5:e sön. e. Epifania

Psalm 253

Psalm 98

Predikan vid Högmässa i S:t Sigfrids kyrka

5 e. Trett (II)    över 4 Mos 11:24-30, Fil 1:12-18. Mark 9:38-41.

2019-02-10 av Kåre Strindberg.  1983 års Ev.bok.

 

Psalmer: 253. 663. 98. 228. 42. 5.

 

Firningsämne: Ogräset bland vetet

 

Beredelseord: Psalt. 14:2-3, 7.

 

I Faderns och   X   Sonens och Den Helige Andes namn:

Evangeliet i den första årgången för 5 i Trettondedagen

illustrerar tydligast dagens firningsämne

”Ogräset bland vetet” i Matteusevangeliet 13

där Jesus ger bilden av skörd för brödsäd.

 

”Lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd” (Joh 4:35).

Detta säger Jesus medan fälten ännu står ljusgröna och omogna.

Han kunde lika gärna sagt detta efter skörden

inför stubbåkern, för Han avser inte lantbruk,

utan någonting annat.

Här är sådden Guds Ord som ger tro.

Skörden är tron som ger evigt liv

och fälten är människoskarorna som skall räddas från evig död.

 

Allt utsäde är inte så ädelt att det bör sås ut för evigheten,

därför varnar aposteln Paulus:

”Vad man sår får man också skörda” (Gal 6:7).

 

Gemensamt för Bibeltexterna

är att man inte får föregå Guds domslut

innan tiden har gått i mål.

”Den som inte är emot oss, han är för oss.”

Till slut kan de ju komma att höra till oss,

medan andra, som vi trodde hörde till oss

senare visar sig inte ha hört till oss, med Kristus.

 

När våra goda gärningar en gång skall vägas

mot våra onda gärningar

och våra underlåtelser,

så får de som sökt skydd hos Frälsaren

foga Hans rättfärdighet till sina gärningar. (Rom 3:21-24)

 

Efter varje människas mottagande av förkunnelsen

om Jesu Kristi försoningsverk,

får var och en välja ifall Jesus har dött för deras synder på Hans Kors.

Det är detta som Frälsningen genom Försoningen handlar om.

 

I dagens gammaltestamentliga läsning från 4 Mos 11

hör vi om äldste som helt oväntat börjar profetera.

Josua föreslog då Mose att förbjuda dem att profetera.

Men Mose nappade inte på den frestelsen, utan sa att

”Herren lät Sin Ande komma över dem.”

 

I dagens episteltext från Filipperbrevet 1

talar aposteln om

”en del som förkunnar Kristus för att de är avundsjuka

och vill ställa till bråk.”

Ja, till och med i syftet att göra det svårare för Paulus

i sin fångenskap.

Men Paulus är lugn och trygg och vet

att Guds vilja sker i alla fall  till slut.

 

Så här långt kommet i Svenska Kyrkans historia

är det vanligare att inte förkunna Kristus, än att göra det

och  vilja ställa till bråk i Kristi församlingar.

 

I kyrkans mitt smög det tidigt in oseriösa karriärister

som ville ha andlig auktoritet

utan att underordna sig Guds ord och vilja och ha kärlek i hjärtat.

Aposteln talar i Galaterbrevet 2:4

om ”falska bröder som nästlat sig in

för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus.”

 

Förmågan att skilja mellan falsk och äkta förkunnelse

tecknas i två  av de nio nådegåvor som aposteln punktar ner

i 1 Kor 12 nämligen:

gåvan att meddela kunskap och gåvan att skilja mellan olika andar.

 

Att pröva Guds vilja är en profetisk uppgift,

i första hand för kyrkans präster

(eller blivande präster som prövar sitt kall).

Aron och Hesekiel var både präster och profeter,

som i sina ämbeten visade hur väl de båda sidorna kan samverka.

Men Gud är suverän och kan ge det profetiska kallet

till någon som ej är präst, utan är kvinna,

t.ex.: Mirjam (2 Mos 15:20), Debora (Dom 4:4), Hulda (2 Kon 22:14),

Noadja (Neh 6:14), Jesajas hustru (Jes 8:3) och Hanna (Luk 2:36).

De flesta profeter var inte präster,

men profeterna stod nära kulten i Jerusalem

och ivrade för dess renhet (Ill. bib. lex. sp. 422).

 

Sprickan mellan präster och profeter i det G. T.

är inget ideal, utan är en nödsituation.

Idealet är istället att kult och profetism samverkar,

gärna i en och samma person.

 

Vid särskild lekmannakallelse måste profeten

samarbeta extra intimt med kyrkan,

för att inte söndra den andliga makten,

ty det är naturligare att sanningen samverkar med makten,

än att sanningen måste kämpa mot makten (martyrium).

Gud har i den bibliska historien kallat profeter

för att Han varit tvungen att gå förbi

en förstockad prästerlig hierarki.

Profetismen öppnar en direktkontakt

mellan Gud och den församlingen och är därför,

efter den direkta gudsuppenbarelsen,

den näst viktigaste informationskanalen

för att höra Guds vilja i en konkret situation.

 

All förkunnelse måste prövas mot den Heliga Skrift.

Varje profetia eller förkunnelse som motsäger Skriften,

den allmänneliga kristendomens historia och tradition,

eller dess tre Symbola (credo), är falsk.

Den är falsk utifrån axiomet att Den Helige Ande

måste antas ha uppfyllt det utlovade löftet

om ledning av Kyrkan (Joh 14:16, 15:26, 16:7. Apg. 2).

 

Om kristendomens huvudfåra har haft fel

i en avgörande lärofråga,

kan inte Herren anses ha hållit sitt löfte.

Bort det!

”Jag skall vaka över mitt ord och låta det gå i fullbordan”,

säger Herren (Jer 1:12).

 

”Den Gud som tog oss upp

av nåd i Sitt förbund,

Hans godhet följer oss

ifrån vår första stund”  (SvPs 5:1b).

 

Vi får vara med i ett välsignat sammanhang

där Guds vilja förverkligas i Världen.

Må vi alla svara ”ja” till den kallelsen.

 

AMEN

 

Ära vare Fadern och  X Sonen och Den Helige Ande,

nu och alltid och i evigheters evighet.

AMEN

 

Psalm 42

Psalm 5

Postludium