Alla inlägg av Jan

1:a sön i Fastan

Predikan 1 i Fastan (II)  av Kåre Strindberg

över 1 Mos 4:3-7.  Jak 1:12-15.  Matt 16:21-23. (1983 års Ev.bok)

Firningsämne: Prövningens stund

Beredelseord: Ps 19:14

 

Psalmer: 175:1-3. 656. 569. 389:5-6, 7-9. 45. 175:8-9.

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

 

I Onsdags firades Askonsdagsmässa i kyrkorna

och ett svart kors tecknades på deltagarnas pannor

med bränt kol, i de flesta fall,

från torra kvistar efter förra årets Palmsöndag,  vid orden:

”Kom ihåg, o människa, att du är stoft

och att du åter skall bli till stoft.

Omvänd dig och tro Evangelium.”

 

Det är detta som Fastan vill lära oss:

att vi skall inse vår dödlighet

så att vi förser oss med Kristi odödlighet.

 

Nu är vi framme i den första Söndagen i Fastan.

Dagens firningsämne är Prövningens stund.

Ibland kallas den för ”Frestelsernas Söndag.”

 

I första årgångens Evangelium

fick vi höra om hur Jesus fördes av Guds Ande ut i öknen

för att sättas på prov av djävulen 3 gånger, med malplacerade Bibelord.

Jesus tog Sin tillflykt till relevanta ord i Bibeln.

Då lät djävulen Honom vara.

 

I tredje årgångens Evangelieläsning får vi höra

om Jesu bönekamp i Getsemane trädgård

omedelbart innan Judas Iskariot förrådde Honom.

 

Idag låter evangelisten Matteus oss följa med

till det nordligaste av Israel,

omkring staden Caesarea Filippi.

Simon Petrus har just givit Jesus sin stora trosbekännelse:

”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Därför skall Petrus få bli ledare för apostlarna, längre fram.

 

Efter en kort tid skall Petrus, Jakob och Johannes

få följa Jesus upp på ett högt berg,

där Jesus skall framträda tillsammans med

profeterna Mose och Elia.

 

Gud Fader skall förklara att Jesus är Hans älskade Son,

Hans utvalde, och säga: ”Lyssna till Honom!”

 

Vi befinner oss här mitt emellan dessa härliga händelser.

Vi får, med Petrus och Matteus,

höra något tungt och svårt:
Jesus säger att Han måste lida mycket, bli dödad

och uppväckt på den tredje dagen.

 

Petrus tar Jesus avsides och frestar Honom:
”Något sådant skall aldrig hända Dig.”

Med andra ord: Låt det inte ske!

Men Jesus vänder Sig om och säger till Petrus:
”Håll dig på din plats, satan!”

för Jesus hör i Petrus´ stämma ett eko

av Frestarens stämma i öknen,

när nu Petrus vill förmå Jesus att välja

en bredare  och bekvämare väg

än den som Fadern har anvisat – korsvägen.

Men bara denna smala väg över Golgata

kan föra till frälsning.

 

Petrus själv hade säkert de bästa avsikter för sin älskade Herre.

 

Dock: om Jesus avstår från den vägen så kommer Han på fall

och vårt hopp vore ute.

Just där var Petrus tankar inte Guds tankar utan människors.

 

Här behöver vi få ett par ord förklarade:

”Prövning” = en test, en undersökning, en träning.

Ofta i all välmening för att vi skall bli varse

vår förmåga och dess gränser och kunna göra bättre resultat.

Något som är välkänt för alla idrottare och sportmänniskor.

En prövning är ofta något välbehövligt

om den inte är alltför krävande.

 

”Frestelse”, däremot, är en ond lockelse

att förleda någon att begå en synd.

 

”från hjärtat kommer onda tankar, mord,

äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal.

har Jesus redan sagt till Petrus i Matt 15:19.

 

Vi ber i den sjätte bönen i Herrens bön/ Fader Vår:

”Inled oss icke i frestelse”.

Och Martin Luther förklarar i Lilla Katekesen:
”Gud frestar ingen, men Han ber i denna bön

att Gud skall beskydda och bevara oss,

så att djävulen, världen och vårt eget kött

inte bedrar oss och förför oss till vantro,

förtvivlan och andra svåra synder och laster

och att vi, när vi frestas, inte låter oss övervinnas,

utan kämpar för att vinna en slutlig seger.”

 

 

 

 

Ja, Herre, bevara oss, käre gode Gud

från den onda andemakten, din fiende,

i Jesu Kristi Namn.

 

Vi upptäcker att Herrens bön/ Fader Vår

har fått ordet Frestelse utbytt till prövning i NT-81 och i B2000.

 

Under mödosamma studieår i hebreiska och grekiska

kunde jag finna att en och samma grundtext

faktiskt kan översättas olika.

Det beror på att hebreiskan är mer formfattig än det svenska språket,

medan grekiskan är mer formrik.

Därför  måste man välja mellan olika möjligheter.

Rena felöversättningar är dock sällsynta.

Till min sorg märker jag att de senare översättningarna

ofta gör  mer triviala, lättsmälta och färglösa val,

än de äldre mustiga svenska bibelöversättningarna.

Väckelsefolket föredrar oftast Den Svenska Folkbibeln.

När Sveriges författare citerar Bibeln är det oftast

från de äldre märgfulla Bibelöversättningarna.

 

Utsätt oss inte för prövning” är en konstig bön,

eftersom Herren ofta prövade sitt folk,

i den bibliska historien, och ofta gör så än idag.

 

Som det heter i den gamla väckelsesången:

”Prövningar vi möta få,

och vi ofta ej förstå

Herrens vägar, när Han önskar,

att vi himlen skola nå.

Sina barn Han leder här,

genom sorger och besvär.

Vi förstår Hans vägar bättre ovan där.”

 

”Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär

som han lockas och snärjs”, skriver Jakob i dagens epistel.

 

Prästen Peter Fjellstedt skrev i en kommentar att

”djävulens och världens frestelser skulle inte vara så farliga

om de inte motsvarades av människans egen begärelse  (…)

hon kan inte bringas på fall utan att samtycka till det onda.”

 

Och varför är det så att vi ofta samtycker?

Prästen Ander Piltz sa:

”Det ligger alltid något i varje frestelse som gör den rimlig.”

 

Så var det för Kain i dagens gt-liga läsning;

han inledde den första gudstjänsten på Jorden,

genom att bära fram en offergåva av spannmål.

Ett äpple till läraren

En blomma till chefen.

Det är väl rimligt?

 

Abel bar fram det förstfödda ur sin boskap.

Kains begärelse att ligga bäst till hos Gud

ledde till det första brodermordet.

 

Det framgår ingenstans varför Gud såg till Abels gåva

men inte till Kains. Något måste det berott på.

Vi får fråga dem vad,  när vi träffar dem.

Eller hur?

 

Aposteln Jakob lär oss att

”när begäret har blivit havande föder det synd

och när synden är fullväxt föder den död.”

 

När Petrus vill pracka på Herren sin vilja

och fått höra att han har gått satans ärenden

bör vi lyssna extra uppmärksamt.

 

När Svenska Kyrkans ledare stakar ut en lättfärdig kompromissväg

emellan Guds ord och denna världens politiska infall,

då kan vi svara:

”Det står skrivet: Håll dig på din plats, satan!”

 

Han är ursprunget till all populism

och investerar i alla mänskliga rörelser, ideologier,

filosofier, psykologier och i alla religioner,

med tillhörande teologier och fromhetsriktningar.

Diábolos betyder etymologiskt ”den som kastar isär”, dvs. splittrar.

Alla i luven på varandra. Hurra!?

 

Han investerar gärna i kyrkans innersta kretsar,

men – större grad av frestelse

kan bara ske med människans eget medgivande,

därför kan man aldrig skylla sin egen ondska på djävulen.

Envar får svara för sin.

 

Motgiftet mot frestelserna är tro.

Tro i Biblisk mening har mycket större bredd än svenskans

vardagsförståelse  med ”förmodan”.

Typ: ”Jag vet inte så noga, men jag tror att …”

Hebreiskans Ämet skall inte bara översättas med ”tro”,

utan lika mycket med ”trofast, trovärdig och pålitlig”.

Samma bredd har det grekiska grundordet för ”tro”, Pistis:

”förtroende, tillförsikt, trohet, trofasthet”.

Det handlar alltså om att i trohet hämta fram den trons kraft

som Herren både har visat och skänkt.

 

Den objektiva tron från Gud framför den subjektiva tron

som vi uttrycker.

 

Aposteln Paulus är full av tro och uppmuntran i Rom 12:21:

”Låt dig inte besegras av det onda,

utan besegra det onda med det goda”

d.v.s. med Gud.

Kalla på Honom! Kalla på Jesus!

Han är starkast!

 

Ett slutord från Första Petrusbrevet (1:3-7)

får avsluta vår predikan:

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader.

I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt

till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse

från de döda, till ett arv som inte kan förstöras,

fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.

Ty Guds makt beskyddar er genom tron

fram till den frälsning som finns beredd

att uppenbaras i den sista tiden.

Därför kan ni jubla,

även om ni just nu en kort tid skulle få utstå prövningar

av olika slag, för att det som är äkta i er tro (…)

skall ge pris, härlighet och ära när Jesus Kristus uppenbaras.”

AMEN.

 

Ja, till detta kan vi sannerligen säga AMEN.

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Askonsdagen

Askonsdagen – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 102:-, 541:1-2, 438:-

 

’Dödens kultur’ var den beteckning påven Johannes Paulus gav åt det samhälle som hade växt fram på 1900-talet. Han hade väl i åtanke att det då hade blivit en rättighet med abort, och att man talade om eutanasi. Men det handlade djupare sett om ett samhällsklimat där många människor inte längre har något hopp. Något bortom döden vågar man inte längre hoppas på. Och så har det blivit tydligt att klimatet håller på att förändras och hotar framtiden för vår jord. Uppgivenhet har blivit något som sätter sin prägel på människor, inte minst unga.

Det kan tyckas som att vi spelar med i det här, när vi nu samlas på Askons. Inte bara med ord, utan med livlös aska som talande tecken, skall det strax sägas till oss: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft, och att du åter skall bli till stoft.” Budskapet den här dagen på kyrkoåret utgår från en påminnelse om att vi skall dö.

Men det är inte uppgivenhet som kyrkan vill skall bli följden av askritualets brutala ärlighet. Vi inbjuds att inse vad som är anledningen till att vi skall dö, och utifrån det visas vi en väg att vandra som leder till liv.

