4:e sön e Tref.

DSCF0578cd

På väg till kyrkan och gudstjänsten

Högmässa 4:de söndagen efter Trefaldighet den 28 juni 2015

S:t Sigfrids kyrka kl. 1100

Skriftermål

Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Je-sus, vår Herre. Ty allt, som leder till liv och gudsfruktan, har Hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om Honom, som i Sin härlighet och kraft har kallat oss. Amen

Oremus:

Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen

Jag har kommit över Retzii postilla efter prosten Lorentz Christop-her Retzius. För mig är det intressant, att han blev student i Lund 1762, stude-rade 11 år innan han prästvigdes i december 1773. Allt detta skedde likadant för mig 200 år senare. Jag har fastnat för en del av vad han skriver. I detta skrif-termål tänkte jag citera ett stycke:

Ack ja, huru många tusen människor bedraga sig icke med den tan-ken, att de älska Gud därföre, att de någon gång inom sig känna någon öm bö-jelse för Honom. Men, käre vän, man kan ju dock stundom känna något sådant för en människa, den man dock emellanåt verkligen hatar. Och när dina ögon en gång bliva rätt öppnade, så torde du få se, att i ditt hjärta ha legat långt mera fiendskap och kallsinnighet, än kärlek, till både Jesus själv och hela Hans rike; och då lärer du icke undra på att du icke erfarit salighet. En annan själ kan verk-ligen hava någon kärlek till Frälsaren; hon älskar Honom därföre, att hon hört och läst så mycket gott om Honom; hon finner Honom vara så älskvärd; hon är övertygad, att Han vill alla människor så väl; Han har ock kanske bevisat henne själv mycket gott, icke allenast i lekamlig måtto, utan ofta skänkt henne gods och ljuvliga rörelser i hennes hjärta; allt detta avtvingar henne ett slags kärlek till Honom. På sådant sätt äro många, som älska Jesus. Men, kära själ, ännu fatt-tas dig det förnämsta: du har icke rätt lärt att älska Honom såsom en Syndaut-plånare, en Förlossare ifrån helvetet; ty du har aldrig varit i denna nöd; du har aldrig känt dig vara en så förtappad syndare. Men får du en gång först rätt smaka fördömelsen i din själ, får du en gång rätt livligt känna detta, som du till äventyrs ofta läser utan att tänka i din syndabekännelse: jag har förtjänt helvetet och evig fördömelse; kommer det en gång därtill, att du tycker dig se, huru av-grundens lågor brinna för din räkning, men huru Jesus utsläcker dem med Sitt blod; får du en gång erfara, huru Fienden liksom vill komma och föra dig bort såsom sitt rov, men huru Jesus försvarar dig och öppnar för dig Sina kärleks-

armar och där stillar ditt bävande hjärta, förlåter och lugnar dig, får du en gång erfara detta, säger jag, ack, då blir dig denne Frälsare så innerligt kär, dyrbar,

viktig och oumbärlig. Då önskar du att varje blodsdroppe i dina ådror kunde älska Honom; då uppmuntras du likasom David, både kropp och själ och ande till att lova Den, som har gjort dig så mycket gott, i det Han förlåtit dig alla dina synder och helat alla dina brister, den Försonaren, den Förlossaren, som lossat din fot utur snaran och ryckt dig såsom en brand ur elden.

Känner du och jag rätt kärlek till Herren Jesus?

Låt oss bedja och bekänna så sägande:

DSCF0582c                  Församlingen lyssnar till Evangelietexten från Matteus 7:1-5

 

 

DSCF0590c

Predikan

In nomine:

Syrak 18: 20Pröva dig själv innan domen faller, I en gammal över-sättning: Straffa dig först självan, förr än du andra dömer. Denna förmaning har följt oss i över två årtusenden. Syrak hade erfarit människors vrånga och orätt-visa omdömen. En gammal judisk regel lyder: Döm icke din nästa, förrän du rå-kat i hans omständigheter. En kristen skall i sitt omdöme vara sträng mot sig själv men skonsam mot andra. Lätt sagt, men ack så svårt att följa. Bibeln har många paralleller till skrymteriet, att döma andra men inte sig själv. Att klandra andras fel, medan man själv har större, leder till ett galet dömande, likaså detta att genast försöka rätta andras fel, innan man tänkt på sina egna. För att kunna vara andras hjälpare, måste man beflita sig om att bli befriad från de fel, som man vill avhjälpa hos andra.

Skvaller och förtal – ack så intressant. Vi kan tänka oss ett kaffebord efter middagen. Trots starka drycker så flyter samtalet normalt. Så säger nå-gon: ”Har ni hört, att…” Genast skärps sinnena, ögonen vidgas, och öronen på helspänn. Så kommer den ena detaljen efter den andra. ”Kanske var det så, att hon sade si. Javisst, men han sade också så, tror jag.” Berättelsen broderas ut med vad man hört eller tror sig ha hört. Det är väl inte för inte, som vi har be-rättelsen om en fjäder, som blev till en höna. Det värsta är ett ordspråk. Dessa synes vara mycket kloka, fulla av visdom. Men det finns ett, som går stick i stäv mot detta: Ingen rök utan eld. Detta ordspråk tas fram i alla sammanhang. Då är det hart när omöjligt att rentvå sig.

De flesta synder brännmärker så att säga sin utövare. Många skyr syndiga, elaka, brutala och brottsliga människor. Men icke så med förtalaren och domaren. Deras umgänge flyr man inte lika lätt. Viktor Rundgren skrev för snart ett hundra år sedan: Om det är något, som det synes nästan fruktlöst att predika mot, så är det förtalets och dömandets synd. Visst kan man nog se, att det är likadant idag. Tidningspressen är ett kapitel för sig. Rundgren skrev även

om detta: Vad tidningarne angår, även de religiösa tidningarne, har det gått så långt, att ingen ens väntar att få se ett sannfärdigt referat om en vänstermans ord i en högertidning eller om en högermans ord i en vänstertidning.

