5:e sön. i Fastan

Högmässopredikan 5:e sönd. i Fastan den 29 mars 2020

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Texter: Jes. 1: 16 – 18, 1 Joh. 1: 8 – 2: 2, Joh. 3: 11 – 15.

Liturgisk färg: blå, violett

S K R I F T E T A L

In nomine …

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss i Sin Heliga Nattvard, må i oss finna en beredd boning. Amen.

Idag inleds passionstiden, den allvarligaste delen av fastetiden. Denna söndag heter egentligen Passionssöndagen (Dominica de passione) och har tillnamnet Judica efter introitussångens inledningsord Skaffa mig rätt, o Gud, Ps 43:1. Texterna handlar nu inte om människans kamp utan om Jesu lidande och försoningsgärning. Fastedukar tas fram, altarskåpen stängs. Detta tolkas så, att Kyrkan anlägger änkedok och går in i en sorgetid. Brudgummen är borta. Passionssöndagens texter har temat Försonaren och pekar fram emot Kristi försoningsoffer som fullkomningen av alla offer. Från 1526 och minst till 1700-talet var Joh. 8: 46 – 59 evangelietext: Där Jesus frågar, om man kan bevisa, att Han syndat. Varför tror man Honom inte, när Han talar sanning? Man tror, att Han är besatt. Jesus ger löftet, att de, som bevarar Hans ord, skall inte se döden. Händelsen slutar med att man kastar sten efter Jesus.

Midfastosöndagen har varit liksom en vilodag i Fastan. I den första kyrkan fick dopkandidaterna under veckan efter i en symbolisk handling kallad apertio aurium – öronens öppnande, som anknöt till Mark. 7: 31 Sedan lämnade Han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. 32Där kom de till Honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga Sin hand på honom. 33Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. 34Sedan såg Han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ”Effata!” (det betyder: Öppna dig!). 35Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes, och han talade riktigt. Då överlämnades högtidligt till kandidaterna Fader vår, trosbekännelsen och de fyra evangelierna. Ett steg närmare den fulla församlingsgemenskapen.

Styrkt av vilan på Midfastosöndagen och med livets bröd som färdkost går Kyrkan vidare den sista svåra vägen upp till Jerusalem.

Vi lyssnar så till några fler ord ur Ps. 43: Skaffa mig rätt, o Gud, ta Dig an min sak! Rädda mig från ett trolöst folk, från falska, fördärvade människor! 2Du är min Gud, min tillflykt. Varför har Du stött bort mig? Varför måste jag gå sörjande, plågad av fiender? 3Sänd Ditt ljus och Din sanning! Låt dem leda mig, låt dem föra mig till Ditt heliga berg och till Din boning, 4så att jag får komma till Guds altare, till Gud, min glädje och fröjd och tacka Dig till lyrans klang, Gud, min Gud. 5Varför är du tyngd av sorg, min själ och full av oro? Sätt ditt hopp till Gud! Jag skall åter få tacka Honom, min räddare och min Gud.

Vi ser tydligt hur dessa ord passar in på vår Frälsare under lidandesvandringen. Psalmen kan också användas av en lidande kristen. Det är ju det, som är så intressant med Psalmerna, att de uttrycker tankar och böner om och till Gud. Ibland ser man undran och ilska över Guds rådslut. Varför? Varför? Visst kan vi då säga, eftersom det tillhör livet, att vi får bli arga på Gud, när vi inte förstår Hans vägar.

Vad vi skall bekänna idag, vet var och en i sin självkännedom. Bristande lydnad, bristande tillit. Vi måste låta vår tro näras av gemenskap med Levande Gud i Ordet och bönen. Så kan psalmens slutord bli en bön om ledning och ett tack.

Ja, så är då Herren i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.

Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande:

P R E D I K A N

Gudstjänstfirande församling!

Texten idag är ett avsnitt ur berättelsen om Jesus och Nikodemus. Namnet Nikodemus kommer från grekiskan och betyder folkets segrare. Att två lärare sitter och samtalar i kvällens sena timma är tidstypiskt. Han har tydligen träffat Jesus vid ett flertal tillfällen: Joh. 19: 39Nikodemos kom också dit, /alltså då man skulle ta hand om Jesu kropp efter döden på korset/ han som första gången hade sökt upp Jesus på natten. Han var tydligen mycket imponerad av Jesus och försvarade Honom i Stora rådet, vilket renderade i att han blev ogillad. Vi kan inte direkt säga, att det nattliga besöket skulle bero på feghet. Vidare finner vi, att de två tydligen haft flera samtal med varandra. Vi kan påminna oss i detta sammanhang, att två deltagare i Stora Rådet kommer till nedtagandet: Josef från Arimatea och Nikodemus.

