4:e efter Trefaldighet | S:t Stefanus

Sida 1 av 5 f Hans-Åkes postilla 4 e T -16

Högmässa 4:e söndagen efter Trefaldighet den 19 juni 2016

S:t Sigfrids kyrka kl 1100

SKRIFTERMÅL

Oremus: Rena o Gud våra hjärtan och samveten, så att Din Son, när Han kommer till oss, finne i oss en beredd boning. Amen

Denna söndag har haft olika överskrifter: Rättfärdighet och barmhärtighet, Fria eller fälla samt Att inte döma.

Jesus sade: Den av er, som är fri från synd, skall kasta första stenen. Vi männi-skor har så lätt att finna fel hos andra. Särskilt om någon har gjort något riktigt dumt. Då förhäver vi oss själva: Så dålig är inte jag. Ibland kanske vi också dömer vår nästa på felakt-iga grunder. Vi känner även till ordet om grandet och bjälken. Denna dag, som talar om dom över nästan, kan det vara nyttigt att börja med dom över sig själv. Kh Nelson skriver, att endast den, som gör bättring, dömer rätt både om sig själv och om Gud. Vi skall här alltså tänka på oss själva. Inga jämförelser med andra. Vill vi göra bättring? Jag hoppas, att både Ni och jag vill det; detta, därför att Gud kräver det.

Vi sjöng i den gamla psalmboken en psalm av Wallin om de tio budorden, ur vil-ken vi skall använda några verser till vårt skriftermål idag igen.

Ej falskt och argt om andra döm, om nästans goda namn var öm. Var sann, var skonsam, aldrig hal, Sky både smicker och förtal. Minns Herrens bud.

Kväv syndens frö uti ditt bröst, Lyd ej begärens falska röst. Ett renat hjärta Gud begär, För Honom viljan gärning är. Minns Herrens bud.

Så säger Han: Jag är din Gud, som hämnar Mina kränkta bud. Förakta ej Mitt majestät, Ty straffet går i brottets fjät. Så talar Gud.

Säll den som håller dessa bud! Han finner nåd för Herren Gud, En nåd, som i mång tidevarv Till fromma barn skall gå i arv. Minns Herrens bud.

Så bekänner vi idag särskilt, då vi skall betrakta mänskligt beteende smicker, för-tal och dom,

att vi inte alltid tar Herrens bud och befallningar på allvar,

att vi ibland försummar gudstjänsten och dess kraft,

att vi har svårt att vara fridsamma,

att vi inte behandlar våra ovänner på rätt sätt,

att vi smickrar andra för att vinna fördelar,

att vi förtalar för att framstå i bättre dager,

att vi dömer andra förhastat,

att vi ibland låter Själafienden för lätt vinna inträde i vårt hjärta,

att vi ibland glömmer, att Gud är den dömande,

att vi lika ofta glömmer, att Gud är den kärleksfulle och förlåtande.

Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön. Låt oss därför med förtröstan gå fram till Hans nådetron och bekänna vår synd och skuld så sägande: Sida 2 av 5 f Hans-Åkes postilla 4 e T -16

Predikan

In nomine…

Syrak 18: 20 Pröva dig själv, innan domen faller, I en gammal översättning: Straffa dig först självan, förr än du andra dömer. Denna förmaning har följt oss i över två årtusenden. Syrak hade erfarit människors vrånga och orättvisa omdömen. En gammal ju-disk regel lyder: Döm icke din nästa, förrän du råkat i hans omständigheter.

Att döma andra ligger i den mänskliga naturen. Detta för att framhäva sig själv. Här finns även hämnden. Men aposteln skriver i Rom. 12: 19: Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skri-vet: Min är hämnden, Jag skall utkräva den, säger Herren.

Vi skall begrunda några tänkespråk. Zeller skriver: Den, som icke söker eller begär Jesus såsom Frälsare, måste en gång ha Honom som domare. – En okänd säger: Det onda, som icke kommer fram här i tiden, skall föras fram en gång vid världsdomen.

Vi skall alltid ha allt klart med Herren, så att vi har förlåtelsen och icke kommer under någon dom. Ett tänkespråk till: Döm icke allt, det du ser; tro inte allt, det du hör; gör inte allt, vad du kan; säg inte allt, vad du vet; förtär inte allt, det du har. Ett ordspråk: Mången har hundra ögon, när hon är borta, men hemma knappast ett.

Så några tankar om dom och dömande: C. Lichtenberg skriver: Förr än man dömer, bör man pröva, om man ej skulle kunna ursäkta. – Lavater säger: Vandra på pliktens, ord-ningens och kärlekens raka väg, och akta sedan varken vänners eller fienders omdömen. Och så till sist Thomas a Kempis: Den, som själv handlar rätt och opartiskt dömer sina egna handlingar, finner sällan någon orsak att döma andra strängt.

Först, när vi skall betrakta dagens text, påminner vi oss fariséernas starka religiösa tro. Israel var ett heligt folk; alltså måste man leva heligt och rent. Man var Guds utkorade folk och skulle leva därefter. De såg hela den religiösa verkligheten i fara genom Jesu uppträdande och förkunnelse. De fastnade hårt i lagtänkandet. Trots allt är ju Lagen i sig inte av ondo. Jag citerar biskop Görans far: Den äkta kristendomen har alltid varit på sin vakt mot svärmeandar och mystikers försök att spela ut något slags inre uppenba-relse mot Ordet, men faran ligger i risken att förvandla det religiösa livet till en yttre an-ständighet, till en borgerlig ärbarhet … som inte har gjort den fruktansvärda upptäck-ten, att inför Gud är all mänsklig existens synd, att himmelen välver sig så högt över människornas värld, att människan aldrig kan tillverka någon stege, som för henne dit-upp.

