Alla inlägg av Jan

3:e sön efter Påsk

Psalm 472

Missionsbiskopen Bengt håller skriftertal

Psalm 656

Här följer det jag uppfattade av Skriftermål och sedan predikan.

Vi blev påminda om hur Gud genom Jesus upprättade människor. Petrus som förnekat sin Herre blev upprättad, Saulus likaså. Mannen på korset blev också förlåten. Så är det även nu att Jesus Kristus är en förlåtande Gud.

I predikan blev vi också påminda om där Jesus sa ”Jag är”  – Jag är vägen. Jag är livet. Jag är sanningen. Jag är den gode Herden.

Job sa när det var som svårast för honom: ”Jag vet att min Förlossare/Befriare lever.” På liknande vis uttryckte sig också Paulus. Jesus själv sa att vi inte skulle känna någon oro. ”Tro på Gud, och tro på mig”, sa Jesus.

Jag väntar på mer material från biskop Bengt och återkommer när så har skett/Jan

Biskop Göran och sedan kyrkoherden Hans Åke höll tal och önskan om välsignelse till Missionsbiskopen

Psalm 465

Vers 5

Till och från

Psalm 15

Gudstjänsten avslutades med ett Pianostycke

 

2:a sön efter Påsk

Sida 1 av 5 f Hans-Åkes postilla, 3 i På. -19
Högmässa 3:je i Påsktiden den 5 maj 2019
S:t Sigfrids kyrka kl. 1100
Texter: Heb. 13: 20 – 21, Joh. 10: 1 – 10
Liturgisk färg: Vit
Skriftermål
Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen.
Oremus:
Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.
Herren säger: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de ska-dade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående.
Vi talar idag om herdar, herdar som ser efter sina får. I detta skriftermål skall vi ställa oss inför frågan: Hur skall Gud kunna ta hand om Sina får utan hjälp av oss? Har vi hulpit tillräck-ligt? Under väckelsen sjöng man följande sång:
Rädda de döende, Lyft dem, som sjunka,
Ryck dem med ömhet ur synder och nöd!
Gråt med de gråtande, Stöd dem, som stappla,
För dem till Jesus, Som frälsar ur död!
Rädda de döende, Lyft dem, som sjunka!
Jesus är Frälsaren även för dem.
Han de förlorade Barnen, som dröja,
Väntar ännu med Sin öppnade famn;
Bed och förmana dem Ömt och med allvar!
Han ger dem nåd, om de tro på Hans namn.
Nog var väckelsens människor ivriga med att sprida evan-gelium. Är vi det? Vi har vidare många synder och underlåtelser att bekänna. Du vet själv, vilka det är. Herren vet det också. Bekänn
Sida 2 av 5 f Hans-Åkes postilla, 3 i På. -19
även dem, och vet, att till en rätt syndabekännelse hör hjärtats för-krosselse, munnens bekännelse och gottgörelse.
Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de bot-färdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:
Predikan
In nomine …
Herren som herde är en vanlig bild i Bibeln, som vi vet. Jes. 40:11 Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, De trösterika orden i Hes. 34:11 ff. Så sä-ger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord, när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. … Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.
X
Dagens text om fållan skulle väl kunna ses som Kyrkan, gudsfolket, både gamla och nya förbundet. Falska profeter försöker nästla sig in. Men det finns bara en rätt väg i – i det gamla förbundet, den väg, som profeterna för-kunnade; i det nya: vägen genom Jesus.
Sida 3 av 5 f Hans-Åkes postilla, 3 i På. -19
Läser man olika postillor och kommentarer är de ganska lika till in-nehållet. Vi skall minnas, att Herren är min Herde. Han räknar med mig. Han har en avsikt med mitt liv. Han är den livgivande. Genom Honom leds hjorden till de gröna ängarna, till torrlandets källsprång. Han visar vägen. Även om hjor-den måste vandra genom svårigheter, så följer Han den i alla dess livsdagar. Till sist upplåter Han ett hem i Sitt rika hus, när den omsider slutat jordevand-ringen.
Ämnet för predikan blir Jesus och Hans hjord.
1. Jesus församlar Sin hjord.
Jag tycket, att det ibland från kristet håll flirtas för mycket med hed-niska religioner och samfund med kristet innehåll. Jesus är enda frälsningsvä-gen. Jesus säger: Mina får känner mig. Vi måste känna Herren Jesus för att få vara med i Hans hjord.
Jesus vill samla alla i Sin hjord. (Därför missionsbefallningen. Vi måste alla vara vittnen.)
Därför har Han också givit befallning om att vi skall vittna om Ho-nom. Människor hungrar efter evangelium medvetet eller omedvetet. Falska andliga rörelser breder ut sig i vårt land, ävensom främmande religioner. Vi lä-ser i Skriften, hur Jesus med sorgsna ögon ser ut över folkskarorna och liknar dem vid får, som icke har någon herde. Skörden är mycken, men arbe-tarna få.
Jesus församlar genom Sitt ord.
Under Sin vandring på jorden kallade Herren Jesus genom undervis-ning och handling efterföljare och apostlar. Nu kallar han genom Kyrkans förkunnelse och vårt vittnande.
2. Jesus är den Gode Herden för Sin hjord
Han känner alla vid namn.
När vi var små, bars vi fram till Jesus i dopet. Där kungjordes vårt namn offentligt för första gången. Jag känner mina får. Det lär ha varit en sed på Jesu tid att namnge fåren. Herden känner igen sina får och fåren kän-ner sin herde. Vid förflyttningar och vattnande kunde fårflockar blandas, men fåren kände sin herdes röst.
Jesus ger Sitt liv för alla. (Han dog för oss syndare, och vi minns det i Nattvarden, där vi får syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet.)
Jag är grinden in till fåren. Den som går in genom mig skall bli räddad. Jesus led och dog för vår skull; Han tog på Sig straf-fet i vårt ställe. För att vi skall kunna minnas detta och tacka härför, har Han in-stiftat Nattvarden, där vi får del av Honom själv, syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet.
Sida 4 av 5 f Hans-Åkes postilla, 3 i På. -19
3. Jesus samlar Sin hjord i Sin Kyrka och skyddar den från denna världens ondska. (Vi kan inte vara kristna på egen hand).
I Sin Kyrka samlar Jesus oss, Sina får, för att där ta hand om och vårda oss. Det går inte att vara kristen på egen hand. Vi måste möta vår Herde där, varest Han möter oss på ett särskilt sätt i Ordet, i sakramenten, i bönen och i församlingsgemenskapen.
Till sist: Jesus skall samla hjorden i Sitt himmelska fårahus. Då skall det bli EN hjord och EN Herde.
Där kommer det inte an på vilket samfund, som jag tillhört, eller vad jag gjort, nej bara om jag förtröstat på Jesus och fått mina synder avtvagna i Jesu blod. Den som inte vill ta emot nåden eller vill tro sig få frälsning genom egen förtjänst eller den, som inte vill ha med Gud att göra, hon kan aldrig få gå in ge-nom grinden till det himmelska fårahuset. Jag är grinden. Den, som går in genom mig, skall bli räddad. Han skall gå in, och han skall gå ut, och han skall finna bete. … Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.
Amen.
Bön efter predikan:
Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
Pålysningar:
Kollekten förra söndagen till Församlingsfakulteten blev kr. På 1 maj till koinonian 350:- Kollekten idag tillfaller även den vår koinonia. Som kommer att visas vid stämmans budgetförslag kommer detta år kanske att gå med underskott, så en riklig kollekt är välbehövlig. På onsdag bibelstudium före mässan kl. 17.oo. Observera den nya tiden kl. 17.oo. Mässan börjar kl. 18.30. Båda leds av undertecknad. Nästa söndag hälsar vi vår nye biskop Bengt Ådahl välkommen för att predika i högmässan. Jag vill redan nu påminna om Kyrko-stämman söndagen efter den 19 maj c:a kl. 13.15.
Välönskan över församlingen:
Fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod, har fört fårens store Herde, vår Herre Jesus, upp från de döda, Han styrke Er i allt gott, så att Ni kan göra Hans vilja! Amen.
Sida 5 av 5 f Hans-Åkes postilla, 3 i På. -19
Psalmer: 375: 3
653:-
157:-
465: 1 – 2
465: 3 – 5
359:-
558:-

1:a sön efter Påsk

Psalm 672

Psalm 156

Predikan 1 e. Påsk (II) 1983, års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 28/4 2019

över Hos 6:1-3.  1 Joh 5:4-10.  Joh 21:1-14

Firningsämne: Påskens vittnen

Beredelseord: 1 Pet 2:2

Psalmer: SvPs 198, 672, 156, 465, 359, 1:3-7

 

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vad behöver vi för att leva?

