision.

Många kyrkoledare är närmast analfabeter

när det handlar om Den Helige Ande

gäller detta ”nu går all kontakt med Gud Fader genom Ordet och Anden”

(Bengt Hägglund).

Den Västerländska protestantismen

går sedan länge en kräftgång.

Illa är det om man kommer på kant med Herren.

Men de som borde oroa sig mest

brukar vara de som oroar sig minst.

De har förträngt att Herren också är en Domare.

Det är mot bakgrunden av Herren som Domare

som vi behöver en Frälsare och Hjälpare.

Men Joel talar till oss idag om att Gud kan ångra sig.

GT ger många exempel på att Herren Gud kan ångra Sig:

(2 Mos 32:14. 1 Sam 15:1. 2 Sam 24:16. Jer 18:8, 10, 26:3.

31:19. Amos 7:3, 6.).

Men: ”de ödmjuka får äga landet och njuta en ostörd fred.

De gudlösa vill den rättfärdige ont,

och de visar tänderna mot honom.

Herren ler åt dem,

han ser att deras stund kommer”

(Psalt 37:11-13).

Här finns även evangeliska löftesord:

detta är den fasta jag vill se: [säger Herren]

att du lossar orättfärdiga bojor,

sliter sönder okets rep,

befriar de förtryckta,

krossar alla ok.

Dela ditt bröd med den hungrige,

ge hemlösa stackare husrum,

ser du en naken så klä honom,

vänd inte dina egna ryggen!

Då bryter gryningsljuset fram för dig,

och dina sår skall genast läkas.

Din rättfärdighet skall gå framför dig

och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.

Då skall Herren svara när du kallar,

när du ropar säger Han: ”Här är jag”

(Jes 58:6-9).

Vid eftersamlingen kan jag berätta hur min tjänst började

under en veckas bön med fasta.

Som tillämpning efter predikan

vill jag ge er Jesu ord om änkans gåva i Mark 12:41 f.f.

Se, det är paradoxalt det ofta är de

som har mest som ger minst.

Medan de som har minst ofta är de

som är mest generösa med gåvor.

Må Herren välsigna

och multiplicera våra kollekter!

Så kan man samla skatter i himlen.

AMEN

Låt oss prisa Herren, vår Gud!

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet. Amen.

Fastlagssön.

Psalm 135

Psalm 663

Psalm 93

Psalm 394

Psalm 42

Psalm 285

Postludium

 

 

 

 

 

Sexagesima

Psalm 375

Psalm 657

Psalm 63

I väntan på predikan

Psalm 81

Psalm 42

Psalm 237

Postludium

 

Septuagesima

Ljudinspelningar via koinonians hemsida.

Psalm 346

Psalm 656

Psalm 247

Högmässa Septuagesima den 9/2-20

S:t Sigfrids kyrka kl. 11.oo

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

S K R I F T E R M Å L

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss finne i oss en beredd boning. Amen.

Idag firar vi söndagen Septuagesima, inledande den 70-dagsperiod som av gammalt parallelliserats med judarnas 70-åriga fångenskap i Babel. Liksom judarna då hängde upp sina harpor i pilträden och avstod från lovsånger, så uteslöts redan under medeltiden hallelujasången ur gudstjänsten redan under Förfastan. Även om Fastan ännu inte börjat, visade detta fram mot den allvars- och botkaraktär, som karakteriserar denna tid. De Gt-liga texter som hörde till denna inledande tid är de, som hör till ursprungshistorien och domineras av Adam, Noa och Abraham. Var och en av dessa gestalter förbereder Fastans grundtankar. Adam påminner om syndafallet och pekar framåt mot Herren Jesus som den andre Adam, vilken övervann synden genom Sin försoningsdöd. Noa påminner om hur Arken, som en förebild för dopet, ger räddningen undan syndafloden. I berättelsen om Abraham på Moria berg, där Isak skulle ha offrats, framstår Isak som förebild till Kristi offer.

Septuagesima har sedan medeltiden präglats av tankarna om Guds nåd och den kristnes tjänande. Vi låter detta skriftermål bli en stund av eftertanke, hur vi betraktar Guds nåd, och hur vi tjänar Honom. Där finns brister liksom i övrigt, då vi försöker vandra på helgelsens väg.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

I enlighet med dagens överskrift har denna dag två temata: Nåd och tjänst. Först talar vi om Guds nåd. Nåd heter på latin gratia, vårt gratis. Nåd är alltså något, som vi får utan att behöva göra något, utan att förtjäna det. Dagens Psaltarpsalm nr 25 i nya Evangelieboken tolkar på ett utmärkt sätt Guds nåd: 4Herre, lär mig Dina vägar, visa mig Dina stigar. Led mig i Din sanning, lär mig, Du som är min Gud, min räddare, ständigt hoppas jag på Dig. Herre, kom ihåg Din barmhärtighet, den godhet Du alltid har visat.Herren är pålitlig och god,Allt, vad Herren gör, är nåd och trofasthet.

