Alla inlägg av Jan

3:e sön efter Epifania

Psalm 8

Psalm 658

Psalm 362

3e sönd ef. Epifania: St. Sigfrids kyrka, Stockholm

Texter: 2 Kung 5:1-4, 9—15; 2 Kor 1:3—7; Joh 4:46—54 (1986 års evangeliebok)

Psalmer: ingångspsalm: 8:1-3 ; psaltarpsalm: 658 (Hos dig är livets källa); gradualpsalm: 362:1-4 (O helge Ande, dig) ; tillredelsepsalm (två delar): bett Hans-Åke välja någon som församlingen brukar uppskatta; psalm vid avdukandet: Se Jesus är ett tröstrikt namn; slutpsalm: 28:1-4 (Så älskade Gud världen all)

——————

Nåd vare mer er och frid från Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, låt oss be: Herre, helga oss i ditt Ord, ty ditt ord är sanning. Amen!

Inledning

En god vän till mig gifte sig för ungefär fem år sedan. Paret hade omedelbart försökt att få barn. Några år gick och eftersom ingenting hände uppsökte de sjukvården för utredningar. Paret fick till slut beskedet att det var helt omöjligt för dem att få barn. Av hänsyn till dem behöver jag inte säga vad det var. Till saken hör att min vän också har en annan fysisk svaghet som han lidit av i många år och också sökt många läkare för. För honom innebar detta ytterligare ett stort lidande. Men hans fru sa att hon litade på Gud och han tänkte att hon hade rätt. Och efter ett par år var plötsligt hans fru gravid.

När de i detta skede uppsökte sjukvården igen var barnmorskan helt chockerad. Hon sa att det var omöjligt. Så hon gick och hämtade en överläkare som blev än mer chockerad och han gick i sin tur och hämtade ytterligare två överläkare, som cirkulerade i undersökningsrummet av eufori. En av överläkarna namngav då barnen, för det var nämligen tvillingar, till mirakelbarnen. Därutöver fick paret 16 månader efter tvillingarnas födsel ytterligare ett barn. Detta barn kallade personalen på kvinnokliniken för hallelujabarnet.

Detta är tre stora mirakel som inträffat i Sverige alldeles nyligen. Föräldrarna, som är frimodiga kristna, har berättat för grannar och vänner om det inträffade. De berättade även för sjukvårdspersonalen, som visste att det hela egentligen var omöjligt, om varför det hänt.

Händelsen har väckt många frågor hos mig. För det första: tänk om jag oftare kunde ha tron att Gud kan höra min bön, hade jag då inte bett starkare och mer hängivet? För det andra, hur många av de som hört detta vittnesbörd har kommit till tro på grund av det? Har de tre överläkarna börjat gå i kyrkan? För det tredje: min vän fick genom Guds nåd tre barn på ett mirakulöst sätt, men ska han också resten av sitt liv behöva lida av den fysiska svaghet som han har och som orsakar honom stort lidande. Kan inte Gud låta lite av sin mirakelkraft över barnen spilla över på hans kropp så att han kan slippa sin smärta?

Dagens evangelietext gäller ett av Jesu underverk, eller tecken som evangelisten Johannes kallar dem. Johannesevangeliet är uppbyggt kring sju tecken varefter det i de flesta fall Jesu undervisning följer. Och dagens predikan inleds i tecknet.

  1. Jesu tecken talar om Jesus

Det grekiska ordet för tecken, som också används av Johannes i dagens evangelium, är ordet semeia — ”Om ni inte får se tecken och under1, tror ni inte.” Vad vi nu fäster oss vid är endast ordet tecken. Semeion, eller här i pluralis semeia — på svenska tecken.

Av det grekiska ordet kommer vi att tänka på semantiken, det vetenskapliga ämnet som studerar språks eller teckensystems innebörd. Detta vetenskapliga ämne är mycket brett och dess ställning är delvis omdiskuterad. I centrum står emellertid ords betydelse och dess förhållande till hur orden uppfattas av olika människor och ords mening bildas.

När det gäller Jesu tecken, hans underverk, är det alldeles klart hur dessa ska förstås. De ska säga något om Jesus. Vad har Jesu förvandlande av vatten till vin för betydelse, ja det säger något om Jesus. Flera bokstäver bildar ett ord som genom inlärning från barnsben skapar bilder i våra huvuden avseende verkligheten. Språket representerar något; Jesu tecken representerar något.

Just detta tecken, där Jesus uppväcker den kungliga ämbetsmannens son, säger att Jesus är i gemenskap med himmelens och jordens skapar, och har makt över livet. Ser vi inte detta när vi tar till oss underverke, är vi likt barn som lärt sig läsa ord, men som inte reflekterar över vad som står i texten. Eller likt en vuxen som läser en svår bok som han eller hon inte förstår. Texten läses, men meningen går inte fram.

Jesus uppväckte ämbetsmannens son. Detta tecken säger något om Jesus: att han har makten över livet — också våra liv. När vi nu ser närmare på evangelietexten som sådan, stannar vi först upp inför Jesu reaktion på den kungliga ämbetsmannens bön:

  1. Jesu tecken blir till dom, för den som inte tror på Jesus

Ett återkommande tema i Bibeln är människor som får möta tecken på Guds makt eller godhet, men som ändå inte vill tro på Gud. Alltifrån Egyptens kung till de tio spetälska som Jesus botar, men där endast en återvänder till Jesus för att tacka honom. I det bibliska budskapet läggs ett särskilt ansvar på oss att förvalta den nådetid och de nådestunder som vi får. I annat fall kan nådetillfället istället bli till dom över oss.

Trots att de kände till Gud prisade de honom inte som Gud eller tackade honom […] Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär […]” (Rom 1); ”Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten. […] Den som faller på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.” (Matt 21:41, 43).

Det finns alltså en ambivalens gällande de tecken som Jesus vill tala till oss med. Det är inte självklart att de leder till tro, åtminstone inte i varje stund där vi tror oss behöva dem. Ibland vill vi ha dem för vår världsliga trösts skull. Ibland vill vi ha uppmuntran för att klara vår vardag. Vi ber inte alltid om dem, för att vi i grunden mest av allt vill ha Jesus själv.

I dagens evangelium förefaller de trots allt leda till tro. Den kunglige tjänstemannen kommer fram till Jesus och ber för sin sjuke sons liv. Jesus konstaterar: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.”2 Man kan ana, att det är på gränsen att de blir till välsignelse. Folket i Galiléen kan inte ta till sig Jesu budskap, utan kräver mer än så, och denna gång får de ett tecken. Om det sedan leder till långsiktig tro och välsignelse för alla de människor som skådade det framgår inte av texten.

För egen del behöver vi återvända till Herren i bön om förlåtelse och be att de nådesstunder vi fått och alltjämt får — vårt dop, nattvardens sakrament, men även vår enskilda andakt och de bönhörelser som vi önskar — ska bli till välsignelse för oss. Vår oförmåga att ta till oss Jesu välgärningar blir ofta till dom för oss, men Jesus Guds sons blod renar oss från all synd. På grund av Jesus kan tecknen bli något annat.

  1. Jesu tecken blir till välsignelse, när vi tror på Jesus

Så hur blir då Jesu tecken, eller för den delen alla hans nådesunder, till välsignelse för oss. Svaret är: vi tar emot dem som Guds gåvor, genom den tro som Gud vill ge oss.

I evangelietexten ber den kungliga ämbetsmannen: ”’Herre, kom innan mitt barn dör!’ Jesus svarade: ’Gå, din son lever. Då trodde mannen det ord som Jesus sade till honom och gick.”

Den kunglige ämbetsmannen tog emot den tro, som den helige Ande gav honom. Framför honom låg en resa på minst sex timmars gångfärd. På den tiden fanns ju inte ens konservburkar med snöre emellan. Och han gick omedelbart. Om han från början hade varit stationerad hos sin familj i Kapernaum och även gått till Jesus framgår inte av bibeltexten men först efter många timmar fick han meddelandet från sina mötande tjänare att hans son hade blivit frisk, vid just den timme då han träffade Jesus.

Då Jesus talade till honom med löftet om att hans son var frisk, ifrågasatte han inte Jesu ord utan tog dem för sanning. Nu blev ju sonen frisk i samma stund som Jesus uttalade orden. Låt oss inte begå misstaget att tro, att mannens bejakande var skälet till att sonen blev frisk. Ingenting av mannens förtjänster — hans ihärdighet, eller hans goda bakgrund — ledde till välsignelsen. Ingenting i vår fromhet kan heller leda till vår välsignelse. Tvärtom går vi ofta bort från Guds goda bud till oss genom våra synder och underlåtelser.

Gud till ära: Tecknet blev inte till dom för mannen. Han skyllde inte tillfrisknandet på tillfälliga eller naturliga omständigheter. Nej det blev till välsignelse eftersom han trodde på Jesus. Det enda han gjorde var att han kom till Jesus, och trodde på hans ord.

  1. Jesus vill skänka oss den tro, som välsignar oss

I evangelietexten står det först om mannen att han trodde Jesus ord. När han hade fått tillfrisknandet bekräftat kom han dock till tro med hela sin familj. Man kan här märka att det kan vara en skillnad mellan den goda saken att ta emot Guds gåvor tacksamt och att leva i verklig gemenskap med Herren.

Ofta tackar kristna Gud för att de får leva och för att han skapat oss. Vi kan känna tacksamhet och verklig glädje över Jesus. Allt detta är gott och bra. Men en del av detta kan även den som inte lever i verklig gemenskap med Herren. Många människor tror på något högre. Det gör de rätt i. De har upptäckt skaparen och förstår att de har ett inre värde som inte beror på dem själva. Även kristna kan leva i en yttre fromhet. Vi går enträget i kyrkan och håller vår andakt.