Mat, att äta.

Dryck, att dricka.

Luft, att andas.

Kläder, att ha på kroppen.

Hus, att bo i.

Säng, att sova i.

När man är ledsen, tänker man på mat då?

När Jesus hade dött var Hans vänner ledsna.

Lukas berättar att när Jesu uppstod från de döda

på den tredje dagen,

så visade Han sig för Kleopas och en man till

som var ute och gick till byn Emmaus.

Jesus bröt bröd och åt med dem.

Dagens gammatestamentliga läsning

handlar om två saker:

Den oundvikliga domens dag

över det avfälliga gudsfolket Israel och Juda

uttalas av Herren.

Men mitt i denna domsprofetia

är ett evangelium inskjutet.

Profeten Hosea säger:

”Kom, låt oss vända om till Herren!

Herren ”slog och Han skall förbinda oss.

Han ger oss liv efter två dagar,

på den tredje dagen reser Han oss upp.”

Med Kristusdramat i tankarna kan vi här ana

Jesu Uppståndelse på den tredje dagen,

profeterat 700 år innan av Hosea

En uppståndelse som Kristus delar med Sig av.

Detta budskap är kyrkan kallad att förkunna för Världen.

Man säger ibland, kanske lite väl automatiskt,

att Gud skall ha äran.

Men det handlar inte om att smickra Gud för att göra Honom glad,

utan för att det är alldeles sant

att praktiskt taget nästan allt beror av Herrens insats.

När det gäller att genomföra stora, betydande insatser

förmår vi själva oftast mycket lite.

Det gäller både för enskilda som för grupper.

Vi behöver bekänna vår svaghet, därför att vi är svaga.

Men: ”I svagheten blir kraften störst”,

skriver aposteln i sitt andra brev till församlingen i Korinth (2 Kor 12:9).

Det är när man bekänner sin svaghet

som man finner större anledning

att vända sig till Jesus, och säga:

”svårigheten är mig övermäktig.

Kom Du och var min styrka och hjälp!”

Då kommer Han och visar

vem Han är och vad Han är,

vad Han kan och vad Han gör.

”Det saliga bytet” får en djupare innebörd.

Före himmelsfärden säger Jesus till de församlade:
”När Den Helige Ande kommer över er

skall ni få kraft att bli Mina vittnen (gr. martyres)

i Jerusalem och i hela Judéen

och Samarien och ända till Jordens yttersta gräns” (Apg 1:8).

Vi har fått höra påskvittnet Johannes

hur det gick till när Jesus visade sig i norr,

uppe vid Tiberiassjön/ Gallileiska sjön.

Flera av lärjungarna var fiskare,

men den här dan fick de inga fiskar i sina nät.

Då kom Jesus:

”Mina barn, har ni ingen fisk?”

”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.”

De måtte ha undrat vad detta var för nytt  infall,

eftersom det ju inte spelar någon roll

från vilken sida om båten man lägger ut näten.

 

De visste inte att det var Jesus,

men gjorde i alla fall som de blev tillsagda.

När näten var sprängfyllda av fisk kände de igen Jesus.

153 fiskar – ingen dålig fångst.

Förutseende och medkännande har Jesus redan grillat fisk

för dem att äta direkt, utan att först behöva tillaga den,

trötta som de var efter två fisketurer och ingen nattsömn.

Jesus bad sannolikt den bön som sedermåltiden föreskriver

och som S:t Stefanus Koinonia har med i agendan:

”Välsignad är Du, Herre, världsalltets Gud,

ty i Din godhet ger Du oss det bröd som vi frambär till Dig.”

Om man äter väldigt  mycket,

kan man då leva väldigt länge?

Hur gammal kan en människa bli?

120 år skriver Mose (1 Mos 6:3).

Jag vet ingen folkbokförd

som blev äldre än 120 år.

 

Hur gammal är Gud?

Han har alltid funnits.

Han är tidlös – evig.

Jesus, Guds Son, som dog,

uppstod igen, för Gud är evig.

Gud vill att vi ska leva med Honom för alltid.

Han vill att vi ska fortsätta leva i Himlen,

efter att vi har levat på Jorden.

Ett barn i Kyrkans barntimmar sa en gång:

”Jesus syns inte, men finns ändå!”  Välsignade grabb.

För många vuxna är det tvärtom:

”Jesus syns inte, för Han finns inte.”

Vuxna som inte tror på Jesus

ser Honom i Julkrubbor

och på kyrkliga bilder,

sen är det inget mer för dem.

 

Men om Gud inte fanns hade de inte kunnat finnas

som tvivlar på Honom.

 

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”,

lovade Jesus (Matt 28:20).

Vi får leva efter Kristus.

Det är inte bara en fråga om tideräkning.

 

I dagens beredelseord från 1 Pet 2:2

fick vi höra:

”Som nyfödda barn skall ni längta efter

den rena, andliga mjölken.”

I Herrens ögon är de som tror på Uppståndelsen

lika barn som omhändertas av Honom

 

Med vilket vapen skall otron och olydnaden övervinnas?

Aposteln skriver i Hebréerbrevet.

”detta är den seger som har besegrat Världen;

vår tro.”

Människors tro är inte alltid precis det som Gud har lärt ut.

Vår tro skall vara den tro som Herren Själv

har uppenbarat, oss förutan.

”Den tro som en gång för alla har anförtrotts

de heliga” (Jud 3).

 

Vi lever i ett land som många kristna har flytt till,

från sina hemländers kristendomsförföljelser.

Så förvånade de ska bli

när de märker hur svag många svenskars tro är!

Firas Julen till åminnelse av julskinkan och julklapparna?

Påsken till åminnelse av julölet och påskliljorna?

Redan begreppet ”tradition” betraktas ofta

som begränsande och reaktionärt.

Sen går nedmonteringen fort över hela linjen,

med bristande solidaritet, bristande filantropi

och intresse för andra.

Påskdagen är nu passerad och vi lever i Påskens efterfirningstid.

Kyrkoårets gladaste tid.

Konfirmanderna fick lära sig att Crusifixet med kropp

symboliserar försoning.

Det tomma Korset symboliserar uppståndelse.

Uppståndelsekorset pryder flaggan för Sverige

och alla de nordiska länderna och många andra länder.

Det är vi kristna i Sverige som skall framhålla

uppståndelsens gåva i Sverige.

 

” Höj din röst i lovsång, ropa ut i fröjd:

Jesus är min Herre, Han gör allting nytt.

 

Pris ske Dig, o Fader, pris ske Dig, Guds Son.

Pris ske Dig, du Ande, i all evighet”

(SvPs 359:5-6).

