Askonsdagen

Askonsdagen – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                      135:-, 102:-, 541:1-2, 438:-

Det är på sitt sätt märkligt, att kyrkan i viktiga gudstjänster använder mycket enkla symboler. Vatten för dopet, enkelt bröd och lite vin för nattvarden, och några droppar olivolja för helande och välsignande smörjelse.

Det är klart att det finns magnifika sidor av att fira gudstjänst: beundransvärd arkitektur, kyrkmålningar, glasfönster, stora orglar … Det behöver vi inte skämmas för, bara vi tar till oss kyrkofäders upprepade varningar att det inte får bli på bekostnad av omsorgen om lidande medmänniskor.

Men när det är som viktigast då är det mycket enkelt. Man behöver egentligen inte lära sig vad det betyder. Ja, man kan söka sig djupare in i gudomliga hemligheter. Men den enkla symbolen ger direkt möjlighet att intuitivt förstå vad det handlar om.

Så använder vi också idag på Askons. en enkel symbol, aska. När det tecknas på vår panna, påminns vi om en grundläggande omständighet för vårt liv: det är egentligen inte mer än stoft och aska. Det säger ju också vetenskapsmännen: våra kroppar är uppbyggda av ämnen som inte är särskilt speciella, mest väte och kol och syre. Vad de inte kan förklara, fast de naturligtvis har sina teorier, är hur det av de enkla ämnen har blivit liv, och vad det beror på att det som lever har någon uppfattning av vad det är, människan mer än andra.

Men nu påminns vi om att det är en nådatid då ämnena fungerar så att det formas en person. Den verkar ur vår egen synvinkel ofta hyfsat lång, fast i tidernas lopp är det inte mycket. Och den tid att leva som vi har fått, som en gåva av Gud, givetvis, kommer att ta slut. Ämnena i kroppen kommer att skiljas ut, och kvar blir bara stoft och aska.

Det lilla korset av aska i pannan växer till att avslöja vad som gäller. Det blir en påminnelse om att en dag skall ungefär samma som idag sägas vid vår kista: ”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli.” Mer kvalitet finns det inte i vårt jordiska liv, än att det en dag är utslitet.

Det som borde plåga oss, är att också vårt andliga liv faller under samma bedömning. Om det är möjligt kommer askan från förra årets palmkvistar, så är det idag. De var tecken på vår tillgivenhet till Herren Jesus, på vår vilja att följa honom, att vara medlemmar av hans kyrkas folk. Men också det blir det bara aska av. Det blev så halvhjärtat, ibland nästan inte mycket mer än en högtidlig fritidssysselsättning.

Det finns de som menar att kyrkan med sådant här försöker skrämma människor till Gud. Men att påminna människor att de skall dö, är ju inte att skrämma dem, utan att komma med en saklig upplysning, som många försöker glömma bort. Men att bortse från naturen är dömt att misslyckas. Det är ju vad klimataktivisterna ständigt framhåller, och då anses det vara nödvändig information.

Med den enkla symbolen aska är kyrkan alltså realistisk. Men den lämnar oss inte betryckta över vad som gäller. Den påminner om att det finns ett gudomligt sammanhang, ”där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl”. Vi får veta åt vilket håll vi skall gå. Vi får veta var vi skall fästa vårt hjärta, så att vi finner den skatt som väntar på oss.

Det är den väg som vi nu ännu ett år kallas att vandra under Fastan: från aska till en oförgänglig skatt. Aposteln S:t Petrus skriver i sitt 1:a brev om ”ett arv som aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna och som förvaras åt er i himlen”. Det är i Herren Jesus den skatten finns.

I söndags angavs vad som gäller under Fastan: ”Se vi går upp till Jerusalem”, där Jesus skall utlämnas, dödas och uppstå från de döda. De sägs om lärjungarna att Jesus gick före, och de lite motvilligt följde efter, de var rädda för vad som skulle hända. Nu gäller det också för oss att under 40 dagar, och några söndagar, lägga en hel del annat åt sidan, för att söka oss närmare Jesus och ett liv där vi följer efter honom, kanske också vi lite motvilligt.

Det är till Jerusalem vi skall, och dit är det uppförsbacke. Om vi bemödar oss att låta Fastan bli annorlunda än resten av året, blir det också för oss mödosamt. Men mödan leder till att vi kommer till det kors, där det också för Jesus handlade om stoft och aska, men också till den öppna grav, där det anges att Gud har liv att ge, bortom den här världen.

För en mödosam vandring får man inte ha för stor packning. Det är gammal god tradition för Fastan att man avstår från en del av livets goda. Det är nu inte tid att slå sig till ro och njuta av det.

Och det som då blir över skall delas ut. Om det ligger kvar och väntar tills Fastan är över, blir det ju en skatt av det slag vi inte skulle samla. Till Fastan hör vårt fasteoffer, på olika sätt, här i koinonian till hjälp till Ukraina genom Nordisk Östmission. Vi vill komma till de drabbades sida, där har vi dem som just nu är mest drabbade.

Fastan är en vandring från aska till ett kors, från vår död till Jesu död. Askan är grå och utan hopp, korset är på sitt sätt storartat svart och ger oss hopp. Vi har där det som kopparormen i öknen blev en föraning om, som vi hörde i söndags. Den som såg upp på ormen fick leva. Den som ser upp på Jesus och öppnar sitt liv för honom får mer än leva.

Vi inser att ceremonin med aska inte är till för att skrämma oss till Gud. Vi tar emot den som en påminnelse om vad som gäller för det jordiska livet, tar tacksamt emot den påminnelsen, för det får oss att följa Herren Jesus. Vi bereds att ta emot vad han ger: frälsning från ondskans makt och försoning med Gud.