Det behöver dock också gå på djupet i oss. Herren behöver beröra våra hjärta så att vi verkligen kommer till tro. Denna tro kan endast Gud uppväcka hos oss, och den ges oss för Jesu Kristi skull då han tagit på sig de synder som skiljer oss från honom. Jesus vill skänka oss den tro, som välsignar oss på djupet och ger oss evig frälsning.

Avslutning

Så: Jesu tecken pekar på Jesus och vill hjälpa oss att ta emot honom. Om vi inte vill förstå tecknen blir de till dom för oss, då vi inte förvaltar dem som de nådesstunder de är. Genom Jesu död på korset, då han tagit all vår synd på sig, kan Jesu tecken bli till välsignelse för oss. Och Jesus vill skänka oss den tro som leder till verklig välsignelse för oss, den som ger oss gemenskap med honom.

Amen.

Låt oss be

Kyrkliga tillkännagivanden

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med sitt Ord, tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärta, så att vi inte må vara glömska hörare, utan dagligen tillväxer i tro, hopp, kärlek och tålamod, intill änden, och så blir evigt saliga. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen!

SKRIFTETAL/BEREDELSEORD

2 Kor 1:3—7:

lsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud! 4 Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. 5 Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får. 6 Om vi är trängda, är det för er tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, är det för att ni ska få den tröst som ger kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. 7 Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

I dagens episteltext uttrycker aposteln Paulus den starka gemenskapen mellan honom och församlingen i Korint. Relationen mellan honom och Timotheus å den ena sidan, och korintierförsamlingen å den andra sidan hade nu blivit ganska ansträngd. En viktig fråga var att en del av korinitierförsamlingen ifrågasatte honom som apostel över huvud taget.

Paulus betraktade likväl församlingen som sitt eget barn och såg, som vi märker på andra ställen i hans brev, en nära gemenskap mellan honom och församlingen.

I sitt brev försöker Paulus inte direkt använda sina svårigheter och livsfaror för att direkt påkalla församlingens sympati. Han säger inte främst: jag har riskerat livet för hednamissionen så tag mig på allvar! Tyck synd om mig! Nej han säger, jag har riskerat livet, och det var för er skull. Gud har tröstat mig, och det är för att ni ska få trösten. Vi har fått erfara Kristi lidanden och varit trängda — det har varit för er tröst och frälsning. ”Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.”

Paulus och församlingen står i en osäker ställning till varandra, och Paulus lyfter fram sina lidanden som inte varit för hans skull, utan för församlingens skull.

—————

Även vi idag är sammanlänkade med varandra. När en lem lider, lider hela kroppen. När vi gör fel och misslyckas i kärlek till varandra som kristna, lider i en mening alla kristna. Men betraktar vi det på det sättet? När vi idag kommer till Herrens heliga nattvard, behöver vi pröva oss själva. Håller vi måttet när det gäller vår kärlek till vår medmänniska? Tolkar vi allt till det bästa? När de vi är beroende av — för Paulus var det församlingen, för oss kan det vara vänner, familj eller andra kristna — ifrågasätter vi oss: sätter vi våra intressen främst, eller söker vi Guds intressen? Ska vår nästa tjäna och bekräfta oss, eller ska vi tjäna vår nästa?

Låt oss be och bekänna.

1 seméia kai térata

2Man kan diskutera om v. 48 ska tolkas på det sättet, som i grekiskan har [mä]+konj, dvs. grekiskans starkaste negation: ungefär, ”Detta folk kan verkligen inte tro utan tecken…”

Psalm 42

Psalm 28

Postludium

 

2:a sön efter Epifania

Psalm 100

Psalm 664

Psalm 332

Predikan på 2 e. Trett. (III) 1983 års Ev.bok

för S:t Stefanus Koinonia i S:t Sigfrids kyrka 19 Jan 2020

över Jes 35:1-6. Heb 2:9-10. Joh 5:31-35.

av Kåre Strindberg

Firningsämne: Jesus visar Sin härlighet

Beredelseord: Joh 7:37-38.

Psalmer: SvPs 100. 664. 332. 113:1-3, 4. 432. 132: 2-3

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi firar idag den andra Söndagen efter Trettondedagen.

Den är den tredje av de sju trettondedagshelgerna,

eller Epifánia = gr. ”Lysa över, synlig uppenbarelse”.

Trettondedagstiden är perioden då vi särskilt firar

att Herren visar sin härlighet.

Det nya Gudsriket har brutit in

i.o.m. Frälsarens, Jesu Kristi ankomst.

Epifania handlar om uppenbarelse.

Säker kunskap om Gud, Hans vilja och rike

kan bara vila på vad Gud Själv har uppenbarat.

Våra föreställningar måste anpassa sig efter

vad Herren har uppenbarat.

De motstridiga religionerna och de splittrande teologierna

är tecken på att människor inte har följt detta.

Bibelläsningarna idag är mäktiga och härliga.

Jesaja skådar från sin forntid

hur hans karga och glädjelösa samtid

skall avlösas av en fröjdefull tid,

då öknen och ödemarken skall blomstra.

Efter profeten Malachí på 400-talet f.Kr.

har det varit tyst och öde i Israel

och inga profeter har talat trösteord till framtiden.

Men Jesajas profetior ligger ännu och glöder

och talar in till Johannes Döparens och vår egen tid;

Den messianska tiden.

Ja, hela skapelsen skall få ta del av hur Herrens härlighet

befriar Sitt folk och hela skapelsen:

”Den skall blomstra skönt och fröjda sig,

ja, fröjda dig och jubla” (Jes 35:2).

”Säg till de modfällda:

Var frimodiga, frukta inte” (Jes 35:4).

Guds rike har kommit!

Nådens tid är här!

Men Ordet blev motsagt – då som nu.

Tillvaron är inte entydig och Moses instruktioner

och Jesajas vision motsägs av många destruktiva krafter,

ofta under religionens täckmantel.

För att kunna se att något avgörande nytt har brutit in

så förutsätter det tro och vilja till efterföljelse.

Med trons ögon i den troende församlingens gemenskap

kan man tolka verkligheten och se visionen.

Tecknen på att den nya tiden har brutit in

ger aposteln och evangelisten Johannes

i sina ögonvittnesskildringar.

Johannes Döparen frånkänner Gudsfolkets officiella representanter

att de hade verklig Gudskunskap och Gudsgemenskap.

De står utanför.

De är sekulariserade mitt i deras religiösa nit.

Jesus menade att Hans vittnesbörd om Sig Själv inte var avgörande.

”Eget beröm luktar illa”, brukade vi säga på Mammas gata.

”Om Jag själv vittnar om Mig, är Mitt vittnesbörd inte giltigt.

Men det är en annan som vittnar om Mig.”

Det gör Johannes Döparen och profeterna i GT

och fr.a. Gud Fader genom evangelierna.

Vittnesbörd är en allvarlig sak.

Därför finns särskilt Andra och Åttonde buden:

”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn”, och

”Du skall inte vittna falskt mot din nästa”.

Man får inte säga någonting om Gud som inte ar sant.

De modernistiska teologerna borde darra

och ligga sömnlösa om nätterna,

” ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad

som missbrukar Hans namn.

Tron är en Guds gåva och förmedlas genom förkunnelsen i predikan,

i proklamation och vittnesbörd av trovärdiga.

Därför uppmanar Judas i sitt brev:

”kämpa för den tro som en gång för alla

har anförtrotts de heliga” (Jud 3).

Guds lag skall ha en fortsättning i våra världsliga lagar.

Domarreglerna är förord av Olaus Petri

till Sveriges Rikes Lag.

Läs dem gärna en gång till, vid tillfälle!

Brister i rättskipningen var ett återkommande tema

i profeternas sociala förkunnelse.

Vid rättsröta uppväcker Gud oss till örlig, till krig.

Det finns bara en värld och en gemensam verklighet

som vi alla måste lära oss att leva i.

Där människor förväntar sig någonting av Gud

just i deras liv, i deras kyrka, i deras område,

där får Guds Ande spelrum.

Då kan Guds härlighets ljus återspeglas

och människor få uppleva en förnyelse

både kvalitativt och kvantitativt.

Herrens härlighet måste dessvärre gå igenom lidande.

”Genom Guds nåd skulle det komma alla tillgodo

att Han fick möta döden”, skriver aposteln i dagens epistel.

Om inte Herren Själv kunde välja bort allt lidande,

så ska inte heller vi räkna med att alltid

kunna slippa ifrån varje prövning.

Jesu makt visade bl.a. att lidandet inte var slutgiltigt.

Hans allsmäktighet visar sig i

Hans slutgiltiga seger över döden

och undren då Han botar, än idag,

och uppväcker döda,

men inte att Han aldrig möter motsägelse, motstånd och motgång.

Det krävs tro och mod att kunna se mönster och sammanhang

mellan ljusglimtarna.

Låt oss dela med oss av vittnesbörden med varandra

i Kristi världsvida kyrka

och bland våra egna församlingsmedlemmar

vad man varit med om, och vad andra berättar om

vad de har varit med om, ty

”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet” (Heb 13:8).

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet. AMEN

Psalm 113

Psalm 432

Psalm 132

Postludium

Sön e Epifania

Psalm 69

Psalm 378

Psalm 246

Högmässa 1:a sönd. ef. Epifania 12/1-20

S:t Sigfrids kyrka kl . 1100

Texter: Jes. 42: 1 – 7, Apg. 19: 1 – 7, Mark. 1: 9 – 11

Liturgisk färg: vitt

Skriftetal

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Idag i vårt skriftermål skall vi betrakta Guds omsorg med Sitt egendomsfolk genom de förbund, som Han slöt med det. Vi känner till de tre: det första med Noa – tecknet var regnbågen; det andra med Abraham – tecknet var omskärelsen och det tredje med Mose – tecknet var stentavlorna med de tio budorden. Herren ser efter Sitt egendomsfolk, och Han uppmanar dem ständigt att följa och lyda Honom. Han sänder Sina profeter, däribland Hesekiel på 500-t f. Kr. Herren talar genom honom i 16: 60 Men sed an skall Jag minnas förbundet Jag slöt med dig i din ungdom, och Jag skall upprätta ett evigt förbund med dig. Genom omskärelsen bekände Sig Jesus till Israels folk. Det blev sagt, att Han skulle frälsa folket från deras synder, men även för hela världens. Genom Jesus ville nu Gud i enlighet med profetian hos Hesekiel upprätta ett nytt förbund gällande hela världen. Här är förbundstecknet det kristna dopet. Man kan också tolka orden från Hesekiel, som att Gud alltid vill tänka på det förbund, som Han slöt med dig, då du döptes. Detta förbund med dig och med världen vill Gud icke bryta. Han sörjer över dem, som inte vill ta emot Hans gåva.

Egentligen blir då det första i detta skriftermål ett tack, ett tack för att Gud tar hand om Sitt egendomsfolk, både det gamla såväl som det nya.

Bekännelsen måste bli, att vi inte lever i vårt dop. Det visar sig väl lite olika för var och en av oss, men det gäller, som det står i syndabekännelsen, våra felsteg och underlåtelser, våra skötesynder. Du vet, och Gud vet, vilka de är.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Söndagarna efter Trettondedagen behandlar uppenbarelsen av vem Jesus är. Vi börjar då med Jesu dop. Vi har firat Jesu födelses fest och hört om änglauppenbarelsen. Heliga tre konungar har kommit för att ge den nyfödde judakonungen sin hyllning. Dessa är de första berättelserna, som visar vem Jesus är. Nu förflyttas vi till tiden för Jesu verksamhet.

Jesu dop i Jordan är portalen till Jesu messianska verksamhet. Förra söndagen fick vi se en bild av den Heliga Familjen som en vanlig familj, oron över barnets bortovaro, ilskan och glädjen, när Han återfanns. Då säger Jesus, att Han bör vara där Hans Fader är. Vi kan ställa frågan: ”När blev Jesus medveten om Sin kallelse och uppgift?” Jag hörde en gång ett program om Talmud och dess forskare. Där driver man, om jag fattat rätt, frågandet och diskussionen in absurdum. Man menar, att man måste dyka ner i texterna, med risk för att drunkna. Endast så kan man finna sanningen. – När blev Jesus medveten om Sin kallelse? Hur var det, när Han var ett litet barn? Han gjorde lergökar, som Han sedan gav liv. En söt historia, men knappast trovärdig. När Han föddes in i världen, måste Han väl ha drabbats av samma begränsningar som vi? Men Han var ju samtidigt Gud? Men räckte Hans barnsliga förstånd till för att fatta detta? Hade Han inte först börjat fatta vid tolv års ålder? Ja, så kan man fortsätta diskutera och debattera för att försöka komma sanningen närmare. En slutsats kan vi dra av dagens text: Vid tidpunkten för dopet var Jesus medveten om Sin kallelse.

Berättelsen om Jesu dop är mer detaljerad hos S:t Matteus. Initiativet till dopet ligger helt hos Jesus. Kommande till ”Sitt” Galiléen infinner Han Sig hos den döpande Johannes vid Jordans nedre lopp. Johannes ville hindra Honom och sade: ”Det är jag, som behöver döpas av Dig, och nu kommer Du till mig.” Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt, som hör till rättfärdigheten.” Dessa ord utgör en nyckel till vad som sker. Johannes´ dop är en av Gud anvisad väg till rättfärdighet. Matt. 21: 32: Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.

Nu når denna rättfärdighetens väg sitt mål. Johannes´ förkunnelse var ett styckverk, men en förberedelse till vad komma skulle. Efter att ha låtit sig sänkas ned i vattnet, en bild av nedstigandet i döden och avläggande av den gamla människan, tar Jesus själv steget uppåt igen, en öppnad himmel till mötes. Därifrån kommer härligheten och Anden, vilka nu skänkes Honom. Den messianska kallelsen får sitt uttryck i den himmelska rösten. Orden är en kombination av Ps. 2: 7: Du är Min son, Jag har fött dig idag, och Jes. 42: 1 och 44: 2: Detta är Min tjänare, som jag ger kraft, Min utvalde, som jag har kär. Så säger Herren, din skapare, Han som formade dig i moderlivet, Han som hjälper dig: Var inte rädd, Min tjänare Jakob, Jeshurun, som Jag har utvalt.

Jesus, Sonen, insätts här i sitt kall som Messias och likaså som den Lidande Tjänaren. Vi kan förutsätta, att berättelsen går tillbaka på vad Jesus berättat för lärjungarna om Sina upplevelser och vad Han lärt dem om Sin persons hemlighet. Vi vet ju, att lärarna vid denna tid samlade sina lärjungar på kvällen och gick igenom vad som sagts och skett under dagen. Naturligtvis har Jesus gjort detsamma med Sina lärjungar, samtalat om dagens händelser, vad Han sagt samt vad det betydde.

Uttrycket uppfylla allt som hör till rättfärdigheten är dubbelbottnat. Å ena sidan betyder det: ”utföra allt vad Gud vill och har bestämt för återställandet av ett riktigt gudsförhållande.” Jesu dop sätts därmed in i den frälsningshistoria, rättfärdighetens väg, som går genom Gamla Testamentet, framträder i Johannes Döparen och når sin höjdpunkt i Jesu liv, präglat av lydnad mot de dittillsvarande yttre formerna. Å andra sidan syftar uppfyllandet av all rättfärdighet fram mot det faktum, att mänskligheten i sin helhet genom Jesus skall ställas inför en ny fullständig rättfärdighet, det vill säga ett återställt och helgjutet gudsförhållande.

Så är det också med Jesu dop. Fastän Han är syndfri, går Han, som Sitt folks Messias, solidariskt in under det, som är ett sista uttryck för Israels frälsningsväg. Genom Jesu död och uppståndelse blir det ett nytt innehåll i dopet.

Johannes Döparen ger vittnesbördet om Jesus i S:t Johannes 1: Där är Guds Lamm, som tar bort världens synd. … Han är den, som döper med helig ande.

Gud öppnade himmelen över Jesus vid dopet. Så öppnar Han himmelen över den, som vill följa Jesus efter.

Jesu dop var alltså inledningen på Jesu gärning men också till det dop, som Jesus talar om i Luk. 12: 50: Men Jag har ett dop, som Jag måste döpas med, och Jag våndas, innan det är över. Från Jordanstunden är Jesus Guds Lamm, det vigda offret för världens synd. Genom detta offer på korset blev Han den som döper med helig ande. Nu kan han skänka människorna vad han själv har: Anden. När han efter uppståndelsen åter kom och stod mitt bland lärjungarna, andades han på dem och sade till dem: Tag emot helig ande. Ny var kyrkans tid kommen, då Han skulle dra alla till Sig. Därmed var också dopets tid kommen. Det kristna dopet, som gör oss till Guds barn, men som även ger oss Andedopet. Det, som vissa samfund kallar andedop, är andra former av Andens handlande. Vi blir Andedöpta i vårt kristna dop.

Som jag förut sagt, har dopet i vårt land kommit att bli en slags namngivningsceremoni, förmodligen på grund av att lagen tidigare föreskrev, att man måste döpa barnet. Annars kom landsfiskalen med kyrkoherden och tvångsdöpte barnet. Då försvann nog något av känslan av dopets storhet: Att barnet fördes ut ur det ondas sfär och fördes in i Gudsrikets. Jag har förut visat på S:t Pauli ord i 1 Kor 5: 5: En sådan person skall överlämnas åt Satan så att hans kropp går under för att hans ande skall bli räddad på Herrens dag. Dvs. han, som syndat svårt, skall uteslutas ur församlingsgemenskapen och därmed lämnas oskyddad mot ondskans andemakter, men ändå skall hans ande bli räddad på domen dag. Dopet har alltså en oerhörd betydelse för människans frälsning. Naturligtvis får vi inte dra alltför höga växlar på detta ord. Vi får inte leva hur som helst och tro, att dopet skall rädda oss. Men förekomsten av detta ord måste ändå betyda att dopet är något oerhört, något som vi inte helt kan förstå.

Vid vårt dop ingick Gud ett förbund med oss, som nämndes i skriftermålet. Guds Rike tillhör de döpta. Med Guds löften i dopet följer också förpliktelser för oss. Vi skall försöka leva som ett Guds barn, i barnsligt förtroende för Gud, i barnslig fruktan för att göra Honom emot, i barnslig lydnad och kärlek för Honom. Vi har fått Anden, då måste vi vandra på helgelsens väg med den Helige Andes hjälp. Ett varningens ord: Stor blir skadan och förlusten, om man bryter sitt döpelseförbund och därmed förspiller dopets nåd.

Vad lär vi oss då idag? Först, att vid Jesu dop uppenbaras för åskådarna, att Han är den, som skulle komma, Messias. Vidare, att texten kan sägas handla om förväntan, tankar som vi kanske kan ha nytta av i vårt liv. När Jesus blev klar över Sin kallelse, måste Han ha känt förväntningarna på den kommande Messias. Han måste ha känt förväntningar Själv på Sin uppgift. Hur skulle Han utföra den? När vi ställs inför förväntningar, kan vi svara på två sätt. Det är ju så, att vi vill vara till lags, vara älskade, vara önskade. Antingen gör vi, som vi tänkt, eller vi går helt in under förväntningarna, även om de är tvivelaktiga. Jesus kämpade också med detta. Efter dopet går Han ut i öknen, där Han frestas! S.t Johannes Döparen hade kommit med sin domsförkunnelse. Jesus går så att säga in under den, när Han döps. Men Han fortsätter inte lika starkt som S:t Johannes. Inte kommer Han med makt och myndighet heller. Förväntningarna infriades inte. Är Du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Vi har betraktat Jesu dop och vad det betyder. Vi skall också betänka vårt eget dop. Vi döps på Jesu befallning. Genom dopet blir vi Guds barn och medlemmar i Kyrkan på jorden, i Guds rike. Dopets gåvor är syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Den synd, som förlåtes i dopet, är arvsynden, detta att vi föds utan fruktan för Gud, utan tillit till Gud, och med ond begärelse. Döps någon i vuxen ålder, ges också förlåtelse för alla tidigare begångna synder. Så får vi åter betänka Guds kärlek till oss genom det döpelseförbund Han knyter med oss.

A M E N

Bön efter predikan:

Herre, vår Gud, himmelske Fader, Du som i Din nåd uppenbarade Dig vid Din käre Sons dop och med Din röst visade oss till Honom, som lade alla våra synder på Sig. Vi beder Dig: Bevara oss alltid i tron på syndernas förlåtelse, som Han har förvärvat. Och emedan vi, efter Din Sons föredöme och befallning, också är döpta, så styrk vår tro, genom Din Helige Ande, och förläna oss det eviga livet. Amen.

Pålysningar:

Kollekten Epifania till Swazihjälpen blev kr. Idag tillfaller den vår koinonia för dess kostnader. Nästa söndag predikar f Kåre och Tomas spelar. Jag vill redan nu påminna om att det är planerat med gästpredikant 26 jan. nämligen Anders Lundberg.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen

Vattenvälsignelse med den Apostoliska trosbekännelsen och Sv.ps. 246:-

Psalmer: 69: 1 – 2

665:-

378: -:-

246:-

393: 1 – 2

393: 3 – 5

432:-

132: 2 – 3

 

Psalm 393

Psalm 432

Psalm 132

Postludium

 

Sön efter Nyår

 

Psalm 404

Laudamus och frid på jorden

Psalm 668

Psalm 403

Predikan på Söndag efter Nyår (III) 1983 års Evangeliebok

i S:t Sigfrids kyrka för S:t Stefanus Koinonia,

av Kåre Strindberg 5 Januari 2020

över Jes 31:4-5. Rom 12:1-5. Luk 2:42-52

(Evangelium är hämtat från 1:a årgången)

Firningsämne: I Faderns hus

Beredelseord: Fil 2:10-11. Rom 10:9-10

Psalmer: 404. 668. 403. 395. 432. 125: 1, 12-15.

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn:

Vi beder Dig så innerligt

att Du vår själ förunnar,

att alltid stärkt och mättad bli

där man Ditt ord förkunnar,

och låt oss här en skymt få se

av Dig och Din härlighet

till fröjd förutan ände.

SvPs 403:3

Hos profeten Jesaja i dagens gammaltestamentliga läsning

får vi se hur Herren gör slut på Sitt folks förnedring.

De skall inte lita på dåtidens stormakter Egypten och Assyrien,

eller på grannarna Samaria och Edom.

Herren hade en räddningsplan för Sitt folk.

Vilka är stormakterna runt Sverige idag?

Herren har en plan även för Sverige,

som bär Hans gyllene kors på sin fana.

”Vänd om till Honom”, utbrister profeten Jesaja

till sin samtid och lika mycket till vår egen samtid.

I dagens epistelläsning hör vi Herrens apostel Paulus uppmana församlingen:

”Anpassa er inte efter denna världen”.

De kristna skall göra skillnad.

Vi kommer ibland att framstå som lite ovanliga

och annorlunda, men inte hur som helst.

Jesus, Guds Son, utgick från Faderns hus

och återvände dit,

men Han har inte lämnat oss ensamma

på en övergiven planet.

Han har gett kyrkan Den Helige Ande till hjälp,

som tröstare, förmanare och uppfostrare.

Tidigare har aposteln förkunnat:

”Om Gud är för oss vem kan då vara emot oss?” (Rom 8:31).

Det låter enkelt och problematiskt, eller hur?

men det är ett av många missförstådda Bibelställen.

Jag uppmanar er när ni läser Guds ord att fråga er:

Vad är problemet?

…vem kan då vara emot oss …

Jo, vi själva kan vara emot oss!

Vilka vill vi varahur vill vi vara?

Öppna för Den Helige Andes ledning.

I veckan fick jag med posten en hälsning från utgivaren

av en kristen tidning.

Han bad mig att

”skriva om kyrkan i Gröndal och Simon Anderssons vackra kors.”

Den ortodoxe ikonmålaren Simon Andersson

målade vackra bilder och processionskors som fick stå i koret där.

Nu får jag tyvärr meddela redaktören att de är alla borttagna.

Men Prideflaggor i regnbågens alla färger är uppställda

i 3 av fönstrens 4 väderstreck.

Broder Simons processionskors i Bredängs kyrka är i alla fall kvar.

Hur har det kunnat gå som det har gått i Gröndals kyrka?

Splittraren, Herrens fiende, har slagit in en kil

mellan kyrkan och Gud Själv

Att man inte enkelt och oproblematiskt

kan sätta likhetstecken mellan Gud och kyrkan,

var en insikt som hjälpte mig att komma till tro en gång,

som är kommen från ett ateistiskt men påläst hem.

Kyrkan och samfunden har sin egen, många gånger, förfärliga historia.

Det är dock ett axiom, en självklarhet, att Herren är oskyldig

till de kristnas försyndelser.

Det är tankeväckande att Jesus Själv, belagt,

grät offentligt 2 gånger över gudsfolket (Joh 11:35. Luk 19:41).

När kyrkans mäktiga faller av från Guds ord och vilja

måste vi, likt Josias folk blåsa i basun

som de gjorde vid Jerikos murar.

Jag läser från Jos 6:5:

”När ni hör vädurshornen ljuda,

när ni hör hornstöten

skall folket höja ett mäktigt härskri

och stadens murar skall störta samman”.

Att kyrkan, trots sina maktmissbruk, ändå kunnat hålla samman

under denna långa tid beror på de reformationer och förnyelser

som kyrkan har tvingats genomgå, i Gt-lig tid, Nt-lig tid,

under antiken, under medeltiden och in i den nya tiden.

Ibland ledda av lekfolk.

Herren har inte anseende till person,

säger oss Guds ord både i GT och i NT.

Av detta bör vi lära oss att varken

hålla människor för högt eller för lågt.

Vad kan vi lära av reformationerna?

Förutsättningslös bön om ledning i den kyrkliga tjänsten.

Det borde vara en självklarhet.

Att bara låta ledande personers tyckanden

få leda liknar avguderi.

Av dagens Evangelieläsning från Lukas kan vi lära oss ödmjukhet.

Jesus lydde Sina Jordiska föräldrar

och på den vägen blev Han visare

och vann Guds och människors välbehag.

När Guds och människors vilja kolliderar,

får vi med Petrus och apostlarna utbrista:

”Man måste lyda Gud mer än människor”

(Apg 5:29).

Tätt inför Herrens fötter ligger vår och allas

frälsning och framtid.

Låt oss hylla Barnet i Krubban,

Segraren från Golgata,

Den Uppståndne, som är

Världens Frälsare!

Pris vare Gud

som med Sitt ord

har sänt Sin Son till denna Jord.

Av änglakörer fylls Hans hov

och rymden skallar av Hans lov.

SvPs 125:15

AMEN

Ära vare Fadern och Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet. AMEN

Psalm 395

 

 

Psalm432

Psalm 125

Anders spelar ett pianopostludium

 

 

 

 

Nyårsdagen

Högmässa Nyårsdagen 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: 4 Mos. 6: 22 – 27, Hebr. 13: 5 – 8, Luk. 2:21, (Joh. 14: 13 – 14)

Liturgisk färg: vit

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus!

Jag vill fortsätta denna gudstjänst med att tillönska Er, min familj i Herren, Ett Gott Nytt nådens år 2020 och bedja med Wallin för mig och alla förkunnare: O Du, som kröner året med Ditt goda! Giv att den ädla säd, som är Ditt helga Ord, av mig må utsås rätt, och falla i god jord. Amen.

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Vi börjar med den glädje vi har här i tiden, trots allt: Jesus säger i Joh. 10:10 Jag har kommit, för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Det är ett ord, som talar om för oss, vad Jesus vill ge: Ett glädjefyllt liv i tro. Det är en glädje över Guds nåd och den kommande saligheten.

Nu kommer vi till våra tillkortakommanden och försummelser här i tiden. Wallin skriver: Ögonblicken flyr, se till, att de i flykten bär dig fridens, icke förebråelsens avsked. Här kommer allvaret! Vi skall använda tiden på bästa sätt. Vi vet nog alla, hur vi borde bruka den, men det blir inte alltid så. En präst frågade en gång i söndagsskolan, om det fanns något, som Gud inte kunde se. Det var tyst en lång stund, tills en pojke räckte upp handen: Mina synder, ty de är borttvagna av Jesu blod!

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

Predikan

In nomine …

Denna dag är en underlig dag. Den är väl egentligen inte alls någon kyrklig helgdag? Nyårsdagen inleder det borgerliga året. – Men så kommer den mystiska siffran åtta! Vi har tidigare talat om att åtta är det nya livets tal. Gud vilade på den sjunde dagen, på den åttonde började livet. Åtta personer i Noas ark; Jesus omskars på åttonde dagen. Åtta dagar är en oktav. Vi firar stora helgdagar i åtta dagar, alltså är denna dag en helgdag: Juldagens oktav. Den liggande åttan är symbol för oändlighet, evighet, alltså en symbol också för frälsningen. En detalj som sällan nämns är, att Jesu tal är 888 i motsats till vilddjurets 666.

Nyårsdagen har länge i den Kristna Kyrkan varit knuten till namnet, som är över alla namn, namnet Jesus. För att vi skall förstå betydelsen av ett namn, måste vi veta, vilka föreställningar man hade om namn i Israel.

Kände man en människas namn, hade man makt över och del i personen i fråga. När Jakob kämpade med Gud i nattens mörker, sade han: Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du Mig om Mitt namn?” Om Jakob hade fått veta den för honom okändes namn, skulle han ha ägt nyckeln till hans väsen. Han skulle då ha känt till, vad denne ämnade göra med honom. Han skulle ha kunnat vinna förståelse hos den obekante och därmed räddning. Men namnet uppenbarades inte för honom.

Kyrkan emellertid uppenbarar namnet Jesus för människorna, för att de skall få del i det frälsningsbringande namnet.

Människan söker ofta förgäves det underbara namnet!

Mörker och förtvivlan kan omge en människosjäl. Oro, hur skall det bli? Om Gud bara ville ge ett tecken, eller uppenbara sig … Så söker hon i sig själv eller lyssnar på falska profeter: gör det och det, så finner du Gud. Så länge som hon söker på fel ställe eller sätt, kan inte något resultat nås. Den uppväckta människan kan bara söka sin själs frälsning hos Jesus. Se på Jesus!

Många har fått veta det underbara namnet men kan ej fatta dess innebörd.

Matt. 1: 21 du skall ge Honom namnet Jesus, ty Han skall frälsa Sitt folk från deras synder. Allt en människa behöver veta för sin frälsning ligger i namnet Jesus, som betyder: Jahve är frälsning eller Jahve hjälper. De i synden sovande har icke tagit emot frälsningsbudskapet. Varför? Ja, det finns säkert många förklaringar. Vi får med Andens hjälp söka leda dem till Jesus, så att de inte går förlorade. Ingen får invaggas i falsk säkerhet.

Det händer dock ständigt, att det underbara namnets hemlighet uppenbaras för människor.

Det ligger kraft i Jesusnamnet. I urkristendomen och i fornkyrkan ägde detta namn genom sin själva klang en sådan makt, att det botade sjuka och utdrev onda andar. Detta sker törhända mera sällan nu; men ändå kan det sägas, att Jesusnamnets makt alltjämt är lika stor, kanske större. Ty detta namn rymmer nu icke bara begynnelsetidens uppståndelse och Andens gåva – utan kristenhetens samlade erfarenhet under tjugo seklers kyrkohistoria är förknippade med detta namn. Hur brokig och motsägelsefull denna historia än ter sig, så uppenbarar den dock såsom helhet och i otaliga enskilda fall Jesu Kristi makt och världens vanmakt. Summan av kyrkans historia är den, att endast tron på Jesus kan skapa liv, segra över ondskan, över döden och Djävulen. Därför att detta efter två tusen år är klarare än någonsin, kan vi lugnt säga, att Jesu namn vid denna nyårstid har större makt an det någon gång innan har haft. Alltså kan vi hälsa det nya kalenderåret med allt, vad det för med sig, med glad förtröstan. Ty i Jesu namn måste det bli ett gott år, ett livets och segerns år, för Kyrkan i världen och därigenom för många i vida kretsar.

Vi sjunger nu psalm 47:-

Evangelietexten idag talar om bön i Jesu namn. Den är från Jesu avskedstal. Temat för denna undervisning av Jesus handlar om den kommande Kyrkans tid, Påskens och Pingstens Kyrka, med dess samfällda liv, där lärjungarna är en enhet i Sonen och genom Sonen ett med Fadern. Det är i denna enhet, som bönen i Jesu namn hör hemma och har sitt obegränsade löfte: Vad ni än ber om i Mitt namn, skall Jag göra. Denna bönesituation är något av det nya, som skapas genom Jesu bortgång till Fadern: Ännu har ni inte bett om något i Mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. En kommentar säger: Dessa ord är skrivna till församlingen, icke till den enskilde lärjungen såsom norm för hans böneliv. Givetvis blir den enskilde kristnes bön en bön i Jesu namn, så till vida att den är en bön i det nya förbundet, betingad av Jesu verk och bestämd av Jesu ande. Men löftet i Johannestexten är givet församlingen och Kyrkan. Där församlingen, som är Kristi verk, är samlad i Jesu namn, alltså i helig kultisk enhet och funktion, där har den obegränsad bönemöjlighet. Denna är skapad genom Jesu bortgång till Fadern; ty genom den har Gud fått Sitt folk på jorden, som Han kan och vill ge all Sin nåds rikedom utan gräns och mått.

Vad ni än ber om i Mitt namn, Skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad.

Gör alla era önskningar kunniga inför Gud. Gud vill, att vi skall komma i bön till honom med allt. Det är tryggt för oss, att vi kan gå till honom med allt.

Vi läste i Episteln: Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig.

Ett, Jesu, än påminner jag:

Var Du min trogna följeslag

Och mig på vägen skydda.

I mörker var mitt klara ljus,

I fattigdom mitt rika hus,

I storm min lugna hydda.

Var min stav

Till min grav,

Spis och föda,

Ro i möda,

Allt i alla.

Sist min själ till himlen kalla.

Amen.

Bön efter predikan:

Evige, Allsmäktige Gud, stor i nåd, oföränderlig i trohet. Du förbliver såsom Du är, och Dina år har ingen ände. Dig hembär vi på denna årets första dag tacksägelse och lov, att Du ej tröttnar att förlåta oss, syndare, utan dagligen möter oss med ny nåd. Vi prisar Dig, att Du skänkt oss Din Son och att vi, i Hans heliga namn, får nalkas Dig i bönen, vissa om att Du hör oss och beskär oss, vad vi behöver, så att intet skall fattas oss. Vi beder Dig: Förläna oss, som i vår Frälsares namn har begynt ett nytt år, att icke försumma Din nåd, utan tacksamt emottaga Dina gåvor. Hjälp oss att vandra på Dina vägar, i kärlek till varandra och i fast förtröstan till Din nåd, som förmår allt. I Din bok är våra dagar skrivna. När den sista av dem ingår, mottag oss då i Ditt oförgängliga rike. Genom Din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Pålysningar:

Kollekten S:t Stefani dag till koinonian blev Kollekten idag tillfaller Missionsprovinsen centralt. På söndag predikar f Kåre och på Epifania, Trettondedag Jul predikar biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 194: – Giv, o Jesu, fröjd och lycka

667:-

42: – Si, Jesus är ett tröstrikt namn

47: – Säg, känner du det underbara namnet

40: 1-3 Kristus vandrar bland oss än

40: 4-6 Kristus skänker oss en tro

432:-

17: – Ge Jesus äran, frälsta mänsklighet

Sön e Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.

 

 

 

 

Annandag Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.

Juldagen

Högmässa Juldagen AD 2019

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Jes. 9: 2 – 7, Hebr. 1: 1 – 3, Luk- 2: 1 – 20

Liturgisk färg: vit

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Kära gudstjänstfirande församling! Jag vill börja med att tillönska Er en Välsignad julhelg. Vid dagens högmässa sjunger vi gradualpsalmen När juldagsmorgon glimmar från det utdelade bladet, som är en sammanställning av den gamla och nya texten. Som offertoriepsalm sjunger vi likaledes från utdelat blad

Skriftetal

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Malaki profeterar i sitt fjärde kapitel: Men för er, som fruktar Mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp … som fruktar Mitt namn. Vi har under Advent betraktat profetior och förelöpare till vad komma skall. I detta skriftermål lägger vi märke till orden som fruktar Mitt namn. Luther skriver i Katekesen: Vi skola frukta och älska Gud. Vi bekänner alltså idag, att vi inte alltid har den rätta respekten för Gud och Hans Ord. När vi så får våra synder förlåtna, kan vi på ett rätt sätt fira Jesu födelses fest och glädjas åt fortsättningen av profetens ord: och dess vingar skall ge läkedom. Då skall ni slippa ut, som kesande kalvar ur kätten. Amen.

Så hög som himmelen är över jorden, så stor är Guds godhet mot oss människor. Låt oss därför med förtröstan komma inför Honom och bedja, att Han ville förlåta oss allt, vad vi brutit mot Honom:

Predikan

In nomine …

Men när tiden var inne, sände Gud Sin Son. Galaterbrevet 4:4. När tiden var inne … Tiden var verkligen inne. Vi påminner oss alla de förutsättningar, som fanns vid denna tid, så att evangeliet kunde spridas all jorden kring. Vi har Pax Romana – den romerska freden. Man kunde färdas utan pass och utan större fara genom hela det romerska riket och även utanför detsamma. Tänk på de tre vise männen från Östern! De hade studerat stjärnornas positioner. Apostlarna kunde resa långt och ganska säkert; den helige Tomas ända till Indien. Historiker menar, att så här säkert blev det sedan inte förrän på 1800-t. Sedan var allt förberett i människornas sinnen. Romarna hade börjat fundera över sina gudar. Fanns det inte något annat och mer? Judarna i diasporan hade ständiga kontakter med Jerusalem och fick naturligtvis höra talas om Jesu märkliga verksamhet, redan innan apostlarna kom och predikade. Så det för romare och greker löjeväckande budskapet om en gud, som blev människa. Vem hade kunnat komma på en sådan tokrolig idé? Så dum var väl ingen människa? Men vänta! Det hade väl ingen människa i sin vildaste fantasi kunnat komma på? Kanske var det sant i alla fall? När tiden var inne … Vi ser alltså, hur Gud verkar i historien. Han har här förberett Sin frälsningsplan med omsorg. Jesu födelse sker vid den bästa av tidpunkter.

Juldagen handlar om ett brobygge mellan himmel och jord. På ett påtagligt sätt stiger Gud ner till jorden för vår frälsnings skull. Intressant är, som alltid, att studera gamla kommentarer och predikningar. Förr, när predikningarna var långa, så började man ofta med en lång genomgång av de gamla profetiorna. Idag får vi ha dem i bakhuvudet, när vi betraktar dagens innebörd. I gamla predikningar framgår tydligt dagens stora glädje, vår frälsning. Men det förekommer i många en uttalad varning till den, som inte tar emot Jesusbarnet. Vi kan betrakta den helige Pauli ord i Rom. 9: 33 Se, i Sion lägger Jag en sten, som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den, som tror på den. skall inte stå där med skam. Det är hämtat från Jes. 28: 16 Därför säger Herren Gud: Se, Jag lägger en grundsten på Sion, en sten, som håller provet, en utvald hörnsten, som säker grund. Den, som har tro, förhastar sig inte.

Födelsen skall icke utmålas i rosenskimmer. Det var en helt vanlig förlossning bland tidens mindre bemedlade. Smuts, smärta, oro. Det är det, som händer efter förlossningen, som är det stora: Änglarna som uppenbarar sig och förkunnar, vem som fötts. Deras sång är, enligt professor Fridrichen, inte en lovsång, utan en proklamation, ett konstaterande av vad, som skett. Ära, dvs. pris och härlighet får nu, med anledning av Messias´ födelse, Gud i himmelen, och frid, dvs. frälsning och salighet har nu kommit på jorden till (Hans) behags människor, dvs. till Guds utvalda folk, Israel och kyrkan. Alltså: Ära i höjden åt Gud, frid på jorden till Hans behags människor.

Att änglarna först visar sig för herdarna, har en djupare innebörd. Vi vet, att bilden av Gud, som den Gode Herden, var uppskattad. Men den jordiske herden var närmast föraktad. Han vistades mest i vildmarken fjärran från det dagliga livet. Inte var han heller någon trogen gäst i vare sig templet eller synagogan. För dessa, som stod lite utanför samhället, visar sig änglarna. De var de första, som fick höra det glada budskapet. De fick veta, att nu var Messias kommen. Inte förkunnades budskapet först för de mäktige, de djupt religiösa eller de kloka och visa!

Först blir Juldagens budskap ett glädjebudskap.

Vi påminner oss alltså om allt, vad som profeterats om den kommande Messias. Han skall bli ett ljus i världen, Han skall komma med frid, Han skall komma med evig frälsning. Han är Sanningen och Ljuset. Han kommer såsom ett hjälplöst litet barn. Det är därför, som vi vågar nalkas Honom. Hur hade det sett ut, om Han kommit på himmelens skyar med makt och härlighet? Hade vi vågat nalkas honom då? Snarare hade vi väl blivit rädda. Kunde vi då ha älskat Honom?

I glädjebudskapet ligger även detta faktum, att Jesus kommer från himmelen. Han är av evighet; född av Fadern före all tid.

Vidare blir Juldagens budskap ett allvarligt budskap.

Att Jesus har kommit från himmelen innebär inte, att Han gjort jorden till en himmel. Därvidlag ändrades inget. Stallet var mörkt, krubban lika hård. Änglarna syntes inte längre; landet var fortfarande ockuperat; familjen måste snart fly. Här finns då två farliga diken. Ja, det är ju så man beskriver uppfattningar nuförtiden: den riktiga som går mellan två felaktiga, som man kan falla ner i. Det ena är uppfattningen, att till sist skall Jesus och kärleken segra på jorden. Augsburgska bekännelsen art. XVII Om Kristi återkomst till domen. De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits. Det första finnes bland vissa kristna, medan det andra finns hos de tvivlande. Jorden har icke blivit himmel med Herren Jesus; alltså är Han inte den, som Han säger Sig vara!

Här måste den troende påminna sig, att varken den Heliga Skrift eller Jesus har lovat ett paradis på jorden. Däremot vill Jesus lära oss vandra med Honom på den rätta vägen till himmelen.

Sist kommer Juldagens uppfordrande budskap.

Vi måste se till att vi låter Jesusbarnet på nytt födas i vårt hjärta och sinne. Oss är en Frälsare född! Människan har Hans lära och kan gilla den. Det betyder emellertid inte, att hon har Honom som sin Frälsare; Han, som inte bara visar, men som är Vägen, Han som inte bara lär, utan som är Sanningen, Han som inte bara säger sig vara utan är Livet.

Oss är en Frälsare född, när vi känt behovet av att söka Honom. Människan måste förstå, att hon tillhör ett fallet släkte, att vi behöver Frälsaren för att kunna få hjälp att leva ett rikare liv; inte ett liv på falska grunder, på lösan sand. Vi har så lätt att låta dagens omsorger och oro döva längtan efter något större och bättre. Förr eller senare tar många människor emot kallelsen från Gud och känner behovet av att söka sin Frälsare. Hur kallelsen sker är olika för varje människa. Måtte hon då icke förhärda sitt hjärta och gå evigt förlorad.

Oss är en Frälsare född, när vi erfarit trösten av att finna Honom. När Andreas, som sökt Jesus och varit tillsammans med Honom en dag, mötte sin broder Simon, sade han: ”Vi har funnit Messias.” Filippos säger till Natanael i samma berättelse: ”Vi har funnit Honom, som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Den kallade människan måste lära sig inse, att profetiorna är sanna, att kristna människors vittnesbörd är sanna. Då infinner sig trösten och oron lägger sig. Men hon har förvisso ännu långt till den saliga bekymmerslösheten.

Oss är en frälsare född, när vi fattat beslutet att följa Honom. Har vi kommit så långt, måste vi vara på vår vakt mot världens förföriska lockelser. Både världen och den gamle Adam lockar oss. Det gäller att följa den väg, som Frälsaren visar oss. Genom den Helige Ande manar Han oss att följa Honom på den smala vägen och lära av Honom. I Matt. 11 säger Jesus: Ta på er Mitt ok och lär av Mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt, och Min börda är lätt.”

Oss är en Frälsare född, kan vi med fullkomligaste visshet säga, när vi smakat saligheten av att tillhöra Honom. Varför steg Han neder och blev människa? Jo, därför att vi skulle bli Hans folk och höra Honom till. Då kan Han, mitt i all nöd och elände på jorden, ge oss av Sina eviga gåvor. Men inte bara dessa utan sådana som syndernas förlåtelse, kärlek, glädje, frid. Vi är dyrköpta, därföre vakar Han över oss. Ingen skall kunna rycka oss ur Hans välsignade händer. Han äger oss, inte världen, inte synden, inte döden. Den helige Paulus skriver i Rom. 8: 38 Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något, som finns, eller något, som kommer, 39 varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Amen.

Bön efter predikan:

Barmhärtige Gud, kärleksrike Fader. Vi tackar och prisar Dig, att Du, oss till frälsning och salighet, har låtit Din Enfödde Son bli människa.

Dig, Herre Jesus Kristus, vare evigt lov, att Du, som var rik, blev fattig för vår skull, på det att vi skulle varda rika. Vi tackar Dig, att Du, som är alla herrars Herre, har blivit vår Broder, på det att vi med Dig skulle bli Guds barn.

Låt Dig nu också födas i våra hjärtan; och giv oss det rätta barnasinnet. Du återsken av Faderns härlighet, förnya oss efter Din heliga bild. Du store Fridsfurste, förläna oss Din rid, och behåll oss i Ditt rike, att vi i Din härlighet evigt må prisa och lova Dig. Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Frälsningsarméns Skogsbo inbragte kr

Dagens kollekt tillfaller vår vänförsamling i Kanneljärvi. I morgon på församlingens dag – den helige Stefani dag predikar biskop Göran. Både Tredjedag Jul – aposteln S:t Johannis´ dag – och Fjärdedag Jul – Menlösa barns dag firar vi här i kyrkan efter gammal hävd med mässa kl. 1830 på fredag med biskop Göran och på lördag kl. 11.oo med undertecknad. Nästa söndag predikar biskop Göran.

Välönskan över församlingen:

Hoppets Gud fylle Er tro med all glädje och frid och give Er ett allt rikare hopp genom den Helige Andes kraft! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 119:-

662:- Idag är en Frälsare född åt oss, och Han är Messias, Herren

121 se bilaga

24: 1-3 se bilaga

24: 4-7 -”-

432:- Prisad högt av herdars skara

124:- En jungfru födde ett barn idag, Det vi skola prisa och ära.

4:e sön i Advent

Psalm 478

Psalm 663

Psalm 480

Högmässa 4 adv. den 22/12–19

S:t Sigfrids kyrka, kl. 11.oo

Texter: Jes. 52: 7 – 10, 2 Kor. 1: 20 – 22, Luk. 1: 39 – 45

Liturgisk färg: blå eller violett

S K R I F T E R M Å L

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen.

Dagens psalm är hämtad från Ps 145: 8 – 13

Nådig och barmhärtig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek.
Herren är god mot alla, barmhärtig mot allt Han har skapat.
Herre, allt Du har skapat skall tacka dig, Dina trogna skall lovsjunga Dig.
De skall tala om Ditt rikes ära och förkunna Din väldiga kraft,
så att alla lär känna Din makt, Ditt rikes ära och härlighet.
Ditt rike står i alla tider, Ditt välde från släkte till släkte.

Det här är en härlig psalm att börja ett skriftermål med. Nådig och barmhärtig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. Det är också ett fint ord att inleda julfirandet med. Gud är rik på kärlek. Vi beaktar ånyo Guds frälsningsplan. Så står då jag, lilla människa, inför Guds majestät, Gud som har väldig kraft och makt. Visst upplever jag då min litenhet och mina tillkortakommanden.

Vi kan tala om föredömen, förebilder så här före Jul. Är jag ett bra föredöme för andra? Visar jag på Guds väldiga kraft? Berättar jag om Hans kärlek? Medvetet eller omedvetet hungrar människor efter tro, efter Guds ord. Hjälper jag då dem att finna ett svar? De trogna skall tala om Guds rike, säger psalmen. Den säger vidare, att vi skall lovsjunga den Helige. Gör vi det? Tackar och lovar vi Honom var dag och stund? Det är också en kristens plikt, bön, lovsång och tillbedjan. Tillbedjan, ja, vad är det? Är det något vi gör? Tillbedjan. Jag skulle vilja förklara det så, att tillbedjan kan liknas vid stum beundran. Vi formar inte direkt ord och böner till Gud utan är bara där i Hans närhet. Kanske kan vi jämföra det med att vara tillsammans med människor, som vi tycker om. Vi behöver inte prata hela tiden eller göra något. Bara vara i varandras närhet. Alltså: Avsätter vi tid för samvaro med Gud?

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

In nomine …

Gudstjänstfirande församling!

Vi har talat om föredömen tidigare. Vi skall idag först se på vår almanacka och de namn, som finns där kring jul. Här finns många gestalter att studera, ibland är deras dag involverad i förberedelser eller firande. Annadagen den 9 december är väl den första. Då skulle lutfisken läggas i blöt. Enligt vissa källor skulle lutfisken vara klar, då julfastan började, föregången av en Annakarneval. Vidare skulle man börja brygga julölet och stöpa julljusen. Utöver detta kunde man även förutspå väder utifrån Annadagen. ”Braskade Anna skulle det bliva kallt om julen, slaskade det, blev väderleken mild”. Ja, enligt legenden hette Jungfru Marie mor Anna.

Nästa gestalt och förebild är S:ta Lucia, den 13 december. Man har funnit uppgifter om firande på 1760-talet, men det är först vid 1800-talets slut som den vitklädda Lucian dyker upp, senare med kaffe och lussekatter. Enligt en uppfattning kom luciafirandet att fylla tomrummet efter Annakarnevalen. S:ta Lucia led martyrdöden år 304. Ljuskronan kan vara helgonglorian eller martyrkronan samt det röda skärpet en bild för blodet, som utgöts.

18, 19 och 20 december firas det Gamla Testamentets tre patriarker. Abraham, han som litade på Gud och lämnade sitt hem med löfte om att hans släkt skulle bli talrik. Hans tro på och kärlek till Gud fick honom att i prövningen gå så långt, att han var villig att offra sin son Isak. Dagen efter firar vi just Isak. Jakob lurar till sig faderns välsignelse på sin moders, Rebecka, inrådan. ”Esau var luden, men Jakob han var slät”. Modern sätter getskinn på honom, så att Isak, som var nästan helt blind, skulle känna det ludna och så välsigna Jakob i stället för brodern. Då han fått välsignelsen, blir Jakob den tredje patriarken trots detta svek och får senare namnet Israel, det som nu står i vår almanacka. Vi minns väl också Jakobs långa kamp för att få sin Rakel till hustru.

Ja, vi har bara bibliska namn här kring Jul. Vi skall väl även påminna oss Jultomtens förebild. Tron på tomtar, som vaktar gården är gammal. Tanken på en Tomte, som kommer till Jul med gåvor, är yngre. Sankt Nikolaus var biskop på 300-talet. Han var under senmedeltiden ett av de populäraste helgonen, som firas 6 december. Han är också ett helgon, som finns både i den östliga och västliga kyrkan. Än idag är han älskad i sin nya skepnad som jultomten.

En gång, innan han blev biskop, ska han enligt legenden ha räddat tre unga flickor från vanära. Det var en fattig ädling, som inte hade pengar till hemgift åt sin tre döttrar. Han såg ingen annan möjlighet att få dem försörjda än att låta dem bli skökor. Då kastade Nikolaus tre nätter i rad guldklimpar genom fönstret, så att flickorna kunde bli anständigt bortgifta.

Martin Luther avskaffade år 1535 julklappsutdelningen åt barnen genom den helige Nikolaus, som fram till dess varit den, som kommit med gåvor till barnen. Så fick barnen sedan dess gåvorna på Juldagen genom den ”helige Kristus”.
Första gången dyker ordet jultomten upp på 1700-talet. Den typiskt röda klädnaden med vit pälsgarnering fick han 1932 genom en stor aktion från Coca Cola. Alltsedan detta utomordentliga värvningsfälttåg har julgubben blivit ”Standard” med sin röda klädsel med den vita pälskragen.

Dagarna före Jesu födelse minns vi de första människorna, Adam och Eva, en bild för hur vi som deras ättlingar vilar under förgängelse och död. Men så kommer det nya livet med Jesu födelse, Han som kan frälsa oss till det nya livet i Guds rike, som börjar här och nu. Att tillhöra Guds rike är inte bara fröjd och frid. Därom påminner oss Annandagens S:t Stefanus, den förste kristne martyren. Det onda ansätter oss från alla håll. Vi har att kämpa mot det onda i alla dess former. Låt oss då minnas S:t Pauli ord i Efesierbrevet 6: Hämta nu styrka hos Herren, av Hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot Djävulens lömska angrepp.

Livet i julbudskapets glädje och frid förstärks, när vi tänker på alla dem, som före oss har låtit sig inspireras av tron på den Allsmäktige och kärleksfulle Guden med den Helige Andes hjälp. Må han nu ge oss samma glädje, frid och inspiration, när vi går att fira Jesu födelse.

Denna dag är en Mariadag. Vi har alltså idag en stor förebild: Himladrottningen, Gudaföderskan, Jungfru Maria.

Hell Dig, Maria, Du högt benådade! Herren är med Dig. Välsignad vare Du bland kvinnor och välsignad vare Din livsfrukt Jesus. Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.

Så lyder den gamla bönen Ave Maria i en svensk översättning, där man instämmer i ängelns och Elisabets saligprisning av Maria enl. Luk. 1: 28 och 42. I vår kyrka hade vi flera Mariadagar fram till den stora helgdöden 1772. Läser vi Ave Maria, kan vi notera två ting: Först är det ett instämmande i ängelns och Elisabets saligprisning av Maria, sedan är det en begäran om förbön. Det är alltså ingen obiblisk bön om hjälp direkt av Maria, bara en hyllning och en begäran om förbön. I Marias lovsång Luk. 1:48 läser vi: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Så var det i den gamla kyrkan, att det sedan i den folkliga fromheten blivit så, att man ber Maria direkt om hjälp, är väl något vi som lutheraner har svårt att acceptera, men att prisa den Heliga Jungfrun, bedja om hennes förbön och framställa henne som föredöme kan inte vara obibliskt. Intressant att notera i samband med abortdebatten Elisabets ord: När mina öron hörde din hälsning, sparkade barnet till i mig av fröjd. I dagens evangelium ser vi, hur hon vill berätta om sin kallelse för Elisabet. Denna fylls av den Helig Ande och profeterar om barnet, som är hennes Herre. Salig hon som trodde, ty det, som Herren har låtit säga henne, skall gå i uppfyllelse.

Våra texter idag talar vidare om glädje och frid. Genom Jesu födelse bringas glädje och frid till jorden. Nu skall Kyrkan och den kristne visa världen, hur det är att leva i hoppet om Guds seger över ondskan. När vi lever i detta hopp, får vi frid i vårt inre. Löftena visar oss, att Gud hör bön och vill låta allt ske till det bästa. Vi har nu inget att frukta. Kyrkan är det nya Sion, och vi ser, hur Gud gläder Sig över Sitt Sion, som håller sig till sin Hjälte och Räddare. Må vi besinna orden hos profeten Jesaja, som vi hörde: Härligt är att höra budbärarens steg, när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: ”Din Gud är Konung!” När han kommer – om han kommer.

Vi är kallade att vara glädjebudbärare och ljus i världen. Vi skulle vara brinnande i anden. Vi kan se ett samband med den brinnande busken, som Mose får syn på; en buske, som inte förtärs. En kommentar säger, att människor, som blir brinnande i anden, är sällsynta. De flesta vet mycket litet om själen, allra minst har de upplevt, att själen börjat glöda av andligt liv. Däremot känner de väl till begärelsernas brand i sina sinnen. Somliga har brunnit av lusta eller hat. Denna eld har varit förtärande, och efteråt är själen som en svartbränd ruin. Men att det finns en helig eld, som brinner utan att förtära, det är dem obekant.

Herrens trogna vet mycket mer om elden, som brinner utan att förtära, dock icke alla. Somliga har inrättat en skyddad härd i själen och nöjt sig med att hålla elden brinnande i denna vrå. Somliga har inte ens tillräckligt vårdat denna lilla eldstad utan misskött den, så att falaskan lagt sig i lager på lager, och det som från början var en klart brinnande låga, har blivit lite pyrande glöd. Men de kan dock komma ihåg, att hjärtat en gång stod i brand vid den första kärlekens iver och hänförelse till Frälsaren. Vid detta minne blossar elden hastigt upp, och för ett ögonblick önskar den fromme, att hon verkligen vore brinnande i anden.

Advent är tid för bot och bättring, att försöka lära känna sig själv och se på goda föredömen. Alltså skall vi söka oss till Frälsaren, för att låta Honom blåsa liv i vår eld. Då kan vi bli Gudsröster och vittnen i världen, ljus för människor. Det brinnande ljusets natur är att lysa. Så kan inte heller människor, som är brinnande i anden, annat än lysa. Men hon är icke medveten härom. Hon lyser klarast då! Vad människor tänker, bryr sig den fromme inte om. Hon går sin väg rakt fram och låter ljuset lysa i världen, vare sig någon bryr sig eller ej. Detta är emellertid icke alltid lätt. En lampa kan slockna, när oljan tar slut eller någon släcker den. Världen ställer ofta den fromme i korsdrag för att söka släcka.

Vi måste alltid söka vår Frälsare, ty Han är den ständigt ånyo tändande elden och den aldrig sinande oljan för vår lampa.

Den här dagen har gett oss historiens vingslag både i trons värld och i den allmänna världen, Kyrkans åminnelse av trons stora både före och efter Jungfru Maria. Måtte dessa föredömen alltid föra oss till vår själs Store Herde, så vi kan efterfölja Honom och lysa i världen.

A M E N

Bön efter predikan:

Lovad vare Gud och välsignad i evighet, som med Sitt Ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Hans Helige Ande stadfäste Ordet i våra hjärtan, att vi icke må varda glömske hörare, utan dagligen tillväxa i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden och så varda salige, genom Jesus Kristus, vår Herre.

Amen

Pålysningar:

Kollekten idag tillfaller Frälsningsarméns Skogsbo, som ger kvinnor stöd. Juldagen Högmässa kl. 1100 med undertecknad, den Helige Stefanus´ dag, vår högtidsdag, predikar biskop Göran. Fredag Tredjedag Jul mässa kl. 1830 med biskop Göran, lördag Menlösa barns dag, Fjärdedag Jul mässa kl. 1100 ledd av undertecknad. Nästa söndag predikar biskop Göran. Jag vill påminna om att vi numer har webbradio, det vill säga att man kan lyssna på våra gudstjänster på hemsidan.

Välönskan över församlingen:

Fridens Gud helge Er helt igenom och bevare Er hela och oskadda, när vår Herre Jesus Kristus kommer! Amen.

Trosbekännelsen

Psalmer: 478: 1 – 2 Du morgonstjärna, mild och ren

663:- Kom och se vad Gud har gjort

480:- Var hälsad, Herrens moder. O Maria!

110: 1

110: 2 – 3

39:-

108:-

Armi sjunger

Gabriel’s message

Psalm 110

Psalm 39

Psalm 108

Postludium

 

3:e sön i Advent

Psalm 107

Psalm 423

3:e i Advent – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

107:1-3, 423:-, 100:1-4, 36:-

I Hebr. hävdar aposteln: ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.” Det är naturligtvis ett budskap om vem han är: han fanns från begynnelsen som Guds Son. Han föddes som människa, och det är ju hans födelse som är anledningen till att vi om en dryg vecka firar Jul. Det är också en bekännelse till att han har uppstått från de döda. Därför kommer han att finnas i evighet.

Aposteln menar då också att hans budskap är detsamma, att det inte förändras. När Paulus i Gal. säger att han sändes till oss ”när tiden var inne”, så menar han att det då var den ideala tiden att ge oss människor det slutliga frälsningsbudskapet. Det som då hördes, gäller för alla tider. Det är mot den bakgrunden vi kritiserar att man menar att budskapet är tidsbundet, och bör anpassas efter vad som kan ara lämpligt i en ny tid. Men vi ställer oss vid Pauli sida när han i 2 Kor. markerar: ”Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning.”

Men apostelns ord ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet”, betyder också att i mötet med Jesus upphör tiden att gälla på vanligt sätt. Det förflutna blir närvarande. Det är så vi firar 1:a sön. i Adv.: vi hör om Jesu intåg i Jerusalem, men inte bara som en skildring av vad som en gång hände, utan som något som händer också nu. Vi inleder ett nytt kyrkoår med att ta emot honom som också nu kommer till oss. Så blir också varje söndag en högtid, då vi tar emot honom.

Så är också den gudomliga framtiden redan här. Det blir tydligt för oss på Domssön. Vi tänker inte bara för vad som en gång skall komma, utan vi låter det ske redan nu. Herrens dom går över vårt liv, och vi accepterar att det finns anledning till den gudomliga domen. Vi erkänner oss skyldiga och ber uppriktigt om förlåtelse. Också det här låter vi ske varje söndag, när vi inleder vår gudstjänst med syndabekännelse och i tacksamhet tar emot budskapet om Guds barmhärtiga vilja att ge oss förlåtelse.

Det här har varit en lite omständlig inledning till mötet med den här 3:e Adventssöndagens huvudperson: Johannes döparen. Han och nästa söndags huvudperson, Jungfru Maria, är det två viktigaste Adventsgestalterna. Som ni vet, så avskärmas koret i en ortodox kyrka från kyrkorummet med en ikonostas. På var sin sida på portalen som leder in till altaret finns ikoner av de två. Det är de som visar vägen och leder fram till Herren Jesus.

Vi stannar nu först inför ”i går”. I dagens Ev. har vi hört Lukas noggrant fastställa när Johannes framträdde. Eftersom det fanns olika sätt att beskriva när det ”femtonde året av kejsar Tiberius regering” inföll, är det något oklart när det var. Men mer än något år fel blir det inte, om vi säger att var år 28.

Det som skildras i Ev. är alltså förankrat i mänsklighetens historia. Vår tro bygger inte på gudamyter, inte heller bara på uppenbarelser som benådade personer kan ha fått. Det är av den anledningen som vi i trosbekännelsen säger: ”korsfäst under Pontius Pilatus”. Avsikten är inte att peka ut honom som en särskilt grym makthavare, utan betyder egentligen: ’korsfäst under Pontius Pilatus tid som ståthållare i Judeen’.

När Johannes då uppträdde var det i enlighet med de profetiska löftena. Han var sänd av Gud för en sista beredelse, innan löftet om Messias, om den gudomlige härskaren, gick i uppfyllelse. Han var sänd för att i öknen ropa: ”Bana väg för Herren!”

Också det sista profetiska löftet gick i uppfyllelse. Profeten Malaki ger till slut löftet: ”Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.” Som svar på en fråga skulle Jesus säga: ”Elia har redan kommit, och de kände inte igen honom utan gjorde med honom som de ville”, och evangelisten noterar: ”Då förstod lärjungarna att han talade till dem om Johannes Döparen.”

Johannes kom med ett budskap om det var nödvändigt att bereda sig för Messias ankomst, för Kristi ankomst, om vi översätter till grekiska. Han inbjöd människor att låta döpa sig, som ett tecken på omvändelse och förlåtelse. Och han uppmanade också, som vi hörde, människor att leva hederligt och rättfärdigt, något som tog sig olika uttryck, beroende på yrke och samhällsställning.

Att man tog Johannes botförkunnelse på allvar, berodde på att det hade sin grund i löftet om att Herren skulle komma och inleda en ny, god tid. Budskapet om att löftet skulle gå i uppfyllelse gav en förväntan och glädje som gjorde också beredelsen glädjefylld.

Inför Herrens ankomst måste man bereda sig. Det gäller också, när vi övergår till ”i evighet”, inför framtiden. När vi nu har påminner oss Herrens ’ankomst’, det är ju vad det latinska ordet ’advent’ betyder, så handlar det inte bara om Jesu ankomst, när han framträdde omkr. år 28, utan också, och egentligen än mer, om hans slutliga ankomst vid den jordiska tidens slut. Det var ju löftet han lämnade efter sig, alldeles tydligt vid himmelsfärden, då de gudomliga ’männen i vita kläder’ meddelade: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.”

Också inför den ankomsten blir Johannes döparens maningar till omvändelse angelägna. Med insikten om att tiderna i det gudomliga sammanhanget flyter samman, gäller de också nu. I Upp. menar aposteln att ”tiden är nära”, och han har sällskap av Paulus i den gamla Ep. för 1:a sön. i Adv.: ”Frälsningen är oss närmare nu än när vi kom till tro.” Maning i Upp. blir då att ”den rättfärdige ska fortsätta göra det rätta och den helige fortsätta helga sig”.

Också här går längan efter vad Gud har utlovat och nödvändig beredelse för det samman. Man kan naturligtvis vara skrämd inför vad som skall komma. Det har i vår kyrka länge rått en dov botsstämning över Domssön. Men mer och mer har väl längtan efter gudomlig rättvisa tagit överhanden. Den beredelse som Döparen uppmanar till präglas av längtan. I sitt andra brev menar Petrus att vi skall leva ”heligt och gudfruktigt”, därför att vi inte bara ”ser fram emot Guds dag” utan också ”påskyndar dess ankomst”.

Vi började Advent med att minnas Jesu ankomst en gång, och riktade förra söndagen blickarna fram mot hans slutliga ankomst. Nu inser vi att Johannes döparen manar oss att bereda oss den, på motsvarande sätt som när han en gång framträdde. Perspektivet är inte mindre, men är dessvärre något som ofta saknas. När vi hör kristna röster i oron för klimatet, så blir det ofta inomvärldsligt. Det sägs inte mycket om att det kanske kan vara ett av de tecken som Herren Jesus anger som något som förebådar tidens slut och hans ankomst. Det är kanske allvarligare åtgärder än att minska koldioxidutsläppen som också skulle bli angelägna.

Så stannar vi då till slut inför ”i dag”, då det förflutna och den gudomliga framtiden möts. Det är Advent och vi bereder oss för Julen. Som vanligt påminner jag om att det inte är Jul ännu, Advent är en beredelsetid för högtiden. Trots all julhandel och alla juldekorationer som redan är på plats, skall vi sträva efter att behålla beredelse som grundton.

När vi om en dryg vecka på nytt får höra om Jesu födelse, så blir inte heller det bara ett minne av vad som en gång hände. Vi låter det som skedde ske på nytt. Vi skall ställa oss vid sidan av herdarna, och så småningom vid Epifania också vid sidan av vise män, där många av oss kanske känner oss mer hemma. Att Gud blev människa, och det för vår frälsnings skull, skall drabba oss på nytt. Vi inbjuds att ta änglabudskapet om ”en stor glädje för hela folket” som något som gäller också oss.

Det är den julglädje som vi väntar på, som nu gör att vi låter Johannes döparen också för oss förkunna ”syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop”, vilket för oss som är döpta betyder att vi rannsakar oss om vi verkligen lever så som kan förväntas av den som är döpt. I de profetord som uppfylldes genom Johannes heter det att ”krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas”. Ja, det finns en hel del krokigt och stenigt i vårt liv som behöver rätas upp och jämnas ut! Till Advent hör många yttre julförberedelser. Dit hör också inre och andlig beredelse.

Den beredelsen sker alltså inför det löfte som också gavs genom profeten: ”Alla människor skall se Guds frälsning.” Utan adventsberedelse kommer vi inte att se åt rätt håll när det bli Jul. Vi kommer att gå vilse bland alla våra julseder och inte uppfatta att det handlar om den frälsning som Herren Jesus vill ge.

Men om vi ser Johannes döparen som förelöparen och vägröjaren för honom, då finns vi med, när det sägs att ”folket var fyllt av förväntan”!

Sång av Armi och Edith

Psalm 39

Psalm 36

Pianopostludium