Alla inlägg av Jan

Den helige Mikaels dag

Psalm 6

Inledning

Psalm 613

Psalm 167

 

 

Högmässa den Helige Mikaels dag den 29 september 2019 kl. 1100

Texter: 5 Mos. 33: 26 – 28, Upp. 12: 7 – 12, Matt. 18: 1 – 10

Liturgisk färg: vit

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus: Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning! Amen.

Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö? (Hes. 33:11) Här uttalar profeten Hesekiel ett starkt varningens ord, som nu idag riktas till oss. Retzius tolkar dock dessa ord så: Ack, är det icke ömt och rörande att höra den bäste Fader så tala till de värste barn? Ja, så kan man kanske också tolka det. Jag skulle nog vilja rikta uppmärksamheten till de två viktiga upplysningarna i orden: Döden är oundviklig för den, som icke vill omvända sig. Alltså, evigheten får tillbringas i helvetet. Den andra upplysningen är, att Gud är kärleken; Han vill att människan skall bli salig! Så sant Jag lever, säger Herren Gud, Jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill, att han upphör med sina gärningar och får leva. Jag tror, att vi ibland tar för lätt på synden! Ofta tänker vi nog: Det var väl inte så farligt. Ingen större skada skedd. Det ordnar sig! Gud förlåter! Jag är väl inte sämre än andra. – Javisst, men vi behöver ändå ofta betänka syndens allvar och försöka bli lite bättre. Vi kommer nog alla att ha lätt att falla tillbaka i de gamla gängorna; vi måste därföre ofta begrunda syndens allvar. Djävulen har kastats till jorden och är rasande. Han vill ha oss i sitt våld! Att kämpa mot synden är vårt ansvar för oss själva. Idag på barnens och änglarnas dag skall vi även betänka vårt ansvar för det växande släktet här på jorden.

Vidare måste vi tänka mer på den himmelska sfären med alla dess änglar, som tjänar Gud och vill hjälpa oss.

Låt oss då i detta skriftermål bekänna,

att vi inte dagligen omvänder oss,

att vi för litet följer Jesu ord,

att vår kärlek är för svag,

att vi inte alltid förlitar oss på Guds beskydd genom änglar eller på annat sätt.

Vi skall också i detta skriftermål tacka,

tacka för Guds stora kärlek till oss.

tacka för våra skyddsänglar,

tacka för att vi får vara Guds medarbetare.

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine…

Gudstjänstfirande församling!

Denna dag ger oss anledning att titta på något av vad den Heliga Skrift säger om himmel, änglar, barn och Jesu soldater.

Himlen är Guds boning. Hos Hesekiel och i Uppenbarelseboken läser vi litet om hur där ser ut vid Guds tron. Först hos Hesekiel i inledningsvisionen. Här talas det om en flammande eld, och mitt däri syntes något, som liknade fyra väsenden… men vart väsende hade fyra ansikten och vart och ett av dem hade fyra vingar. På grund av sina fyra ansikten behövde de här märkliga väsendena aldrig vända sig, utan kunde alltid gå rakt fram. Om deras ansikten säger profeten, att de liknade människoansikten, och alla fyra hade lejonansikten på högra sidan, och alla fyra hade tjuransikten på vänstra sidan, och alla fyra hade ock örnansikten.

I Uppenbarelseboken (kap. 4) kommer de fyra väsendena tillbaka i en motsvarande himmelsvision. Där ser aposteln Guds tron, och kring tronen var en regnbåge, som var som smaragd. Vidare sju facklor brann framför tronen. Men så: Mitt för tronen och runt omkring tronen var fyra varelser, som hade fullt med ögon, både framtill och baktill. Den första varelsen liknade ett lejon, den andra en ungtjur, den tredje hade ett ansikte som en människa och den fjärde liknade en flygande örn. De fyra varelserna hade vardera sex vingar…” Förutom vanliga änglar finns alltså andra änglar med annat utseende. Vi talar ju om Gud som Jahve Sebaot. Sebaot betyder härskarornas, alltså pluralis genitiv – härskarornas Herre. Detta kan bara syfta på änglavärlden.

I Guds boning var allt frid och fröjd från början. Men så sker det, som vi läst om idag: Det finns änglar, som sätter sig upp mot Guds vilja. På ett sätt visar detta, att Gud inte vill ha marionetter, nickedockor. Han vill ha varelser, som älskar honom av fri vilja och som därför följer Hans bud. Därför gick det så långt, att Lucifer – Ljusbäraren – blev Guds fiende. På samma sätt satte sig senare människan upp mot Guds vilja, så kom syndens straff in i världen.

Alla böcker i Bibeln utom Rut, Ester, Johannes- och Jakobsbreven talar om änglar. Katekesen säger, att änglarna och människorna är de enda förnuftiga varelser, som Gud skapat. Alltså: inte bara människor utan även änglar ingår i det Guds Rike, som är hela universum. De sju änglar, som vanligen kallas ärkeänglar, nämns först i Tobits bok 12: 15 Jag är Rafael, en av de sju änglar som står beredda hos Herren och har företräde hos Honom i Hans härlighet. I Upp. 8:2 står det om de sju änglarna, som står inför Guds tron. Dessa har tolkats som ärkeänglarna. Detta kommer från Henoksboken, som är en skrift utanför Bibeln. Här utmärks vidare fyra av dem såsom begåvade med särskilda uppgifter: Mikael – den barmhärtige och långmodige, Rafael – satt över all sjukdom och alla människobarns sår, Gabriel, den starke – alla krafters herre samt Fanuel – satt över det eviga livets arvingars botgöring och hopp.

Så lite av vad Bibeln säger om änglar. Hebr. 1: 14 Är inte änglarna andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem, som skall få sin del av frälsningen? Som andeväsen är de osynliga för våra ögon. När de ses, beror det på en uppenbarelse. De kan därför inte beskrivas helt och fullt. De utstrålar en särskild ljusglans, deras kläder är vita, och ansiktet skinande vitt som snö. Matt. 28:3 Hans utseende var som blixten och hans kläder vita som snö. Änglarna är odödliga och syndfria. Deras antal är oräkneligt. Dan. 7: 10 Tusen och åter tusen betjänade Honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför Honom. Vidare Upp 5:11: Jag såg, och jag hörde rösten av många änglar som stod runt tronen och varelserna och de äldste; deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen.

Änglarna kan uppenbara sig i mänsklig gestalt. Gabriel t.ex. sägs ha sett ut som en man, då han uppenbarade sig för Daniel. Som en följd av sin väsensförbindelse med Gud och sina uppdrag i Hans tjänst, besitter änglarna en övermänsklig makt och kraft. De äger även övermänsklig kunskap och vishet, men de är inte allvetande. Änglarna är tjänande andar, som omger Guds tron. I himmelen utför de sin gudstjänst i Guds omedelbara närhet. På jorden är deras verksamhet mångartad.

Under Guds skapelseverk sjöng änglarna lovsånger, som sändebud möter de oss genom hela uppenbarelsehistorien. De visade sig ofta, då Jesus vandrade på jorden; vid Jesu födelse, frestelse, getsemanekamp, uppståndelse och himmelsfärd.

Änglarna är, som vi sett, redskap för Guds försyn och för Hans omsorg och beskydd av dem, som fruktar Honom. Ps. 34:8 Herrens ängel håller vakt kring Hans trogna och räddar dem. Varje människa har fått en skyddsängel. Matt 18:10: Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er, att deras änglar i himlen alltid ser Min himmelske Faders ansikte. Apg. 12:15 och då sade de: ”Det är hans ängel. En gammal tradition påstår, att de kristna har två skyddsänglar.

Änglarna följer utvecklingen av Guds frälsningsplan på jorden med största intresse. De gläder sig över varje syndare, som omvänder sig. De bistår evangelii förkunnare och hjälper sökande. Den kristna församlingens sammankomster och gudstjänster berikas av deras närvaro. Vissheten härom bör prägla medlemmarnas uppträdande. Änglarna framställs som den troendes förebild i full hängivenhet för Guds vilja. Änglarna tilldelas även uppgifter som redskap för Guds straffdomar.

Bibeln talar, som redan nämnts, även om onda änglar, demoniska väsen. Skriften förutsätter, att ett avfall från Gud har ägt rum också inom änglavärlden. De onda andarna och deras furste avväpnades genom Jesu död på korset. Kol. 2:15 Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när Han triumferade över dem genom Kristus. Deras slutliga öde blir den eviga elden, Matt 25:41 Gå bort från Mig… till den eviga eld, som väntar Djävulen och hans änglar.

Så talar denna dag även om barn. Judendomen var en religion för vuxna. Därför hade barnet, som inte kunde förstå och lära sig alla Lagens stadgar och bud, inte något större värde. När Jesus då ställer barnet som föredöme, är det verkligen uppseendeväckande. Han menar, att det inte är förmågan att läsa och uttolka, att kombinera och dra slutsatser, att sätta erfarenheten i system, inte allt detta som ger tillträde till Gudsriket, utan den sanna ödmjukheten, så som barnet har den. Barnet äger det viktigaste i världen: förmågan att ta emot från den starkare, glatt och förtroendefullt. Det behöver inte alltid förstå, bara leva – leva i förbund med livsmakterna. Detta är den sanna ödmjukheten, som gör en människa stor i Himmelriket. För att komma dithän, måste vi omvända oss, börja livet på nytt.