Att prisa Gud finns det saklig anledning till,

när sanningen skall fram.

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 465

 

Psalm 359

Psalm 1

Postludium

Annandag Påsk

Predikan Annandag Påsk (II) 1983 års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 22 April 2019

över 1 Sam 2:6-8.  Kol 3:1-4.  Luk 24:13-35, 24:36-49.

 

Firningsämne: Möte med den uppståndne

 

Beredelseord Ps 16:7

 

Psalmer: 470, 678, 189, 153, 49, 517.

 

Predikan av Kåre Strindberg:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi fick höra en läsning ur en gammal text

från det första århundradet av vår tideräkning.

Två är ute och vandrar. En tredje slår följe.

Man går och samtalar.

Mjukt böljar landskapet fram, man har tid att tänka efter.

Man har tid att känna efter.

Antikens lärde promenerade gärna med sina lärjungar.

Det är så mycket i tillvaron som är svårförståeligt,

och mycket verkar sakna mening och mål.

En vandring, däremot,

har både start och mål. Så har även livet.

Därför underlättar det att gå i vacker natur

när man behöver tänka efter.

 

I läsningen från 1 Sam 2 får vi ett av de sparsamma

vittnesbörden om uppståndelsetro i det GT.

Efter sin död blev profeten Samuel senare uppkallad

från dödsriket av kung Saul

genom andeskåderskan i En-Dor (1 Sam 28)

för att ge råd åt den trängde Saul i kampen mot filistéerna.

(Jag läser inte upp alla Bibelhänvisningarna,

för predikan kommer att läggas ut

på S:t Stefanus Koinonias hemsida på Internet.)

 

Den Heliga Skrift vittnar om uppståndelser

från de döda, både före och efter Jesu Kristi uppståndelse:

 

Elia uppväcker änkans son i Sarefat:        1 Kung 17:19-22

Elisa uppväcker den rika kvinnans son:        2 Kung 4:20-35

Den moabitiske mannen uppväcks av Elisas döda ben: 2 Kung 13.20-21

 

Jesus uppväcker änkans son i Nain:         Luk 7:12-15

Jesus uppväcker Jairos´ dotter:    Mark 5:21-24, 35-42. Luk 8:41-42, 49-56

Jesus uppväcker Lasaros:     Joh 11:11-44

Många kroppar av avlidna uppväcktes på Långfredagen:   Matt 27:52b-53

Jesus uppväckes på Påskdagen:  Matt 28:7-20. Mark 16:5-15.

Luk 24:31-49. Joh 20:14-29

 

Petrus uppväcker Tabita/ Dorkas:  Apg 9:36-42

Paulus uppväcker Eutychos:     Apg 20:9-12

 

 

Den Heliga Skrift vittnar även om att alla döda skall uppstå:

Jes 26:19. Hes 37:1-14. Dan 12:2. Hos 13:14. Joh 5:28, 29. Apg 24:15.

De troende skall uppstå till evigt liv:

Matt 25:46. Luk 14.14. Joh 5:29. 1 Kor 15:42. Fil 3:21. 1 Thess 4:16. Upp 20:1-4

De otrogna skall uppstå till dom och evig död: Matt 25:46. Joh 5:29. Upp 20:6

 

I dagens episteltext från Paulus brev till församlingen i Kolossai

uppmanas vi:

”Tänk på det som finns däruppe,

inte på det som finns på Jorden.

Fortsättningen förklarar närmare,

därför läser jag hela stycket ut (Kol 3:5-17:

 

”Döda därför det jordiska hos er: otukt, orenhet, lidelser

och onda lustar och själviskheten, detta avguderi.

Sådant framkallar Guds vrede, och det fyllde även

er tillvaro när ni levde mitt uppe i det.

Men nu måste också ni lägga bort allt detta:

vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter

som kommer ur er mun.

Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan

och hennes vanor och klätt er i den nya,

som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare.

Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt,

slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla.

 

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er

i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.

Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något

att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta.

Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet.

Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar

i en och samma kropp. Visa er tacksamhet.

Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet.

Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång

i kraft av nåden, och sjung Guds lov i era hjärtan.

Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn

och tacka Gud Fadern genom honom.”

 

Aposteln Paulus ger oss en vidare vägledning i sitt brev till Galaterna:

”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag” (Gal 6:2).

Att bära varandras bördor – Vad är det för vits med det?

Det här är det typiska drastiska bildspråket i Bibeln,

som inspirerat författare och talare i alla tider;

Shakespeare, Vilhelm Moberg, Sara Lidman

för att bara nämna några.

 

Bibelspråket ”Bär varandras bördor” står i våra vigselbevis

och läses högt vid många vigslar.

Varför tåras så mångas ögon vid vigslarna?

Jo, paren uppfyller det här budet spontant.

Bröllopsparen är Guds gåva till hela samhället och församlingen.

Man och kvinna kompletterar varandra i skapelsen:

en genomtänkt balans för könen mellan likhet och skillnad

får där levande exempel.

 

Att i någon mening kunna bära varandras bördor

förutsätter att man vet hur den andre har det.

Herren vet hur det är ställt med oss.

Vi andra måste fråga varandra.

 

Hur kan vi lära oss att bära varandras bördor?

Börja med att glädja er med dem som gläder sig:

”Gläd er med dem som gläder sig

och gråt med dem som gråter”,  (Rom 12:15).

 

Kraften att göra det kommer från Kraftens Gud:

”Kasta din börda på Herren, Han skall uppehålla dig”  (Psalt 55:23).

 

Denna världens hårda lag säger:

”Som man sår får man skörda”     och

”Som man bäddar får man ligga.”

 

Påskens gåva innebär att:

Vi får skörda vad Kristus har sått.

Vi får ligga där Han har bäddat.

Vi får älska med den kärlek som Han har givit.

 

Församlingen är en växtplats där vi får växa andligen.

Församlingen är bästa stället där man kan öva sig

på att älska sin nästa.

Liksom i alla idéburna rörelser är det de gemensamma värderingarna

och visionerna, hos oss: den gemensamma tron,

som för oss samman – eller inte för oss samman.

Men kristendomen är inte främst lära utan liv!

 

”Om Kristus inte har uppstått, där är er tro meningslös,

och ni är ännu kvar i era synder”, skriver aposteln i 1 Kor 15:17.

 

På uppståndelsetron vilar hela vår tro, kraft och betydelse.

Alla är inte kallade att inneha predikoämbetet,

men alla döpta är kallade att kunna försvara sin tro.

 

Ateismen framträder ofta högfärdigt och arrogant,

men är som kejsaren utan kläder.

Apologetiken – försvaret av den kristna tron

lyfts nu fram med förnyade resurser

i kristenheten.

Den som har tillgång till dator kan finna

mycket matnyttigt på hemsidan

för Svenska Kyrkans Fria Synod,

under rubriken Synodens tankesmedja.

 

Den vakna församlingen söker personal och frivilliga

som älskar Gud och människor.

 

Om man aldrig talar om bäste vännen Jesus

eller sätter evangelisation och mission främst i sitt arbete,

så är det klart att man har hamnat på fel ställe.

 

Men:  pröva om det andliga livet vill ge dig någonting

som du aldrig haft och aldrig förstått?

 

Det kan kännas som att

kasta sig ut på 70 000 famnars djup

men får oss att finna

en hel värld att vinna.

 

 

  1. Världen som nu föds på nytt pånyttföder glädjen.

Här på jorden vandrar nu den uppståndne Herren.

Öst och väst och syd och nord,

eld och vatten, luft och jord

sjunger påskens psalmer.

 

  1. Vi i honom återfår allt som gick förlorat.

Paradiset nu för oss öppnar sina portar.