Jag tror, att dessa psalmistens ord rymmer, vad vi erfarit av Guds nåd: Undervisning genom den Helige Ande, tröst genom Guds Ord och barmhärtighet i löftet om syndernas förlåtelse och evigt liv. Det kan råda delade meningar om hur mycket man kan citera Bibeln i predikan. Men ibland är det så, att Guds ord tolkar på ett bättre sätt det, som predikanten vill ha sagt, än egna ord. Därför må det förlåtas mig, om jag ibland citerar längre eller kortare stycken ur Bibeln.

Det andra temat idag är tjänst. Förhistorien till dagens text är berättelsen om den rike ynglingen. Han vill ärva evigt liv och säger sig ha följt buden. Då får han tillsägelsen att sälja allt, som han äger, och sedan följa Jesus. Han går bedrövad bort. Detta är egentligen inte dagens tema, att det är svårt för en rik att komma in i Himmelriket. Men vi kan i alla fall ta varning, inte binda oss för mycket vid denna världens goda. Efter denna händelse frågar lärjungarna genom Petrus, hur det skall bli för dem. Matteusevangeliet är det enda, som har löftet till lärjungarna, att de skall få sitta som domare. Vi skall väl också minnas, att domare här är ungefär detsamma som härska eller ha myndighet över.

En gång lärde jag mig: Störst är att tjäna. Det finns en spänning mellan att tjäna och att vara, med ett gammalt uttryck, fin. Det här är ju något, som ligger i den fallna människans natur. Den tanken slog mig, när jag förberedde detta, att det fanns åtminstone ett par yrken, som låg i botten på samhällsstegen – en släng har nog funnits med än in i våra dagar, nämligen städerska och gatsopare. Gatsopare fanns i min barndom, gubbar som med björkriskvast sopade gatorna i Stockholm. Visst finns det emellertid något stort i att vara medarbetare och hjälpa andra. Hur skulle samhället se ut utan städerskor, gatsopare och sopåkare? Allt är en tjänst åt medmänniskan.

Lina Sandell sjunger:

Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly.

Efter vår kommer höst, och på dag följer natt, Då kanhända ej morgon skall gry.

O, var flitig att så, medan ännu är tid, Att din skörd måtte mogna i tid!

Gör det lilla du kan och se icke därpå, Att så ringa, så litet det är.

Ty hur skulle du då väl med lust kunna gå, Dit din Mästare sänder dig här?

Är ditt uppdrag så lätt än så ringa i sig, O, var nöjd, att Han gav det åt dig!

Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri, Gör det allt för din Frälsare blott.

Och var viss, att Han icke skall döma som vi, Blir det fråga om stort eller smått!

Se, Han själv gör ju allt, vad betyder det då, Om Han ställt dig i led med de små?

Gör det lilla Du kan och besinna, att Gud Hos oss alla blott trohet vill se.

O, så gläds att få gå med Hans ringaste bud Och att Själv Han all hjälp dig vill ge!

Men vad fröjd, om en dag Han ock säger till dig: Vad du gjorde, det gjorde du Mig!

Texten innehåller även ett allmänt löfte till alla dem, som följt Jesus. Lämnar vi hemmet, får vi i alla fall ett nytt i Kyrkan. Lämnar vi föräldrar syskon och vänner för Jesu skull, får vi en ny familj i församlingen, Guds familj. Vi skall inte glömma, att en Jesu tjänare kan bli trött. 5 Mos. 32: 36 Ja, Herren … förbarmar Sig över Sina tjänare, då Han ser, att de inte orkar mer. Detta vittnesbörd avgav Mose vid slutet av sitt liv. Han visar på människans otillräcklighet men samtidigt också på Guds stora barmhärtighet. Människan har kraft, som Gud vill, att hon skall använda i Hans tjänst. Gud vill icke, att vi skall vara dagdrömmare och sorglösa. Vår bön bör vara med de gamle: Giv, o Herre, vad Du bjuder, och bjud sedan, vad Du vill. Gud glömmer emellertid inte, hur bräcklig den mänskliga styrkan är. Han vet, vad för ett verk vi äro, och tänker därpå att vi äro stoft. Han kan beräkna, vad var och en av oss förmår. Därför begär Han mer av den ene och mindre av den andre. Av alla fordrar Han mycket, men aldrig mer, än vad som står i vår förmåga. Låt oss därför aldrig förtröttas i arbetet för Guds rike, även om vi ibland blir trötta, ty då ger oss Herren ny kraft. Kraft till tjänst är tjänstens lön.

Det talas i en annan text också idag om att vara tjänare – slav. Träl, det kan man vara under arbetet, men den människa, som gör synd, kallas syndens träl. Träldomen under synden gör människan förr eller senare trött. Synden terroriserar sitt offer, jagar det med begärelsernas gissel och störtar det i utvärtes skam och i invärtes samvetskval.

