Annandag Påsk

Psalm 465

Psalm 678


Annandag Påsk
– 2020 — 3:e årg.
— S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

465:1-4, 469:1-4, 152:-, 155:-


”Vad ljus över griften”, sjöng vi stor glädje i går. Ja, graven är naturligtvis tom, när nu Herren Jesus har uppstått från de döda och ”nu i ära träder fram”. Men det var, som vi hörde i dagens Ev. inte vad man först tänkte. ”Nu har några kvinnor bland oss gjort oss uppskakade”, sade männen på väg till Emmaus, ”
De var vid graven tidigt i morse men fann inte hans kropp.” Vi hörde i Ev. igår att lärjungarna, när kvinnorna kom tillbaka och berättade om vad de varit med om vid graven på morgonen, ”
tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem”.
Det är lite oklart vilka kvinnor det var som hade gått ut till graven, evangelierna har olika uppgifter. Joh. anger bara Maria Magdalena, fast när hon kom tillbaks till lärjungarna sade hon: ”Vi vet inte var de har lagt honom.” Men de andra noterar också ”Maria, Jakobs mor”, hennes son var uppenbarligen en av dem som Jesus hade kallat att vara apostel, vi brukar benämna honom ’Jakob d.y.’ för att skilja honom från den Jakob som var Sebedeus son, bror till Johannes. Hon hade varit med redan vid korset, och Joh. nämner henne då som ’
Maria som var gift med Klopas’.
En av männen på väg till Emmaus, just han som sade att kvinnorna gjort dem uppskakade hette Kleopas, och fast namnet anges något annorlunda, var det nog just Marias man. Det som hade skett var verkligen ’uppskakande’, han vågade inte ta ens sin egen frus ord på allvar.
Man kan tycka att det blir mycket tal om olika personer, men det är faktiskt viktigt. För att få klart för sig vad som vid något tillfälle har hänt, får man lita på dem som var med och kan vittna. Det blir inte lika högtidligt som i en domstol, men det fungerar på samma sätt i vanliga livet. När apostlarna predikade, och då berättade om vad de varit med om, skildringar som sedan ställdes samman i det vi har som evangelier, då levde ännu de som hade varit med. Det var möjligt att höra med dem själva. Problemet, som väl återspeglas i reaktionen inför kvinnorna vid graven, var att vid den här tiden var inte kvinnor vittnesgilla. Här visar sig faktiskt evangelierna inte vara så patriarkaliska, som man ibland menar: de anger kvinnornas namn och räknar alltså med dem!
Nu träder också två män fram som vittnen, en av dem hette Kleopas, kanske uttalat Klopas, uppenbarligen väl känd i den första församlingen, liksom hustrun Maria och sonen Jakob. Det de berättar återkommer i flera skildringar av mötena med den Uppståndne: man kände först inte igen honom. Så var det också med Maria Magdalena i trädgården vid den grav, som befanns vara tom. Det här är ett viktigt tecken på att det inte handlade om, som ibland antyds, att man längtade så mycket efter Jesus att man fick för sig att han hade fått liv igen.
Det som hände där under vandringen till Emmaus, det som till slut ledde till att männen kände igen Jesus, kan man beskriva som kyrkans första högmässa. Det har just det mönster som den kristna gudstjänsten nästan omedelbart fick. Först lyssnade man till de heliga skrifterna, vad de beskriver om Guds gärningar och om hans löften. Det var ganska naturligt, för så gjorde man vid sabbatens gudstjänst i synagogorna. Sedan firade man nattvard. Det är ju en gudstjänstordning som har blivit bestående.
Det började alltså med att man lyssnade till de heliga skrifterna och fick dem utlagda. Vi hörde i Ev. att Jesus, än så länge okänd, ”med början hos Mose och alla profeterna förklarade för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”.
Det här var uppenbarligen viktigt för Lukas, som ju är akademikerna bland evangelisterna. Kunskap tar alltid sin utgångspunkt i vad man tidigare kommit fram till. Han upprepar det, när männen fram på kvällen kommit tillbaka till Jerusalem, och den Uppståndne då kom till hela den samlade lärjungaskaran, som en sidotext den här 3. årg. skildrar. Jesus sade då: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna.” Och Luk. noterar att ”sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna”.
