Psalm 169
psalm 664
Psalm 256
Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia
på Söndagen efter Alla helgons dag (I), 4 November 2018
av Kåre Strindberg över Luk 12:4-7.
Firningsämne: Vårt eviga hopp
Beredelseord: Rom 8:24-25. FB
Psalmer: 169 B: 1-4. 664. 256. 324: 1-3, 4-6. 297. 169 B: 5-7.
I Faderns och ✠ Sonens och Den Helige Andes namn:
Under den här dubbelhelgen har många fötter varit i rörelse
och ännu skall många steg tas ut till familjegravar
och minneslundar och kolumbarier,
en tradition som kommit till Sverige under 1950-talet.
Ljus tänds framför fotografier av nära och kära,
och varje bild är en värld i sig.
Det är minnenas dag.
Det är gott att få vara fler om sina tankar och känslor
som alla ändå har.
När Olof Palme dog och när Estonia gick under
och tsunamin i Thailand bröt ut
så drogs vi till varandra för att få tänka och tala
och få känna tillsammans.
De som mötte präster och troende, fick se att också kristna sörjer
och delar samma grundvillkor som alla andra.
”Kristna är vanliga människor
som kommer med ovanliga påståenden”, sägs det.
Det hänger samman med att Kristus var både vanlig och ovanlig.
Han knöt an och förde tanken vidare.
Väldigt många människor följde Jesus, periodvis.
Det som Jesus satte igång hos dem
fortsätter vi att tänka på och tala med varandra om
Så var det också den här dagen
som evangelisten Lukas återberättar.
Trots att väldigt många människor är samlade
så är det bara en mindre skara som Jesus här talar till.
Han säger: ”Mina vänner, låt er inte skrämmas”.
Förut levde de i ovisshet,
men nu, efter dessa lugnande ord,
så förstår de att de hade varit i fara.
De har varit i oändlig fara.
Liksom man varligt lotsar om någon går i sömnen,
högt ovan en avgrund,
så går Jesus försiktigt tillväga,
för att man inte skall snava till när man vaknar upp.
”Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen
men sedan inte kan göra mer”, säger Mästaren.
Det är farligt att leva, ja, livsfarligt,
för man kan dö.
Men, hur blir det sen?
”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen,
men inte kan döda själen”, säger Jesus i Matteus version (kap. 28).
Kroppen dör, förr eller senare, men kan återställas i Jesu sällskap,
ja, till och med bli mycket bättre,
men själens liv och tillstånd är den helt avgörande saken här.
Den verkligt hårdkokta meningen ger oss Jesus i orden om Fadern:
”Frukta Honom som kan döda och sedan har makt
att kasta ner i helvetet.
Ja, Jag säger: Honom skall ni frukta.”
Men ett sådant utfall önskar varken Fadern eller Sonen,
som gör allt för att förhindra det fatala.
Låt oss ta fasta på det här ordet ”frukta”, gr. fobéomai.
Det översätts med skrämma, frukta, vara rädda.
Den som ännu minns Martin Luthers Lilla Katekes kommer ihåg
att han börjar varje förklaring av budorden, med:
”Vi skall frukta och älska Gud”.
Den som fruktar Gud visar vördnad och respekt för Gud
och vill ära Honom.
Det finns all anledning att ta Gud på allvar.
Vi kan inte föra upp oss själva ur våra gravar
och ge oss nytt liv.
Han som har skapat allting uti minsta detalj
håller hela skapelsen vid liv överallt
och upprätthåller stunden och framtiden i Sin hand.
Vi påminns här om det dubbla utfallet i evigheten
som gäller evigt liv och evig död.
Hinoms dal, sopstationen utanför Jerusalems gamla stadsmur,
där det brann för jämnan,
kallar Jesus för Gehenna och helvetet,
en bild för den eviga döden. (Allvarligt nog.)
Gud håller själens framtid i Sin hand,
fast Han vill inte skrämmas.
Men Han vill säga oss att själens lyckliga framtid
är ingenting som vi automatiskt ska räkna med.
Det var just för att människorna inte
automatiskt överförs från jordelivet till Paradiset
som Jesus måste betala vårt pris på Korset,
lida och dö för vår skull.
Vår Frälsare delar med sig till Sina vänner
av Sin uppståndelse, åt alla som vill slå följe med Honom.
Gud har omsorg och vet allt om sparvar liksom människor.
Vet du hur många hårstrån du har på ditt huvud?
Jag vet det inte heller,
men det finns En som vet.
Han som vet allt
om både gott och ont, sant och falskt, rätt och fel.
Hur orkar Gud bära all kunskap?
Vem tröstar Gud?
Herren Jesus grät när Lasaros dött
och när Han såg in i historien hur det skulle gå för Jerusalem.
Gud Fader får ofta sörja.
Men du kan ge Gud en hyllning
så som ett barn klappar om sin förälder.
Gud väcker dig varsamt.
När du hyllar Honom med lovsång och lovprisning
så stärks din gemenskap med Honom
som är alla dina rötter genom förfäderna och anmödrarna
och som hoppas på din framtid med dem hos Kristus.
En dag är framtiden inne.
Då skall Han hämta upp dem som satt sitt eviga hopp till Honom.
Gud vår Frälsare ”vill att alla människor skall bli frälsta
och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).
Uppenbarelsetron vilar på Guds egna löften,
som Han har tillkännagivit.
T.ex. att ”Den som tror och blir döpt
skall bli frälst” (Mark 16:16 FB).
Frälst från vad då?
Frälst från den eviga döden.
Ibland kan hoppet kännas väldigt långt borta.
Flera av er har nog hört berättelsen
om de två kvinnliga missionärerna,
men den kan vara bra att påminna sig om.
Två kvinnor missionerade i ett land.
De var stärkta av Jesu löfte att vara med dem alla dagar.
Men den ena blev mördad och den andra fick svåra trosproblem
över meningen med alltsammans.
I sin nöd fick hon i en dröm se
missionsuppdraget som de två kvinnorna fått.
Sedan medsystern mördats fortsatte hon troget sin tjänst.
I en dröm såg hon parallella spår bredvid varandra i sanden,
under tiden för hela missionsuppdraget.
Först tre parallella spår i sanden;
hennes egna, medsysterns och Jesus´.
Hon förstod att Jesus gått med henne i sin fortsatta tjänst.
Men från och med den dagen hon själv blev våldförd kunde hon,
i synen, bara se ett enda spår i sanden.
Kvinnan var otröstlig, och frågade Jesus:
”Var var Du då, när detta hände? Varför var jag ensam?
Herren Jesus svarade:
”Kära barn, där du bara såg ett enda spår,
var då Jag bar dig!”
Den tro som Herren Själv har uppenbarat
ger oss hoppet om evigt liv.
Vi kan vara trygga
för Gud har satt Sitt goda rykte på
att kärleksfullt hjälpa alla
Han har förberett en framtid
som får varje Söderhavs-semester att blekna
och varje jordisk jubelfets att likna
ett påvert knytkalas.
Han har gått och planerat och längtat efter
att gästerna skall komma.
Det är ingen idé att ens försöka beskriva
hur storslaget det blir,
för Han har förberett vida bättre
än vad något öga har sett,
eller något öra har hört
åt dem som älskar Honom!
Ära vare Fadern och ✠ Sonen och Den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
AMEN
Psalm 324
Psalm 297
Slutpsalm 169 de 3 sista verserna