Bildligt talat sitter ofta syndens träl med armbågarna mot bordet och finner allt meningslöst, tills synden ånyo gör sitt herravälde gällande och driver sin tröttkörda träl till nya tjänster. Hur lätt kan vi inte hamna i syndens garn. Själafienden gläder sig, när vi tar lätt på synden och dess makt. Då kan han snart snärja oss. Ja, detta är den syndiga människans trötthet. Hur skall hon komma bort ifrån den? Ja, det står inte i mänsklig makt. Gud ger kraften till att börja på nytt – men kraft till tjänst är tjänstens lön. Men Gud ger inte kraft efter vårt sätt att se.

Den kristne, som vill vara en Herrens tjänare, kan uppleva detta. I en annan av dagens texter ser vi, hur husets Herre, när tjänaren trött efter dagens slit kommer hem, får nya uppgifter och därmed upprättas ur vanmakten. Det ser ut som om husets Herre lade sten på börda, men Gud vet vad han gör. Det nya uppdraget förnyar den tröttes kraft. Den som trälat under synden, känner tillfredsställelse över att få tjäna en god Herre. Den nyuppväckte gläder sig över att i sin känsla av ovärdighet dock få vara tjänare åt Gud. Den, som arbetat länge för Guds rike och förgäves längtat och väntat på framgång, måste lära sig, att all tjänst är tjänst åt Gud.

Vi läser också idag ur

Luk 17:10
när ni har gjort allt, som åligger er, skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort, vad vi är skyldiga att göra.”

Sammanfattningsvis kan vi med mycket få ord säga, att denna dag vill lära oss, att Gud i Sin nåd för oss vidare framåt på helgelsens väg. Vidare, att Han vill, att vi skall tjäna Honom med goda gärningar. Vår nästa behöver dem.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

A M E N

 

Meddelanden

 

Välönskan över församlingen:

Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, må ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. Amen.

 

Psalmer: 346: 1

656:-

247: 1 – 4

389: 1 – 2

389: 3 – 6

42:-

31:-

Psalm 389

Psalm 42

Psalm 31

Postludium

 

Kyndelsmässodagen

Psalm 403

Psaltarpsalm 658

Kyndelsmässodagen – 2020 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

405:1-2, 120:-, 403:-, 478:1-4, 37:-

Kärt barn har många namn’, heter det. Det kan man verkligen säga om den här helgdagen. Den kallas, om vi nu skall ta det i tidsordning: Herrens frambärandes dag, Kyndelsmässodagen och Jungfru Marie kyrkogångsdag. Låt oss ta det i den ordningen.

Herrens frambärandes dag. Helgdagen, som vi år firar på rätt datum, 2 febr., eftersom den infaller 40 dagar efter Jul, påminner oss om den dag, då Jesus frambars i templet. Enligt Lagen skulle ett förstfött barn ’friköpas’. Eftersom de israelitiska barnen skonades, när alla andra förstfödda dog den första påsknatten, då Gud förde sitt folk ut ur Egypten, räknades de förstfödda i folket som tillhöriga Gud. Därför måste de ’friköpas’ genom en offergåva till templet. Det gällde också flickor, även om Luk. gör en anpassning till situationen och citerar Lagen som: ”Varje förstfödd son.”

Det var det här kravet i Lagen som Jesu föräldrar nu uppfyllde. Och så börjar Jesu liv, så fort det går, i Jerusalems tempel. Det hade varit den plats där man mötte Gud här på jorden. Det var också där i templet Simeon, och Hanna som det talas om i avsnittet efter dagens Ev., väntade på ’Israels tröst’, på ’Herrens Messias’. Nu var Gud alldeles påtagligt där, när hans Son fördes dit.

Med det hade templet spelat ut sin roll i frälsningshistorien. När Jesus rensade templet sade han: ”Riv ner det här templet, så skall jag resa upp det på tre dagar.” Evangelisten konstaterar att ”templet han talade om var hans kropp”. I fortsättningen var det Jesus som gav mötet med Gud. Och så är det ju ännu, fast nu efter hans tid på jorden är det i Ordet och sakramenten vi möter honom.

Med frambärandet i templet uppfylldes redan från början allt vad Lagen kräver på Jesus. Han hade blivit omskuren på åttonde dagen, på sin kropp fått det av Gud instiftade tecknet på tillhörighet till förbundet. Och nu blev han alltså på fyrtionde dagen också friköpt. Jesus skulle ju senare säga: ”Innan himmel och jord förgår ska inte en bokstav, inte en prick i lagen förgå, inte förrän allt har skett.” Redan från början blev allt rätt för Jesus, tack vare hans fromma föräldrar. Det var väl därför Gud hade valt just dem, han visste att de skulle följa vad som var stadgat.

Det finns ett obrutet sammanhang i frälsningshistorien. När människan fallit, inte följt vad Gud stadgat, utvalde han ett benådat folk att göra det. Till det folket talade han vid Sinai, slöt ett förbund med det och gav det Lagen att hålla. När också det avföll, blev det en helgad ’rest’ kvar, något som profeterna ofta talade om. Till slut kokade det ner till en enda, till Jesus, att fullfölja allt som Gud förväntade sig av den mänsklighet som han skapat.

