4:e sön e Trefaldighet

4:e efter Tref. – 2020  —  3:e årg.  —  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid

(Denna predikan hölls inte. När vi kom till kyrkan i söndags var låset utbytt. De som tagit makten i föreningen som äger kyrkan, gillar inte att vi stödjer uthyrning till S:t Sergejs rysk-ortodoxa församling, vid sidan av oss. På kyrktrappan, i duggregn, läste jag dagens texter, lyfte kortfattat fram en huvudpunkt ur predikan, och hade vi enkel komminion – jag hade, med misstanke om vad som skulle kunna hända, tagit med mig sockenbudstyget, där jag förvarar invigt bröd och vin för sjukkommunion.)

Omvändelse är något det talas mycket om i kristen förkunnelse. Nu kan man ju tro att det är något som kom med väckelserörelserna, som när Frälsningsarmén inbjöd människor till ’botbänken’. Men insikten att omvändelse är nödvändig är något grundläggande i Bibeln.

Som exempel kan vi ta Petrus predikan den första Pingstdagen. Efter de märkliga händelserna med eldslågor över apostlarna och med deras predikan på olika språk, förklarade Petrus vad som hade hänt. Det ledde fram till budskapet att Jesus har uppstått och ”därför kan hela Israels folk veta säkert att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias.” När människor då frågade: ”Bröder, vad ska vi göra?” svarade Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ja, det handlar den här söndagen om att det är nödvändigt med omvändelse. Både GT-texten och Ev. leder fram till det. Vi har hört profeten Jeremia kritisera folket för att de har valt att dyrka hedniska gudar och framför Guds maning: ”Vänd tillbaka, ni trolösa barn.” Och vi har hört Jesus kommentera funderingar kring några uppskakande händelser: ”Om ni inte omvänder er, går ni alla under på samma sätt.”

Väckelsepredikan lyckades göra omvändelse till något storslaget. Men grunden handlar det om något ganska enkelt. Det GT-liga ordet betyder att vända om och gå åt annat håll. Jer. förmedlar Guds dom över avgudadyrkan. ”Rop på de kala höjderna, gråt och böner” är en beskrivning av hednisk kult. Det liknas vid äktenskapsbrott. Vad folket uppmanas är att inte gå åt det hållet, utan vända om, vända ryggen till de främmande gudarna, och i stället gå folkets sanne Herre till mötes.

Det grekiska ord som används i NT har en mer mental prägel. Det betyder direkt översatt ’samtänka’, tänka på samma sätt som någon som är värd att ha som föredöme. Det kom att få innebörden av att ändra inriktningen på sitt tänkande. I den gamla bibelöversättning blev det vanligen ’göra bättring’, och det hör med, men begränsar ändå begreppet till det moraliska. Det handlar om att totalt byta livsinriktning.

Det var vad Petrus uppmanade till den första Pingstdagen. Man hade varit så inriktad på att Jesus var en falsk Messias att man hade fått honom korsfäst. Genom uppståndelsen hade grundläggande men bortglömda profetlöften uppfyllts. Det var nu tvunget att helt och hållet ändra tankeinriktning, för att i stället  ’samtänka’ med Gud så som han hade handlat genom Herren Jesus.

Mycket i kristen tro och kristet liv är något vi gör tillsammans. Vi är en del av en trosgemenskap. I mässan säger vi: ”Vi upplyfter våra hjärtan.” Jesus har ju lärt oss att be: ”Fader vår …” I god allmänkyrklig tradition blir den avslutande välsignelsen: ”Herren välsigne er …” Och i trosbekännelsen har vi återgått till hur det en gång beslutades vid kyrkomötena på 300-talet: ”Vi tror på en enda Gud …” Man menar ibland att det är svårt att läsa med i trosbekännelsen, om man inte förstår en eller annan detalj. Men det är alltså församlingens gemensamma bekännelse, inte summan av en rad individuella bekännelser. Om man inte riktigt förstår, får man med förtröstan ’tjuvåka’ med sina medkristnas bekännelse.

Men det finns några tillfällen, då man måste ta enskilt ansvar. Ett sådant har att faktiskt att göra med bekännelsen, nämligen vid dopet. I vår västkyrkliga tradition är det den bekännelse som vi kallar den ’apostoliska’ som hör hemma vid dopet. Eftersom den har kommit att användas vid gudstjänster har det blivit: ”Vi tror på Gud Fader allsmäktig …” Men här är orginallydelsen: ”Jag tror …” Inför dopet bekänner dopkandidaten sin tro. I vår tradition med barndop blir det föräldrar och faddrar som avger bekännelsen, och de uppmanas sedan att uppfostra den barndöpte i den tron. Vid konfirmationen får den barndöpte sedan möjligheten att själv säga: ”Jag tror …” Fast om konfirmanden menar något djupare med det, har det ju dessvärre inte bara en gammal konfirmandlärare anledning att i de flesta fall betvivla.