Orden som skall åtfölja askan om en stund, riktades först till Adam, den första människan. Sedan dess har de ekat i världen, vi i Adams släkt har fått dem i arv. De kom som en följd av syndafallet, då Adam hade brutit mot det enda bud Gud hade gett. Följden blev att när Gud kom, så ledde hans dåliga samvete till att han gömde sig. Döden är därför inte så mycket ett straff som Gud mäter ut, utan hans sorgsna beskrivning av vad följden blir, om man vänder sig bort från honom som ger liv.

Det finns alltså ett samband mellan synd, att inte följa Guds vilja utan sitt eget behag, och död. Det som är kyrkans budskap till oss är att det sambandet kan brytas. Det finns en väg tillbaka till Livets Gud.

Det första som då sägs oss är att Gud mer än allt vill att vi vänder åter till honom. Att gömma sig, när vi har syndat, är inte vad han önskar. I stället får vi budskapet, som i Ps. 103: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.” Gud möter oss inte som en despot, utan som vår Fader. När vi blir medvetna om att vi inte har brytt oss om Gud och hans vilja, är den naturliga reaktionen just Adams, att försöka undvika att möta honom. I stället uppmuntrar Gud oss att komma till honom. Han betraktar oss primärt inte som lagbrytare, utan som barn inte riktigt förstår sitt eget bästa.

Gud vill alltså att vi vänder om och söker oss tillbaka till honom. Så har vi idag på Fastans inledande dag hört hans rop genom profeten: ”Nu skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan.” Vi går nu in i en tid av året som skall vara annorlunda. Sedan fornkyrkan har en fyrtio dagars Fastetid varit en förberedelse för Påsken. Det är en tid för att vända åter till Gud. Det är genom att rikta oss mot honom, som vi undviker hopplösheten i dödens värld.

Det finns hos Gud något som är värt att söka, har vi påmints om i dagens Ev. Det är i motsats till det jordiska inte förgängligt. Så kompletteras profetens rop av Jesus. ”Samla skatter i himlen … Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Fastan inbjuder oss därför att värdera våra livsval, och under tiden fram till Påsk medvetet välja bort sådant som kan tyckas vara skatter här på jorden. Kallelsen till omvändelse innebär att vi samtidigt vänder ryggen till vad den här världen menar sig ha att erbjuda och lockar med.

Det är här fasta, i den vidare meningen att avstå, kommer in. Det finns mycket som tillhör detta livets goda, som vi med tacksamma hjärtan kan ta emot som hans gåva. Men den alldeles uppenbara risken är att vi tar till oss gåvan och glömmer bort givaren. Vi gör det gudomliga till något begränsat jordiskt. Att avstå från något, alldeles frivilligt, blir då ett sätt att tydligt påminna oss om att det som världen har att ge, inte har någon välsignelse i själv. Varje gång vi känner suget efter något vi valt bort under Fastan, svarar vi att Givaren är viktigare gåvan, för stunden avstår vi från gåvan för att inte glömma bort honom.

Nu kan man ju fråga sig om det skall vara nödvändigt att avstå, att vända om just ’under fasta, gråt och klagan’. Varför skall det vara så trist och tråkigt? Vad blir det av trons glädje? Vad kyrkan med detta vill påminna om att det finns en hemlighet med lidande.

Vår värld har inte direkt underskott på lidande. Också det är en följd av synden, av att bryta gemenskapen med den Skapare som kunde konstatera att det han gjort ”var gott”. Det märkliga är att Gud inte rakt av gör rent hus med lidande och ondska, utan att han bemöter det genom att gå in i det. I Hebr. skriver aposteln om Jesus att ”trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande”.

Ingen annan väg anges för oss. På sin väg upp till Jerusalem fick apostlarna veta, och vi genom dem: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” En av flera linjer i Fastetiden är att den aktualiserar för oss Jesu vandring till Jerusalem, till den Påsk då han i den staden dog på ett kors och uppstod. Om vi vill följa Jesus, blir det ofrånkomligt för oss att påtagligt ’förneka oss själva’, med den möda det innebär. I Hebr. talade aposteln också om vårt lidande: ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner.” Det handlar om gudomlig fostran.

Att under Fastan ålägga sig det måttliga lidandet av lite återhållsamhet från denna världens goda, blir naturligtvis en övning för att kunna möta och uthärda verkliga och större lidanden, som vi inte kan undgå, vad det nu kan komma att bli. Men det för oss också in i den här gudomliga hemligheten. Det går en väg genom lidande till lydnad till gemenskap med vår himmelske Fader. Fastan inbjuder oss att gå ännu en liten bit på den vägen.

Ja, det är med att påminna om vår oundvikligt kommande död som Askons. nu ännu ett år inleder Fastetiden. Den skall också sluta med påminnelsen om död, men nu Herren Jesu död. Med det målet i sikte behöver vi inte resignera och ge upp, när vi får höra att vi inte är mer än stoft. Om den jordiska döden gör slut på livet, så gjorde Jesu död i Jerusalem slut på dödens makt. Bortom dess portar väntar vad som i Upp. beskrivs som det nya Jerusalem.

När vi nu under Fastan går med Jesus upp till Jerusalem, är det för att minnas vad som en gång skedde. Men det handlar också om hoppet om vad den gudomliga framtiden har i beredskap. Och däremellan, nu under Fastetiden markerar vi, på ett eller annat sätt påtagligt, att vi vill frigöra oss från sådant jordiskt som binder oss och vandra med Herren Jesus, beredda till något lite lidande, som kommer att fördjupa vår lydnad.

 