Ett annat villkor för tillträde förutom omvändelsen är omsorgen om de små. Vi skall ta emot barnen i Jesu namn. Jesus identifierar sig med barnen. Att avvisa barnet är att avvisa Jesus själv. Vi får inte förföra någon av de små. Detta inskärps med skakande allvar! I denna förbindelse står ordet om kvarnstenen, om handen, foten och ögat, som tveklöst skall offras, ifall de är till förförelse. Det gäller Gudsriket eller Gehenna – Himmel eller Helvete, någon neutral mark däremellan finns icke.

Varför tillgriper Jesus så starka ord? Forskare menar, att det beror på att vi här är inne vid nerven av evangeliet: kärleken. Det gäller att älska de små, ty de är dyrbarast hos Gud. Det svåraste för en vuxen kan vara, att tjäna barnet uppriktigt och helhjärtat utan att förakta det, utan att känna sig överlägsen. Omvända sig och bli som barn, tjäna barnet, de små, av fullt hjärta – det är vägen till Himmelriket.

Slutligen Jesu soldater. Det kommer från den alternativa predikotexten ur 2 Tim. 2: 3ff. Var också du beredd att slita ont som en god soldat åt Kristus Jesus. Ingen soldat låter sig upptas av civila angelägenheter, om han vill vara sin befälhavare till lags. Ingen idrottsman kan få segerkransen om han inte följer reglerna.

Som Jesu lärjunge och soldat, måste vi vara beredda på att strida mot det onda i alla dess former. Det är inte alltid en lätt kamp, ty Djävulen gör allt för att hindra oss. Men vi har den helige Mikael och änglarna på vår sida.

Vi vinner inte segerkransen, om vi inte följer reglerna. Här förkunnas vikten av att följa Guds bud och befallningar. Nu skall vi inte göra detta av tvång eller rädsla utan av kärlek. Det är ju så, att den man älskar vill man inte göra illa eller något mot dennas vilja. Älskar vi Gud, så vill vi försöka göra det, som Han vill, att vi skall göra. Älskar vi vår nästa, vill vi försöka göra det bästa för henne. Vi skall i vårt liv sträva efter segerkransen, livets krona. Aposteln Jakob säger i 1:12 Salig är den, som håller ut, då han prövas; när han har bestått provet, skall han få det eviga livets segerkrans. Lagerkransen, segerkransen var antikens motsvarighet till medeltidens krona. Prövningar, ståndaktighet och uthållighet i tron och i kampen för det godas framgång hör ihop med vägen till seger.

Var trogen intill döden, så skall Jag giva dig livets krona.

(Upp. 2:10, 1917 års övers)

Amen.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen.

Meddelanden:

Kollekten förra söndagen till Koinonian blev Kr. Idag går kollekten till Alsike kloster. På onsdag bibelstudium kl. 1700 och efterföljande mässa kl. 1830 med texter från den i år förlorade 15 ef. Tref. Båda ledda av undertecknad. Nästa söndag predikar +Göran.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt, vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 6:-

613:-

167:-

483: 1 – 2

483: 3 – 5

240:-

16:-

 

Psalm483

Psalm 240

Psalm 16

Postludium

 

 

14:e sön e Tref.

Psalm 559

Psalm 669

Psalm 264

Enhet i Kristus

Predikan utgick från Hesekiel 37:15-22, där Herren förklarar att han vill sammanfoga förbundets folk till Ett.

Den Nytestamentliga texten om enhet var hämtad från Paulus brev till Efesierna 2:17-22, som ger det glada budskapet att vi alla genom tron på Kristus är uppbyggda till en Guds boning i Anden.

Enligt Lukas 22:24-27 så hade Jesus sagt att Människosonen skulle gå bort. Ve den människa genom vilken han bliver förrådd. De började undra vem av dem detta kunde gälla. Vem av oss skall räknas som den störste? Frågade sig lärjungarna. Varpå Jesus svarade att störst är den som i likhet med sin Mästare är en tjänare.

Att tänka på: Bed för våra präster och biskopar

Tänk gott och tala väl om alla människor(även om deras handlande inte är goda). Älska syndaren men hata synden

Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud, sa Jesus

Psalm 396

Psalm 240

Guds löften kunna ej svika. Psalm 254

Postludium

 

11:e sön e Tref.

 

Psalm 370

Psalm 284

Predikan vid Högmässa 11 e. Tref. (II)

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia

1 September 2019, av Kåre Strindberg

över Amos 5:21-24. Rom 7:14-25. Matt 21:28-32.

Firningsämne: Äkta och falsk fromhet

Psalmer: 370. 654. 284. 258. 240. 375.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Jesus är i Jerusalems tempel inför Påsken och undervisar

i förgårdarna och tempelgångarna.

Vem är denne enkle man som har en så stark dragning

och vältalighet?

Är Han en präst?

eller en profet?

Han tillhör inte Levi´ stam,

så präst kan Han ju inte vara.

Han tillhör Juda´ stam, den trofasta.

Översteprästerna och De äldste är oroliga

över Hans framfart.

Han har vält penningbord och drivit ut valutaväxlarna.

Jesus går inte i deras ledband.

”Vad har du för fullmakt?”

frågar de religiösa ledarna och politikerna.

Deras fullmakt hade Han inte.

Men Jesus svarar med en motfråga:

”Dopet som Johannes döpte med,

varifrån kom det,

från himlen eller från människor?”

Men de viskade oroligt till varandra:
”Om vi svarar: från himlen, då svarar han:

Varför trodde ni då inte på honom?

Men om vi svarar: från människor,

måste vi akta oss för folket.

Alla anser ju att Johannes var en profet.”

När översteprästerna och de äldste vägrade svara

då vägrade Jesus svara att Han hade Sin fullmakt

från Gud, Hans Fader i himlen.

Johannes är tematiskt den siste profeten i Gamla Förbundet

och står i samma tradition som Amos

och de stora botpredikanterna och domsprofeterna.

Amos, som vi lånat vår GT-liga läsning från idag,

verkade i Sydriket Juda i mitten av 700-talet f.Kr.

Han kritiserade och fördömde avgudadyrkan

med offerhöjderna, men också,

precis som Johannes Döparen,

korruptionen, maktmissbruket och rättsrötan.

Det blev en spricka i religionen

mellan profeter och kultpräster.

Johannes Döparen visar vari sprickan bestod.

– Det naturliga vore förstås

att kult och profetism samverkade!

Profeterna menade att sinnelaget,

hängivenheten för Guds vilja

var det viktigaste i religionen

Men prästerna ägnade sig mest åt det rituella i kulten.

Offerröken steg mot himlen

samtidigt som missförhållandena fick pågå.

Den pågående kulten underlättade

oordningens fortgående.

Jesus ansluter Sig tydligt

till profeternas sinnelagsetik.

Han säger:

”från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott,

otukt, stöld, mened, förtal.

Det är detta som gör människan oren” (Matt 15:19-20a).

”gör först bägaren ren inuti,

så blir också utsidan ren” (Matt 23:26).

Det är till landets ledare som Jesus ger dem liknelsen

om de båda sönerna,

Fadern behöver hjälp av sönerna i vingården.

Den ene säger: ”Nej, det vill jag inte”,

men ångrar sig och går sen ändå.

Den andre säger: ”Jag skall gå, Herre”,

men går inte.

Rent logiskt kan vi tänka oss två till.

En tredje som säger:
”Nej, det vill jag inte” och inte heller går.

Och en fjärde som säger:
”Jag skall gå, Herre, och som verkligen går

och lyder sin fader.

Liknelsen blir brännande när Jesus menar

att den andre sonen som säger Ja till fadern

men ändå inte lyder honom

motsvaras av dem som Jesus här vänder Sig emot.

Detta ledarskap har inte hjärtats rätta sinnelag

ser inte sin brist, eller ångrar sig och söker förlåtelse.

Jesus avfärdar deras ledarskap

som ett falskt ledarskap med en falsk fromhet.

Men simpla människor;

fifflare och prostituerade,

skall gå före dem in till Guds rike,

när de ångrar sig och tror.

För när ord och gärning går isär

så är gärningen det avgörande.

Där får gärningen tala.

På sätt och vis var det lättare på Jesu tid

och ända in till 1900-talets början

att resonera i moralfrågor,

utveckla och tillämpa etik,

när det fanns en gemensam grund för dem.

Så är det inte längre!

Människor är villrådiga.

Våra lagstiftare erkänner inga eviga värden,

ord av evighet,

som etik och lagstiftning måste underordnas.

Mot de mer primitiva instinkterna, särskilt hos män,

räcker inte alltid inlärda beteenden.

Det har uppstått ett tomrum efter den kristna etiken

att hantera instinkter, som inte alltid är sociala.

Vi lider ännu av arvet från de optimistiska programmen

att reformera människan.

Från liberalismen ända ut till den yttersta vänstern

härskar illusionerna om att kunna omskapa världen.

Den yttersta högerns program är att med etnisk rensning

söka skapa en mer funktionell mänsklighet.

Idag är det 80 år sedan Andra Världskriget bröt ut.

Sverige hade en osannolik tur att slippa katastrofen.

Varje sommar står jag på vår Gotlandsstrand

och ser ut över Stora Karlsö.

Hemmanazisterna hade planerat koncentrationsläger

i Sjöbo och på Stora Karlsö.

Min Pappa, som skrev mot nazismen,

hamnade på listan för misshagliga i Svea Rikes bokhandel i Stockholm,

tillsammans med namn som Torgny Segerstedt,

Karl Gerhard, Vilhelm Moberg och många andra.

Det var ingen lek!

Nazisterna gjorde likadant i Danmark och i Norge.

När tyskarna kom dit, fördes antinazisterna i Danmark

ner till Saxenhausen och norrmännen till nybyggda Grini.

