Psalm 57

Psaltarpsalm

8:e efter Tref. – 2019 — 2:a årg. — S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

51:-, 245:1-4, 57:-, 201:3-5

I dagens Ev., som är avslutningen av hans bergspredikan, säger Jesus att man måste bygga sitt liv på fast grund, annars rasar allt till slut samman. Och i dagens Ep. säger S:t Paulus till kyrkan i Korinth att ”ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus”.

Ja, det hela blir då ganska klart, inget mer behöver egentligen tilläggas. Men det förväntas väl av mig att jag skall sätta in det här i sitt sammanhang, och dra ut lite linjer av vad det mera i detalj betyder.

Jag skall då först göra en utvidgning, som handlar om det här med bildspråk. För det handlar ju om bilder, när Herren Jesus och hans apostel Paulus talar om att ’bygga’ sitt liv och ha en fast ’grund’ för det. Det är inte svårt att förstå vad som menas, men är ju inte så en läkare skulle uttrycka sig, när man är på hälsokontroll.

Att tala om företeelser i bilder, är något som inte bara Bibeln gör. Det gör vi själva ofta. När bekymren hopar sig, säger vi att ’det ser mörkt ut’, även om det inte är natt. När vi talar om att göra någon en ’björntjänst’, tänker vi oss inte att ett djur är inblandat.

Det fascinerande med bilder är att de säger mer än en saklig beskrivning. De drar in våra känslor och vår fantasi. De gör att våra tankar förs bortom det ytligt vardagliga. De gör rättvisa åt vår mänskliga natur, som är mer det våra sinnen kan registrera. De förenar våra minnen av det förgångna med våra förhoppningar eller farhågor för framtiden.

Samtidigt skall man vara medveten om att bilder är otydliga. I vetenskapliga sammanhang måste termer vara exakta, och betyda detsamma varje gång de används. Men bilder används friare, de kan betyda olika saker i olika sammanhang. Uttrycket ’elefanten i rummet’ kan i ett sammanhang betyda något som faktiskt finns, men som alla undviker att tala om, men i ett annat syfta på någon som tar stor plats och ställer till oreda.

Går vi tillbaka till bildspråket i dagens texter, kan vi notera att ’grund’ kan användas för olika saker. Här syftar det otvetydigt på Herren Jesus. I brevet till kyrkan i Efesos varierar Paulus bilden: ”Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv.  I honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.” Här syftar alltså grunden’ på apostlarna och profeterna. Jesus är reducerad till att vara ’hörnstenen’. I dagens Ep. hörde vi Paulus säga: ”Med den nåd som Gud gett mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden.” Här betyder ’grunden’ närmast Pauli predikan och undervisning. Och till sin medarbetare Timoteus påminner han om att ”den levande Gudens församling” är ”sanningens pelare och grundval”.

För några söndagar sedan hörde vi Jesus säga till Petrus: ”Du är Petrus, och på den klippan ska jag bygga min kyrka.” Här är det alltså Petrus, som i sin person skall vara kyrkans grund. Det här går väl inte ihop med att det är Jesus, som är den grund man skall bygga på, kan man säga, och så försöka förklara bort Jesu ord till Petrus. Men det rör sig alltså om ett bildspråk, som inte behöver vara konsekvent i olika sammanhang.

När man läromässigt försöker få ihop bildspråket, med å ena sidan Herren Jesus som grunden, och å andra sidan Petrus som klippan och apostlarna som grunden, handlar det om att Jesus kallar människor att representera honom och fullfölja hans verk. De är klippa och grund på delegation. Kristi kyrka har en ’personstruktur’, han ger inte kyrkan grundlagar, utan utser ledare för henne. Ett fel som den nuv. Svenska kyrkan gör, är att den bygger upp en stor organisation, men glömmer bort att Kristi kyrka bildas av människor som lever i tro på Herren Jesus.

Efter den här utvikningen är det dags att återvända till det budskap Guds Ord vill ge oss idag. Paulus förde vidare Jesu ord i sin bergspredikan: ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.” Det är honom både kyrkan i sin verksamhet och vi kristna i våra liv måste bygga på.

