Apostladagen

Apostladagen – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                      369:1-3, 58:-, 420:-, 414:-

”De skulle vara med honom, och han skulle sända ut dem att predika.” Det är vad som skulle gälla för de som tolv män som Jesus utser att vara apostlar. Det är i början av Jesu verksamhet. Människor i stort antal blir intresserade av vad han har att säga. I Ev. hörde vi att de kom från alla områden runt omkring.

Entusiasmen skulle inte bestå. Det visste Jesus. Det skulle komma en tid då han blev alldeles ensam. Men för att förbereda vad som skulle komma samlade han några ur lärjungaskaran omkring sig. Också de skulle överge honom, men som de sista. Och de skulle bli de första som han kom till efter sin uppståndelse. Då upprepade han att de skulle ha uppdraget att var ’utsända’, nu i ett större perspektiv: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.”

Det hade börjat med att människor från stora områden kom till Jesus. Nu fick riktningen bli den motsatta: från Jesus sändes apostlarna ut med budskapet om Jesus. Och de skulle nå ut till nya områden och länder. Det som hände den första Pingstdagen blev ett tecken på det. Apostlarna fick den Helige Andes kraft att tala främmande språk, och människor frågade sig förundrat: ”… hör vi dem tala på våra egna språk om Guds väldiga gärningar.”

Gud har sina sändebud. I GT är det profeterna, och vi har i GT-läsningen hört om hur Samuel kallades att tjäna Gud. Han räknas som den förste profeten. Deras uppgift var att förmedla Guds budskap. Det görs tydligt redan från början. När Jesaja ställdes inför Gud i templet, fick han höra: ”Vem ska jag sända? Och vem vill vara vår budbärare?” Jesaja svarade: ”Här är jag, sänd mig!” På motsvarande sätt fick Jeremia höra: ”Gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än befaller dig.”

I NT är det apostlarna som blir de gudomliga sändebuden. Själva ordet ’apostel’ betyder just ’utsänd’. Och som vi hörde är deras primära uppgift att predika, att föra vidare det budskap från Gud som Jesus i ord och gärning hade förmedlat.

Apostlarna var mycket medvetna om att de inte kom med något eget. Nu har vi ju inte så mycket bevarat av hur de tolv presenterade sin ställning. Men Paulus, som dramatiskt kallades som en kompletterande apostel, som skulle vara ”mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn”, som Herren sade till Ananias, markerar det ofta. I brevet till kyrkan i Galatien presenterar han sig som ”apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa, utan av Jesus Kristus och Gud Fadern”. Till Timoteus, i andra brevet, säger han att han är ”genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, sänd att förkunna löftet om liv i Kristus Jesus”.

I trosbekännelsen markerar vi att kyrkan är ”apostolisk”. Det betyder att den vill föra fram budskapet om Herren Jesus. Vi skulle säga att kyrkan skall vara ’missionerande’. Att kristen tro är på tillbakagång i vår del av världen, beror naturligtvis i mycket på den sekulariserad tidsandan. Men helt kan kyrkan inte skylla ifrån sig. Den har inte frimodigt fortsatt att vittna om Herren Jesus. Man har tänkt sig att få gehör genom ett mindre kontroversiellt allmänhållet religiöst budskap. Av vad som varit kristna kyrkor har blivit religiösa rörelser.

Att kyrkan skall vara apostolisk, och därmed missionerande, gäller inte bara dem som fått ansvaret att ingå i kyrkans ämbete, som biskopar, präster, diakoner eller diakonissor. I dagens Ep. hörde vi Paulus beskriva kyrkan som en kropp med olika lemmar. De har var sin uppgift och skall samverka. Varje del är av betydelse för helheten, och det gemensamma skall prägla varje liten del.

Det som har visat sig vara en svaghet i en etablerad kyrka, är att man har kommit att betrakta ämbetsbärarna som ett slags anställda. Det är som att vi har hyrt in dem för att slippa göra vissa saker själva. Men den kallelse att vara en del av en missionerande kyrka som var och en får, kan inte delegeras till andra. Somliga har fått uppgiften att utbilda och entusiasmera och samordna och i förekommande fall styra till rätta, men uppgiften att tala om ”Guds väldiga gärningar” är inte bara deras.

