4 sön i Advent

dscf3286cdscf3297cd4:e i Advent – 2016    3:e årg.    S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

(O-antifonerna – se nedan efter predikan)

349:1-2, 99:-, 480:-, 106:-

Nu alldeles före Jul träder hon fram, den sista av Adventsgestalterna, Maria. Vi har hört om henne i Ev. idag, när hon just hade blivit havande och sökt sig till sin släkting Elisabet. Och där hände det märklig att barnet i Elisabet, han som skulle bli Herrens vägröjare, redan då, innan han var, född tog tag i uppgiften att visa på honom som skulle komma och bli uppfyllelsen av de profetiska löftena.

Men än så länge finns ju Jesus i sin mors liv, och det blir då också henne Johannes visar på. Det är ju också så Elisabet uppfattade det. Hon sade först att Maria var välsignad, sedan han som hon bar. Och hon prisade Maria salig. Det blev ett mänskligt bekräftande av ängeln Gabriels ord, när han någon vecka tidigare hade sagt att Maria var benådad och att Herren var med henne.

Maria svarade sedan med sin lovsång. Ödmjukt självmedvetet vågar hon lita på vad som sagts henne, och inser att ”från denna stund ska alla släkten kalla mig salig”. Så skall också vi göra! Kanske skall vi notera att det har varit lite si och så med den saken i reformatorisk tradition. Det hade varit nödvändigt att lyfta fram hennes son på ett sätt som varit bortglömt i kyrkan. Men pendeln slog väl långt åt andra hållet. Maria trängdes undan från den plats, som hon rättmätigt skall ha i den kristna gemenskapen.

Ett sätt, som en del av oss för den skull gör, är att varje kväll stämma in i Marias lovsång. Det är nu till den, främst till de antifoner som inleder den, jag i resten av predikan idag skall anknyta. Det kommer att bli en lite längre predikan än vanligt, för även om jag bara tar fram det allra viktigaste, så blir det ändå mycket att säga.

Vi hörde i dagens Ep. hur S:t Paulus om Jesus menade att ”alla Guds löften har fått sitt ja genom honom”. Det här har kyrkan, särskilt nu i Adventstid tagit fasta på. I mer än tusen år har särskilda antifoner varit knutna till de sista dagarna före Jul. Eftersom de alla inleds med ”O”, har de kommit att kallas ’O-antifonerna’.

Ni har fått dem på det utdelade bladet, kompletterade med en kort bön. Nu inbjuder jag också er att använda dem, lämpligast vid aftonbön de här dagarna. Med bilder och beteckningar från profetiorna om den Frälsare som Gud hade lovat att sända, beskriver de vem han skall vara.

Som rubrik har ni fått beteckningen på latin. Det hjälper till att göra det lite hemlighetsfullt och spännande. För så är det med Guds löften: de väcker vårt intresse, där de hemlighetsfullt glänser. Vi förstår dem inte riktigt, men får en bild av vad det handlar om.

Så hette det i går kväll, och idag fram till kvällen: ”O eviga vishet”. Att vishet är något som präglar Gud markeras ofta i GT. Vi har det t.ex. i Ps. 145: ”Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns.” (Ps. 147:5) Det var också något som skulle prägla den utlovade Frälsaren, Messias: ”Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande. (Jes. 11:2)

Med tiden tog Guds vishet närmast gestalt. Så är det i Ordspråksboken, och bland de apokryfiska böckerna har den fått egen, Vishetens bok, där det kan heta. ”Hos dig finns visheten som känner dina verk, som var med när du skapade världen.” (Vish. 9:9) Kyrkofäderna såg det här som en föraning om Treenigheten, och Visheten var då ett sätt som Sonen framträdde på. Jesus anknöt ett par gånger direkt till det. När många inte accepterade honom, sade han: ”Visheten har fått rätt av sina barn.” (Matt. 11:19)

Motivet kommer tillbaka i en av sångerna inför den himmelska tronen i Uppenbarelseboken: ”Lovsången, härligheten, visheten, tacksägelsen, äran, makten och kraften tillhör vår Gud i evigheters evighet.” (Upp. 7:12)

I kväll är det dags för ”O Herre”. ’Adonai’ som det står, är det hebreiska ordet för ’Herre’. Det är speciellt, därför att man, när man läste GT, inte uttalade Guds namn där det förekom, utan sade ’Adonai’, ’Herre’ i stället.