Inget svärd! från död till liv kallas vi att leva i

alla somrars sommar.  (SvPs 517:1,4)

AMEN

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Påskdagen

Psalm 146

Psalm 68

 

Psalm 147

Påskdagen – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

146:1-3, 68:-, 147:-, 464, 149:-, 359:-, 151:-

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Paulus hade, efter tre långa missionsresor, kommit till Jerusalem. När han då besökte templet blev det oroligt, och det urartade till upplopp. Romarna grep in, och för att få klart för sig vad saken handlade om, sammankallades det judiska Stora rådet.

Paulus visste var han hade sina landsmän. Den inflytelserika gruppen saddukeer trodde, till skillnad från fariseerna, inte på uppståndelsen. Om han bekände sin tro på uppståndelsen, skulle man i Stora rådet börja gräla med varandra och glömma bort honom. Men det blev sådan röra att romarna fick gripa in igen. Och det ledde ju till att Paulus sattes i häkte, och med tiden fann det lämpligt att begära att hans sak skulle prövas av kejsaren. Därigenom kom han till slut till Rom.

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Även om Paulus sade så för att skapa oreda i mötet med Stora rådet, sammanfattar det en av de grundläggande sidorna av hans tro och predikan. Men så hade ju också Jesus mött honom, när han var på väg till Damaskus för att jaga den Uppståndnes anhängare. Paulus fick dramatiskt klart för sig att det var han som hade haft fel och att de som han var ute efter hade rätt. I det nära sammanhang mellan kropp och ande som präglar Bibeln, blev han blind vid mötet, han hade inte sett den gudomliga sanningen, men fick ny syn, när Ananias kom och lade sina händer på honom.

I min predikan på Långfredagen utgick jag från vad Paulus skrev till sina medkristna i Korint: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.” Men det ligger ingen motsats i detta till att han vid ett annat tillfälle talade om ”hoppet om de dödas uppståndelse”. Det gäller naturligtvis först det faktum att det bara är en död som kan uppstå från de döda. Men det handlar också om att Paulus hade fått klart för sig att det låg en gudomlig mening i att Jesus måste dö. Hans död hade inte varit ett nederlag utan en seger, och hans uppståndelse visade det.

Vi är nu framme vid ”den tredje dagen”, den tredje av de Heliga tre dagarna. Den andra av dem, Påskaftonen, firar man ingen gudstjänst, bara enkel bön. Det som då sker, sker i det fördolda. Men det är av sådan betydelse att vi har med det i vår trosbekännelse: ”nederstigen till dödsriket”. Och katekesen anger, helt i kristen tradition, att ”korsfäst, död och begraven” hör till Krist förnedring, men att hans upphöjelse började med att han ”steg ned till dödsriket för att där förkunna sin seger över döden och djävulens makt”. Det är genom denna hans seger som vi ännu ett år har kunnat och vågat ’avsäga oss djävulen, syndens fader och mörkrets furste’ och förnya våra dop- och konfirmationslöften.

Hans seger blev uppenbar på ”den tredje dagen”, på Påskdagen. Vi behöver nu inte fundera över vad som möjligen skulle kunna ha skett bortom vår jordiska verklighet. När kvinnorna kom till graven fann de att den var tom, han som hade lagts där hade lämnat den. Vittnesmålen om vad som hände är lite förvirrade, som man kan förvänta sig när oväntade saker händer, lite för stora för att omedelbart förstå. Flera evangelier talar om att kvinnorna fick möta änglar i stället för den döda kropp som de skulle ta hand om.

Johannes har dock i sitt evangelium, som vi har hört idag, valt att av kvinnorna framhålla Maria Magdalena. Att hon trots allt inte hade varit ensam, framgår av att hon meddelade apostlarna att Jesus var bortflyttad från graven, ”och vi vet inte var de har lagt honom”. När Petrus och ”den andre lärjungen, den som Jesus älskade”, evangeliets författare väljer att tala om sig själv i tredje person, kom fram till graven, kunde de se att linnebindlarna låg kvar, men där fanns ingen kropp där längre.

Det skulle dröja ett slag innan man fick alldeles klart för sig att Jesus hade uppstått. Men det grundläggande faktum att graven var tom, kommer ingen ifrån. Förklaringarna varför det var så har genom tiderna varit många, en hel del fantasifulla. Uppenbart har man försökt komma undan det som på en gång är den naturligaste, men samtidigt så helt onaturliga förklaringen: han hade uppstått till nytt liv.

Det var det budskapet som blev den kristna kyrkans grund. När Guds Ande den första Pingstdagen hade gett apostlarna frimodighet att våga träda fram, så förkunnar Petrus: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, och vi är alla vittnen till det.” Och trots att de första försöken att få dem att hålla tyst redan hade kommit, konstateras i Apg.: ”Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.”

”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står här.” Genom tiderna har kristna betygat det, kyrkoledare och enkla människor som har kommit till tro. Det har nu varit min uppgift att säga så, under så där femton år som er biskop. Min strävan har varit att ansluta mig till raden av vittnen om Kristi uppståndelse. Jag har försökt leda er fram i ett liv som därigenom har blivit förvandlat, och jag hoppas att ni menar att jag i någon utsträckning har lyckats med det.

I tidegärden under Fastan ber man då och då: ”Helige Fader, du har gett oss Kristus som våra själars herde, tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnande folk.” Jag har verkligen velat ge er den ledning som ni har haft rätt att kräva av er biskop. Om det verkligen har varit så, tillkommer naturligtvis inte mig att avgöra, men det har ändå i all mänsklig svaghet varit min strävan.

Det andra böneämnet är jag däremot i stånd att bekräfta. Jag har fått nåden att ”glädjas åt ett lyssnande folk”. Det fyller mig med stor tacksamhet, vill jag betyga, när jag nu leder min sista gudstjänst som er biskop. När jag i det uppdraget om en stund för sista gången har välsignat er, kommer jag att lägga ner min biskopsstav på altaret. I fortsättningen skall den föras av någon annan.

Det tillhör omständigheterna i livet i denna världen att allting förr eller senare tar slut. Så är det nu med min tjänst som biskop. Jag kommer naturligtvis att fortsätta att vara biskop, men utan tjänst. Det som tillhör en biskop i tjänst, som att jag regelmässigt har varit den som har lett er samling till kring Ord och sakrament, tillkommer inte mig längre. Ni kommer i fortsättningen att få se mig mer som en vanlig präst, som adjunkt till er kyrkoherde. Det enda som kommer att kvarstå, så vida nu inte er nye biskop delegerar något till mig, är att jag kommer att välsigna vid högmässans avslutning.

Ja, allt jordiskt når sitt slut. Men det konstaterandet, nu vad gäller mitt uppdrag som er biskop, görs på Påskdagen, på den dag på kyrkoåret som mer än andra talar om att Gud genom Jesu uppståndelse har gett oss nytt liv, berett oss ”en framtid och ett hopp”. I 2 Kor. skriver Paulus, i en värld där allt skapat har sin begränsning: ”Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

I detta nya liv har vi förts in genom dopet. Då blev vi ”begravda med honom … för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda”. Med stor glädje har vi idag varit med om att det genomgripande har skett med ännu en människa. Och en av våra medkristna har konfirmerats, den dopets gåva han en gång fick har bekräftats. Och vi andra har förnyat våra doplöften, våt vilja att ta emot och leva i det nya livet i Kristus.

Och om en stund skall vi i nattvarden få möta den Uppståndne, och då i stor tacksamhet proklamera: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Vårt liv präglas av att vi har en Herre som är ”korsfäst, död och på tredje dagen uppstånden’. Därför blir mötet med honom vid altaret fyllt av djup tacksamhet. Vi firar det som kyrkan har funnit anledning att kalla evkaristi, ’tacksägelse’.

