”Livet segrade!” Det är Påskens budskap får vi ofta höra. Det låter sig naturligtvis sägas. Livet är en företeelse med inneboende kraft, i motsats till döden. Det som lever kan döda, som vi nu tvingas konstatera i Ukraina. Men det som är dött kan inte göra levande. Ja, det skall då vara gödsel – det gör ju att det växer bättre.

I Bibeln beskriver ofta ’livet’ som något som kan förändra tillvaron. Vi kan läsa om Livets träd, om Livets bok, om Livets bröd, om Livets ord. Det kan talas om det bräckliga jordiska livet med dess bekymmer, men vi får också budskapet om det eviga livet, som Gud har i beredskap åt de sina.

Det är klart att vår jord på ett unikt sätt präglas av att där finns liv. Och efter vad vi vet är det bara på vår planet det finns. Vetenskapsmännen letar efter liv på andra ställen i vårt solsystem och i universum. Det är naturligtvis fullt möjligt att det finns, men ännu har ingen funnit det.

Det finns kraft i livet, men kan det ändå vara aktivt så att man kan säga att livet segrar? Måste man inte gå tillbaka till vad som är livets källa? Liv är inte något i sig själv, det kommer från Gud.

Vi utgår från att Gud i sin skapelse lät det vara något särskilt med vår jord. När han en gång sade: ”Varde ljus”, så gällde det skapelsen i dess helhet. Men det som Bibeln sedan beskriver avser vår jord. Det var om den Gud sade: ”Jorden ska frambringa grönska”, och därefter: ”Vattnet skall vimla av levande varelser”, och sedan följde andra djur och till slut människor.

Men livet är ändå inte en företeelse som sedan det skapades har kraft i sig själv. I den bild av en värld fylld av liv som 104:e psalmen ger, anges tydligt vad det beror på: ”Du sänder din Ande, då skapas de och du förnyar jordens ansikte.” Bibeln ger då också många uttryck för det som är vår ofrånkomliga erfarenhet: livet är inte beständigt, förr eller senare upphör det. När människan vände sig bort från Gud, från honom som ger liv, var det bara en tidsfråga innan hon skulle dö: ”Jord är du, och jord ska du åter bli.” Om inte Gud ständigt uppehöll livet genom sin Ande, skulle det inte bestå.

Nu försöker vi finna tröst i att livet går vidare, även om döden gör slut på det enskilda livet. ”Släkten följa släktens gång”, sjunger vi gärna vid begravningar, och kan trots sorgen mena att ”Härlig är jorden”. Men vad som finns kvar av en älskad och värderad medmänniska är trots allt bara en grav.

Vi firar Påsk när det är vår. Budskapet att Jesus fick liv igen, sammanfaller med att naturen vaknar till liv efter vintern. Särskilt påtagligt blir det för oss som bor långt norrut i världen. ”Likt vårdagssol i morgonglöd, gick Jesus fram ur natt och död”, diktade Grundtvig. Redan på 700-talet sjöng Johannes av Damaskus: ”Som en sol stod Kristus upp … Året vänder nu mot ljus”. Men naturen har ju inte varit död, den har legat i vinterdvala. Om än naturen och nåden sammanfaller vid Påsktid, så är det skillnad på liv och liv.

Att säga ”livet segrade” är därför otillräckligt för att uttrycka Påskens budskap. Det krävdes att någon förde det till seger. Utan ”livets furste”, som Petrus kallade honom, skulle det inte döden ha blivit övervunnen.

Därför sjunger vi: ”Livet vann, dess namn är Jesus.”

(Citerade bibelord: 1 Mos. 2:9 m-fl., Upp. 3:5 m.fl., Joh. 6:35, 1 Joh. 1:1 m.fl., Luk. 8:14, Joh. 17:3, Ps. 36:10, 1 Mos. 1, Ps. 104:30, 1 Mos. 3:19, Apg. 3:15; Sv.ps. 297, 198, 470, 153)

19 april 2022