4:e sön i advent

                                            Syster Kerstin läser en av söndagens texter

P R E D I K A N

Nåd vare med Eder och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus! Amen.

Vi har talat om föredömen tidigare. Vi skall idag först se på vår almanacka och de namn, som finns där kring jul. Här finns många gestalter att studera, ibland är deras dag involverad i förberedelser eller firande.     Annadagen den 9 december är väl den första. Då skulle lutfisken läggas i blöt. Enligt vissa källor skulle lutfisken vara klar, då julfastan började, föregången av en Annakarneval. Vidare skulle man börja brygga julölet och stöpa julljusen. Utöver detta kunde man även förutspå väder utifrån Annadagen. ”Braskade Anna skulle det bliva kallt om julen, slaskade det, blev väderleken mild”. Enligt Legenden hette Jungfru Marias mor Anna.

Nästa gestalt och förebild är S:ta Lucia, den 13 december. Man har funnit uppgifter om firande på 1760-talet, men det är först vid 1800-talets slut som den vitklädda Lucian dyker upp, senare med kaffe och lussekatter. Enligt en uppfattning kom luciafirandet att fylla tomrummet efter Annakarnevalen. S:ta Lucia led martyrdöden år 304. Ljuskronan kan vara helgonglorian eller martyrkronan samt det röda skärpet en bild för blodet, som utgöts.

18, 19 och 20 december firas det Gamla Testamentets tre patriarker. Abraham, han som litade på Gud och lämnade sitt hem med löfte om att hans släkt skulle bli talrik. Hans tro på och kärlek till Gud fick honom att i prövningen gå så långt, att han var villig att offra sin son Isak. Dagen efter firar vi just Isak. Jakob lurar till sig fadern välsignelse på sin moders, Rebecka, inrådan. ”Esau var luden, men Jakob han var slät”. Modern sätter getskinn på honom, så att Isak, som var nästan helt blind, skulle känna det ludna och så välsigna Jakob i stället för brodern. Då han fått välsignelsen, blir Jakob den tredje patriarken trots detta svek och får senare namnet Israel, det som nu står i vår almanacka. Vi minns väl också Jakobs långa kamp för att få sin Rakel till hustru.

Ja, vi har bara bibliska namn här kring Jul. Vi skall väl även påminna oss Jultomtens förebild. Tron på tomtar, som vaktar gården är gammal. Tanken på en Tomte, som kommer till Jul med gåvor, är yngre. Sankt Nikolaus var biskop på 300-talet. Han var under senmedeltiden ett av de populäraste helgonen, som firas 6 december. Han är också ett helgon, som finns både i den östliga och västliga kyrkan.  Än idag är han älskad i sin nya skepnad som jultomten.

En gång, innan han blev biskop, ska han enligt legenden ha räddat tre unga flickor från vanära. Det var en fattig ädling, som inte hade pengar till hemgift åt sin tre döttrar. Han såg ingen annan möjlighet att få dem försörjda än att låta dem bli skökor. Då kastade Nikolaus tre nätter i rad guldklimpar genom fönstret, så att flickorna kunde bli anständigt bortgifta.

Martin Luther avskaffade år 1535 julklappsutdelningen åt barnen genom den helige Nikolaus, som fram till dess varit den, som kommit med gåvor till barnen. Så fick barnen sedan dess gåvorna på Juldagen genom den ”helige Kristus”.
Första gången dyker ordet jultomten upp på 1700-talet. Den typiskt röda klädnaden med vit pälsgarnering fick han 1932 genom en stor aktion från Coca Cola. Alltsedan detta utomordentliga värvningsfälttåg har julgubben blivit ”Standard” med sin röda klädsel med den vita pälskragen.

