5:e sön i Påsktiden

5:e i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
162:1-3, 93:-, 58:-, 200:7-8

Med en bön, som man brukar kalla hans ’översteprästerliga förbön’, avslutade Jesus sin jordiska gemenskap med sina lärjungar. Vi hörde en del av den som Ev. idag. ”Jag är inte längre kvar i världen”, sade han, men samtidigt om sina lärjungar: ”De är kvar i världen.”

När vi idag lyssnar till Jesu ord, tvingas vi konstatera att tre av våra vänner här i koinonian däremot inte längre är kvar i världen. Nere i kyrkan står två platser tomma. Dessutom, inte för att det är mer tragiskt, men dock något som märks tydligare, så är en plats i koret tom, när farsoten nu har svept med sig vår kyrkoherde. Hos oss går farsoten inte längre fram i mörkret, utan ödelägger vid middagens ljus, om vi använder uttrycken från gamla bibelöversättningen.

På vår hemsida finns bilder från Påskdagens högmässa. Vi kan se hur fr Hans-Åke inledde den med att tända påskljuset. Det blev hans sista gudstjänst, och det blev samtidigt de sista bilderna Jan Wallerberg tog från våra gudstjänster. Det är bara fyra veckor sedan dess, men ändå är det bilder från en förgången tid som inte kommer åter.

Birgitta Östlings sjukdom gjorde att hon de sista veckorna inte kunde komma till kyrkan. Jag var dock hemma hos henne en dryg vecka före Påsk med nattvard. Jag hade lovat att komma åter efter Påsk, men coronaviruset hann före. Vi visste det inte då, men kommunionen före Påsk blev hennes ’viaticum’, hennes ’vägkost’ för den sista resan.

Nu tvingas vi alltså säga om dem, som Jesus sade om sig själv: ’De är inte längre kvar i världen.’ Men de visste vem som väntade på dem: en korsfäst men uppstånden Herre. Det blev tidigare än de hade förväntat sig, och än vad vi runt omkring dem hade hoppats. Det är klart att vi sörjer, mer, naturligtvis, ju närmare vi stod dem. Man samtidigt gäller om oss det som Paulus påminde sina medkristna i Tessalonike om, att vi ”inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp”. Och det därför, skrev han, att ”vi tror att Jesus har dött och uppstått”, och då ”skall Gud på samma sätt genom Jesus föra fram de insomnade tillsammans med honom”.

Vi fick höra motsvarande i Ep. förra söndagen: ”Vår Herre Jesus Kristus, … har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover”, ’… vare sig vi är vakna eller insomnade’ är en översättning som bättre fångar vad Paulus menade. Det löfte som budskapet om Jesu död för vår skull och om hans uppståndelse för med sig, gör inte vår jordiska sorg och saknad mindre, men den får ändå ett annat perspektiv.

När Saul blev förbittrad på David, och ville röja honom ur vägen, konstaterade David: ”Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden.” Vi har nu tvingats konstatera att det är så. Det skall naturligtvis påminna oss om att vara beredda att dö. Vi har blivit bortskämda med att vår moderna sjukvård håller oss friska tills vi blir riktigt gamla. Men så kommer ett dödligt virus som man inte kan hantera. Och vi vet inte när olyckan är framme. Har vi packningen klar för vår sista resa? Tar vi på allvar det som vi sjunger i kvällspsalmen: ”Men om det stilla dödens bud, i denna natt jag hör …”

Ja, våra tankar kretsar de här dagarna kring dem som ’inte längre är kvar i världen’. Men för oss gäller, som Jesus sade om sina lärjungar i sin förbön: ”De är kvar i världen.” Det som gäller, när nu Jesus ’inte längre är kvar i världen’, är att han ber för oss. Det som han gjorde vid avslutningen av sitt jordiska liv, fortsätter han med, när han nu har ’kommit till Fadern’. I Hebr. inser aposteln vad som gäller för ”dem som kommer till Gud genom honom”, att ”han alltid lever för att be för dem”.

