4:e sön i Påsktiden

4:e i Påsk – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

                   258:1-4, 298:-, 743:-, 517:-

Påsken börjar, självklart, med att vi lyssnar till skildringarna av vad som hände en gång i Jerusalem. Vi får höra om hur man fann Jesu grav tom, och om hur han visade sig för sina lärjungar. Det fantastiska, så fantastiskt att man först inte vågade tro det, var att han hade uppstått från de döda.

Att minnas vad som hände med Jesus är utgångspunkten för kristen tro. Den handlar inte om hur människor på olika sätt har kunnat närma sig Gud, utan om att han har närmat sig oss. Det skedde vid en viss tidpunkt och på vissa platser. Kristen tro är inte som annan tro, som söker sig bort från det jordiska, utan den tar sin utgångspunkt i att Gud har kommit till det jordiska, in i mänsklighetens historia.

Därför är att minnas en viktig del av vår tro. Det är ju också vad Jesus anger vid måltiden ”den natt då han blev förrådd”: ”Gör detta till min åminnelse!” Det är därför vi läser evangeliernas skildringar om Jesus. Vi påminns på nytt om hur det var de där åren när Jesus fanns som en människa bland andra på vår jord. Börjar man säga, och det gör dessvärre många, att det var då det, nu är det annorlunda, då börjar kristen tro spåra ur och blir något annat.

Men det som hände är inte bara ett avlägset förflutet. Det görs på nytt aktuellt i våra liv. Vid Påsk påminns vi om vårt dop: att bli döpt är att ’dö och uppstå med Kristus’. När vi döps förs vi in i vad som hände med honom. Man kan säga att det inte är vi som minns, utan att minnet av honom söker upp oss. Och det gäller i nattvarden, som alltså just är ’till hans åminnelse’.

Påsktiden går så över till att handla om hur vårt liv blir med Herren Jesus. Så hörde vi förra söndagen att han är den Gode herden. ”Den gode herden ger sitt liv för fåren.” ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd”, lovade han. I dagens Ep. hörde vi Paulus ta det löftet på allvar: ”Gud har … bestämt oss … till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover.”

Ep. är hämtad ur apostelns första brev till kyrkan i Tessalonike. Det är första av hans brev. Att Jesu död, och underförstått hans uppståndelse, påverkar vårt liv, var alltså något man förkunnande från början. Det var inte en tanke som växte fram så småningom. Med Jesus förs vi in i ett liv som har besegrat döden. ”Vare sig vi är vakna eller sover”, skrev Paulus, och menade: ”Vare sig vi lever eller är döda”. På samma sätt som vi gör, använder Paulus uttrycket att ’somna in’ för att dö. Därför kan vi i mässan ställa oss vid sidan av ”dina trogna i alla tider”: vi lever tillsammans med Herren Jesus vare sig vi nu är kvar i det jordiska livet eller är avsomnade.

Påsktiden går nu över till att rikta våra blickar mer mot framtiden. Hur förhåller vi oss inför den, och vad har vi att vänta med en uppstånden Herre vid vår sida? GT-texten ger oss då ett exempel på det som jag ofta pekar på: det finns gudomliga mönster, med i grund i frälsningshistoriens händelser, som fortsatt gäller, i olika former. Man kan här sammanfatta det: Gud leder oss genom livets ökentrakter.

Det folk som Gud hade utvalt, inte därför att de hade gjort sig förtjänta av det, utan därför att Gud hade fattat kärlek till det, hade befriats ur fångenskapen i Egypten. Det är det gamla förbundets påsk. Löftet var att folket skulle få ett eget land.

Men de kom inte omedelbart dit, först måste de ta sig igenom Sinais öken. Som vi hörde i GT-läsningen ledde Gud dem då med en molnpelare om dagen och en eldstod om natten. I både fallen är det den dräkt som Gud tar, när han närmar sig oss människor. Eld och ljus är naturliga former för det gudomliga. ”Du sveper dig i ljus som i en mantel”, heter det i Ps. 104. Gud ”bor i ett ljus dit ingen kan komma”, skriver Paulus till Timoteus.