Här skulle man väl kunna tillägga, att det behövs mer varsamhet i de troendes samfund, den heliga allmänneliga kyrkan. Det är egentligen egen-domligt, att de religiösa grupperna så lätt finner fel hos de andra. Ibland, Gud förlåte mig, verkar det, som om man anklagar andra för att själva framstå i bättre dager och kanske kan fiska upp några nya medlemmar, varför inte från dem man anklagar. Att försöka förstå, vad skulle man ha för nytta själv av det?

Läser man olika utläggningar av denna text, förstår man, att de talar om vikten av ett rätt förhållande till den felande nästan. Schartau tar upp orden i Jakobs brev 5: 19Mina bröder, om en av er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka, 20då skall ni veta: den, som återför en syndare från hans villovägar, räddar hans liv undan döden och gör att många synder blir för-låtna. En människa kommer bort från Gud, då hon icke brukar Hans Ord. Här tolkar vi alltså sanningen som Guds Ord. Alltså har den kristne en plikt att söka återföra den vilsegångne. I den plikten ligger också att icke döma.

För att förstå och icke döma den felande måste den kristne själv ha lärt känna sina egna synder och i en sann bättring blivit hulpen ut ur det natur-liga skrymtaktiga väsendet. Guds Ande måste ha upplyst henne om hennes egen stora syndfullhet.

En annan sak, som vi måste betänka, är det faktum, att en män-niskas förhållande till den, som felar, inte är grunden till att vi skulle slippa dom. Vår frälsning, vår syndaförlåtelse är icke beroende av vårt handlande. Vi kan ju på intet sätt förtjäna frälsningen. Den ges oss av nåd! Det finns däremot en annan följd av en kristens förstående attityd. Visst, den kristne kan även ibland själv få utstå smälek och lidande, men den ickedömande, förlåtande och kärleksfulla livshållningen kan bli ett vittnesbörd för den icketroende. Den ick-etroendes förhållningssätt är ett dömande, fördömande och ickeförlåtande. Det är på något sätt, som att detta hållningssätt straffar sig självt här i tiden, En sådan människa blir med tiden icke populär, Man drager sig undan hennes um-gänge. Att fördöma avlidna är heller inte rätt. Vad vet vi egentligen om en människa? Detta skall väl skiljas från eftermälet av en död. I Havamal läser vi: Bort går de, bort dör de; men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man.

Vad vi idag skall tänka på är alltså: Jag bekymrar mig väl inte så mycket över min nästas fel, att jag glömmer mina egna? För det är ju så, att var och en av oss får själva svara för våra handlingar. Vi skall vissa barmhärtighet och akta oss för att deltaga i onödigt skvaller. Vi skall ge akt på den Helige An-des ledning och tillrättavisning i våra egna liv. Gud har varit mild mot oss; alltså

skall vi vara milda mot våra felande medmänniskor. Alltid måste vi besinna, att Gud hatar synden, men älskar syndaren. Amen.

Bön efter predikan:

O Herre Gud, himmelske Fader, Du som är en rättfärdig domare och icke låter Dig gäckas, men också barmhärtighetens Fader, all nåds Gud, som förlåter och upprättar. Vi ber Dig: Förbarma Dig över oss, som kärlekslöst dö-mer vår broders brister och icke ser vår egen stora skuld. Förläna oss att rätt lära känna Dig, så att vi varda frälsta undan förhävelse, men också från förtviv-lan, när vi drabbas av våra synders lön. Giv, att vi, efter Din Sons förebild, så handlar mot vår nästa, att vi förenar rättvisa och mildhet och så vandrar Dina vägar, vilka leder till liv och evig glädje. Amen.

Pålysningar:

Kollekten tillfaller idag Östanbäcks kloster. På onsdag firar vi Jungfru Marie besökelse, som egentligen infaller 2:ra juli, med mässa kl. 1830. Nästa söndag predikar biskop Göran. Som postludium spelas idag: Preludium i f-dur av Buxtehude.

Välönskan över församlingen:

Gud, som förmår göra mer, ja, långt mer än allt vad vi ber eller tän-ker, efter den kraft, som är verksam i oss, Honom tillhör äran i för-samlingen och i Kristus Jesus, alla släkten igenom, i evigheternas evighet! Amen

Trosbekännelsen

Psalmer: 161: 3 – 4 Helige Ande, låt Din röst Högt om Guds gärningar tala.

680:- Sjung lovsång, alla länder, Och prisa Herrens namn

579: 1 – 3 Ni mänskobarn som här i världen Får hjälp av samme Faders hand

288: 1 – 2 Gud, från Ditt hus, vår tillflykt, Du oss kallar

288: 3 – 4 Ge oss Din blick för dolda möjligheter

346: 8 Så står alltsammans i Guds nåd Att saliga vi bliver,

Men fast och evigt är Hans råd. Sin frälsning Han oss giver.

Hos oss finns bara skröplighet. I Gud är all vår salighet.

Dig, Gud, ske pris och ära!



                           Inbjudan till Herrens Heliga Måltid

DSCF0596cDSCF0598cdDSCF0603cdDSCF0609cd                            Här är det Agnes funnit ett hattmode i form av kollektkorgenDSCF0607cDSCF0610cd

Psalm 161

Psalm 680

Anders spelar postludiumet