Annandag Jul

S:t Stefanus dag – 2019 — 3:e årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

113:-, 163:-, 348:-, 119:3-4

Textläsning: 2 Krönikeböckerna 24:18-21; Apg. 4:18-31; Matteus 10:32-39

Varje Annandag Jul har vi att hantera det här. I går hörde vi änglar sjunga: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden”, om vi nu översätter så som vi sjunger vid våra högmässor. Men idag får vi höra Jesus säga: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden.” Man skulle nästan kunna undra om inte Jesus hade missförstått vad som var meningen med att han föddes.

Till det yttre vet vi vad motsättningen beror på. Minnesdagen för S:t Stefanus, den förste martyren, fanns redan på plats 26 dec., när kyrkan började fira Jesu födelse 25 dec., och den fick vara kvar.

Men det finns en inre förklaring till det också. ’Fred’ eller ’frid’, vilket ord vi än använder, är inte helt entydigt. Vi försöker i någon utsträckning markera det genom att just välja mellan ’fred’ och ’frid’. Men på grekiskan, liksom på de flesta språk som svenskan har anknytning till, finns det bara ett ord. Inte ens vårt broderspråk norskan har mer ett ord, ’fred’. Vi måste söka den mer exakta betydelsen från sammanhanget.

Det kan handla om frånvaron av krig och konflikter, då säger vi vanligen ’fred’. Men ordet kan också beteckna något som har sin grund bortom det jordiska. Fred eller frid blir något som har med Gud att göra. Det kan röra sig om ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, som Paulus säger i Fil., eller om det som Jesus säger i sitt avskedstal i Joh.: ”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger.” De orden har vi ju i vår gudstjänstordning med i bönen efter Fader vår, där vi ber att kyrkan skall få ”frid och enhet efter din vilja”.

Det är inte hos Jesus som problemet ligger. Det som är den verklighet som vi har att hantera, är att den himmelska fred och frid som kommer med Jesus inte är av intresse för många av våra medmänniskor. Tvärtom irriterar den dem, den blir något som inte går samman med hur de vill ha det. Vad Jesus gör, när han säger: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden”, är att förbereda lärjungarna om vad de kommer att få möta. Nu är det vi som påminns om vad som gäller.

Vi minns i dag den förste som fick ge sitt liv för sin tro på Herren Jesus, Stefanus, en av de första sju diakonerna. Men dagens GT-text från 2 Krön. har påmint oss om att redan tidigare hade människor blivit martyrer för sin tro. Vi hörde hur Sakarja, uppfylld av Guds Ande, stenades i templet. Jesus talade vid ett tillfälle om honom. Han noterade att ”profeters blod” ofta har spillts ”från Abels blod ända till Sakarjas blod, han som blev dödad mellan altaret och templet”. Han nämnde därvid den förste och den siste martyren i GT. I den judiska uppställningen av Bibelns böcker kommer nämligen Krönikeböckerna sist, så därför blir Sakarja den siste. Vi får också en förbindelse till det nya, när Stefanus liksom Sakarja stenades.

Det gamla gudsfolket har fått lida för sin tro, och antisemitism lurar dessvärre fortfarande under ytan. Det har inte gått bättre för det nya gudsfolket, för de kristna. Vi som lever i ett samhälle med något så när upprätthållen religionsfrihet, har svårt att få bilden klart för oss. Till dels beror det väl på att kristendomen är den mest spridda religionen i världen av idag, men faktum är att det är kristna som mest råkar ut för förföljelse.

Organisationen Open Doors, som vi då och då ger kollekt till, samlar in uppgifter från förföljelsen av kristna runt om i världen. De beräknar att drygt tio kristna dödas varje dag. Ja, ni hörde rätt: drygt tio kristna blir martyrer varje dag. Det är ett förfärande antal och gör att vår tid har blivit en förnyad stor martyrtid. Det händer mycket i muslimska länder, men inte bara där. I Indien växer tanken på att det skall vara ett hinduiskt land, och då drabbas de kristna, men för den del också muslimer.

Också på annat sätt förföljs vår kristna bröder och systrar. Vi har det i Kina, där det nu finns tiotals miljoner kristna. Om de samlas vid sidan av de statligt godkända och kontrollerade kyrkorna, råkar de illa ut. Och så har vi naturligtvis Mellanöstern, med de aggressiva muslimska rörelserna. Det finns nu inte många kristna kvar i det område där kyrkan först tog form. långt mindre än hälften av vad som fanns för några decennier sedan. Om de inte i sina bedrövliga förhållanden själva valt att lämna, så har de dödats eller fördrivits. Tidigare kristna byar och småstäder har fått nya invånare, och kyrkorna står tomma, om de nu inte ligger i ruiner.

