Apostladagen – 2014 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
369:1-3,58:-, 420:-, 71
När man säger ’Guds Ord’, tänker vi väl på Bibeln, på en bok. Och det är naturligtvis riktigt. Där har vi samlat skildringarna av vad Gud har gjort, och vad han har meddelat oss människor genom tiderna. Som det viktigaste har vi då vad Jesus gjorde, och vad han sade och lärde. Det är genom att läsa eller lyssna till Bibeln, som vi får veta vem Gud är och vad han vill.
Men samtidigt leder det inte helt rätt att tala om Guds Ord som en bok. För i början fanns det ingen bok, utan vad som fanns var det som människor meddelade att de hade hört och sett. Det började med det muntliga vittnesbördet. Det var först efteråt som det skrevs ner. Jesus lämnade inget skrivet efter sig. Det brukar noteras att enda gången det sägs att Jesus skrev, var när han böjde sig ner och skrev i sanden, när man kom till honom med en äktenskapsbryterska.
Det här tas ibland som intäkt för att mena att man inte riktigt kan lite på det som till slut skrevs ner i Bibeln, för så mycket kan ha blivit fel när det muntligt berättades. Men då underskattar man den upptränade förmåga man hade att minnas på den tiden. Man har konstaterat att det just inte blev fler fel, när man lyssnade och återberättade, än när man skrev av.
Länge var det så att det var vad man hörde som man hade att förhålla sig till. En vanlig svensk familj hade knappast en bibel för 200 år sedan. Och går vi 600 år tillbaka i tiden, så hade man ju inte kommit på hur man skulle kunna trycka böcker. Vad man hade var avskrifter för hand, och det säger sig själv att de var så dyra att de bara fanns på klostren och vid domkyrkorna. I en enkel kyrka hade man en mässbok men just inte mer. Dessutom var det ju först på 1500-talet som man översatte Bibeln till svenska. Det man hade var den knaggliga översättning som prästen gjorde i sin predikan.
När skildringarna av vad Jesus gjorde och sade först gjordes vet vi inte. Det första skriftliga som finns bevarat är från 90-talet, en bit ur Joh. Det första som möjligen kan vara ett tecken på tidigare nedskrift är när Paulus i sitt 2:a brev till Timetheos ber honom komma till honom. Han ombeds då att ta med sig ”manteln som jag lämnade kvar i Troas hos Karpos”, men också ”böckerna, framför allt mina häften”, ’pergamentbladen’, betyder det ordagrant. Det kan ha varit delar av vad som sedan har blivit Mark. och Luk., båda hade ju varit Paulus medarbetare. Paulus hade ju inte mött Jesus, och hade kanske för säkerhets skull noggrant antecknat de vittnesbörd om Jesus som de hade samlat.
Det började alltså utan att något var nedskrivet. Det är därför det är så viktigt med dem som muntligt förde budskapet om Jesus vidare. I det hade apostlarna den centrala rollen, och det är därför vi låter en söndag på kyrkoåret vara till deras minne. Ja, i ett fullständigare kyrkoår, så som vi också i vår kyrka hade det fram till 1772, får varje apostel sin egen minnesdag. Hade vår koinonia varit lite större, och haft en något mer lättillgänglig kyrka, kunde vi gott ha firat de dagarna med en kvällsmässa.
De tolv apostlarna utvaldes, som vi hörde i dagens Ev., av Jesus själv. Det var alltså ett uppdrag, som de fick, inte något som de själva tog sig. Vad som gällde för att vara apostel, får vi höra i inledningen till Apg., när man ville välja en ny apostel efter Judas Iskariot, så att de fortfarande skulle vara tolv, samma antal som Israels stammar. Det skulle vara ”någon av dem som var med oss under hela den tid då Herren Jesus kom och gick ibland oss, från det att han döptes av Johannes fram till den dag då han blev upptagen från oss – någon av dem skall vittna tillsammans med oss om hans uppståndelse”. Och för att markera att det inte heller nu rörde sig om ett mänskligt beslut, drog man till slut lott om de två som uppfyllde kriterierna.
Den ende som inte helt uppfyllde de här förutsättningarna, men som ändå blev ansedd som apostel, var Paulus. Han hade ju inte upplevt Jesus, men man ansåg att mötet med den Uppståndne på vägen till Damaskus var tillräckligt. Ananias, som Gud sände till honom fick ju också veta att ”honom har jag utvalt till mitt redskap. Han skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk.”