Nikodemus börjar samtalet med att erkänna Jesu religiösa auktoritet. Rabbi, vi vet, att det är från Gud Du har kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som Du, utan att Gud är med Honom. Det uttalade erkännandet betyder, att Nikodemus är villig att mottaga undervisning av Jesus. Han söker Honom för att höra Hans mening i viktiga religiösa frågor. Att en skriftlärd, som var medlem av Rådet, sökte upp Jesus är en omständighet, som visar, vilket djupt intryck Jesu person och förkunnelse gjorde även i de högsta kretsarna.

Man skulle ha väntat sig här, att Nikodemus fick framställa en fråga, för att få hör Jesu mening därom. Så gick det vanligtvis till, när man skulle diskutera. Men Jesus ger honom inte tid att fråga. Han svarar så att säga utan att ha fått en fråga. Nikodemus´ fråga skulle ändå ha rört sig om möjligheterna att få komma in i Guds rike. Detta var ju temat för alla lagklokas diskussioner: Vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel? Jesus säger, att det viktigaste är att bli född på nytt genom Anden. Sedan för Jesus fram, som en andra lika viktig del: Tro på Sonen som villkor för frälsningen. Dessa två teser kompletterar varandra, ty den nya födelsen sker i kraft av tron i dopet.

Nikodemus ville få veta, vilken aktivitet, som är viktig för att få komma in i Guds rike, svarar Jesus, utan att ha blivit tillfrågad, med att fastslå, att det måste ske något med människan, innan hon kan få tillträde till Guds rike. Detta finns uttryckt i Titusbrevet 3:5 ..räddade Han oss – inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att Han är barmhärtig – och Han gjorde det med det bad, som återföder och förnyar genom den Heliga Anden.

Den nya födelsen är följaktligen inte en magisk förvandling av människans väsen, utan den består i att den, som tror, i dopet blir inlemmad i den Helige Andes sfär, i kyrkan. Alltså är dop och tro villkor för frälsningen.

Den nya födelsen är nödvändig för frälsningen. Ty den naturliga människan kan inte komma ur sin bundenhet i sitt eget väsen. Det som har fötts av kött är kött. Frälsning, finns endast för den, som blir gripen av Guds kärlek, uppenbarad i Kristus, och som i tron på Honom döpes in i de troendes samfund, där den Helige Ande bor och verkar. Nyfödelsens under är den enda vägen till Guds rike. Därför måste Kyrkan förkunna trons ord, inte etiska ideal och levnadsregler. Och hon måste döpa människor till Guds rike.

Att slutet av detta samtal blivit vår text idag, beror på att Jesus här talar om sig själv som Människosonen, som stigit ned från himmelen. Människosonen skall upphöjas, liksom Mose hängde upp ormen i öknen. Det pekar fram mot Jesu korsfästelse. Vi kan åter notera, att många händelser i Gamla Testamentet visar hän mot Jesu försonaregärning. Sedan kan man åter betona, att vår kristna tro är en löftestro. Jesus säger i dagens text: … för att var och en, som tror på Honom /Människosonen/, skall ha evigt liv. Någon har sagt, att tro, det är som att stå vid en klippkant och icke kunna se något där nedanför. Så ropar en röst: ”Kasta dig ned! Jag står här och tar emot dig!” Att då kasta sig ned utan att se den, som ropat, det är att tro.

Liksom vi tittat på textens sammanhang med det föregående, skall vi titta på vad som kommer efter. Det är en grundläggande undervisning, som vi finner i detta kapitel. Joh. 3: 16Så älskade Gud världen, att Han gav den Sin ende Son, för att de, som tror på Honom, inte skall gå under utan ha evigt liv. Den versen hänger ihop med v. 14: för att var och en, som tror på Honom, skall ha evigt liv. Denna den 16:de versen begrundas av alla kristna. Gud älskar Sin skapelse. Hans avsikt är att skänka den döda världen evigt liv genom tro. För juden var det viktigt, att på den yttersta dagen få evigt liv till arvedel Här var det alltså fråga om dom. Det gällde att ha levt efter Moses Lag. Jesus däremot betyder frälsning och inte dom. 3: 18Den, som tror på Honom, blir inte dömd, men den, som inte tror, är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende Sons namn. Om domen sägs vidare: 19Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20Den, som gör det onda, avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21Men den, som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart, att han gör, vad Gud vill.”