Men det ligger mer i begreppet ”apostolisk”. Att Jesus ur lärjungaskaran utsåg tolv apostlar, visar att de hade en speciell uppgift. Deras namn räknas noggrant upp i evangelierna, liksom i Apg. Om några vet vi inget annat än att deras namn finns med i uppräkningen. Namnen är desamma med ett undantag: Mark. och Matt. nämner Taddeus, medan Luk. och Apg. har namnet Judas, Jakobs son. Det finns god anledning att anta att det var en man med två namn. Kyrkan har i sitt minne av apostlarna valt att följa Lukas.

Beteckningen ’apostel’ motsvarar närmast vad vi skulle kalla ’ambassadör’. En sådan företräder någon annan, och handlar alltid enligt den instruktion han, eller nu för tiden hon, har fått. Den nyliga rättegång mot förra ambassadören i Kina har ju just gällt om hon möjligen hade handlat på egen hand utan mandat.

Jesus beskrev själv det uppdrag han gav sina apostlar: ”Den som lyssnar till er lyssnar till mig”, och: ”Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig.” Med detta blev det ofrånkomligt viktigt att inte komma med något eget, utan att allt de kom med måste vara fast förankrat i vad Jesus själv förkunnade.

En kyrka som är apostolisk måste därför hålla sig till apostlarnas undervisning, och inte lägga till eller dra ifrån något. Apostlarnas undervisning har vi till dels i evangelierna, där evangelisterna har gjort ett urval ur allt vad Jesus sade och gjorde. Joh. slutar ju med notisen: ”Jesus gjorde också mycket annat. Men om varje händelse skulle skrivas ner, tror jag att inte ens hela världen skulle rymma de böcker som då måste skrivas.” Och vi har budskapet, kombinerat med apostoliska utläggningar om hur det skall förstås, i breven i NT.

I denna mening skulle man kunna säga att ’apostolisk’ här betyder att kyrkan skall vara ’biblisk’ eller ’ortodox’, som ju betyder ’renlärig’. Man kunde också säga ’evangelisk’, i enlighet med evangeliet, som ju har kommit att bli en benämning på vår kyrkotradition, en benämning som jag tycker är bättre än ’luthersk’. Vill vi nu minnas vår särskilde kyrkofader, skall vi åtminstone alltid säga ’evangelisk-luthersk’.

Apostlarna var unika. De utsågs av Jesus, och det kunde inte upprepas, med Paulus som enda undantag. Den apostoliska tradition fick dock en fortsättning genom kyrkans ämbete. Det insåg man tidigt. I sitt brev till kyrkan i Korint skriver biskopen av Rom, Clemens, förmodligen år 96, om apostlarna att de ”stadgade att när dessa avsomnat så skulle andra beprövade män överta deras tjänst”. Det har i och för sig gällt alla i kyrkans ämbete, men särskilt biskoparna. Kyrkohistorien har stökat till det, men god ordning blir det när ’apostolisk’ får bli ’episkopal’. Svenska kyrkan har fått nåden att bevara biskopsämbetet. Utvecklingen har dock lett till att biskoparna uppgift har förts i bort i en ordning som ger kyrkopolitiker makten i stället. I Missionsprovinsen har vi återvänt till vår kyrkas äkta tradition.

Till det apostoliska hör också att vara trogen de apostoliska ordningarna. Till dem hör att endast viga män till biskopar och präster, att använda bröd av vete och riktigt vin i nattvarden och en hel del annat. Gör man på annat sätt är det väl inte utan välsignelse. Men säkerhet om den fulla välsignelse som Herren Jesus har utlovat, ges först om man följer hans genom apostlarna förmedlade ordningar. Låt oss nu avsluta dagens predikan med att stämma in i den bön som vi avslutade mässan med, när tiden var sådan att vi kunde fira de gamla apostladagarna: ”Ge oss nu nåd att kunna stå fasta i apostlarnas tro och gå vart du än sänder oss.”