I 2:a Moseboken skildras hur Mose mötte Gud i den brinnande busken. Han frågade då efter Guds namn, och fick höra Gud säga att det är: ”Jag är den jag är.” Det här är utomordentligt viktigt, för om man känner någons namn, vet man vem det är och kan då också komma i kontakt med honom. Men redan i nästa mening ersätts Guds namn med ’Herren’: “Säg israeliterna att HERREN, deras fäders Gud … har sänt dig till dem.” (2 Mos. 3:14-15)

Visst användes ’herre’ som ett respektfullt tilltalsord, men ofta syftar det alltså på Gud. Och så kom det, fr.a. efter uppståndelsen, att användas om Jesus. Det innebar då en bekännelse att han var Guds Son. Så kan också S:t Paulus skriva till sina medkristna i Rom: “Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” (Rom. 10:9) Samtidigt markerar han i ett annat sammanhang att det kan en människa inte göra av sig själv: ”Ingen kan säga ’Jesus är Herren’ annat än i kraft av den helige Ande.” (1 Kor. 12:3)

I morgon kväll är det så dags att säga ”O Jesse telning”. Bakgrunden är klar. Jesaja profeterade att ”en gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.” (Jes. 11:1) ’Jesse’ är det sätt grekerna återgav namnet, medan vi har det mer på hebreiska, ’Jishaj’, ’Isai’ i gamla bibelöversättningen. Och vi skall då påminna oss att Jesse var kung Davids far.

Vi har bilden i den gamla julpsalmen: ”Det är en ros utsprungen, ur Jesse rot och stam”. Ja, det heter så i originalet. I något slags klåfingrigt snusförnuft har det dessvärre i nuvarande psalmbok blivit ändrat till ”av Davids rot och stam”.

Löftet om skottet ur Jesse stam finns också i Jeremias bok (Jer. 23:5, 31:15). Profeten Sakarja markerar att det rör sig om en människa, när han återger det gudomliga löftet: ”Se, jag skall låta Telningen, min tjänare, komma.” (Sak. 3:8)

Till den här beteckningen på Jesus anknyts i Uppenbarelseboken: ”Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat.” (Upp. 5:5)

Sedan är det dags för “O Davids nyckel”. Också här är det Jesaja som ger bakgrunden. Där talas om att Gud skall kalla på ’sin tjänare, på Eljakim, Hilkias son’, och om honom säger: ”I hans vård skall jag lämna nyckeln till Davids kungahus. Där han öppnar skall ingen stänga, där han stänger skall ingen öppna.” (Jes. 22:22)

Det här blev en profetia som överfördes på den kommande Messias, så det är Jesus som till slut får hand om ’Davids nyckel’. Det är ju också så han betecknas i Uppenbarelseboken. Sändebrevet till församlingen i Filadelfia inleds med: ”Så säger han som är helig och sann, han som har Davids nyckel, han som öppnar så att ingen kan stänga och stänger så att ingen kan öppna.” (Upp. 3:7)

Vi skall också lägga märke till att Jesus delar med sig av ansvaret för den gudomliga nyckeln. När Petrus hade bekänt att Jesus är ”Messias, den levande Gudens Son”, fick han ett uppdrag: ”Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt som du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som du löser på jorden ska vara löst i himlen.” (Matt. 16:19)

På onsdag, som f.ö. är aposteln S:t Tomas dag, den dag som man av gammalt har menat att julfriden inleds, är antifonen ”O soluppgång”. Det sättet att beskriva Jesus uppfattade redan Johannes far, Sakarias. I sin lovsång talade han om honom som Johannes skulle bereda väg för: ”Så ska en soluppgång från höjden besöka oss, för att lysa över dem som sitter i mörker och dödsskugga och styra våra fötter in på fridens väg.” (Luk. 1:78-79) Den sången hör lämpligt nog sedan gammalt med till kyrkans morgonbön.

En profetisk bakgrund har vi naturligtvis i det som vi skall höra som GT-läsning om en vecka: ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.” (Jes. 9:2) Det profetordet citeras också i Matteusevangeliet (Matt. 4:16). Tydligare ändå är väl ett annat Jesajaord: ”Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas.” (Jes. 58:8)

Bilden kommer tillbaka i S:t Petri 2:a brev, där han skriver om det profetiska ordet att ”ni gör rätt i att hålla er till det som till ett ljus som lyser på en dyster plats tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan.” (2 Petr. 1:19) Den löftesrika morgonstjärnan som förebådar soluppgången finns också i slutet av Uppenbarelseboken, tillsammans med en beteckning som redan är nämnd, när Jesus säger om sig själv: ”Jag är Davids rotskott och ättling, den klara morgonstjärnan.” (Upp. 22:16)

Så kommer ”O jordens konung”. Än en gång ligger profetian bakom, och nu är det Jeremia: ”Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet.” (Jer. 23:5) Profeten Daniel kommer med samma löfte, lite mer dramatiskt: ”Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar … Åt honom gavs makt, ära och herravälde … Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.” (Dan. 7:13-14)