Som er biskop har jag varit insatt som en efterföljare till apostlarna. När man utsåg Mattias som ny i skaran av Herren Jesu apostlar, angavs uppgiften vara att ”vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss”. Jag har försökt vara trogen mot det apostoliska uppdraget. Och jag vill då avsluta min tid som er biskop med att instämma i apostlafursten Petrus stora tacksägelse: ”Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader! I sin stora barmhärtighet har han genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda fött oss på nytt till ett levande hopp.”

 

Psalm 359

Psalm 151

Postludium

 

Långfredagen

Psalm 140

Psalm 142

Långfredagen – 2019  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

140:-, 142:-, [449:1-2, 144:1-2, 239:3], 145:-, 456:-. 143

 

”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi predikar Kristus som korsfäst – för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap.” S:t Paulus skriver så till sina medkristna i Korint. Det är något speciellt med budskapet om Jesus, och därmed med kristen tro. Den skiljer sig från de olika former av tro och religion som omger den unga församlingen. Det är en tro på en Frälsare som hade blivit korsfäst.

Det här centrala i det kristna budskapet och tron har inte blivit mer accepterat i vår tid. Att Jesus genomgripande har påverkat vår världsdels och dess kultur, och på många sätt nu hela världens, kan man inte undgå att erkänna, men man talar antingen så lite som möjligt om det, eller lyfter fram andra sidor hos honom.

Ändå är det korset som har blivit den kristna symbolen. Det är så allmänt förekommande och ofta så utsmyckat tecken att man inte tänker på vad det egentligen är: ett avrättningsredskap. Det kan vara naturligt att spontant tycka att det är både stötande och dåraktigt att låta det vara centrum för tro och tillbedjan. Också vi kristna, 2000 år senare i en annan stad, behöver nog få samma apostoliska påpekande: ”Vi predikar Kristus som korsfäst.”

Vi som har samlats här vet att det som vi minns idag på Långfredagen inte är det sista som sker med och kring Jesus. Vi är ju bara på den första av de Tre heliga dagarna. Men det går inte att komma runt det faktum att centralt i det kristna budskapet handlar det om lidande och död. Det är inte vad man har att vänta av en Frälsare, att han blir korsfäst, död och begraven.

Men samtidigt blir det en Frälsare som just därför kommer oss nära och blir oss sällsynt angelägen. För lidande och död är en del av livet, som det inte går att komma ifrån.

Vi möter lidande på två sätt. Först handlar det om det onda och meningslösa lidandet, det som är vad Guds fiende har att ge. Vi har det i sjukdom och olycka, i fattigdom och förtryck och annat som drabbar oss. Det kan bli följden av misstag och missbedömningar. Bibeln inser det och försöker inte låtsas om annat I Psalt. tvingas den fromme klaga ”för min själ är mättad med lidanden och mitt liv närmar sig dödsriket”. Bönen kan bli hjärtskärande: ”Varför döljer du ditt ansikte och glömmer vårt lidande och betryck?” Men den kan också, trots allt, bli fylld av tillit till Gud: ”Han föraktade inte den förtrycktes lidande och såg inte på honom med avsky.” Jesus bad så på korset. Ropet ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, går sakta över i förtröstan.

Han visste att det skulle bli så. När hans lärjungar hade börjat få klart för sig vem han var, och Petrus hade bekänt honom som ”Messias, den levande Gudens Son”, var det slut på predikan och under inför stora folkmassor. Nu var hans uppgift en annan: ”Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda. Han måste bli dödad, och efter tre dagar uppstå igen”, sade han. Det var han som var uppfyllelsen av Jesajas profetia om Herrens lidande tjänare, som vi hörde i GT-läsningen: ”Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande.”

Det här är djupt tröstefullt. I det lidande, som oundvikligen drabbar oss, är vi inte ensamma. Vi har inte en Herre och Frälsare, som från upphöjd position i förbarmande sträcker sig ner till oss. Vi har en som finns vid vår sida i eländet, och kan hjälpa oss på ett helt annat sätt, eftersom han har delat det. I Ep. hörde vi aposteln säga: ”Vi har inte en överstepräst som inte kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allt liksom vi fast utan synd.” Vi låter det vidgas till ’som har delat vårt lidande i allt’.

Men sedan finns också ett lidande som är meningsfullt och leder till något gott, kanske inte alltid så förlamande, men i varje fall något mödosamt. Allt lärande är förenat med möda, inte så sällan med lidande av något slag. Skrapade knän, när man lär sig cykla, eller huvudvärk efter nattens tragglande av språkliga böjningsmönster eller matematiska uträkningar, får man räkna med.

Också i det här är Bibeln realistisk, och inser samtidigt att vårt livs växt in i det gudomliga inte är annorlunda. ”Det gjorde mig gott att få lida, så att jag fick lära mig dina stadgar”, bekänner vi med Ps. 119. Bibeln vågar se att lidande inte alltid bryter ner. ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far?” menar aposteln i Hebr.

Men det är inte alltid så enkelt. Det finns ett lidandets mysterium att ödmjukt stanna inför på Långfredagen. Vi fick i Ep. höra: ”Trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande.” Det är lätt att avvisa ett sådant apostlaord som något man bara inte kan acceptera, ett påstående om en grym och krävande Gud, en Gud som annars betygas vara fylld av kärlek. Men det som Långfredagen uppmanar oss till, är att låta oss föras lite djupare än så, till den på många sätt plågsamma insikten att Jesu lidande på Golgata kors är ett uttryck för kärlek. Till vandrarna på väg till Emmaus ställde den än så länge okände mannen frågan: ”Måste inte Messias lida det här för att sedan gå in i sin härlighet?”

Det är insikten eller åtminstone aningen om den här hemligheten som har gjort människor till kristna, trots att det har medfört lidande. Från begynnelsen var Paulus ärlig om saken i mötet med de första kristna: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.” I det första av sina brev, till medkristna i Tessalonike, noterar Paulus: ”Redan när vi var hos er sade vi er i förväg att vi skulle få lida, och så har det också gått som ni vet.” Han kan till och med skriva: ”Ni har ju fått nåden att inte bara tro på Kristus utan också att lida för hans skull.”

Det är klart att vi behöver alla de Tre heliga dagarna för att få något grepp om hemligheten. Men redan på sitt kors är Jesus segraren: korset förvandlas till en tron. Han är det därför att han gick in i sitt lidande i lydnad mot sin Fader, att han inte gav efter och lät Guds fiende segra. Paulus gör klart att ”syndens lön är döden”, och då blir den syndfries död inte att straff utan ett vapen mot honom som är dödens herre. På ett sätt blir uppståndelsen på tredje dagen bara bekräftelsen på vad som redan har skett.

Så kan också Jesus i sitt avskedstal säga: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen.” Och aposteln Petrus kan frimodigt ge uppmaningen: ”Gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet.” De välsignelseord som har getts er efter predikan i Fastan viker inte undan från hemligheten i tron på en lidande och korsfäst Frälsare: ”Gud, som skänker all nåd och har kallat er till sin eviga härlighet genom Kristus, om ni nu än får lida en kort tid, han upprätte er, stödje er och give er fasthet.”

På Långfredagen samlas vi med stilla tacksamhet inför korset, där vår Herre Jesus är fästad. Där får vi tröst, för han lider med oss i denna arma värld. Och där får vi styrka, frimodighet och hopp, för han lider för oss, och inbjuder oss att vandra med honom in i lidandet, ja, men då också mot liv och seger bortom det!

