6:e sön e Trefaldighet

6:e efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                      273:1-3, 93:-, 390:1-6, 349:3-4

Vad predikar man om i Sveriges kyrkor? Det vet man inte så mycket om, när man håller sig till den församling där man har sin andliga hemvist. Men även om man inte har direkt erfarenhet av det, hör man en del om hur det är på andra håll. Man lyssnar till en radioandakt eller läser i församlingshälsningar som når en.

Inte heller jag hör många predikningar i andra kyrkor. Fast när fr Hans-Åke fortfarande levde, brukade jag då och då ta mig ledigt från S:t Stefanus och ”gå på spaning”, som jag kallade det. Det är ju också min uppgift att på olika sätt hålla mig informerad. En del av dem som uppehåller biskopstjänster kommer också då och då med offentliga hälsningar och böcker.

Det som präglar predikan i dagens Svenska kyrka, är att prästen påminner om vad en kristen ’bör göra’. Det är ofta i anslutning till vad som är aktuellt i det allmänna samtalet. Så får vi höra att en kristen skall vårda sig om klimatet, ta emot flyktingar, verka för jämställdhet i olika avseenden, motverka rasism och annat.

Nu i coronatider har man dragit ner på gudstjänster, om man inte, som här i Stockholm, har ställt in dem helt. Men kyrkan fortsätter sin verksamhet, berömmer man sig av: man har köpt mat åt äldre som måste vara isolerade, eller ringt till dem, när man nu inte kan besöka dem. Man fortsätter att göra mycket gott!

Allt det här är mycket bra, i sig. Men när det blir det viktigaste i en församlings verksamhet, befinner man sig på GT:s område. Man följer uppmaningen vi fick höra i dagens GT-läsning: ”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” Det man allt tydligare lägger märke till, är att det sällan sägs något om Jesus.

GT är en ofrånkomlig del av Guds Ord. Men det är ändå bara förberedelsen för Guds fortsatta verk. Hebr. påminner om det i sin första mening: ”I forna tider talade Gud många gånger och på många sätt till fäderna genom profeterna, men nu i den sista tiden har han talat till oss genom sin Son.”

Med Jesus ritas kartan om. Om Gud i GT gav sina livsregler för dem som han hade gjort så många goda gärningar för, så kom han med sin avgörande gåva när han sände sin Son, Jesus. Efter detta styrs hans förväntningar på oss mot bakgrund av vad Jesus gjorde.

I dagens Ep. kommer det fram tydligt. Utgångspunkten är: ”Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden.” Paulus använder ett retoriskt grepp som får åhörarna, ja, de flesta hörde ju brevet läsas upp, att tänka: ’Ja, visst är det så!” Betydelsen blir: ’Eftersom det alltså finns tröst …”

Och så anger aposteln med vad följden måste bli: ”Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag.” Det som man har fått genom Jesus, skall genomsyra lärjungens liv, så att det liknar Mästarens. Naturligtvis tas den himmelska gåvan ner till enklare jordiska gärningar, men de är ändå i kärnan desamma.

Därför man kan sammanfatta vad som gäller för en kristen genom att säga att man skall leva i Jesu efterföljd. Man har att leva ett liv som motsvarar det som anges i GT, men sammanhanget har blivit ett annat. Det som har varit vad man ’bör’ göra, har blivit vad man ’vill’ göra, i tacksamhet mot vad man har tagit emot genom Herren Jesus.

I dagens Ev. anges vägen in i ett kristet liv: man tar emot Jesus och följer honom sedan.

Det första markeras på ett negativt sätt. I en samarisk by ville man inte ta emot Jesus. Lärjungarna som var fyllda av glädje över att få tillhöra Jesus, blev förbittrade och ville att de som avvisar honom skulle straffas. Men Jesus ville inte det. Han lämnade dem och gick vidare.