Vid studier av gamla predikningar, kan man se, att förkunnelse om äktenskapet var vanligt. Kvinnan var ju äktenskapsbryterska. Naturligtvis finns tankarna på själv-prövning med. Kanske skulle Kyrkan tala lite mer om äktenskapet i våra dagar, då det är alldeles för lätt att både gifta sig och skiljas, och då så många lever ihop utan att vara gifta. Men detta måste naturligtvis framföras på rätt sätt. Vi fördömer en handling men inte utövarna, liksom Gud hatar synden men älskar syndaren.

Berättelsen i sig är något av ett mysterium. Den finns inte med i de äldsta hand-skrifterna, som vi har. Genast skall vi slå fast, att den fördenskull inte är en falsk histo-ria. Naturligtvis fanns många berättelser om Jesus, som inte kom med i evangelierna. Varför den här inte kom med, vet vi inte säkert. Den dyker upp först på 300-talet i skrift-lig form. Inte heller är den då placerad på samma ställe. Den finns placerad även i Lu-kasevangeliet. Slutligen blev placeringen den, som vi nu har.

Professor Harald Riesenfeld har en intressant teori om varför berättelsen inte kommit med från början. Har den känts besvärande för kyrkan, som, i och med att för-samlingarna växte, måste tillämpa en allt strängare kyrkotukt? En berättelse om vill-korslös förlåtelse. Så kom då perikopen – berättelsen – att leva sitt eget liv. Att den se-dan uppträder på 300-talet beror på att då är botinstitutet med kyrkotukten fast rotad.

Händelsen är mästerligt beskriven och laddad med spänning. Vi ser skaran av självbelåtna medborgare, som kommer släpande med kvinnan. Ögonen deras lyser av tillfredsställelse och lystnad. Nu skall man sätta Jesus på prov också. Lagen är klar: Kvin-nan skall dö. Nu skall man se, om Jesus visar Sitt rätta Jag. Fraterniserar Han med sam-hällets avskum? Så kommer Hans ord som en lans, som blänker till i ljuset: Den av er, som är fri från synd, skall kasta första stenen på henne. Jesus hade inte förklarat Mose lag ogiltig, men Han ställde åhörarna inför den levande Gudens fruktansvärda helighet. Den som är fri från synd. Vem är det? Orden måste ha träffat åhörarna kraftigt. Först gick nog de äldre, som visste, hur det var ställt, sedan de lite osäkra, sist de unga själv-säkra. Så blir Jesus ensam kvar med kvinnan. Inte heller Jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Visst hade Han på ett sätt dömt henne vid orden: den som är fri från synd. Alla befann sig under Guds dom. Men Jesus upprättar henne med orden: Gå nu, och synda inte mer. Där står också vi under Guds dom. Gå och synda icke!

Den här berättelsen ger anledning att på nytt påminna om människans fyra domare. Den förste är den allmänna opinionen. Det är en mycket osäker domare. Vad som gillas kan ändras från dag till annan. Det beror på vilken ledare eller idol, som ropar högst. Vi vet, hur lätt det är, även för kyrkor, att följa det, som ligger i tiden. Här måste den kristne akta sig för att bara följa med och följa dem, som ropar Följ med oss! Den andre är den borgerliga lagen. Den är i allmänhet, åtminstone i en demokrati, en bra domare. Men han kan inte alltid se alla orsakssammanhang, och därför kan det bli fel ibland. Även samhällens lagstiftare har lätt för att följa svängningar i opinionen. Den tredje domaren är samvetet. Det är den hårdaste och värsta av dem alla. Samvetet är en grundlig domare. Han går igenom för och emot, men hur han än prövar får han bara beskedet fördömd, fördömd; om nu inte samvetet är sovande. Det är Kyrkans och den enskilde kristnes plikt att väcka sovande samveten. Människans fjärde domare är Her-ren Jesus. Han är också en hård och grundlig domare. Men Han låter nåd gå före rätt, om man bekänner och ber om förlåtelse. Vi minns Lasse Lucidors psalm, obearbetad: Döden gör mig icke häpen, Ändock han är faselig, Ty han är av Kristus dräpen Och kan icke skada mig. Domen fruktar jag väl stort, Efter jag har illa gjort, Men den trösten jag ej glömmer, Att min Broder Jesus dömer. – Jesu blod min skuld avplanar, Jesus haver allt försont, Jesus allt gott för mig manar, Att jag varder nådigt skont. Jag en säker till-flykt får I Hans helga, djupa sår. Jesus hjälper utur nöden, Uti livet och i döden. Han är

den ende domaren, som först dömer men sedan upprättar och förlåter.

Denna dag lär oss, att inte dra förhastade slutsatser och döma vår nästa för snabbt. Vi måste ha ett förlåtande sinnelag. Att överse med andras brister och straffa våra egna fel. Vi lär oss återigen, att den enda räddningen finnes i Jesu blod.

Amen.

Psalm 161

Efter gudstjänsten