I GT-texten idag hörde vi från Ords.: ”Bevara min lära som din ögonsten. Bind dem om dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.” Här har vi igen bildspråk, låt vara att våra judiska vänner tar det här bokstavligt och lindar böneremmar runt sina händer vid bön i sina synagogor. Vår tro som kristna är att ’Guds lära’ sammanfattas av och genom Herren Jesus. Att vi skall ’binda om våra fingrar’ det han är och säger, betyder att det skall styra allt vad vi gör. Att vi skall ’skriva det på vårt hjärtas tavla’ innebär att det skall prägla våra tankar, vår livshållning, vara det centrala i vår personlighet.

Skall det här vara möjligt, måste vi söka oss till honom. Han möter oss i Ordet och sakramenten. Vi kommer till gudstjänsten för att andaktsfullt lyssna till bibelläsningarna, men inser att det inte är tillräckligt, att vi därför, helst dagligen, behöver läsa och ta till oss Bibelns budskap. Och med stor tacksamhet går vi till mötet med honom i nattvarden. Enligt sitt löfte är han då mitt ibland oss, nu i tiden fram till sin återkomst klädd i bröd och vin.

Det här är väl inte så viktigt, hör vi många säga. Det handlar om att ’ha Jesus i sitt hjärta’, och för det är inte det här yttre så viktigt. Ja, man kan gå ett steg vidare och mena att man inte behöver Jesus för att få kontakt med det gudomliga. Så är det dessvärre på många håll i Svenska kyrkan. Jesus försvinner ur bilden. Det kommer att handla om ’Gud’, och då inte längre om honom som Jesus beskriver som ”min Fader och er Fader”, utan om en obestämd, ofta opersonlig Gud.

Men nu varnar Jesus oss för ’falska profeter’, och det är ett viktigt tema den här 8:e sön. e. Tref. Vi inser naturligtvis att vi måste bedöma den som överhuvudtaget inte talar om Jesus som en falsk profet. Men även de som åberopar Jesu namn kan höra dit. Vi hörde att han kommer att säga till somliga av dem: ”Jag känner er inte.”

Det är också så att en predikan, där Jesus bara blir en garnering, till slut blir kraftlös och inte leder människor till tro. Det blir som det skildras i Apg. 19, när Paulus var i Efesos: ”Några kringvandrande judiska andeutdrivare försökte sig också på att uttala Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: Jag besvär er vid den Jesus som Paulus predikar! … Men den onda anden svarade dem: Jesus känner jag, och Paulus vet jag vem det är. Men vilka är ni?” Utan Jesus som verklig grund blir allt andligt meningslöst och i längden förödande.

Om det viktigaste är att bygga sin tro och sitt liv på Herren Jesus, så skall vi inte glömma bort att det inte är utan betydelse hur vi bygger. Paulus tar upp det och fortsätter bildspråket genom att tala om att bygga med ”guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm”. Om man har format sitt liv med Jesus som grund, blir man räddad och frälst, om än i vissa fall ”som ur eld”, en bild som här betyder ’nätt och jämt’. Men om livsbygget har varit gott och i någon utsträckning håller måttet, skall man ”få lön”.

Man skall inse att ’bli räddad, frälst’ inte är detsamma som att ’få lön’. I vår kyrkotradition gör vi ofta en motsättning mellan tro och gärningar. I delar av trosläran är det riktigt att göra så. Men vi skall också komma ihåg att vi av Herren Jesus och hans apostlar ständigt uppmanas att ’göra goda gärningar’, att låta vår tro ta form i ett helgat liv.

För att ta några exempel så kunde Jesus säga: ”Älska era fiender och gör gott och låna ut utan att hoppas få något igen. Då ska er lön bli stor.” Paulus skriver till efesierna. ”Ni vet ju att var och en som gör något gott ska få sin lön av Herren.” Och i slutet av Upp. får Johannes höra: ”Se, jag kommer snart, och jag har min lön med mig för att ge åt var och en efter hans gärningar.”

Det är klart att det finns en förbindelse mellan den grund man bygger på och livet som byggs på den. Utan god grund kan det omöjligen bli ett bestående livsverk. Därför blir till slut den här söndagens budskap till oss: Tänk noga efter vilket grund du har för ditt liv, och låt ingen locka eller lura dig bort från den! ”Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.”

Psalm efter predikan

Psalm efter Nattvarden

Psalm 201

Postludium