3:e sön i påsktiden

Predikan   ( Matt. 9:36 -38)

 

Nåd vare med Er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

 

Predikan idag, på den Gode Herdens söndag, skulle man kunna dela i två delar. Först talar vi därför om Jesu sanna lärjungar. Vi börjar då med att säga, att de sanna lärjungarna lyssnar till Herren. Vi vet, hur väl detta stämmer i verkligheten mellan en herde och hans fårahjord. Den följer bara sin rätte herde. Inga andra lockrop lyssnar den till. Man har även gjort försök med att spela in herdens röst, men inte heller inspelningen lockar fåren.

Idag får vi minnas, att den Gode Herden en gång kallade oss till Sin fårahjord, då vi döptes. Han talar sedan till människor på olika sätt i gudstjänster, genom stor glädje eller en djup sorg. Viktigt är dock att lyssna till Hans ord i den Heliga Skrift. Den sanna lärjungen förstår detta faktum, att Han har köpt henne med Sitt dyra blod. Genom nådemedlen, Ordet och Sakramenten söker hon mota Själafienden. Lyssnandet gör att hon kan gå trygg genom världen.

De sanna lärjungarna lyder Herren. De inte bara lyssnar till Hans röst. Utan när Han går framför dem och kallar, så följer de Honom, ty de känner Hans röst. Se, det är en sak, att lyssna till Herrens röst, en annan att lyda den. Ibland kan det vara så, att lärjungen hör, men hon vill inte följa. Vi kan säga om fåren i Jesu hjord, att visst har de fördärvade hjärtan, som drager dem bort, visst kan Själafienden och världen med sina locktoner göra intryck på dem, visst kan de vara lika halsstarriga får, när herden kallar. Men, men ändå är det så med fåren i Jesu hjord, att de vill följa när Han kallar, de vill lyda Hans ord, Hans röst. De ber dagligen om förlåtelse för sin olydnad. När de får en varning eller förmaning, tänker de: Nu kallar den Gode Herden. Nu visar Han vägen, som jag skall vandra. Jag vet, att Han vill mitt väl. Då blir det att be om kraft att följa Herren. Den kan inte vara ett får i Herren Jesu hjord, som inte går dit Han kallar, utan följer främmande herrar.

De sanna lärjungarna litar på Herren. Ja, varför följer ett får sin herde, när han kallar? Jo, de känner igen honom och litar på honom. Han har gjort dem gott, lett dem till gröna ängar och vattenkällor.

På samma sätt är det med förhållandet mellan Herren Jesus och Hans får. Fåren litar på sin Herde. En gång kanske hon gick vilse; vandringen såg bra ut i början, men resultatet blev olycka och ofrid i bröstet. Så kallade Herden, och hon kom till Honom. Då blev frid och fröjd. Andra har inte direkt någon omvändelseupplevelse. Hon har hela tiden sedan uppväxten följt den Gode Herden. Emellertid går vi alla vilse ibland. Då gäller det att bli stilla och be Herren om vägledning och tröst. Den Gode Herden letar alltid efter ett borttappat får.

Wallin sjunger:         Stilla jag på Dig vill akta,

O min Jesu! all min tid,-

I Din sannings ljus betrakta

Hvad som hörer till min frid,

Och uti Din kärleks värma

Till Din salighet mig närma.

De sanna lärjungarna skiljas från världen med förtröstan och glädje. Wallin säger, att ehuru stora och rika anledningar de redan här äga, att glädjas i Gud och prisa Honom, i vilken de varje stund lever, rör sig och är till; så ligger deras förnämsta och outtömliga glädjekälla likväl i den enda, stora, dem alltid ledsagande tanken, att de är arvingar till evinnerligt liv. De har del med de heliga i ljuset. Huru litet bevänt vore det annars med all jordisk lycka och båtnad. Det skulle bli bara sorg och fåfänglighet. Men Herren Jesus säger: Där Jag är, där skolen I och vara! – Jag lever. I skolen ock leva.

Så sjunger Wallin också:

O klarhet, som fördriver

All tidens dunkelhet!

O salighet, som bliver

Vår lott i evighet!

Där alla tungor höja

Allfaderns lov och pris,

Och alla hjärtan röja

Att Gud är god och vis!

Den andra delen, som ansluter mer till texten, är både intressant och allvarlig. Bilderna växlar hastigt här hos Jesus. Först ser Han bilden av en fårahjord i upplösning, när Han skådar ut över människorna. De är utan ledning, drivande hit och dit för att komma vidare, dock förgäves. En ömklig syn. I nästa ögonblick stiger för Hans blick fram en bild av ett mänskligt sädesfält, som breder ut sig till yttersta horisonten, där säden vajar mogen och ropar på skörd och arbetare.