Det var på 300-talet som man började fira den här helgdagen. Innan kyrkan blev fri, var man nästan bara intresserad av söndagarna och Påsken. Men när kyrkan kunde framträda offentligt, såg biskopen i Jerusalem, Kyrillos, till att man högtidligt i tur och ordning under året mindes olika händelser i Jesu liv.

När så helgdagen skulle börja firas i Rom, anknöt man till en ljusfest man hade där vid den tiden på året. Så har kyrkan gärna gjort vid olika tillfällen: folkliga seder har fått bestå, men getts ett kristet innehåll. Så blev den här dagen Kyndelsmässodagen. ’Kyndel’ är ju ett gammalt ord för ljus, det lever kvar i engelskans ’candle’.

Vi fick alltså ’ljusmässodagen’. Anknytning är uppenbar. När Simeon tog Jesusbarnet i famnen, sade han: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Vi hörde orden i sången vid den inledande ljusceremoni som av gammalt är en del av den här helgdagens liturgi.

Ljus’ är ett genomgående tema för Julen. Det är Guds grundläggande gåva. Skapelsen tog sin början, när Gud sade: ”Varde ljus!” Gud valde att dela med sig av något som är kännetecknande för honom. Aposteln kan sammanfatta det och om Herren Jesus säga: ”som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas.” Vid Sinai framträdde det gudomliga ljuset som en eld, närmast som ett vulkanutbrott.

Det gudomliga ljuset är i sig outhärdligt för oss människor. Det är ett ljus, sade aposteln, ”som ingen människa har sett eller kan se”. Men i Jesus kan vi nu se det, om än så att säga transformerat så att det blir uthärdligt för oss. Han skulle ju säga: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Våra ljus i kyrkan påminner om det här, de är inte bara till för att ge stämning. Vi har ljus på altaret, därför att det är den centrala platsen för mötet med Gud, och där Herren Jesus kommer till oss i nattvarden. Vi har vårt påskljus, som efter Påsktiden står vid dopfunten, där det grundläggande mötet med Herren Jesus sker. Egentligen borde vi också ha ljus vid pulpeten, där Guds Ord läses, men det får väl komma så småningom. Och idag håller vi alla ljus i våra händer som ett tecken på vår tro på honom som för det gudomliga ljuset in i våra liv.

Simeon väntade i Jerusalems tempel på att Guds löften skulle uppfyllas inom ramen för de profetiska löftena till Gudsfolket. Men instinktivt insåg han att med Jesus skulle gränserna sprängas. Det handlade nu om ”frälsningen åt alla folk”, om ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna”. I det gamla förbundet förstods framtiden som att man skulle söka sig till Jerusalem, som vi hörde i dagens GT-läsning: ”Kom, låt oss vandra upp till Sion, till Herren, vår Gud!” Med Jesus blev det tvärtom så att han sände sina apostlar att ’göra alla folk till lärjungar’. Om han var ”världens ljus” så skulle de också vara det i hans efterföljd, och det gäller nu också för oss.

Det namn som kom att bli det vanliga i Västkyrkan var Jungfru Marie kyrkogångsdag. Det växte fram omkr. år 800. Fast först hette det ’Jungfru Marie reningsdag’. Det anknyter också till from uppfyllelse av Guds Lag. Efter att ha fött en gosse var en kvinna oren i 40 dagar. Det tycks märkligt för oss, men i Bibeln räknade man allt som kom ut ur kroppen som orent. Och vid en förlossning rinner ju fostervattnet ut, och kanske en del blod också.

Nu kom Maria till templet för att renas genom ett offer. Helst skulle det vara ett större offer, men för enkelt folk räckte det med två duvor. Lagen uppfylldes alltså, men för kristen fromhet har det blivit viktigare att Maria kom till templet. Länge behölls i kyrkan en ceremoni för en nybliven mor, som kallades ’En moders tacksägelse’ eller ’Kyrkotagning’. Det handlade, som beteckningen anger, om tacksägelse för barnet, och om bön att hon skulle kunna vårda barnet väl. Ännu i 1942 års handbok fanns det ett ritual för det här kvar, även om det redan då hade fallit ur bruk på de flesta ställen.

Men det kan finnas anledning att inte helt glömma aspekten av rening. Det är, dessvärre får man väl säga, en del av vår kyrkogång. Vi kommer från en vardag, då vi har solkat ner våra liv med sådant som inte hör samman med att vara en Jesu lärjunge. Vi ges möjlighet att bekänna vår synd, och får försäkran om Guds goda vilja att ge oss förlåtelse.

Det som sedan följer en ’kyrkogångsdag’ är att vi får möta Herren Jesus. Vi inbjuds att, på ett sakramentalt sätt, som Simeon ta honom i famnen. Vi innefattas i den skara av hedningar som det gudomliga ljus han är, är berett åt.