Fastlagssön

Sida 1 av 5 f Hans-Åkes postilla, Esto mihi -19
Högmässopredikan Quinquagesima den 3/3-19
S:t Sigfrids kyrka kl. 1100
Texter: 4 Mos. 21: 4 – 9, 2 Kor 5: 18 – 20, Joh. 12: 20 33
Liturgisk färg: Violett/blå
S K R I F T E T A L
In nomine …Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen
Oremus: Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.
Vi går idag in i Fastlagen. Ordets ursprung kan vara att laga sig till reds inför Fastan. Den varar blott tre dagar. Fastlagssöndagen har närmare anknytning till Fastan än de två tidigare i förfastan, vilket visar sig i att den behållit sin gamla beteckning Esto mihi efter dagens gamla introitus Ps. 31: Böj Ditt öra till mig. Den har alltså liksom söndagarna i Fastan latinskt namn. Vi påminner oss även om att söndagarna efter Påsk har latinska namn. Detta betyder förstås, att dessa söndagar av hävd setts som kyrkoårets viktigaste. Den efterföljande måndagen har kallats Blåmåndag eller Rosenmåndag. Ursprungen till dessa namn är tyska: blau = arbetsfri, rasen, som blivit rosen = rasa, leva vilt Jfr. rosenrasande. Förberedelsen skedde i gammal tid med folkliga lekar och maskeradupptåg en motsvarighet till katolska länders farväl till köttet – karnevaler av carne vale = farväl till köttet. I vissa delar av vårt land slog man varandra med ris, vilket har gett upphov till fastlagsriset. Fettisdagen har även kallats Vita tisdag, då det hörde till festligheterna att före fastan äta vitt bröd. Över denna dag och egentligen över hela Fastan står överskriften Guds kärleks väg. Grundtonen i Fastans budskap är just denna Guds kärlek. Vi lyssnar till dagens psalm 86: 5ff. Ja, Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla, som åkallar dig. Herre, lyssna till min bön, hör mig, när jag ber. I nödens stund ropar jag till dig, och du svarar mig. Herre, bland gudarna är ingen som du, inga gärningar är som dina. Alla de folk du har skapat skall komma och tillbe inför dig, Herre, och de skall ära ditt namn. Ty du är stor, du gör under, du ensam är Gud. Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning. Detta skriftermål får bli en meditation över förlåtelsens möjlighet. Herre, Du förlåter. En meditation över Guds kärlek. Herre, Du är rik på kärlek. En bön om förlåtelse, eftersom vi så ofta glömmer Gud i prövningens stund. Vi vill ju själva vara så duktiga. Ytterligare böner om förlåtelse, för att vi inte alltid begrundar Guds stora under. Inga gärningar är som dina. Inte heller frågar vi jämt efter den väg, som Herren vill, att vi skall vandra. Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:
Sida 2 av 5 f Hans-Åkes postilla, Esto mihi -19
P R E D I K A N
In nomine…
Se, vi gå nu upp till Jerusalem, det är fastetidens lösenord. Nu skall vi i texter,
böner och psalmer följa med Jesus och de tolv på pilgrimsvägen upp till den gamla
helgedomsstaden och i vår andakt och gudstjänst se och höra allt, vad evangelisterna
förtäljer om hur Guds kärlek, förkroppsligad i Jesu person, kämpar sig fram till seger över
ondskans makter i alla dess skiftande uppenbarelseformer.
Det kan också vara överskriften över vår livsvandring i kristen tro till det
himmelska Jerusalem. Vi påminner oss, att det kristna livet börjar med kallelsen. Första
gången vi nåddes av kallelsen var i dopet. En del människor glider sedan in i det kristna livet
sakta och lugnt genom uppfostran och kristna kontakter, allt under Andens ledning förstås.
För andra kan omvändelsen komma efter kamp eller likgiltighet, tills något särskilt händer.
En sångare sjunger: ”Har du mod att följa Jesus?”, ljuder frågan mången gång; Hör dock
här en annan fråga, framställd i min enkla sång: ”Har du mod att bliva borta, när din
Konung kallar dig, Kallar dig till evig glädje, evig salighet hos Sig?”
Det är underbart och förunderligt att leva i Jesu närhet. Söker man äventyr, fart
och fläkt, finner man det. Den, som längtar efter trygghet och värme, åt henne finns även det
hos Jesus.
Det kristna livets väg är omvändelse. Som nämnts har inte alla ett bestämt
omvändelseögonblick till Herren Jesus. Men vad vi alla skall ha är daglig omvändelse från det
onda. Jag behöver väl inte orda särskilt mycket om det. Vi skall kämpa mot det onda i alla
dess former både inom och utom oss.
Det kristna livet är en vandring på helgelsens väg. Där måste vi skaffa oss kunskap
om vad ett kristet liv innebär och lära oss mer och mer av Jesu undervisning. De gamle var
noga med att under Fastan gå andaktens och gudstjänstens pilgrimsfärd upp till Jerusalem.
De visste, att fastetidens texter har livsviktiga ting att säga en om ondskans förfärliga makt,
om människans riskfyllda läge i kampen mellan ont och gott, om Guds outsägligt stora kärlek
till oss alla.
Dagens text har, som så ofta, ett innehåll, som visar Guds frälsningsplan, mer om
Jesus, och som stärker vår tro. Händelsen inträffar efter Lasarus´ uppväckande och intåget i
Jerusalem. Stora rådet hade beslutat, att Jesus måste dö, ävenså Lasarus. Jesus måste ha
funnits i mångas tankar. Några greker vill träffa Jesus. Därmed kommer det tredje
missionssamtalet i Johannesevangeliet. Det första är med Nikodemus, en skriftlärd från
egendomsfolket, det andra med kvinnan i Sykar, som har en felaktig trosuppfattning. Nu
grekerna – hedningar. Här ser vi, att Jesus visar, hur missionsuppdraget vidgas från att gälla
egendomsfolket till att gälla hela världen. Den här gången blir det nödvändigt för Jesus, att
säga något om Sin död och dess betydelse. Människosonen skall förhärligas. Detta sker på
två sätt: på korset, där kärleken till människorna får sin högsta och klaraste bevisning, och i
himlen, där Han hos Fadern får samla Sin världsvida kyrka under Sin Andes ledning.
Sida 3 av 5 f Hans-Åkes postilla, Esto mihi -19
I den gammaltestamentliga läsningen ser vi förebilden till Jesu kors. Hon, som såg
upp mot kopparormen Nehushtan, blev frisk efter ormbettet. Hon, som idag ser på Jesu kors,
blir räddad från syndens makt och evig förtappelse. Vår, av arvsyndens verkan, sjuka varelse
blir frisk genom Guds kärlek och nåd.
Stunden har kommit. Stundens innebörd och konsekvenser antyder Jesus
genom bilden av vetekornet, som måste dö. Den, som håller på sitt, är dömd till undergång i
det egna jagets sterila torka. Gunnar Edman skriver: Så länge vetekornet inte börjat
gro, ligger det där, som ett ensamt korn uppfyllt av sig själv, ger inte
rum åt livet …Solen lyser, jorden är rik på näringssalter; men förrän
kornet kommit i beröring med dessa två, ligger det där ensamt,
ovälsignat, liksom dött. Och efterhand mister det sin grodbarhet. Men
om det faller i jorden, då börjar livet. På vilket sätt? Kornet dör. Ja, ty
det sprängs. Det tar ett språng ut ur sig själv, … En ny veteplanta
växer upp. Just när kornet brister. Men den, som villigt uppoffrar sig – den som
i världen hatar sitt liv – han har det eviga livet. Så glider tanken så att säga över till
lärjungen från Jesus. Tjänaren måste följa sin Herre, det är vägen till livet. Om någon
tjänar mig, skall fadern ära honom. Så måste vi dö bort från vår själviskhet, från
synden och världen.
Jesus förutsäger här Sitt lidande. Detta ställe brukar kallas den johanneiska
Getsemanescenen. Trots att den inte är så dramatiskt framställd, så hålls Jesu själ i ångestens
gastkramning. Jesus måste bryta Sig ur ångesten genom att kämpa Sig fram till bönens enhet
med Faderns vilja. Fader förhärliga Ditt namn! – det är den johanneiska
motsvarigheten till synoptikernas: Ske Din vilja!
Rösten från himlen ljuder. Kommentarerna till rösten illustrerar bristen på
förståelse hos omgivningen. Nu faller domen över denna världen. Kyrkan skall
upprättas. Hon skall stå emot den Onde. Den upphöjde Människosonen kan frälsa. Vi har,
som redan nämnts, förebilden i GT: kopparormen i öknen.
Det kristna livets mål är saligheten. Se, vi gå nu upp till Jerusalem! När vi hör de
orden, påminns vi, att Jerusalem inte bara är den heliga ort, där vår Frälsare dog. Bland de
bilder, som används för att tala om det eviga livet, finns också bilden av Jerusalem, den
himmelska staden, där alla de saliga förrättar sin glädjefyllda gudstjänst
I tempelkor
Där Gud själv bor
Bland alla änglars sång.
Se vi gå nu upp till Jerusalem! Så har Herren Jesus sagt också till oss.
Det skedde i dopet, då vi genom vattnet fick Guds bomärke på oss. Då fäste Herren Jesus
pilgrimstecknet på oss och sade till var och en av oss: Nu skall du följa Mig genom de
fagra riken på jorden upp till Jerusalem, staden den evigt klara. Vad hjälper det
en människa, om hon vinner hela världen men måste betala med sitt
liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Mt. 16:26 Risken att förlora sitt
evighetsliv på vägen genom världen är stor. Därför blir de här orden: Upp till Jerusalem ett
Sida 4 av 5 f Hans-Åkes postilla, Esto mihi -19
ständigt väckelserop till oss alla. Det säger oss: Ordna för dig i tid med din salighetssak. Se
till, att du ställer din färd genom livet upp till Jerusalem, till staden den evigt klara.
Tiden är kort. Pilgrimsfärden genom levnadens dagar och år går så fort. Salig är
den, som gått i Jesu Kristi följe under sin jordiska pilgrimsfärd. Den människan skall i dödens
stund få höra Frälsarens hälsning: Se, vi gå nu upp till Jerusalem, staden den evigt klara.
För Jesu lärjungar är det uppbrottsordern vid livets slut. Gud give oss alla den nåden, att så
ta till oss Guds Ord, att vi komme med bland dem, som går med Herren Jesus upp till
Jerusalem, den himmelska staden.
A M E N
Bön efter predikan:
Outsägligen stor, Herre Jesus, var Din kärlek till oss fallna människor, att
Du för vår skull blev människa, och led smälek, ångest, pina och död för oss syndare,
som eljest hade måst evigt dö. Giv oss nåd att alltid minnas och i tro mottaga denna
Din välgärning, så att vi därför lovar Dig, tillika med Fadern och den Helige Ande.
Hjälp oss att alltid föra ett kristligt leverne och i all nöd och motgång trösta oss
därmed, att Du är vår Frälsare, som har förlossat oss från dödens och Djävulens våld,
och som slutligen skall taga oss från denna mödosamma värld till Dig i himmelen,
där vi i evighet skall fullkomna ditt lov. Amen.
Pålysningar:
Kollekten förra söndagen till Kanneljärvi inbragte kr. Kollekten idag
tillfaller Alsike kloster. På Askonsdagen kl. 1830 högmässa här i kyrkan ledd av biskop Göran.
I högmässan nästa söndag predikar f Kåre. Då hälsar vi också katekumenen, dopkandidaten
Jakob Ridderstråle välkommen, och han primsignas. Vidare påminner jag här om att
onsdagen 13 mars börjar vi med bibelstudium varje onsdag här, före mässan kl. 1730. Vi
kommer att studera S:t Markus evangelium.
Extra förbön:
På önskan om församlingens förbön ber vi idag särskilt för Arne Söderlund.
Allsmäktige, barmhärtige Gud, deras Tröst, som är i bedrövelse, och deras Styrka,
som är svaga.
Vänd Ditt ansikte till honom, som nu söker Din hjälp, och hör alla dem, som sucka
och ropa till Dig, så att de förnimma Din nåd och hugsvalelse. Genom Din Son,
Jesus Kristus, vår Herre. AMEN.
Sida 5 av 5 f Hans-Åkes postilla, Esto mihi -19
Välönskan över församlingen:
Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, må ge era hjärtan och era tankar
skydd i Kristus Jesus. AMEN.
Trosbekännelsen
Psalmer: 135:- Se, vi går upp till Jerusalem I heliga fastetider
673:- Se Guds Lamm, som borttager världens synd. Fräls oss milde Herre Gud.
140:- Du bar Ditt kors, o Jesu mild, då dödens väg Du trädde
439: 5 Min lovsång om Din kärlek blid Må fylla livets stunder
439: 6 – 7 Mitt tränga hjärta vidga dig Att i ditt djup förvara en skatt…
Min skatt är Du … Du offrat har Ditt dyra blod, Som ock för min skull runnit.
Det blodet städse vara skall Mitt värn i strid och fara, Mot frestelse och syndafall
Det mitt beskärm skall vara, Den djupa källan till min fröjd, Min tröst, när jag av sorg är böjd,
Min hugnad under färden, Min svalka, när min törst är het, Min tillflykt i min ensamhet,
När allt jag mist i världen.
42:- Si, Jesus är ett tröstrikt namn
453:- O Du som för vår frälsnings skull, Oskyldig, helig, nådefull, Dig själv ej ville skona,
Ditt blod, o Jesu, över mig Välsignande må gjuta sig, Att mig med Gud försona.
Mig live detta dyra blod Till kärlek, tro och tålamod Det tröste mig i all min nöd,
Det styrke mig i liv och död, Att efter ett I frid och hopp fullbordat lopp
Jag i Din famn må tagas opp.

Sexagesima

Psalm 416

Sexagesima – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

64:1-2, 416:-, 407:-, 77:3-5

 

Om det nu finns en Gud, och om han talar, hur skall man kunna veta när det sker? Det är frågan som dagens texter söker svaret på. Det första är naturligtvis en fråga för vår tid, att det finns en Gud var ju närmast självklart förr i tiden. Men frågan om hur och när Gud talar är evig.

Fast nu skall man konstatera att inte alla religioner är intresserade av att höra Gud. Man är ofta mer intresserad av att på något sätt se Gud. Därför gör man sina gudabilder. Bibelns profeter kan närmast göra sig löjliga över det: vilken nytta kan man ha en staty av trä eller metall?

Den bibliska insikten är samstämmig: Gud kan man inte se, men det har behagat honom att låta sig höras. Därför kan vi på ett genomgripande sätt veta vem Gud är och vad han vill. Han har uppenbarat sig. Profeterna har hört hans röst, och känt sig tvungna att föra den vidare. ”Vem kan höra Herren Gud tala utan att bli hans profet?” hörde vi i GT-texten profeten Amos säga, den förste som fick sina profetior samlade i en bok.

För oss kristna har Gud talat främst genom Jesus, hans Son som blivit människa. Nu är det inte längre fråga om profeter, som hade att förstå sig på ibland ganska dunkla visioner. Nu har Gud talat med klara och förståeliga mänskliga ord. Joh. kunde därför tala om honom som ”Ordet”, det gudomliga Ordet, som ”blev kött”, blev människa.