Dagarna före Jesu födelse minns vi de första människorna, Adam och Eva, en bild för hur vi som deras ättlingar vilar under förgängelse och död. Men så kommer det nya livet med Jesu födelse, Han som kan frälsa oss till det nya livet i Guds rike, som börjar här och nu. Att tillhöra Guds rike är inte bara fröjd och frid. Därom påminner oss Annandagens S:t Stefanus, den förste kristne martyren. Det onda ansätter oss från alla håll. Vi har att kämpa mot det onda i alla dess former. Låt oss då minnas S:t Pauli ord i Efesierbrevet 6: Hämta nu styrka hos Herren, av Hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot Djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan …… mot ondskans andekrafter i himlarymderna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen… Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar, och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, men den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord.

Livet i julbudskapets glädje och frid förstärks, när vi tänker på alla dem, som före oss har låtit sig inspireras av tron på den Allsmäktige och kärleksfulle Guden med den Helige Andes hjälp. Må han nu ge oss samma glädje, frid och inspiration, när vi går att fira Jesu födelse.

Denna dag är en Mariadag. Vi har alltså idag en stor förebild: Himladrottningen, Gudaföderskan, Jungfru Maria.


Hell Dig, Maria, Du högt benådade! Herren är med Dig. Välsignad vare Du bland kvinnor och välsignad vare Din livsfrukt Jesus. Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Amen.

Så lyder den gamla bönen Ave Maria i en svensk översättning, där man instämmer i ängelns och Elisabets saligprisning av Maria enl. Luk. 1: 28 och 42. I vår kyrka hade vi flera Mariadagar fram till den stora helgdöden 1772. Läser vi Ave Maria, kan vi notera två ting: Först är det ett instämmande i ängelns och Elisabets saligprisning av Maria, sedan är det en begäran om förbön. Det är alltså ingen obiblisk bön om hjälp direkt av Maria, bara en hyllning och en begäran om förbön. I Marias lovsång Luk. 1:48 läser vi: Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Så var det i den gamla kyrkan, att det sedan i den folkliga fromheten blivit så, att man ber Maria direkt om hjälp, är väl något vi som lutheraner har svårt att acceptera, men att prisa den Heliga Jungfrun, bedja om hennes förbön och framställa henne som föredöme kan inte vara obibliskt.

               Vi skall betrakta några av de legender som finns om den Heliga Jungfrun. Namnet Maria är den grekisklatinska formen av Mirjam, som möjligen kan betyda motspänstighet eller bitterhet. Vilka Maria föräldrar var, vet man inte med säkerhet, men däremot att hon var släkting med Elisabet, Johannes Döparens moder, som var en av Arons döttrar, d.v.s. prästdotter. Möjligen tillhörde Maria en gren av Davids ätt. Enligt legenden skulle hon vara dotter till Joakim från Nasaret och Anna från Betlehem. När Maria var tre år gammal, förde Anna och Joakim henne upp till templet. Maria gick själv uppför trappans femton steg. Och Maria var i Herrens tempel lik en duva, som blir matad, hon fick sin föda av en ängel.

När Maria var tolv år, beslöt prästerna på Herrens befallning att sammankalla ogifta män från Davids stam. Var och en skulle ha med sig en stav, och genom ett tecken skulle Herren visa, vem han utvalt till Marias make. Efter bön av översteprästen Sakarias började Josefs stav grönska och en duva satte sig på den. Josef värjde sig och sade: Jag har söner och är en gammal man, men hon är bara ett barn. Jag kommer att bli till åtlöje i Israel. Prästerna varnade honom för att gå emot Herrens vilja. Då gav han efter.

Gud kallade Maria genom ängeln Gabriel. Vi kan tänka oss in i Marias situation: Ung, gudfruktig och trolovad med Josef. Bröllopet hade inte ägt rum ännu. Så skulle hon föda ett barn på övernaturlig väg. Hur skulle det gå till? Vad skulle folk tro? Äktenskapsbrott var ju belagt med dödsstraff. Trots allt förlitade hon sig på Guds löfte.

I dagens evangelium ser vi, hur hon vill berätta om sin kallelse för Elisabet. Denna fylls av den Helig Ande och profeterar om barnet, som är hennes Herre. Salig hon som trodde, ty det, som Herren har låtit säga henne, skall gå i uppfyllelse.

