Annandag Påsk – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
                   465:1-4, 469:1-4, 153:-, 152:-

Det finns några dagar på kyrkoåret där det som dagen vill föra i åminnelse, är så tydligt att en eller flera texter alltid skall läsas. Så är det t.ex. på Juldagen och Kyndelsmässodagen. Ibland finns den viktiga händelsen bara skildrad i ett av evangelierna.

Så är det också idag. Vår kyrka har i sin tradition menat att Annandag Påsk helt skall präglas av skildringen av hur Jesus visade sig levande för lärjungarna som var på vandring till Emmaus. Det finns skäl för det, men samtidigt kan man undra varför man har valt att göra så.

Påskdagen ger oss budskapet att den grav där Jesus lades på Långfredagskvällen var tom. Det var inget entydigt budskap: det kunde finnas olika förklaringar till det. Det som bekräftade att Jesus verkligen hade uppstått från de döda, var att han levande mötte sina lärjungar.

Det blev också ett viktigt inslag i förkunnelsen. När Petrus predikade för officeren Cornelius, den förste icke-juden som blev kristen, sade han om Jesus att ”Gud uppväckte honom på tredje dagen och lät honom visa sig – inte för hela folket utan för de vittnen som Gud i förväg hade utvalt, för oss som åt och drack med honom efter att han uppstått från de döda”. Samma sak lyfte Paulus fram vid en predikan under sin första missionsresa: ”Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.”

Evangelierna har bevarat flera tillfällen då Jesus visade sig för sina lärjungar. Andra av de skildringarna kommer på söndag. Man hade kunnat läsa andra de olika årgångarna idag på Annandagen. Jag skall återkomma till det, men nu först ta upp det tillfälle som alltså har kommit att betraktas som särskilt viktig.

Det finns alltså anledning till det. Det som hände på vägen till Emmaus på eftermiddagen och kvällen den första Påskdagen, visar inte bara att Jesus mötte sina lärjungar, utan också vad som ledde till att de kände igen honom.

Ett gemensamt drag i flera av skildringarna är att de som Jesus mötte, först inte kände igen honom. Det är ett viktigt tecken på att lärjungarna inte, som man ibland tänker sig, tog undan Jesu kropp för att sedan påstå att han hade uppstått. Tanken på att någon skulle kunna uppstå från de döda var så totalt omöjlig att de inte kunde tänka sig att det var Jesus som mötte dem. På flera ställen anger också evangelierna att när Jesus hade sagt att han skulle uppstå, så hade de inte förstått vad han talade om.

Det som gör skildringen av vandringen till Emmaus så betydelsefull, är att den redovisar hur lärjungarna bereddes för att känna igen Jesus. På vandring slog en man följe med dem. De blev förvånade över att han inte visste vad som hänt, och berättade det. De berättade också att kvinnor hade funnit hans grav tom, och det hade gjort dem uppskakade. När andra hade kommit dit och sedan sagt att de inte hade sett Jesus, så hade de nog menat att de inte hade sett den döda kroppen någonstans.

Jesus ger dem då en mild förebråelse: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt?” Och så ”med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”. En god bit av vandringen blev ett bibelstudium. Det är tydligt att de var fascinerade, de skulle ju efteråt säga: ”Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?” Men ändå hade inte polletten trillat ner.

När de var framme i Emmaus, hade det blivit kväll. Då gjorde de något som var avgörande viktigt. De var så påverkade av det bibliska budskapet de hade påmints om, att de insåg att man inte kunde lämna en god man ensam i mörkret. Man skall visa omsorg om sina medmänniskor, och så inbjöd de honom att stanna kvar hos dem över natten. Hade de inte tagit till sig det bibliska budskapet om kärlek till sin nästa, skulle mannen ha försvunnit okänd.

Vid kvällsmåltiden, ’nattvarden’ med gammalt språk, hade mannen tydligen med självklarhet tagit husfaderns plats och, som alltid när det var lite högtidligt, inlett med att under bön bryta ett bröd som de delade. Då föll polletten ner! Männen var inte några av apostlarna, men som lärjungar hade de väl varit med vid tillfällen då Jesus hade samlat lärjungar till måltid. De kom ihåg hur det hade varit, och kände igen honom.

Det som gör den här skildringen så viktig, är att den ger ett mönster som vi upprepar varje mässa. Först har vi en del, då vi lyssnar till det bibliska budskapet, och får det något utlagt i en predikan. Sedan kommer själva nattvardsmässan. Det är den här kombinationen som leder till tro och som fördjupar vår tro på Herren Jesus.

Båda delarna av gudstjänsten behövs. Utan det förberedande lyssnande till Guds Ord, blir nattvarden just inte mer än ett uttryck för mänsklig gemenskap. Utan mässan blir bibelstudium något som ofta inte för längre än till allmän religiös fördjupning. Det för inte riktigt fram till Jesus, och till tro på honom. Vi ser ju också hur man i dagens kyrka bedriver from verksamhet, man där Jesus kan bli påtagligt frånvarande.

Hur det gick till när Emmausvandrarna till slut kände igen den Uppståndne är alltså en ytterst viktig del av evangeliet, eftersom det upprepas när vi firar mässa. Det är så vi allt tydligare leds till tro på vår uppståndne Herre.

Men den här koncentrationen på Emmaushändelsen, gör att andra viktiga skildringar av mötet med Uppståndne kommer i skymundan. Vi har den här årgången angivet som sidotext hur det gick till när Maria Magdalena förstod att Jesus hade uppstått. Jag skall, som jag förutskickade, avsluta dagens predikan med att stanna inför den.

Vi hörde i Ev. igår att Maria Magdalena var den första att komma till graven och upptäcka att den var tom. Änglar hade mött henne och sänt henne att berätta det för apostlarna. Av det här har hon fått hederstiteln ’Apostlarnas apostel”, ’apostel’ här i grundbetydelsen ’sändebud’.

Jag skall nu läsa vad som sedan hände, enligt vad som skildras i Joh.:

”Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: “Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: “De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det, vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: “Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: “Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: “Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: “Rabbouni!” ^¨(det är hebreiska och betyder Mästare). Jesus sade: “Rör inte vid mig, jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och säg dem att jag stiger upp till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.” Maria från Magdala gick då till lärjungarna och talade om för dem att hon hade sett Herren och att han hade sagt detta till henne.”

Det är rörande skildring. Jesus hade botat Maria från Magdala från något slags mental sjukdom, berättar Luk. Hon höll sig sedan troget till honom. Hon var en av kvinnorna vid Jesu kors.

Nu var han som hade gett hennes liv mening död. Nu har hon inte ens en grav att sörja vid. När hon inte kan tro annat än att graven är tom därför att kroppen har flyttats, frågar hon mannen där i trädgården, om han vet något.

När han säger hennes namn, känner hon igen rösten som en gång trängde igenom mentalsjukdomens dimmor, förstår att han trots allt lever. Mönstret här blir att vi behöver höra Jesus nämna vårt namn för att komma till tro på honom. Som skedde igår, påminns vi om vårt dop. På Jesu vägnar nämnde då prästen högtidligt vårt namn. Den Uppståndne vet vem jag är, och inbjuder mig då att tro på honom!