Och mötet med honom, som vi nu ser som ett litet barn, men som vi vet skall bli den Uppståndne, ges det hopp som gör att också vi kan säga som Simeon: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat”, ”fara hädan i frid”, som det hette i gamla bibelöversättningen. Också i det här sprängs gränserna. Ceremonierna kring ett nyfött barn drar linjer som sträcker sig bortom döden.

Det är de linjerna som kyrkoåret nu skall dra ut. Med den här helgdagen avslutas Jultiden. Vi har ännu en fjärde vecka efter Epifania kvar, men nästa söndag börjar Förfastan, och därmed vandringen mot Påsk. Julljusen skall bli Påskljus. Vi har hört hur den gamle Simeon ”ledd av Anden gick till templet”. Låt oss be att vi inte försummar Andens inbjudan att söndag efter söndag komma till kyrkan och gudstjänsten där, för att få ta Jesus i famnen och i honom få del av det ljus som fördriver allt mörker!

 

 

 

 

3:e sön efter Epifania

Psalm 8

Psalm 658

Psalm 362

3e sönd ef. Epifania: St. Sigfrids kyrka, Stockholm

Texter: 2 Kung 5:1-4, 9—15; 2 Kor 1:3—7; Joh 4:46—54 (1986 års evangeliebok)

Psalmer: ingångspsalm: 8:1-3 ; psaltarpsalm: 658 (Hos dig är livets källa); gradualpsalm: 362:1-4 (O helge Ande, dig) ; tillredelsepsalm (två delar): bett Hans-Åke välja någon som församlingen brukar uppskatta; psalm vid avdukandet: Se Jesus är ett tröstrikt namn; slutpsalm: 28:1-4 (Så älskade Gud världen all)

——————

Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning. Amen!

Inledning

En god vän till mig gifte sig för ungefär fem år sedan. Paret hade omedelbart försökt att få barn. Några år gick och eftersom ingenting hände uppsökte de sjukvården för utredningar. Paret fick till slut beskedet att det var helt omöjligt för dem att få barn. Av hänsyn till dem behöver jag inte säga vad det var. Till saken hör att min vän också har en annan fysisk svaghet som han lidit av i många år och också sökt många läkare för. För honom innebar detta ytterligare ett stort lidande. Men hans fru sa att hon litade på Gud och han tänkte att hon hade rätt. Och efter ett par år var plötsligt hans fru gravid.

När de i detta skede uppsökte sjukvården igen var barnmorskan helt chockerad. Hon sa att det var omöjligt. Så hon gick och hämtade en överläkare som blev än mer chockerad och han gick i sin tur och hämtade ytterligare två överläkare, som cirkulerade i undersökningsrummet av eufori. En av överläkarna namngav då barnen, för det var nämligen tvillingar, till mirakelbarnen. Därutöver fick paret 16 månader efter tvillingarnas födsel ytterligare ett barn. Detta barn kallade personalen på kvinnokliniken för hallelujabarnet.

Detta är tre stora mirakel som inträffat i Sverige alldeles nyligen. Föräldrarna, som är frimodiga kristna, har berättat för grannar och vänner om det inträffade. De berättade även för sjukvårdspersonalen, som visste att det hela egentligen var omöjligt, om varför det hänt.

Händelsen har väckt många frågor hos mig. För det första: tänk om jag oftare kunde ha tron att Gud kan höra min bön, hade jag då inte bett starkare och mer hängivet? För det andra, hur många av de som hört detta vittnesbörd har kommit till tro på grund av det? Har de tre överläkarna börjat gå i kyrkan? För det tredje: min vän fick genom Guds nåd tre barn på ett mirakulöst sätt, men ska han också resten av sitt liv behöva lida av den fysiska svaghet som han har och som orsakar honom stort lidande. Kan inte Gud låta lite av sin mirakelkraft över barnen spilla över på hans kropp så att han kan slippa sin smärta?

Dagens evangelietext gäller ett av Jesu underverk, eller tecken som evangelisten Johannes kallar dem. Johannesevangeliet är uppbyggt kring sju tecken varefter det i de flesta fall Jesu undervisning följer. Och dagens predikan inleds i tecknet.

  1. Jesu tecken talar om Jesus

Det grekiska ordet för tecken, som också används av Johannes i dagens evangelium, är ordet semeia — ”Om ni inte får se tecken och under1, tror ni inte.” Vad vi nu fäster oss vid är endast ordet tecken. Semeion, eller här i pluralis semeia — på svenska tecken.

Av det grekiska ordet kommer vi att tänka på semantiken, det vetenskapliga ämnet som studerar språks eller teckensystems innebörd. Detta vetenskapliga ämne är mycket brett och dess ställning är delvis omdiskuterad. I centrum står emellertid ords betydelse och dess förhållande till hur orden uppfattas av olika människor och ords mening bildas.