Det här var en beteckning som Jesus inte ville släppa fram, för den kunde missförstås. När folket efter brödundret vill göra honom till kung, drog han sig undan. (Joh. 6:15) Men till slut sades det rent ut, men helt oväntat. På hans kors lät ju Pilatus sätt upp en inskrift. Han gjorde väl det för att reta de judiska ledarna, men faktum fastslogs: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung.” (Joh. 19:19) I Uppenbarelseboken vidgas det till att gälla alla. I den ”Moses och Lammets sång”, som Guds tjänare sjunger, heter det om Gud, och då också om Jesus: ”Stora och underbara är dina gärningar … Rätta och sanna är dina vägar, du folkens Kung.” (Upp. 15:3)

Och så till slut, kvällen före Julafton, heter det ”O Immanuel”. Nu skall profetian i Jesajas bok gå i uppfyllelse: ” Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ’Gud med oss’. (Jes. 7:14) Det var också vad Josef fick höra i drömmen, när han kände sig bedragen, när han fann att hans trolovade Maria väntade barn. (Matt. 1:23)

Det var vad som skulle ske: Gud skulle bli människa, och därmed bli ’Gud med oss’. Så stannar vi idag inför Maria, ganska klumpig som hon är i sin sista graviditetsvecka. Elisabet betecknade henne som ’salig’, eftersom ’hon trodde att det som Herren har låtit säga henne skulle gå i uppfyllelse.’ Nu inbjuds också vi att ännu en Jul bekänna att genom Jesus har ”alla Guds löften fått sitt ja”.

Ännu ett år skall vi ta emot budskapet att ’Immanuel’, han som är ”Gud med oss” är född och nu vill födas på nytt i våra liv. För det där med ”Gud med oss” gäller fortfarande! Det klingar ju med i det sista han sade till sina lärjungar: ”Se, jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt. 28:20)

O-antifonerna

vid (kvälls)andakt dagarna före Jul

* * *

17 dec.    O Sapientia

O eviga vishet
du som har utgått från den Högstes mun,

du når från väldens ena ända till den andra,
och styr allting med ditt blotta ord.
Kom för att lära oss vishetens väg!

Jesus, du är vår Mästare. Du är Ordet som utgått från Fadern.
Allting är skapat med dig som mål.
Hjälp oss att förstå dig, så att vi kan förstå världen.
Utan dig är vi blinda.
Kom, Herre, och lär oss vishetens väg!

18 dec.    O Adonai

O HERRE
Gud som leder Israel,

du uppenbarade dig i den brinnande busken
och gav din lag på Sinai berg.
Kom och förlossa oss, du vår tillflykt och starkhet!
Jesus, vår Gud, i dig har hela Moses lag fullkomnats.
Ditt nya bud, kärlekens bud, leder oss in i frihetens land.
Kom, Herre, och förlossa oss!

19 dec.    O Radix Jesse

O Jesse telning
du som står som ett banér för folken,
inför dig tiger konungar i förundran,
dig tillhör alla jordens folk.
Kom till vår frälsning, träd fram i glans,
o Herre, dröj inte!

Herre Jesus, vi är det nya Israel, Guds folk, som du har församlat.
Men vi är delade genom splittring och strid.
Kom, Herre, till vår frälsning, dröj inte!

20 dec.    O Clavis David

O Davids nyckel
du öppnar, och ingen kan tillsluta,

du tillsluter, och ingen kan öppna.
Kom och led ut de fångna ur fängelset,
dem som sitter i mörker och i dödens skugga!

Herre Jesus, genom din död öppnade du dörren till livet, och ingen kan stänga den.
Kom, Herre, och befria oss från mörkret!

21 dec.    O Oriens

O soluppgång
du avglans av Guds härlighet,

du rättfärdighetens Sol.
Kom för att lysa över dem som sitter i mörkret och i dödens skugga!

Herre Jesus, i dig har den nya dagen brutit in.
Den jagar ångesten på flykten och låter oss se allt i ett nytt ljus.
Kom, Herre, för att lysa över oss!

22 dec.    O Rex Gentium

O jordens konung
du folkens längtan,
du hörnsten som bryter ner skiljemurarna
och gör allt till ett.
Kom och rädda människan,
som du danat av jorden!

Herre Jesus, människor har glömt sin kallelse och liknar vilsna får utan herde.
Du har kommit för att samla ihop dem och ge dem nytt hopp.
Kom, Herre, och rädda oss!

23 dec.    O Emmanuel

O Immanuel
vår Konung med den nya lagen,

du Frälsare som folken längtat efter.
Kom och fräls oss, Herre, vår Gud!

Herre Jesus, Gud är inte långt borta. I dig är han hos oss.
Du är Immanuel, du är ‘Gud med oss’, världens efterlängtade Frälsare.
Kom, Herre, och fräls oss!

dscf3298cd

dscf3301cdscf3302c

Psalmsång 480

Slutpsalm 106

dscf3306cd                                                  Kyrkans medarbetare dscf3309cd