Alla helgons dag

Skriftermål

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att din Son, när Han kommer till oss i sin Heliga Nattvard, må i oss finna en beredd boning. Amen.            

Vi firar idag Alla Helgons dag. Dess början var en alla martyrers minnesdag, som inrättades under förföljelserna, för att ingen martyr skulle bli bortglömd. Den firades ursprungligen i närheten av Pingst, men flyttades på 600-talet till 1 nov. Senare kom den att omfatta också de helgon, som inte hade egna dagar, även om de inte var martyrer. Påven Gregorius IV övertalade Ludvig den fromme år 835 att införa allhelgonafesten i det karolingiska riket. Sedan spred den sig snabbt. Efter reformationen behölls den i Sverige. Vid stora helgdöden 1772 flyttades firandet till söndagen efter och kallades då Alla Helgons dag. Därför har vi i almanackan både Allhelgonadagen den 1:a nov. samt Alla Helgons dag, som 1953 flyttades från söndag till första lördagen i november. I år infaller den på den gamla rätta dagen.

Jag har tidigare talat om att vi behöver förebilder. Det finns idag så många underliga idoler. Därför har jag, och några med mig, funnit det intressant att studera de idoler kyrkan fört fram genom tiderna.

Helgonen ber för oss, men de är inga förmedlare, än mindre något slags medium. Det finns bara en enda medlare mellan Gud och människorna och det är Kristus. Helgonen ersätter Honom inte, de kompletterar Honom inte. Helgonen är en reflex av Kristi härlighet, de hänvisar oss till Solens ljus, liksom ett prisma som bryter ljuset och låter det stråla fram.
[Kardinal Godfried Danneels]

Som beredelseord idag tar vi några versar från en av dagens texter: Hebr. 12: 1När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt, som tynger, all synd som ansätter oss… 2Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare… 3Tänk på Honom, som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

Som vi har nämnt tidigare, skall vi alltid i gudstjänsten betänka, att vi är där omgivna av en oräknelig skara av änglar och hädangångna. Aposteln manar oss, att bekänna våra synder, det som tynger oss. Vidare skall vi kämpa mot den synd, som ansätter oss. Det viktiga är att ha sina ögon fästa på Jesus. Han skall vara vår stora förebild. Syndabekännelse, kamp mot det onda, att ha Jesus som föredöme hjälper oss i vår tro. Det kan hjälpa oss att hålla orken och modet uppe.

Ja, så  är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande: …

Predikan

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Allhelgonadagen handlar om den himmelska släkten, som gått före, och vars öde kan få oss att lyfta upp huvudet i glädje över vad komma skall. Vi har här föredömen, som kan lära oss mycket. Tidigare har utläggare talat mycket om jordlivets besvär. En rubrik jag läste löd: Den salighet, som kan ligga i jordlivets nöd, och faran av jordlivets lycka. I Syraks 40:de kap. läser vi om människans lott: 2bekymrade tankar, hjärtats ångest, oro för det, som väntar, dödsdagen. Enligt en gammal översättning: Här är alltid sorg, fruktan, väntan och på sistone döden. Mot detta måste ställas alla löften i den Heliga Skrift. Nog kan vi ibland tycka, att jorden är en jämrens dal, men vi skall icke bli här för evigt. Under vandringen här har vi Jesus vid vår sida och Skriften som ett ljus i mörkret. 2 Petri brev 1: 19Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.

Saligprisningarna ger oss också en vägledning, vad som sker, då vi vandrar på trons väg. De kan indelas i två grupper: En grupp handlar om de fattiga, sörjande, hungriga, förföljda, alltså lärjungens grundläggande förhållande till Gud och världen. Den andra gruppen de ödmjuka = förut saktmodiga, barmhärtiga, renhjärtade och fridsstiftande. De behandlar lärjungens förhållande till medmänniskan: passivt – ödmjukhet, rent hjärta – och aktivt – barmhärtighet, fridsstiftande.

Vi kan alltså säga, att saligprisningarna visar på två grupper av ideala lärjungatillstånd, som Jesus prisar och kallar för saliga. Först är det de, som har brutit med världen och sig själva och lever i beroende av Gud och i längtan efter fulländningen. De är fattiga i sin ande. De är små i sina egna ögon. De sörjer över denna värld och livet i den och begråter denna tidsålder, som är hemfallen åt döden. Denna grupp hungrar och törstar efter rättfärdigheten och längtar efter den fulla helgelsen och fullständig Gudsgemenskap, den som endast finns i det fullkomnade Gudsriket därovan. Förföljda blir de både för sin tro och för sitt avståndstagande till världen.