När det gäller Jesu tecken, hans underverk, är det alldeles klart hur dessa ska förstås. De ska säga något om Jesus. Vad har Jesu förvandlande av vatten till vin för betydelse, ja det säger något om Jesus. Flera bokstäver bildar ett ord som genom inlärning från barnsben skapar bilder i våra huvuden avseende verkligheten. Språket representerar något; Jesu tecken representerar något.

Just detta tecken, där Jesus uppväcker den kungliga ämbetsmannens son, säger att Jesus är i gemenskap med himmelens och jordens skapar, och har makt över livet. Ser vi inte detta när vi tar till oss underverke, är vi likt barn som lärt sig läsa ord, men som inte reflekterar över vad som står i texten. Eller likt en vuxen som läser en svår bok som han eller hon inte förstår. Texten läses, men meningen går inte fram.

Jesus uppväckte ämbetsmannens son. Detta tecken säger något om Jesus: att han har makten över livet — också våra liv. När vi nu ser närmare på evangelietexten som sådan, stannar vi först upp inför Jesu reaktion på den kungliga ämbetsmannens bön:

  1. Jesu tecken blir till dom, för den som inte tror på Jesus

Ett återkommande tema i Bibeln är människor som får möta tecken på Guds makt eller godhet, men som ändå inte vill tro på Gud. Alltifrån Egyptens kung till de tio spetälska som Jesus botar, men där endast en återvänder till Jesus för att tacka honom. I det bibliska budskapet läggs ett särskilt ansvar på oss att förvalta den nådetid och de nådestunder som vi får. I annat fall kan nådetillfället istället bli till dom över oss.

Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom […] Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär […]” (Rom 1); ”Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. […] Den som faller på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.” (Matt 21:41, 43).

Det finns alltså en ambivalens gällande de tecken som Jesus vill tala till oss med. Det är inte självklart att de leder till tro, åtminstone inte i varje stund där vi tror oss behöva dem. Ibland vill vi ha dem för vår världsliga trösts skull. Ibland vill vi ha uppmuntran för att klara vår vardag. Vi ber inte alltid om dem, för att vi i grunden mest av allt vill ha Jesus själv.

I dagens evangelium förefaller de trots allt leda till tro. Den kunglige tjänstemannen kommer fram till Jesus och ber för sin sjuke sons liv. Jesus konstaterar: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.”2 Man kan ana, att det är på gränsen att de blir till välsignelse. Folket i Galiléen kan inte ta till sig Jesu budskap, utan kräver mer än så, och denna gång får de ett tecken. Om det sedan leder till långsiktig tro och välsignelse för alla de människor som skådade det framgår inte av texten.

För egen del behöver vi återvända till Herren i bön om förlåtelse och be att de nådesstunder vi fått och alltjämt får — vårt dop, nattvardens sakrament, men även vår enskilda andakt och de bönhörelser som vi önskar — ska bli till välsignelse för oss. Vår oförmåga att ta till oss Jesu välgärningar blir ofta till dom för oss, men Jesus Guds sons blod renar oss från all synd. På grund av Jesus kan tecknen bli något annat.

  1. Jesu tecken blir till välsignelse, när vi tror på Jesus

Så hur blir då Jesu tecken, eller för den delen alla hans nådesunder, till välsignelse för oss. Svaret är: vi tar emot dem som Guds gåvor, genom den tro som Gud vill ge oss.

I evangelietexten ber den kungliga ämbetsmannen: ”’Herre, kom innan mitt barn dör!’ Jesus svarade: ’Gå, din son lever. Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick.”

Den kunglige ämbetsmannen tog emot den tro, som den helige Ande gav honom. Framför honom låg en resa på minst sex timmars gångfärd. På den tiden fanns ju inte ens konservburkar med snöre emellan. Och han gick omedelbart. Om han från början hade varit stationerad hos sin familj i Kapernaum och även gått till Jesus framgår inte av bibeltexten men först efter många timmar fick han meddelandet från sina mötande tjänare att hans son hade blivit frisk, vid just den timme då han träffade Jesus.

Då Jesus talade till honom med löftet om att hans son var frisk, ifrågasatte han inte Jesu ord utan tog dem för sanning. Nu blev ju sonen frisk i samma stund som Jesus uttalade orden. Låt oss inte begå misstaget att tro, att mannens bejakande var skälet till att sonen blev frisk. Ingenting av mannens förtjänster — hans ihärdighet, eller hans goda bakgrund — ledde till välsignelsen. Ingenting i vår fromhet kan heller leda till vår välsignelse. Tvärtom går vi ofta bort från Guds goda bud till oss genom våra synder och underlåtelser.

Gud till ära: Tecknet blev inte till dom för mannen. Han skyllde inte tillfrisknandet på tillfälliga eller naturliga omständigheter. Nej det blev till välsignelse eftersom han trodde på Jesus. Det enda han gjorde var att han kom till Jesus, och trodde på hans ord.