Hade dom kommit hit så räknade Pappa med att bli tagen.

Då hade inte jag blivit född och inte kunnat skåda ut

mot Karlsöfyrens sken

Detta om detta.

Vår GT-liga läsning varnar för brist på äkta fromhet.

Det är en förenkling att tro att någon grupp går säker.

Det allmänna syndatillståndet är en slags jämlikhet

mellan alla människor.

”Vill de inte vara syndare?” frågade en ortodox lärare.

Evangelisterna återger begreppsordet ”Jesu lära”.

Kristendomen har en lära särskild från andra läror.

Aposteln Paulus var den förste som systematiskt formulerade

den kristna trosläran,

en struktur som är genomgående och konsekvent.

Med den trosläran har våra trossyskon genom tiderna

levat sina liv och också kunnat offra sina liv.

Men kristendomen kan aldrig reduceras till bara en lära.

Då byggde vi oss en avgud,

pyntad med diverse bibelcitat.

Det finns något sublimt numinöst som för vidare

från bokstaven allena.

Jesus pekar på Anden, Den Helige Ande,

som skall vägleda församlingen efter Hans himmelsfärd.

”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa,

men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.

Så är det med var och en som har fötts av anden” (Joh 3:8).

Modernisterna förstår sig inte på Den Helige Ande och Hans verk.

Tyvärr finns en rädsla och ovilja i vidare kretsar

att ta till sig den förnämliga hjälp

som bara Den Helige Ande kan ge.

Kräftgången i kristenheten, till höger och vänster,

illustrerar detta.

Aposteln Paulus vittnar om sin egen viljesplittring:

”Det goda som jag vill, det gör jag inte,

men det onda som jag inte vill, det gör jag.”

När vi kommit ner på den här nivån

vet vi att vi kan inte ursäkta oss.

Här reser sig Frälsaren Jesus Kristus

med Sitt Evangelium:

”Kom till Mig, alla ni som är tyngda av bördor;

Jag skall skänka er vila.

Ta på er Mitt ok och lär av Mig,

som har ett milt och ödmjukt hjärta,

så skall ni finna vila för er själ.

Mitt ok är skonsamt

och Min börda är lätt” (Matt 11:28-30).

I Pauli efterföljd får vi koppla vårt ”jag”

till det som Kristus har återställt i dopet och tron.

Låt oss summera:

1. Gud tar första steget.

2. Vi är välkomna som vi är, trots vår viljesplittring.

3. Herren visar oss varsamt tillrätta.

4. I Hans gemenskap blir vi alltmer lika Honom.

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

såsom det var i begynnelsen,

nu är, och skall vara,

från evighet till evighet. Amen.

Psalm 258

Psalm 240

Psalm 375

Postludium

Kristi förkl. dag

Högmässa Kristi Förklarings dag den 4 augusti 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 2 Mos. 34: 27 – 35, 2 Petr. 1: 16 – 18, Matt. 17: 1 – 8

Liturgisk färg: Vit

S K R I F T E T A L

In nominee …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus: Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Kristi förklarings dag har sitt ursprung i den östliga kyrkan och finns belagd i väst med firningsdatum 6 augusti på 800-talet. Den blev allmän först vid mitten av 1400-talet, då påven Calixtus III påbjöd, att dagen skulle firas till minne av segern över turkarna vid Belgrad den 6 augusti 1456. Kanske var det därför, som reformationens män var kallsinniga till denna dags firande. Johan III beslöt 1569, att dagen åter skulle firas i Sverige. Den bestämmelsen gällde även Finland. Därför firas den också där. Men den har aldrig blivit införd i Norge och Danmark.

Dagen handlar om ovanliga upplevelser. Det är andliga upplevelser. Detta är något, som kanske inte alla människor får uppleva. Emellertid har det inget att göra med tro eller brist på tro. Det finns även människor, som upplever andliga ting, men vågar inte berätta av rädsla att bli betraktad för lite underliga. Läser vi om händelserna, ser vi, att där finns förvåning och rädsla.

En andlig upplevelse förändrar en människa. Den kan väcka förskräckelse, då omgivningen märker personens förändring. Den kan också väcka rädsla hos mottagaren av upplevelsen. Att vara sig själv, att bli tvungen att se sig själv, det kan vara riktigt otäckt. Att få sin synd bortbränd som Jesaja, att som Jakob alltid vara lite handikappad bland människor efter ett Gudsmöte, att försöka ställa sitt liv till rätta, som Sackaios – det är inte alldeles enkelt. Men det är så, man hittar sig själv och samtidigt hittar Levande Gud.

Låt oss i detta skriftermål, liksom Mose i den GT-liga texten, ta av oss vår mask inför Gud. Visst är det skönt att kunna få vara sig själv inför Herren. Samtidigt är det skrämmande att stå där avklädd all egenrättfärdighet och förtjänst med alla fel och brister. Men då får vi förlita oss på förlåtelsen i Jesu blod, och att vi får del av Hans rättfärdighet!

Dagens skriftermål fylle oss med sann ånger och med tacksamhet över förlåtelsens gåva.

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

In nomine …

Ett enda ber jag Herren om, detta begär jag: att få vara i Herrens hus …för att se Herrens ljuvlighet. Orden är hämtade från dagens gamla Introitus, Ps. 27:4. För att få skåda Herrens ljuvlighet måste vi leva i Hans närhet liksom de tre lärjungar, vilka var med Jesus på förklaringsberget. ”Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.” , så ljöd rösten från himmelen. För att kunna förstå något av Jesu härlighet och ljuvlighet, måste vi se Jesus förklarad, förklarad med hjälp av Guds Ord och Anden. Denna dag har som överskrift: Jesus förhärligad, och till överskrift över dagens predikan sätter vi:

Människosonens härlighet.

Människosonens härlighet är icke en härlighet lik denna världens. Det grekiska ord som används i Bibeln, betyder både makt och glans. Ja, vem har en sådan härlighet? Jo, naturligtvis en konung. Jesus är konungarnas Konung. Hurudan är Jesu härlighet? En härlighet visar Han i undren. Efter dagens text kommer berättelsen, när Jesus botar den månadsrasande gossen.

Tidigare var en berättelse ur passionshistorien alternativtext denna dag. Vi läser i Joh. 13: 30 f. Men Judas tog brödet och gick genast ut. Det var natt. När Judas hade gått, sade Jesus: ”Nu har Människosonen förhärligats, och Gud har förhärligats i honom. Jesus har, innan detta händer, tvagit lärjungarnas fötter och har talat om Sitt förestående lidande. Lite senare säger Han i Joh. 17: Fader, stunden har kommit. Förhärliga din son, så att Sonen kan förhärliga dig;

Vi människor har våra egna tankar om härlighet. Det är makt, glans och rikedom. Vackra kläder. Men här ser vi Herren Jesus framför oss i enkla kläder. Nyss har han tvagit lärjungarnas fötter, annars den yngste slavens arbete. En stund senare ropar folkskaran: Korsfäst! Vi ser en ensam man på den sista vandringen, en dödsdömd, som själv bär på sitt kors för att sedan spikas upp därpå. Är detta härlighet i vår mening? Förvisso icke! Världen ser i detta blott en arm stackare. Men ändå var det Guds Son, som hängde på korset. Ändå var det en härlighet, då Gud där visade Sin makt, makten att i den lidande kärleken frälsa människor. Ty det var för vår skull, som Jesus led, för att våra synder skulle kunna bli förlåtna. Detta är makt och härlighet på ett för världen fördolt sätt. För denna ser det ut, som om Jesu makt och härlighet definitivt skulle vara slut, när Han hänger på korset. Men den kristne vet, att där uppenbarades hela Guds stora frälsningsverk med mänskligheten. Alltså ser vi Människosonens härlighet i lidandet.

Innan detta sker, ser vi Människosonens härlighet i uppenbarelsen för lärjungarna. Vi ser Jesus där på berget. Med Sig har Han Petrus, Jakob och Johannes. Så blir Jesu gestalt förvandlad. För ett ögonblick får de se Herren Jesus sådan Han är idag. Det här fattade inte lärjungarna förrän efter Jesu uppståndelse. Så visar sig Mose och Elia. Dessa två har alltid tolkats såsom Messias´ förelöpare. Deras förekomst på berget har tolkats på olika sätt. Några har menat, att Mose skulle vara en representant för Gud Fader och Elia för den Helige Ande. Så har man sett Treenigheten uppenbarad där på berget. Biskop Bertil menar, att man skall betrakta Mose som företrädare för Lagen och Elia för Profeterna. Då får Jesus vittnesbörd både av Skriften, som är Lagen och Profeterna, och av Fadern Själv genom rösten från himlen. Han säger själv, att Lagen och Profeterna vittnar om Honom.

I skriftetalet nämnde jag, att alla kristna inte får märkvärdiga andliga upplevelser. Varför har vi inget svar på. Det beror i alla fall inte på trons styrka. Här fick inte heller alla lärjungarna vara med, bara tre. Den helige Petrus, som alltid var impulsiv, tyckte det var fint där uppe på berget och ville nog stanna. Så kan det också vara, när en kristen upplever en stund av salighet. Men Jesus låter ingen bli kvar, utan lärjungen skall genast ner i världen för att där utföra Guds Rikes verk. Vi skall lägga märke till, att den helige Petrus skrivit om denna händelse i sitt andra brevs första kapitel, dagens epistel: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på, när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: ”Detta är min älskade son, honom har jag utvalt.” Den rösten hörde jag själv komma från himlen, när jag var med honom på det heliga berget.