I vår tid lever vi tydligare än tidigare i den här verkligheten: människor tackar nej till Jesus. Vi har bakom oss en kyrkohistoria, då man försökte tvinga människor in i tron på Jesus. Det lyckades inte. Låt oss följa hans exempel att lämna dem. Frestelsen är naturligtvis att vi inte bemödar oss om att vittna om Jesus, när nu oddsen för att det skall bli något av det är så låga. Men i Jesu efterföljd är det ett slags respekt för människans värdighet att utan nedlåtenhet lämna dem.

Sedan får vi några exempel på att lämna det gamla livet och följa Jesus. Att följa honom betyder två saker. Först är det att ’följa med’, att leva i gemenskap med honom. Det är då man kan få del av vad han har att ge. Som vi hörde Paulus påminna om i dagens Ep. har han tröst att ge. Han har ”ömhet och medkänsla” att ge oss, när vi är kroppsligt eller andligt sårade. Allt han har att ge, tar vi emot som grund för vårt liv i hans efterföljd.

Det andra som att följa honom betyder, är att ’följa efter’. Det blir som att ’följa John’: det som han gör, det gör också vi. Att vara kristen är att leva i Jesu efterföljd. Det betyder att vi egentligen inte följer regler, utan att vi har en förebild som vi vill vara så lika som möjligt. Det är vad Jer. profeterade om, och som sedan citeras i Hebr.: ”Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan.” Det handlar inte längre om yttre bud, utan om en inre vilja att följa sin Herre och Frälsare.

Det är inte enkelt att följa Jesus. Han påminner om att det innebär att man måste lämna en hel del av det goda som livet i den här världen har att erbjuda. Och det betyder att bryta upp från tidigare gemenskap i familj och släkt. Det behöver dessbättre inte alltid betyda en fullständig brytning, men gemenskapen med Jesus måste få företräde. Och det betyder att inte ge upp i svårigheterna. Det duger inte att ’se sig om när man har satt sin hand till plogen’.

När man skall inspirera människor att leva efter Guds vilja, skall man inte, som alltså så ofta sker, börja med att ge regler för livet. Man skall börja med att inbjuda till gemenskap med Herren Jesus. Det betyder i praktiken att man skall ordna och inbjuda till gudstjänst och mässa.

För Svenska kyrkan är det då ytterligt bekymmersamt att gudstjänstdeltagandet går ner. Förra året minskade det med 5,5 % mot 2018. Sedan 1990 har det minskat med 45 %, och vad gäller söndagarnas högmässor med mer än så. För 30 år sedan gick alltså dubbelt så många i kyrkan som idag. Det verkligt bekymmersamma är att det inte tycks oroa kyrkoledningen. Man tröstar sig med att kyrkan fortsätter att göra så mycket gott. Men utan samling kring Jesus blir kyrkan ju inget mer än en andlig variant av Röda korset och andra välgörenhetsorganisationer.

Det är en kristen uppgift att hjälpa ’de fattiga som aldrig kommer att saknas i landet’, som vi hörde i GT-läsningen, och som ju också Jesus noterade, när man tyckte att det som Maria slösade bort genom att smörja Jesus med dyrbar olja, kunde ha använts för att hjälpa dem. Det är inte där det börjar, utan med gemenskapen med Jesus. Det kan väl finnas undantag, men man kommer inte att kunna följa honom, om man inte firar gudstjänst.

Låt oss då inte glömma bort att det är så avgörande viktigt att samlas för att fira gudstjänst. Där möter vi Jesus, tydligast i den heliga nattvarden, och där hör vi honom tala. Vi bildar den gemenskap omkring honom, som är nödvändig för att vi, var och en och tillsammans, skall kunna leva i hans efterföljd. At gå ut i vardagen och möta våra medmänniskor på samma sätt som han gjorde, kan vi inte göra, om vi inte mer och mer lär känna honom. Det blir naturligtvis lite motsägelsefullt. Men att göra de goda gärningar som Gud förväntar sig av oss, börjar med att vi drar oss undan från dem vi är kallade att hjälpa, för att möta Herren Jesus.