Psalm 169

psalm 664

Psalm 256

Predikan vid Högmässa i S:t Stefanus Koinonia

på Söndagen efter Alla helgons dag (I), 4 November 2018

av Kåre Strindberg    över Luk 12:4-7.

Firningsämne: Vårt eviga hopp

Beredelseord: Rom 8:24-25. FB

Psalmer: 169 B: 1-4. 664. 256. 324: 1-3, 4-6. 297. 169 B: 5-7.

        I Faderns och   ✠   Sonens och Den Helige Andes namn:

Under den här dubbelhelgen har många fötter varit i rörelse

och ännu skall många steg tas ut till familjegravar

och minneslundar och kolumbarier,

en tradition som kommit till Sverige under 1950-talet.

   Ljus tänds framför fotografier av nära och kära,

och varje bild är en värld i sig.

Det är minnenas dag.

Det är gott att få vara fler om sina tankar och känslor

som alla ändå har.

   När Olof Palme dog och när Estonia gick under

och tsunamin i Thailand bröt ut

så drogs vi till varandra för att få tänka och tala

och få känna tillsammans.

   De som mötte präster och troende, fick se att också kristna sörjer

och delar samma grundvillkor som alla andra.

”Kristna är vanliga människor

som kommer med ovanliga påståenden”, sägs det.

Det hänger samman med att Kristus var både vanlig och ovanlig.

Han knöt an och förde tanken vidare.

Väldigt många människor följde Jesus, periodvis.

Det som Jesus satte igång hos dem

fortsätter vi att tänka på och tala med varandra om

   Så var det också den här dagen

som evangelisten Lukas återberättar.

Trots att väldigt många människor är samlade

så är det bara en mindre skara som Jesus här talar till.

Han säger: ”Mina vänner, låt er inte skrämmas”.

Förut levde de i ovisshet,

men nu, efter dessa lugnande ord,

så förstår de att de hade varit i fara.

De har varit i oändlig fara.

Liksom man varligt lotsar om någon går i sömnen,

högt ovan en avgrund,

så går Jesus försiktigt tillväga,

för att man inte skall snava till när man vaknar upp.

”Låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen

men sedan inte kan göra mer”, säger Mästaren.

Det är farligt att leva, ja, livsfarligt,

för man kan dö.

   Men, hur blir det sen?

”Var inte rädda för dem som kan döda kroppen,

men inte kan döda själen”, säger Jesus i Matteus version (kap. 28).

Kroppen dör, förr eller senare, men kan återställas i Jesu sällskap,

ja, till och med bli mycket bättre,

men själens liv och tillstånd är den helt avgörande saken här.

Den verkligt hårdkokta meningen ger oss Jesus i orden om Fadern:

”Frukta Honom som kan döda och sedan har makt

att kasta ner i helvetet.

Ja, Jag säger: Honom skall ni frukta.”

Men ett sådant utfall önskar varken Fadern eller Sonen,

som gör allt för att förhindra det fatala.

Låt oss ta fasta på det här ordet ”frukta”, gr. fobéomai.

Det översätts med skrämma, frukta, vara rädda.

Den som ännu minns Martin Luthers Lilla Katekes kommer ihåg

att han börjar varje förklaring av budorden, med:

”Vi skall frukta och älska Gud”.

Den som fruktar Gud visar vördnad och respekt för Gud

och vill ära Honom.

   Det finns all anledning att ta Gud på allvar.

Vi kan inte föra upp oss själva ur våra gravar

och ge oss nytt liv.

Han som har skapat allting uti minsta detalj

håller hela skapelsen vid liv överallt

och upprätthåller stunden och framtiden i Sin hand.

   Vi påminns här om det dubbla utfallet i evigheten

som gäller evigt liv och evig död.

Hinoms dal, sopstationen utanför Jerusalems gamla stadsmur,

där det brann för jämnan,

kallar Jesus för Gehenna och helvetet,

en bild för den eviga döden. (Allvarligt nog.)

Gud håller själens framtid i Sin hand,

fast Han vill inte skrämmas.

Men Han vill säga oss att själens lyckliga framtid

är ingenting som vi automatiskt ska räkna med.

   Det var just för att människorna inte

automatiskt överförs från jordelivet till Paradiset

som Jesus måste betala vårt pris på Korset,

lida och dö för vår skull.

Vår Frälsare delar med sig till Sina vänner

av Sin uppståndelse, åt alla som vill slå följe med Honom.

   Gud har omsorg och vet allt om sparvar liksom människor.

Vet du hur många hårstrån du har på ditt huvud?

Jag vet det inte heller,

men det finns En som vet.

Han som vet allt

om både gott och ont, sant och falskt, rätt och fel.

   Hur orkar Gud bära all kunskap?

Vem tröstar Gud?

Herren Jesus grät när Lasaros dött

och när Han såg in i historien hur det skulle gå för Jerusalem.

Gud Fader får ofta sörja.

Men du kan ge Gud en hyllning

så som ett barn klappar om sin förälder.

Gud väcker dig varsamt.

När du hyllar Honom med lovsång och lovprisning

så stärks din gemenskap med Honom

som är alla dina rötter genom förfäderna och anmödrarna

och som hoppas på din framtid med dem hos Kristus.

   En dag är framtiden inne.

Då skall Han hämta upp dem som satt sitt eviga hopp till Honom.

Gud vår Frälsare ”vill att alla människor skall bli frälsta

och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).

Uppenbarelsetron vilar på Guds egna löften,

som Han har tillkännagivit.

T.ex. att ”Den som tror och blir döpt

skall bli frälst” (Mark 16:16 FB).

Frälst från vad då?

Frälst från den eviga döden.

Ibland kan hoppet kännas väldigt långt borta.

Flera av er har nog hört berättelsen

om de två kvinnliga missionärerna,

men den kan vara bra att påminna sig om.

Två kvinnor missionerade i ett land.

De var stärkta av Jesu löfte att vara med dem alla dagar.

Men den ena blev mördad och den andra fick svåra trosproblem

över meningen med alltsammans.

I sin nöd fick hon i en dröm se

missionsuppdraget som de två kvinnorna fått.

Sedan medsystern mördats fortsatte hon troget sin tjänst.

I en dröm såg hon parallella spår bredvid varandra i sanden,

under tiden för hela missionsuppdraget.

Först tre parallella spår i sanden;

hennes egna, medsysterns och Jesus´.

Hon förstod att Jesus gått med henne i sin fortsatta tjänst.

Men från och med den dagen hon själv blev våldförd kunde hon,

i synen, bara se ett enda spår i sanden.

Kvinnan var otröstlig, och frågade Jesus:

”Var var Du då, när detta hände? Varför var jag ensam?

Herren Jesus svarade:

”Kära barn, där du bara såg ett enda spår,

var då Jag bar dig!”

Den tro som Herren Själv har uppenbarat

ger oss hoppet om evigt liv.

Vi kan vara trygga

för Gud har satt Sitt goda rykte på

att kärleksfullt hjälpa alla

   Han har förberett en framtid

som får varje Söderhavs-semester att blekna

och varje jordisk jubelfets att likna

ett påvert knytkalas.

   Han har gått och planerat och längtat efter

att gästerna skall komma.

   Det är ingen idé att ens försöka beskriva

hur storslaget det blir,

för Han har förberett vida bättre

än vad något öga har sett,

eller något öra har hört

åt dem som älskar Honom!

Ära vare Fadern och  ✠ Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

Psalm 324

 

Psalm 297

Slutpsalm 169 de 3 sista verserna