  1. Jesus vill skänka oss den tro, som välsignar oss

I evangelietexten står det först om mannen att han trodde Jesus ord. När han hade fått tillfrisknandet bekräftat kom han dock till tro med hela sin familj. Man kan här märka att det kan vara en skillnad mellan den goda saken att ta emot Guds gåvor tacksamt och att leva i verklig gemenskap med Herren.

Ofta tackar kristna Gud för att de får leva och för att han skapat oss. Vi kan känna tacksamhet och verklig glädje över Jesus. Allt detta är gott och bra. Men en del av detta kan även den som inte lever i verklig gemenskap med Herren. Många människor tror på något högre. Det gör de rätt i. De har upptäckt skaparen och förstår att de har ett inre värde som inte beror på dem själva. Även kristna kan leva i en yttre fromhet. Vi går enträget i kyrkan och håller vår andakt.

Det behöver dock också gå på djupet i oss. Herren behöver beröra våra hjärta så att vi verkligen kommer till tro. Denna tro kan endast Gud uppväcka hos oss, och den ges oss för Jesu Kristi skull då han tagit på sig de synder som skiljer oss från honom. Jesus vill skänka oss den tro, som välsignar oss på djupet och ger oss evig frälsning.

Avslutning

Så: Jesu tecken pekar på Jesus och vill hjälpa oss att ta emot honom. Om vi inte vill förstå tecknen blir de till dom för oss, då vi inte förvaltar dem som de nådesstunder de är. Genom Jesu död på korset, då han tagit all vår synd på sig, kan Jesu tecken bli till välsignelse för oss. Och Jesus vill skänka oss den tro som leder till verklig välsignelse för oss, den som ger oss gemenskap med honom.

Amen.

Låt oss be

Kyrkliga tillkännagivanden

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt Ord, tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärta, så att vi inte må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen!

SKRIFTETAL/BEREDELSEORD

2 Kor 1:3—7:

lsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud! 4 Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. 5 Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får. 6 Om vi är trängda, är det för er tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, är det för att ni ska få den tröst som ger kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. 7 Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

I dagens episteltext uttrycker aposteln Paulus den starka gemenskapen mellan honom och församlingen i Korint. Relationen mellan honom och Timotheus å den ena sidan, och korintierförsamlingen å den andra sidan hade nu blivit ganska ansträngd. En viktig fråga var att en del av korinitierförsamlingen ifrågasatte honom som apostel över huvud taget.

Paulus betraktade likväl församlingen som sitt eget barn och såg, som vi märker på andra ställen i hans brev, en nära gemenskap mellan honom och församlingen.

I sitt brev försöker Paulus inte direkt använda sina svårigheter och livsfaror för att direkt påkalla församlingens sympati. Han säger inte främst: jag har riskerat livet för hednamissionen så tag mig på allvar! Tyck synd om mig! Nej han säger, jag har riskerat livet, och det var för er skull. Gud har tröstat mig, och det är för att ni ska få trösten. Vi har fått erfara Kristi lidanden och varit trängda — det har varit för er tröst och frälsning. ”Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

Paulus och församlingen står i en osäker ställning till varandra, och Paulus lyfter fram sina lidanden som inte varit för hans skull, utan för församlingens skull.

—————

Även vi idag är sammanlänkade med varandra. När en lem lider, lider hela kroppen. När vi gör fel och misslyckas i kärlek till varandra som kristna, lider i en mening alla kristna. Men betraktar vi det på det sättet? När vi idag kommer till Herrens heliga nattvard, behöver vi pröva oss själva. Håller vi måttet när det gäller vår kärlek till vår medmänniska? Tolkar vi allt till det bästa? När de vi är beroende av — för Paulus var det församlingen, för oss kan det vara vänner, familj eller andra kristna — ifrågasätter vi oss: sätter vi våra intressen främst, eller söker vi Guds intressen? Ska vår nästa tjäna och bekräfta oss, eller ska vi tjäna vår nästa?

Låt oss be och bekänna.

1 seméia kai térata

2Man kan diskutera om v. 48 ska tolkas på det sättet, som i grekiskan har [mä]+konj, dvs. grekiskans starkaste negation: ungefär, ”Detta folk kan verkligen inte tro utan tecken…”

Psalm 42

Psalm 28

Postludium

 

2:a sön efter Epifania

Psalm 100

Psalm 664

Psalm 332

Predikan på 2 e. Trett. (III) 1983 års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 19 Jan 2020

över Jes 35:1-6. Heb 2:9-10. Joh 5:31-35.

av Kåre Strindberg

Firningsämne: Jesus visar Sin härlighet

Beredelseord: Joh 7:37-38.

Psalmer: SvPs 100. 664. 332. 113:1-3, 4. 432. 132: 2-3

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi firar idag den andra Söndagen efter Trettondedagen.

Den är den tredje av de sju trettondedagshelgerna,

eller Epifánia = gr. ”Lysa över, synlig uppenbarelse”.