Det andra tillfället då man måste ta enskilt ansvar är vid syndabekännelsen. Det är nästan det enda tillfället under en högmässa, då man säger ’jag’: ”Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud …” Man kan inte bekänna andras synder. Här måste var och en ta eget ansvar. Man har naturligtvis rätt att i bön klaga över att man har blivit offer för andras missgärningar, och Herren Jesus uppmanar oss att vara beredda att förlåta. Men när det gäller att söka gudomliga förlåtelse är det upp till var och en. Så blir också avlösningen: ”Till dig som bekänt din synd och ber om dina synders förlåtelse, säger jag …”

Det här hör naturligtvis nära ihop med maningen till omvändelse. Det handlar om den ’dagliga ånger och omvändelse’ som Luther talar om i sin Lilla katekes. Först kommer en grundläggande och omvälvande omvändelse, då man upptäckte Jesus och vände sig till honom som Herre och Frälsare. Några av er har en sådan brytpunkt i era liv.

Somliga av oss har egentligen inte omvänt oss på det sättet. Vi har växt upp i kristna familjer och kristen tro har varit naturlig för oss från början. Men den tron måste hållas levande. För oss, som för alla, är den dagliga omvändelsen nödvändig. Våra liv vindlar sig fram som en krokig skogsstig. Man måste ständigt fråga sig: ’Är jag på rätt väg? Är jag på väg att gå vilse?’ Att ständigt på nytt med karta och kompass kolla om man är väg åt rätt håll motsvarar behovet av daglig omvändelse.

Det finns ett tredje tillfälle då man måste ta enskilt ansvar, och det är vid en vigsel, när man lovar sin brud eller brudgum att ”älska dig i nöd och lust”. Samtidigt utgör vigseln ett steg över från enskilt ansvar för sitt liv till gemensamt ansvar.

Det här leder över till dagens Ep. som ju kan tyckas innehålla en motsägelse. Där säger Paulus först: ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” Men sedan konstaterar han: ”Var och en måste bära sin egen börda.” Men det återspeglar vad jag tidigare har sagt: Kristen tro bygger en gemenskap, där vi möter inte minst svårigheter tillsammans. Men sedan kommer det sådant, där det inte går att åka snålskjuts, där man har att själv forma sitt liv. Aposteln skriver: ”Var och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart hos sig själv och inte hos andra.” Här skall naturligtvis tilläggas, som Paulus har gjort tidigare i Gal., att inför Gud har vi inte mycket till stolthet att komma med. Det blir dags för omvändelse och syndabekännelse!

Att bedöma sitt liv i jämförelse med andra är en frestelse. Det finns i bakgrunden i dagens Ev., när man berättar om det romerska illdådet och om olyckan i Siloam. Fick de som omkom kanske ett berättigat straff för vad de kan ha gjort? Underförstått är: Vi tycks ha vara bättre människor, eftersom vi sluppit undan något liknande. I GT-lagt tänkande var schemat klart: synd medför straff, dygd leder till belöning.

Man hade sedan länge börjat ana att det inte var så enkelt. Jobs bok, där den rättfärdige får lida, är ett exempel på det. Jesus avvisar helt att det skulle vara så enkelt. Gud ”låter sin sol gå upp över onda och goda”, säger han i sin bergspredikan. Hur gott och ont drabbar människan går inte efter enkla regler. Gud är god långt över vad en människa kan förtjäna, och han skyddar inte oreserverat de sina. När vi för två söndagar sedan hörde Paulus säga att ”allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud”, så perspektivet större än enkel jordisk rättvisa. Vi får finna oss i att här på jorden drabbar det onda orättvist och det goda oförtjänt.

Vår livsinriktning skall vara den som Jesus anger senare i Bergspredikan: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet!” Även om det är vår grundläggande livshållning, så viker vi alltför ofta av till att söka annat som lockar. När vi upptäcker det, är det bara en sak som gäller, det som Jesus sade redan från början: ”Omvänd er och tro på evangeliet!”

(Vi slutade givetvis med att sjunga sv.ps. 223 ”Kag vet en port som öppen står”)