5 i Fastan – 2022  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid 
                     136:1-3, 234:-, 394:1-2,3, 441:-

Egentligen lyssnar vi till liknelsen i dagens Ev. en vecka tidigt. Jesus berättade den någon dag efter att han hade ridit in i Jerusalem, det som vi skall minnas nästa söndag, Palmsön. Jesus befinner sig alltså i Jerusalem. Han är helt på det klara med vad som kommer att hända. Det som han upprepat har talat om är nu nära, att han skall gripas och dödas, men på tredje dagen uppstå från de döda.

Då berättar han en liknelse, som helt tydligt handlar om det som nu skall hända. Det förstod också folkets ledare som lyssnade. De hade länge insett att det inte blev lugn för dem, förrän de hade gjort sig av med Jesus. Med honom i Jerusalem inför Påsken fanns nu möjligheter till det.

De skriftlärda kände igen det retoriska greppet. De kom omedelbart att tänka på att Jesaja också hade berättat en liknelse om en vingård. Profeten hade börjat på liknande sätt som Jesus: ”Jag vill sjunga en sång om min älskade vän, en sång om min vän och hans vingård. …  Han byggde ett vakttorn, han högg ut ett presskar.” Men sedan kom Guds stränga dom: ”Han väntade sig söta druvor, men vingården gav honom sura. Döm nu, Jerusalems män och Judas folk, döm mellan mig och min vingård!” Domen föll över ett folk som inte levde efter vad Gud hade rätt att förvänta sig.

Nu berättade också Jesus om en vingård. Där är problemet att vingårdsarbetarna inte vill lämna ifrån sig skörden till ägaren. När han till slut sände sin son för att hämta den, drev de ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. Och frågan inför Guds dom blev: ”När nu vingårdens ägare kommer, vad gör han då med dessa arrendatorer?”

De som hörde förstod att det handlade om dem. Men liknelsens logik gav dem ingen annan möjlighet än att svara: vingårdens ägare ”lönar ont med ont och tar död på dem, och vingården arrenderar han ut till andra som ger honom hans del av skörden i rätt tid”. Jesus tvingade dem att avkunna en dom över sig själva.

Det här inser vi, men det finns en detalj i liknelsen som bryter sig ut ur berättelsens flöde. När vingårdsarbetarna får se ägarens son, säger de: ”Här har vi arvtagaren. Kom, så dödar vi honom och får hans arv.” Att de tog död på honom för att slippa överlämna skörden, förstår vi, men att det skulle leda till att de fick hans arv? Eftersom de som liknelsen anklagade inte reagerade på det, betyder det uppenbarligen att det där fanns ett sätt att tänka som de fann vara naturligt.

Genom att döda sonen skulle de alltså få del av arvet, genom att offra honom skulle de få en fördel. Det som Jesus angav i form av en liknelse, motsvarar vad översteprästen vid överläggningar om problemet Jesus sade enl. Joh.: ”Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör för folket än att hela folket går under?” Det de var rädda för, var att om det blev en uppslutning kring Jesus som romarna skulle tolka som ett uppror, så skulle de hårdhänt gripa in och göra slut på frihet som judarna trots allt hade. Det var just det som hände fyrtio år senare, då det blev ett verkligt uppror. Det ledde till att templet förstördes, för att inte mer byggas upp.

Det handlar alltså om offer, om det som var grundläggande för gammaltestamentlig tro och för tempelgudstjänsterna. Predikan får då handla om offer, och vad det betyder för mötet med Gud och för gemenskapen med honom.

Vi skall då inse att det som hände med Jesus, och senare med templets förstörelse, ledde till att judendom och kristendom gick skilda vägar. Judendomen tvingades lämna offer som trons fundament. Reglerna i Lagen får tolkas symboliskt, vad som finns kvar är bönens offer.

Vi kristna har fortfarande offret som grund för vår tro, men knutet till Kristus. I dagens Ep. hörde vi aposteln beskriva honom som ”överstepräst för det goda som skall komma … Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt.” Det behövs inte längre ständigt nya offer, grunden för vår tro är Kristi offer ”en gång för alla”.