Den andra gruppen utmärks av ett mera socialt engagemang, som redan nämnts både passivt och aktivt. Passivt: saktmodighet – ödmjukhet, lugn och vänlighet även i prövade situationer; rent hjärta, uppriktighet till det yttersta. Aktivt: De barmhärtiga, som genast ingriper för att hjälpa, fridsstiftarna som offrar egen bekvämlighet för den otacksamma uppgiften att återställa den störda harmonien. Aktiviteten gäller både yttre och inre nöd. Vi kan också tänka oss fridsstiftandet som ett försök att strida mot upplösningen, det vill säga döden för att så förnya gemenskapen och därmed livet. Att stifta frid fanns med hos rabbinerna som en viktig verksamhet. Den som kämpade för fred återuppbyggde Israel.

Vi måste dock komma ihåg detta faktum, att Guds rike börjar här och nu. Utsagorna får alltså inte bara tolkas som något, vilket hör framtiden till. Fridrichsen skriver: Himmelriket är redan upprättat i Kristusgemenskapen, och där syndernas förlåtelse är, där är liv och salighet. Men denna gemenskap ger livet riktning mot det eviga, nutidens krafter strävar mot sin fulländning, och i ”salig…” lever både nuets besittning och det brinnande hoppet, båda sammanhållna i Kristi ord.

I det här kan vi alltså lära oss, att Evigheten förvandlar allt.

Evigheten förvandlar allt för dem, som hör Herren till.

Herren Jesus talar om Sina lärjungar. Vi säger då först, att på jorden är de fattiga. En kommentar säger, att i vanliga fall är många, som av hjärtat söker sin frälsning, icke att finna bland de på jordiskt gott rika. Hur tyder vi det? Ja, Skriften har ju många varningar för rikedom. Det är ju tyvärr så, att rikedomen har en förfärlig makt att binda människor och draga dem bort från Gud.

Alltså kan vi med säkerhet varna för rikedomens förförelse. Naturligtvis kan rikedom hos den omvända människan vara till välsignelse, då den förmögne kan använda av sin rikedom till att göra gott. Eftersom även välbärgade människor vill vara Jesu lärjungar, kan vi inse, att Jesus inte bara talar om den jordiska fattigdomen. Han säger, att de är fattiga i anden. Vad innebär då det? De är utblottade på allt sådant, som Gud ser efter. De har varken kraft eller vilja att lyda Hans Ord. Allt, vad de har, är synd, brist och ofullkomlighet. Finns det något gott, så är det ett verk av Guds stora nåd. Även om de av hjärtat vill tillhöra Honom påminns de ständigt om sin fattigdom. Kampen mot synden ger inte det resultat, som de skulle önska. Studerandet av Guds Ord och flitig bön ger mycket övrigt att önska. Hur är det med trons frukter? Där saknas mycket: Kärlek, tålamod, ödmjukhet, saktmod. Till slut blir det, som i den gamla syndabekännelsen: Jag fattig, syndig människa.

Vidare kan mången märka, att Guds Ande under sin fostran plockar bort, vad de ansåg sig hava. De blir i grunden fattiga. Komna dit erfar de, att det enda, som de behöver, är Frälsaren. De hungrar efter rättfärdighet, ett fullkomligt kristet liv – som till fullo inte kan uppnås i denna fallna värld, men något att sträva efter. De hungrar efter mer helgelse, en helgelse som bara kan vinnas genom syndernas förlåtelse och bortläggandet av syndens gärningar på helgelsens väg. En hunger efter Frälsaren själv, här uttryckt i sångens ord: Du är det sanna livets bröd, som frälsar oss från nöd. Efter Dig jag längtar, blott till Dig jag trängtar, ty Du är min tröst.

Herren Jesus säger, vad Hans lärjungar skall bliva, hur evigheten förvandlar allt för dem.

De skall bli rika. Ja, i själva verket är vi det redan här, ty Guds Rike hör oss till. När vi fattiga, sörjande över vår synd, hungrande och längtande, kommer inför Herren och tigger om Hans nåd, ja då får vi också Hans nåd och hela Hans Nåderike hör oss till. I evigheten får vi hela rikedomen: Vi blir Herren Jesu lika. Rikedomen i himlen är mer än allt, vad vi kan tänka. Vi blir mättade, tröstade och tillfredsställda. Vi får leva i evig fröjd.

Evigheten förvandlar det endast för dem, som hör Herren till här på jorden.

