3:e sön i Påsktiden

3:e i Påsk – 2020  –  3:e årg.  –  S:t Stefanus koinonia, S:t Sigfrid
59:-, 419:-, engelsk: ‘När Herren Gud min herde är’, 375:3-4

’Kyrkoherde’ är en fin titel. Och då tänker jag inte så mycket på vad tjänsten innebär, utan på själva ordet. Den som har ansvaret för det andliga livet i en församling skall vara en herde. Det är en översättning av ordet ’pastor’, som betyder just ’herde’. Det är också så kyrkoherden benämns i svensk kyrkolagstext, och så det heter så också i Missionsprovinsens provinsordning. Att det kom att användas har nog att göra med att det låg så nära ’kyrkherrn’, det var så man benämnde mannen i prästgården.

Men det grekiska ordet ’pastor’ används ju fortfarande. Intressant nog var det frikyrkorna som gjorde det vanligt. Man ville inte kalla sina andliga ledare för ’präster’, för det var ju dem man inte ville ha. Så det fick, naturligtvis med utgångspunkt från amerikanskt språkbruk, bli ’pastor’

Om de andliga ledarna som herdar har vi hört i dagens NT-läsning. Paulus var på väg tillbaks till Jerusalem efter sin tredje långa resa. Han var på det klara med att det skulle kunna sluta olyckligt, vilket det ju också gjorde. De judiska ledarna var inte glada över honom, det är man aldrig med någon som har gått över till motståndarlägret. Han blev tillfångatagen i templet. Romerska soldater ingrep, när det såg ut som om han skulle lynchas. Efter olika turer, när den romerska prokuratorn trots allt ville överlämna honom till de judiska myndigheterna, vädjade Paulus till kejsaren. Han var ju romersk medborgare, vilket inte alla var, och hade då den rätten. Så fick han företa sin fjärde resa som fånge till Rom.

På den där resan tillbaka till Jerusalem lade skeppet han reste med till i Miletus, som var en hamnstad i närheten av Efesos, på Turkiets västkust. Han kallade då till sig de ’äldste’ i Efesos, av det grekiska ordet har vi fått ordet ’präst’. Han lät dem få veta sina farhågor inför besöket i Jerusalem, och sade därför: ”Nu vet jag att ni aldrig mer kommer att se mitt ansikte.” Det bedrövade dem, och om avskedet noterar Lukas i sin skrift att ”det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer”.

När han då definitivt överlämnade det andliga ansvaret till dem, sade han som vi hörde: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den Helige Ande satt er att ha uppsikt över.” Och de skulle vara ”herdar för Guds församling”.

Paulus använde sig då av en bild som var känd för dem. I GT kallas ledaren ofta för ’herde’. Vi hörde det i GT-läsningen idag. När Mose insåg att hans tid som folkets ledare gick mot sitt slut, bad han Gud att ”utse en ledare för menigheten, en som kan leda deras fälttåg, föra dem ut i strid och tillbaka igen, så att inte Herrens menighet blir som får utan herde”. Gud angav då att Josua skulle vara folkets nye ledare, och det ju var också han som ledde folket in i det land som Gud hade lovat dem, som de hade varit på väg mot under fyrtio år. På motsvarande sätt hade Gud sagt till David: ”Du skall vara herde för mitt folk Israel, du skall vara Israels furste.”

Den som är ledare för Guds folk skall därför ta hand om det, försvara det mot fiender, och leda det under besvärliga tider så att de kan få bo i lugn och ro. Då varnas det också i GT för att ledaren utnyttjar sin position till att skaffa sig makt. Det gjorde också Jesus. När lärjungarna tvistade om vem som förnämast av dem, talade Jesus om hur kungar brukar bete sig, och sade: ”Men så ska det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare.” Genom profeten Hesekiel framförde Gud förödande kritik mot folkets ledare, och säger så: ” Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem.” Och det är också vad Ps. 23 säger: ”Herren är min herde.”

