Organisten i S:t Jacob i över 30 år, Anders Bondeman, har lämnat vår jordiska gemenskap. Han blev 85 år.

Han var en av vårt lands främsta organister. Han behärskade allt, från Bach till Messiaen. Han var en orgelimprovisatör av världsklass. Han var lärare till elever som sedan blev framträdande i svenskt kyrkoliv, t.ex. Ulf Samuelsson i S:ta Eugenia och domkyrkoorganisten Mattias Wager. Han var en inspirerande men krävande lärare, och hans elever gick ofta med bävan upp till orgelläktaren för att spela upp sin läxa.

Som organist vid gudstjänster hade Anders få motsvarigheter. Han var mycket medveten om vilket ton kyrkoårstiden och söndagens tema krävde. Han har berättat att till förberedelserna hörde att läsa igenom texterna för den kommande söndagen. En psalm kan passa på olika söndagar. Om den kom i Påsktiden spelade han den annorlunda än mot slutet av kyrkoåret.

Han spelade sällan efter koralboken, utan gav som skicklig improvisatör psalmen lämpligt orgelackompanjemang. Och det var alltid sångbart. Han visste att psalmsången var det viktiga, att orgeln skulle beledsaga sången.

Han gav bara två psalmer ett längre preludium, ingångspsalmen och psalmen efter predikan. Det första skulle ange ton för söndagen, det andra såg han som en kommentar till predikan. Andra psalmer fick kortare inledning. Han var mån om gudstjänsten rytm. Långt orgelspel vid fel tillfälle stoppar upp det liturgiska flödet.

Under 15 år var jag ansvarig präst i S:t Jacob (innan det blev kyrkopolitiskt lämpligt att flytta mig därifrån). Det var fantastiskt att få förbereda och leda gudstjänster tillsammans med Anders (och tillsammans med kyrkans förnämliga körer). När det gällde att välja psalmer, ville han ha alternativ. Han ville låta söndagen få en musikalisk helhet. Han önskade då helst någon psalm i moll eller kyrkotonart som grund för variationer över söndagens tema.

När det 1986 kom en ny psalmbok, satte vi oss och gick igenom den, för att bli överens inför psalmval. Vi strök tre kategorier psalmer: de som hade för svår melodi, de som var alltför sentimentalt frikyrkliga (vi behöll dock t.ex. ’Löftena kunna ej svika’) och de som han kallade ’gitarrvisor’ (han hade inget emot dem, men menade att de inte passade att spela på en stor orgel).

Anders var mycket trogen. Han spelade varje söndag. Länge spelade han också vid de veckomässor vi hade vid lunchtid (utom på måndagen, hans lediga dag). I gengäld tog han ledigt nästan hela sommaren. I stället fick någon av hans favoritelever vara vikarie. Det betyder att jag har tjänstgjort med en lång rad av vad som senare skulle bli framträdande organister runt om i landet.

Med Anders vid orgel ordnades varje Annandag Jul musikgudstjänsten ’Julens sånger och psalmer’. Körerna sjöng julsånger, ofta medverkade någon solist (som t.ex. Peter Mattei innan han blivit riktigt känd), men det viktigaste inslaget var att hela församlingen fick sjunga julpsalmer. Med sång i en fullsatt kyrka kunde Anders gå loss på den stora orgeln och utnyttja alla dess resurser.

Nog för att jag finner mina insatser för Missionsprovinsen viktiga, men åren tillsammans med Anders i S:t Jacob blev mina bästa år. Med lilla dold stolthet noterar jag att han tyckte detsamma.

Även i annat avseende är det nu förgången tid: S:t Jacob ligger nu öde, där förekommer musik, men sällan gudstjänster. Man märker det när man besöker kyrkan: ett kyrkorum där mässa inte firas blir kyligt och stumt.

Med tacksamhet till Gud minns vi vad Anders Bondeman fick betyda. Nu är vår bön att han skall få sin plats i den eviga liturgin inför Guds och Lammets tron.

1 dec. 2022