Dopet ger oss en samhörighet med Herren Jesus. Vi blir Guds barn och får del av Jesu dolda härlighet. Jesu efterföljare är för världen vanliga människor, men inför Gud har de kristna en härlighet, vilken består i att de är Jesu syskon, som har fått syndernas förlåtelse och löftet om ett evigt liv. På det viset har den kristne del i Människosonens härlighet.

Herren är nu konung! Människosonens härlighet visar sig i uppståndelsen. Detta är det stora segertecknet, seger över synd, död och Djävul. Uppståndelsen är trostecknet för den kristne. Den är beviset på Jesu försoningsverk. Hade inte Han lidit och uppstått för oss, skulle vår tro och vårt hopp varit förgäves. Hela den kristna tron bygger ju på detta. För världen är tron på uppståndelsen ofattbar. Den kristne förlöjligas ofta för sin tros skull Men den kristne vet, att uppståndelsen är sann, och hon förlitar sig på löftesorden, att vi genom dopet och tron är delaktiga i samma uppståndelse. Vi har fått del av Jesu stora kärlek, och vi skall vara kanaler för denna kärlek och föra den ut till våra medmänniskor.

Trots att Jesu lära har betytt mycket för mänskligheten, och trots att goda kristna har gjort och gör mycket för mänskligt samförstånd i stort och smått, blir Jesus i denna tidsålder inte ärad av den stora hopen. Man förstår inte, eller vill inte förstå, Jesu härlighet – Jesu makt. Varför blir inte Jesus ärad, kan man undra? En orsak kan vara dålig eller felaktig kunskap om kristen tro. Där har vi alla ett stort ansvar. Det kan vara de kristnas inbördes strider, som förvillar. Misstag gjorda i det förflutna. Egentligen skall dock en kristen inte se bakåt utan framåt. Vi skall alltså inrikta oss på att här och nu vara Jesu vittnen i ord och gärning. Vi skall bedja om en hunger efter Guds ord, innan det är för sent. Så skall vi ha vårt hopp fast förankrat i evigheten. Då skall vi till fullo få det, som vi hoppades och trodde här. Jesus kommer då i Sin härlighet för att ta Sina trogna till Sig. Då besegras det onda, då segrar kärleken, och då är all nöd och sorg borta. Den kristne längtar starkt efter denna tid, men vi vet inte, när den kommer. Vi läser klottrat ibland: Jesus kommer snart! Är Du redo? Är Du redo?

Människosonens härlighet skall en gång visa sig i den eviga glädjen. Av den får vi ibland en försmak. Men, som jag brukar säga, man skall vara försiktig med en tro, som bygger på känslor. Känslor kan förändras, och faran är då, att man tror sig förlorat tron och Jesu kärlek. Jesu kärlek kan emellertid aldrig förloras.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Dagens meddelanden:

Förra söndagens kollekt till Frälsningsarméns Skogsbo blev

Kollekten idag tillfaller vår egen församling. På onsdag mässa med undertecknad kl. 1830 som på gamla 7:de efter Trefaldighet. Nästa söndag predikar +Göran.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 406: 3

664:-

165: 1 – 2

73: 1

73: 2 – 3

92:-

165: 3

8:e sön efter Tref.

 

Psalm 57

Psaltarpsalm

8:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

51:-, 245:1-4, 57:-, 201:3-5

I dagens Ev., som är avslutningen av hans bergspredikan, säger Jesus att man måste bygga sitt liv på fast grund, annars rasar allt till slut samman. Och i dagens Ep. säger S:t Paulus till kyrkan i Korinth att ”ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus”.

Ja, det hela blir då ganska klart, inget mer behöver egentligen tilläggas. Men det förväntas väl av mig att jag skall sätta in det här i sitt sammanhang, och dra ut lite linjer av vad det mera i detalj betyder.

Jag skall då först göra en utvidgning, som handlar om det här med bildspråk. För det handlar ju om bilder, när Herren Jesus och hans apostel Paulus talar om att ’bygga’ sitt liv och ha en fast ’grund’ för det. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men är ju inte så en läkare skulle uttrycka sig, när man är på hälsokontroll.

Att tala om företeelser i bilder, är något som inte bara Bibeln gör. Det gör vi själva ofta. När bekymren hopar sig, säger vi att ’det ser mörkt ut’, även om det inte är natt. När vi talar om att göra någon en ’björntjänst’, tänker vi oss inte att ett djur är inblandat.

Det fascinerande med bilder är att de säger mer än en saklig beskrivning. De drar in våra känslor och vår fantasi. De gör att våra tankar förs bortom det ytligt vardagliga. De gör rättvisa åt vår mänskliga natur, som är mer det våra sinnen kan registrera. De förenar våra minnen av det förgångna med våra förhoppningar eller farhågor för framtiden.

Samtidigt skall man vara medveten om att bilder är otydliga. I vetenskapliga sammanhang måste termer vara exakta, och betyda detsamma varje gång de används. Men bilder används friare, de kan betyda olika saker i olika sammanhang. Uttrycket ’elefanten i rummet’ kan i ett sammanhang betyda något som faktiskt finns, men som alla undviker att tala om, men i ett annat syfta på någon som tar stor plats och ställer till oreda.

Går vi tillbaka till bildspråket i dagens texter, kan vi notera att ’grund’ kan användas för olika saker. Här syftar det otvetydigt på Herren Jesus. I brevet till kyrkan i Efesos varierar Paulus bilden: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.  I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.” Här syftar alltså grunden’ på apostlarna och profeterna. Jesus är reducerad till att vara ’hörnstenen’. I dagens Ep. hörde vi Paulus säga: ”Med den nåd som Gud gett mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden.” Här betyder ’grunden’ närmast Pauli predikan och undervisning. Och till sin medarbetare Timoteus påminner han om att ”den levande Gudens församling” är ”sanningens pelare och grundval”.

För några söndagar sedan hörde vi Jesus säga till Petrus: ”Du är Petrus, och på den klippan ska jag bygga min kyrka.” Här är det alltså Petrus, som i sin person skall vara kyrkans grund. Det här går väl inte ihop med att det är Jesus, som är den grund man skall bygga på, kan man säga, och så försöka förklara bort Jesu ord till Petrus. Men det rör sig alltså om ett bildspråk, som inte behöver vara konsekvent i olika sammanhang.

När man läromässigt försöker få ihop bildspråket, med å ena sidan Herren Jesus som grunden, och å andra sidan Petrus som klippan och apostlarna som grunden, handlar det om att Jesus kallar människor att representera honom och fullfölja hans verk. De är klippa och grund på delegation. Kristi kyrka har en ’personstruktur’, han ger inte kyrkan grundlagar, utan utser ledare för henne. Ett fel som den nuv. Svenska kyrkan gör, är att den bygger upp en stor organisation, men glömmer bort att Kristi kyrka bildas av människor som lever i tro på Herren Jesus.

Efter den här utvikningen är det dags att återvända till det budskap Guds Ord vill ge oss idag. Paulus förde vidare Jesu ord i sin bergspredikan: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” Det är honom både kyrkan i sin verksamhet och vi kristna i våra liv måste bygga på.

I GT-texten idag hörde vi från Ords.: ”Bevara min lära som din ögonsten. Bind dem om dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.” Här har vi igen bildspråk, låt vara att våra judiska vänner tar det här bokstavligt och lindar böneremmar runt sina händer vid bön i sina synagogor. Vår tro som kristna är att ’Guds lära’ sammanfattas av och genom Herren Jesus. Att vi skall ’binda om våra fingrar’ det han är och säger, betyder att det skall styra allt vad vi gör. Att vi skall ’skriva det på vårt hjärtas tavla’ innebär att det skall prägla våra tankar, vår livshållning, vara det centrala i vår personlighet.

Skall det här vara möjligt, måste vi söka oss till honom. Han möter oss i Ordet och sakramenten. Vi kommer till gudstjänsten för att andaktsfullt lyssna till bibelläsningarna, men inser att det inte är tillräckligt, att vi därför, helst dagligen, behöver läsa och ta till oss Bibelns budskap. Och med stor tacksamhet går vi till mötet med honom i nattvarden. Enligt sitt löfte är han då mitt ibland oss, nu i tiden fram till sin återkomst klädd i bröd och vin.

Det här är väl inte så viktigt, hör vi många säga. Det handlar om att ’ha Jesus i sitt hjärta’, och för det är inte det här yttre så viktigt. Ja, man kan gå ett steg vidare och mena att man inte behöver Jesus för att få kontakt med det gudomliga. Så är det dessvärre på många håll i Svenska kyrkan. Jesus försvinner ur bilden. Det kommer att handla om ’Gud’, och då inte längre om honom som Jesus beskriver som ”min Fader och er Fader”, utan om en obestämd, ofta opersonlig Gud.

Men nu varnar Jesus oss för ’falska profeter’, och det är ett viktigt tema den här 8:e sön. e. Tref. Vi inser naturligtvis att vi måste bedöma den som överhuvudtaget inte talar om Jesus som en falsk profet. Men även de som åberopar Jesu namn kan höra dit. Vi hörde att han kommer att säga till somliga av dem: ”Jag känner er inte.”

Det är också så att en predikan, där Jesus bara blir en garnering, till slut blir kraftlös och inte leder människor till tro. Det blir som det skildras i Apg. 19, när Paulus var i Efesos: ”Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar! … Men den onda anden svarade dem: Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?” Utan Jesus som verklig grund blir allt andligt meningslöst och i längden förödande.