Under sin verksamhet uppträdde Jesus i mycket som en rabbin med sina lärjungar. Till det hörde att rabbinen lärde sina lärjungar de heliga skrifterna, och kontrollerade att de kunde återge texten exakt. Jesus gjorde på samma sätt, fast det inte framgår av evangelierna. Men man kan notera att apostlarna inte säger: ’En gång sade Jesus ungefär så här …’, utan de återger noggrant vad de har fått höra och lära sig. Den nyligen bortgångne professorn i NT i Lund, Birger Gerhardsson, visade det i sin doktorsavhandling. Till att börja med accepterade många inte hans teser, men med tiden fick han internationellt erkännande för dem.
Det som vi har nedskrivet i Bibeln började alltså som ett muntligt budskap. Och då är det naturligtvis så att det blir viktigt vilka som är budbärarna. I debatten om kvinnor skall kunna vara präster hör man ofta att ’det är inte budbäraren som är det viktiga, utan budskapet’. Men det är ju så att utan budbärare blir det inget budskap! Vad man tycks tänka är att det finns ett slags evigt budskap, som svävar någonstans i evighetens rymd, och som egentligen vem som helst kan få tag i. Det påminner om hur muslimer ser på Koranen. De tänker sig att det finns en gudomlig Koran, som Gud dikterade för Muhammed. Men Bibeln utger sig inte för något sådant. Den är skildringar av vad människor hört och sett.
Därför är budbärarna, och då främst bland dem apostlarna, viktiga. Inför Bibeln skall man reagera så som domare och nämndemän har att agera vid en rättegång. De lyssnar till de vittnen som uppträder, och tänker inte bara på vad de säger, utan funderar också över om de är trovärdiga.
Ett av de viktiga indicierna på Jesu uppståndelse, är att apostlarna, som hade flytt när Jesus greps, och som sedan höll sig undan, som ”satt bakom reglade dörrar av rädsla för judarna”, på den första Pingstdagen oförskräckt och frimodigt trädde fram med budskapet om Jesus. De skulle sedan, med undantag för Johannes, alla ge sina liv i uppdraget att föra budskapet vidare. Det är uppenbart att det är vittnen med stor trovärdighet.
Vår tro bygger på vad Jesus gjorde och sade. Men samtidigt måste vi konstatera att utan apostlarna hade vi inte vetat av något om det. Vi kan därför lika väl säga att kristen tro bygger på det apostoliska budskapet. Motsvarande gäller NT. När man, i en ganska långsam process, kom fram till vad som skulle kunna vara skrifter att ta med, så var en viktig faktor att de måste vara ’apostoliska’. Några är inte sammanställda direkt av apostlar, Mark., Luk. och Apg. Men man menade att Petrus låg bakom det som står i Mark. och att Paulus var en garant för Lukas två skrifter. Lukas anger ju dessutom hur han har sammanställt sitt evangelium: ”Efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det.” Han hänvisar då indirekt till ”dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare”.
Det blev naturligtvis inga fler apostlar. Men de utsåg i sin tur efterföljare, som ganska snart blev kallade ’episkoper’, vilket betyder ’tillsynsmän’ och har blivit vad som sedan kallas ’biskopar’. Det ingick naturligtvis olika saker i deras tillsyn, men en grundläggande uppgift var att se till att budskapet inte förändrades. Biskopar är därför något mer än en präst som utses att vara ledare. En biskop är en av apostlarnas efterträdare, som skall se till att budskapet inte förvanskas.
Det som varit ett problem för kyrkan genom tiderna, är att alla biskopar inte har levt upp till uppdraget att vara apostlarnas efterträdare. I Svenska kyrkan har krisen nu under några decennier varit total. Biskoparna är mer intresserade av att tillfredställa var människor och tidsandan kräver, än av att bevara och föra vidare budskapet om och från Jesus.
Vid den särskilda mässan för ämbetsbärararna på Skärtorsdagen uppmanar biskopen präster, diakoner och diakonissor att bekräfta sina vigningslöften, Därefter säger han: ”Be för mig att jag efter ringa förmåga är trogen mitt apostoliska uppdrag och inför er blir en levande och alltmer fullkomlig bild av Kristus, Översteprästen, den gode herden, läraren och allas tjänare.” Det är en uppmaning att föra vidare också till er alla, i de troendes allmänna prästadöme!