Naturligtvis skall vi vara djupt tacksamma för att vi lever i ett land där vi slipper blir våldsamt förföljda. Men vad som våra medkristna tvingas uthärda skall bekymra oss. Det är gott att få höra att den engelske premiärministern Boris Johnson i sitt julbudskap tar upp just det. Han säger f.ö. också att Julen först och främst firas till minne av Jesu födelse, och jag noterar att något sådant får vi inte höra från svenska politiker.

I Hebr. går aposteln ett steg längre än så, när han skriver: ”Tänk på dem som sitter i fängelse som om ni var deras medfångar, och på dem som blir misshandlade som om det gällde er egen kropp.” Vi skall alltså inte bara bli bekymrade, utan det som sker med så många av våra medkristna skall krypa oss under skinnet. Som det har blivit, är det inte helt utan problem och obehag att vara kristen också i vårt sekulariserade samhälle. Men det blir ändå inte mycket i jämförelse hur det är i andra länder.

När vi bildade vår koinonia gav vi den namnet ’S:t Stefanus koinonia’. När en församling tar sitt namn, är det för att ange vad man på ett eller annat sätt vill ha som tongivande och som förebild. För oss var det väl kombinationen av diakon och martyr som vi ville skulle vara vägledande. Vi vill komma till deras hjälp som livet har farit hårt fram med. Hur vi skall finna former för det är inte helt lätt, när vår gemenskap är så liten. Det skall dock vara en angelägenhet för var och en av oss i våra dagliga liv.

Men vi ville också ställa oss i S:t Stefanus efterföljd när det gäller att oförskräckt vittna om vår tro på Herren Jesus, beredda att ta konsekvenserna av det, om så skulle krävas. Här är det angeläget att vi också är inställda på att komma till varandras hjälp och stöd, om någon råkar illa ut för sin tro. Var och en av oss måste allvarligt fråga sig, om han eller hon får plats bland dem som beröms i Hebr., när aposteln skriver att ni ”accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående”.

Det som gör att det här blir uthärdligt är att vi följer honom, som S:t Stefanus följde, Herren Jesus. Att hans budskap inte ledde till fred fick han ju själv erfara. I julottepsalmen sjunger vi: ”Han tårar fälla skall som vi.” Han som föddes i Betlehem den första Julen slutade på ett kors. Och så mycket vi än gläds åt Julen, så är det ju korset, inte krubban, som har blivit symbolen för vår tro.

I mässan blir det här verklighet för oss i båda avseendena. Elis Erlandsson har sammanfattat det i en psalm, som tyvärr har en lite för krånglig melodi för att sjungas. ”Det helga bröd på altarbordet vilar, som Jesus själv en gång i Betlehem. Vid kalkens dryck mitt hjärta lovsång ilar, till Golgata, all nåds Jerusalem.”

När vreden mot Stefanus bredde ut sig vid rättegången, ropade han: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Vi skall vara övertygade om att något liknande, om än inte fullt så dramatiskt, kommer att hända, om vår tro sätts ett yttersta prov. Men under tiden fram till dess, om det nu kommer att drabba oss, sker det här i nattvardsmässan. Där är himlen öppen, och han som är Julens nyfödde Frälsare, som skall bli den korsfäste och som nu är den Uppståndne på Guds högra sida, tar gestalt för oss.

Låt oss nu ännu ett antal dagar glädjas åt Julen och dess budskap. Om en vecka är det nyår, och många av våra medmänniskor kommer att fyllas av oro för framtiden. Vi skall fira Nyårsdagen som Jesu namns dag. Oro kan kanske också vi ha anledning till, men än mer tryggheten i att ha Jesus, Guds Son som medmänniska. Annandagens budskap bryter inte julglädjen, utan ger den ett djupare perspektiv. Det var inte ett barn så där i allmänhet som föddes. Det var vår Frälsare, som finns vid vår sida vad som än händer. Han är Immanuel, ’Gud med oss’, och därför är vi glada, också när vi ”klagar i denna jämmerns dal”, som vi sjöng.