4:e efter Tref. – 2019  —  2:a årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

588:1-3, 291:-, 399:-, 161:3-4

”Herren är en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”, fick Mose höra, när han på berget Sinai för andra gången fick ta emot Guds Lag. Det är sedan det grundläggande budskapet i GT. Gud kräver att man följer hans vilja, som man ju vet vad den är, när man har fått ta emot hans Lag. Men han är alltid villig att ge förlåtelse.

Budskapet är detsamma i NT. Vid en avgörande vändpunkt i frälsningshistorien, den första Pingstdagen, höll Petrus en lång predikan, då han förklarade vad det är som har hänt. Jesus hade uppstått från de döda, och Gud hade, enligt det profetiska löftet, utgjutit den Helige Ande. När man då frågade: ”Vad skall vi göra”, svarade Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna.”

Vårt behov inför Gud är att få syndernas förlåtelse, och Gud är villig att ge det. Det här är ett budskap som vi också om och om igen hör i kyrkan. Vi inleder vår högmässa med att bekänna våra synder, och prästen försäkrar oss att Gud då förlåter oss. Och när vi firar nattvard, hör vi i instiftelseorden: ”Denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Det finns en risk med att det näst intill tjatas om att Gud förlåter oss vår synd: att vi tar det för givet. Det stora budskapet blir inte längre ett tröstefullt budskap, utan närmast en självklarhet. Vi räknar med att vi skall få förlåtelse. Och det kan dessvärre leda till att vi tar ganska lätt på det där med synd, med att inte leva efter Guds vilja. Vi får för oss att Gud inte är så noga med hur vi lever. Vi förvandlar löftet om förlåtelse till ett budskap om att Gud har överseende med oss.

Bibeltexterna den här söndagen ger oss en del aspekter på det här, både på förlåtelse och på att leva efter Guds vilja. I centrum står som alltid det Ev. som har lästs. Det handlar idag om hur Jesus inte dömde en äktenskapsbryterska. Det står inte direkt att han gav henne del av Guds förlåtelse, men det är naturligtvis ändå fallet.

Det finns flera skildringar av hur Jesus förlät människor deras synder. De följer inte riktigt samma mönster. När man kom till honom med en lam man på en bår, som man sänkte ner från taket, så ges förlåtelse utan att mannan som fick den gjorde någonting. Han bara fick den rätt av.

För två söndagar sedan hörde vi om Sackeus. Varför han var så ivrig att få se Jesus, står det ingenting om. Men när Jesus ville komma hem till honom, tog han emot honom med glädje. Det sägs sedan inget direkt om att han bekände sina synder, men han lovade ju bot och bättring. Jesus konstaterade då att ”i dag har frälsning kommit till det här huset”.

Förra söndagen hörde vi liknelsen om den förlorade sonen. Han bestämde sig för att bekänna sin synd, men han vågade inte be om förlåtelse, i varje fall inte helt ut. Han kom tillbaka hem med sin bekännelse, men hans bön handlade bara om att få bli en av tjänarna i huset. Att fadern var villig att förlåta honom helt ut är liknelsens oväntade budskap. Det är därför ett avgörande budskap om vad Gud vill med oss.

Kvinnan i dagens Ev. är som den lame mannen: hon gör ingenting. Allt utspelar sig runt henne. Det enda hon säger är: ”Nej, herre”, som svar på frågan: ”Var det ingen som dömde dig?”

Som sagt, mönstren i de här skildringarna är lite olika. Vi kan notera att det uppenbarligen inte finns några bestämda förutsättningar som måste uppfyllas, för att Gud skall ge förlåtelse. Det är något som strömmar ut ur hans väsen, han som är ”en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek”.

Men förlåtelsen är ändå insatt i ett sammanhang, som är ofrånkomligt. Det är väl dessvärre så att många predikningar den här dagen slutar med Jesu ord: ”Inte heller jag dömer dig.” Men det var ju inte det sista Jesus sade till henne: ”Gå nu, och synda inte mer”, lade han till. Om det inte först har kommit en syndabekännelse, så skall ändå följden vara en vilja till bättring, till att i fortsättningen leva efter Guds vilja.

Om det inte blir så, blir förlåtelse en gåva utan värde. Det är väl så att när vi i högmässan bekänner vår synd, känner vi vanligen inte så mycket skam. Vi noterar tillfällen då vi har handlar själviskt, och suckar över det. Men den medvetenheten är tillräcklig. Det är inte våra känslor som är det viktiga, utan hur det faktiskt är. Vi behöver då inte heller känna någon stor lättnad över att fått förlåtelse. Men att följden skall vara bot och bättring måste vi på något sätt vara på det klara med.

Att Gud förlåter oss skall alltså påverka vårt liv. Det talar texterna idag om. Profeten kommer med uppmaningen: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet!” Och vi har hört Paulus uppmana oss att inte döma varandra, eftersom vi kan komma ifrån att vi lever så att Gud egentligen har anledning att döma oss. Det här sammanhanget blir ju en av bönepunkterna i Fader Vår: ”Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter den oss skyldiga är.”

Bekännelse, förlåtelse och vilja till bot och bättring hör på olika sätt samman. Det kommer till uttryck före, då vi, inte utan besvikelse, erkänner att vi har brustit i vad Gud har haft anledning att förvänta sig av oss. Men vi ber ju också: ”Hjälp oss att leva i din förlåtelse.” Det är också viktigt vad som sker efter förlåtelsen. Den ges oss utan att det krävs att vi gör något, men följden skall bli vi att formar vårt liv efter Guds vilja. Vad det nu än kan vara, har att förändra vårt liv.

Det finns en detalj i händelsen med äktenskapsbryterskan, som kan förstås i anslutning till det ena eller den andra av de här sammanhangen. Till männen som kom dragande med kvinnan, sade Jesus: ”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.” Och det noteras sedan att de alla gick därifrån.

Varför gjorde de det? Ja, det man kanske först tänker på, är att de insåg att de faktiskt inte var utan synd. Ingen ville stiga fram och säga: ’Jag är utan synd!’ Vad som utspelar sig är en tyst syndabekännelse. Det blir ett gott föredöme.

Men det kan också handla om det andra sammanhanget, om att ansvaret att leva efter Guds vilja, vad det än kan kosta. Enligt Lagen, som den var given, skull en äktenskapsbrytare stenas. Men vid den här tiden var det så att dödsstraff bara fick utdömas av den romerska ockupationsmakten. Det kunde väl hända att någon straffades med döden. Om en folkmassa reagerade, var inte så lätt att utreda vem som var skyldig. Men när Jesus nu hade talat om vem som skulle kasta den första stena, så var naturligtvis alla intresserade av vem det skulle kunna bli. Den som började skulle inte kunna förklara sig oskyldig.

Det var ingen som ville ta på sig de obehagliga påföljder som skulle komma av att följa Guds vilja, så som den i det här fallet var uttryckt. Då blir det som hände ett dåligt föredöme. Att tala om vad som är Guds vilja, och att kräva att andra följer den, är man villig till. Men att följa den själv, med det obehag det leder till, är inte lika lätt. I vår vardag blir det vanligen inte lika dramatiskt som i dagens Ev., men inte utan möda.

”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Det som Jesus sade till kvinnan, säger han nu till oss. Vi måste ta till oss båda sakerna. Den förlåtelse som Gud i sin stora barmhärtighet och mildhet vill ge oss, får inte bli det enda. Den skall leda till ett liv efter hans vilja. ”Förstår du inte att hans godhet vill föra dig till omvändelse”, är den fråga som dagens Ep. ställer. Ja, låt oss be om den Helige Andes hjälp att förstå det!