Askonsdagen

Askonsdagen – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

135:-, 102:-, 541:1-2, 438:-

 

’Dödens kultur’ var den beteckning påven Johannes Paulus gav åt det samhälle som hade växt fram på 1900-talet. Han hade väl i åtanke att det då hade blivit en rättighet med abort, och att man talade om eutanasi. Men det handlade djupare sett om ett samhällsklimat där många människor inte längre har något hopp. Något bortom döden vågar man inte längre hoppas på. Och så har det blivit tydligt att klimatet håller på att förändras och hotar framtiden för vår jord. Uppgivenhet har blivit något som sätter sin prägel på människor, inte minst unga.

Det kan tyckas som att vi spelar med i det här, när vi nu samlas på Askons. Inte bara med ord, utan med livlös aska som talande tecken, skall det strax sägas till oss: ”Kom ihåg, o människa, att du är stoft, och att du åter skall bli till stoft.” Budskapet den här dagen på kyrkoåret utgår från en påminnelse om att vi skall dö.

Men det är inte uppgivenhet som kyrkan vill skall bli följden av askritualets brutala ärlighet. Vi inbjuds att inse vad som är anledningen till att vi skall dö, och utifrån det visas vi en väg att vandra som leder till liv.

Orden som skall åtfölja askan om en stund, riktades först till Adam, den första människan. Sedan dess har de ekat i världen, vi i Adams släkt har fått dem i arv. De kom som en följd av syndafallet, då Adam hade brutit mot det enda bud Gud hade gett. Följden blev att när Gud kom, så ledde hans dåliga samvete till att han gömde sig. Döden är därför inte så mycket ett straff som Gud mäter ut, utan hans sorgsna beskrivning av vad följden blir, om man vänder sig bort från honom som ger liv.

Det finns alltså ett samband mellan synd, att inte följa Guds vilja utan sitt eget behag, och död. Det som är kyrkans budskap till oss är att det sambandet kan brytas. Det finns en väg tillbaka till Livets Gud.

Det första som då sägs oss är att Gud mer än allt vill att vi vänder åter till honom. Att gömma sig, när vi har syndat, är inte vad han önskar. I stället får vi budskapet, som i Ps. 103: ”Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull.” Gud möter oss inte som en despot, utan som vår Fader. När vi blir medvetna om att vi inte har brytt oss om Gud och hans vilja, är den naturliga reaktionen just Adams, att försöka undvika att möta honom. I stället uppmuntrar Gud oss att komma till honom. Han betraktar oss primärt inte som lagbrytare, utan som barn inte riktigt förstår sitt eget bästa.

Gud vill alltså att vi vänder om och söker oss tillbaka till honom. Så har vi idag på Fastans inledande dag hört hans rop genom profeten: ”Nu skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan.” Vi går nu in i en tid av året som skall vara annorlunda. Sedan fornkyrkan har en fyrtio dagars Fastetid varit en förberedelse för Påsken. Det är en tid för att vända åter till Gud. Det är genom att rikta oss mot honom, som vi undviker hopplösheten i dödens värld.

Det finns hos Gud något som är värt att söka, har vi påmints om i dagens Ev. Det är i motsats till det jordiska inte förgängligt. Så kompletteras profetens rop av Jesus. ”Samla skatter i himlen … Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Fastan inbjuder oss därför att värdera våra livsval, och under tiden fram till Påsk medvetet välja bort sådant som kan tyckas vara skatter här på jorden. Kallelsen till omvändelse innebär att vi samtidigt vänder ryggen till vad den här världen menar sig ha att erbjuda och lockar med.

Det är här fasta, i den vidare meningen att avstå, kommer in. Det finns mycket som tillhör detta livets goda, som vi med tacksamma hjärtan kan ta emot som hans gåva. Men den alldeles uppenbara risken är att vi tar till oss gåvan och glömmer bort givaren. Vi gör det gudomliga till något begränsat jordiskt. Att avstå från något, alldeles frivilligt, blir då ett sätt att tydligt påminna oss om att det som världen har att ge, inte har någon välsignelse i själv. Varje gång vi känner suget efter något vi valt bort under Fastan, svarar vi att Givaren är viktigare gåvan, för stunden avstår vi från gåvan för att inte glömma bort honom.

Nu kan man ju fråga sig om det skall vara nödvändigt att avstå, att vända om just ’under fasta, gråt och klagan’. Varför skall det vara så trist och tråkigt? Vad blir det av trons glädje? Vad kyrkan med detta vill påminna om att det finns en hemlighet med lidande.

Vår värld har inte direkt underskott på lidande. Också det är en följd av synden, av att bryta gemenskapen med den Skapare som kunde konstatera att det han gjort ”var gott”. Det märkliga är att Gud inte rakt av gör rent hus med lidande och ondska, utan att han bemöter det genom att gå in i det. I Hebr. skriver aposteln om Jesus att ”trots att han var Son fick han lära sig lydnad genom sitt lidande”.

Ingen annan väg anges för oss. På sin väg upp till Jerusalem fick apostlarna veta, och vi genom dem: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” En av flera linjer i Fastetiden är att den aktualiserar för oss Jesu vandring till Jerusalem, till den Påsk då han i den staden dog på ett kors och uppstod. Om vi vill följa Jesus, blir det ofrånkomligt för oss att påtagligt ’förneka oss själva’, med den möda det innebär. I Hebr. talade aposteln också om vårt lidande: ”Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner.” Det handlar om gudomlig fostran.

Att under Fastan ålägga sig det måttliga lidandet av lite återhållsamhet från denna världens goda, blir naturligtvis en övning för att kunna möta och uthärda verkliga och större lidanden, som vi inte kan undgå, vad det nu kan komma att bli. Men det för oss också in i den här gudomliga hemligheten. Det går en väg genom lidande till lydnad till gemenskap med vår himmelske Fader. Fastan inbjuder oss att gå ännu en liten bit på den vägen.

Ja, det är med att påminna om vår oundvikligt kommande död som Askons. nu ännu ett år inleder Fastetiden. Den skall också sluta med påminnelsen om död, men nu Herren Jesu död. Med det målet i sikte behöver vi inte resignera och ge upp, när vi får höra att vi inte är mer än stoft. Om den jordiska döden gör slut på livet, så gjorde Jesu död i Jerusalem slut på dödens makt. Bortom dess portar väntar vad som i Upp. beskrivs som det nya Jerusalem.

När vi nu under Fastan går med Jesus upp till Jerusalem, är det för att minnas vad som en gång skedde. Men det handlar också om hoppet om vad den gudomliga framtiden har i beredskap. Och däremellan, nu under Fastetiden markerar vi, på ett eller annat sätt påtagligt, att vi vill frigöra oss från sådant jordiskt som binder oss och vandra med Herren Jesus, beredda till något lite lidande, som kommer att fördjupa vår lydnad.