Och Gud klär sig ofta i ett moln. Också det finner vi Ps. 104: ”Du gör molnen till din vagn och far fram på vindens vingar.” Vi skall om några veckor på Kristi himmelsfärds dag höra hur ’ett moln tog Jesus ur apostlarnas åsyn’. Vi har det indirekt vid bebådelsen, då Maria får höra att ’den Högstes kraft ska överskugga dig’, om vi översätter ordagrant. På förklaringsberget sänkte sig ”ett lysande moln”, där har vi både ljuset och molnet.

Gud ledde alltså sitt folk under den långa ökenvandringen. Och han gav dem föda på vägen, manna, ”brödet från himlen”.

Det här mönstret upprepas nu för oss. Vi har firat vår Påsk. Döden är besegrad genom Jesu uppståndelse. Det betyder att vi är befriade ur vår fångenskap under döden. Men vi kommer inte omedelbart in i det eviga livets land. I Hebr. beskriver aposteln vårt liv: ”Här har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som ska komma.”

Men också oss vill Gud leda på vår livsvandring. Det som visar oss vägen är Guds Ord. Där har vi skildringarna av Guds godhet och av vad han gjort genom Herren Jesus. Där har vi Guds bud och Guds löften. ”Ditt ord skall vara år från år, den stjärna i vars ljus vi går”, sjunger vi vid Epifania. Och att ”brödet från himlen” är nattvarden, sade Jesus själv, när han beskrev sig som ’Livets bröd’: ”Detta är brödet som har kommit ner från himlen, inte som det bröd fäderna åt och sedan dog. Den som äter det här brödet ska leva i evighet.” Och när det verkligen står och väger vid livets slut, kallar kyrkan nattvarden för ’viaticum’, ’vägkost’.

Mot det som Gud ger oss, måste vi nu svara upp. Som Ev. hörde vi inledningen till Jesu avskedstal när lidandet väntade, vi hörde ju det olycksbådande: ”När Judas hade gått …” I det långa talet, över fyra kap. i Joh., förberedde Jesus sina lärjungar på vad som skulle komma. Kommande söndagar skall vi få höra mer ur det.

Alldeles i inledningen sade Jesus, som vi hörde: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra.” Och det här är av betydelse inte bara för att vi skall leva som sig bör som Jesu lärjungar, utan det har vidare betydelse. ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”, fortsatte Jesus. Av olika anledningar är vi i vår kyrkas tradition nästan ensidigt inriktade på att det som kännetecknar en lärjunge är att man tror att Jesus är Herre och Frälsare. Och det är naturligtvis utgångspunkten, men det står inte ensamt. Vi har att följa budet att älska varandra.

Jesus kallade det ett ’nytt bud’. Det gav viss förvirring, för redan gällde ju, som Jesus själv bekräftat: ”Du skall älska din nästa som dig själv.”

I sitt första brev tar Johannes upp det, vi hörde det i Ep. på Annandag Påsk: Det här ”är inte ett nytt bud, utan ett gammalt bud som ni har haft från början. … Ändå är det ett nytt bud jag skriver till er. Det förverkligas i honom och i er.” Ja, att det förverkligades i Jesus vet vi: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner”, sade han på ett annat ställe i sitt avskedstal. Nu kommer det an på oss att förverkliga det nya budet.

Det är då ett nytt bud också genom att om det gamla budet gällde, att förutsättningen för att få del av Guds nåd och kärlek var att man höll det. Det nya budet däremot är följden av att Gud har visat oss sin nåd och kärlek genom Jesus. Men det är inte mindre angeläget för den skull. Visst är utgångspunkten tro, men det gäller att ”vi har en tro som är verksam i kärlek”, som Paulus skriver till galaterna.

För vår väg genom livet, som i många avseenden blir som en ökenvandring, gäller alltså att vi har en levande Herre och Gud, vars ledning vi får följa. Och vår livsväg skall alltså präglas av att vi älskar varandra.