Det här är fortfarande den första delen av en högmässa. Vi lyssnar till bibelläsningar ”med början hos Mose och alla profeterna”, om än inte alla på en gång varje söndag. Till det lägger vi kristna naturligtvis till ”vad som står om honom” i evangelierna. Men också vi är i behov att få det förklarat. Därför lyssnar vi också i episteln till det stycke förklaring som apostlarna ger, söndag för söndag. Och till slut blir det prästens uppgift att i predikan ge en sammanfattande förklaring, i en utläggning som gör budskapet om Jesus aktuellt just för oss i vår tid med de livsomständigheter som gäller för oss. Det är väl inte alltid han lyckas så bra med det, vilket påminner om att ni här har ett angeläget böneämne!
Det händer något, när man lyssnar till eller läser Guds Ord och predikningar och betraktelser. ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss”, sade männen till varandra i Emmaus. Man är nog tvungen att inse att motsatsen gäller: om man inte läser Guds Ord och andaktslitteratur, kan man inte räkna med att få ett ’brinnande hjärta’.
Men samtidigt nådde det inte ända fram. De kände trots allt inte igen bibelkunnige mannen som slagit följe med dem. Det var först när han vid kvällsmåltiden, ’nattvarden’, för att använda ett ålderdomligt ord, ”tog brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem”. I och för sig var det väl inget konstigt med att han tog brödet och tackade, så inleddes varje måltid i ett fromt judiskt hem. Det som gav en första antydan om att något märkligt var på gång, var att Jesus, tydligen med någon självklar auktoritet, tog husfaderns plats. Och så kände de igen honom!
Där i Emmaus firade kyrkan nattvard för första gången. Förmodligen hade ingen av de två männen varit med på vid måltiden inför ”den natt då han blev förrådd”, men det som hände var samma sak: ”Han … tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem.”
Så är det fortfarande i Kristi kyrka. Bibelläsning och predikan är en ofrånkomlig nödvändighet, men det är i nattvarden som ’våra ögon öppnas’ och vi får klart för oss att Jesus är uppstånden och nu möter också oss. Man kan fundera över hur det kom sig att nattvarden ofta försvann i reformatorisk tradition. Desto tacksammare kan vi vara över att den nu har kommit tillbaka som en fast del av vår högmässa. Mönstret från vandringen till Emmaus gäller också för oss!
Som en sista del av predikan nu på Annandagen skall vi notera vad som ledde till att det blev nattvard där i Emmaus. Mannen som hade slagit följe med dem ”såg ut att vilja gå vidare men de höll kvar honom och sade: ’Stanna hos oss. …’ Då följde han med in och stannade hos dem.” Om vi inte bjuder in Jesus i våra liv, kommer han att gå vidare, och möjligheten att känna igen honom som vår uppståndne Herre och Frälsare kommer inte att ges.
Men vi får också på sitt sätt en kommentar till det som hände i dagens Ep. Johannes talar om det gamla budet, tydligt det att vi skall älska våra medmänniskor, och fortsätter: ”Ändå är det jag skriver ett nytt bud – det visar både hans och ert liv.” Ja, Jesus visade sig älska sina medmänniskor, i en kärlek ända in i döden. När nu männen där i Emmaus förbarmade sig över den okände följeslagaren och erbjöd honom natthärbärge, så ledde det till att de fick möta Jesus. Det handlar till slut inte bara om tro, det handlar också om att ta till sig det sätt att leva i mötet med andra som Jesus har lärt oss!
Så har vi ännu ett år, i omständigheter präglade av sjukdom, som dessvärre kan vara till döds, nåtts av budskapet om att vi har en Herre som är Uppstånden. Vi sätter i stor tacksamhet tro till vittnena från då det begav sig. Och vi bjuder i honom i våra liv och får nu möta honom, när han också i vår lilla lärjungaskara bryter brödet!



Psalm 152

Psalm 359

Psalm 155

Postludium