Om det viktigaste är att bygga sin tro och sitt liv på Herren Jesus, så skall vi inte glömma bort att det inte är utan betydelse hur vi bygger. Paulus tar upp det och fortsätter bildspråket genom att tala om att bygga med ”guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm”. Om man har format sitt liv med Jesus som grund, blir man räddad och frälst, om än i vissa fall ”som ur eld”, en bild som här betyder ’nätt och jämt’. Men om livsbygget har varit gott och i någon utsträckning håller måttet, skall man ”få lön”.

Man skall inse att ’bli räddad, frälst’ inte är detsamma som att ’få lön’. I vår kyrkotradition gör vi ofta en motsättning mellan tro och gärningar. I delar av trosläran är det riktigt att göra så. Men vi skall också komma ihåg att vi av Herren Jesus och hans apostlar ständigt uppmanas att ’göra goda gärningar’, att låta vår tro ta form i ett helgat liv.

För att ta några exempel så kunde Jesus säga: ”Älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor.” Paulus skriver till efesierna. ”Ni vet ju att var och en som gör något gott ska få sin lön av Herren.” Och i slutet av Upp. får Johannes höra: ”Se, jag kommer snart, och jag har min lön med mig för att ge åt var och en efter hans gärningar.”

Det är klart att det finns en förbindelse mellan den grund man bygger på och livet som byggs på den. Utan god grund kan det omöjligen bli ett bestående livsverk. Därför blir till slut den här söndagens budskap till oss: Tänk noga efter vilket grund du har för ditt liv, och låt ingen locka eller lura dig bort från den! ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.”

Psalm efter predikan

Psalm efter Nattvarden

Psalm 201

Postludium

 

 

 

 

Apostladagen

 

 

 

Psalm 69

Psalm 1

Postludium

Högmässa med dop Apostladagen den 21 juli 2019, kl. 11.oo

S:t Sigfrids kyrka

Texter: Jer. 1: 4 – 10, 1 Petr. 2: 4 – 10, Matt. 16: 13 – 20

Liturgisk färg: rött

Skriftermål

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

  Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att din Son, när han kommer till oss i sin Heliga Nattvard, finne i oss en beredd boning. Amen.

Apostladagen har uppkommit efter Petri och Pauli dag, som infaller den 29 juni och har firats sedan mitten av 200-t. Den behölls som helgdag på rätt datum i Sverige efter reformationen till den stora helgdöden 1772. Sedan dess firas den på 5:te söndagen efter Trefaldighet. Vi firar den dock också på rätt dag. Överskriften var tidigare ”Lärjungaskapet”. I nya Evangelieboken är rubriken ”Sänd mig”. Jag vet inte, vad man skall säga om detta byte. Visst måste det vara så, att vi firar helgonens och andra framstående människors minne så att säga i första hand, för att se vad vi kan lära oss. Man kan ju också säga, att det är skillnad på att vara kallad till lärjunge och att som lärjunge vilja bli använd av Gud.

Som inledning idag, skall vi pröva oss inför några ord i dagens psalm, enligt nya Evangelieboken ur Psalmen 40 för att se, om vi lever så. Vi får också låta dessa ord vara upplyftande för oss:

Stora är de ting Du har gjort, Dina under, Herre, min Gud…

Jag vill tala och berätta om dem, men de är fler, än jag kan räkna…

Slaktoffer…önskar Du inte, Du har lärt mig att lyssna.

Brännoffer…begär Du inte, därför säger jag: Jag är här.

I bokrullen står, vad jag skall göra.

Gärna gör jag Din vilja, min Gud

Jag har Din lag i mitt hjärta.

Jag bär bud om in trofasta hjälp…

…att Du är trofast och räddar, förkunnar jag.

Du, Herre, håller inte tillbaka Din barmhärtighet mot mig,

Din godhet och Din trohet skall alltid bevara mig.

Vi får inte heller glömma, att alla lekmän tillhör det allmänna prästadömet. Vi läser i dagens episteltext: Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer, som Gud vill ta emot, tack vare Jesus Kristus. Vidare: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk, som skall förkunna Hans storverk. Han har kallat er från mörkret till Sitt underbara ljus.

Ja, så är Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför trösteligen gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Som ämne för dagens predikan sätter vi: Jesu sanna lärjungar.

Jesu sanna lärjungar kallas kristna. Katekesen lär oss, att det är, därför att vi är döpta och med församlingen bekänner Jesus vara vår Frälsare och Herre. Vi påminns alla om detta idag, då vi här skall ha ett dop. Vi upprepar dopets gåvor: Vi blir Guds barn, vi får den Helige Ande som gåva, vi blir medlemmar i Kristi kyrka på jorden och får ärva evigt liv och salighet. Församlingen, Kyrkan, nämns i dagens text. I Augsburgska bekännelsen läser vi i 7:e artikeln, att en helig kyrka skall finnas för evärdlig tid. Det är Kristi kyrka, och då Han är helig, så är Kyrkan helig. Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det är nog att vara överens i detta, Det är inte nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bud är lika överallt.

Vi säger då först: Jesu sanna lärjungar vet och tror, att Jesus är Messias, den levande Gudens Son.

Jesus frågade Sina lärjungar, vem människor trodde, att Han var. De svarade: ”Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet.” Människor har alltid diskuterat, vem Jesus är. Vi ser av texten, att funderingarna om Jesus verkligen berörde Hans samtida. Vi kan konstatera, att ingen lämnas oberörd, som har mött Herren Jesus, inte ens i våra dagar. Man försöker, så gott det går, placera in Honom i sin religiösa och moraliska föreställningsvärld. Man har sina fack, som man försöker stoppa in Honom i. I dag har de andra namn än i texten. ”Jesus är den bästa människa, som levat.” – ”Han är en bra lärare.” – ”Han är ett bra föredöme.” – Samt under 1900-talets senare hälft: ” Han var en social revolutionär.” Men oklarheten, förvirringen och behovet av att på något sätt ändå ta ställning är detsamma, som det alltid har varit.

Mot dessa står Jesu sanna lärjungar, som med den Helige Andes hjälp och vägledning förstått, att Jesus är Messias, den levande Gudens Son. Kanske de inte förstår allt, men så är det ju också fråga om ett mysterium. Vi vet, att S:t Petrus, som i dagens text så frimodigt bekänner Jesus vara Messias, att han strax därefter visar, att han egentligen intet förstått, då han ivrigt ber sin Mästare avvika från lidandets väg.

Jesu sanna lärjungar vet, att det är mycket i det gudomliga mysteriet, som inte kan förstås eller förklaras, men de har tagit emot budskapet om syndernas förlåtelse och evigt liv för Jesu skull. De har med den Helige Andes hjälp insett, att det gäller just dem. Vi kallar tron för en Guds gåva. Det gör vi, därför att Andens hjälp behövs. Tron är ett mysterium, som inte kan förstås genom bara förnuftet.

Vi säger vidare: Jesu sanna lärjungar vet, var de skall söka sin Mästare.

I vår tid har det talats så mycket om att vara kristen på egen hand. ”Man kan väl tro på Gud utan att gå i kyrkan?”  – ”Man kan väl tro på Gud utan att vara döpt?” – Inte behöver jag väl gå till Nattvardsbordet?”  Att säga så är att förakta nådemedlen. Jesu sanna lärjungar vet, att de skall söka sin Mästare i hans församling, hans Kyrka, över vilken dödsrikets portar aldrig skall få makt. I församlingen behöver vi inte känna oss ensamma. Där får vi på ett särskilt sätt gemenskap med Herren Jesus i Nattvarden, som Han uppmanar oss att deltaga i. Vi får tillsammans tacka och bedja till Gud i församlingen. Vi får lyssna till Hans ord, Hans löften och förmaningar.

Så för det tredje: Jesu sanna lärjungar tar hand om varandra i församlingen. 

Det behövs ofta så lite. Ett vänligt ord, ett brev. Detta gäller även kontakter med andra människor. Ett vänligt ord eller en vänlig gest kan göra en människa lycklig för en hel dag. Vi får också i de heligas samfund en särskild gemenskap med varandra, kanske då framför allt i Nattvarden, där vi har gemenskap med alla kristna på jorden, med dem, som gått före oss samt med dem, som kommer efter oss.

Vi säger också: Jesu sanna lärjungar vet, att Kyrkan är instiftad av Jesus till vår hjälp och vårt stöd.

I kyrkan får vi sätta oss vid Jesu fötter och lyssna till Honom. Vi får lägga allt i Hans händer och förlita oss på Hans löften. Där har Han insatt prästerna i det heliga prästämbetet för att leda och stödja hjorden. Detta för att där inte skall råda oordning. Därtill har prästen som sin särskilda uppgift att handha de heliga handlingarna och sakramenten. Här är S:t Petrus en föregångare. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.

Replikväxlingen i texten är intressant och viktig. ”Du är Messias.” – ”Du är klippan. Guds rike, detta mystiska, bärs upp av personer. Replikväxlingen handlar inte om idéer utan just personer. Gudsriket framträder och verkar genom Messias, det är ett med Honom. Så Messias´ kyrka: den har sitt bestånd i och genom apostlarna. Som Messias är bärare av Gudsriket i kraft av Guds uppdrag, så är apostlarna de bärande i kyrkan i kraft av Messias´ uppdrag. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen. Nyckelmakten ger kyrkans ledare ett oerhört ansvar. Starkare har inte den apostoliska auktoriteten kunnat beskrivas: apostelns avgörande är lika med Guds, då himlen är lika med Gud. Den apostoliska auktoriteten är absolut, därför att den fäller sina utslag, inom den totala tros- och livsgemenskapen i Kristus.