Jesu lärjungar är inte färdiga här på jorden, men de vill lära av Honom och tillhöra Hans skara. Det är ett väckelserop till alla sökande. Gud vill, att alla människor skola varda frälsta. Åter en uppmaning till de troende att vittna om Sanningen.

Evigheten förvandlar allt också för dem, som icke hör Herren till.

De är rika, säger Han. Ja, det är väl på jordiskt gott. Men i varje fall är de i sina tankar och hjärtan rika Gud förutan; de reder sig utan Honom. De litar på sin egen kraft och duglighet eller andra människors hjälp. Väldigt dåliga är de oftast inte. De gör gott, när de kan, och är som folk är mest. Vad mer kan man begära?

Att de icke sätter sin lit till Herren beror på att de icke insett sin synd. Synderna deras är inget sorgeämne för dem. Bara om de ställt till det för dem själva.

Jesus säger, att evigheten förvandlar allt också för dem, men på ett annat sätt. När de skall gå in i evigheten, har de inte samlat några skatter åt sig där. Hur skulle då det i all hast kunna bli deras, som de här vrakat och icke aktat värt att söka? De har fått ut sitt goda, precis som den rike mannen, säger Jesus. Var de här mätta, måste de där hungra. Nådens tid är förspilld. Någon ny nåd bjudes dem icke. Vad hjälper dem allt världens beröm och pris, när Herren säger Sitt ”ve” över dem?

Hur varnande, väckande och pådrivande borde då icke detta vara?

Evigheten förändrar oss icke, när den kommer. Förändringen måste ske här och nu. Tillhör vi lärjungaskaran innan, fortsätter vi som lärjungar. Tillhör vi icke den skaran, kommer vi inte att göra det i himmelriket heller. Det är varningen idag.

Denna dag vill lära oss att ta vara på nådatiden. Under vår pilgrimsvandring behöver vi förebilder: Bibliska gestalter, helgonen och helgade kristna. Vi skall själva försöka leva som förebilder för andra människor. Tiden är kort. Vi måste lära oss ta emot Frälsarens alla gåvor och föra buskapet om Honom och Hans kärlek vidare. En dag är allt försent. Amen.

 

Bön efter predikan:

O Herre Gud, himmelske Fader, Du som av Din stora nåd har gjort ringa och syndiga människor till Dina utkorade helgon. Vi beder Dig: Helga oss till hela vår varelse, genom Din Ande, och behåll oss fasta vid Ditt Ord, så att vi växer till i kunskapen om Din Son, vår Frälsare. Styrk oss att dag för dag efterfölja Honom i helighet, lydnad och rättfärdighet, till dess striden och vedermödan har en ände och Du låter oss saligt skiljas hädan för att av nåd upptaga oss i skaran av dem, som lovar och prisar Dig i den stora helgedomen i Himmelen. Amen

Pålysningar:

              Kollekten idag tillfaller vår koinonia och anbefalles till det allra bästa, särskilt då det nu är på gång, att vi skall få en kaplan, vilket medför ökade utgifter för oss. I morgon Alla Själars Dag predikar Biskop Göran, nästa söndag predikar undertecknad.

Välönskan över församlingen:

              Gud give Er nåd att efterfölja Hans heliga i tro, hopp och kärlek! Amen.

 Trosbekännelsen

Psalmer:

3:-         Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig

171:-         För alla helgon, som i kamp för tron, Stått fast mot världen och nått himlaron

391: 7-8     Jag är beredd här i Ditt hus Och omvärvd av Din mildhets ljus;

391: 9-10  Ja, när Du nattvard hålla vill, Ditt bröst jag då mig tryggar till, Som sig Johannes till Dig slöt

169: 1-3     I himmelen, i himmelen, Där Herren Gud Själv bor, Hur härlig bliver sällheten

1: 1-3     Gud, vår Gud, vi lovar Dig, Vi bekänner Dig, o Herre, Dig, som är till evig tid.
Tillber ändlighetens släkten. Hela jorden, hav och land, Ärar, Fader vår, Ditt namn.

Kerubim och serafim, Änglar makter sjunger evigt, Ropar utan rast till Dig:
Helig är Du, helig helig, Himlar, jord och allt som är, Lovar, Gud, Ditt majestät.

Skyn av vittnen lovar Dig: Trons profeter och apostlar, Himlaskaran klädd i vitt
Ur bedrövelsen förlossad. Dig bekänner fröjdefullt Kyrkan hela jorden runt.

                                                                                             Text: från ett Te Deum, 400-talet.