Men var Jesus verkligen det? Vi har i dagens Ev. hört hur människorna runt honom tvivlade på det, och så har det ju fortsatt genom tiderna. De judiska ledarna avvisade honom, och skälet var tydligt att de kände sin maktposition utmanad. I vår tid kan man kanske ha stor respekt för Jesus som en framstående människa och som en förebild för hur man borde leva. Men att han skulle vara Guds Son och komma med ett budskap från Gud själv?

I texten hör vi människor fundera över några profetiska löften. Kunde han vara Profeten? I sitt stora tal till folket i 5 Mos. hade Mose sagt: ”Herren, din Gud, skall låta en profet lik mig träda fram hos dig ur dina bröders led. Honom skall ni lyssna till.” ”Jag skall låta en profet lik dig träda fram ur deras bröders led. Jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall förkunna för dem allt vad jag befaller honom”, hade Gud sagt. Hur den Profeten och den utlovade Messias förhöll sig till varandra var man inte riktigt klar över. Vanligen uppfattades de som två olika personer. I kyrkan insåg man dock från början att det rörde sig om en person, Jesus.

Det är intressant att se hur människorna med den fråga som avvisade Jesus, egentligen bekräftade honom. ”Säger inte skriften att Messias skall vara av Davids ätt och komma från Betlehem”, sade man. Man visste ju att Jesus kom från Nasaret. Att han faktiskt var född i Betlehem, avslöjade Maria först senare för hans apostlar.

Det är tydlig att Jesus gjorde intryck på den som hörde honom. Några undrade alltså om möjligen kunde vara den utlovade Profeten. De tempelvakter som fariseerna hade sänt ut för att gripa honom, kunde inte förmå sig till det. ”Aldrig har någon människa talat som han”, var de tvungna att bekänna.

Det judiska Stora rådet avvisade honom tvärt. Vi får samtidigt en glimt av det tidlösa att makthavare ofta menar sig stå över vanliga människor: ”Den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.” Då framträdde Nikodemus och manade till eftertänksamhet. Han ville inte vara med om att döma Jesus efter de förutfattade meningar som de andra hade. Han hänvisade till hur Lagen faktiskt var noga med att inte döma någon utan rättegång.

Kanske var det i sin vilja att lyda Lagen, som Nikodemus sedan skulle se till att Jesus blev begraven. En avrättad människa fick inte lämnas obegraven på kvällen. Så långt sträckt sig inte de andras laglydnad. Om han egentligen blev kristen vet vi faktiskt inte, han nämns inte i Apg. Det finns dock rabbinska traditioner om en judisk rik man, Naqdeman, vars dotter måste tigga på grund av fadern övergått till kristendomen.

När det gäller frågan om hur och när Gud talar är och förblir huvudfrågan vem Jesus är. Guds röst genom profeterna och genom Lagen är en förberedelse för honom, och det apostoliska budskapet är en uppföljning.

Därför får vi inte grepp om hela sanningen, om vi, som så ofta sker, talar om Bibeln som Guds Ord. Så är det, men det är lite mer komplicerat än så. Guds Ord är innerst inte en bok. Ord är ju något som talas, och som man hör. Vi är så vana med att allt tal kan skrivas ner och tryckas att vi inte tänker på det. Berättelserna i Bibeln framfördes först muntligt, det dröjde innan de skrevs ner. Så är det också med evangelierna: det började med att apostlarna berättade vad de varit med om, vad Jesus hade gjort och sagt. Profeternas budskap och apostlarnas vittnesbörd sammanställdes först senare i böcker. Det finns de som säger att då kan man väl inte så noga veta vad de egentligen sade, men vi skall komma ihåg att när människor inte kunde skriva, utvecklade de en förmåga att minnas och kunna utantill.

Guds Ord är alltså från början talade ord. Och så är det ju fortfarande i våra gudstjänster. Vi läser högtidligt vad profeterna sade, och vad apostlarna berättade om Jesus. Också de apostoliska breven möter vi på samma sätt som de första kristna: vi får dem upplästa för oss.

Så är den första delen av högmässan, efter inledande syndabekännelse och sånger, uppbyggd efter det mönster som kommer från dagen Ep., ur Rom.: ”Så bygger tron på förkunnelsen, och förkunnelsen på Kristi ord.” Först läser vi ’Kristi ord’, evangeliet, med åtföljande kommentarer ur GT och NT. Sedan kommer ’förkunnelsen’, predikanten hjälper oss att förstå och ta emot det gudomliga budskapet. Det skall leda till ’tro’, och så stämmer vi ju också in i trosbekännelsen, som inledning till mässans andra del, då vi i tro får möta Herren Jesus i nattvardens sakrament.

Vi kan lägga märke till att inte heller Paulus tog det för självklart att alla utan vidare skulle erkänna att det han hade att säga var Guds Ord. Därför ställer han en rad retoriska frågor: ”Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd?” Som en god skriftlärd svarar han med bibelcitat: ”Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.” Att han, som de ursprungliga apostlarna, har fått uppdraget att vara budbärare ’om goda ting’, visste man naturligtvis i församlingen.

Han tar då också upp frågan varför inte alla kommer till tro. Ja, det är ju inget annat att förvänta sig, menar han, och hänvisar till att det fick redan profeterna finna sig i, Han hänvisar till hur Jesaja suckar: ”Herre, vem satte tro till vad vi förkunnade?” Profeten går för övrigt efter den frågan vidare med att tala om det som skall komma att bli hemligheten med den kommande Herrens tjänare: ”Han var föraktad och övergiven av alla … Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas.”

Det är där vi har det centrala i Guds Ord, i budskapet. Det blir ett Ord som har sin grund i något som har hänt. Vi får inte bara höra om den ’förlåtelse för våra synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet’, som Johannes döparens far Sakarias uttrycker det i sin lovsång, utan höra att det här har blivit verklighet genom Jesu död och uppståndelse. Jesus själv är i sin person och sitt liv det uppenbarade Ordet.

Så är Guds Ord för alla tider grundläggande för Kristi kyrka. Det står inte ensamt som ord som föreläses och förkunnas. Det tar också, efter hur det var med Jesus och på hans befallning, gestalt i sakramenten. Kyrkan är ”de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”, säger Augsburgska bekännelsen, vår grundläggande bekännelse vid sidan av de gamla fornkyrkliga.

Om det nu är för begränsat att säga att Bibeln är Guds Ord, så är det dock genom Bibeln som det Ordet förmedlas till oss. I den tron tar vi Bibelns texter på allvar, försöker inte komma undan dem genom att med olika argument bortförklara det som står där. Där hör vi Guds röst, bevarad genom seklerna. Att läsa Bibeln skulle vara vår glädje!

Naturligtvis kvarstår frågan om vi skall våga tro att det faktiskt är Guds Ord. Det är en hemlighet, som den Helige Ande har avslöjat för oss, men dessvärre inte för alla. Låt oss därför ständigt, stilla och ödmjukt, vittna om att vi har kommit tro på att det finns en Gud, att han talar till oss, och att det gudomliga Ordet når oss genom den Heliga Skrift!

 

Psalm 407

Postludium

5:e sön. e. Epifania

Psalm 253

Psalm 98

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka

5 e. Trett (II)    över 4 Mos 11:24-30, Fil 1:12-18. Mark 9:38-41.

2019-02-10 av Kåre Strindberg.  1983 års Ev.bok.

 

Psalmer: 253. 663. 98. 228. 42. 5.

 

Firningsämne: Ogräset bland vetet

 

Beredelseord: Psalt. 14:2-3, 7.

 

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Evangeliet i den första årgången för 5 i Trettondedagen

illustrerar tydligast dagens firningsämne

”Ogräset bland vetet” i Matteusevangeliet 13

där Jesus ger bilden av skörd för brödsäd.

 

”Lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd” (Joh 4:35).

Detta säger Jesus medan fälten ännu står ljusgröna och omogna.

Han kunde lika gärna sagt detta efter skörden

inför stubbåkern, för Han avser inte lantbruk,

utan någonting annat.

Här är sådden Guds Ord som ger tro.

Skörden är tron som ger evigt liv

och fälten är människoskarorna som skall räddas från evig död.

 

Allt utsäde är inte så ädelt att det bör sås ut för evigheten,

därför varnar aposteln Paulus:

”Vad man sår får man också skörda” (Gal 6:7).

 

Gemensamt för Bibeltexterna

är att man inte får föregå Guds domslut

innan tiden har gått i mål.

”Den som inte är emot oss, han är för oss.”

Till slut kan de ju komma att höra till oss,

medan andra, som vi trodde hörde till oss

senare visar sig inte ha hört till oss, med Kristus.

 

När våra goda gärningar en gång skall vägas

mot våra onda gärningar

och våra underlåtelser,

så får de som sökt skydd hos Frälsaren

foga Hans rättfärdighet till sina gärningar. (Rom 3:21-24)

 

Efter varje människas mottagande av förkunnelsen

om Jesu Kristi försoningsverk,

får var och en välja ifall Jesus har dött för deras synder på Hans Kors.

Det är detta som Frälsningen genom Försoningen handlar om.

 

I dagens gammaltestamentliga läsning från 4 Mos 11

hör vi om äldste som helt oväntat börjar profetera.

Josua föreslog då Mose att förbjuda dem att profetera.

Men Mose nappade inte på den frestelsen, utan sa att

”Herren lät Sin Ande komma över dem.”

 

I dagens episteltext från Filipperbrevet 1

talar aposteln om

”en del som förkunnar Kristus för att de är avundsjuka

och vill ställa till bråk.”

Ja, till och med i syftet att göra det svårare för Paulus

i sin fångenskap.

Men Paulus är lugn och trygg och vet

att Guds vilja sker i alla fall  till slut.

 

Så här långt kommet i Svenska Kyrkans historia

är det vanligare att inte förkunna Kristus, än att göra det

och  vilja ställa till bråk i Kristi församlingar.

 

I kyrkans mitt smög det tidigt in oseriösa karriärister

som ville ha andlig auktoritet

utan att underordna sig Guds ord och vilja och ha kärlek i hjärtat.

Aposteln talar i Galaterbrevet 2:4

om ”falska bröder som nästlat sig in

för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus.”

 

Förmågan att skilja mellan falsk och äkta förkunnelse

tecknas i två  av de nio nådegåvor som aposteln punktar ner

i 1 Kor 12 nämligen:

gåvan att meddela kunskap och gåvan att skilja mellan olika andar.

 

Att pröva Guds vilja är en profetisk uppgift,

i första hand för kyrkans präster

(eller blivande präster som prövar sitt kall).

Aron och Hesekiel var både präster och profeter,

som i sina ämbeten visade hur väl de båda sidorna kan samverka.