  Kyrkans viktiga botinstrument finns här. Bikten är inte ett tvång men en gåva.

För det femte och sista säger vi: Jesu sanna lärjungar vittnar om sin tro i ord och gärning.

Om detta allas vårt uppdrag talar vi ofta. En sann lärjunge skall vara inspirerad av Guds kärlek till att leva ett kärleksfullt liv i förhållandet till nästan. Hon gör det, därför att Gud vill det och vår nästa behöver det. Jesu sanna lärjungar vet, att det kan krävas av dem att med döden vittna om sin tro. Så var det med apostlarna Petri och Pauli martyrium i Rom, vilkas minne vi firar idag. Att vara en sann Jesu lärjunge kan leda till martyrium. Detta är det allvarliga i lärjungaskapet. Trots Djävulens och världens motstånd måste det viktiga och glada budskapet om Jesus som Messias, den levande Gudens Son, föras vidare med alla medel till alla folkslag och alla människor.

A M E N

  

Bön efter predikan:

Allsmäktige, evige Gud, Du som har skapat alla jordens folk och givit dem mångfaldiga vittnesbörd om Din faderliga godhet. Vi tackar och lovar Dig, att Du ock i tidens fullbordan sände Din Enfödde Son, till uppfyllelse av folkens längtan och till ett ljus för alla dem, som av hjärtat söker Dig. Vi beder Dig:

Uppfyll våra hjärtan med Din kärlek, så att vi i sanning nitälska för Ditt Rikes utbredande. Sänd arbetare i Din myckna skörd, styrk deras tro och välsigna deras verk. Varde Ditt namn förhärligat över jordens hela krets. Låt oss en gång, med alla Dina trogna från jordens ändar, få evigt tjäna och lova Dig. Amen.

Dagens tillkännagivanden:

Idag ger vi på nytt en gåva till vår egen församling. På onsdag mässa med undertecknad kl. 1830, då vi minns S:t Jakob. Nästa söndag predikar biskop Göran.

Dopet kommer nu att förrättas direkt efter predikan, då vi först sjunger ps. 68:-  Under processionen  till altaret efter dopet sjunger vi ps. 69: 1 – 2.  Efter smörjelsen följer direkt trosbekännelsen. Sedan fortsätter vi som vanligt.

Välönskan över församlingen:

Gud give er nåd att efterfölja hans heliga apostlar i tro, hopp och kärlek. Amen.

Psalmer: 369: 1 – 2
  666:-
  93:-
  68:-
  69; 1 – 2
  79: 1 – 3
  79: 4 – 7
  71:-
1: 1 – 4

Högtidlig inledning av välsignelsen:

Må Gud, som ställt er på apostlarnas grundval, i gemenskap med dem fylla er med nåd och välsignelse.
Må de med sin undervisning och sitt föredöme stärka er, så att ni vittnar om sanningen för alla, som ni möter.
Och må ni nå fram till livets land på trons väg, som de har visat oss.

4:e sön efter Tref.

4:e efter Tref. – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

588:1-3, 291:-, 399:-, 161:3-4

”Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”, fick Mose höra, när han på berget Sinai för andra gången fick ta emot Guds Lag. Det är sedan det grundläggande budskapet i GT. Gud kräver att man följer hans vilja, som man ju vet vad den är, när man har fått ta emot hans Lag. Men han är alltid villig att ge förlåtelse.

Budskapet är detsamma i NT. Vid en avgörande vändpunkt i frälsningshistorien, den första Pingstdagen, höll Petrus en lång predikan, då han förklarade vad det är som har hänt. Jesus hade uppstått från de döda, och Gud hade, enligt det profetiska löftet, utgjutit den Helige Ande. När man då frågade: ”Vad skall vi göra”, svarade Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.”

Vårt behov inför Gud är att få syndernas förlåtelse, och Gud är villig att ge det. Det här är ett budskap som vi också om och om igen hör i kyrkan. Vi inleder vår högmässa med att bekänna våra synder, och prästen försäkrar oss att Gud då förlåter oss. Och när vi firar nattvard, hör vi i instiftelseorden: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Det finns en risk med att det näst intill tjatas om att Gud förlåter oss vår synd: att vi tar det för givet. Det stora budskapet blir inte längre ett tröstefullt budskap, utan närmast en självklarhet. Vi räknar med att vi skall få förlåtelse. Och det kan dessvärre leda till att vi tar ganska lätt på det där med synd, med att inte leva efter Guds vilja. Vi får för oss att Gud inte är så noga med hur vi lever. Vi förvandlar löftet om förlåtelse till ett budskap om att Gud har överseende med oss.

Bibeltexterna den här söndagen ger oss en del aspekter på det här, både på förlåtelse och på att leva efter Guds vilja. I centrum står som alltid det Ev. som har lästs. Det handlar idag om hur Jesus inte dömde en äktenskapsbryterska. Det står inte direkt att han gav henne del av Guds förlåtelse, men det är naturligtvis ändå fallet.

Det finns flera skildringar av hur Jesus förlät människor deras synder. De följer inte riktigt samma mönster. När man kom till honom med en lam man på en bår, som man sänkte ner från taket, så ges förlåtelse utan att mannan som fick den gjorde någonting. Han bara fick den rätt av.

För två söndagar sedan hörde vi om Sackeus. Varför han var så ivrig att få se Jesus, står det ingenting om. Men när Jesus ville komma hem till honom, tog han emot honom med glädje. Det sägs sedan inget direkt om att han bekände sina synder, men han lovade ju bot och bättring. Jesus konstaterade då att ”i dag har frälsning kommit till det här huset”.

Förra söndagen hörde vi liknelsen om den förlorade sonen. Han bestämde sig för att bekänna sin synd, men han vågade inte be om förlåtelse, i varje fall inte helt ut. Han kom tillbaka hem med sin bekännelse, men hans bön handlade bara om att få bli en av tjänarna i huset. Att fadern var villig att förlåta honom helt ut är liknelsens oväntade budskap. Det är därför ett avgörande budskap om vad Gud vill med oss.

Kvinnan i dagens Ev. är som den lame mannen: hon gör ingenting. Allt utspelar sig runt henne. Det enda hon säger är: ”Nej, herre”, som svar på frågan: ”Var det ingen som dömde dig?”

Som sagt, mönstren i de här skildringarna är lite olika. Vi kan notera att det uppenbarligen inte finns några bestämda förutsättningar som måste uppfyllas, för att Gud skall ge förlåtelse. Det är något som strömmar ut ur hans väsen, han som är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”.

Men förlåtelsen är ändå insatt i ett sammanhang, som är ofrånkomligt. Det är väl dessvärre så att många predikningar den här dagen slutar med Jesu ord: ”Inte heller jag dömer dig.” Men det var ju inte det sista Jesus sade till henne: ”Gå nu, och synda inte mer”, lade han till. Om det inte först har kommit en syndabekännelse, så skall ändå följden vara en vilja till bättring, till att i fortsättningen leva efter Guds vilja.

Om det inte blir så, blir förlåtelse en gåva utan värde. Det är väl så att när vi i högmässan bekänner vår synd, känner vi vanligen inte så mycket skam. Vi noterar tillfällen då vi har handlar själviskt, och suckar över det. Men den medvetenheten är tillräcklig. Det är inte våra känslor som är det viktiga, utan hur det faktiskt är. Vi behöver då inte heller känna någon stor lättnad över att fått förlåtelse. Men att följden skall vara bot och bättring måste vi på något sätt vara på det klara med.

Att Gud förlåter oss skall alltså påverka vårt liv. Det talar texterna idag om. Profeten kommer med uppmaningen: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet!” Och vi har hört Paulus uppmana oss att inte döma varandra, eftersom vi kan komma ifrån att vi lever så att Gud egentligen har anledning att döma oss. Det här sammanhanget blir ju en av bönepunkterna i Fader Vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter den oss skyldiga är.”

Bekännelse, förlåtelse och vilja till bot och bättring hör på olika sätt samman. Det kommer till uttryck före, då vi, inte utan besvikelse, erkänner att vi har brustit i vad Gud har haft anledning att förvänta sig av oss. Men vi ber ju också: ”Hjälp oss att leva i din förlåtelse.” Det är också viktigt vad som sker efter förlåtelsen. Den ges oss utan att det krävs att vi gör något, men följden skall bli vi att formar vårt liv efter Guds vilja. Vad det nu än kan vara, har att förändra vårt liv.

Det finns en detalj i händelsen med äktenskapsbryterskan, som kan förstås i anslutning till det ena eller den andra av de här sammanhangen. Till männen som kom dragande med kvinnan, sade Jesus: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.” Och det noteras sedan att de alla gick därifrån.

Varför gjorde de det? Ja, det man kanske först tänker på, är att de insåg att de faktiskt inte var utan synd. Ingen ville stiga fram och säga: ’Jag är utan synd!’ Vad som utspelar sig är en tyst syndabekännelse. Det blir ett gott föredöme.

Men det kan också handla om det andra sammanhanget, om att ansvaret att leva efter Guds vilja, vad det än kan kosta. Enligt Lagen, som den var given, skull en äktenskapsbrytare stenas. Men vid den här tiden var det så att dödsstraff bara fick utdömas av den romerska ockupationsmakten. Det kunde väl hända att någon straffades med döden. Om en folkmassa reagerade, var inte så lätt att utreda vem som var skyldig. Men när Jesus nu hade talat om vem som skulle kasta den första stena, så var naturligtvis alla intresserade av vem det skulle kunna bli. Den som började skulle inte kunna förklara sig oskyldig.