Legenden berättar, att Josef och prästerna blev förfärade, när Maria blev havande sexton år gammal. Hon måste genomgå vattenprovet enl. 4 Mos kap. 5. Men någon synd visade sig inte hos dem. Maria fick så erfara, att Gud aldrig sviker Sina löften. Gud uppenbarade Sig för Josef, och han stötte inte bort henne.

Maria fick löfte om att bli förhärligad. Förhärligandet sker i himlen. Det kan inte ske på jorden bland synd och ondska. Men genom tron hade Maria, liksom alla troende, del i Kristi härlighet redan här på jorden. Om Marie förhärligande finns också legender. Jungfru Maria uppenbarade sig för den Heliga Birgitta: Sedan min Son uppstigit till himmelen, levde jag femton år i världen och dessutom så lång tid som förflyter mellan samme min Sons himmelsfärds dag och min dödsdag. Sedan låg jag död i denna grav femton dagar. Därefter blev jag upptagen i himmelen med oändlig heder och glädje.

Jag hörde en gång en katolsk präst säga, att Jungfru Maria var den bästa kristendomslärarinnan. Hon är ett gott föredöme. Andra tankar om Maria är, att hon är barmhärtig, barmhärtigare än andra. Vid Yttersta Domen frågar Jesus olika grupper, hur Han skall döma i enskilda fall. Alla vill ha en förkastelsedom, men den Heliga Jungfrun manar till barmhärtighet. Då säger Jesus: ”Goda moder! Hur kan jag neka dig något?”

Det finns, som sagt, många legender om Jungfru Maria. En berättar, att hon slog sig ned och dog i Efesus vid hög ålder. 72 änglar uppenbarade sig för henne och sade, att hennes tid hade kommit, och de gav henne ett palmblad från paradiset. Jungfrun skickade efter apostlarna, och de satt vid hennes dödsbädd. Jesus uppenbarade Sig med en armé av änglar, och de tog henne själ till himmelen.
Vid begravningen försökte en judisk präst stoppa processionen, men hans händer fastnade på kistan. Endast S:t Peter kunde rädda honom. Till sist togs även hennes kropp till himmelen.

Maria hade hört ängelns ord, och hon förlitade sig på dem. Vi har fått Guds ord i Bibeln. Förlitar vi oss på Herrens ord? Liksom Maria är vi kallade att bli Guds tjänare här i världen. Vi får själva välja att säga ja eller nej till Guds kallelse. Många säger sig inte kunna tro, då de inte ser något av Guds verk i sina liv. De ber till Gud om än det ena, än det andra. Men inget sker. Inget känns. Varför inte först titta på fakta utanför det egna jaget? Redan 700 år före Jesu födelse profeterar Jesaja om den unga kvinnan, som skall bli havande. Jesu motståndare kunde inte förneka, att under skedde. Graven var tom. Jesu lärjungar gick i döden för sin tro. Studerar vi den Heliga Skrift och dessa fakta om Guds löfte, blir själen mer lyhörd för Gud och kan lättare se, huru Han verkar den dag som idag är. Vi skall liksom Maria säga ja till Gud, ty Hans löften står fasta.

Våra texter idag talar vidare om glädje och frid. Genom Jesu födelse bringas glädje och frid till jorden. Nu skall Kyrkan och den kristne visa världen, hur det är att leva i hoppet om Guds seger över ondskan. När vi lever i detta hopp, får vi frid i vårt inre. Löftena visar oss, att Gud hör bön och vill låta allt ske till det bästa.  Vi har nu inget att frukta. Kyrkan är det nya Sion, och vi ser, hur Gud gläder sig över sitt Sion, som håller sig till sin Hjälte och Räddare.

Till sist, när vi talat om förebilder och vårt ansvar, må vi besinna orden hos profeten Jesaja, som vi hörde: Härligt är att höra budbärarens steg, när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion: ”Din Gud är konung!” När han kommer – om han kommer. Åter påminns vi om vårt uppdrag som glädjebudbärare.

A M E N

                                             Det finns mycket att prata om vid kaffebordet