Men Gud är suverän och kan ge det profetiska kallet

till någon som ej är präst, utan är kvinna,

t.ex.: Mirjam (2 Mos 15:20), Debora (Dom 4:4), Hulda (2 Kon 22:14),

Noadja (Neh 6:14), Jesajas hustru (Jes 8:3) och Hanna (Luk 2:36).

De flesta profeter var inte präster,

men profeterna stod nära kulten i Jerusalem

och ivrade för dess renhet (Ill. bib. lex. sp. 422).

 

Sprickan mellan präster och profeter i det G. T.

är inget ideal, utan är en nödsituation.

Idealet är istället att kult och profetism samverkar,

gärna i en och samma person.

 

Vid särskild lekmannakallelse måste profeten

samarbeta extra intimt med kyrkan,

för att inte söndra den andliga makten,

ty det är naturligare att sanningen samverkar med makten,

än att sanningen måste kämpa mot makten (martyrium).

Gud har i den bibliska historien kallat profeter

för att Han varit tvungen att gå förbi

en förstockad prästerlig hierarki.

Profetismen öppnar en direktkontakt

mellan Gud och den församlingen och är därför,

efter den direkta gudsuppenbarelsen,

den näst viktigaste informationskanalen

för att höra Guds vilja i en konkret situation.

 

All förkunnelse måste prövas mot den Heliga Skrift.

Varje profetia eller förkunnelse som motsäger Skriften,

den allmänneliga kristendomens historia och tradition,

eller dess tre Symbola (credo), är falsk.

Den är falsk utifrån axiomet att Den Helige Ande

måste antas ha uppfyllt det utlovade löftet

om ledning av Kyrkan (Joh 14:16, 15:26, 16:7. Apg. 2).

 

Om kristendomens huvudfåra har haft fel

i en avgörande lärofråga,

kan inte Herren anses ha hållit sitt löfte.

Bort det!

”Jag skall vaka över mitt ord och låta det gå i fullbordan”,

säger Herren (Jer 1:12).

 

”Den Gud som tog oss upp

av nåd i Sitt förbund,

Hans godhet följer oss

ifrån vår första stund”  (SvPs 5:1b).

 

Vi får vara med i ett välsignat sammanhang

där Guds vilja förverkligas i Världen.

Må vi alla svara ”ja” till den kallelsen.

 

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 42

Psalm 5

Postludium

1:a sön e Epifania

Predikan vid Högmässa 1 efter Trettondedagen (II)

i S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka

13 Januari 2019 av Kåre Strindberg,

över Jes 42:1-7.  1 Pet 3:18-22.  Luk 3:15-22.

 

Firningsämne: Jesu dop

 

Beredelseord:  Mark 16:16

 

Psalmer: 132. 658. 476. 331. 42. 332.

 

Predikan:

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi har hört de mäktiga Bibelläsningarna

på Första Söndagen efter Trettondedagen,

som alla, på olika sätt, berör dopet

 

Vid Gallileiska sjön med dess pastell-ljusa färger,

som likt en akvarellmålning

står Jesus och kallar Sina första lärjungar

Simon och hans bror Andreas.

 

Vi lämnar den nordiska vinterkylan

och får svalka oss vid Jordanflodens lummiga stränder.

 

Johannes Döparen är i vattnet och döper.

Jesus har kommit dit för att underkasta Sig

detta dop som egentligen folket behöver.

 

Johannes Döparen predikar omvändelse och bättring.

Hans evangelium står på Lagens omutliga grund.

 

Hans förkunnelse är ett eko, genom århundradena,

av profeter som ropat efter ett lyhört sinnelag inför Gud.

Hjärtats rörelser framför läpparnas rörelser.

 

Men varför skall Jesus döpas?

Behöver Han omvända Sig och bättra Sig?

 

Himlen öppnar sig och Guds Treenighet uppenbaras.

Evangelisten vittnar om att Fadern hörs och

Sonen hörs bedja och

Den Helige Andes blir synlig i en duvas skepnad.

 

Himlen har varit stängd efter Malachís profeterande på

på 400-talet f.Kr. på grund av människornas obotfärdighet.

 

Kyrkofadern Kyrillos av Alexandria kommenterar

vår GT-liga läsning ur profeten Jesajas bok:

Jesus ”tog inte emot Anden av Gud för att helgas,

ty Han är Själv den som helgar (Heb 2:11),

men som människa enligt frälsningsplanen.”

 

Folken frikände Han ”genom att döma ut Satan

som tillskansat sig väldet över dem.”

 

Han skall utbreda rätten bland folken.

”Ty det står, att den allsmäktige Gud skipade rätt i Israel.

Rätten är antingen Lagen, som ger skuggor och förebilder,

eller de Evangeliska löftena som öppnar sanningen.”

 

Jag, Herren, har kallat Dig i rättfärdighet.

”Han har inte kommit på eget bevåg

som de falska profeterna,

som talar efter sitt hjärta och inte efter Herrens mun,

utan Jag har kallat Dig,

dvs. efter Mitt beslut har Jag fört Dig fram i rättfärdighet.”

 

”Och Han blev ett ljus för folkslagen,

och det ljuset är gudomligt.”

 

”Han kan ge ljus åt dem som sitter i mörkret

och öppna blinda ögon”,

så skrev Kyrillos + 444 (Evangeliets gryning, Pro Veritate)

Martin Luther har hämtat mycket hos Kyrillos.

 

Vi går vidare: Jesus har ingen synd att bekänna

utan går in bland syndare och invigs som Frälsaren.

Ja, än mer:

Jesus skall döpa andra, inte bara med vatten,

utan med Helig Ande.

 

Jesus behövde inte dopvattnet, men dopvattnet behöver Jesus.

 

Den ömsesidiga gemenskapen mellan Gud och människa

är grundad på det förbund som Herren Själv

har tagit initiativ till.

 

Det Gamla Förbundet, som bär Mose namn inleddes med vatten;

  1. Mose räddning i vassen
  2. Folkets räddning genom Röda Havet
  3. Den fuktiga molnpelaren

som ledde israeliterna på dagarna

 

Det Nya Förbundet är en breddning

av det Gamla Förbundet.

NT är en breddning av GT.

 

Före Sin himmelsfärd gav Jesus Missionsbefallningen:

”Åt Mig har getts all makt i himlen och på jorden.

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar:

döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn

och lär dem att hålla alla de bud Jag har gett er.

Och Jag är med er alla dagar till tidens slut”,

det är slutorden i Matteusevangeliet.

 

På Golgata föds de heliga sakramenten, ur Jesu sår.

Vattnet som rann ur Hans sida står för dopvattnet,

och blodet står för Herrens  Heliga Nattvard,

färdkost för det eviga livet.

 

Utan Anden vore dopvattnet endast vanligt vatten,

och Nattvarden endast vanligt bröd och vin.

 

Över dopvattnet och nattvardsgåvorna

ber vi Fadern att sända Anden, i Jesu namn.

 

Nu hör vi att en debatt har inletts

där teologer vill tona ner, eller ta bort,

dopet som räddningen undan syndaskuld och evig död.

 

Judas, Jakobs bror, skriver i sitt brev.

”Kämpa för den tro som en gång för alla

har anförtrotts de heliga” (Jud 3).

 

Det är alldeles för mycket hemsnickrad teologi

och för lite tro i vår tid!

Minns ordspråket:

”Människan spår – men Gud rår.”

 

Det egentliga julfirandet är nu slut

även om några håller julgransplundring

på Tjugondedag Knut.

 

Hela Trettondedagstiden påminner oss särskilt

om Uppenbarelsens betydelse för en rätt tro.

Epifania, från gr. ”Skina över”.

Guds härlighet lyser upp vår värld och tro

 

  1. Människan står på Jorden ser upp mot himlarymderna

och funderar över Gud och skapelsens väldighet

 

  1. Herren uppenbarar Sig och meningen med livet

 

  1. Människor kan knyta an till den uppenbarade tron

och göra den till sin.

 

Den kristna trons utbredning och inflytande

minskar hela tiden i vår del av världen.

Men väckelse och förnyelse kan bara bygga på

vad Gud Själv har uppenbarat!

 

Här kommer nu den ena efter den andra

och säger att de kan inte tro på det och det,

att de inte tror att Gud har menat det och det,

som Han sagt i Sitt ord – Bibeln – Den Heliga Skrift.

 

Dessa självutnämnda apostlar välkomnas till TV-sofforna.

De är massmedias älsklingar

och de föröder församling efter församling,

samfund efter samfund.

 

Johannes Döparen talar om Jesus och säger:
”Han skall bli större och jag bli mindre” (Joh 3:30).

 

Den hållningen måste vara modellen

för allt kyrkligt ledarskap.

Världens hela socialtjänst och all pedagogik

borde ha som slutmål att göra sig själv obehövlig.

 

Den frälsande förkunnelsen av Guds ord

gjorde kristendomen till världens största religion.

Guds härlighet oss styrka ger.

AMEN

 

 

 

Låt oss bedja:

Herre, lär oss att leva helt för Dig,

den tid vi har

och återupprätta Din auktoritet på Jorden,

såsom i Himmelen – så ock på Jorden.

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

 

 

Epifania

Psalm 663

psalm 130

Epifania – 2019    2:a årg.  — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

131:1-3, 130:-, 128:-, 37:-

När våra medkristna i de olika ortodoxa kyrkorna firar Epifania, som är deras Julhögtid som vi har lånat in, så handlar det främst om Jesu dop. Det låter vi i Västkyrkan dröja till kommande söndag, och låter i stället högtiden idag handla om de vise männen och deras hyllning av den Nyfödde.

Det är inte helt klart varför det har blivit så. Men jag kan tänka mig att våra förfäder, som ju bodde på markerat avstånd från de områden där händelserna tilldrog sig, kände samhörighet med de vise männen, som gav sig ut för att söka det som uppenbarats för dem. Att de nu kom från Österland tycks inte har bekymrat, också för oss i Västerlandet krävdes ett uppbrott. Den vandring som de vise männen inledde, sedan budskapet att hela världens Konung är född, har sedan fortsatt genom tiderna.

Hur det nu än är med det, så får Jesu födelse med Epifaniahögtiden ett större sammanhang, till slut ett världsperspektiv. I Julnatten är allt lokalt hållet. Det är den heliga familjen och några herdar från närområdet. Naturligtvis måste det han funnits några släktingar också, men de nämns inte. Och vi har traditionen med två djur i en julkrubba. Fromma tankar associerade, när han nu föddes i ett stall, till Jesajas ord: “Oxen känner sin husbonde och åsnan sin herres krubba.”