Det är i linje med det löftet, som Jesus sade: ”Jag är den Gode herden.” Det Jesusordet har kyrkan tagit fasta påför den här söndagen. Det har nu efter Påsk blivit klart vad Jesus i djupet menade. Han hade ju sagt: ”Den gode herden ger sitt liv för fåren”, och: ” Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd.” Jesus var mänsklighetens herde upp på korset och ut ur sin grav. Och nu lever vi med löftet: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Det som hände i Jerusalem den första Påsken har kosmisk betydelse. Paulus kan utropa: ”Du död, var är din seger?” Den förgänglighet som präglar vår värld, där t.o.m. stjärnor går mot sin undergång, är bruten. I Jesus finns en väg ut till en oförgänglig, gudomlig verklighet.

Efter Påskdagarnas skildringar av hur graven befanns vara tom och av hur den uppståndne Jesus mötte sina lärjungar, har kyrkan funnit angeläget att som det första att påminna om Jesus som den Gode herden. Det handlar inte bara om stora kosmiska, utan också om vårt liv här i den jordiska vardagen. Här möter han oss för att leda oss genom livets möda och svårigheter.

Han är då också den som vill leda oss ut ur livet. Den dagen kan komma fortare än vi anar, det påminner Jans hastiga död oss om. Han firade Påsk tillsammans med oss för fjorton dagar sedan. Efter några få dagar på sjukhus med konstaterad Covid-19 lämnade han detta livet i tisdags för att gå sin Herre till mötes. Men med den Gode herden vid vår sida kan vi betyga: ”Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.”

I dagens Ev. hörde vi om Jesus: ”När han såg människorna fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde.” ”Illa medfarna och hjälplösa” gäller dessbättre inte alla, alltid, men kanske nu fler än vanligt. ”Pesten som smyger i dunklet”, som Ps. 91 säger att den som bekänner: ”Herren är min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på” inte behöver frukta, kommer dock nära. Fr Hans-Åke ligger på sjukhus och så gör också Gerhard Larsson, även om nu har återhämtat sig och skall få komma hem.

Det är mycket som kan innefattas i ”illa medfarna och hjälplösa”, där grekiskan kan översättas på många sätt. ”Härjade och hjälplösa” väljer Folkbibeln. Vi skall dock komma ihåg att Bibeln alltid håller ihop kroppsligt och andligt. Det handlar alltså både om kroppslig drabbade och om andligt förvirrade. Myndigheterna försöker nu vara herdar som leder oss, och gör ett gott verk, får vi väl säga. Men deras möjligheter har sin begränsning. Idag påminner kyrkan oss om att vi inte heller i frågorna om liv och död är utan herde. Vi får förtrösta på att Herren Jesus är vår Gode herde. Han, den Uppståndne, har ”all makt i himlen och på jorden”.

Men för att det skall fungera i vardagen behöver vi ha herdar på närmare håll. Det var ju också Jesu uppmaning, när han dock byter bild så att det handlar om skörd: ”Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Det var motsvarande Paulus anknöt där i avskedets stund i Miletus: ” … för att ni skall vara herdar för Guds församling.”

En prästvigning hos oss avslutas med att biskopen sänder ut den eller de prästvigda med ord som Petrus en gång i sitt första brev riktade till prästerna då: ”Så gå nu ut och var herdar för Guds hjord som ni har i er vård.” Det är vad som gäller för oss som är präster, och det är så ni skall se på oss.

Nu finns det naturligtvis goda präster och sådana som inte lever upp till vad ’Överherden’, som aposteln kallar Jesus, förväntar sig. De troende har rätt notera det, men viktigare ändå är att de ber för sina präster. Naturligtvis skall präster själva göra som Paulus sade: ”Ge akt på er själva …”, men det är med präster som med alla: de strävar efter att leva upp till de förväntning som ställs på dem. Om prästerna inte förväntas vara herdar i Överherdens tjänst, så blir de något annat.

Vår bön kan vara, som i några dagar under Fastan i tidegärden: ”Helige Fader, du har gett oss Kristus som våra själars herde, tänk på ditt folk och dess herdar, så att folket aldrig saknar ledning, och herdarna kan glädjas åt ett lyssnande folk.”