Trettondedagstiden är perioden då vi särskilt firar

att Herren visar sin härlighet.

Det nya Gudsriket har brutit in

i.o.m. Frälsarens, Jesu Kristi ankomst.

Epifania handlar om uppenbarelse.

Säker kunskap om Gud, Hans vilja och rike

kan bara vila på vad Gud Själv har uppenbarat.

Våra föreställningar måste anpassa sig efter

vad Herren har uppenbarat.

De motstridiga religionerna och de splittrande teologierna

är tecken på att människor inte har följt detta.

Bibelläsningarna idag är mäktiga och härliga.

Jesaja skådar från sin forntid

hur hans karga och glädjelösa samtid

skall avlösas av en fröjdefull tid,

då öknen och ödemarken skall blomstra.

Efter profeten Malachí på 400-talet f.Kr.

har det varit tyst och öde i Israel

och inga profeter har talat trösteord till framtiden.

Men Jesajas profetior ligger ännu och glöder

och talar in till Johannes Döparens och vår egen tid;

Den messianska tiden.

Ja, hela skapelsen skall få ta del av hur Herrens härlighet

befriar Sitt folk och hela skapelsen:

”Den skall blomstra skönt och fröjda sig,

ja, fröjda dig och jubla” (Jes 35:2).

”Säg till de modfällda:

Var frimodiga, frukta inte” (Jes 35:4).

Guds rike har kommit!

Nådens tid är här!

Men Ordet blev motsagt – då som nu.

Tillvaron är inte entydig och Moses instruktioner

och Jesajas vision motsägs av många destruktiva krafter,

ofta under religionens täckmantel.

För att kunna se att något avgörande nytt har brutit in

så förutsätter det tro och vilja till efterföljelse.

Med trons ögon i den troende församlingens gemenskap

kan man tolka verkligheten och se visionen.

Tecknen på att den nya tiden har brutit in

ger aposteln och evangelisten Johannes

i sina ögonvittnesskildringar.

Johannes Döparen frånkänner Gudsfolkets officiella representanter

att de hade verklig Gudskunskap och Gudsgemenskap.

De står utanför.

De är sekulariserade mitt i deras religiösa nit.

Jesus menade att Hans vittnesbörd om Sig Själv inte var avgörande.

”Eget beröm luktar illa”, brukade vi säga på Mammas gata.

”Om Jag själv vittnar om Mig, är Mitt vittnesbörd inte giltigt.

Men det är en annan som vittnar om Mig.”

Det gör Johannes Döparen och profeterna i GT

och fr.a. Gud Fader genom evangelierna.

Vittnesbörd är en allvarlig sak.

Därför finns särskilt Andra och Åttonde buden:

”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn”, och

”Du skall inte vittna falskt mot din nästa”.

Man får inte säga någonting om Gud som inte ar sant.

De modernistiska teologerna borde darra

och ligga sömnlösa om nätterna,

” ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad

som missbrukar Hans namn.

Tron är en Guds gåva och förmedlas genom förkunnelsen i predikan,

i proklamation och vittnesbörd av trovärdiga.

Därför uppmanar Judas i sitt brev:

”kämpa för den tro som en gång för alla

har anförtrotts de heliga” (Jud 3).

Guds lag skall ha en fortsättning i våra världsliga lagar.

Domarreglerna är förord av Olaus Petri

till Sveriges Rikes Lag.

Läs dem gärna en gång till, vid tillfälle!

Brister i rättskipningen var ett återkommande tema

i profeternas sociala förkunnelse.

Vid rättsröta uppväcker Gud oss till örlig, till krig.

Det finns bara en värld och en gemensam verklighet

som vi alla måste lära oss att leva i.

Där människor förväntar sig någonting av Gud

just i deras liv, i deras kyrka, i deras område,

där får Guds Ande spelrum.

Då kan Guds härlighets ljus återspeglas

och människor få uppleva en förnyelse

både kvalitativt och kvantitativt.

Herrens härlighet måste dessvärre gå igenom lidande.

”Genom Guds nåd skulle det komma alla tillgodo

att Han fick möta döden”, skriver aposteln i dagens epistel.

Om inte Herren Själv kunde välja bort allt lidande,

så ska inte heller vi räkna med att alltid

kunna slippa ifrån varje prövning.

Jesu makt visade bl.a. att lidandet inte var slutgiltigt.

Hans allsmäktighet visar sig i

Hans slutgiltiga seger över döden

och undren då Han botar, än idag,

och uppväcker döda,

men inte att Han aldrig möter motsägelse, motstånd och motgång.

Det krävs tro och mod att kunna se mönster och sammanhang

mellan ljusglimtarna.

Låt oss dela med oss av vittnesbörden med varandra

i Kristi världsvida kyrka

och bland våra egna församlingsmedlemmar

vad man varit med om, och vad andra berättar om

vad de har varit med om, ty

”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet” (Heb 13:8).

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet. AMEN

Psalm 113

Psalm 432

Psalm 132

Postludium