Det var ingen som ville ta på sig de obehagliga påföljder som skulle komma av att följa Guds vilja, så som den i det här fallet var uttryckt. Då blir det som hände ett dåligt föredöme. Att tala om vad som är Guds vilja, och att kräva att andra följer den, är man villig till. Men att följa den själv, med det obehag det leder till, är inte lika lätt. I vår vardag blir det vanligen inte lika dramatiskt som i dagens Ev., men inte utan möda.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Det som Jesus sade till kvinnan, säger han nu till oss. Vi måste ta till oss båda sakerna. Den förlåtelse som Gud i sin stora barmhärtighet och mildhet vill ge oss, får inte bli det enda. Den skall leda till ett liv efter hans vilja. ”Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse”, är den fråga som dagens Ep. ställer. Ja, låt oss be om den Helige Andes hjälp att förstå det!

2:a sön efter Tref.

Högmässa 2:ra sönd. ef. Tref.  Den 30 juni 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 5 Mos. 7: 6 – 8, 1 Kor. 1. 26 – 31, Luk. 19: 1 – 10

Liturgisk färg: grön

S K R I F T E R M Å L

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Kallelsen till Guds Rike, är dagens överskrift. Jesus säger: Matt. 11:28ff. Kom till mig, alla ni, som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Herren Jesus är frids- och tröstekällan i världens öken. Kallelsen till Hans Rike ljuder varje stund. Kom! Vi som har hörsammat kallelsen, stannar vi kvar varje stund under Jesu ok? Visst är det så, att vi ofta försöker slingra oss ut ur oket av olika anledningar. Visst är det så, att vi ofta tycker, att oket är onödigt tungt. Visst är det så, att vi ofta knorrar. Det här skall vi särskilt bekänna idag.

Som vanligt har vi egentligen också mycket att tacka för. Naturligtvis först för att Jesus kallat och funnit oss samt att vi funnit Honom. Hos Honom erfar vi ro och vila. Hans börda är inte alltid så tung, som vi inbillar oss. Vi får mer till sinnes än vi förtjänar. Han prövar oss icke över vår förmåga.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

In nomine

Vi har lämnat den festrika delen av vårt kyrkoår, som tar upp de stora frälsningshistoriska händelserna. Nu är vi inne i Trefaldighetstiden, som behandlar vårt liv som kristna. De tre första söndagarna efter Trefaldighet kan benämnas Kallelsens söndagar. Först kallelsen genom dopet, sedan kallelsen till Guds rike och sist vilka, som kallas: Publikaner, syndare, förlorade.

Dopet är det kristna livets grund. Förra söndagen handlade om dopets oerhörda kraft och betydelse. Vi påminner oss ånyo några viktiga fakta:

Dopet, som är nödvändigt för saligheten, gör, att vi blir Guds barn, medlemmar i Kyrkan, att vi blir andedöpta, att vi får syndernas förlåtelse – i barndopet arvsynden – och att vi får evigt liv till arvedel. Utan dopet inget av detta.

Genom Kyrkan kallar Gud oss, innan vi själva något förstår eller förmår, i det Heliga Dopet.

Så till texten: En kommentator beskriver livet runt Jesus, när Han vandrar omkring. Ett brokigt och svallande folkliv sätts i rörelse. Målande beskrivs i evangelierna det som händer: demonbesatta upphäver vilda skrin, epeleptiska vrider sig i kramp med fradga om munnen, hål bryts i taket för att kunna sänka ner en sjuk. Dagens berättelse om Sackaios/Sackeus i palmstaden Jeriko intar en särställning bland dessa dramatiska händelser. Här är inte fråga om en fattig, sjuk man utan en rik, välbärgad. Först kan den lille mannen verka lite komisk och ömklig. En kommentar har försökt se lite mellan raderna om vad som kanske skett denne lille man, som nu klättrat upp i mullbärsfikonträdet. Kommentaren säger, att kanske han blev retad och mobbad under sin uppväxt. De flesta i Jeriko var rika, själsäkra och högröstade. Han kunde inte undgå, vad de sade om honom. Till slut kände han sig omsluten av fiender. De, som sårade honom, var föraktliga människor. Därav kom säkert tanken på att träda i romarnas tjänst. Han skulle visa sina belackare. Så blev han rik genom tullarbetet och än mer avskydd. Men han hade sin rikedom.

Sackeus började nog känna, att det här var inte allt. Han var insnörd i girigheten och avskuren från gemnskapen. Så hade han hört talas om den märklige mannen Jesus och Hans budskap. Då åsidosätter han sin stolthet och klättrar upp i fikonträdet för att se om hans liv kan bli förändrat. Jesus, som vet allt, visar genast barmhärtighet, då Han vill dela middag med Sackeus. Vi vet ju, att måltidsgemenskapen var ett uttryck för en djupare gemenskap, en form av själagemenskap.

Den lille mannen blev nu också förändrad. Han följde hjärtats röst efter omvändelsen, utan att ta hänsyn till folks omdöme. Han träder i barmhärtighetens tjänst. Intressant är den praktiska ton, som går igenom det hela. Här finns inga översvallande känslor, inga gripande bekännelser finns med vid denna omvälvning efter ett långt liv i ohejdad mammonsdyrkan.

Nu kan vi alltså säga: Saligt är det hjärta och det hus, där Jesus gästar.

Människosonen har kommit för att söka efter det, som var förlorat, och rädda det.”

Jesus vill gästa allas hjärtan; men Han kan inte göra det, om Han inte får röja bort alla hinder.

Aposteln den helige Paulus skriver:

1 Tim 1:15

Detta är ett ord att lita på och värt att helt ta till sig, Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare — och bland dem är jag den störste.

Dessa ord anger ju  klart och tydligt syftet med Jesu ankomst i världen. De förklarar Hans verk och lidande. Herren Jesus är Frälsaren, som räddar syndare. Detta är också början och slutet av allt vad den Heliga Skrift säger om Honom, och av allt, som Kyrkan i sin förkunnelse uttalar om Honom, och av allt som den återlösta människan betygar och vittnar om Honom. Vore Han icke Frälsaren, så kunde Han ha varit vad som helst, utfört vilka storverk som helst – vi skulle ändå inte ha kallat oss kristna, vi skulle inte ha blivit döpta och undervisade i Hans namn, vi skulle icke ha kunnat ta vår tillflykt till Honom, när själen är orolig, och vi skulle inte kunna vända våra egna och våra käras blickar till Honom i dödens sista svåra stunder.

Denna dag handlar, som sagt, om kallelse. Så kanske några ord om den lutherska kallelsetanken, vårt kall i världen. Allt arbete är en tjänst åt nästan. Vi måste hjälpas åt att få bort den negativa synen på arbetet, som präglar många. Detta att arbetet är ett nödvändigt ont, för att man skall kunna få pengar att ha roligt för på fritiden. Visst kan det vara svårt ibland att se på sitt arbete som en tjänst åt nästan, om man har ett enformigt och trist arbete, men allt arbete är en tjänst åt nästan.

En gång hörde jag prof. Wingren, expert på fornkyrkan, påpeka något, som anknyter till vår kallelse att leva i världen varandra till tjänst: Trosbekännelsen. Denna vår apostoliska bekännelse har sina rötter i andra århundradet. När man då skulle sammanfatta den kristna tron, skulle man tro, att man började med att förklara frälsningen genom Jesus. Men, nej! Den börjar: Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Här ställs människan in i sitt sammanhang – en av Gud skapad varelse i Skapelsen men med ett himmelskt mål. Människan i Skapelsen – det betyder, att vi har ett ansvar även för vår jord. En intressant sak att tänka på är det faktum, att alla beståndsdelar i vår kropp har funnits med från begynnelsen. Nya sammansättningar av atomerna har skett, men inga nya atomer har tillkommit – nästan. Några meteoritnedslag har förekommit, men också dessa atomer har funnits från begynnelsen. Detta faktum ger en annan och ljusare innebörd åt jordfästningsritualets: Av jord är Du kommen, jord skall Du åter varda. Människan är en viktig del av Skapelsen, men med ett himmelskt mål.

Den andra uppgiften, som en kallad kristen har, är att arbeta på sin egen förbättring, det vi kallar helgelsen.

Den tredje uppgiften är det allmänna prästadömet. Vi har att ständigt tjäna, lova och prisa vår Gud. Till detta hör vittnandet om vår tro. Något som vi präster och Bibeln ständigt påminner om.

Prof. Wingren talar även om att efterfölja Jesus, det ger oss den glädjefyllda tron. Vi kan säga, att det i tron finns två huvudriktningar utifrån temat ”skuld – förlåtelse” och utifrån ”liv – död”. I vår kyrka kan man nog finna, att temat skuld – förlåtelse är mest betonat, kanske lite för mycket av lag och framtoning av syndakännedom och skuld, åtminstone i vissa kretsar och kanske mer förr, men ändock. Kanske vi inte alltid känner oss syndiga och elända. Kanske vi i stället känner oss nöjda och glada, duktiga. Och varför skulle vi inte få det?

I Danmark har Grundtvig betonat liv och död. Tittar vi på hans psalm 258 O liv, som blev tänt i kristtrognas bröst finner vi i dess sju versar inget om synd, bara lovsång om livet som övervinner, jubel över uppståndelsen, livets seger över döden. Detta därför att skulden och lagen inte är Grundtvigs problem. Ohälsan och dödsångesten är hans problem i psalm efter psalm. Vi mediterar över några ord ur hans psalm:

Gud råder, allt skall under honom bli lagt

Med kärlekens makt.