Jesaja 53

Psalm 449 ps 449

 

Skärtorsdagen

Psalm 394

Psalm 70

Skärtorsdagen – 2019  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

394:-, 70:1-4, Cecilia: 300:1-2,5, 391:4-10, 393:-, 451:-

 

Vid två tillfällen i 1 Kor. talar Paulus om vad han har ’tagit emot’ och vad han har ’fört vidare’. Det handlar om några viktiga saker som rör Herren Jesus. Om dem kan ju Paulus inte tala av egen erfarenhet, eftersom han inte var med. Han har därför fått ’ta emot’ information om vad som hände, och ser nu som sin uppgift att troget ’föra vidare’ vad han fått veta.

Det handlar dels om det viktigaste i budskapet om Jesus, han som har visade sig vara Kristus, som ju är den grekiska översättningen av Messias, och därmed om det grundläggande evangeliet. Han skriver: ”Jag förde vidare till er det allra viktigaste, vad jag själv har tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig …”

Det är det här, det centrala i evangeliet om Jesus Kristus, som vi under kyrkoårets Heliga tre dagar stannar inför. Det är ett budskap som också vi har tagit emot. För att vi skall kunna bevara det angeläget och oförändrat upprepar vi det varje år. Vi firar Påsk för att minnas hur Jesus dog och blev begraven och uppstod. Till de troende i Korint skrev Paulus: ”Jag vill påminna er om evangeliet som jag predikade för er.” I ett mönster från GT:s Påsk vill nu kyrkan ännu ett år påminna också oss om evangeliet.

I det här, där Paulus troget håller sig till vad han har ’tagit emot’, handlar det om budskapet, om den kristna trosbekännelsen. Det andra stället handlar om gudstjänsten, där bekännelsen får näring och fördjupas och blir grunden både för den kristnes liv och för vittnesbördet.

Då skriver aposteln, som vi hörde i dagens Ep.: ”Jag har själv tagit emot från Herren vad jag fört vidare till er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd,  tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp som blir utgiven för er. Gör detta för att minnas mig.”

Det har gått lite drygt 20 år sedan Jesus dog och uppstod, och kyrkan efter den första Pingsten började växa. Men redan då är kyrkans centrala gudstjänst så etablerad att den grundläggande beskrivningen av det tillfälle, då Jesus förvandlade en påskmåltid till kyrkans nattvard, har fått fast form. Med några små olikheter i detaljer finns samma skildring i evangelierna.

Genom att binda minnet av sin frälsningsgärning till en helgad måltid låter Jesus det finnas ett samband med det gamla förbundets folk. Där hade man samlats, och så gör judar fortfarande, för att vid en måltid minnas den grundläggande befrielse som Gud hade gett. Folket hade varit förslavat, men hade förts ut för att vandra mot ett utlovat hemland. Möjligheten till frihet hade getts genom att man hade strukit ett lamms, påskalammets, blod på sina dörrposter.

På Guds uppmaning mindes man det varje år, vid Påsken. Vid en måltid hade uttåget tagit sin början, och det är då också vid en måltid man gör minnet aktuellt. Sedan den yngste sonen ställt fyra frågor, förklaras den märkliga måltidens bakgrund i befrielsen ur Egypten. Och så säger husfadern: ”I varje släkte är man skyldig att anse sig själv, som om man dragit ut ur Egypten.” Minnet etableras så kraftfullt att man räknar sig som om man var med när det hände. Då bryter man ut i tacksägelse: ”Därför är vi skyldiga att tacka, att lova, att förhärliga upphöja prisa och vörda honom, som gjort alla dessa under för våra fäder och för oss.”

Vad Jesus gör är att han ändrar vad det är man skall minnas. Man kan undra om apostlarna riktigt hängde med, för det handlade ju om saker som skulle hände först de kommande dagarna. Men åminnelsemåltiden knöts inte längre till påskalammet som hade slaktats för att ge jordisk befrielse, utan till ”min kropp som blir utgiven för er” och till ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Och också i vår helgade måltid ljuder tacksägelsen i en form som vi kan känna igen från den gamla påskmåltiden: ”Ja, sannerligen är det tillbörligt och rätt att vi alltid och överallt tackar och lovar dig, allsmäktige Fader, helige Gud.”

Men trots ändringen av inriktning är hållningen densamma. Det handlar inte om minnet från ett avlägset förflutet, utan om något att minnas som så aktuellt att vi är med. Så är det varje söndag, men det blir naturligtvis än mer påtagligt, när vi firas Påsk, och just på Skärtorsdagskvällen förs till salen i övre våningen på Sionsberget i Jerusalem.

Det är en märklig omsorg Gud visar om sitt folk. I fientlig omgivning formas gemenskap vid en måltid. Det var mera jordiskt politiskt första gången, med ett liv som slavar under förtryckande herrar. Den här andra gången vidgas perspektivet. Nu handlar det om ”världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna”, som Paulus definierar det i Ef. Befrielsens mål blir då också större, inte ett jordiskt utlovat land, utan ”ett bättre land, det himmelska”, som är berett för oss som är ”gäster och främlingar på jorden”, som aposteln säger i Hebr.

Den här omsorgen om oss människor kommer ur Guds kärlek. Vi hörde i Ev. skildringen av den måltid som blev den första nattvarden att ”Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” Det är första gången i Joh. som det tydligt talas om Jesu kärlek till sina lärjungar. Det skall sedan komma tillbaka vid hans avskedstal vid måltiden, som Joh. har bevarat. Det blir då också tydligt att det är den kärleken som leder Jesus in i lidande och död: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade han.

Också den delen av minnet måste vi låta bli aktuell för oss. Det kan bli ett slags offerteknik över Jesu försoningsverk: Gud kräver att syndaren straffas, och då blir Jesus offret. Men med det fångar man inte djupet i Guds väsen. Det är sådant att synd inte kan finns med honom. Men det handlar ändå inte i första hand om vad Guds rättfärdighet kräver, utan om vad Guds kärlek vill. Därför har också Skärtorsdagen fått en särskilda psalm som vi strax skall sjunga: ”Där barmhärtighet och kärlek råder …”

Det här påverkar vårt sätt att leva. När vi blir berörda av gudomlig kärlek låter vi oss förvandlas. Jesus gestaltade tydligt denna sista kväll att han ”inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Men sedan han förklarat varför han utfört tjänarsysslan att tvätta gästernas fötter, kom uppmaningen: ”Så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter”. Jesu lärjungar skall tjäna varandra och sina medmänniskor i kärlek och ödmjukhet.

Ja, Herren Jesus fullgjorde till slut sitt tjänande i kärlek genom att ”ge sitt liv till lösen för många”, där ’många’ är ett bibliskt sätt att säga ’alla’, men det ordet används inte, eftersom det dessvärre är så att inte alla bryr sig om att öppna sig för Herrens kärlek. Men vi vill i djup tacksamhet ta emot vad Jesus har gjort för vår frälsnings skull, det som vi nu under tre dagar vill minnas. Och vi tackar honom för att han har stiftat den heliga nattvarden till ett ständigt upprepat minne av det. Så har också det gamla namnet på altarets sakrament blivit just ’tacksägelse’, ’evkaristi’.

Psalm 451

 

 

Palmsöndag

Intåget till kyrkan på Palmsöndagen 2019

Palmsön. – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 104:1-4 | :5-7, 452:5-8, Cecilia: 294:-, 448:3-4

 

“När de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom.” Det som en gång skedde, har vi nu låtit ske på nytt. Som våra medkristna över hela världen har vi inlett vår gudstjänst på Palmsöndagen med att med kvistar av något slag i händerna ansluta sig till skarorna som möter Jesus.