Det handlar här om ett offer till försoning och förlåtelse. Det behöver alltså inte och kan inte upprepas. Men det är ändå ständigt aktuellt för oss. När vi firar nattvard hålls bröd och vin fram som Kristi kropp ”som blir utgiven för er” och hans blod ”som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse”. Vi kan påminna oss att ’många’ egentligen betyder ’alla’, men Jesu säger inte ’alla’, eftersom alla inte kommer att ta emot den gåva som offret ger. I nattvardsbönen betygar vi sedan att det är ”Kristi offer, som vi firar”.

Den gåva, den nåd som Kristi offer gav: förlåtelse för våra synder, befrielse från ondskans makt, försoning med Gud, ges nu oss i nattvarden. Vi säger i nattvardsbönen att ”vi firar denna måltid till åminnelse av din Sons död och uppståndelse”. Och som ni har hört mig markera tidigare, så betyder ’åminnelse’ i det här sammanhanget inte att minnas något som är förgånget, utan att vi drar det som hände till oss, så att det blir en verklighet nu. I mässan blir altaret Golgata där Herren Jesus är närvarande med sitt offer ”en gång för alla”.

Det offer som ger förlåtelse och försoning är ofrånkomligen blodigt, anger Guds Ord. Lite senare i kapitlet som dagens Ep. är hämtad från, säger aposteln att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse”. Så allvarligt skall vi se på vår synd: den är ett avståndstagande från Gud och leder därför till död. Då krävs det också blod och död för att gottgöra och förlåta. Det krävdes att Jesus dog för vår skull. Med sitt blod slöt Gud ett nytt förbund med sitt utvalda folk, det som nu är Kristi kyrka.

Det är klart att det är offret som ger försoning, som blir aktuellt så här före Stilla veckan och Påsk. Man det fanns, och finns olika slags offer. Dagen GT-läsning handlade, som vi hörde, inte bara om slaktoffer, utan också om matoffer och offer av rökelse.

Det finns en andra, och förblivande, form av offer: tacksägelseoffer, som inte behöver vara blodigt. I tacksamhet för Guds rika gåvor offrar vi, ger vi tillbaka något av det vi fått. Det kan ske genom att vi ställer lite av vår tid till Guds förfogande, tid är ju pengar, heter det. Men naturligare sker det väl genom att vi delar med oss av vad vi fått till medmänniskor som lider brist.

Också för vårt tackoffer spelar mässan en central roll. För att det alls skall kunna bli nattvard, måste bröd och vin föras fram till altaret. Det kan naturligtvis ske genom att någon ställer dit det i förväg. Men det blir tydligare att det faktiskt handlar om vår tacksägelse, om det, som hos oss, bärs fram vid den del av mässan, som då passande kallas ’offertoriet’.

Vad som bärs fram har sin grund i vad Gud i sin skapelse har gett oss, säd och vindruvor. Det har vi som Guds medarbetare bearbetat, så att det har blivit bröd och vin. En del av Guds gåva lämnar vi tillbaka för att uttrycka vår medvetenhet om vem det är som har gett det och i tacksamhet. Men eftersom det är mänskligt bearbetat, markerar vi att vårt liv och det vi gör blir en del av vår tacksägelse. Vi ber i offertoriebönen att ”hela vår varelse och allt som vi är blir ett offer som behagar dig”, ett tacksägelseoffer.

I mässan blir då vårt offer välsignat. Den lilla del av vad vi fått som vi bär fram, förvandlar Gud till en ny gåva. ”Av jordens frukt och människans arbete bereder du åt oss Livets bröd, Frälsningens kalk.”

Inför Fastan uppmanades vi att med Herren Jesus ’gå upp till Jerusalem’. Från Jeriko är det uppförsbacke hela vägen. Har vi följt traditionen att den här helgade tiden avstå från något, så har det inte varit utan möda. Men nu är vi framme. Nu skall Jesus förkastas och dödas, och det som sägs i Ps. 118 blir verklighet: ’Stenen som ratas blir en hörnsten.’

”O salighet, o gåtfullhet … som mer än världens visdom vet och varje synd skall sona”, sjöng vi nyss.