Ett vanligt sätt att närma sig och ta del av en evangelieberättelse, är att tänka sig in i de olika personerna och hur de reagerade. De kan bli till varning eller till förebild. Även om alla handlar utifrån de omständigheter som gällde, när det en gång tilldrog sig, finns det samtidigt något allmängiltigt över det. Det finns grundläggande mänskliga drag och attityder, som inte ändrar sig särskilt mycket genom tiderna.

Låt oss då börja med den verklige busen i skildringen, kung Herodes. Han var en maktmänniska, och om han upplevde att hans makt var hotad, vidtog han alla till buds stående medel för att behålla den. Herodes var av den värre sorten, han utmärkte sig även i en tid, där makten aldrig skydde några medel. Till slut lät han döda sin egen drottning, när han blev misstänksam mot henne. Det finns inget bevarat i historiska källor att han skulle ha dödat barnen i Betlehem, när de vise männen inte rapporterade tillbaka. Men alla konstaterar att det var så han brukade göra.

Vi har sett sådana gestalter genom tiderna, och 1900-talet hade ju en uppsättning av dem. De tycks handla instinktivt, om hotet är verkligt, funderar de inte över. Det är lätt att ta avstånd från den här typen av människor. Men reaktionen, att vid varje tillfälle tänka på sin egen position, och hur den kan komma att påverkas, finns ofta, även om den inte får så våldsamma följder.

Budskapet om Jesus blir alltid en utmaning för vår själviskhet. Det finns till slut bara två sätt att förhålla sig till honom, att falla ner och tillbe honom, eller att distansera sig från honom, mer eller mindre aggressivt. Frågan blir om det är han eller jag själv som bestämmer i livet. Det är alltför lätt att hålla Jesus på avstånd.

Ser vi det ur det andra perspektivet, så har vi upplevt att människor inte alltid kan hantera vår vilja att leva med Jesus som Herre och Konung. Vårt liv i tro visar ett alternativ som de måste förhålla sig till. Vi får då och då uppleva att människor med glädje själva går in i det, som har öppnat sig för dem. Men vi har också mött märkligt kraftfulla avståndstaganden från vår tro. Hur de som makten haver i Svenska kyrkan reagerar, när deras tro och ledning av kyrkan ifrågasätts, har vi erfarenhet av.

Fast nu är väl de flesta ganska likgiltiga, i en tid av religionsfrihet bryr de sig inte så mycket om vad andra tror. I berättelsen om de vise männen spelar översteprästerna och de skriftlärda en märklig roll. De känner väl till profetiorna: ‘Du Betlehem i Juda land, du är alls inte minst bland Juda furstar, för från dig ska utgå en furste som ska vara en herde för mitt folk Israel.’ Men det noteras ingen reaktion från dem. De vet vad som gäller, men de verkar vara helt ointresserade av vad de vise männen hade att berätta.

Många av våra medmänniskor reagerar på liknande sätt. Nu skall man naturligtvis inte överdriva vad de kan ta till sig. Avkristningen har gått så långt att man inte har någon tydlig bild av Jesus och vem han är. Det är något för oss att tänka på, när vi möter dem. Många saker som för oss är självklara, är helt okända för dem. Så mycket mer än något om hans födelse, om hans kors och om den konstiga tanken att han skulle ha uppstått, har de inte, om nu ens det. Det gäller än mer hans förkunnelse. Om vi tar saker för givna, när vi möter andra, kan det vi säger bara upplevas som konstigt. Vi skall komma ihåg att vi ofta får hålla oss på nybörjarnivå.

Men även för andra än sådana blir reaktionen som de skriftlärdes. Vi kan särskilt tydligt se det vid Jul, reaktionen på budskapet om Frälsaren född i Betlehem, leder till julsånger, men inte just mycket mer. Man tycker att det är trevligt med en vacker julkrubba, där de hårda förhållandena, när Maria skulle föda sitt barn, har förvandlats till idyll. Det blir detsamma med passionerna som sjungs, när Fastan går mot sitt slut. Det blir vacker och dramatisk musik, inget mer.

Så kan präster bli ett slags teologiska experter. I det lilla jag hör av predikan utanför våra egna kretsar, saknar jag viljan att övertyga, att mena sig ha ett viktigt budskap att ta till sig. Det blir mer av föreläsning eller andligt kåseri av det. Tanken att budskapet skall leda till något, till tro och därefter till ett liv på trons grund, lyser ofta med sin frånvaro.

Risken är nu överhängande att vi själva reagerar på liknande sätt. För oss kan budskapet vara så väl känt att det inte leder någon vart. Vi glömmer bort att det faktiskt är omvälvande, att det ständigt kräver att vi tar det till oss på nytt, och låter det förvandla vårt liv. Vi kan dessvärre bli som de skriftlärde, som visste hur det var, men lät det förbli som vanligt.

Det blir i stället de vise männen som skall vara vår förebild. De fick syn på en ny stjärna, vad nu Betlehemsstjärnan kan ha varit. Och vilken anledning de än kan ha haft att tolka den som ett gudomligt tecken, så reagerade de på den. De såg den som ett budskap om ”judarnas nyfödde kung”, och gav sig iväg för att söka efter honom. Vad de kan ha haft för tankar om vad han skulle betyda för dem, vet vi inte. Men det var ändå mer än något slags akademiskt intresse, för när de till slut kom fram, efter den naturliga omvägen över Jerusalem, så ”föll de ner och tillbad honom, och bar fram gåvor till honom”.

Så har de vise männen blivit de första i en procession som fortsatt genom tiderna. Från länder långt borta från området där det hände, kommer människor och faller ner och tillber. Och om det glesnar i leden från det gamla kristna Västerlandet, så kommer de nu från Afrika och Latinamerika, och börjar komma också från Asien. I Kina har de kristna nu börjat bli så många att landets ledare, på liknande sätt som Herodes, åter igen begränsar kyrkans möjligheter att verka.

Vår uppgift är nu mycket tydlig. Dels skall vi själva visa att det också från det sekulariserade Sverige fortfarande finns människor som vill vandra i de vise männens fotspår. Dels skall vi på olika sätt bistå våra medkristna, där de är omgivna av makthavare, men också vanliga medmänniskor, som tycker att deras positioner är hotade. Därför låter vi nu kollekten idag, vår avslutande julgåva, gå till Open Doors, organisationen som på olika sätt försöker komma våra förföljda medkristna till hjälp.

Det är viktigt också för oss att lämna gåvor till den Nyfödde. Nu förtiden blir det mer papper med tryck om värde på än guld. Kollekt är en viktig del av vår gudstjänst, inte bara idag. Och rökelse är vi ju förtrogna med i vår koinonia, som ett tecken på att våra böner i tillbedjan riktas till vår himmelske Fader och till hans Son, vår Frälsare.

Men låt oss komma ihåg att det skall bli mer än så. Redan i ingångspsalmen sjöng vi: ”Våra gåvor bliver, ej myrra, guld och rökelse. Vi vårt hjärta giver, åt dig, vår Gud, vår Frälsare.” Då blir det en Jul- och Epifaniahögtid i de vise männens efterföljd!

Psalm 128

Psalm efter Nattvarden

Psalm 37

Postludium

 

 

Nyårsdagen

Högmässa Nyårsdagen AD 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftetal

In nomine …

Jag vill börja denna gudstjänst med att tillönska Er, min familj i Herren, Ett Gott Nytt nådens år 2019 och bedja med Wallin för mig och alla förkunnare: O Du, som kröner året med Ditt goda! Giv att den ädla säd, som är Ditt helga Ord, av mig må utsås rätt, och falla i god jord. Amen.

Oremus …

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi börjar med den glädje vi har här i tiden, trots allt: Jesus säger i Joh. 10:10 Jag har kommit, för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Det är ett ord, som talar om för oss, vad Jesus vill ge: Ett glädjefyllt liv i tro. Det är en glädje över Guds nåd och den kommande saligheten.

Nu kommer vi till våra tillkortakommanden och försummelser här i tiden. Wallin skriver: Ögonblicken flyr, se till, att de i flykten bär dig fridens, icke förebråelsens avsked. Här kommer allvaret! Vi skall använda tiden på bästa sätt. Vi vet nog alla, hur vi borde bruka den, men det blir inte alltid så. En präst frågade en gång i söndagsskolan, om det fanns något, som Gud inte kunde se. Det var tyst en lång stund, tills en pojke räckte upp handen: Mina synder, ty de är dolda av Jesu blod!

Ja, Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd så sägande:

Predikan

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen.

Jesus vare allt mitt nöje, Jesus blive alltid när, Jesus mina sinnen böje, Jesus vare mitt begär, Jesus styrke kropp och själ, Jesus mig beskydde väl, Jesus vare i mitt hjärta, Jesus lise i all smärta.  Amen

Nyårsdagen firar vi namnet, som är över alla namn, namnet Jesus. För

att vi skall förstå betydelsen av ett namn, måste vi veta, vilka föreställningar man hade om namn i Israel. Vi påminner oss detta på nytt. Kände man en människas namn, hade man makt över och del i personen i fråga. När Jakob kämpade med Gud i nattens mörker, sade han: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”varför frågar du mig om mitt namn?”  Om Jakob hade fått veta den för honom okändes namn, skulle han ha ägt nyckeln till hans väsen. Han skulle då ha känt till, vad denne ämnade göra med honom. Han skulle ha kunnat vinna förståelse hos den obekante och därmed räddning. Men namnet uppenbarades inte för honom. 