O härliga lott:

Att leva där döden sin överman fått, Där livet, som bleknat, sen hjärtvärmen flytt

Och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,

Där kärleken växer som solvärmen blid

I vårfrudagstid.

O ljuvliga land,

Där gråten ej rinner som timglasets sand,

Där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,

Där lyckan är klar som kristall, men ej skör,

Där intet skall fattas, blott sorgen som tär

Och plågar oss här.

Du levande hopp,

Som stiger förnyat ur dopkällan opp,

O, giv mig de vingar, som Anden dig gav,

Att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav,

Dit bort där Guds sol lyser evig och stark

På paradismark.

A M E N.

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Så dagens meddelanden:

Kollekten förra söndagen till vår församling blev                     Kr. Kolleken idag tillfaller vår vänförsamling i Kanneljärvi. På onsdag firar vi Jungfru Marie besökelse i mässan kl. 1830, som leds av undertecknad och som även predikar nästa söndag. Då primsignas Gustaf Murman, som sedan skall döpas på Apostladagen den 21 juli.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tänker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen

Psalmer: 266:-

686:-

220:-

583: 1-2

583: 3-4

  71:-

263:-

Joh döp dag

Johannes döparens dag – 2019    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

199:1-3, 201:-, 328:-, 200:7-8

Vi firade i söndags Hel. Trefaldighets dag. Vi påminde oss då insikten från GT att det bara finns en enda Gud, men att han är så överväldigande stor i sitt väsen och sitt handlande att han måste förstås som treenig. Han är Fader och Skapare, och samtidigt Sonen, vår Frälsare, och den Helige Ande, Hjälparen, som vill leda oss in i gemenskap med Gud.

I religionernas värld är det ofta så att man inte håller ihop det här med att Gud både är Skapare och Frälsare. Det kan leda till uppfattningen att gud som skapare faktiskt är ond, och att det finns en god gud som har kommit för att frälsa oss. Skapelsen är därför något ont, som vi behöver befrias från. I modern version blir det en uppfattning att det andliga och ideella är av större betydelse än det materiella. Man kan t.ex. ursäkta en människa som gjort något galet, med att han eller hon inte menade så illa.

Men kristen tro är övertygad om att skapelsen i grunden är god, fastän den har kommit under ond makt. Det materiella är då samtidigt något som man inte komma ifrån. Man kan inte låtsas att verkligheten är något annat än vad den faktiskt är. Skall vi ta ett aktuellt exempel från det politiska, så är abort att ta död på en människa, hur man nu än finner anledning att motivera att det kan vara en god utväg.

Den grundläggande fråga som knappast någon undgår att ställa är: Varifrån kommer det som nu finns till? Svaren blir olika. Många olika gudar räknas upp i böckerna om människors tro genom tiderna. I vår sekulariserade tid försöker man besvara frågan genom att undersöka hur utvecklingen kan ha varit. Och man kan försöka beskriva hur någonting skulle kunnat ha uppkommit ur ingenting. Men frågan är om det är lättare att tro på de teorierna, än att tro på en skapande Gud.

När man läser NT, kan man notera att där knappast sägs något alls om Gud som Skapare. I det ser man tydligt hur NT har växt fram i arvet från GT. Där återkommer man ofta till att Gud har skapat allt. I dagens GT-text har vi ett exempel, när vi har hört profeten Jeremia säga om Gud: ”Han har gjort världen med sin kraft, grundat jorden med sin visdom och med sin klokhet spänt upp himlen.” Den tron är i NT en självklarhet, som man inte behöver ta upp. Frågan blir nu hur vi kan bli frälsta. Från det följer övertygelsen att han som har skapat oss inte överger sin skapelse, när den har fallit under den Ondes makt. Det handlar alltså inte om att någon ny gudom rycker in och ställer till rätta.

En av de få ställen där det tydligt talas om Gud som Skaparen har vi den NT-läsning som vi har hört idag. Paulus har kommit till Aten och till stadens domstol på Areopagen, en liten kulle, som man fortfarande kan besöka. När Paulus tidigare har kommit med sitt budskap om Jesus, har det varit i judiska sammanhang. Då har han kunnat anknyta till de profetiska löftena om en kommande Messias. Det är i Jesus de har gått i uppfyllelse, förkunnar han, på ett sätt som man dittills inte hade förstått.

Men nu står Paulus inför icke-judar, så han måste söka en annan utgångspunkt för sin förkunnelse. Det blir tron på Gud som Skapare. Man kan gå igenom Paulus tal där på Areopagen och se hur han anknyter till olika filosofers och diktares tankar om verkligheten. Det är på den här gemensamma grunden som han kommer med sitt budskap om en man som Gud har ’låtit uppstå från de döda’. Fast man kan ju notera hur Paulus efter att ha noterat vad de har gemensamt, ändå fräckt säger om sina åhörares tro: ”En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten.”

Hur Paulus här förkunnar är värt att fundera över inför våra möten med medmänniskor av annan tro eller utan tro. Man skall leta efter vad man har gemensamt. Om man inte på något sätt står på samma nivå, kommer den andre att uppfatta sig underlägsen, och reagerar med att försvara sig. Men om man utgår från det man har gemensamt, blir det ett samtal mellan jämställda. Frestelsen, som man i Svenska kyrkan så ofta faller för, är dock att stanna vid det. Någonstans i mötet kommer tillfället att, ödmjukt men bestämt, säga: Jag har fått klart för mig något, som du inte har uppmärksammat, något som är av betydelse också för dig!

När det gäller vad vi kan veta om Gud, brukar man skilja mellan ’naturlig’ och ’särskild’ uppenbarelse. Den naturliga uppenbarelsen är det man kan förstå om Gud utifrån verkligheten runt omkring oss. Paulus kan på Areopagen tala om att man kan ”söka Gud och kanske kunna treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss”. Här har vi igen den grundläggande trosfrågan: Varifrån kommer det som finns till? Vad kan meningen med livet vara?

Men det som vår kristna tro bygger på är den ’särskilda’ uppenbarelsen. I inledningen till Hebr. heter det: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.” Gud är inte en anonym Skapare, utan gör sig känd, genom gudsmän och profeter och till slut genom sin Son, som blivit människa i Jesus från Nasaret.

Det är här, i ledet mellan profeterna och Jesus, som vi finner honom, som vi idag låter bli viktigare än våra tankar om skapelsen och Skaparen: Johannes döparen. Att det idag är hans dag på kyrkoåret är viktigare för oss än att det är Midsommardagen. Det handlar inte bara om Gud som Skapare utan än mer om honom som Frälsare.

Den här kompletteringen är viktig! Den ’naturliga’ uppenbarelsen, vad vi av oss själva och av verkligheten runt om oss kan förstå om Gud, blir otydlig, ibland motsägelsefull. Visst är skapelsen god, som ett tecken på att Gud är god, och därför skall få vår tacksägelse. Men där finns också mycket som är svårt och ont, och vad säger det om det gudomliga? Det vi har blivit övertygade om är att Gud har gett oss ett svar på den frågan. Han har inte övergett sin skapelse, utan vill föra oss ut ur, frälsa oss ifrån det onda som har kommit att förstöra det goda livet.

Naturligtvis är Gud en Frälsare redan i GT, men som aposteln noterade i Hebr. är det till slut genom Jesus som han visar det och genomför sitt frälsningsverk. Johannes döparen är då den siste profeten om förebådar Jesus som den utlovade Messias. Också Johannes föddes underfullt, hans mor Elisabet var egentligen för gammal för att få barn. När hans far Sakarias, som var präst, vid tjänstgöring i Jerusalems tempel av en ängel hade fått veta att han skulle få en son, hade inte vågar tro det, och därför blivit stum. Det var väl inte bara ett slags straff, utan också en markering av att det var den kommande sonen som skulle tala.

När Sakarias, som vi hörde i dagens Ev., lät meddela att sonen skulle heta Johannes, som ängel hade sagt, erkände han det handlar om att ’Herren är nådig’, det är vad namnet betyder, och i biblisk tid hörde ju namnet nära samman med en människas personlighet. Sakarias hade också av ängeln fått veta att Johannes skulle ’gå före Herren i Elias ande och kraft’. Det sista löftet av den siste profeten, Malaki, att profeten Elia skulle komma åter, skulle genom Johannes gå i uppfyllelse. Jesus skulle också senare bekräfta att det var i Johannes den store profeten hade kommit åter.

Liksom Johannes döparen binder samma GT med NT, så binder den här högtidsdagen samman Gud som Skapare med honom som Frälsare. Som avslutning skall vi tänka på att den här sammanbindningen tar gestalt i nattvarden. Där bär vi fram bröd och vin. Guds gåvor i hans skapelse, vete och vindruvor, förädlat av människor med den skapande förmåga som är en del av vår gudslikhet, blir medel för honom att föra frälsningens gåvor till oss. Föda för vår kropp och ”vin, som gör människan glad”, som Psalt. 104 uttrycker det, blir föda för vår själ och till andlig glädje. Det vi tar emot med munnen hamnar inte bara i magen utan också i hjärtat.

Om vi nu i Midsommartid lite vemodigt konstaterar att det nu kommer att bli mörkare framöver, så påminns vi i dag samtidigt om att med honom som Johannes döparen banade väg för, blir framtiden ändå ljus!

Heliga tref. dag

Psalm 51

Psalm 19

Psalm 18

Psalm 368

Psalm 5

Postludium

Efter gudstjänsten vid fikabordet

I förgrunden syskon. I bakgrunden räknas kollekten