Vi gör det varje år, när vi firar Påsk, efter samma tidsordning som en gång i Jerusalem, vid första fullmånen efter vårdagjämningen. Och med det inleder vi Stilla veckan, som skall leda fram till de Heliga tre dagarna, Långfredag, Påskafton och Påskdagen. Vi skall nu i våra gudstjänster gestalta minnet av vad som hände med Jesus i Jerusalem.

Det som är alldeles speciellt med oss kristna, är att vi har en tro som bygger på något som en gång hände. I andra religioner är grunden vad någon andlig gestalt, som Buddha, tänkte sig in i och menade sig förstå av tillvarons dolda andliga sidor, eller på vad någon, som Muhammed, uppfattade sig få uppenbarelser om. Det som de ansåg sig ha fått insikt om, fick naturligtvis betydelse för hur livet här i världen bör formas, men det rör sig ändå om en verklighet som är skild från den jordiska.

Men det som är utgångspunkten för vår kristna tro är alltså något som har hänt i vår värld, på bestämda platser vid bestämda tider. Så var det redan med det gamla gudsfolket. Något hade hänt, någon gång runt 1300 f.Kr. Ett folk, förslavat i främmande land, hade genom ett påtagligt gudomligt ingripande kunnat göra sig fritt, och bege sig på vandring till ett nytt land. Där byggde livet sedan på den gudomlig Lag som hade uppenbarats för folkets andliga ledare Mose. Men som vi hörde i GT-läsningen hade Gud uppmanat sitt folk att varje år samlas för att fira Påsk, med en måltid, om vilken det gällde: ”Den dagen skall du säga till din son: Detta sker till minne av det som Herren gjorde för mig då jag drog ut ur Egypten.”

Nu samlas vi i det nya gudsfolket för att på motsvarande sätt lyfta fram minnet av vad vårt liv i tro bygger på. Framför oss ligger Stilla veckan. Att vi nu skall lyfta fram det som är viktigast i Jesu verk, framgår på sitt sätt av evangelierna. I Mark. handlar 6 av de 16 kapitlen om den här veckan, i Joh. 9 av de 22. Det är lite oklart hur länge Jesus offentliga verksamhet pågick, men om för samman noteringarna i Joh., kommer vi fram till så där tre år. Men i de här skildringarna av hans liv handlar alltså mer en 1/3 om den här enda veckan!

Naturligtvis är det viktigt med allt som Jesu sade, i sina predikningar och liknelser. Men evangelierna ger redan före skildringen av den här sista veckan stor plats åt vad som hände. Och mycket av vad Jesus sade och lärde var kommentarer till de olika händelserna.

I vår tid har dock Jesus ofta setts som en lärare om det gudomliga och om hur livet då skall formas, som en kristen motsvarighet till Buddha och Mohammed. Det som blir ett problem, som man kan ha svårt att hantera, är då varför han greps och dödades. I alla evangelierna handlar två kapitel om det dygn, då han rannsakades och korsfästes och begravdes. Om han nu bara var lärare får han ju anses ha misslyckats. Till slut var det bara några kvinnor och någon enda manlig lärjunge kvar.

Nej, det är inte läraren vi minns under Stilla veckan, utan Herren Jesus som Frälsare och Kung i det Guds rike som formades av honom, och som vi dagligen ber om: ”Tillkomme ditt rike!” Och det är de här dagarnas händelser, som ges så stor plats i evangelierna, som etablerade honom som det. Fast inte heller det är lätt att fatta, att korset till slut blir ett segertecken.

Med en tro som bygger på vad som har hänt, något som alltså på många sätt är förbryllande, är det viktigt att återberätta och då också återuppleva det. Och när nu vårt liv har en så påtaglig årsrytm i följd av solens gång, så låter vi också året i kyrkan få detsamma. Och som det var i biblisk tid, så firar vi Påsk varje år. Det är för att vår tro skall kunna bestå och fördjupas som vi nu, näst intill dag för dag, skall följa Herren Jesus på hans lidandes väg. Kristen tro är inte på något sätt främmande för att meditera över vem Jesus egentligen var och är. Men till slut blir det viktigare vad han gjorde, och minnet av det centrala i hans gärning aktualiserar vi nu under årets Stora och Stilla vecka.

Så har vi då idag anslutit till dem som kom Jesus till mötes, när han kom ridande in i Jerusalem. Eftersom man kunde sin historia visste man vad det handlade om. En gång, när det var oklart vem som skulle bli kung efter David, hade prästen Sadok och profeten Natan låtit Salomo sitta upp på kungens mulåsna och smort honom till kung vid Gihonkällan utanför Jerusalem. I 1 Kung. berättas då att ”alla slöt upp kring Salomo och följde honom tillbaka under flöjtspel och jubelrop, så starka att marken skalv”.

Det här skedde nu på nytt med Jesus, och det var vad man insåg. Och då ”tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom”, hörde vi i högmässans Ev. I Luk:s skildring som vi hörde vid palmtåget sägs ingenting om kvistar, och Matt. säger att man ”skar kvistar från träden”. Men Joh. säger alltså att det var palmkvistar. Det som då är värt att fundera över, är att det inte växer några palmer uppe i bergen där Jerusalem ligger. Men man skaffade palmkvistar till templet, för att använda vid processioner där, och kanske hade de som nu kom för att fira Påsk palmkvistar med sig.

Att åtminstone somliga tog emot Jesus med vad man annars använde i templet, gjorde att han togs som något annat än en jordisk kung. Det blev gudstjänst av det, så som vi har inlett vår Palmsöndagshögmässa med procession med de kvistar vi enligt gammal tradition har här i Norden, videkvistar. I våra små förhållanden i S:t Stefanus har vi inget processionskors att följa, men låter Herren Jesus bli inte mindre värdigt gestaltad av evangelieboken.

Det är Kungen i Guds rike vi tar emot idag. Vi möter och hyllar Jesus som vår Herre. Det gör vi naturligtvis varje söndag, men det blir än mer markerat, när vi idag låter minnet av vad som hände i Jerusalem ta gestalt. Vi gör det med mer rörelse än vanligt. Matt. talar vid Jesu intåg i Jerusalem om ”folket, både de som gick före honom och de som följde efter”. Till den skaran ansluter vi idag.

Vi har nu först gjort det i vårt palmtåg. Vi vill följa Herren Jesus som Kung, och palmkvistarna, som vi nu tar med oss hem, blir tecken på att vi vill vara medborgare i hans rike.

Nu skall vi strax röra oss igen, för att delta i offertorieprocessionen. Det som kännetecknar det rike, där Jesus är Herre, är omsorg om dem som har det svårt, som livet inte ler mot. Det blir samtidigt en sammanfattning av vår Fastetid, då vi har strävat efter att glömma bort oss själva och i stället riktat in oss mot Jesus och dem som han har betecknat som ”dessa mina minst bröder”. Det var också under sin avslutande undervisning dagarna den här veckan, som han påminde om dem. Och när nu kyrkan har manat oss till återhållsamhet under Fastan, har vi kunnat spara ihop till ett fasteoffer till lidande medmänniskor, särskilt medkristna.

Och så skall vi till slut gå fram till altaret vid vår nattvardsgång. Herren Jesus är mitt ibland oss på olika sätt, men i början av den vecka som präglas av hans lidande och offer för vår skull, blir nattvarden angelägen. Som alltid är vår bekännelse: ”Din död förkunnar vi, Herre, din uppståndelse bekänner vi till dess du kommer åter i härlighet.” Det är nu också programmet för de kommande heliga dagarna.

Det skall inte sättas punkt för den här predikan utan att också minnet av Maria som smorde Jesus har lyfts fram. Mark. har bevarat att Jesus då sade: ”Överallt i hela världen där evangeliet förkunnas ska man berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Så vill också vi bevara minnet av henne och vad hon gjorde. Evangelisterna är överens om att Jesus tog emot vad hon gjorde som en beredelse för hans begravning.