Nu är livet inte så enkelt. Ett varningens ord till oss, som är så snara till att döma andra: Den uppriktige söker sig till Ljuset och tar på sig domen: Ljusets granskning av deras liv. Deras omvändelse är äkta. Kanske levande i synd och smuts gjorde de dock sanningen; de ville varken inför sig själva eller inför andra vara något annat än det, som de var. Jesus fann tro hos skökor och publikaner; fariséerna dödade Honom.

Med anledning av det i Skriftermålet nämnda gamla evangeliet kan vi avsluta med att fördjupa tanken på tron. Vi läser i Kap. 8 Vi har Gud till Fader och ingen annan.” 42Jesus svarade: ”Om Gud vore er fader, skulle ni älska Mig, ty Jag har utgått från Gud och kommer från Honom. Jag har inte kommit av Mig Själv, utan Han har sänt Mig. 43Varför fattar ni inte, vad Jag säger? Därför att ni inte står ut med att höra på Mitt ord. 44Ni har Djävulen till fader, Fridrichsen skriver: Otrons problem är först och främst den troendes eget. Hon skall veta, att hon varje tid och stund är föremål för Lögnarens rastlösa strävanden att fresta henne till otro, olydnad, avfall. Det djupa allvaret måste inpräntas i varje kristen. Vi får inte sväva i okunnighet om vår svåra ställning. Sedan skriver professorn något intressant: Lever församlingen i en självrannsakan, då måste denna också bilda bakgrunden för dess förhållande till judar och hedningar. Inte i form av hårda domsord, men så att det mitt i all ”ekumenik” blir klart, att för kyrkan det sista och yttersta problemet är trons och otrons eller Gud och Djävulen. Om det klart förnimmes, att detta är Kyrkans eget huvudproblem och icke en teori eller ett polemiskt motiv, då kan Kyrkan med gott samvete samarbeta med alla, som vill kämpa för de religiösa och ideella värdena i den onda världen. Kyrkan vet, att också detta är ett moment i kampen mot honom, som är Lögnaren och Mandråparen. Och den kan veta, att den kämpar mot en motståndare, som den känner till botten genom Jesu ord.

Om jag fattat detta rätt, skulle vi och Kyrkan kunna samarbeta med vem som helst, som kämpar mot Djävulen. Bara vi och Kyrkan själva betänker, vad som är tro, vad som är otro. Det skall alltså framhållas, att den sanna tron är Kyrkans eget problem. Fundera på detta, om jag har rätt, och kom med synpunkter.

Så ett sista påpekande: Mission och att omvända andra människor till Jesus är alltså en helt annan sak än kampen mot det onda i stort.

AMEN.

Bön efter predikan:

Outsägligen stor, Herre Jesus, var Din kärlek till oss, fallna människor, att Du för vår skull blev människa, och led smälek, ångest, pina och död för oss, syndare, som eljest hade måst evigt dö.

Giv oss nåd att alltid föra oss till minnes och i tro mottaga denna Din välgärning, så att vi därför lova Dig, tillika med Fadern och den Helige Ande. Hjälp oss att alltid föra ett kristligt leverne och i all nöd och motgång trösta oss därmed, att Du är vår Frälsare, som har förlossat oss från dödens och Djävulens våld, och som slutligen skall taga oss från denna mödosamma värld till Dig i himmelen, där vi i evighet skola fullkomna Ditt lov. Amen.

Pålysningar:

Kollekten förra söndagen till Alsike kloster blev kr. Kollekten idag tillfaller vår koinonia. På onsdag fastemässa kl. 1830 ledd av biskop Göran, som också predikar nästa söndag.

Välönskan över församlingen:

Gud, som skänker all nåd och som har kallat Er till Sin eviga härlighet genom Kristus, om vi nu än får lida en kort tid, Han upprätte Er, stödje Er och give Er fasthet! AMEN.

Psalmer: 439: 1 – 2

440: 1 – 3

136:-

700: 1

439: 6

439: 7 – 8

45:-

447: 10 – 13