Och hans bön är, som vi hörde i dagens Ev., ”att du skall bevara dem för det onda”. Vi är jordiska varelser, så vi tänker naturligtvis i första hand på att bli bevarade från yttre ont som kan drabba oss. Men bönen går utöver det. När det yttre onda griper oss, kommer bönen att gälla att bli bevarade genom prövningarna. På Långfredagen på minde jag om profetens ord om Herrens lidande tjänare, att ”det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”, och att det inte bara handlade, som vi har lärt oss att förstå det, om våra synder. Herren Jesus finns vid vår sida när vi plågas, och han vet vad det är, för han har själv varit igenom det.

Men ännu längre än så sträcker sig Jesu bön: ”Helige Fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig.” I bibliskt språkbruk är ’namn’ inte bara en etikett som man sätter på någon, utan det handlar om personens väsen. ’Bevara dem i gemenskapen med dig’, är bönens innebörd. Det som bestämmer vår yttersta framtid är gemenskapen med vår himmelske Fader, och med Herren Jesus. Han delar Guds ’namn’, Guds väsen, det visade hans uppståndelse.

Det finns en trygghet i att leva så. I dagens Ep. skriver aposteln Johannes att vi, när vi får dåligt samvete, när ”vårt hjärta dömer oss”, skall vara övertygade om att ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt”. När det nu är så att bibliskt tänkande inte drar skarp gräns mellan andligt och kroppsligt, så är det en tröst också i vardaglig oro och jordiska bekymmer att ”Gud är större än vårt hjärta och vet allt”. Det motsvarar vad vi i GT-läsningen hörde honom säga genom profeten: ”Jag finns hos den modlöse och försagde.” Vårt liv får formas efter vad Paulus påminde sin medarbetare Timoteus om: ”Guds fasta grund består och har detta sigill: Herren känner de sina.”

Det är det här som gäller för oss som ”är kvar i världen”. Herren Jesus har uppstått från de döda. Döden har berövats sin makt. Den jordiska döden härskar fortfarande, som vi så smärtsamt har fått exempel på. Men den har förlorat sin yttersta makt. I Jesus har ”det dödliga klätts i odödlighet”, och det kommer att ske så också för dem som håller sig till honom. Till dess ber han för oss till sin, och vår, Fader i himlen.

Under den senare delen av Påsktiden ser kyrkan framåt, mot vad som gäller för den. Jesus bad uttryckligen: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen”, så vi får stå ut med vad det kan komma att föra med sig. Och han ber alltså att vi skall bevaras, i vår tro och vårt hopp. Han inser att det kommer att medföra prövningar: ”Världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen.” Det är här vi hör hemma, men inte ändå. Vi är pilgrimer på väg mot vårt himmelska mål. ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma”, som det heter i Hebr.

Naturligtvis tar vi Jesu löften på allvar, men det är ändå inte lätt att våga lita på löften. Men till hans löften hör också att han skall sända oss Hjälparen, den Helige Ande. I dagens Ep. hörde vi Johannes påminna om det: ”Att han förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss.”

Det är vad som nu gäller för oss. Vi ett dop lägger prästen handen på den som döps, kanske smörjer med välsignad olja och ber: ”Uppfyll honom/henne med helig Ande till evigt liv.” Vi kan naturligtvis vara övertygade om att det är så, men också det är ju ett löfte som vi har att lita på. Det som gör att det inte är så lätt, är att Anden är så ogripbar, vi kan aldrig riktigt veta.

Kyrkan anger en hållning, som är enkel: tro att det är så, och du skall få klart för dig att det faktiskt är så! En väg fram ligger i Jesu bön: ”Helga dem genom sanningen; ditt Ord är sanning.” Naturligtvis alltid, men särskilt i tvivlets och prövningens stund skall vi söka oss till Guds Ord, som ju är tillgängligt för oss i Bibeln. Där är de gudomliga löftena insatta i ett sammanhang, vår tilltro till dem kan växa. Och i vår gemensamma gudstjänst sätts bibelorden in i det sammanhang som nattvarden ger. Vi får då också den trons gemenskap, som kan stödja vår egen kanske vacklande tro. Så kan vi som ’ännu är kvar i världen’, med all vår sorg och saknad över dem som inte längre är det, forma vårt liv i det fasta hoppet att den uppståndne Jesus förblir hos oss. Han tillsammans med Hjälparen, den Helige Ande, leder oss genom vår dödsmärkta värld mot det himmelska mål som han har gått före oss till.