Kyrkan uppenbarar namnet Jesus för människorna, för att de skall få del i det frälsningsbringande namnet. Vi kan jämföra oss med Jakob. Mörker omvärver oss. Mörker och förtvivlan. Framtiden oroar. Så kan vi få ljus och frid i namnet Jesus. Allt vad en människa behöver veta för sin frälsning ligger i namnet Jesus. Jesus är en biform av Josua och betyder: Jahve hjälper. I det namnet ligger det glada budskapet: Gud steg ned hit för vår frälsnings skull.  Du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder. Det ligger kraft i Jesusnamnet. I urkristendomen och i fornkyrkan ägde detta namn genom sin själva klang en sådan makt, att det botade sjuka och utdrev onda andar. Detta händer mera sällan nu; men ändå kan det sägas, att Jesusnamnets makt alltjämt är lika stor, kanske större. Ty detta namn rymmer nu icke bara begynnelsetidens underbara upplevelser – Jesu egen förkunnelse och kraftgärningar, Hans uppståndelse och Andens gåva – utan kristenhetens samlade erfarenhet under tjugo seklers kyrkohistoria är förknippade med detta namn. Hur brokig och motsägelsefull denna historia än ter sig, så uppenbarar den dock såsom helhet och i otaliga enskilda fall Jesu Kristi makt och världens vanmakt. Summan av kyrkans historia är den, att endast tron på Jesus kan skapa liv, segra över ondskan, över döden och Djävulen. Därför att detta efter två tusen år är klarare än någonsin, kan vi lugnt säga, att Jesu namn vid denna nyårstid har större makt an det någon gång innan har haft. Alltså kan vi hälsa det nya kalenderåret med allt vad det för med sig med glad förtröstan. Ty i Jesu namn måste det bli ett gott år, ett livets och segerns år, för Kyrkan i världen och därigenom för många i vida kretsar.

Vi sjunger så psalmen 47:- Säg känner du det underbara namnet …

Bibelns texter talar mycket om att bära frukt – vingårdar, träd.  Liknelsen idag talar om Guds stora tålamod. Det finns ännu en tid kvar till att bära frukt. Men det finns även en gräns för tålamodet. Här ser vi fikonträdet som den enskilde kristne. Liknelsen skulle även kunna tolkas på den enskilda församlingen eller Kyrkan i större sammanhang. Den kristne skall bära frukt. En kommentar säger, att den enskildes existensberättigande beror helt på om hon uppfyller sin bestämmelse. Hur svarar vi på Guds tanke om våra liv? Det är fråga om absolut beroende, absolut ansvar. Den tanken finns i Kyrkan, men behöver påminnas om, säger någon. Vi får inte glömma vårt ansvar i världen. Så kan man fundera över vad bära frukt innebär. Ja, inte är det väl enskilda handlingar, utan i den dagliga lydnaden under nåden.

Nyårshälsningen i denna text börjar med att förklara, att vi alltifrån kallelsen och dopet blivit omskötta av Vingårdsmannen. Inte av egen kraft eller förtjänst. Nej, allt är nåd. Det är vår Frälsare, som vi skall tacka för detta. Vi har fått så mycket av Herren. Han väntar Sig frukt. Ibland finner Han ingen. Då ber vingårdsmannen Jesus om anstånd – ber för trädet och fortsätter vårda det ömt. Vi får alla en ny nådatid efter varje synd och tillkortakommande.

En förkunnare anknyter till 3:je årg.:s evangelium. Vi kan tryggt möta det nya året, om vi dagligen ber i Jesu namn. Detta är viktigt!

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Vi överlämna oss då, o Jesu, förtröstansfullt i Dina händer, för det nya året, för våra kommande dagar. Gör med oss, vad Dig behagar, allenast låt Din förbön gälla. Rensa med tuktan de träd, som börjat bära frukt, att det må bliva mera frukt, innan Du inbärgar dem eller flyttar dem till den himmelska vingården. Amen.

Bön efter predikan: 

Evige, Allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet.

Du förbliver såsom Du är, och Dina år har ingen ände. Dig hembär vi på denna årets första dag tacksägelse och lov, att Du ej tröttnar att förlåta oss, syndare, utan dagligen möter oss med ny nåd. Vi prisar Dig, att Du skänkt oss Din Son och att vi, i Hans heliga namn, får nalkas Dig i bönen, vissa om att Du hör oss och beskär oss, vad vi behöver, så att intet skall fattas oss. Vi beder Dig: Förläna oss, som i vår Frälsares namn har begynt ett nytt år, att icke försumma Din nåd, utan tacksamt emottaga Dina gåvor. Hjälp oss att vandra på Dina vägar, i kärlek till varandra och i fast förtröstan till Din nåd, som förmår allt. I Din bok är våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, mottag oss då i Ditt oförgängliga rike. Genom Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Söndagens kollekt till Alsike blev               Kr. Kollekten idag tillfaller vår församling. På onsdag är det mässa kl. 1830 som på Söndag efter Nyår. Den mässan led av biskopen liksom predikan nästa söndag Epifania.

Psalmer: 196: – Låt mig börja med Dig, o min Frälsare kär, Varje år som Du giver mig än

664:- Höj jubel till Herren alla länder

  46:-  Låt mig få höra om Jesus, Skriv i mitt hjärta vart ord, sjung för mig sången så dyrbar

    47: – Säg, känner du det underbara namnet, Som till frälsning Gud oss gav

                  516: 1

                  516: 2 – 3

                  120: 1 – 4

    17:- Ge Jesus äran, frälsta mänsklighet! Han är den, som segrat i all evighet!

 

   

   

Annandag Jul

Psalm 113

S:t Stefanus dag – 2018    2:a årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

På Julnatten är allt så enkelt, närmast självklart. Fast man får naturligtvis bortse en smula från omständigheterna. Dit hör människor som tvingades att anpassa sig efter ockuperande myndigheter, och att det var så fullt av människor att ett hörn i ett stall var den enda plats, där Maria kunde få viss avskildhet för att föda. Men det är ju trots allt glädje och frid som präglar skildringen.

Dagarna runt högtiden däremot är det inte så enkelt och fridfullt. Det har ju råkat att bli så. Det dröjde bortåt 300 år innan kyrkan bestämde sig för att minnas och fira Jesu födelse. Det hade varit hans död och uppståndelse som sågs som det centrala i det kristna budskapet, i evangeliet. Och när man då började fira Jul och gjorde det vid midvintertid, fanns flera minnesdagar redan på plats. För det som man näst efter Påsken hade börjat fira, var minnesdagar för apostlar och martyrer. Och de har mer med Påsk att göra än med Jul, och blir vid en första anblick lite udda vid den här tiden av kyrkoåret.

Men när vi nu räknar med att den Helige Ande har lett kyrkans växt och utveckling, skall vi inse att det ligger en gudomlig pedagogik i det här att det nyfödda barnet har fått sina följeslagare. Det var ingen billig frid som etablerades med den första Julen i Betlehem. Nog för att Gud unnar oss julgran och julljus, julmat och julklappar, men det handlar ändå om den ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus talar om.

Så har vi nu samlats för att på Annandag Jul minnas S:t Stefanus. Jag skall strax återkomma till honom, men först något om de andra följeslagarna. I övermorgon, Fjärdedag Jul, skall vi minnas de menlösa, d.v.s. de oskyldiga, barnen. Med en gång blev det klart vad Jesus skulle komma att säga, som vi hörde i dagens Ev.: ”Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring!” De som makten haver här i världen reagerar med kraft mot allt som kan tyckas hota den. Till det förvridna i världen hör oviljan att leva i fred, om det inte tjänar en själv.

I fredags mindes vi aposteln S:t Tomas. Det som han blir ett exempel på är vår benägenhet att tvivla på goda nyheter. Misstänksamhet, snarare än tillit, blir lätt vår livshållning. I går hörde vi hur ”herdarna vände hem och prisade och lovade Gud för allt de fått höra och se”. Ja, Tomas fick till slut också han se, och kunde då säga: ”Min Herre och min Gud!” Vi har fått nåden att följa honom i mötet med Herren Jesus, men vi ser ju hur så många fastnar i tvivlet och misstron.

I morgon, Tredjedag Jul, är det minnesdagen för aposteln och evangelisten S:t Johannes. Då blir det mer enkelt. Det var ju han som kom in i den tomma graven och ”såg och trodde”. Samtidigt finns i honom en länk till Julen, för det var ju han som vid korset fick uppdraget att ta hand om Herrens moder Maria. De båda apostlarna blir, var på sitt sätt, en påminnelse om att det inte är nog att fira Jul genom att sjunga några julsånger och betrakta en julkrubba. Det som skedde skall leda till ett liv i tro.

 Johannes evangelium har en avslutande kommentar: ”Det är den lärjungen som vittnar om detta och har skrivit detta, och vi vet att hans vittnesbörd är sant.” ’Vittne’ är vad det grekiska ordet ’martyr’ betyder. Men det har ju kommit att få en speciell betydelse, och då är det dags för honom vi nu påminns om på Annandag jul, diakonen och martyren S:t Stefanus.

Det börjar med att han i enkel mening vittnar om Herren Jesus. När man då i en av synagogorna ifrågasatte hans budskap, kunde de inte ”hävda sig mot visdomen och Anden i det han sade”. Men det visade sig, som sedan ofta har upprepats i mänsklighetens historia, att det inte bara är politisk makt som inte tål att bli utmanad. Det gäller också intellektuella och religiösa maktpositioner. Nyheter och nyupptäckter som hotar att rita om kartan måste avvisas.

Då är man också i det här avseendet beredd att ta till alla upptänkliga medel, till slut våld om inget annat hjälper. Och så inträffar det förvridna att människor som väl hade ambitionen att söka sanningen om Gud, tog till falska vittnen för att hävda sin sak. När Stefanus då förklarade sig i ett tal, som dagens läsning ur NT hoppade över, blev de arga. Och när han vittnade om den himmelska syn han fick, ledde inte heller det till eftertanke. Argument, aldrig så starka, hjälper inte när makten, också intellektuell makt, utmanas. ”Alla störtade sig över honom på en gång och släpade ut honom ur staden för att stena honom.”

Så blev då Stefanus den förste martyren, i den mening ordet har kommit att få. Dessvärre har han inte blivit den ende. Kyrkans historia är blodig. Det är modernt att peka på alla missgärningar som har skett i kyrkans namn, däribland en hel del våldsdåd. Dem får vi erkänna, men kan påpeka att de som drabbat kristna slår det med råge. Så minns vi idag inte bara S:t Stefanus, utan också de många som efter honom dött för sin tro.

Vad värre är: det fortsätter än idag, i ökad utsträckning. Den stora engelska tidningen The Daily Telegraph påminde om det i sin ledare i går på Juldagen. Där noterades att över 3000 kristna i år har dödats för sin tro. Det är 8-10 om dagen, och dubbelt så många som förra året. Den engelske utrikesministern har beslutat att det här är något som måste få påverka hur Storbritannien formar sin utrikespolitik.

Något liknande märks inte i vårt land. När det noteras att kristna förföljs runt om i världen, svarar vår utrikesminister att man skall bekymra sig om all religiös förföljelse. Det är naturligtvis riktigt, men man bör ändå ta särskild hänsyn till det faktum att de kristna utgör 80 % av dem som drabbas av förföljelse. Organisationen Open Doors, som vi ju då och då tar upp kollekt till, beräknar att över 200 miljoner kristna på ett eller annat sätt diskrimineras. Det är ung. var tionde.