Man kan tycka att det inte blev mycket av Palmsöndagens hyllningarna till Jesus. De skulle ersättas av rop om att han skulle korsfästas. Och Marias smörjelse blev verkligen en beredelse för hans begravning. Men för oss, när vi nu vet allt som hände, så gäller vår hyllning just det: att ”han utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull”.

Psalm 45

Psalm 448

 

5:e sön i Fastan

Predikan vid Högmässa för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

5 i Fastan (II) enligt 1983 års Evangeliebok, 7 April 2019,

över Jes 43:23-25.  Heb 9:11-12, 15.  Matt 21:33-43.

 

Psalmer: 226:1-3. 673. 400. 45. 226:4-6.

 

Firningsämne: Försonaren

 

Beredelseord: Ps 43:1, 5b

 

Predikan:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi går mot ljusare och varmare dagar nu.

För drygt 4 månader var här kallt och mörkt.

Många tänkte då på vad de skulle slå in i paket

och vad de själva skulle få i present.

Vid jul firar vi Jesu födelsedag,

men då borde det väl vara Jesus som får presenter och inte vi!

Men det är typiskt för Jesus att tänka på andra.

Han blir glad när vi blir glada.

Han vill att vi ska vara generösa som Han är.

 

Om 2 veckor firar vi Påsk, vårens stora fest.

Vi tar fram ägg och kycklingar.

Påsktupparna påminner om dalahästar.

Det tar 9 månader för det lilla fostret i mammans mage

att växa klart och bli en färdig bebis.

 

Ett nytt liv har kommit.

Det är vad Påsken handlar om: Nytt liv.

 

Räcker det med en Mamma för att det ska bli en unge?

Nej, det behövs en Pappa också.

Alla har en Pappa, även om de inte känner honom.

Han behövs också.

Men nu tänker jag inte främst på våra Jordiska fäder.

Han som har skapat oss allihop.

Han som gör att vi alla är bröder och systrar,

även om det är på långt håll.

 

Jesus hade både en Pappa och en Mamma.

På mödernet är Jesus människa,

på fädernet är Jesus Gud.

Han bär något av båda.

Jesus, född av Fadern före all tid,

föddes till Jorden genom Maria av en särskild anledning,

med ett särskilt uppdrag:

Han skulle hjälpa människorna att få tillbaka kontakten

med deras himmelska Fader,

med Gud, som de förlorat kontakten med.

Vi kan kalla Jesus vår halvbror.

De som följde Jesus hela vägen

återfick kontakten med deras himmelske Fader.

De fick nytt liv, ny glädje, ny kraft.

 

Den femte Söndagen i Fastan

har också ett latinskt namn:

”Judica”, hämtat från Psaltaren 43:1,

som betyder ”Skaffa mig rätt”.

Det fick också bli vårt ingångsord

till Beredelsen idag.

 

Bibelläsningarna idag är allvarsamma och tänkvärda.

Vi kan behöva en rejäl uppgradering.

 

Vi behöver veta utgångsläget för gudsfolket,

både i det gamla och i det nya förbundet,

och för läget i vårt eget land.

 

”Inte har du, Israel, framburit åt Mig

dina brännoffers får,

eller ärat Mig med dina slaktoffer…”

 

Bokstavligt hade de faktiskt gjort det

men ändå missat det viktigaste:

 

”Vad skall jag med alla era slaktoffer?

säger Herren.

Jag är mätt på brännofferbaggar

och gödkalvars fett, Jag vill inte ha blodet

från tjurar och lamm och bockar” Jes 1:11).

 

”Vad skall jag med rökelse från Saba,

finaste kalmus från fjärran land?

Era brännoffer tar Jag inte emot,

era slaktoffer behagar Mig inte” (Jes 6:20).

 

”Herren sade:

Detta folk nalkades Mig med ord,

deras läppar ärade Mig,

men deras hjärtan var långt ifrån Mig,

deras gudsfruktan var inlärda människobud.

Därför skall Jag än en gång

slå detta folk med förundran

genom förunderliga gärningar.

Då är det slut med de visas vishet,

de förnuftigas förnuft är borta”

fortsätter profeten Jesaja (Jes 29:13-14).

 

Det händer att fromma kommer till oss

och berättar om förskräckliga oförrätter som drabbat dem,

och ber om hjälp att kunna se var de har felat,

när nu olyckor drabbat dem.

Men denna Världen är i den ondes våld

och orättvisor är tyvärr att förvänta.

Vi kristna färdas inte i en ”gräddfil” under livsresans gång.

Det finns bara en värld för alla.

Men visst har de utsatta också syndat:

de har inte älskat Gud över allting annat,

eller sin nästa som sig själva.

Där har vi alla brustit.

 

Episteln från Hebreerbrevet

talar om Jesu offer för mänskligheten:

”med sitt eget blod,

inte med blod av bockar och kalvar,

har han en gång för alla trätt in i helgedomen

och vunnit befrielse åt oss för evigt” (Heb 9:12).

 

Eftersom det är möjligt att utföra korrekta

liturgiska handlingar med ett fortsatt oomvänt sinnelag,

så krävdes det enda fullgoda offret, nämligen Guds Son.

 

Trons folk stöder den nyuppståndna staten Israel,

av flera anledningar:

Guds löften i det Gamla Testamentet ”för all framtid” ( 1 Mos 13:15).

Antisemitismen även efter Andra Världskriget.

Det eskatologiska skedet för Kristi återkomst.

 

 

Men där finns även ett aningslöst svärmiskt fenomen

i några kristna väckelsekretsar att hejja på allt i det gamla förbundet.

Nu finns det planer hos somliga att återinföra

brännoffren i Israel.

Där måste vi be dem att sansa sig,

för de leker med krafter som de inte kan kontrollera.

 

Att sätta igång brännoffer till försoning

vid sidan av Messias Jesu offer, vore att låtsas som att

Jesus från Nasaret aldrig har funnits,

att Han inte var den Han sade Sig vara

och att Han inte gjorde det Han gjorde,

eller att det inte betydde det Han sade.

En större förolämpning mot Världens Frälsare

kan nog inte tänkas.

 

Jesu liknelse om Jordägaren, arrendatorerna,

tjänarna och Jordägarens Son, Arvtagaren, som slogs ihjäl,

är inte hämtad från TV-serien Veckans Brott, eller GW:s mord

utan hör hemma i Fastetidens allvarliga begrundan.

Jesu Jordiska mission närmar sig sitt slut.

Förkunnelsen blir tydligare och tyngre.

Jordägaren är förstås Gud Fader.

Arrendatorerna är religionens officiella tjänstemän.

Tjänarna är profeter och fromma.

Jordägarens Son, Arvtagaren är förstås Jesus Själv.

Översteprästerna och de Äldste  målar in sig själva

i ett hörn med att tala om att löna ont med ont.

Jesus säger:
”Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk

hos vilket det kan bära frukt.”

 

 

Det nya breddade förbundet av alla Messiastroende

skymtar och förbereds.

 

Världens Frälsare är Försonaren

som tar på Sig skulden Själv, åt andra

för det är bara Han som är helt oskyldig.

 

Det finns ingen återvändo

från det oundvikliga Korset på Golgata.

Korset på svenska flaggan är ett utropstecken

för Sveriges kristna identitet.

 

Tack, käre Herre Jesus Kristus

att Du älskade oss så mycket

att Du gick den svåra vägen

och gav det yttersta offret

för att vi skulle ha en framtid och ett hopp

i evighetens salighet!

 

AMEN

 

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN