Under pandemin talade drottning Elisabeth till folket på de brittiska öarna. Eftersom reglerna om isolering var hårdare där än hos oss, tog hon upp det svåra med att vara ensam. Hon manade människor att härda ut. Det kommer att gå över. ”We will meet again – Vi kommer att mötas igen”, sade hon. Det var naturligtvis ett citat från Very Lynns älskade sång under Andra världskriget.

Nu är drottning Elisabeth död. Som vi vet talas det gärna om att ’mötas igen’, när någon dör (”Mor har sträckt ut handen, far har fattat den”). Man kan undra vad människor i allmänhet menar med det. Är det en trösterik tanke, dock utan konkret innehåll? Eller är det en rest av det kristna arvet som dröjer kvar, även om man inte riktigt tror det?

I sitt griftetal slutade ärkebiskopen av Canterbury med att återigen citera orden om att mötas igen. Men nu var det inte längre en sentimental fras att täcka den åtskillnad som döden ofrånkomligen för med sig. Nu handlade det om det kristna hoppet, grundat på gudomliga löften. Men då var det också kvalificerat, det gäller inte alla. ”Alla som följer drottnings exempel på förtröstan och tro på Gud, kan med henne säga: ’Vi kommer att mötas igen’.”

När vi deltar i begravningar blir vi ofta besvikna. Vi får inte höra mycket om vårt kristna hopp, det som vi har i Herren Jesus. Det blir mest minnesord över den bortgångne. Ritualens böner läses pliktskyldigast. Det skulle kunna vara vilken avskedsceremoni som helst.

Drottning Elisabeths begravning var uttalat kristen. Vi är dessvärre vana med att höra allmänt hållna bibelord om liv och (mest) död (”Människans dagar är som gräset … Vinden sveper fram över den och den är borta …”). I Westminster Abbey lästes centrala texter om vårt hopp i Kristus. Det var Paulus ord om att Kristus har uppstått, med utropet: ”Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!” Och det var ord från Jesu avskedstal, då han säger att han är ”vägen, sanningen och livet”, och att han ”går bort och bereder plats för er”.

Det blev naturligtvis särskilt meningsfullt, eftersom drottningen hade en djup kristen tro. Hon såg på sin uppgift som regent som en helig kallelse som Gud hade gett henne. Hon hade ju också vid kröningen smorts med olja som ett tecken på det, och till välsignelse för att fullfölja den.

Men vem det än är som begravs borde en kristen begravning alltid handla om Herren Jesus som den ende som till slut kan ge oss hopp. Det sägs gärna att en folkkyrka, inte minst vid begravningar, får möjligheter att möta många med evangelium. Det är tragiskt att man ofta inte tar tillfället i akt.

En begravning i vår kyrkas tradition slutar med enkla ord: ”Ge honom/henne den eviga friden, och låt ditt eviga ljus lysa för honom/henne.” Man kan vara avundsjuk på det utförligare överlämnande av den bortgångne i engelsk tradition:

”Vandra vidare, o kristna själ, från denna värld, i Gud Faderns, den Allsmäktiges, namn, som har skapat dig, i Jesu Kristi namn, den levande Gudens Son, som har lidit för dig, i den Helige Andes namn, som har utgjutits över dig och smort dig. I gemenskap med alla helgon, och med bistånd av änglarna och ärkeänglarna och hela den himmelska härskaran, må din lott denna dag bli frid och din boning vara i det himmelska Jerusalem.”

Att få mötas igen är mer än tröstefulla ord, det är är vårt fasta hopp genom Kristus.

(Citerade bibelord: Ps. 103:15,16, 1 Kor. 15:20-26,53-58, Joh. 14:1-9)

22 sept. 2022