Än så länge, men vi vet inte hur länge, slipper vi blodigt martyrium i Europa, möjligen har det funnits en religiös ton i något terrordåd. Men helt säker står inte religionsfriheten, diskussionen om friskolor på religiös grund visar det. Och det anses opassande att komma med kristna argument i samhällsdebatten. Det blir en tydlig kontrast till hur man är angelägen att ta hänsyn andra minoritetsgruppers synpunkter.

Den överhängande risken för ökat förtryck skall vi ta med, när vi nu i S:t Stefanus koinonia firar vår skyddspatrons dag. Det var väl en av orsakerna att vi valde just honom. Vi ville vittna om Herren Jesus, utan några anpassningar till vad kulturklimatet finner lämpligt.

Och vi bar med oss erfarenheter att inte vara välkomna, inte ens i det kyrkosamfund där vi kommit till tro och var aktiva. Vi upptäckte att en del av dem som vi trodde var vår medkristna, i själva verket var våra motkristna. Hittills har vi uthärdat den ovilja som mött oss. Vi tar nu S:t Stefanus som förebild för att stå fast också om och när det blir hårdare tider.

En andra anledning till att vi valde S:t Stefanus att inspirera oss, var att han var diakon, en av de första sju. Kyrkans historia har lärt oss att det att i Kristi efterföljd bry sig om och hjälpa drabbade medmänniskor, är ett kraftfullt vittnesbörd. Så kunde också Petrus i sitt första brev komma med maningen: ”Uppför er väl bland hedningarna, så att de som anklagar er för att vara onda ser era goda gärningar och prisar Gud.” Det var det här som gjorde slut på omfattande förföljelserna i fornkyrkan. Vanliga människor fann det till slut vara orimligt att man skulle jaga goda och vänliga människor.

Det är inte lätt för oss i en liten koinonia att ta diakonalt ansvar för medmänniskor. Vi har ju fullt upp att göra med att bara överleva. Men skall vi bli något annat än en grupp som vårdar sina egna intressen, får vi inte glömma bort dem vi har runt oss. Så även om vi har skäl för att det inte blir så mycket av vår diakonala ansvar, skall vi ha lite dåligt samvete. Inte heller i det här får vi glömma bort att vi har valt S:t Stefanus som vår förebild.

Annandag Jul, när den nu har kommit att infalla på den gamla S:t Stefanus dag, ger oss ett realistisk perspektiv på hur budskapet om den nyfödde Frälsaren tas emot. Fast vi hörde det redan i Ev. igår: ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.” Dessbättre är det inte den enda möjliga följden: ”Men åt alla som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.”

 

Psalm 348

 

 

 

Juldagen

Juldagen – 2018    2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

119:-, dansk, 122:-, 121:-, 127:-

Det är något barnsligt med kristen tro, tycker många. Det gäller det yttre. Det märktes tydligare förr, då mängder av barn gick i söndagsskolan, utan att det ledde till att fler gick i kyrkan som vuxna. Och fortfarande är det många som har haft en enda kontakt med kyrkan, och det var när de döptes strax efter att de blivit födda.

Men det kan gälla innehållet också. Mycket av det som berättas i Bibeln, och för den del om Jesus, kan väl ingen förnuftig människa tro på, tänker många. Att tro på det där med under, det är som att tro jultomten finns. Det är spännande för barn, men när man har växt upp, får man klart för sig att det är någonting man roar barn med.

Kristen tro är något barnsligt. Egentligen vet man inte hur rätt man har. För det som hör ihop med barn handlar inte bara om att vara omogen och att ofullständigt förstå hur saker och ting verkligen förhåller sig. Det finns något positivt med att vara barnslig också. Då handlar det om att enkelt ta saker som de kommer utan att krångla till det, som vi vuxna ju har förmåga att göra. Det handlar om att möta andra med tillförsikt att de vill ens bästa. Naturligtvis får ett barn ganska snart klart för sig att man inte kan lita på vem som helst, men det där att utgå från att man måste misstro andra, är inte ett barns livshållning.

Att kristen tro är barnslig har på sitt sätt sin grund i att Jul är den inledande kristna högtiden. Det handlar om ett nyfött barn. Kyrkoårets två centrala högtider handlar om livets början och slut, om ett barn som föds och om just den människans död. Men båda sakerna ges ett gudomligt sammanhang, och därför öppnar för något utöver det vanliga.

Det hör gudomliga tillägget syns tydligast vid Påsken, då budskapet når oss om att döden inte står som det obevekliga slutet på det mänskliga livet. Men också Julen för med sig en gudomlig hemlighet, på sätt och vis svårare att se. Här finns ju inget så märkligt som en tom grav, utan något mycket vanligt, ett barn föds. Även om omständigheterna var enklare än vad vi är vana med, så är det inte svårt att föreställa sig hur det var.

Men redan här börjar alltså det barnsliga i vår kristna tro. För det som med bestämdhet meddelas är ju att det trots allt inte var ett vanligt barn som föddes. Det var Gud själv som bestämt sig för att bli människa. Det fick herdarna på sitt sätt reda på av ängeln: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” I det som utgör julhögmässans Ev., inledningen till Johannesevangeliet, sägs det ännu tydligare: Det gudomliga Ord som fanns från början, före allt annat, ”blev människa och bodde bland oss”, ”blev kött”, om vi skall använda det gamla uttrycket.

Det har här en gudomlig hemlighet, lika mycket som i Påskens budskap om en människa som uppstår från de döda. Så heter det också i en gammal antifon, tonsatt av många: ”O magnum mysterium”, ”O stora hemlighet”. ’Hemlighet’ betyder här naturligtvis inte någonting som man försöker gömma, utan något som det är svårt att förstå sig på. Det som till det yttre ser ut att vara något helt vanligt, att ett barn föds, rymmer i själva verket en stor hemlighet. Det handlar alltså inte om att barn vilket som helst, utan om Guds Son som har kommit till oss.

Nu har vi sedan 1:a sön. i Advent förväntat oss något annat. Då var det profetiska löftet: ”Se, din konung kommer till dig”, och han skulle vara ”segerrik”. Det stämmer ju inte alls in på ett nyfött barn, som i allt beroende av att bli omhändertagen. Så var det inte heller i an annan av profetiorna, den om ”Betlehem i Efrata”: där handlade det om ”en härskare över Israel”.

Men det här var nu inte det enda som sades i profetiorna. Vi har idag hört Jesaja förmedla det gudomliga löftet: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given.” Och profeten hade dess för innan sagt att ”jungfrun skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel”, ett namn som ju betyder ”Gud med oss”.

Men även om det som skedde var i enlighet med de profetiska löftena, om än inte dem man i första hand tänkte på, så förblir det en gudomlig hemlighet. Gud är ju inte det första man tänker på, när man ser ett nyfött barn. Här finns en rad av motsägelser. Gud, som är den som har skapat världen och allt vad den rymmer, blir själv en skapad varelse. Han som är starkare än allt annat, blir något ytterst svagt och hjälplöst. Han som är den evige, går in under tidens villkor, med ett liv av bara lite drygt 30 år framför sig.

Men kristen tro är alltså barnslig, i den meningen att vi inte får en riktig bild av Gud, om vi inte tar med barnet i krubban i Betlehem. För det handlar inte bara om en Gud som man måste falla ner i vördnad inför, som Jesaja, han med profetiorna om barnet som skall födas, hade upplevt. Han hade fått se Herren, där ”han satt på en hög och upphöjd tron”, och varit tvungen att säga: ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar.” Många liknande erfarenheter berättar GT om.

Men nu har Gud, säger oss Julens evangelium, blivit ett nyfött barn. Och ett sådant känner vi ömhet inför. Om vi känner oss lite rädda, så är det för att vi inte skall skada det, inte skall kunna ta hand om det på rätt sätt. Gud är inte bara någon att frukta, utan också att vilja ta hand om. Vår bön i ett liv som inte alltid är lätt, är naturligtvis att Gud skall bära oss i sin famn, men här är det vi som förväntas ta honom i våra armar.

Ja, med Jul blir mötet med Gud mycket enkelt och barnsligt. Högmässans Ev. började med det mycket stora, det som var långt före denna världen: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Men det skedde att ”Ordet blev människa”, ”blev kött”, och så kan Johannes inleda sitt första brev med att betyga, som vi hörde i Ep.: ”Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende.” Det är Julens gudomliga hemlighet: Gud kan vi ta på!

Med det här blir också livet i den kyrkan på många sätt barnsligt enkelt. Julens hemlighet, ja, hela hemligheten med Jesus, kommer man inte åt med predikningar och föreläsningar. Sådana behövs, det visar ju NT med apostlarnas undervisning om hur man skall förstå vem Jesus var och vad det han gjorde betydde. Men mer handlar det om enkelt berättande om vad som hände med honom. Barn vill veta hur det är, det är först i andra hand de frågar vad det beror på.

Och det är också barnsligt i den meningen att man lär sig genom att göra och öva. Man förklarar ju inte tekniskt hur man knyter en sko, utan man visar hur det går till, sedan får barnet pröva själv och sakta men säkert lära sig hur man gör. Så lär man sig också hemligheten med Jesus genom att tillsammans med andra fira gudstjänst. Man lär sig att be och, inte minst, lär sig att umgås med honom genom att fira nattvard. Det är till att börja med lika enkelt att förstå sig på, som det här med ett nyfött barn. Att hålla måltid tillsammans med andra är något vi alla vet vad det är.

Men sakta med säkert förs man med nattvarden in i hemligheten med Jesus. Det som till det yttre är en enkel måltid med bröd och vin, rymmer en hemlighet. Det är honom som föddes i Betlehem som vi möter och får gemenskap med. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem”, heter det i en psalm, som dessvärre har lite för knepig melodi att sjunga, ”O, sakrament, som oss i nåd bereder, att Gud, den evige, på jorden se.”

För att vi skall passa in i det här att kristen tro är barnslig, krävs att vi själva blir barnsliga. Det var vad Jesus skulle komma att säga: ”Jag prisar dig Fader, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för små barn.” Att vara vuxen, med ett förnuft som alltför ofta blir begränsat av förutfattade meningar, leder inte rätt. Det är inte så man kommer hemligheten med barnet i Betlehem. Det sker genom att man själv blir som ett barn, med den enkelhet och tillförsikt som präglar ett barn.

Julens maning blir därför: Gör som Gud, bli ett barn!