Utifrån mänsklig fattningsförmåga förstår vi bäst den första synen. Intet kunde vara mer träffande på Israel under Jesu tid. Politiskt sett var det enkelt. Landet var ockuperat av Rom, och därför omslöts hela gudsfolket därav. Här var det hopplöst att tänka på frihet och självständighet. Den judiska självkänslan kunde dock inte foga sig i detta. I folkdjupet pyrde religiös upprorsgnista, som flammade upp så snart någon ledare talade om heligt krig. Fattig, pinad, misshandlad och förförd drog den stora massan sig fram i förtvivlan och hat mot folkets förtryckare. Hur var det med dem, som skulle vara folkets herdar, ledare? De hade nog politiken klar för sig, men kunde inte leda folket i sunda religiösa banor. Fariséerna och deras auktoriteter gick med stor kraft in för en skall vi kalla ofruktbar och onaturlig livsreglering i det de nog föraktade de djupa okunniga leden. De ledande runt templet och aristokratin var bundna i ekonomiska intressen och tänkte nog, att hjorden var till för att klippas.

Det är förståeligt, att Jesus ömkade Sig över Sitt folk. Han säger i Joh. 10: 8Alla, som har kommit före Mig, är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Vi ser även, att det var en stor klyfta mellan folket och dess ledare. Ledningen skulle sedan försvinna ur de styrandes vanmäktiga händer, och Israels historia, redan tidigare så full av blod och tårar, skulle utmynna i ett hav av blod. Jesus förutsåg allt detta.

Emellertid ur bilden av den irrande hjorden bryter den andra bilden fram: Det mogna sädesfältet. Vi ser i Evangelierna, hur Gudsrikets möjligheter visade sig på de okunniga, de fattiga, de sjuka, publikaner och skökor, när de lyssnade till Jesu ord. De omskapades, pånyttföddes och så att säga skördades in i Guds Rike. Jesus visste, att endast Han kunde utföra detta verk – Han och Hans sändebud. Därför ber Han om medarbetare. ”Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens Herre, att Han sänder ut arbetare till Sin skörd.” Lärjungarna förstod nog inte särskilt mycket av detta Jesu tal. Därför kunde de väl i alla fall bedja om medhjälpare.

Inte så lång tid efter hade lärjungarna fått en djupare och klarare blick på läget. Nu såg också de en vision av vita mogna sädesfält. Lärjungarna hade fått en ny syn på Jesus efter den första Påskens händelser. Så vet vi ju också med facit i hand, att kristendomen spreds i precis rätt tid. Det har vi tidigare talat om. Greker och romare undrade om gudsvärlden var riktig – med sådan gud som Zeus eller Jupiter. Man var öppen för något nytt. Det var ganska riskfritt att färdas i Romarriket, så det gick lätt att missionera. Världen tillhör ju den Uppståndne.

Vi liksom lärjungarna måste lära oss, att världen inte blir Jesu värld – Gudsriket – som genom ett trollslag. Vägen till Guds Rike går genom Ordet och tron. Budskapet måste förkunnas och tas emot i tro. Därför bjuder Han, som har all makt i världen, ännu i denna dag Sina efterföljare att bedja Gud sända arbetare till Sin skörd. Kyrkan är i sitt arbete helt beroende av skördens Herre. Organisation, ämbete, undervisning, uppfostran, teologi, – allt detta hjälper intet, om bönen om arbetare försummas. Livet flyr; visionen slocknar och ersätts av propagandans kalkyler och teknik. Så kan det också bli slut med medömkan över dem, som far illa.

Kyrkan, vi, måste alltså bedja om arbetare till Gudsrikesskörden. Hon måste hålla fast vid Ordet och ha det som ledstjärna. Hon får inte bindas vid världen. Håller Guds folk fast vid Ordet, så kan nya möjligheter för Gudsriket uppstå. Mänskligheten har nog ännu inte fått full uppenbarelse över Gudsrikets möjligheter och djupare hemligheter.

Amen.

 

Bön efter predikan:

               O Herre Gud, Du som från de döda har återfört den store Herden för fåren, vår Herre Jesus Kristus. Vi beder Dig: Giv, att vi genom Din Helige Ande må höra rösten från våra själars Herde och följa den. Låt intet draga våra hjärtan bort från Honom. Förläna oss att, liksom Han känner och vårdar Sig om envar av oss, även vi må bära kärlekens omsorg om våra bröder, för vilka Din Son lidit korsets död. Låt de söndrade folken varda enade i tro på Dig och Den, Du har sänt, så att det en gång må bliva en hjord och en Herde.

Amen.

                                Per med sin dotter Agnes